måndag 30 maj 2016

Hotter than hell

Det här med att det blir värmebölja, 26 grader i skuggan, och man har asmycket att göra och luftkonditioneringen på jobbet pajar så att effektivitetsnivån i en finsk sauna är avsevärt högre, och det känns som att varje flämtande andetag man drar in har någon annan precis andats ut? Man öppnar fönstret och där utanför står lastbilar på tomgång och släpper in en härlig cocktail av mättade kolväten istället för syre och frisk luft?

Det är inte i en sådan miljö man uträttar stordåd. Ifall någon mot förmodan trodde det.

Med vänlig hälsning
Migränkänning_68:a

fredag 27 maj 2016

The oflyt continues

Ibland vill det sig bara inte. Man försöker ladda sitt SL-kort och det slutar med att man får köpa ett till. Man bokar rum på vad man tror är ett flashigt hotell med havsutsikt och hamnar i en sal på lasarettet. Snudd på i alla fall (se tidigare inlägg). Jaha, sen blir man bjuden på bröllop och kommer i kraftig tidsnöd vad gäller present och får därför ta till den trista nödlösningen "presentkort". Valde ett sånt där presentkort på "valfri upplevelse" som man kan köpa på Ica, men när jag kom till kassan och skulle betala så fanns inte kortet i systemet. Fick vänta i hundratals år medan köerna tjocknade på och kassörskan febrilt hängde i luren och försökte tvinga fram uppdateringar. Ja, till sist hamnade grejerna på plats, jag kunde betala men sen var det väl strul med kvittot, det gick inte att få fram. Eller rättare sagt, ena delen saknades. Kassörskan frågade om jag behövde kvittot, jag frågade om man var tvungen att lämna kvittot ihop med presentkortet och hon svarade att det behövdes inte, och eftersom kassaköerna vid det laget ringlade kilometerlånga efter mig så tyckte jag det var lika bra att göra processen kort.

Sen visade det sig att man VISST behövde kvittot. Inte jag, men mottagaren. För på kvittot står det nämligen en aktiveringskod som behövs för att kunna lösa in kortet, vilket mottagarna av denna gåva upplyste mig om några dagar efter bröllopet. JAHA, VAD KUL. Fick gå tillbaks till Ica och ta ett snack med dom. Nu hade jag ju tackochlov det kvitto där det framgick när presentkortet var köpt och vad det hade kostat kvar, men att få fram resten var ju ingen barnlek. Man SKULLE JU KUNNA TRO att det i nådens år 2016 skulle kunna gå att plocka fram en transaktion ur ett kassasystem, men grejen med presentkorten var att de låg i egna och slutna system som det var lika lätt att ta sig in i som att hacka sig in i NASA:s löneregister. Hade det varit min Ica-butik så hade jag snabbt gett något tillgodokvitto och låtit kunden få köpa ett nytt presentkort och sen löst detta vid tillfälle, men nu var det inte min Ica-butik så jag har tillbringat år av mitt liv i kö i förbutiken, väntandes på någon form av besked. Till slut fick jag löfte om att bli uppringd, så jag åtminstone slapp slösa bort mitt liv på att stå och hänga bland folk som köade för att sätta sina sista slantar av socialbidraget på en Dagens Dubbel och andra deppiga inventarier.

Men trägen vinner, Ica löste problemet och jag fick komma och hämta min aktiveringskod. Tyvärr sammanföll detta med att det var "Kund-dag" på Ica, vilket innebar att hela kommunen trängdes där för att ta del av provsmakningar och omsätta rabattkuponger i billigt kaffe och liknande klipp. Fick därför stå i världens längsta kö IGEN. Så mycket som jag har köat de senaste dagarna känns det som att jag har åldrats hundra år. Hatar att köa, hur står folk i storstäder egentligen ut?

En reseskildring med eposet som ideal

Har varit i Stockholm på kurs i några dagar. Och överlevt. Att puttra iväg med ett halvtomt pågatåg och sedan dimpa ner på Stockholms central i rusningstrafik är nämligen något av en kulturkrock, kan man väl säga.

