Invasiva arter

Har läst Invasiva arter av Oscar Nilsson Tornborg. Detta är handlingen:

Det är sommar och turister flockas till idylliska Burge på Merkö i Östersjön. Grillar tänds, drinkar dricks, det är sol och bad.Men allt är inte solsken. Lukas är ensam i sin skräck för den tyranniska styvpappan, och Eva har tillsammans med dottern Elsa återvänt till ön för att hitta tillbaka till en sorts normalitet efter sin mans död. Och när Jens Larsson på den lokala bensinstationen upptäcker att en larvliknande parasit har borrat in sig i hans fot är det början på en dag där de invasiva arterna tar över och förändrar allas liv för alltid. 

Det här lät som perfekt sommarskräck att sluka när det är värmerekord och enda man orkar göra är att ligga i skuggan med en bok. Tyvärr var den enligt mig inte alls lika bra som den lät. Platta karaktärer, sparsam och menlös dialog, "skräcken" kändes mestadels helt osannolik och därför inte det minsta skrämmande. Den här boken får en cerkarie* av fem möjliga. 

* Larvstadiet av Tricobilharzia sp. som i huvudsak infekterar sjöfågel. Kanhända att jag en gång i tiden skrev ett examensarbete om parasitiska plattmaskar och därför kan orimligt mycket om deras livscykel och i denna ingående intermediära livsformer. 

260630

Veckan började verkligen inte bra för min man, för när han kom till jobbet så fick han veta att han var uppsagd. Kul grej såhär inför semestern va? Vet att det finns någon slags tanke kring att lämna dåliga besked precis innan ledighet/semester/långhelger och liknande, för att folk ska ha processat och den dåliga stämningen liksom ska ha blåst över till nästa gång man ses. Fick det "rådet" en gång när jag skulle lämna ett dåligt besked och velade om det skulle levereras innan eller efter vad-det-nu-kan-ha-varit, jul kanske. Funderade på det en stund och kände att tja, det är ju en väg att gå men nja? vill jag verkligen vara en person som tycker det är viktigare att det är i första hand ska vara behagligt och friktionsfritt för mig än att folk ska få sina efterlängtade ledigheter förstörda? Så nä, det var inte min melodi. 

Så tänkte dom uppenbarligen inte på min mans (snart f d) jobb i alla fall. Så det var ju ingen kul början på vare sig veckan eller den väntande semestern. Nu är väl inte det här ett drömjobb, snarare tvärtom.  Ett familjeföretag som drivits i decennier av ägaren, som inte utvecklat sitt ledarskap sedan 50-talet. Personalomsättningen på detta företag har varit erkänt hög, om ett företag ständigt söker folk även om de inte  direkt växer organiskt så ska man kanske fundera på varför. Sonen i familjen tog över för några år sedan och då blev det väl något bättre, men fortfarande är det väldigt old school management och den gamle stultar fortfarande runt på dagliga rundor som en annan brukspatron och har synpunkter på allt. Min svärson är lite släkt med de här människorna och har vittnat om ett och annat även privat som inte är så charmerande. Min man hade bara tänkt sig det här som en tillfällig födkrok tills något annat dök upp, men sen blev det ju krig i världen och lågkonjunktur i Sverige och mängden sökbara jobb inom hans bransch är rätt begränsade. Men jaha, nu blev det så här. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda katastrof heller, även om ett rövjobb är bättre än inget jobb. Det löser sig väl på ett eller annat sätt. 

Som om det inte vore nog med det så hörde svärmor av sig i helgen, det händer inte jätteofta eftersom de, svärmor och min man, av olika skäl har sagt upp bekantskapen med varandra. Men nu hade hon fått en Alzheimersdiagnos och blivit av med sitt körkort, hon kommer bli tvungen att sälja sitt hus (båda delarna var visserligen bara en en tidsfråga för hon är ändå 85), flytta till något boende, ha god man och så vidare. Svärmor har dessutom en personlighet som kraftigt pekar mot borderline eller möjligen bipolaritet, vilket i kombination med Alzheimers kan bli...utmanande, antar jag. Det ger sig väl med tiden. 

Min dag var så här: Åkte till glasfirman och lämnade in bilen för byte av vindruta. Fick lånecykel som jag trampade tillbaks till jobbet med, jobbade, fick sms att bilen var klar, cyklade tillbaks till glasfirman, betalade 2500 kronor och såg glad ut. Nej, det gjorde jag inte men de var i alla fall trevliga på glasfirman och man fick en liten påse Ahlgrens bilar på "köpet". 

Åkte vidare till rehab. Bagaren var tillbaka, men som jag förstod det var han i slutet av sin rehab och nu var det sista gången han skulle komma dit. Skönt, höll jag på att säga utan att ha någon annan anledning än att han är så himla vältränad och det är deppigt när man själv håller på med sina ytterst krämpe-relatarade övningar och så kommer han studsande som en annan 20-åring. Ändå hörde jag honom säga till fysioterapeuten igår att Förr var man ju vig så in i helvete, och så någonting om hur stel han var nu. Sagt av en man som ser ut att vara minst i min ålder och som alltså kan göra såna där Ingmar Stenmark-hopp upp på, inte en mur i det här fallet, men en låda som i alla fall är 70-80 cm hög. Men ja, allt är ju relativt. 

Åkte hem, min man var redan hemma och hade tagit ut hundarna så jag kvistade ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Sedan var det dags att åka in till stan igen för bio med Club ROMIF. Det blev varken rätt dag eller rätt salong den här gången, men vadfan. Vi såg Toy Story 5 och höjde medelåldern i publiken litegrann. Jag har bara sett de två första Toy Story-filmerna, men jag tycker de är jätteroliga. Det var den här också, också med ett ganska tydligt budskap om skärmtid och nät-taskigheter bland barn som man nog kan ta sig en funderare på som förälder. Men framför allt rolig, så mycket har vi nog aldrig skrattat på en ROMIF-film, konstaterade vi efteråt. 

Åkte sedan hem igen, hann se Brasilien klämma in ett mål på övertid och avgöra mot Japan i fotbolls-VM. Synd, de kunde gott få ha tagit sig vidare men fotbollsresultat är inget som jag direkt går och hänger med huvudet för.  Minns en gång när vi var ett gäng som skulle kolla på någon avgörande match, det måste ha varit EM 2004, och Sverige hade tråcklat sig fram till kvartsfinal, spelade oavgjort och slutligen förlorade på straffar mot Nederländerna. När sista straffen satt i mål och planen fylldes av jublande nederländska och dystra blågula spelare sa jag något käckt i stil med Jaha, nu får man väl heja på Danmark då istället! varpå en man i sällskapet snodde runt och väste Vad i helvete, är du inte SVENSK din jävel? Starka känslor hos somliga alltså, dock inte hos mig. 

Idag: ny dag och nya möjligheter. Ska vara med på något nätbaserat seminariun som börjar efter att jag  egentligen har slutat, men det kan man väl tugga i sig när det inte sker oftare än vad det gör. 

Schimpanserna vid Point Nemo

 Har läst Schimpanserna vid Point Nemo av Cecilia Klang. Tidigare har jag läst trilogin Kan innehålla spår av Tommy Roos, I södra Norrland väntas regn och Obehöriga äga ej tillträde. Jag gillade den första jättemycket, de andra två inte lika mycket. Detta är handlingen: 

Lisa är fyrtiofem och har inte kommit längre i livet än de tjugo meter som skiljer hennes hus från pappans. Hon undervisar på samma skola hon en gång gick i, har samma frisyr som hon alltid haft och sköter om samma grekiska landsköldpadda. Rolf har fyllt åttio och hans cancer oroar honom mindre än tanken på vad som händer med Lisa när han inte längre finns. Hur ska hon klara sig själv? När sjukdomen tvingar dem att konfrontera det de undvikit i åratal börjar något röra sig – mellan dem och inom dem. Hur hittar man ett eget liv när den man lever för håller på att försvinna?

Jag tyckte den här boken helt ärligt var SÅDÄR. Störde mig på Lisa som ständigt var sur och grinig trots pappa Rolfs nästan onaturliga snällhet och stabila humör. Nu finns det väl inget allmängiltigt sätt att förhålla sig till en närståendes cancerdiagnos, men borde inte Lisa tänka lite mer i termer "ta vara på den tid som är kvar" istället för att bete sig som en gnällig jättebebis exakt hela tiden? Den här boken får två pizzabitar av fem möjliga.  

260629

Så helt plötsligt kom den efterlängtade och ibland hatade veckan innan semestern. Vissa år har det varit helt vidrigt och jag har verkligen fått jobba ända in i kaklet, andra år lite softare. I år blir nog ett mellanting. Har mycket kvar att göra, men om inget oförutsett inträffar ska det gå att få klart det under den här veckan. 

Helgen som gick var väl historisk och hysterisk ifråga om värme. Precis innan jag skulle åka hem i fredags så fick jag en nyhetsflash på mobilen att det var en trafikolycka med långa köer precis där jag brukar köra. Tänkte att det var ju en väldig tur att jag hann läsa den innan jag satte mig i bilen. Sedan var jag fan i mig  i det närmaste oförmögen att tänka ut en alternativ väg hem, hjärnan var som sirap och jag kunde liksom inte visualiera hur vägarna gick. Nästan obehagligt, är det så det är att bli dement?  Jaja, hem kom jag till slut via en omväg, men hellre det än att sitta i bilkö. 

Släpade mig ut en kort runda med hundarna, sedan tog energin slut. Hade köpt Picadelisallad som vi åt till kvällsmat, därefter hade jag vaga tankar på att se fotboll, Norge mot Frankrike, men det jag trodde var tid för matchstart var istället tid för uppsnack i studion och matchen började långt senare så då gick jag och lade mig i tvärdrag och organiserade mina app-ikoner i telefonen istället. Det var väl ungefär allt jag mäktade med, och då hade ju den RIKTIGA värmeböljan inte ens börjat än. 

På lördagen gick jag upp klockan 5 och gick ut med hundarna. På parkeringen utanför Konsum stod delar av traktens EPA-ungdomar och höll på att avsluta natten. Fattar inte riktigt vad det är som är så kul med att sitta i varsin EPA och prata med varandra genom nedvevade rutor, men det är väl jag som är gammal och inte hänger med i svängarna. 

Då, vid femtiden på morgonen, var det ändå hyfsat behagligt utomhus, 23 grader någonting, men allt eftersom dagen gick så blev det bara värre och värre. 36 grader stod termometern på under eftermiddagen och det gick liksom inte att vara någonstans och det gick inte att göra någonting heller. Ringde till min son som fyllde år, det var väl den enda aktiva handling som utfördes på rätt många timmar om man inte ska räkna dumscrollade p telefonen. Vi är inte såna som åker till stranden, hatar trängsel och även om man blir tillfälligt sval av att doppa sig så ska man ju ändå ta sig tillbaks i värmen och sätta sig i en stekhet bil och åka hem igen. Ser absolut ingen mening med det. Inte för att det var roligare hemma, vi gick omkring som zombies på heroin och smågrälade om ifall det skulle vara öppet eller stängt, upprullat eller nedrullat. Framåt kvällen tog jag mig samman och lagade mat, sedan blev det en sval dusch och tidigt i säng med vartenda fönster i hela huset öppet. Frampå småtimmarna vaknade EPA-ungdomarna till liv igen och bjöd på hög musik och motorbröl, det var ju inte exakt vad man önskade sig fast det lugnade ändå ner sig rätt fort, en halvtimme eller så. 

Igår gick jag också upp vid fem, gick ut med hundarna och det var inte ens skönt så tidigt på morgonen,  bara klibbigt och kvavt och äckligt. Sen kom lite åskmuller och så småningom regn. Enligt väderleksrapporten skulle det inte regna förrän senare på förmiddagen, så därför hade jag bara tagit på mig shorts och ett tunt linne. Det tunna linnet blev i det närmaste genomskinligt av regnet, så där fick jag gå genom byn som ett exempel på förargelseväckande beteende, tur att det var så tidigt på morgonen att det knappt var något folk ute. 

Åkte till stallet för ett möte, vi skulle sjösätta ett projekt som jag lagt mycket jobb på och det togs emot bra. Skönt, hade varit lite orolig för att folk skulle sätta sig på tvären och inte vilja vara med på tåget, men så blev det alltså inte. Sedan gick S och jag och visiterade några hästar som gick på bete i närheten innan det var dags för nästa möte. Slutligen rensade K och jag i kylskåpet efter ridläger och inför semester, fick med mig en hel del hem till både människor och höns. Åkte sedan hem och dog en smula, för det där tillfälligt svalare vädret efter åskan var just bara tillfälligt, nu var det lika varmt igen. Kändes dock bättre efter att jag fått i mig en kraftigt försenad lunch. Tränade ett pass yinyoga, ställde in exakt ALL planerad träning annars på grund av värmen, men i yinyogan ligger man ju bara stilla. Lite roligt när de säger på videon Ta gärna på en filt eller varma strumpor för det kan hända att man känner sig lite frusen när man ligger stilla i positionerna...eller något i den stilen. Kändes inte så relevant den här helgen, nej. 

Tog mig samman och totade ihop en middag, sen blev det tidigt i säng och nu är det alltså ny vecka och nya möjligheter. Enligt väderprognosen ska det bli 26 grader varmt både idag och imorgon, men därefter ser det tack och lov ut som att det ska det bli mer normala temperaturer. 

Idag är en knölig dag. Ska åka och lämna bilen för byte av vindruta när den verkstan öppnar klockan 7, hoppas att det går att charma dom så att den kan bli klar tills jag slutar. Ska på rehab klockan 13.30 och ikväll är det bio med Club ROMIF. Det skulle ju ha varit i torsdags, men dottern opererade ju ut en visdomstand i onsdags och kände sig rätt mörbultad så vi flyttade fram till som idag då. Men hela tidsplanen riskerar ju att rasa ihop om jag inte får tillbaks bilen i tid. Aja, go with the flow, det löser sig väl på ett eller annat sätt. 

Sen for jag hem

Har läst Sen for jag hem av Karin Smirnoff, tredje och avslutande (antar jag?) delen om Jana Kippo som inleddes med Jag for ner till bror och Vi for upp med mor. Detta är handlingen:

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr.

Jag tyckte ju mycket om de två första böckerna, och jag tyckte också om den här. Även om det är extremt mycket elände och man kan undra om verkligen alla människor i hela världen är så trasiga och mörka, finns det ingen normal? Men det är kanske svårt när normerna har satts ur spel redan från början, vad vet jag? Den här boken får fyra lerfigurer av fem möjliga, nu är det ni som ger er av till bibblan. 

Monstret

Det här är en bok som jag inte orkade traggla mig igenom: Monstret av Ane Riel. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Kåda så förväntningarna var kanske för höga? Detta är handlingen:

Ingen vet varifrån lille Leon har fått sin styrka. Men hans mamma vet i alla fall att han är svår att hantera. Särskilt när han vill gosa. Och Leon gillar verkligen att gosa.
Samtidigt som Danica kämpar med sin son, kämpar Mirko med sina förbjudna känslor. Han är fortfarande bara en pojke när han blir hett, våldsamt förälskad i Danica. Det är en omöjlig kärlek. Danica är inte bara en vuxen kvinna och Leons mamma, hon är också gift med en jättelik man. Men Mirkos passioner driver honom ut ur hans hem och in i Danicas hemliga helvete.
Konsekvenserna blir ödesdigera för dem han bryr sig om. Och efter en dramatisk natt blir Mirko bunden till Leon och hans mystiska krafter för resten av sitt liv.

Ja, det lät ju inte så dumt. Först tyckte jag att...nämen är det inte väldigt mycket samma upplägg som i Möss och människor av John Steinbeck?, men tänkte att det var kanske ändå avsiktligt och att det skulle komma någon slags twist på det hela kanske. Men sidorna gick och det hände liksom ingenting med någonting och den var väldigt lätt att lägga ifrån sig. Efter tre omlån utan att jag kände minsta längt efter hur det skulle gå så fick den hamna i återlämningslådan på bibblan. TYVÄRR. 

260626

Idag gjorde jag något jag sannerligen inte brukar göra, och då menar jag inte att jag steg upp klockan 01.00 för att titta på fotboll för det gjorde jag verkligen inte. Men det slutade 1-1 mot Japan och därmed föll min teori om att de svenska grabbarna aldrig skulle ta sig vidare från gruppspelet. Vad jag istället gjorde var att börja senare. Det hade med två saker att göra: värmen och att det var min tur att köpa fredagsfrukost till jobbet. När jag släpade mig ut med hundarna igår eftermiddag så kom jag nämligen på den briljanta idén att ta deras dagliga (den längre av dom) promenad direkt på morgonkvisten, så får de (och jag) sin motion utan att någon av oss behöver få värmeslag, för idag ska det nämligen bli 29 grader varmt. Imorgon och på söndag TRETTIOSEX. Vet knappt om jag har upplevt sån hetta förut, jag har ju aldrig varit "söderöver", solsemestrar är verkligen ingenting som lockar och jag kan leva med att aldrig ha sett Medelhavet annat än på vykort. 

Sagt blev gjort. Gick upp min vanliga tid och tog sedan en runda på lite drygt 5 kilometer. Termometern stod på 16 grader, det var precis lagom. Sedan var det lagom att åka så man kunde hänga på låset på Citygross när de öppnade klockan 06.00 och köpa färska frallor till ovan nämnda fredagsfrukost. 

I helgen skulle det ju ha varit BOOT CAMP men med tanke på de 34 graderna så gör det ingenting att det blev inställt för det hade varit tortyr för både hästar och ryttare. Nu får man se till att komma upp och ut tidigt med hundarna och sedan vegetera i skuggan resten av tiden. På söndag ska det i alla fall bli lite regn, utlovas det nu i alla fall men det kan ju ändras, och från och med måndag lite mer för årstiden normala temperaturer, 23-24 grader sådär. Även det tycker jag är rätt mycket. Tur man inte tränar till något lopp nu, sa jag till min bror igår, för då hade man ju känt sig lite tvungen att springa, alternativt stressat över att man inte kunde springa. Då visade det sig att han precis hade varit ute och sprungit. Vi är otroligt lika i väldigt mycket, men uppenbarligen delar vi inte genetiken för att tåla värme i löpträning. 

Nej, nu är det dags för jobb, over & out. 

Psykiatern

Har läst Psykiatern av Freida McFadden, har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig,och Pojkvännen som jag gillat mycket (de två första) och hyfsat (de två senare). Detta är handlingen:

När det nygifta paret Tricia och Ethan besöker en avlägset belägen herrgård tror de sig ha hittat sitt drömhus. Egendomen har tidigare tillhört Adrienne Hale, en känd psykiater som försvann spårlöst för flera år sedan. Men när ett kraftigt snöfall gör att de blir isolerade på godset börjar huset snabbt förlora sin charm.
Insnöad och allt mer rastlös snubblar Tricia över en samling kassettband där Adrienne Hale spelat in terapisamtalen med sina patienter. När Tricia lyssnar på kassettbanden får hon insyn i den skrämmande kedja av händelser som ledde fram till Adriennes mystiska försvinnande. Med varje band faller ännu en chockerande pusselbit på plats, och ett nät av lögner börjar sakta nystas upp. Men när Tricia slutligen når fram till den sista kassetten – den som avslöjar hela den fasansfulla sanningen – är det kanske redan för sent.

Jag tyckte först att jaha, ännu en McFadden med ännu en rätt så mesig och handlingsförlamad huvudkaraktär (ni vet, personer som av olika skäl aldrig kan säga sanningen/gå till polisen/sticka därifrån, vars rådvillhet så att säga utgör själva essensen i berättelsen för hade de gjort det som vilken normal människa som helst hade gjort i samma situation så hade ju boken bara blivit ett tunt häfte som ingen velat läsa). Satt och laddade för TWISTEN och kände mig tämligen säker på hur det skulle sluta. Det gjorde det inte! Istället kom en vändning som fan i mig hette DUGA och som jag inte på något sätt hade förutsett. Den här boken får - trots rätt så långa och intetsägande transportsträckor - fyra snöstormar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Porträtt av en hungrig flicka

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Porträtt av en hungrig flicka av Inger Edelfeldt, detta är handlingen:

IsaBell är trött på hopplösa kärleksrelationer och nu helt inriktad på sitt arbete som antikhandlare. Köpet av en märklig målning leder henne till ett ödetorp i skogen - och till en bekantskap med villkor som måste hemlighållas. Kärlek, äntligen? Men omöjlig, en mörk romans mellan trasiga själar.  IsaBells nya inneboende "klarar sig med väldigt lite människoblod".

Jag har läst ett par böcker av Inger Edelfeldt tidigare (Duktig pojke och Kamalas bok) som jag gillat mycket, och den här blev jag lite oväntat tipsad om på något instagramkonto om skräcklitteratur. Men alltså nä, det var inget för mig. Inte för skräckens skull, för så långt tog jag mig inte ens och har man läst Staden som försvann när man var i en känslig ålder så ska det bra mycket till om man ska låta sig skrämmas av några svenska medelklassvampyrer. Kom som sagt aldrig dit, för vägen dit var så tröttsam och händeselös. Och så störde jag mig på att hon hette IsaBell. Så skriver man väl ändå inte? Den fick åka tillbaks till bibblan, hejdå. 

260625

Torsdag! Lön! Hade så mycket på kontot att jag var tvungen att logga in i lönesystemet för att se så det inte blivit något fel där, men det såg ut som det skulle. Visste att det skulle finnas 10 000 extra i och med skattepengarna, men det var ändå mer än jag trott så jag har väl haft en sparsam månad dårå? Inte för att jag direkt brukar sprätta pengar omkring mig i vanliga fall heller i och för sig. Gud vilka angenäma bekymmer det är att fundera över varför man har så mycket pengar kvar i slutet av månaden istället för tvärtom. Så har det inte alltid varit, kan jag ju tillägga. 

Igår var det rehab efter jobbet. Fick ytterligare en ny övning som var att kliva upp på en rätt hög låda och  sedan upp med knät och stå och balansera på ena benet en liten stund innan jag klev ner igen, 10 x 3 per ben. Hade redan lite träningsvärk efter mitt hantelpass, så det var rätt jobbigt. Inte blev det bättre av att det dök upp någon slags kvinnlig variant av Bagaren, en kvinna i min ålder eller över som helt enkelt var imponerande vältränad och gjorde Bulgarian split squats med tunga vikter lika obekymrat som andra dricker ett glas vatten. Då känner man sig varken tuff eller spänstig. Rehab-Robert, kom tillbaks, allt är förlåtet. Fast dom kan väl bli skadade dom också, får man väl anta på goda grunder (eftersom både hon och Bagaren ändå befinner sig på ett rehab-gym). 

Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården för det var 26 grader varmt i skuggan och jag tänkte att det skulle gränsa till djurplågeri att ta ut dom på promenad. De sprang i och för sig omkring som tokiga, så de verkade inte direkt lida av värmen. Sen försvann båda två upp i bokskogen (som vi kallar en del av tomten  där det växer 4-5 bokar så det är ju inte som att vi har hektarsvis med mark) och vägrade komma på inkallning, vilket visade sig bero på att Tage hade hittat delar av en död kaja som var otroligt mycket mer spännande än att komma till matte. 

Fick in hundarna, masade mig själv ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Bibblan här i byn är också skolbibliotek och då har inte allmänheten tillträde, men nu under sommaren är det meröppet varje dag mellan 8-21. Stod och fumlade en god stund med att scanna mitt körkort för att komma in och undrade varför det inte surrade till i låset som det brukar när man har slagit sin kod, sen kom jag på att det var bemannat på onsdagseftermiddagarna och därför inte ens låst. Jaja. 

Släpade mig hemåt, fan vad det är jobbigt med sån här värme! Tränade ett pass yinyoga, sen var det kvällsmat och bok i soffan fram till läggdags. 

Idag är det biotorsdag, men eftersom min dotter opererade ut en visdomstand igår så är läget oklart idag. Förra gången var hon rätt så påverkad rätt så lång tid efteråt, och tandkirurgen hade sagt inför den här operationen att den tanden hade inte varit så farlig men den kvarvarande "ser INTE rolig ut". Det hade dock gått relativt snabbt, men hade blött rätt mycket. Vi får väl se i vilket skick hon befinner sig i senare idag. Popcorn lär ju i alla fall vara uteslutet.  

Rovdjur

Har läst Rovdjur av Isabel Nylund. Detta är handlingen:

Det börjar med ett lockrop. Millenniet är nytt när Alex ser dem på håll: tjejerna i skinnjackor som tjatar på främlingar att köpa ut. Det är året mellan barndom och tonår, och längtan river i bröstet. Alex sällar sig till flocken. Och hon lär känna Leif, tjejernas spritgubbe. Leif är mannen som ger dem dricka, cigg och godis, och som skjutsar dem till ett ensligt garage där allt verkar vara tillåtet. Snart sker något oförlåtligt.
En natt många år senare, när Alex är vuxen, kastas hon tillbaka till året med flocken. I omvärldens ögon var det uppenbart vem som bar skulden till det brott som ägde rum. Men var går egentligen gränserna i en relation som är förbjuden? Och hur kan den som ljuger för andra vara säker på att hon inte ljuger också för sig själv?

Jag tyckte den här boken var väldigt bra. Inte för att jag var ung tonåring när millenniet var nytt, men mina barn var och igenkänningsfaktorn kring många attribut i den här berättelsen var hög. Vissa saker kändes så tidlösa att även en gammal dinosaurie som jag kan nicka igenkännande: japp, exakt sådär kände jag med på den tiden det begav sig. Bra språk, bra miljöskildringar, autentisk handling. Den här boken får fyra  stora häxblandningar av fem möjliga, marsch till bibblan med er allihop. 

260624

Igår var ytterligare en rätt händelselös jobbdag, det kanske är så det ska vara nu? Det är ju inte händelselöst som att jag inte jobbar, jag har ju att göra om dagarna. Men det är nästan inga möten, jag pratar knappt med någon heller. Inte för att det gör mig något när jag ändå inte har kvar de kollegor som faktiskt var roliga att prata med, pratet som är nu är på nivån väder och det kan ju kvitta.  

Åkte till Willys och handlade efter jobbet, det gick på 600 spänn och då var det i princip bara frukt och grönsaker. Skulle inte maten bli billigare? Vet inte om jag håller med om det. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, tränade ett pass med hantlar. Dråsade ner i soffan med kvällsmat och bok. Bokade en tid för byte av vindruta eftersom jag har fått ett stenskott. Blev i det närmaste kränkt av det eftersom jag tycker att det inte ska hända på en nästan ny bil, haha. Fick tid på måndag, gött att få det gjort innan semestern i alla fall. 

Bokade också bord på en restaurang. På lördag fyller nämligen min son år och eftersom det skulle vara BOOT CAMP lördag och söndag så hade jag för längesen föreslagit att vi kunde gå ut och äta på fredagen istället och det var alla med på. Då. Meddelade igår i familjechatten att jag bokat bord 18.30. Ja, då visade det sig att svärdottern var på resande fot, dottern skulle operera bort en visdomstand dagarna innan och hade oklar tuggstatus (det visste jag i och för sig) och så vidare. Sen började spännande leken att hitta ett nytt datum när alla kunde. Första träff blev 17 juli, gud bevare mig för den moderna människan. 

Var dock själv en bidragande orsak till det då vi först bestämde 3 juli men så kom jag på att nejvisstfan, den helgen ska jag nog träffa mina syskon så då fick alla fram med kalendrarna igen och börja konferera. Min syrra är nämligen en sån person som får panik av att ha en dag eller helg utan något att göra (i det avseendet är vi fruktansvärt olika) och har följaktligen en ständigt fullbokad agenda och det kan möjligen vara något enklare att få audiens hos påve Leo XIV än att försöka pressa sig in i hennes kalender. Så när hon säger ett datum (långt fram i tiden) så är det lika bra att hugga fast i det, för annars ryker tillfället och då kan det dröja ett halvår till nästa lucka. 

Tydligen har vår mamma (82) helt lagt ner allt som har med städning att göra "eftersom det inte är kul" och lever enligt min syrra i något som i det närmaste kan beskrivas som en sanitär olägenhet, vilket hon (mamma) inte verkar bry sig det minsta om men min syrra kände att det var dags att göra en hygienhöjande insats "och då får ni banne mig komma och hjälpa till".  Inte för att jag direkt längtar efter att få städa, men det var längesen jag träffade mina syskon så man får väl ta tillfället i akt. 

Idag är det först jobb, sen rehab. Har inte sett vare sig Bagaren eller Rökarna på ett tag, men det finns ju andra karaktärer att förhålla sig till. Nu en gubbe som heter Robert (min fysioterapeut är en sån som alltid tilltalar folk med förnamn så det är inte som att jag har snokat i patientregistret). Oklart vad han, Robert alltså, har för krämpa, men han är i alla fall ytterst motvillig till att göra något åt den. Han klampar motvilligt in i gymmet i träskor, rätt så skitiga jeans och en undertröja som ger ordet solkighet ett ansikte. Sen vill han inte göra något, och fysiotereapeuten får jobba med lock och pock för att något ska hända. De flesta börjar sin rehabträning med att cykla 10 minuter som uppvärmning. Det finns två airbikes och sen en annan cykel-nånting som jag inte vet vad den heter, men den är utformad som att man sitter på en stol och trampar. Den kunde Rehab-Robert möjligen tänka sig att använda, men samtidigt inte för den är vänd från tv-skärmen som sitter på en vägg och där det brukar spelas upp olika evighetslånga youtubefilmer av flygfilmning av olika geografiska områden för att man ska ha något att vila ögonen på för så djävla roligt är det ju inte att sitta på en motionscykel. Rehab-Robert förhandlade sig till att han möjligtvis kunde tänka sig att cykla på stol-cykeln men bara om han fick se på motorcyklar samtidigt. Då fick fysioterepeuten dels gå och hämta en stor spegel som han gillrade upp på en stol framför stols-cykeln så att Rehab-Robert kunde se tv:n och sedan byta från långsam inzoomning av en dalgång i Utah, till ett program om motorcyklar. Whatever makes your boat float, antar jag. Jag tvingades därför glo på ett helt meningslöst  program om en snubbe som gick runt och pratade om olika motorcyklar, av vilket man ändå inte hörde något för ljudet var inte på. Men Rebab-Robert verkade i alla fall nöjd, cyklade sina 10 minuter och sedan gick han. Men det var kanske ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Robert, vad vet man? Men ändå? Folk? 

Vi for upp med mor

Har läst Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, uppföljaren till Jag for ner till bror, som jag gillade mycket både som bok och tv-serie. Detta är handlingen:   

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med John. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin Marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Jag tyckte mycket om den här boken också. Språket är ju lite speciellt, kanske inte för alla men det funkar. Den får fyra predikstolar av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

260623

Igår var en rätt händelselös dag på jobbet. Knogade på med mitt, hade inga möten, pratade knappt med någon. Lugnt och skönt. Styrde upp ett möte i stallet på eftermiddagen, min man var nämligen hemma med feber p g a bältrosvaccinet så jag behövde för ovanlighetens skull inte stressa hem till hundarna. Men först rehab. Fick en ny förnedrande övning, nämligen att "bara gå runt och fokusera på att inte vagga". Vaggandet är ju om inte en styggelse inför vår herre så i alla fall inget man ska eftersträva. Håller med till 100 % eftersom jag känner mig som min egen farmor, inget ont om henne men hon behöver ju inte vara en förebild i just det avseendet. Min fysioterapeut säger att nu när jag "tränat och blivit starkare" (fast det känns inte direkt så) så "fungerar hårdvaran men mjukvaran behöver uppdateras". Och då är tydligen metoden att bara gå omkring och vara tokfokuserad på att inte vagga fram som farmor Anka. Så nu är det en del av min rehab. KUL? Inte precis. 

Åkte sedan till stallet, förra gången vi skulle träffas och söka något bidrag via Idrottsarenan så gick det inte att logga in men nu funkade det och vi fick iväg vår ansökan. Satt sedan kvar en stund och pratade med K om huruvida det är rimligt att ha BOOT CAMP när det ska bli över 30 grader varmt, som det tydligen ska bli i helgen. Vi kom fram till att det inte alls känns rimligt, det blir liksom inte kul för någon, framför allt känns det inte schysst mot hästarna.  Ridhuset är isolerat, men bara svalt de första 5-10 minuterna, sen blir det som en bastu därinne. Och ute är det ännu värre. Skogen känns inte heller som ett alternativ med alla flugor och mygg. Så nu är den  efterlängtade BOOT CAMPEN framflyttad till vecka 32. Känns tråkigt men också lite skönt med en helg där man kan ta det lugnt i värmeböljan. 

Kom hem rätt sent, tog direkt ut hundarna på kvällspromenad. När jag kom hem igen hördes ett konstigt ljud från grannarnas tomt, det visade sig att deras robotgräsklippare Glenn hade kört fast och stod och surrade envist på hög frekvens. Ringde upp och frågade om de var hemma, det var de inte så jag erbjöd mig att gå in och dra loss stackars Glenn. Men Glenn var en lättkränkt jävel så då gick det ett larm, fick ringa upp igen och få någon kod att blidka honom med. Sen stod han och tjurade och ville ändå inte starta, så att vara vänlig mot robotar hade man tydligen inget för, men men. 

Idag ska jag jobba, handla, träna, sedan bara ta det lugnt är i alla fall planen. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Samhällsbärarna

Har läst-om Samhällsbärarna av Leif GW Persson, som är tredje boken om poliserna Johansson och Jarnebring med flera. Detta är handlingen:

Vad kan en före detta förman från Västerås ha gemensamt med en polsk cellist, en skötsam flicka från Hälsingland med ett fyllo från Birkastan, en jugoslavisk restaurangägare med två palestinska flyktingar? Har Berg, Borg, Mikkelson, Orrvik och Åström för vana att misshandla folk i polisbussen? Och vad menade egentligen Nils Rune Nilsson när han döende på sjukhuset mumlade: "Björneborgarnas marsch"? Sammantaget ger det mycket att grubbla på för polisintendenten Lars Martin Johansson och hans kollegor.

Jag gillar den här boken, fast ska jag vara helt ärlig och såhär med facit i hand så känns hela serien en smula träig. Var kanske lite väl generös när jag betygsatte de tidigare böckerna? Jag gillar såklart karaktärerna, men det är väldigt mycket omkring som är lite småsegt. Den här boken får tre militärmarscher av fem möjliga.  

260622

Då var midsommar över och jag kommer utdela en lavett till första människa som börjar mumla om att nu går vi mot mörkare tider. Åtminstone i tanken, för hur kan man ens tänka på höst och vinter när solen skiner, fåglarna kvittrar, humlorna surrar och allting blommar? 

Nåväl. I torsdags flängde jag hem efter jobbet, städade i rask takt och sedan tillbaks till stallet igen för styrelsemöte. Det blev faktiskt lite diskussioner, i vanliga fall brukar vi vara rätt så överens. Men nu ska vi genomföra en förändring till hösten där alla inte riktigt var med på tåget. Dels rörande förändringen i sig, dels kom det synpunkter på att det var för sent att genomföra den, informationen till berörda skulle ha kommit tidigare, blablabla. Personen som var mest emot förändringen var det dock p g a att hen inte riktigt hade förstått det nya upplägget, väljer jag att snälltolka det i alla fall. Ska man vara petig så var hen också en smula jävig, men det är ju bra med input från de som berörs, kan man ju också snälltolka det. Tidsaspekten tyckte jag dock inte var något att dividera om, det är alltid knöligt med förändringar och det är så lätt att säga "men hinner vi verkligen, ska vi inte ta det till (i det här fallet) vårterminen 2027 istället?" och man kan riktigt höra en kollektiv suck av lättnad eftersom man då slipper man obehaget fast bara för stunden. Genom det måste vi i vilket fall som helst och då hellre förr än senare, tycker jag. Till slut enades vi om att jo, men vi kör. Puh. Har lagt rätt mycket tid på att tänka ut det här nya systemet som jag faktiskt tror mycket på, så det hade ju varit trist att inte få resten av styrelsen med sig. 

Åkte hem, gick och lade mig, vaknade upp på midsommaraftons morgon utan några speciella planer. Gick ut med hundarna, det var helvetiskt varmt även tidigt på morgonen. Kom hem, lämnade hundarna, stegade ner till affären för att inhandla lite förnödenheter. Kom hem igen, packade upp, badandes i svett. Ser absolut ingen njutning i att det är 28 grader ute och 26 grader inne, var fan ska man ta vägen liksom? 

Sen kom min man och ville ha en diskussion. Vi  har knappt träffats på hela förra veckan eftersom jag var i stallet varje kväll och kom hem när han redan gått och lagt sig. Förra helgen blev vi osams om en grej som fortfarande låg och skavde eftersom vi inte haft tid att prata ut om det. Nu fick vi reda ut ett och annat, vilket så småningom landade någorlunda så att inte hela helgen skulle gå åt till långsurande. Snodde sedan ihop lite midsommarmat, hade rester från påsken i frysen så det enda som behövde kompletteras var färskpotatis, dill, gräddfil och gräslök. Skönt att slippa stå länge vid spisen i denna djävla värme. Hade egentligen planerat att träna, men det kändes som en omöjlig gärning. 

Gick och lade mig tidigt, vaknade tidigt på midsommardagen, gav mig ut som en grävling i gryningen för att få ihop dagens långpromenad innan temperaturen stigit till olidlighet. Höll mig mest i bokskogens skugga, men det var ändå inte särskilt behagligt. Flugor surrade som galningar och jag gick och slog efter dom med en lövruska som en gisslande munk. Hundarnas tungor hängde som slipsar ut munnarna och alla var nöjda med att komma in i den relativa svalkan inomhus, men säg den lycka som varar för då kom min man sättandes och ville ha hjälp att sätta in två fönster i växthuset. Enda positiva med den arbetsinsatsen var väl att alla andra platser kändes svala efteråt. 

Tillbringade eftermiddagen med att ligga i skuggan på uteplatsen och läsa, sedan var det dags för fotboll. Nu är jag ju inte speciellt intresserad av fotboll i allmänhet, men när det är VM och Sverige är med så kan jag uppbåda ett visst intresse. Dessutom skulle våra grannar se matchen på sin altan tillsammans med 15 gäster, och då brukar det vrålas, vet jag av erfarenhet. Nu visade det sig inte vara så mycket att vråla åt annat än i ren frustration, fast är det inte alltid så här? Herrlandslaget klarar kvalet med ett nödrop, blir sedan upphaussade i media som om de redan vunnit hela mästerskapet när den bistra sanningen är att de enda meriterna som finns är VM-silver -58 och VM-brons -94. Medan det med damlandslaget, som har avsevärt mer medaljer att skryta med, alltid uppstår en trist diskussion kring att damfotboll är så tråkigt att titta på, det går så långsamt och att vilket P15-lag som helst skulle ha spöat skiten ur dom, osv osv osv). 

Gick och lade oss efter matchen med alla fönster öppna i hela huset för att få lite tvärdrag. Av grannarnas 15 gäster verkade det som om merparten var barn som sprang omkring i deras trädgård och  jagade varandra, tjöt i falsett, blåste i någon slags trumpet och förde allmänt ett djävla liv som omöjliggjorde nattsömn. De var kanske 4- 5 stycken men lät som ett helt dagis fastän klockan var 22-ish. Låg och försökte tänka att a. våra grannar är i normala fall väldigt stillsamma så här får man väl vara lite överseende, b. det är väl ändå bättre med barn som springer omkring och har roligt än sitter med näsorna över en skärm, och c. THIS TOO SHALL PASS. Sov som en kratta hela natten, inte p g a barnen för de tystnade så småningom, utan för att det var så DJÄVLA varmt. Och klibbigt. Och kvavt. Verkar som att det har åskat i hela landet utom just där vi bor. 

Vaknade vid 7, det var lika varmt fortfarande. Gick upp och gav mig ut på min vanliga söndagsrunda. Det var i det närmaste plågsamt, kände mig helt förbi. Kom hem, lämpade av hundarna, släpade mig ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Inne på bibblan var det svalt, jag satt en stund och bara vilade. Som en annan åldring. Gav mig sedan hem igen. När jag stod i badrummet och skulle tvätta fötterna trampade jag på vad som jag först uppfattade som "något vasst" som sedan visade sig vara ett dött bi. Som tydligen kan stickas även i livet efter detta, har jag nu fått erfara. Lindade fast en blöt treo under fotsulan och lät den sitta där medan jag tränade ett litet corepass på 20 minuter. Sedan kändes det okej. Vet en gång när jag trampade på en (levande) geting blev stucken (rimligt) och det kliade så att jag trodde jag skulle bli TOKIG i vad som kändes som en hel sommar (fast det gissningsvis bara.rörde sig om några dagar). 

Resten av söndagen låg jag mest och slöade i skuggan. Läste och dumscrollade. Min man klippte häcken och gick sedan till vaccinationsbussen och tog vaccin mot bältros. Inte för att han är rädd för att få bältros (som var orsaken till att jag tog vaccinet) utan för att det tydligen minskar risken för demens (som han är mer rädd för än bältros). Aja, nu slipper vi förhoppningsvis både bältros och gaggighet då? 

Nu är det ny vecka och nya tag. Det börjar glida in i semestertider på jobbet, detvillsäga inte så mycket möten och allt som inte är direkt akut skjuts fram till den diffusa tidspunkten "efter semestrarna". Här är det ju högsäsong, men det är stor skillnad på högsäsong när man bara har lilla produktionslinjen igång. Allt känns helt överblickbart, förutsägbart och under kontroll. Det är man inte riktigt van vid, kan jag  ju säga. 

Idag är det rehab efter jobbet, sedan...ingenting. Alltså ingen ridning. Men till helgen är det BOOT CAMP, hoppas den här värmen har försvunnit till dess, annars blir det nog rent djävulusiskt. 

260618

Då var det torsdag, fast det blir som fredag eftersom det är midsommarafton imorgon. Midsommar är ingen stor högtid i vår familj. Jag har inget minne av att vi firade midsommar i min barndom, men sist jag var och hälsade på min mamma så lånade jag med mig mormors (mina föräldrar hade ingen kamera) fotoalbum för a walk down childhood lane, och där finns det bildbevis på stänger och blomsterkransar och tombolor, så uppenbarligen gjorde vi det i alla fall. Men det har inte lämnat några som helst bestående intryck. Har heller inga speciella planer för den här midsommaren, det får bli som det blir helt enkelt. 

Igår var jag på rehab efter jobbet. Det var ganska folktomt, skönt. Gjorde mina övningar och det gick bra. Sen tyckte fysioterapeuten att jag skulle testa något nytt och tog mig med till någonting som i det närmaste påminde om en bur i ett hörn. Där skulle man stå och balansera på två drygt decimeterbreda wobbliga gummiband och sedan göra övningar enligt ett förinställt program som visades på en skärm. Det var roligt!, kändes lite som att hoppa studsmatta fast man hoppade ju inte utan mer gungade upp och ner och hit och dit. Övningarna var inte heller vare sig svåra eller jobbiga, fysioterapeuten sa att nästa gång ska jag få svårare. 

Åkte hem, svepte ut med hundarna och sen var det tillbaks till stan igen för en anställningsintervju i stallet. Som jag och K höll i, det är inte som att jag ska söka jobb där. Var hemma vid 20.30 så det var ändå skaplig tid, men jag kände mig oerhört sleten när klockan ringde i morse. Skönt att det här är sista veckan på terminen, kommer såklart att sakna ridningen men det ska bli skönt att slippa ha så mycket inrutat och tider att passa ett tag. 

Tänker ibland på att Tage och Laban kanske blir de sista hundarna i den här familjen. När Boris fick somna in var det självklart att skaffa en till och ha en flock på tre, men det kändes inte lika angeläget efter Remus, och nu känns två alldeles lagom. Tage är åtta och Laban fem så förhoppningsvis har de ju många år kvar i jordelivet, men tanken på att någon gång i framtiden börja om med en valp känns oerhört avlägsen, för att inte säga obefintlig. Även om valpar kanske är det gulligaste som finns så känner jag mest att jag är klar med den biten, ungefär som när man känner att man är klar med att skaffa barn. Det är ju ändå en stor tidsmässig investering att forma det där lilla knytet till något som går att ha i möblerade rum (syftade på hundar, men det gäller ju i högsta grad även människovalpar). Och ingen vet ju hur det blir med jobb, är ju bortskämd med att hund på jobbet är en självklarhet men ska vi någon gång i framtiden kanske hyra in oss på något kontorshotell  nånstans så är det ju inget man kan ta för givet, och det är lite en förutsättning för att ha valp tycker jag. Att den kan vara med på jobbet alltså. Så jag känner att nä, detta blir de sista hundarna, men när jag säger det till folk möts jag av hissade ögonbryn. Klarar du verkligen det? sa S med skepsis och jag bara joo...det gör jag väl? Det är klart jag kommer att sakna individerna, precis som jag saknar Hilding och Remus och Boris och alla andra hundar som funnits i familjen under min uppväxt, och det är klart att jag kommer att sakna allt det mysiga och roliga. Men det är också att ha ett ständigt pågående lätt påslag av stress över att ta sig hem så fort som möjligt som jag känner att jag gärna hade kunnat vara utan. Faktiskt. Så känns det i alla fall just nu. Fast om vi spekulerar i att Tage och Laban lever i cirka 10 år till (som jag hoppas), ja då är det ju dags att gå i pension så då är det kanske dags att omvärdera allt igen. Inget är ju hugget i sten för alltid. 

Nu är det jobb, sedan hem och städa och så tillbaks till stan och stallet igen för styrelsemöte. Vi har styrelsemöte en gång i månaden, men juli brukar vi unna oss att ta lite ledigt så det känns som att det är mycket som ska falla på plats eftersom det är så länge tills vi träffas nästa gång. Fast vi har en WhatsAppgrupp där man kan avhandla både det ena och det andra vid behov, så det är ju inte som att vi är helt isolerade. Aja, det blir nog bra. 

Dagarna, dagarna, dagarna

Har läst Dagarna, dagarna, dagarna av Tove Schunnesson, detta är handlingen:

Bibbs ska precis fylla trettionio år. Samtidigt finns det andra som fyller tjugosex eller nitton. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Som hyran. Den fasta punkten har varit Baby, och Bibbs kan inte att förlåta sig själv för att hon missade att han ville göra slut. När han lämnar Bibbs ställs hon dessutom inför ett ultimatum: om hon vill ha kvar lägenheten måste hon betala 100 000 kronor, inom en vecka. Det är pengar hon inte har. För tio år sedan hade hon lätt kunnat skaffa fram dem, nu tvingas Bibbs fatta extrema beslut där lögnerna till sist blir det enda med uns av sanning.

Jag tyckte den här boken var sisådär. Välskriven, absolut, men det var ändå inget som direkt fastnade. Kanske för att huvudkaraktären var så djävla korkad? Alltså inte korkad som i ointelligent (fast det var hon också), utan mer det att hon kändes så osympatisk. Fanns liksom inget att gilla hos henne, och då är det svårt, i alla fall för mig, att gilla berättelsen. Den här boken får två hyresavier av fem möjliga. 

260617

Idag känns det som ett datum som man behöver lägga på minnet, typ att det är någons födelsedag. Men det är det inte, eller jo, NÅGONS födelsedag är det garanterat, men ingen jag känner. Eller i alla fall ingen som jag har skrivit upp i min kalender. 17 juni är väl bara ett sånt där allmängiltigt datum när det händer  saker då. 

Igår hände det inte jättemycket dock. Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, åt kvällsmat. Åkte till stallet tidigare för att J och jag skulle söka ett bidrag i Idrottsarenan, men i den gick det inte att logga in så där blev det inte mycket gjort. Bortsett från det irriterande med system som inte fungerar så betyder det att vi också måste hitta ett nytt datum att träffas och göra detta på. S-U-C-K. Sen var det ridning och så trask till hagen och tillbaka igen, hem, duscha och i säng. 

Idag är det jobb, av någon anledning skulle vi ha midsommarlunch idag istället för imorgon som ju är mer naturligt. Anledningen som uttalades tidigare i veckan var att PC "var tvungen att jobba hemma på torsdag". Det brukar betyda att PC passar sina barnbarn och det kan hen väl göra men jag vet inte om jag hade kunnat utföra ett avlönat arbete värt namnet om jag samtidigt skulle se efter en tvååring och en femåring. Men där har vi uppenbarligen inte samma syn på vare sig arbete eller barnpassning. Är väl strängt taget inte min sak, men jag stör mig ändå. 

Efter jobbet är det rehab, sen hem och vända för att sedan åka tillbaks till stallet igen för att ha anställningsintervju med en förhoppningsvis ny ridlärare. Sen hem och sova, antar jag. Styrelsen får aldrig vila, sa jag skämtsamt till några som kommenterade när jag och S satt på en bänk utanför stallet och gick igenom ett dokument inför torsdagens styrelsemöte klockan 21.00 igår kväll. Lite så känns det just nu. Men snart är det helg, eller nåt. 

Till stallet istället, v 25 2026, pt 2

Igår var det sista dressyrtisdagen för terminen. Tyvärr hade vår vanliga ridlärare I fått förhinder så vi hade vikarie, en ung tjej som är precis nyutexaminerad från ridlärarprogrammet. Jag försöker verkligen vara överseende med att det inte alltid är så lätt att hoppa in som vikarie i en grupp, och jag fattar med att det inte är helt enkelt när man är ny och saknar erfarenhet och sådär, men igår blev jag fan SUR. Det brukar vara så att sista gången på terminen får man önska lite vad man vill göra, och vi hade pratat lite löst om antingen caprilli eller någon evighetsbana. Men caprilli var det inte tal om "för det blir så mycket att plocka fram", fick vi reda på redan i stallgången. När vi skulle sitta upp frågade hon "om vi hade kommit fram till vad vi ville göra". Evighetsbana, föreslogs det då, eftersom caprilli hade försvunnit som valmöjlighet. Nej, det måste jag ha förberett mig för! blev svaret. Seriöst?? Nu är det ju flera år sedan jag slutade som hundinstruktör, men jag skulle fortfarande kunna hålla en lektion i allmänlydnad med varierande och bra övningar på uppstuds om jag så blev väckt mitt i natten, jag säger det inte för att skryta utan för att illustrera att man som instruktör väl ändå har som ett galleri med standardövningar som alltid funkar? Vad lär de sig på ridlärarutbildningen egentligen?

Föreslog Musse Pigg eller Slottet, men det dög tydligen inte. Det här får jag fundera på, sa hon och gick iväg för någon ropade på henne inifrån stallet. Sen kom hon tillbaks efter några minuter och bara Jaha, har ni kommit fram till något? Eh, nej, eftersom det var HON som skulle fundera, och eftersom våra förslag inte dög åt henne? Kan vi inte bara ha en helt vanlig lektion då? föreslog jag till slut eftersom tiden tickade iväg och jag kände att det inte direkt var givande att bara stå på stallbacken och dividera om vad vi skulle göra. En helt vanlig lektion? sa hon i ett tonfall som om jag hade föreslagit att vi skulle begå kollektivt självmord allihopa. Så skrittade vi runt anläggningen och när vi kommit tillbaks så sa hon Men ute kan ni väl rida i alla fall? i ett tonfall som om vi var en flock veklingar som inte kunde ta ett steg utanför ridhuset, fastän det överhuvudtaget inte hade diskuterats. 

Sen hade vi till slut en helt vanlig lektion. Jag hade Köttbullen och hon kändes fin, väldigt (för att vara hon) mjuk och fin i högersidan. Vi red fram, fick noll feedback. Sedan red vi en övning med serpentiner och övergångar på medellinjen, det är ju en jättebra övning som jag inte förstår varför det skull vara så svårt att krysta fram något i den stilen. Feedbacken vi fick var att vi kollektivt red för dåliga vägar. Ska jag bli tvungen att lägga ut bommar? sa hon som om det var det jobbigaste man kunde göra som instruktör. Och så vidare i den stilen. Nä, det var inte roligt alls (även om jag var väldigt nöjd med Köttbullen). Nu menar jag inte att jag är sur på att vi inte fick välja vad vi skulle göra, utan för att det var så otroligt dåligt förberett, men framför allt för att tonen och attityden var så djävla respektlös. 

Nä, terminen kunde verkligen ha slutat bättre. Men men, det är som det är och det är väl ändå tur att det bara var en vikarie och inte vår ordinarie ridlärare. 

Pojkvännen

Har läst Pojkvännen av Freida McFadden, hon som har skrivit böckerna Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet och Hembiträdet ser dig. Den här boken handlar alltså inte om hembiträdet Millie utan om detta: 

Sydney Shaw har liksom de flesta singelkvinnor i New York en ständig otur när hon dejtar. Hon har sett allt: män som ljuger i sin dejtingprofil, män som lämnar henne med middagsnotan och, värst av allt, män som inte kan sluta prata om sina mammor. Men till sist kammar hon hem storvinsten.
Hennes nya pojkvän är perfekt. Han är charmig, snygg och jobbar som läkare på ett av stadens sjukhus. Sydney går som på moln. Samtidigt gäckas New York-polisen av mordet på en ung kvinna, och allt tyder på att gärningsmannen är en seriemördare som dejtar sina offer innan han dödar dem.
Sydney borde känna sig säker. Hon träffar trots allt sina drömmars man. Men hon kan inte skaka av sig misstankarna om att den perfekta mannen kanske inte är så perfekt som han verkar. För någon övervakar vartenda steg hon tar – och så länge mördaren går lös riskerar hon att bli nästa offer.

Jag tycker den här boken var ganska lik de andra, typisk Freida McFadden-stil kan man väl säga nu när man är inne på fjärde boken. Huvudkaraktären Sydney kändes synnerligen mesig och oföretagsam, men det är klart att det hade ju inte blivit någon bok om hon varit oerhört rådig och handlingskraftig. Det kom en twist på slutet som jag absolut inte såg komma, sånt är alltid uppiggande, men i övrigt var den faktiskt rätt slätstruken. Den får tre dejtingappar av fem möjliga. 

260616

Idag är det på dagen ett år sedan jag (eller det var ju inte JAG, men ni fattar) opererade bort min, som det tack och lov visade sig vara, godartade tumör i spottkörteln. Har nästan, men inte riktigt fått tillbaks all känsel i det området, från början kändes det som en tandläkarbedövning som hamnat fel men nu känns det bara aningens stumt eller hur man ska förklara det. Men det är ju inget som jag lider av på något sätt, så om detta är den enda bieffekten så kan jag verkligen leva med det alla dagar i veckan. 

Igår jobbade jag, åkte och köpte nya skyddsskor på förmiddagen men annars hände väl inget spektakulärt direkt. Rehab efter jobbet, det var ganska lugnt. Varken Rökarna eller Bagaren var där, däremot en ung kille som också höll på med några avancerade hopp-övningar. Men det kan man ju mera ta än när det är en person som fan är äldre än en själv. Måste ju också vara aptrist att vara 16-17 år (som den här såg ut att vara) och göra rehab på ett ställe där medelåldern är cirka 800 år. Gjorde mina övningar, fick beröm för bra teknik i den här övningen när man ska gå sidledes med böjda ben och med gummiband runt fotlederna. Då tar det bra på skinkorna! sa min fysioterapeut uppmuntrande, vet inte om det var ord jag behövde höra direkt, men men. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade ett kort corepass, åt kvällsmat. Skulle egentligen åkt tidigare till stallet för att träffa J och fila på en bidragsansökan, men det körde ihop sig för henne så vi ska ta det idag istället. Åkte till stallet, efter ridningen skulle hästar ut i hagar och nu går de nästan allihop i de hagarna som är längst bort från stallet, men det var ju bara att börja knata och vara tacksam för att vi fick med alla i en omgång så att säga. Finns få saker som är så trista som att behöva gå tillbaka och hämta fler hästar och sedan lunka samma väg fram och tillbaka en gång till. Var hemma 21.30, duschade och var i säng vid kanske 22 men hade som vanligt svårt att varva ner och somna. Vaknade 00.38 av att jag var kissnödig, så somnat måste jag ju ändå ha gjort även om det kändes som att jag låg och vred mig i timmar. Aja, det är bara att kriga sig igenom den här dagen också. 

Till stallet istället, v 25 2026, pt 1

Igår var sista måndagsridningen för terminen och K var på spexigt humör och tyckte vi skulle leka lekar. Åh nej, kände jag och föreställde mig någon form av gymkhana, men det var det inte utan vi blev indelade i lag två och två och sedan var det följande "grenar":

1. Skritta ett avstånd mellan två bommar med så många skrittsteg som möjligt.
2. Skritta samma avstånd med så få skrittsteg som möjligt.

3. Trava ett avstånd mellan två bommar med så många travsteg som möjligt.
4. Trava samma avstånd med så få travsteg som möjligt. 
5. Galoppera ett avstånd mellan två bommar med så många galoppsprång som möjligt.
6. Galoppera samma avstånd med så få galoppsprång som möjligt. 

7. Göra halt mellan två hinderstöd och flytta en foderskopa från ena hinderstödet till den andra 10 gånger utan att hästen flyttade sig. 

8. Hoppa ett litet hinder och få hästen att trampa på ett löv som låg innan och efter hindret

9. Rida in mellan två bommar på lång tygel, göra halt utan att ta i tyglarna och sedan få hästen att stå stilla medan K lockade med slickgodis och smackningar.

10. Galoppera mellan F och M och försöka få samma tid som ens lagkamrat.

11. Galoppera mellan F och M med så stor tidsskillnad som möjligt jämfört med ens lagkamrat.

12. Skritta på lång tygel och försöka få hästen att inte börja trava när K sa kommandon och smackade, utan att ta i tygeln. 

 

Och möjligen någon mer gren som jag glömt. Jag blev hopparad med Trotjänarinnan, hon är numera  pensionerad och privatägd men hon som köpte henne är en från Bästa Måndagsgruppen™ som numera också rider i måndagsdressyrgruppen. Trotjänarinnan är STOR, Köttbullen (som jag hade) är LITEN. Då är det ju inte helt enkelt att få till det där med att rida på samma tid, men det tog vi igen med råge när det gällde att ha så stor tidsskillnad som möjligt, för Trotjänarinnan kan ösa iväg i raketfart. Däremot ville hon inte stå stilla i övningarna 7 och 9, men att stå stilla är ju Köttbullens paradgren så särskilt i övning 9 var det snudd på utklassning skulle jag vilja säga. Vi skrittade in mellan hinderstöden och så lutade jag mig bakåt för att få henne att göra halt, och det gjorde hon så gärna. Sen kom K och viftade med slickgodisburken och eftersom Köttbullen är väldigt matmotiverad så satt jag kvar i min bakåtlutade ställning för jag tänkte att hon nog eventuellt skulle ta det som framåtdrivande annars. Där fick jag sitta,  bakåtlutad i ungefär 45 graders vinkel. Länge. Köttbullen rörde sig inte ur fläcken vad K än gjorde. Jag tackade mig själv och Vibes för mina coremuskler. Efter närmare två minuter lyckades K få Köttbullen att flytta en framhov, men den som kom tvåa i den grenen klarade 38 sekunder så det var vinst med god marginal. Likaså i sista grenen, jag menar herregud, när Köttbullen spelar gammal-trött-ridskolehäst-som-inte-orkar-någonting så travar hon ju inte frivilligt ens om benen går som lärkvingar på nybörjarna. Det var bara att sitta i bakvikt och släppa skänkeln så brydde hon sig väl föga om att K sprang bakom och smackade, till skillnad mot de lite mer känsliga hästarna. Plockade också många poäng på att träffa de där löven framför och efter hindret, men det berodde nog mer på tur än skicklighet och på att Köttbullen inte hoppar av så stort, eller det kan hon göra men då får hon ha lite mer fart än stilla trav. 

Vi vann! Det var rätt roligt att se tävlingshornen växa ut på sansade dressyrtanter (inklusive mig) och börja tjoa och tjimma. Vi gick inte så långt som att börja psyka motståndarna för K hade också sagt att det kunde delas ut bonuspoäng om man sa snälla saker, till varandra eller till henne, och det visste man ju inte om det var allvar eller på skoj. Haha. Jaja, nu är en termin till ända. Fast har ju ridning ikväll också och så är det BOOT CAMP helgen vecka 26 så än känns det inte som sommarlov. 

Profitörerna

Har läst-om Profitörerna av Leif GW Persson, detta är handlingen:

Ur polisrapporten: "I lägenheten på nedre botten Roslagsgatan 40 låg en kvinna på golvet alldeles innanför ytterdörren. Hon var endast iförd en morgonrock samt företedde svåra skador på kroppen och i ansiktet. Jag konstaterade att kvinnan var död samt att avsevärd oreda rådde i lägenheten vilket kunde tyda på att ett brott blivit begånget. Därför kontaktades vaktroteln via ledningscentralen. Ärendet överlämnades klockan 18.00 till krinsp Jan Lewin, våldsroteln, vilken då anlänt till platsen (se vidare anm. från krinsp Lewin)."

Jag gillar den här boken också, även om den efter ett stort antal omläsningar inte känns direkt spännande, fast tanken är väl att skildra polisarbetet som det är, inte som det utspelas på film, och verkligheten är ju inte alltid så att man sitter på nålar. Lewin är ju inte en lika karismatisk karaktär som Johansson och Jarnebring, även om de senare piggar upp när de dyker upp som bifigurer till Lewin, Andersson, Krusberg med flera. Men ändå. Det blir fyra torskar av fem möjliga.  

C-nytt

 C-nytt

260615

Då var det ny vecka och nya möjligheter igen. Skönt att vara tillbaka i den gamla vanliga vardagen igen tycker jag. Hemresan gick bra ända till Lund. Där var tåget till Ankeborg försenat, men bara kanske en kvart. Fast det är rätt drygt när man står och väntar en fredagskväll och bara vill hem, men det kunde ju såklart ha handlat om betydligt längre tid också, eller ännu värre: inställt. 

Min man hämtade mig i Ankeborg och vi var väl hemma vid 22.15. Gud vad skönt att få ligga i sin egen säng. Sängen på hotellet var alldeles för mjuk för min smak, så jag har känt mig helt ledbruten. Dessutom var den så himla hög, så om jag skulle sätta mig på sängkanten så var det inte bara att sjunka ner, utan jag fick liksom ta ett litet skutt uppåt först. 

Helgen har varit behagligt händelsefattig. I lördags vaknade jag hyfsat tidigt, gick långpromenad med hundarna och lagom tills jag kom hem så började det regna. Låg i soffan och läste och slöade. Min man åkte iväg och uträttade diverse ärenden. Det var väl allt som hände. Igår var samma sak. Gick promenad, lyssnade på en podd med reklaminslag.  De poddar jag lyssnar mest på - Historiepodden och Flashback Forever - är jag betalande prenumerant  så jag slipper reklam. Då blir man bortskämd, för gud vad tjatigt det är, det är ju dessutom samma som vevas om och om igen. Nu verkade min telefon tro att jag fortfarande var i Norge, för all reklam var plötsligt på norska. Det var ju åtminstone lite uppiggande i sammanhanget.

I övrigt är jag inte dödsimponerad över hur de här algoritmerna för reklam fungerar. Jag får stadigt uppmaningar att ladda ner diverse appar som riktar sig till women over 50 who haven't exercised in years. Om nu den här artificiella intelligensen är så intelligent så borde den väl också kunna snappa upp att jag registrerar cirka 20 träningstimmar i Samsung Health varje vecka, och därför knappast kvalar in i någon som inte har tränat på åratal? Merparten av dessa timmar är i och för sig promenader som till exempel min dotter inte tycker räknas som träning, men det tycker både jag och Samsung Health. Men uppenbarligen inte algoritmerna eftersom de verkar tro att jag är en slöhög som bara använder scrollmusklerna. 

På tal om träning så fick jag ett mail om att nu är det snart dags att förnya Vibes-medlemskapet, vilket betyder att jag tränat med dom i ett år. Det kommer jag absolut att göra, tycker fortfarande att det är toppenbra. Enkelt, alltid tillgängligt och gör hemmaträningen mycket roligare. Och därför behöver jag ingen riktad reklam för andra träningsappar. 

Lyssnade på sportradion när jag körde till jobbet för att höra om vi möjligen skulle gräva något guld i USA, eller Mexico är det väl den här gången. Är inte speciellt övertygad om att Sverige kommer att ta sig ur gruppspelet överhuvudtaget, men just nu står det 4-1 mot Tunisien så det börjar i alla fall bra. Fotboll intresserar mig egentligen inte, men om det är ett mästerskap och det går bra för Sverige kan jag tänka mig att arbeta upp en viss entusiasm. Inte så att jag skulle ställa klockan och gå upp mitt i natten dock, men om matchen börjar 04.00 när jag ändå går upp så kan jag ju ägna den lite intresse. 

När jag kom till jobbet så såg det ut som kriget hade dragit fram. Det har ju varit en firma här några veckor och plockat ner all utrustning i fabriken och förra veckan hade turen kommit till tre stora silos som nu ligger som strandade valar på gården. Det känns konstigt men det är väl bara att vänja sig antar jag. Det är nu bestämt att återstående del av produktionen ska flyttas till Polen, återstår väl att se hur mycket jag kommer att vara involverad i den delen. 

Idag ska jag jobba, måste också köpa nya skyddsskor för mina har jag lämnat i Norge, min chef tyckte nämligen att de kunde få stå där så att jag skulle slippa släpa dom fram och tillbaka. Detta indikerar givetvis fler resor dit, men om det är förutsättningarna för att ha ett jobb så är det ju bara att gilla läget. 

Efter jobbet är det dags för rehab, sedan hem och ut med hundar och så iväg igen. Ridning ikväll, känns som att det var evigheter sen även om det bara varit en veckas uppehåll. Den här veckan är kort, men hektisk. Ska träffa en styrelsekollega innan ridningen för vi ska söka ett bidrag i Riksidrottsförbundets nya portal IDROTTSARENAN. Sen ridning och så ska det väl gås med hästar till hagar kilometervis iväg. Samma sak imorgon, minus bidragsansökan. På onsdag ska jag till stallet för en intervju och på torsdag är det styrelsemöte. Tur det sedan är ledig fredag. Nu är det bara att spotta i nävarna och köra igång veckan. 

260612

Sitter på en norsk järnvägsstation, dricker pissdyrt (fast jobbet betalar) kaffe från Narvesen som väl är Norges motsvarighet till Pressbyrån kanske, och väntar på  det tåg som ska ta mig hem till ärans och hjältarnas land igen. Är som vanligt ute i extremt god tid, därav det pissdyra kaffet. Någon slags förströelse får man ju ha.

Veckan har flutit på bra tycker jag. Dagarna har i princip sett likadana ut: hotellfrukost, promenad till jobbet, jobb, promenad tillbaks till hotellet via någon matvarubutik för att köpa kvällsmat och lunch till dagen därpå, dusch, äta kvällsmat i sängen (skulle aldrig någonsin få för mig att äta i sängen hemma, men det går tydligen bra när någon annan ombesörjer städning och tvätt), titta lite på tv, somna som ett barn. Har sannerligen gjort skäl för lönen den här veckan, kan jag tycka. Inte för att jag har något glidarjobb i vanliga fall, men det är stor skillnad på att sitta vid ett skrivbord kontra att stå och gå i högt tempo hela dagarna. På den tiden jag jobbade heltid som labbråtta var det mitt normala, men det är ju ett antal år sedan. Så jag har varit minst sagt mör om kvällarna, ska jag villigt erkänna.

Igår kväll hände en extremt störig sak. Det var inget speciellt att se på tv så jag bestämde mig för att casta från det i utlandet begränsade utbudet på SVT Play från telefonen till tv:n. Det fanns en särskild funktion för det i tv-menyn, så det fungerade fint. Jaha, sen var det dags att sova, då hände detta: jag stängde av programmet i SVT Play-appen, det fortsatte visas på tv:n. Jag stängde av tv:n, men 10 sekunder senare startade den igen och fortsatte att visa programmet jag hade stängt av. Jag stängde ner SVT Play-appen OCH tv:n, efter 10 sekunder startade tv:n igen. Och igen, och igen, jag vet inte hur många gånger. Stängde till slut av wifi på telefonen, men tv:n bara fortsatte att starta och visa SVT Play. Försökte växla över till vanligt tv-läge men det fungerade IKKE. Tryckte på alla knappar jag kunde hitta under och bakom tv:n, men det var som att de bara var dekoration för inget särskilt hände. Sladden var på något vis integrerad i väggen och när man inte ens kan göra en norsk reset i Norge kan man ju till slut tro att hotellet är hemsökt. Till slut loggade jag in på casting-menyn igen och då kunde jag tack och lov backa ur och stänga av tv:n. Märkligt ändå får jag säga. Allt är sannerligen inte bättre i framtiden.

Nu återstår alltså bara hemresan. Ska sitta på ett och samma tåg hela vägen till Lund, till skillnad mot ditresan då det även var byte i Göteborg. Hade varit lite nervös för det för det var inte jättemånga minuter och jag har inte varit på Göteborgs C sedan ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har ingen koll på hur det är organiserat och föreställde mig att jag skulle behöva galoppera genom gångar och tunnlar och uppför och nerför trappor i en väldig panik, men det visade sig att tåget kom in på samma spår så det var bara 10 meters promenad, helt odramatiskt. 

Ser fram mot hemkomst och att få vårda mitt sköra och slitna globetrotter-jag hela helgen. Vill inte se eller prata med en enda människa utanför familjen och helst bara ligga på soffan och läsa när jag gått mina promenader. Träningen har gått åt skogen denna veckan, inte bara för att hotellrummet var så minimalt utan också för att jag varit så extremt trött på kvällarna. Gjorde yinyoga i sängen en kväll, men i övrigt ingenting bortsett från promenaderna till och från jobbet dårå. Tog med mig mina Biltema-hundleksaks-rehab-bollar med intentionen att jobba lite med bindväven, men rummet var alltså så litet att inte ens det funkade. Aja, det är bara att ta nya tag nästa vecka.

