Här sitter jag och liksom rundar av det gamla året med att dricka ett ekologiskt rödvin som jag har glömt vad det heter. Jag gör absolut inga anspråk på att vara någon vinkännare, men gott är det. Och ekologiskt. Jag köper gärna ekologiskt vin. Det känns fint i själen. Vinet ädla känslor föder, som det brukar heta, och det ekologiska borde ju smälla dubbelt så högt kan man ju tycka.
Jag har en väldigt avancerad korkskruv. Den tillhör egentligen ett ex, men eftersom vi av olika skäl inte längre skulle drömma om att ens säga hej till varandra om vi så spolades i land på en öde ö som enda överlevande efter ett skeppsbrott så har jag verkligen inte för avsikt att bryta tystnaden för en korkskruvs skull. Och jag är för övrigt inte den som inte skulle skulle kunna tänka mig att dra nytta av andras kvarglömda grejer, särskilt inte om de är dyra.
Korkskruven är väldigt avancerad, som sagt. Den ser i det närmaste ut som någonting som skulle kunna användas till att docka ett rymdskepp, eller en del av Hubble-teleskopet som lossnat och råkat hamna i min kökslåda av misstag.
Förr var korkskruvar ett trähandtag med en vidhängande spiralformad grej, eller ett bihang till den schweiziska armékniven som man aldrig använde eftersom man sniket höll sig till de prisvärda hyllorna där flaskorna med Kir och Aurora borgade för både fyllehångel och kaskadkräkningar under sina skruvkorkar.
Jag var skitgammal första gången jag använde en korkskruv. Typ...37 år. Eller något sånt. Och då skulle jag till att använda den avancerade, inför publik. Det var inget drömscenario precis. Jag hade behövt öva lite först, och jag ångrade bittert alla gånger jag delegerat uppdraget till någon annan i sällskapet. För det tog oerhört lång tid och var även oerhört pinsamt, för det slutade med att jag fick plocka fram min schweiziska armékniv ur handväskan och gå loss med den på flaskan som en annan hillbilly.
Grejen är att om man är ingenjör så förväntar sig folk, särskilt de som inte själva är ingenjörer, att man ska vara en hejare på allehanda tekniska prylar, inklusive kvantmekaniska korkskruvar. De struntar i att man kan tala lättsamt i timmar om parallell-axiomet kontra icke-euklidisk geometri, de vill ha vin i sina glas. Av mig. Nu. Och så får jag stå där och fumla tafatt med min hyperspace-korkskruv i flera svettiga minuter och i sinom tid tvingas sila bort korksmulor med en tesil samt utstå allsköns smälek för att jag inte klarar det som Carl-Jan klarar med förbundna ögon och ena armen bruten. Egentligen borde jag väl skaffa mig en enklare form av korkskruv, som jag kan lära mig att hantera utan förödmjukelse, men så fan heller.
Och nu ikväll när jag var utan vittnen, ja då gick det förstås hur lätt som helst att öppna flaskan. Det riktigt inbjuder ju till att sitta och dricka själv och bli en sådan där tragisk rödvins-på-gränsen-till-alkoholist som det står om i söndagsbilagorna. Fast då kan man ju lika gärna bli en bag-in-box-kärring på allvar och slippa allt krångel med korkskruvarna. Skål för fan. Och gott nytt år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar