Ett barn är fött och fångat på bild

Det är lite med livet som insats man sticker in trynet i casa de Ulrika, för hon är rätt ilsk av sig. Lyckades i alla fall fånga det lilla miraklet på bild:

En dag gammal och redan ute och ser sig om i världen. Varsågoda och dö sötdöden lite nu.

Ett barn är fött

I helgen som gick flyttade vi hönan Ulrika, som då legat i cirka tre veckor och ruvat på Garants ekologiska ägg, till en egen bur. Hon muttrade och surade och inspekterade missnöjt sitt nya boende, men sedan sjönk hon ner över sina ägg igen. Igår tittade jag in till henne, ingenting syntes men när jag lyfte lite på henne så låg där en gul liten dunboll där. Fick ett hack i handen för detta intrång men det var det värt. Livet ändå, va? Man åker till Willys och köper ett paket ägg, skumpar hem med det i bilen, lägger in dom under en surhöna och tre veckor senare har man en kyckling (och förhoppningsvis flera, men det återstår ännu att se). 

Bild kommer när Ulrika tillåter. Hon är rätt sträng med integriteten och vill inte att hennes barn ska exponeras i sociala media hur som helst. 

Den som kom på ordet "hönsmamma" har aldrig träffat Ulrika

Två kycklingar blev det från ett dussin Änglamarks-ägg från Coop. Det hände inget mer med de två ägg som jag lyste och tyckte såg befruktade ut så nu har jag plockat bort dom. Och dör SÖTDÖDEN varje gång jag går förbi, för Ulrika är en så duktig mamma som visar sina små runt och plockar mat från matskålen och släpper framför dom så att de ska äta. Och hon vaktar dom som en hök och är rätt så ilsk mot den som kommer för nära. Jag stack lite obetänksamt in handen för att ta vattenbehållaren som jag skulle fylla på, och Ulrika gick omedelbart till attack och jag fick smaka både på näbbar och klor. Ordet "hönsmamma" borde sannerligen uppgraderas så att det motsvarar dådkraften hos tiger och lejon istället för att beskriva någon sjåpig typ. 

Ulrikas BABYLYCKA (om det hade varit omslaget på Hänt Extra):

 Igår när jag kom hem från jobbet och ilade ut för att kolla läget hos Ulrika så möttes jag av detta gölliga:

Två små dunbollar som var nyfikna på världen utanför. Kycklingar är ju generellt väldigt söta, men de här tillsammans med mamma Ulrika som kuttrade och stoppade in dom under vingarna när hon tyckte de sett för mycket av omgivningarna var ju ändå någon form av toppnotering på söthetsskalan. 

Lyfte lite på henne och kollade så det inte fanns någon mer, men där låg bara återstoden av det tolvpack Änglamarks ekologiska ägg från Coop här hemma i byn. Alltså livet va? Någonstans i Sverige läggs äggen av en grupp höns, packas, transporteras till något centrallager, distribueras ut till butik, står där på hyllan (ja, inte nu, eftersom det för närvarande tydligen är SUPERBRIST på ägg, jag sålde t o m ett flak till killen som installerade fiber för ett par veckor sen), sedan köper man det, vandrar hem, petar in under sin ruvande höna och tre veckor senare händer alltså detta. Är det inte det coolaste så säg? 

Lyste kvarvarande ägg och ytterligare två av dom var åtminstone befruktade, men lite svårt att se p g a att det var ljust och jag bara hade mobilficklampan att lysa med. Jag petade tillbaks dom under henne så får vi väl se vad Moder Natur och Moder Ulrika kan åstadkomma. 

Kyckling?!

Hönan Ulrika har ju legat och ruvat på tolv ekologiska ägg från Coop i tre veckor nu och ser inte ut att vilja flytta sig en millimeter. Igår lyfte vi lite på henne för att kolla, och där låg det minsann en liten kyckling och kravlade omkring! Vi släppte snabbt tillbaks henne, för dels vill man ju inte störa mitt i alltihop, och dels är hon rätt så barsk och drar sig inte för att ilsket hacka den hand som föder henne. Nu får naturen fortsätta ha sin gång så ser vi vad som händer. 

PS: Det verkar som att liljekonvaljbladsteorin stämmer so far, för i skrivande stund lever alla och har hälsan. NO JINX osv, men tänker att om det var något smittsamt så borde väl fler ha insjuknat vid det här laget? NO JINX, osv, osv, osv. 

Döden döden döden

Sån himla tråkig grej hände i helgen: två av Bielefelderunghönsen dog i helgen. Fick ju sex kycklingar på sju ägg i kläcket, fyra hönor och två tuppar. Sen dog två kycklingar den första veckan, tråkigt men ändå inte helt ovanligt. Återstod tre hönor och en tupp och de har vuxit och frodats och är nu cirka 3 månader gamla. Hade tänkt behålla en och sälja två av hönorna samt slakta och äta upp tuppen. Men nu gick både tuppen och en av unghönorna och dog knall och fall i lördags. I dessa tider blir man ju mer eller mindre hysterisk och tänker FÅGELINFLUENSA och nu kommer alla att dö jämmerdöden. Fast i fredags var de ju pigga och raska? (fast jag googlade och fågelinfluensa behöver inte ge några symtom). 

Jag vet inte alls vad som hänt, men huvudteorin är nu att de råkat få i sig liljekonvaljblad som kan ha följt med bland ogräsrens från rabatten. Hittade några inne i hönsgården nämligen, och det är ju extremt giftigt, höns brukar generellt ha bra koll och undvika sånt, men i ungdomligt oförstånd kanske? Jag har ingen aning. Återstår nu att se om det är en rimlig teori eller om resten av flocken också ska stryka med? Hoppas inte, och herregud vad jag kommer att granska ogräskorgarna innan de töms i hönsgården i fortsättningen.

Blir nu också ett nytt problem att ta ställning till: måste antingen sälja eller behålla båda Bielefelderna nu, för man kan inte sälja en ensam höna. Vi får väl se vad som händer. Hönan Ulrika har ju legat och ruvat på ekologiska ägg från Coop i tre veckor nu, har ingen aning om ifall de är befruktade eller ej men det borde ge sig nu i dagarna. 

Äntligen fredag och snart är det mars

Fredag! Denna vecka har ju vädret varit lika gränslöst och orimligt som förra veckan, fast på andra hållet då. Förra onsdagen stod jag och svettades och svor och skottade bort två decimeter blötsnö som kommit som lök på laxen efter en lång period med tvåsiffriga minusgrader och man tänkte att nu äntligen ska det bli lite varmare, men då kom det ett berg av snö istället. En vecka senare: sol och 13 grader varmt? Ja, inte mig emot. VERKLIGEN inte mig emot. Nu tror jag ju inte att det här härliga vädret varar fram till påska, så man får sannerligen passa på att njuta så länge det nu varar. 