Det började inte bra. Jag skulle åka med Öresundståget till Hässleholm och vidare med X2000 mot huvudstaden. X2000 skulle avgå 14.52 från Hässlehåla, men när jag kom till stationen i Ankeborg så stod det att Öresundståget var försenat och beräknades ankomma tidigast 15.10. Ja, det är ju en ekvation som inte riktigt gick ihop sig ens om det hade varit i samma stad och från samma plattform, vilket det nu inte var. MEN, där stod ju Christina Piper och välkomnade mig istället. Christina Piper var en rik kärring som köpte slott och fideikommisser och företag som andra köpte marknadskarameller i Skåne någon gång på 1700-talet och för det har hon fått ett pågatåg uppkallat efter sig, och tack vare detta tåg kom jag alltså iväg som jag skulle. Alla Öresundståg var nämligen kraftigt försenade denna dag, vilket uppgavs bero på "obehöriga i spårområdet". Känns lite som någon ny variant av "löv på rälsen", för mig veterligen så är det samma spår för alla tåg och de andra gick ju i tid. Men det var väl väldans smart att hitta på att förseningen orsakats av några random hittepåpellejönsar som var ute och rantade omkring på förbjuden mark så att folk kunde ondgöra sig över det istället för Skånetrafikens eller SJ:s oförmåga att hålla tider. LISTIGT.

Ja, i alla fall. Jag kom iväg som jag skulle och jag kom fram som jag skulle, även om det som sagt alltid är något av en chock att kliva av på Stockholms Central för jag fattar aldrig riktigt var jag är och åt vilket håll jag ska gå och det är ju tusen trappor och gångar i alla riktningar och människor överallt som alla har superbråttom vidare i sina jätteviktiga liv.
Tidigare på dagen hade jag varit inne på SL:s hemsida och laddat mitt SL-kort (som jag har i min ägo sedan tidigare), med en 72-timmarsbiljett som skulle ta mig hit och dit i kungliga huvudstaden utan att jag skulle behöva hålla på och krångla med reskassor och sms-biljetter och fan och hans mormor. ÅH VAD SMIDIGT DET VAR, och vad skönt att slippa ställa sig i en jättekö på något SL-resecentrum på Stockholms Central i rusningstrafik. Älskar när saker är smidiga. Här borde jag anat både oråd och ugglor i mossen. Det gick liksom FÖR lätt, och mycket riktigt blev det både tvärstopp och rött kryss och ilsket pip när jag "lite smidigt" försökte glida med strömmen ner i tunnelbanan. Fick alltså lik förbannat baxa mig tillbaks till det där SL-centret och ställa mig i en jättekö. I Stockholm står man tydligen i kö FASTÄN man har kölappssystem, åtminstone gjorde alla det där så det gjorde jag också. Jaha, sen visade det sig att "det kunde ta lite tid" innan köpet blev registrerat och de sex timmar som förflutit mellan köp och användning var uppenbarligen inte nog. Och i kundcentrat kunde de inget göra fastän jag hade kvitto, utan vad jag fick göra var att köpa ett nytt 72-timmarskort där, för då gick det att ladda på kortet i realtid, och sedan ringa till SL:s kundtjänst och återkalla det första köpet.

Jaha, så när jag väl installerat mig på hotellrummet slog jag det helt orimligt långa telefonnumret till SL:s kundtjänst och fick tala med en robot som så småningom slussade mig vidare till nån yngling som påstod att de inte gjorde några återköp, utan för det ärendet fick jag gå till SL:s kundcenter, "som kommer att hjälpa dig". EH, nej, här fick jag inlägga ett veto, och åberopade mitt kvitto och mitt ordernummer och kortnummer och allt möjligt, men då påstod ynglingen att de hade "systemfel" och att han inte kunde hjälpa mig av den anledningen. "Det tar ju upp till 72 timmar innan ens köp blir registrerat i systemet", mästrade han i en så dryg ton som om det vore en helt oomtvistad sanning i stil med att solen går upp i öster och ner i väster. Jag härsknade till och svarade i samma ton att det kan väl inte jag veta, för när man laddar sitt kort hemma i Skåne så får man minsann sitt köp registrerat PÅ MOMANGEN. Vilket han förmodligen gav blanka fan i. Ja, så där kom jag ingen vart, så jag fick nöja mig med att skriva ett syrligt mail till SL istället. To be continued alltså.

Jaha, sen skulle jag bo på hotell! Är det något jag gillar så är det att bo på hotell. Lyx och flärd, det är liksom min melodi det, åtminstone när någon annan betalar. Fast eftersom jag är sparsam av naturen så tänker jag inte precis "Grand Hotel" även om någon annan betalar, utan försöker ändå hitta ett prisvärt alternativ. Det här med lyx och flärd handlar nämligen inte så mycket om att bada i hummer och champagne utan mer om att ligga i sängen och kolla på tv, att det finns en grandios frukostbuffé som dukas fram och bort av någon annan samt att denna någon annan även städar och bäddar ens säng. Annars är grundkraven bara att rummet ska ha fönster och eget badrum, så är jag nöjd.

Ja, så jag bokade rum på HOTELL ÅRSTAVIKEN. Tyckte det lät både idylliskt och trevligt och låg dessutom hyfsat nära där kursen skulle vara (på kartan - sedan tog det en halvtimme att gå dit i verkligheten, så det där med "hyfsat" kan ju diskuteras, men jag har inget emot att börja dagen med en rask morgonpromenad in the name of Google Maps). Kom fram. Gick in. Möttes av EN SJUKHUSKORRIDOR? Trodde först jag hade gått fel eftersom en skylt förkunnade att jag hamnat på avdelning 80, Södersjukhusets avdelning för neurologi och demens. Kändes ju extremt passande. Eller kanske inte. Sen såg jag en liten skylt där man påpekade att Hotell Årstavikens reception låg på plan 4. Åkte dit. Jo, men nu började det se ut lite mer som ett vanligt hotell. Det visade sig att Hotell Årstaviken är Södersjukhusets patienthotell. Också, ska väl tilläggas, för eftersom det gick att boka rum via Booking.com så välkomnades väl vanliga dödliga också. Ja, i alla fall. Rummet var ett vanligt hotellrum, så jag slapp åtminstone ligga i en sjukhussäng och bli väckt av ronden klockan sex. Man får vara glad för det lilla. Hotellfrukosten, den bästa måltiden som finns i hela världen, var också okej bortsett från att jag, förutom personalen, var den enda som inte hasade omkring med en droppställning eller en nyfödd bebis i en sån där plastbalja på hjul. Jag brukar i och för sig inte känna mig speciellt hemtam bland såna där viktiga businesskostymnissar heller, så det kan väl gå på ett ut.

Hemresan gick som på räls, så att säga. Och så himla skönt att kliva in i väntsalen i Ankeborg där det satt kanske fem personer och degade och INGEN SA ETT ORD. Så tyst och fridfullt att det nästan gjorde ont i trumhinnorna. Någon storstadsmänniska blir jag nog aldrig. Det är kul att göra ett och annat nedslag, men sen får det fan i mig vara bra.



























måndag 23 maj 2016

Ett tekniskt geni bloggar pt 2

Idag skulle jag sätta en sån där REMINDER, som det tydligen heter på svenska, på ett jobbmail. En sån där flagga som påminner en att man har grejer att ta tag i. Brukar oftast ta tag i grejer direkt, men nu tvingar omständigheter iväg mig ut i det blå och då krävs det tekniska lösningar för att inte glömma bort viktiga grejer.

Ja, men i alla fall. Vi har ju bytt system på jobbet och vid något tillfälle som jag inte längre minns har jag tydligen suttit och utforskat och testat olika funktioner. Nu när jag satte en sån där REMINDER-flagga på några väl valda mail så var det någon som inte kan vara någon annan än jag som hade döpt den kategorin till "JÄVLIGT VIKTIGT OCH BRÅTTOM VA". Och precis som med min profilbild så har jag nu ingen aning om var man ställde in såna här grejer, och till skillnad från i vintras så har jag inte heller tid att sitta och pilla med sånt. Får väl leva med det tills...någon gång när jag har tid/lust/ork att ta tag i det. Dvs aldrig, känns det som nu.  Shit happens.

söndag 22 maj 2016

Söndagsvila (?)

Alltså, när man vaknar upp och är SLETEN p g a att man kommit hem efter midnatt (hände senast kanske...2009?) och det helt plötsligt blivit 25 grader varmt och sommar och man tänker att jamen så himla skönt att man har trädgård för det är just där man vill tillbringa dagen med att skriva på sin pissiga hemtenta (ja, det hade ju varit ännu trevligare att få tillbringa dagen i trädgården förandes ingenting, men så kommer det inte att bli), och så har grannarna besök och sitter och fikar på sin uteplats och besöket har med sig en bebis som nu har GALLSKRIKIT KONSTANT i 45 minuter. Får man då gå in med vapen och styra upp det hela? Nä, förstås inte. Fast eftersom hemtentan i vanlig ordning är luddigare än luddigast så spelar det kanske ingen roll om den författas i ett dis av huvudvärkstabletter och barnskrik? Den blir nog inte speciellt bra oavsett, känns det som.

Hur som helst. Igår var vi på bröllop, och prästen sa fel utan att märka det. Istället för att säga "ni är nu man och hustru" så sa hon "ni är nu man och kvinna". Känns himla bra att någon har koll där, men man undrar ju lite: vad var de innan?

fredag 20 maj 2016

LinkedIn LinkedOut pt 2

Får ett mail från det här LinkedIn där det står: NN har en ny kontakt som du kanske känner! och nyfiken som man är så kollar man om jag och NN har några gemensamma bekanta. Och så är det jag som är "den nya kontakten"?
Försöker LinkedIn antyda att jag inte känner mig själv, eller vad är det frågan om egentligen?

tisdag 17 maj 2016

Linkedin LinkedOut

Alltså, är det bara jag som inte fattar vitsen med det hära LINKEDIN? Har ju inte ens fattat förrän ungefär nu att det ska uttalas "linked-in" och inte "Lin-Kedin", men jag är ju å andra sidan inte heller känd för att vara först med det senaste. Ja, men i alla fall. Jag registrerade mig där nån gång när jag var sådär riktigt sägauppmigförbannad på mitt jobb, för att...ja, det är lite oklart varför, men jag antar att jag tänkte vaga tankar om att det kanske är så man gör i detta nådens år 2015 (som det var då). Men jag fattar inte vad man ska göra? Och ibland får jag något meddelande om att det finns jobb som jag kan söka, men de ligger ju undantagslöst i Tjottahejti i förhållande till där jag bor, så dess funktion som arbetsförmedlande tjänst ställer jag mig rätt tveksam till. Och ibland drösar det in ett mail om att någon vill lägga till mig till sitt nätverk, och jag är väl inte knusslig utan kan acceptera nästan alla som inte är sverigedemokratdummaihuvudet, så jag klickar på "ACCEPT" men sen då? Ska man börja chatta med varandra? Utbyta vuxna åsikter om jobbet och karriären och livet och universum och allting? VÄLDIGT OKLART DET HÄR måste jag säga.   

I övrigt har jag lämnat in mitt satans kaninprojekt nu idag efter att det har legat och gosat till några dagar. Läste sedan snabbt igenom texten och tryckte på UPLOAD för att få saken ur världen. TROR det är den sista uppgiften i den kursen, sen är det bara den förbannade pedagogiken kvar att ro i land. Och det är ju som att ro utan åror. I sirap och kvicksand. Känner att jag mycket hellre vill sitta på ryggstödet till en kommunal parkbänk och tufft kedjeröka röda Prince som köpts styckvis på Calles Tobak medan resten av klassen tragglade hade högläsning ur den mossiga franskboken ON Y VA, sådär som det anstår en som är skoltrött. Är det sådant man skriver om på LINKEDIN? 

söndag 15 maj 2016

TV-fördumning

Glor på Biggest Loser, svenska varianten för den amerikanska är ju liksom bara too much. Men alltså ärligt? Vad är poängen med att ha tävlingar där deltagarna, om de förlorar, är tvungna att äta till exempel en bit prinsessbakelse? Okej om det är någon slags "frestelse" där man har möjlighet att välja bort och väl tanken är att deltagarna ska lära sig att det lönar sig att välja vinägrett istället för majonnäs, men att tvinga? Vad är poängen med det? Okej att man inte blir tjock av att äta en prinsessbakelse vid ett tillfälle, men man blir ju inte heller alkoholist av att dricka en öl (även om det finns dom som hävdar det), men ändå skulle väl ingen drömma om att stega in på ett AA-möte och fresta med ett sexpack?

Folk. Är. Så. Dumma. Ville bara ha sagt det. Och nu menar jag inte deltagarna i Biggest Loser utan de som vill tjäna pengar på detta koncept till varje pris. End of disclaimer.

onsdag 11 maj 2016

På radion tyckte dom att Danny Saucedos låttitel "Hör vad du säger men jag har glömt vad du sa" var "jättelång" men dom har ju uppenbarligen aldrig hört Toy Dolls gamla dänga "Queen Alexandra Road is where she said to be, but was she there to meet me? No chance"

Nämen nu är det väl fan MELLO igen? Tydligen är det till och med MELLOVECKA med nedräkning och genrep och grejer och inget kunde intressera mig mindre, men det blir väl så när man inte har kollat sen Carola vann med Främling och inte ens då tyckte det var mycket att hänga i julgranen. Råkade bli tvungen att lyssna på nattradions snack härom natten om ifall FRANZ skulle ha mössa eller inte mössa, och om mössa, vilken mössa? Alltså? Nä. Jag finner inte ord. Ondgjorde mig i fikarummet och då var det en som sa att han, FRANZ då, "ser så ung ut när han har kepsen bak och fram på det där viset". MAJ GADD.