Bortsett från vädret så har den här veckan mest bestått av diverse (jobbrelaterade) pissigheter. Har dessutom drabbats av läs-stress på fritiden, har två böcker på 14-dagarslån varav den ena är Vänligheten av John Ajvide Lindkvist och den är över 700 sidor lång. Ej svårläst, men ändå. Har som princip att aldrig lämna tillbaks böcker p g a att jag inte har hunnit läsa ut dom, om man inte hinner läsa böcker så får man banne prioritera bort något annat ur sitt liv, tänker jag. I onsdags hade jag dock en dundrande huvudvärk från arla till särla och efter att ha jobbat och gått hundpromenad (p g a ovan nämnda härliga väder kändes det i det närmaste kriminellt att tillbringa mer tid inomhus än vad jag redan gjort så även om jag mest av allt ville ta stark, stark medicin och gå och lägga mig så masade jag mig ut i skogen i en och en halv timme, önskar att jag kunde säga att det hjälpte men just den dagen gjorde det inte det) så hade jag inte ork till annat än att sitta och krafsa lamt på telefonen en stund, för så fort jag bara tittade åt en bok så föll ögonen ihop. KUL LIV MAN HAR. Bää. 

Det har i alla fall kläckts kycklingar! Beställde ju avelsägg av Bielefelder för ett tag sedan, men dessa var antingen obefruktade eller hade skakat sönder av Post Nords hantering för det blev inget. Beställde nya ägg på ett annat ställe och av dessa sju blev det sex kycklingar, två tuppar och fyra hönor. Lite typiskt, för jag var faktiskt mest ute efter tuppar att fylla frysen med. Hehe. Ligger ju redan lite över gränsen för hur många hönor man får ha utan tillstånd, men tänker att jag nog kan behålla en och sedan sälja de andra tre och på så sätt få lite ekonomi i mitt hönshållande. Skulle nog aldrig få för mig att slakta en äggläggande höna, det känns som ett väldigt slöseri med protein. 

SJUKT söta är de förstås, här är två av dom. 

Läget

Så hur är egentligen läget så här i oktobers sista skälvande dagar i detta nådens år 2020? Jodå, tackar som frågar eller vad man säger. För närvarande är jag apstressad, mest p g a jobbsituationer. Alltså, jag gillar mitt jobb i grund och botten. Det är fritt, jag får lägga upp mina dagar som det passar mig, jag kan komma och gå lite som jag vill, jag har många bra människor omkring mig (i alla fall sedan Narcissus fick foten), jag jobbar oftast med roliga och spännande saker och ingen dag är den andra lik. Så det är rätt mycket på plussidan. På minussidan är detta: Trots trevliga människor finns det även en del rötägg och de kan ju fresta ens tålamod bortom all rimlig gräns. Utöver det så är det en mansdominerad bransch och it's a man's world med allt vad det innebär. Det vill säga att det finns en informell och inofficiell herrbastuklubb (ingen fysisk men ni fattar principen) där de viktiga besluten fattas och riktlinjerna dras upp, men sedan kommer någon på att ojdå, vi måste visst beakta den och den aspekten också och så blir man inkastad mitt i ett projekt där man förväntas kunna allt som om man varit med från början. Sedan är vi ett litet företag i en stor koncern, vilket innebär att det finns få människor som kan backa upp de stora ambitioner som finns för koncernen. Minsta lilla vab eller sjukdomsdag kan få den mest omsorgsfullt upplagda projektplan att rasa som ett korthus även i vanliga fall och en pandemi gjorde ju inte saken bättre om jag säger så. Men jaja. Ett jobb är ett jobb är ett jobb, men man lider ju lite av Duktig Flicka™-syndrom i kombination med it's a man's world. Ibland häpnar jag över hur lite vissa (män) kan, de sitter på relativt höga poster och ändå är det knappt att de klarar av att infoga en fil i ett mail, och de kommer ändå undan med det? Hade det varit en kvinna så hade det (gissningsvis) hetat att hon var underkvalificerad och så hade man åkt ut med badvattnet. Men karlarna, de kan sitta och fumla med pekfingervalsen på tangentbordet och ta en halv dag på sig att göra något som jag hade fixat på en kvart, och de sitter ändå kvar och pöser med sina höga löner på sina höga poster. Generellt sett alltså, jag vet att det finns undantag och inte alla män osv. 

Ikväll ska jag träffa Jenny. Jenny och jag var kollegor och bästisar, nu är vi bara bästisar. Vi jobbar båda mycket och har båda mycket på fritiden och bor inte i samma stad så därför är det inte så lätt att få till en träff, men ikväll djävlar. Då ska det drickas vin. Har inte druckit en droppe alkohol sedan semestern, och jag har också varit väldigt sparsam med sötsaker. Jag skulle gärna vilja säga att jag mår jättebra av detta nyttiga leverne, och det gör jag också. Men jag skulle inte vilja påstå att det är någon enorm skillnad, för jag mådde inte på något sätt dåligt tidigare. Hur som helst, ikväll ska jag ge mig själv dispens från både alkohol- och sockerförbudet som instiftades efter semestern. Det är ett hårt jobb men någon måste göra det när världsproblemen ska lösas. Hehe. 

Annars då? Jodå. Tränar på med Tage och ibland med taxarna men de jobbar annars mest som promenadkompisar och soffkuddar. Tage börjar bli ganska duktig i lydnaden även om han fortfarande är väldigt reaktionsbenägen och ska ha koll på exakt allt. När vi spårar på fält släpper han ofta fokus och ställer sig och glor på någonting långt borta i horisonten som han har fått syn på. Det är lite frustrerande och svårt att komma åt om man inte ska blanda in lydnad i spåret och det vill jag inte göra. Egentligen tror jag att han hade passat bättre som sökhund, men det verkar så djävla jobbigt att vara med i en sökgrupp så jag får väl se hur karriären utvecklar sig. Hans bästa gren är budföring. DJÄVLAR vilken fart han får upp. Han gillar också uppletande, men där behöver han träna mer på sin uthållighet, han bränner lätt all energi på första föremålet och sedan är han inte lika motiverad att ut och leta igen. Men det kommer väl. 

Tage med sitt lilla tjänstetecken (storlek XS)

Från helgens långpromenad

Hönsen är fortfarande en stor källa till glädje. Vet inget som är mer avkopplande när man kommer hem efter en svinstressig dag än att sätta sig i hönsgården och glo på när de pickar och krafsar och sprätter runt. För närvarande ruggar alla så det är inte direkt någon äggfabrik, får väl cirka 2 ägg om dagen. Astrid, vår smålandshöna som kläcktes i mars i år, tror jag har börjat värpa, men jag har aldrig ertappat henne med att ligga i redet så jag är inte hundra på hur hennes ägg egentligen ser ut. 

Ruggugglan Astrid! 

De svarta hönorna, Ulrika och Eleonora, har i alla fall börjat betala hyran. Eleonora är en Silverudds Blå och lägger gröna ägg. Det är coolt. Skäggiga damen Ulrika är någon slags blandras och hon ger bruna ägg i en alldeles egen nyans. En gång i början lade Ulrika ett ägg ute i hönsgården, men annars har båda två duktigt gått in till redet för att värpa. Tycker det är så häftigt det där att de liksom fattar att det är dit de ska gå.  

Ulrika (längst bort) och Eleonora (närmast i bild). 

Ja, det var väl allt från Höns-Hilton. Blommehönsen och Kim Wall har nu börjat acceptera unghönsen lite mer, men de ska veta sin plats. Så kommer man med något gott så får man sprida ut det på flera olika ställen för annars får inte Astrid, Ulrika och Eleonora en enda smula. Men de blir inte bortjagade längre utan kan få lov att hänga med flocken då och då. 

Vaktlarna har jag inga bilder på. Efter senaste kläcket är det lite för många att hålla reda på, 15 stycken totalt. Alla har inte ens fått namn p g a att flera liknar varandra så mycket att det inte går att se skillnad på dom. De går i två flockar, en med tuppen Batman och en med den nya tuppen Kvicken. Men de har gått in i vintervila nu och lägger inga ägg längre. De bor i kaninburarna eftersom vi inte har blivit färdiga till att fixa till voljärerna och framför allt råttsäkra dom. Trodde ju att jag hade säkrat tillräckligt genom att gräva ner putsnät i hela botten omlott med 10 centimeters överlappning och så jord ovanpå det, men jag hade underskattat råttors förmåga att gräva gångar och pressa sig in i små utrymmen. Nästa gång ska vi naja ihop skarvarna, den saken är säker. Men det får väl bli till våren. 

Fredagsuppdatering från hönsgården

Normalt sett håller jag hundkurs en kväll per vecka. Det fanns en tid när jag hade två parallella kurser (varav en var två tillfällen per veckan), men det var innan jag återupptog ridningen och fick ännu en tidsslukande fritidsaktivitet i mitt liv (något jag verkligen inte ångrar). Jag brukar hålla kurser i allmänlydnad och till mig kommer oftast folk med hundar som passerat det gulliga valpstadiet och nu är rätt så odrägliga tonåringar och där ägarna formulerar imaginära Blocketannonser i tanken. Men den här terminen håller jag faktiskt en valpkurs (också). Det är så roligt! Och så enkelt! Och så UUUUUURGULLIGT. Har två labradorer, en blandras, en lagotto, en jaktgolden och en westie, snittåldern i gruppen är väl cirka fyra månader. Alltså på riktigt, jag dör. De är så himla söta. Ja, det var väl bara det jag ville säga. 

Nä, men annars tänkte jag faktiskt bara slänga in ett par bilder på de nya hönsen, för jag förstår att alla har suttit som på nålar och undrat hur det har gått med kycklingarna från i våras? Och med Astrid? 

Här kommer en bild på hela gänget nykomlingar. Det där med att vara hönsfotograf är inte så lätt som man skulle kunna tro. Till exempel kommer de nya hönsen aldrig fram till mig om de gamla är ute, för då blir de bortjagade. Men om man fyller på hönsmatsbehållaren inne i hönshuset så går de gamla in för att liksom inspektera så att allt går rätt och riktigt till, och då göre sig nykomlingar icke besvär. Så då kan man få lite kvalitetstid med de små. Som alltså inte är så små längre. 

Kulturhönsgänget! 

Så här är våra kulturhöns. Kulturhönsraserna är ju, till skillnad från lantraserna, framavlade för att vara mer produktiva, och detta medförde att lantraserna nästan försvann. Sen kom värphybriderna som var oslagbara ifråga att maxat äggläggande, och då försvann nästan kulturhönsraserna. Slut på minihistorielektion om små- och storskalig äggproduktion över tid. Över till presentationen. 

Längst fram i bild ståtar smålandshönan Astrid. Hon är könsmogen nu, vilket man kan se på den röda kammen och slören, men jag är inte 100 % säker på om hon har börjat värpa än. Det står ju liksom inte namn på äggen och de enda ägg jag kan säga med säkerhet vem som har värpt är Kim Walls, för hennes ägg är mörkade än blommehönsens, som lägger ljusbruna ägg. Smålandshöns lägger dessvärre också ljusbruna ägg, så om Astrid har börjat värpa så är det i alla fall inget hon stoltserar med. Är ju också lite oklart om hon vill värpa i redena, för blommehönsen är som sagt rätt så bossiga. Men har inte hittat några andra ägg någon annanstans, så jag får väl helt enkelt se tiden an. 

Den svarta hönan till vänster i bild är Eleonora. Hon är en Silverudds Blå, och deras ägg är lite grönaktiga i färgen. Hon är dock inte könsmogen än och det är först nu som jag är åtminstone 99 % säker på att hon är en höna, de har tagit sjukt lång tid på sig. De är ju ändå snart 5 månader gamla och kläckta på våren (till skillnad mot till exempel Kim Wall som är kläckt i augusti. Hennes bror Gunde Svan började inte gala förrän i februari året därpå, och Kim Wall började värpa några veckor efter det). Men det får ju ta den tid det tar.

Den andra svarta hönan (till höger i bakgrunden) är Ulrika, som vi inte vet riktigt vad hon är. Hon skulle kunna vara en Silverudds Blå hon också, men hon har liksom som ett skägg, en skepparkrans som spretar ut från kinderna och under hakan, och det ska de inte ha. Så blandras är väl det enda återstående alternativet. Säljaren hade enligt uppgift Silverudds Blå, Fifty Five Flowery Gold, Ayam Cemani plus ett gäng blandraser. Fifty Five Flowery Gold är det inte, för de är spräckliga och dessutom könsvisande vid kläck. Ulrika var svart när hon kläcktes (trodde därför länge att det var en Plymouth Rock-höna ända tills tuppkycklingarna började få randiga fjädrar och hon fortsatte vara svart). Ayam Cemani är det inte heller, för det ägget (fick ju ett sånt som bonus, men det var tyvärr obefruktat) såg inte likadant ut. Plus att jag tycker den lilla kam och slör som finns är för rosa. Och de har väl inte heller något skägg vad jag vet. Så gissningsvis någon korsning med inslag av Silverudds Blå. 

 Skäggiga damen Ulrika! 

 

Bakom Eleonora och Astrid på den första bilden så står Kim Wall med röven i vädret samt de två Plymouth Rock-tupparna. De växer så de knakar. Jag tycker det är så coolt med randiga höns, men det blev ju inga hönor och så fort de här börjar gala så åker de in i frysen (för tydlighetens skull så ja, jag slaktar ju dom såklart först). De har inte fått några namn. Inte för att jag har något emot namn på djur man ska äta, det beror nog mer på att det inte går att se vem som är vem av dom. Tur att Ulrika fick skägg, annars hade det aldrig gått att skilja dom svarta åt heller. 

Jaha, det här var lite om hönsen, ett inlägg som jag egentligen verkligen inte hade tid att skriva men jag kände att jag behövde en PAUS från allt jobbtrök som omger mig twentyfour fucking seven just nu. Over & out från hönsdamen. Hehe. 

Vaktelslakt med mera

Söndagens projekt var att städa vaktelburarna och ändra om i vaktelgrupperna. Tre grupper skulle bli två för de äldsta hönorna kommer ju inte att leva i evighet och den nya gruppen kycklingar som kläcktes i juni behövde sorteras, plus att den näst nyaste gruppen fortfarande består av tuppen Anders plus hans syrror. Tanken var att tuppen Batman skulle få ta över Anders' syrror och Anders skulle få ta över Batmans fruar. Tänkte dock om då det visade sig att den snyggaste individen i den nya gruppen var en tupp. Han är liksom gyllene i färgen, och vi döpte honom till Kvicken (efter den gyllene kvicken i Harry Potter) och beslöt att han skulle få ersätta tuppen Anders eftersom Anders har visat sig vara rätt så brutal mot sina hönor, särskilt en som han är på hela tiden och som aldrig får en lugn stund. Batman är så gudasnäll och liksom försynt, aldrig att man ser honom jaga efter och härja och aldrig att en höna i hans flock har tappat så mycket som en fjäder under parningen. Av tolv ägg så var tolv befruktade i senaste kläcket så nog gör han sitt jobb ändå. 

Nu är det ju så trist att Kvicken är Batmans son och någon av de gamla är ju hans mamma och det enda som var bra med Anders var ju att han inte är släkt med någon. Han var förvisso stor och snygg också, men elaka tuppar göre sig faktiskt icke besvär. Det sägs ju att fåglar inte är så känsliga för inavel, men jag har ändå velat ha obesläktade grupper. Men det löser sig väl när de gamla kastar in handduken. Vi har haft dom i två och ett halvt år (och det var oklart hur gamla de var när vi fick dom, fast jag tror inte de var jättegamla), men det är ändå snudd på pensionsmässigt i vaktelvärlden så jag tror det löser sig med naturlig avgång så att säga. 

Blev lite drama när vi höll på och sorterade, för en slet sig och sprang iväg. Djävlar vad den var snabb och djävlar vad bra den kunde flyga! Det var nära att den tog sig in till grannarna och det var nog det sista den hade gjort i såna fall för deras hund var ute, men som väl var fick min man tag i den. Sedan stod vi och pratade en stund med grannarna över staketet, och då flaxade den väl iväg igen! Ny dramatik, men det slutade bra den här gången också. 

Ja, så var det dags att säga hej då till tuppen Anders och fem andra tuppar i den senaste gruppen. TYVÄRR visade det sig att en av dom var en höna. Vaktlar kan ha könsvisande färger, men mina har det inte så man får könsbestämma dom genom att klämma dom i röven. Är det en tupp så kommer det ut vitt skum. Nu är det ju dessvärre så att det kan skumma om en höna om hon är nyligen påsatt och så var fallet med en igår. Tuppar har också som en knöl ovanför kloaken, men den är inte alltid jättetydlig och jag har aldrig haft fel innan när jag har könsbestämt med klämma-dom-i-röven-metoden (heter förmodligen något snitsigare?). Men nu har jag lärt mig den hårda vägen att det kan vara värt att vara lite mer noggrann. Blev lite chockad när jag stod och tog ur tupparna och så hittade jag ett ägg bland inälvorna? Aja, så kan det gå. 

Sedan var det KAOZ i Batmans grupp för de nya hönorna (Anders' syrror plus Kvickens syrror) var bara måttligt imponerade av varandras närvaro, men det lugnar sig väl förhoppningsvis. Kvicken fick flytta in till Batmans f d proffsfruar, och han höll en synnerligen låg profil. 

Plymouth Rock-tupparna är snart fem månader gamla och de har fortfarande inte börjat gala, men det är väl bara en tidsfråga nu. Stora och präktiga är de i alla fall. De andra två är jag nu 99 % säker på är hönor. Glad för det, även om jag ville ha en randig höna så är det så snyggt med svarta höns. Det var en av anledningarna till att jag ville ha Australorp, fast nu råkade ju Kim Wall bli spättad istället för svart. De svarta hönsen heter nu Ulrika (fd Ugglan) och Eleonora, och håller tillsammans med smålandshönan Astrid en rätt låg profil i flocken. Det var allt för den här gången. 

Vaktel-bonanza

I helgen som gick slaktade jag fyra vakteltuppar som långsamt har gjort mig t-o-k-i-g genom att gala dygnet runt. Sedan The Attack of the Unknown Rovdjur så har vi flyttat ner vaktlarna till de f d kaninburarna som står på samma sida av huset som vi har vårt sovrumsfönster. I slutet av maj kläcktes 9 stycken vaktlar och för ett par veckor sedan började åtminstone en av dom gala. Nästa grej som hände var att två rök ihop och började slåss, jag såg inte just själva slagsmålet utan upptäckte bara att en var helt blodig. Satte den i en egen bur för att se om den repade sig och det gjorde den. Men en ensam vakteltupp gal k-o-n-s-t-a-n-t, förmodligen ropar den väl efter sällskap. Och antagonisten var inte sen att svara. Och sedan var det igång. En vakteltupp som gal låter inte som en höns-tupp utan tvärtom är det ett rätt gulligt litet läte. MEN INTE TWENTYFOUR SEVEN. Sedan är det också rätt stor skillnad mellan olika individer hur dom låter. Villanelle (RIP) hade ett otroligt genomträngande och utdraget läte. Batman däremot, gal mycket mer försynt och framför allt sällan. Men han är väl nöjd och belåten där han går med sina proffstjejer.

Slaktade som sagt av överskottet i helgen som gick. Av nio kycklingar blev det fem tuppar. Sparade den största (och snyggaste) och de andra ligger nu i frysen. Tänker att jag ska låta den nya tuppen (min man har döpt honom till Anders) få flytta in till Gråmask, Snövit, Svartprick, Rut och Pirjo, så ska Batman få ta sig an de nya tjejerna (som ännu inte fått några namn).

Så var det ju dags för kläck igen igår. Det är Batmans gäng som har fått föröka sig. Batman verkar rätt försynt, lite av en gentleman sådär, men han gör sitt jobb för alla tolv äggen var befruktade och igår hade tio av dom kläckts. Bra jobbat, Batman. Även bra jobbat av de gamla? Gråmask, Snövit och Svartprick är ju över två år gamla vilket verkligen är gammalt för en vaktel. Men de är uppenbarligen fortfarande fertila för jag plockar minst fem ägg om dagen där. De nya hönorna har också börjat värpa så för tillfället drunknar vi nästan i vaktelägg (dagens i-landsproblem). Får väl göra någon stor omelett eller så i helgen.

Astrid och hennes gäng växer så det knakar. Min man har delat av en del av hönsgården till barnkammare och där går dom nu, men till helgen ska vi släppa ihop dom med de vuxna. Astrid är typ fyra månader nu så det är väl dags att hon får börja prova på vuxenlivet. Plymouth Rock-gänget är tre månader gamla och ärligt talat vet jag inte vad det är jag har fått längre för säljaren hade ju inte 100 % koll på vad som var skickat. Jo, två är Plymouth Rock eller åtminstone är de tvärrandiga, men PR är en kombinationsras, d v s både för ägg och köttproduktion, vilket innebär att de ska vara lite biffigare. Men de här två har växt så otroligt långsamt och är fortfarande mindre än de andra så jag börjar bli tveksam till om de är renrasiga. Sedan visade det sig att det jag trodde var en Plymouth Rock-höna inte var det för när de andra började få sina randiga fjädrar fortsatte den att vara svart. Och den som skulle vara en Silverudds Blå har fått något slags skägg, vilket inte Silverudds Blå har. Så jag gissar att säljaren (eller det var nog snarare säljarens barn) har råkat skicka ett gäng blandras-ägg. Nu var ju säljaren alldeles otroligt trevlig och tillmötesgående så jag känner mer bara "jaja, sånt kan väl hända". Uppenbarligen, hehe. Hoppas att åtminstone någon av de här fyra är en höna. Plymouth Rock-eller-vad-de-nu-är-för-något är i alla fall med 99 % säkerhet tuppar, men så länge de inte har börjat gala får de gå och växa till sig.

Alla hönsen äter mördarsniglar! När jag testade detta första gången förra sommaren så rynkade de på näsan och tyckte inte alls det var någonting att hänga i julgranen, men nu har de fått upp smak för denna tvivelaktiga delikatess och KASTAR sig över dom. Och Astrid och gänget var positivt inställda redan från början, eller om det bara var att de hade sett hur de andra gjorde och tog efter, men bra oavsett för mördarsniglar är det ju dessvärre extremt gott om i år. Men det är lite roligare att plocka när man sedan kan tömma ut dom i hönsgården och se hur dom blir mat. Win-win på den liksom.

Nu djävlar är det KRIG

Ni minns väl råttan som grävde sig under muren, in i voljären och bet huvudet av vaktelhönan Snöboll, samt kom på återbesök men där Villanelle som genom ett mirakel faktiskt överlevde? Efter det så har jag ju lagt ner stor möda på att råttsäkra voljären. Grävt bort all jord, lagt ner putsnät, lagt på jorden igen. Här kommer mitt misstag: jag lade putsnätslängderna omlott med cirka 10 centimeters överlappning och tänkte att det räckte väl så, för det skulle ju ändå på jord ovanpå som skulle pressa ihop skarven, och ett grävande djur som stöter på ett nät slutar ju gräva för det kommer ju inte vidare och här låg ju nätet till och med dubbelt. BIG MISTAKE.

För i helgen så hittade jag Villanelle ihjälbiten i voljären. Hans nio liv tog slut där och WHAT THE FUCK? tänkte jag, heldeppig för det har ju ändå varit lite speciellt med Villanelle. Synade nätet överallt, inga hål någonstans. Men när jag lyfte på Villanelles lilla hus så hade fan i mig en djävla råtta, eller för all del något annat grävande litet rovdjur, det kan väl vara iller eller vessla eller något sånt också, grävt sig in under nätet och på något djävla vis lyckats pressa sig upp och genom överlappningsskarven och ut under huset. Fattar inte vad det är för djävla kromosom-monster för putsnät är inte speciellt flexibelt och hålet var ungefär mitt i buren, vilket innebär att den har grävt över en meter för att till sist hitta en svag punkt. Visserligen har vi lätt sandjord, men ändå.

SKIT OCKSÅ. Men det är väl bara att göra om och göra rätt. Gräva bort all jord igen och sedan skarva ihop putsnätet med ståltråd så att det inte blir en enda glipa någonstans. Så som jag har gjort överallt ovan jord, men med facit i hand borde ha gjort även i underjorden. Man lär sig förhoppningsvis av sina misstag. Never underestimate the power of a hungrig råtta.

Villanelle, alive and kicking

Villanelle, den otursdrabbade vakteltuppen som i söndags klämde in sig själv på ett minimalt utrymme och satt fast där i x antal timmar, verkade (peppar, peppar) inte ha tagit någon större skada av sitt äventyr. Han var ju blodig om fötterna och jag var lite i valet och kvalet om jag skulle tvätta skrapsåren som uppkommit i kampen mot gallret, eller om jag skulle låta det vara och hoppas att naturen själv löste det. Valde till slut att inte tvätta, p g a att det såg inte smutsigt ut och såren skulle ändå bli utsatta för smuts med en gång eftersom jag inte kan se att det går att sätta plåster på små vakteltår.
Och han betedde sig som vanligt igår. Struttade omkring, spanade på tjejer, gol. Han blev inte ens halt. Han måste vara född med tur.

Villanelle, vakteltuppen med (förhoppningsvis) minst 9 liv.

Trogna läsare är väl förtrogna med den otursförföljda vakteltuppen Villanelle. Han är ju fortfarande singel eftersom alla hans tilltänkta fruar var tuppar och alla nu existerande hönor antingen är hans mamma eller hans döttrar. Håll ut! Köpte ju nya ägg på darknet Blocket och för någon vecka sedan kläcktes 9 ljuvliga små humlor. På bilden nedanför är de typ 5 dagar gamla och verkligen inte lätta att fånga på bild för de pilar hit och dit med blixtens hastighet.

Man dör ju sötdöden?

Förhoppningsvis är det väl åtminstone NÅGON av dom 9 som är höna? Stackars Villanelle vankar fram och tillbaks i sin voljär och vill ha sällskap. Voljären ligger nät-i-nät med Batman & gängets voljär, så han får se men inte röra.

Igår var Villanelle spårlöst försvunnen! Jag hörde honom gala på morgonen, men på eftermiddagen fanns han helt enkelt inte och när jag tänkte efter hade jag inte hört honom på ett bra tag. Voljären är kanske 3 kvadratmeter stor, och den innehåller några gömmor i form av grenar och tunnlar samt ett litet hus, men Villanelle fanns verkligen ingenstans och han brukar för övrigt inte gömma sig heller, utan tillbringar större delen av sin tid med att spatsera framför och ha koll på vad de andra sysslar med. Det var faktiskt lite obehagligt, för jag har ju grävt ner nät under hela voljären så ingenting ska ju kunna komma in där. Och jag är alltid jättenoga med att kolla så att ingen är i närheten av dörren innan jag öppnar den, för de är ju rätt så kvicka och japanska jumbovaktlar är ej önskvärda i svensk fauna. Så var sjutton FANNS han?

Jag hittade honom till slut. Då hade han lyckats klämma sig in mellan sitt hus och väggen (en glipa på typ 2-3 centimeter) och fastnat med en fot i nätet, gissningsvis när han försökte vända sig. Så där satt han och kom varken fram eller tillbaka. Var helt övertygad om att han var död, men när jag flyttade ut huset för att kunna få tag på liket så flaxade han till med vingarna och spatserade iväg. Med en blodig fot men i övrigt verkade han inte ha tagit någon större skada. Han gick raka vägen till vattenskålen och bälgade i sig åtskilliga vaktelmunnar, så han hade nog suttit där några timmar.  Hoppas att foten läker och inte blir infekterad så att han kan få sina fruar. De beräknas bli könsmogna om cirka en månad, så HÅLL UT VILLANELLE.

Fick för övrigt slakta tre tuppkycklingar i helgen. Smålandshönan Astrids fosterbröder började nämligen redan göra seriösa försök till att börja gala. Det tycker jag är tidigt, de är ju ändå bara lite drygt 2 månader. Både Lars och Gunde Svan var betydligt äldre innan de började ge hals. Jag tyckte nog man kunde vänta tills kuckelikuet var ett faktum, men min man blir så stressad av tanken på att grannarna ska klaga över galande tuppar så det var bara att sätta igång. Även Gullfiber fick hamna i frysen. Han har vuxit i raketfart och var vid 4 veckors ålder lika stor som Astrid och hennes fosterbröder som var 8 veckor, om inte större?  Jag hade gärna låtit Gullfiber växa och se vad det kunde bli av honom, men han var så elak mot Astrid när vi släppte ihop dom. De fyra andra kycklingarna (som hädanefter går under namnet De Fyras Gäng, som nu har utkristalliserat sig till att vara två Plymouth Rock, tyvärr tuppar båda, och två Silverudds Blå, i nuläget oklart vilket kön de har. Jag fick ju ett Silverudds Blå-ägg som bonus för att säljaren inte lyckats skrapa ihop det antal Plymouth Rock-ägg som jag ville köpa, sen visade det ju sig att hon (eller snarare hennes barn) blandat ihop äggen och nu med facit i hand så visade det sig att det var två Plymouth Rock, två Silverudds Blå och så Gullfiber då. Lite tråkigt, men det är väl bara att hoppas att åtminstone NÅGON av Silverudds Blå är en höna, slut på världens längsta parentes) och Astrid gick jättebra tillsammans, men så fort Gullfiber kom i närheten av Astrid så flög han på henne och fan vet om han inte försökte sätta på henne också? Han betedde sig verkligen tuppigt trots sin ringa ålder, och det var någonting som Astrid inte uppskattade och det blev bara värre och värre och Astrid blev mer och mer stressad. Och eftersom jag är mer rädd om my one and only Smålandshöna så fick Gullfiber också hamna på huggkubben. Och såklart var det också en tupp, kunde jag konstatera när jag tog ur honom, så det var ju ändå bara en tidsfråga. Hoppas att Plymouth Rock-killarna inte är lika brådmogna för det blev verkligen inte mycket kött av de här tre.

Nu har alltså De Fyras Gäng fått flytta ut till Astrid i hönsgårdsburen och så får de väl gå där och växa till sig tills det är dags att sätta ihop dom med Mette-Marit & Co.

Coming up: vaktlar (förhoppningsvis)

Det är ju allmänt synd om Villanelle, som är singel och dagligen och stundligen tvingas betrakta Batman som relativt sett har ett helt harem att förlusta sig med. PS: Han, Villanelle alltså, slipper numera åtminstone dela maten med en inneboende mus. Efter söndagens slaktfest så har nivån i foderbehållaren minskat i mer rimlig takt.

Det trista är ju dock att alla hönor vi har är antingen Villanelles mamma eller hans döttrar. Rent teoretiskt så har han ju såklart bara en mamma, vilket innebär att två av de tre äldre hönorna inte är hans mamma, men jag vet ju inte vem av dom som gav upphov till ägget som blev han. Vilket innebär att om vi skulle samla ägg och kläcka för att skaffa Villanelle fru(ar) så skulle dessa bli antingen hans halvsyskon eller hans dotterdöttrar, han skulle liksom bli både sin egen morbror och/eller morfar på något sätt. Det påstås ju att fåglar inte är känsliga för inavel, men jag tycker ändå att det är lite dumt att chansa. Köpte därför 12 avelsägg på Darknet Blocket som kom igår, jättefint inpackade. Idag har de vilat ett dygn, kläckaren ska startas och om 17 dagar kläcks det förhoppningsvis ett gäng fruar till Villanelle. Det roliga med vaktlar är ju att allting går så galet fort, så dessa lär ju vara könsmogna lagom till semestern. Spännande (som vanligt).

Mickey Mouse is dead, got kicked in the head

Igår hände följande spännande sak: Jag har ju grävt ner nät under hela Villanelles voljär efter rått-incidenten i höstas. Villanelle fick flytta tillbaks till sin nya lya för någon månad sedan och jag har tyckt att det har gått åt rätt mycket mat för att bara vara en ensam tupp som huserar därinne. Upptäckte sedan att det var en glipa i dörren där en mus och kanske till och med en råtta med lite god vilja skulle kunna pressa sig igenom. Eftersom Villanelle fortfarande var i livet så antog jag att det inte var en råtta men att möss passat på att smaska i sig av maten som serverats på hans bord, så jag fixade till den där glipan och förväntade mig att slippa fylla matbehållaren stup i kvarten (okej, stup i kvarten är kanske att överdriva, men i alla fall betydligt oftare än när han bodde ensam i kaninburen). Men igår när jag stod utanför och tittade så såg jag någon rörelse som inte var Villanelle-relaterad. Jaha, men då visade det sig att Villanelle hade en rumskamrat i form av en större skogsmus som jag gissningsvis råkat bura in när jag fixade glipan i dörren. Där bodde den väl helt förnämligt med fri kost och logi. Hen hade fixat till som en liten källarvåning under Villanelles hus och hade säkert kunnat fortsätta att gratis-bo där till döddagar, men här kände jag att vi nog skulle ta och skynda på det förloppet lite. Min man fick därför fånga in Villanelle och ta ut honom från voljären medan mördarmaskinerna Tage & Remus släpptes in och gjorde processen kort med Musse. Så kan det gå!

Det var soligt och skönt igår, så Astrid och hennes fosterbröder fick komma ut en stund i hönsgården för att prova på sitt nya liv. De är cirka 6 veckor gamla i detta nu så om att par veckor kan de nog flytta ut för gott. Utomhus alltså, sedan får de växa till sig lite mer innan de får börja bo ihop med flocken på riktigt. Vi har ställt in vår första vaktelbur inne i hönsgården så att de kan gå där och acklimatisera sig och det tyckte de var spännande.

De andra kycklingarna (Plymouth Rock, Silverudds Blå och gökungen Gullfiber) växer och frodas och är extremt gölliga. Tage är så fascinerad av dom, men eftersom han har en hel del jakt i sig och det inte är solklart för honom att hönsen och vaktlarna tillhör flocken och därför är no-no så får han inte vara med när vi håller på med dom. Men hans intresse kvarstår, när dom visade kycklingar i programmet "Hjälp, vi har köpt en bondgård" så gick det inte att slita honom därifrån.

Kläck!

Har ju glömt att blogga om det senaste kläcket! I torsdags tittade jag till äggen vid kvart i sex på kvällen, inget hade hänt. Åkte till brukshundklubben och tränade med Tage, vid åtta skickade min man ett sms på en kläckare med en kyckling i. När jag kom hem någon timme senare hade det kläckts ytterligare två, plus att det var hålslag i Silverudds Blå-ägget.

Blev lite konfunderad över att det var en gul kyckling. Efter att ha plockat bort det obefruktade Ayman  Cemani-ägget så återstod sex ägg, ett Silverudds Blå och fem Plymouth Rock, och det här var ett av Plymouth Rock-äggen och Plymouth Rock-kycklingar är svarta med gula vingspetsar och mer eller mindre utbredd gul fläck på huvudet beroende på om det är en höna eller tupp.

En gökunge i kläckaren!

Sen på natten till fredags så var det ju drama, och jag fick hasta till jobbet i arla morgonstund. Då var det fortfarande bara hålslag på Silverudds Blå och inget på de två andra Plymouth Rock-äggen. Kom hem på eftermiddagen, då hade det kläckts en till Plymouth Rock medan den där arma Silverudds Blå fortfarande kämpade på med sitt lilla hålslag som aldrig blev större. Det var som om den låg så att den inte kunde dra tillbaks näbben och fortsätta picka hål på skalet utan den pickade bara så att säga i tomma luften.
Jag tycker generellt att man ska låta naturen ha sin gång och sådär och kan man inte ens ta sig ur ägget för egen maskin så är det förmodligen något fel. Men samtidigt så hjälpte ju min man ut Gunde Svan och han växte ju upp till en ståtlig tupp även om han var liten och klen som kyckling. Så jag öppnade kläckaren lite snabbt (ska man ju inte göra under pågående kläck eftersom det påverkar luftfuktigheten, men alla var ju ute utom den här och det ägget som inte ens hade hålslag) och petade lite på det ägget för att se om det var liv i det överhuvudtaget. Det var det, så jag petade lite till så att det blev en spricka, och vips blev det liv i luckan och ut kom en kyckling som det inte såg ut att vara något större fel på.

Femte Plymouth Rock-ägget kläcktes dock inte, stängde av kläckaren i helgen och tog bort det. Det innehöll en kyckling, men den levde inte. Är dock sjukt nöjd med fem levande kycklingar ur sex befruktade ägg.

Men den gula kycklingen gäckar oss, både mig och säljaren. För det är ingen Plymouth Rock. Säljaren har Plymouth Rock, Silverudds Blå, Ayman Cemani, Fifty Five Flowery Gold och blandraser. Ägget såg exakt ut som de andra Plymouth Rock och man borde kunna utesluta både Silverudds Blå (gröna ägg), Ayman Cemani (mindre ägg än övriga), FFG (vita ägg), så det här är väl troligtvis en blandras vars ägg råkat hamna fel. Säljaren erbjöd sig att betala tillbaks pengarna för det ägget, men jag tyckte inte det var nödvändigt. Dels fick jag ju både Silverudds Blå och Ayman Cemani-äggen gratis och dels har jag ju ändå fått en kyckling. Kan ju bli spännande att se vad den lilla gökungen ska bli. Jag tycker Göken är ett passande namn, men min man kallar hen för Gullfiber.

Det var en kyckling som hette Gullfiber.




 

På kycklingfronten just nu

Igår satt vi ett gäng på Skype och pratade om kontorsergonomi när man jobbar hemifrån. Den lämnar väl en del övrigt att önska, kan man ju säga. Själv sitter jag ju oftast i soffan, och det funkar sådär. Hyfsat om jag tänker på hur jag sitter och går upp och rör på mig ibland. Saknar min dockningsstation så att jag skulle kunna använda extern skärm och externt tangentbord, men har inte riktigt plats för det hemma. Sa att visserligen har vi ett arbetsrum, men det går inte att sitta och arbeta där nu för där bor det kycklingar. Det väckte en del muntrationer. Ja, vad gör man inte?

Lyste äggen i kläckaren igår, tyvärr var inte Ayman Cemani-ägget befruktat. Jag som hade sett fram mot makt och rikedom, men det går väl fler tåg. Det andra bonusägget, som var Silverudds blå, var det dock. Och några av Plymouth Rock, inte alla men det hade jag inte heller räknat med. Är nöjd om utfallet blir levande kycklingar i cirka hälften av äggen.

I helgen ska vi slakta de två återstående vakteltupparna, de gal som galningar (hehe) men slåss i alla fall inte. Det är nog dock bara en tidsfråga så det är lika bra att få det gjort. Ska bli SÅ SKÖNT att slippa väckas av galande vakteltuppar varje morgon. Eller MORGON, tycker de sätter igång redan vid tretiden och det räknar inte ens jag som morgon. Batman och Villanelles galande hörs i alla fall inte till sovrummet eftersom voljärerna ligger på en annan sida av huset. Villanelle gol ju som en tokig när han blev ensam i sin kaninbur, men håller inte alls låda på samma sätt nu när han går ensam i voljären. Han kanske tror att han är i en flock även om det är ett nät emellan, inte vet jag. Tycker lite synd om honom, så fort Plymouth Rock och det ensamma Silverudds Blå-ägget har kläckts så ska jag ladda kläckaren med ägg från Batman, Snövit, Gråmask, Svartprick, Rut och Pirjo. De har kommit igång rätt så bra med värpandet, får cirka 3 vaktelägg per dag. Så hoppas att Batman gör sitt jobb så att den arma Villanelle kan få åtminstone en fru. Tyckte han, Batman alltså, verkade lite blyg för de nya fruarna, men jag är ju inte där och bevakar deras amorösa utsvävningar 24/7 så det kan nog snuskas en del utan att jag får veta det. Svartprick, Gråmask och Snövit är ju runt 2 år nu och vaktlar lever ju inte i evighet, så Batmans flock behöver ju också förnyas på sikt även om han har Rut och Pirjo att förlusta sig med om de gamla skulle trilla av pinnen (som de inte sitter på eftersom de är marklevande). 

Vaktelnytt

Igår fixade jag klart Villanelles voljär och så fick han flytta tillbaks dit igen. Oklart om han blev nöjd med renoveringen eller inte, men nu har han åtminstone bara ett nät mellan sig och Batman och hans gäng istället för att sukta efter sina döttrar. Som var söner! En del av dom i alla fall. Blev så himla glad häromdagen eftersom jag hittade fyra ägg inne hos "döttrarna". Där har ju inte varit något bråk och inte något galande heller, så jag har lite slött tagit för givet att alla varit hönor förutom Villanelle Junior då. Men han ligger ju i frysen nu.
Ett av äggen var by the way jättestort. Nu är väl ingenting "jättestort" hos vaktlar, men jämfört med andra vaktelägg kändes det gigantiskt. Stackars nybörjarhöna att behöva klämma ur sig ett sånt det första de gör.

Jätteägg flankerat av två normalstora.
KURIOSA: Duken har min farmor Elna broderat,
jag fick den när jag flyttade hemifrån. Året var 1985.

Hur som helst, jag tänkte att det är väl lika bra att släppa in Batmans nya fruar till Batman på samma gång, så har man alla vaktlar på ett och samma ställe. Sagt blev gjort, vi bar upp de fyra återstående och släppte in dom till Batman och de gamla hönorna. Det gick fint i cirka en minut, sedan tog en av "hönorna" ett stadigt nacktag på Batman och gjorde sig beredd för parning. WHAT? Det skulle ju vara tvärtom liksom. Lyfte upp honom och kollade, oj, det var visst en tupp. Lyfte upp nästa jag fick tag på, det var också en tupp. VAFFAN? Men de andra två var i alla fall hönor, så de där fyra äggen hade väl lagts av de två under några dagars tid. Döpte den ena till Rut för hon har en svart trekant i nacken som ett huckle som får mig att tänka på en tant i söndagsskolan när jag var liten. Min man fick döpa den andra och hon fick då heta Pirjo. Oklart varför, men associationsbanorna gick något i stil med att hon hade prickar i ansiktet = finnar = finska = ett finskt kvinnonamn. Så det fick bli Pirjo. Pirjos och Ruts bröder fick återbördas till kaninburen, och tror ni inte att jag väcktes av att de gol i morse? Det kunde de väl ha börjat med tidigare kan man ju tycka. Men de fick väl inte en syl i vädret för Villanelle.

Så nu har vi följande grupper:
Batmans grupp: Batman, Snövit, Svartprick, Gråmask, Rut och Pirjo.
Villanelles grupp: Villanelle.
Ja, och så ytterligare två tuppar som vi väl får slakta i veckan som kommer. Dödens grupp alltså.

Har ju precis laddat kläckaren med ägg så det lär ju dröja ett tag innan det blir möjligt att kläcka fram sällskapsdamer till Villanelle. Men sen så. Men det är taskig ratio höna/tupp. Elva kycklingar kläcktes fram, åtta överlevde och av dom blev det alltså två hönor och sex tuppar. Aja, det blir ju i alla fall mat, inget ont som inte har något gott med sig.

Köpte ju avelsägg till Plymouth Rock (de som ligger i kläckaren nu). Det är tydligen ett väletablerat faktum bland folk som skickar avelsägg att man skickar på måndagar för att inte riskera att äggen fastnar hos PostNord eller något ombud över helger. Så när det var skickmåndag för min säljare så hade hennes Plymouth Rock bara fått ihop fem ägg av de sju som jag beställt. Fick då två bonusägg, ett Silverudds Blå och ett Ayman Cemani. Den förra tillhör ju, liksom Plymouth Rock och Australorp, kulturraserna, men den senare har jag knappt hört talas om. Men tydligen ska den vara svart. Alltså SVART. Inte bara fjädrarna utan även skinn, kött och inälvor. Allt utom äggen, för de var ljust beige. Googlade lite, det är en indonesisk ras och enligt ryktet så ska den inneha magiska krafter som kan bringa makt och rikedom. Ja, man kan ju alltid hoppas. Hehe.

Ayman Cemani, bild lånad från Lantliv.com

Hur som helst, det här blir spännande! Nu hoppas jag ju i första hand på att de är befruktade. Har lovat att höra av mig till säljaren och berätta hur det går. Hon var så himla trevlig, skickade bilder på föräldradjuren och allt möjligt. Nästan så jag förstår det här med att folk får Blocketkompisar.

Gaphalsen

Alltså Villanelle, det är ju ändå rätt synd om honom. Inte nog med att han var den enda avkomman av 24 ägg som pappa Johnny Kass "befruktade" på sitt mycket försynta (läs: värdelösa) sätt. Sedan var alla hans tilltänkta fruar tuppar utom en, fina Snöboll, som en råtta bet huvudet av. Sedan fick han själv besök av råttan, men överlevde genom ett mirakel. Eller det är ju i alla fall vad vi tror, för det var ju ett ingångshål stort som Tingstadstunneln i voljärens golv, och visserligen återfanns Villanelle intryckt mellan nätet och huset men att en råtta inte skulle hitta honom där tvivlar jag starkt på. Antar att den måste ha blivit avbruten på något sätt, eller så var den inte hungrig just då och bara var ute efter att förbereda för vad som komma skulle. Ja, i alla fall, Villanelle fick ju nya "fruar", som alla visade sig vara tuppar, och efter att ha haft halvt ihjäl en av dom så är han nu återigen solokvist. Och han gal. Sedan han blev ensam har han galit (heter det så?) dag och natt. Speciellt natt. Och OFTA. Jag räknade i natt och en period så levererade han en galning (heter det så?) ungefär var tredje till femte sekund. Nu i eftermiddags så har jag arbetat med att råttsäkra hans voljär, den ligger vägg i vägg med Batman och de andras voljär. Höll väl på ett par timmar och under den tiden gol Batman EN gång. Och hans galande låter mycket mjukare och diskretare. Villanelles skär genom ben och märg. Men det är klart, Batman har ju glidit fram på en räkmacka i detta livet. Fick tre rutinerade proffsfruar på en gång, och som om det inte var nog med det så väntar ett gäng av Villanelles och Snöbolls döttrar på att få flytta in (låter som en korsning mellan ett avsnitt av Bonde söker fru och en av sekvenserna vid Crasters Keep i Game of Thrones), medan stackars Villanelle är lika solokvist som den dagen han kläcktes ur sitt ensamma ägg. Det är kanske inte så konstigt om han gal ut sin frustration. Men han håller oss vakna om nätterna, det gör han. Helt otroligt att en så liten kan låta så mycket.