Och för övrigt läste jag i en såkallad proffsblogg att det enda som behövs för att kunna leva la dolce vita på reklampengar är "lite vilja och engagemang". Ska säga det till romen som sitter utanför Konsum. Sluta tigga, börja blogga. INTE.

Nä, seriöst. Finns inget som stör mig så mycket som när rika människor som är födda med en hel djävla uppsättning silverskedar i truten tror att allting handlar om floskler som "lite vilja och engagemang". Att de tycker att de "har börjat med två tomma händer" och kommit dit de är idag enbart genom "hårt arbete". Som att det handlar om att alla andra, som inte är framgångsrika och förmögna, är oföretagsamma och lata. Men det är väl lätt att tänka så när man har en stadig backup i form av pappaspengardotcom vart man än i världen sig vänder. Vissa människor är liksom predestinerade att glida fram på en fet räkmacka, och det är ju som det är. Men när de påstår att det handlar om "vilja och engagemang" så blir jag fan i mig VANSINNIG. Hur dumma får folk egentligen bli utan att det är straffbart? Vill skjuta hela världen nu. Typ.

tisdag 10 maj 2016

IRONI

När man, i syfte att jobba mer aktivt med de psykosociala bitarna av arbetsmiljön, anmäler sig till "Prevents lilla brevskola om stress"...

...och inser att man inte hinner läsa.

söndag 8 maj 2016

Hemma på våran gata i stan

Onda grannen Tengil har kastat in handduken för gott. Han var 80+, jätteskröplig och hämtades med ambulans för några veckor sen så det kom väl inte direkt oväntat om man säger. Återstår nu att se om Katla kommer att framhärda och bo kvar till döddagar i sin ensamhet. Vi fruktar att så är fallet och eftersom onda människor tenderar att leva i evighet så behöver vi nog inte ha någon brådska med att lägga den champagne, som vi lovat att dricka ihop med de andra grannarna som har tomtgräns mot Katla & Tengil den dag vi ser en Hemnetannons med adress Törnrosdalen 3, på kylning.

En annan granne, vars stora och enda hobby är att hålla sin gräsmatta i perfekt golfbaneskick, har skaffat robotgräsklippare. Idag anförtrodde han lite blygt över staketet att robotgräsklipparens namn var Glenn, eftersom de "hämtade honom på Glenn-dagen, så det blir lätt att komma ihåg". Exakt vad som skulle kommas ihåg framgick inte och jag vågade inte fråga. Visste ej hur jag skulle hantera information om att man eventuellt planerade att fira Glenns kommande födelsedagar på andra sidan tomtgränsen. Tanken svindlade, så jag nöjde mig med att berömma Glenns flitighet i allmänna ordalag. 

I övrigt så har det varit tjugo grader varmt idag. T-J-U-G-O. Har varit ute så mycket de senaste dagarna att jag nog har fått en syreöverdos. Har även ägnat exakt noll minuter åt min hemtenta, men det löser sig sa kemisten som sket i vasken. Eller nåt.

fredag 6 maj 2016

Som en vind kommer våren in

Något som stör mig nästan orimligt mycket är ordet "inspo". Som tydligen ska betyda "inspiration". Jamen varför inte "inspi" då om det nu är så djävla jobbigt att skriva sex extra bokstäver? Men INSPO? Det låter ju för fan som om det är påhittat på en dagisavdelning för debila.

Igår åkte jag, Nikky och MAH BOYZ (som barnbarnen får heta sen Sons of Anarchy kom in i ens liv) till Solhaga handelsträdgård. Det var vi inte direkt ensamma om, för att uttala årets understatement. Parkeringen var knökfull, köerna till kassan ringlade sig Ullaredslånga och så var det hett som i helvetet och lite till. Man skulle kunna tro att man befann sig i de innersta kretsarna av Dantes Inferno. Jag hade lite vaga idéer om att kolla på rosor, för det verkar som om den senaste vintern har tagit min Peace-ros jag planterade häromåret av daga. I alla fall var det inget synligt liv i den när jag skulle beskära den, bara torra döda kvistar så långt ögat kunde nå. Så någon värdig ersättare kanske? Kom från Solhaga med två solrosor och en säck sättpotatis. Nu råkar solrosor vara en av de blommor jag gillar mest, och sättpotatisen stod också på agendan, men det där med att "strosa runt och kolla" blev mer likt någon pristävling i Expedition Robinson. Och ordet "Solhaga" är numera förknippat med ett privat mentalsjukhus ur någons mardrömmar. 

Idag är jag ledig. Ska börja skriva hemtentan från helvetet. Inspiration just nu: noll. Eller förlåt mig, INSPO menar jag. Vädret är så himla härligt och perfekt just nu. Blå himmel, sexton-sjutton grader och man är ju rätt svältfödd på det här med att sitta ute utan att ha tredubbla lager av allt. Har suttit i trädgården och läst en spänningsroman om apor som en del av prokrastinerandet. Det var trevligt och skulle kunna ha pågått hur länge som helst, men så var det någon som började öva skjutning och skotträdda gubbhunden Boris blev lite missnöjd. Lite missnöjd = springer omkring i vild panik och tokskäller. Och Boris har ett skall som skulle kunna framkalla tinnitus hos en döv. Ej önskvärt. Så vi gick in. Nu ska jag steka köttbullar samtidigt som jag spånar på hemtentan. Sen måste jag nog ha vin för att komma igång. Tur att det bara är en månad kvar av terminen, man hinner kanske inte bli alkoholiserad på så kort tid?


tisdag 3 maj 2016

RÖVEN

Ja, nu skiner solen och himlen är blå. Och här sitter jag och grottar ner mig i Jordbruksverkets föreskrifter om Befattning med animaliska biprodukter och införsel av andra produkter, utom livsmedel, som kan sprida smittsamma sjukdomar till djur. Som handlar om hur man hanterar döda djur. Lattjolajban. Not.

Not so lattjolajban 2: Var på vårdcentralen i rika Åhus för att ta ett cellprov. Jag hade fått en kallelse med en tid som inte passade, men det var så himla smidigt att bara gå in på veveve och boka om. Kom flängande till vårdcentralen med andan i halsen. Blev nedviftad till barnmorskemottagningens korridor där det inte fanns en kotte, men där jag medelst en lapp blev uppmanad att "ta en kölapp" och "väntetider på upp till 45 minuter kan förekomma". Alltså W-H-A-T? Här bokar man en tid och så ska man ändå sitta och vänta som om det vore nån djävla drop in, vad är det för logik i det? Efter ett tag kom det ytterligare ett par personer och slog sig ner i väntrummet. Sen kom nån vitklädd och frågade hon som satt närmast om hon skulle ta cellprov, OCH SÅ VAR DET HENNES TUR? Alltså, hallå! Här inlade jag ett veto, ilsket viftandes med min lilla kölapp och fick en snipig ursäkt och blev inviftad i något mottagningsrum. Jag härsknade till och menade att det ska väl inte stå och falla med var man råkar sätta sig i väntrummet, det stod ju på en stor lapp på dörren att man skulle ta en kölapp, så det hade ju både jag och den andra gjort. Fick då höra att "det var duktigt av dig". Kan väl säga att när man är på sitt fyrtioåttonde vill man för helvete inte höra att man har varit DUKTIG pga att man tagit en djävla kölapp, så jag fortsatte att ifrågasätta varför de ens körde med kölappar när jag faktiskt hade bokat en tid. Då visade det sig att de kallar 4-5 stycken PÅ SAMMA TID, för "vi vet ju aldrig hur många som kommer" (eh, nähä?) För det "hade visat sig" att om folk får en kallelse med ett datum och klockslag så går de verkligen på sina cellprovsundersökningar, om man bara får hem en lapp där man uppmanas att själv ringa och boka tid så "blir den oftast hängande på kylskåpet" och det var ju dåligt för folkhälsan. Ja, det kan jag väl köpa. Men så går det ju inte till hos vare sig tandläkaren eller doktorn eller Bilprovningen eller någon annan tidsbokande verksamhet heller vad jag kan erinra mig. Man får en tid och så går man dit, och går man inte dit så får man betala ändå och det gnisslar väl surt i många snåljåpars plånböcker, så nog ser de flesta väl till att pallra sig iväg? ELLER?
Sen finns det väl folk som aldrig har passat en tid i hela sitt liv och som aldrig kommer att göra det, men de flesta av oss är väl ändå hyfsat lydiga? Uppenbarligen inte. Enligt rikemansbarnmorskan på Åhus VC då.  Ska byta till något white trashställe till nästa gång.

Den bästa dagen är en dag av vårsol och värme

Igår var väl vad som känns som första riktiga vårdagen på 300 år. Det var nästan så att man kunde föreställa sig att det är så det känns i Game of Thrones när "Winter is coming"-vintern, som ju varar i decennier, äntligen går mot sitt slut. Man fylls av hopp och energi och ens primära önskan är inte längre att sitta inne och kura under en filt. Så härligt med vår!

Ja, men då är det väl alltid någon djävla tomte som måste öppna truten och säga att "snart är det midsommar och då vänder det". Alltså, vad är det för djävla bull? Okej för att sommarsolståndet råkar inträffa då, men alla människor vet väl vid det här laget att de där mörka kvällarna börjar komma I AUGUSTI och inte i omedelbar anslutning till sillen, nubben och de små grodorna. Så att börja oja sig över mörkret till midsommar är ju bara löjligt. Och att dessutom börja oja sig över att det snart är midsommar i början av maj är ju så löjligt att den som gör det fan i mig borde få en egen bur med halm på golvet. Samma person - som kväkte ur sig det här med midsommar - påstod också att "maj är den första sommarmånaden" och det är inte heller sant. Juni, juli, augusti, det är sommarmånaderna. Maj hör fortfarande till våren. OCH HÖR SEN.

måndag 2 maj 2016

Ett tekniskt geni bloggar

En gång i tiden var jag en sån som "låg i framkant" när det gällde datorer och teknik. Kunde plocka isär och sätta ihop, programmera i DOS och Pascal, byta processor och sätta i mera RAM-minne, installera Windows 95 med hjälp av 114 olika disketter, koda en hemsida i html och så vidare. DET VAR TIDER DET. Nu är jag lat och tycker att teknik bara ska fungera utan att jag ska behöva bry mig om hur, och det ska framför allt vara så enkelt som möjligt.

För ett tag sen uppgraderades vårt Officepaket på jobbet, och i samma veva fick vi SKYPE FÖR FÖRETAG. Det hade jag aldrig använt innan, så jag snokade runt lite av nyfikenhet och hittade ett ställe där man kunde lägga till en profilbild. Nu hade jag ingen glassig bild av mig själv i någon glassig jobbsituation, så jag lade upp en på Hilding när han är sådär 3 veckor gammal och precis har öppnat ögonen, bara för att se hur det såg ut. Det såg roligt ut. Jag har ändå ingen kamera på min jobbdator så om jag skype:ar i tjänsten så är det enbart via det skrivna ordet.
Men tydligen sitter Skype och Office ihop på något sätt. Man borde ju inte bli förvånad eftersom det känns som att allting man gör vid ett tangentbord nuförtiden medför att man säljer sin själ till antingen Google eller Microsoft, eller är det kanske till och med ett och samma nuförtiden?  I alla fall så är nedanstående bild helt plötsligt det som är mitt signum i jobbsammanhang:


Hittar nu inte var någonstans det var man kunde lägga till och således inte heller var man kan ta bort bilder i denna IT-infrastruktur från helvetet. Så varje mail jag skickar åtföljs av en lipande taxvalp, och mina utsikter att bli årets mest tekniska medarbetare känns väl sisådär.

söndag 1 maj 2016

DÖÖÖÖDEN

Är i sluttampen på min djurhållningskurs och nu har vi kommit till det synnerligen deppiga kapitlet om slakt och avlivning. Olika metoder ska vägas fram och tillbaka och förankras i lagar och paragrafer. Mastigt. Googlar som en tossing med sökord som "avlivningsvätska", "avblodning", "avlivningsmetod", "dekapitering" och "slag mot bakhuvud". Är nu skiträdd att Google, som ju inte är blyg för att samla in information och sedan lite halvlömskt visa annonser som baserar sig på det som Google bedömer är "ens intresse", ska leda mig till...Främlingslegionen? Eller någon obskyr självmordssekt?  Det ser ta mig fan rätt mörkt ut på Kameruns avbytarbänk.