260609

Här ligger jag på ett hotellrum i Norge och ämnar inte göra så värst mycket mer idag. Resan igår gick över förväntan. Tågen avgick i stort sett som de skulle och bortsett från att det första var varmt som i en bastu medan AC:n kördes som om det inte fanns någon morgondag i de två andra så var det bekvämt och behagligt. Var framme vid 19.15, traskade utan bekymmer den dryga kilometern från stationen till hotellet, kände t o m igen mig lite från mina promenader under min senaste tripp hit. Checkade in, övergav omgående min vaga tanke om att äta middag på hotellet eftersom restaurangen var KNÖKFULL med glada glammande norrmän och -kvinnor som minglade runt i ett tjockt moln av social samvaro och prat. Flydde hals över huvud ut till närmaste REMA 1000 och provianterade för en ensam måltid på rummet.

Idag inleddes dagen med hotellfrukost (najs!), sedan traskade jag 4,5 kilometer upp till det industriområde där jobbet är beläget. I ösregn, tur jag hade tagit med min jobbregnjacka. Slank inom en annan REMA 1000 på vägen och köpte en wrap att ha till lunch. Kom fram, fick kasta mig in i labbjobb direkt. Kände mig som en rätt kompetent prao-elev, för jag vet ju vad som och hur det ska göras, men hittar inte i deras labb och de har ett annat affärssystem och andra artikelnummer. Det var rätt kul ändå. Fick en snabb rundtur i den nya fabriken som inte är fullt så up and running som man hade önskat kanske, men det hör väl till med lite barnsjukdomar. 

Traskade tillbaks till hotellet i samma ösregn som pågått hela dagen. Varierade mig genom att slinka inom en KIWI, köpte en baguette och lite frukt och - förutseende som jag är - en wrap till morgondagens lunch som jag stuvade in i minibaren på hotellrummet. Hade tänkt träna ett Vibes-pass, men rummet är faktiskt för litet. Körde lite rehabövningar för sätesmusklerna och det var knappt att det funkade utan att man slår i antingen sängen, fåtöljen, tv-bänken eller sängbordet. Aja, jag har ju i alla fall fått två promenader, bättre än inget. 

Grisfesten

Har läst-om Grisfesten av Leif GW Persson, handlingen är i stort sett densamma som i filmen Mannen från Mallorca som väl alla svenskar känner till? Jag har läst den här trilogin (Grisfesten, Profitörerna, Samhällsbärarna) en massa gånger, tröttnar aldrig. Kan tycka nu såhär efter tionde gången eller så, att det är lite väl yxiga faktainsprängningar här och där som gör berättelsen lite spretig, men jag gillar Johansson och Jarnebring och deras pragmatiska arbetssätt. Den här boken får fyra Sangria av fem möjliga. 

260608

Då var det måndag igen, helgerna går så sjukt fort. I fredags slutade skolorna, känner dock ingen som tog studenten. Barnbarnen slutar sjuan respektive ettan på gymnasiet så det är inget speciellt med något av det. Äldsta barnbarnet struntade i att gå på sin skolavslutning för han skulle jobba istället. Han är om sig och kring sig, den. 

Åkte och handlade efter jobbet, sedan hem, promenad, rehab, yinyoga. Var sedan ofattbart trött, orkade inte göra någonting så min man fick fixa mat och så kollade vi klart på How to get to heaven from Belfast. Som ju slutade på ett sätt som kändes som att det var upplagt för en säsong 2. 

I lördags gick jag långpromenad, tränade ett lätt corepass, sedan åkte jag till S och så jobbade vi i fyra timmar med helvetessystemet Idrott Fucking Online. Fast vi hade rätt kul samtidigt, så det var inte så plågsamt som man kanske skulle kunna tro. Åkte sedan hem, lagade middag och så började vi kolla på en ny serie, The Boroughs, på Netflix. Sen låg vi mest i soffan och slöade. Jag kollade på ett avsnitt av Skilsmässobarn på SVT Play, gillar serien men glömmer bort den emellanåt för det är en sån där serie som min man absolut inte kan tänka sig att se. Nu har jag i alla fall bara ett avsnitt kvar. 

Igår gick jag min vanliga söndagspromenad, tränade ett pass yinyoga som inte funkade riktigt för mig för det var väldigt mycket fokus på höfter och det hade väl varit en sak om man bara var stel, men nu är det stelhet plus smärta som inte på något vis är behaglig, det sitter liksom inuti och det känns som att benet håller på att slitas av (inte för att jag vet hur det känns på riktigt, men ändå). Försökte anpassa så gott det gick, men NJA. Det var inte helt lyckat. Kände mig seg och hade ont i huvudet och satt och försökte mobilisera kraft ett bra tag för att gå ut i trädgården och plantera om tomater. Min frösådd gick det åt helvete med, men jag fick fyra plantor av N:s kompis. Var inte speciellt hågad, men när jag väl kom igång var det helt okej och jag hade gärna stannat ute längre men hade packningen inför min Norgeresa hängande som ett djävla Damoklessvärd över mig. H-A-T-A-R att packa, speciellt när man ska vara borta relativt länge. Försökte intala mig att det skulle bli kul för att jag hade min nya fina gula resväska, men det gick väl sådär. Men det blev gjort. Åkte sedan till bibblan för att lämna och hämta några böcker och sen in till stan för bio med CLUB ROMIF. Vi såg Djävulen bär Prada 2, den var väl ungefär lika tillrättalagd och förutsägbar som sin föregångare, men det ingår ju i våra stadgar att se den film som visas i salong 4, nu står det visserligen i samma stadgar att det ska vara sista torsdagen i månaden men maj månads kalender var inte nådig och sen blev ju min dotter sjuk i torsdags, så nu blev det så här. Meryl Streep är ju dock alltid Meryl Streep. 

Nu är det måndag och idag bär det alltså iväg till Norge. Med tåg. Tåget dit innebär tre byten så jag hoppas att allt flyter på som det ska. Det ska regna hela veckan och jag har ett ständigt dilemma kring att jag inte har någon för den här årstiden passande jacka, vad jag är ute efter är någon slags jacka som inte är för varm och som står emot lite lagom mycket regn utan att vara sådär tät som en riktig regnjacka är.  En sommarvariant av min vinterjacka, typ. Grejen är att själva behovet inte uppstår särskilt ofta så därför blir det aldrig att jag tar tag i det, och därför får jag nu sitta här med en fleecejacka som enda skydd. Aja, det löser sig. 

260605

Igår åkte jag på nytt, för vilken gång i ordningen minns jag knappt längre men skam den som ger sig, iväg till bilförsäljningsfirman där jag numera går som barn i huset. Du får passa bygget för Fredrik har inte kommit än, meddelade "min" bilförsäljare som eventuellt också höll med om att jag började bli lite väl hemtam där, för han beordrade mig att ta en kopp kaffe och så susade han iväg med Korpen, som vår bil heter, och dess dragkrok och lämnade mig ensam med en hel hall full av bilar i kvartsmiljonklassen. Det enda man möjligen kan klaga på angående den här bilfirman är bristen på underhållande lektyr medan man väntar, fast nu är kanske inte tanken att man ska ha den som uppehållsrum. I brist på underhållning så har jag gått omkring och läst information om bilar som är till salu, därav är jag också bekant med prisklassen. Nu fanns det väl inte någon större möjlighet att stjäla en bil på det sättet, det går väl inte ens att tjuvkoppla en modern bil? och även om det hade gått så hade JAG ju ändå inte vetat hur man skulle göra, och därför tyckte väl bilförsäljaren att det var lugnt att dra iväg. Men tänk om det hade kommit en kund?  

Nu gjorde det inte det, den här Fredrik kom dessutom några minuter senare och efter ytterligare en kvart senare var "min" bilförsäljare tillbaka med en nybesiktigad bil. Det var jy märkligt, men berodde mest sannolikt på att de har ett sätt att se på saker angående löstagbara dragkrokar på Bilprovningen, medan andra firmor har en annan syn. Jaja, skitsamma, huvudsaken var att den slank igenom och jag slapp mecket (och skammen) med KÖRFÖRBUD. Hädanefter blir det besiktning på Carspect, för bilförsäljaren sa att där har de sköna soffor att sitta i medan man väntar, samt godare kaffe än på Bilprovningen. På Bilprovningen får man sitta i ett mycket sunkigt och minimalt utrymme med fyra stolar som står inklämda mellan entrén, kundtoaletten, kaffeautomaten och disken. Det finns ett vingligt ställ med sönderbläddrade motortidningar, det sitter bistra skyltar om att man ska hälla ut överblivet kaffe på toaletten och hela stället är otroligt deprimerande. Delar av personalen borde enligt mig också gå någon form av charmkurs. Trots det har jag fortsatt att åka dit, gissningsvis av gammal vana från den gamla tiden när det var statligt, det är som att jag inte kan komma på tanken att det numera finns andra aktörer på marknaden och man inte måste välja Bilprovningen. Men nästa år blir det något annat. Stay tuned för den spännande fortsättningen, hehehe. 

Tillbaks till jobbet, sedan hem några timmar senare. In på Biltema eftersom det ligger "på vägen hem" enligt min man. Jag HATAR när han säger "kan du köra inom [insert valfritt företag] när du har vägarna förbi?" Jag har ALLTID vägarna förbi i betydelsen just FÖRBI, detvillsäga jag stannar inte. Men samtidigt får man ju ta en kula för laget, för min man är ju offret som åker buss till och från jobbet och därför sparar pengar till Familjen AB genom att vi i och med det bara behöver ha en bil. Som jag i princip alltid har fri tillgång till, så då får jag väl tugga i mig ett och annat Biltema- och Byggmaxbesök. 

HATAR i alla fall Biltema så till den milda grad, för man hittar aldrig någonting där, trots utmärkta förutsättningar. Har dresserat min man att inte ge mig en lista med substantiv i stil med "tvåtums trallskruv" utan numera får jag en förteckning med kompletta artikelnummer. Sen brukar jag research:a och skriva upp hur man ska orientera sig mellan BYGG 14 och FRITID 28 eller vart fan man nu ska. Det funkar ju bra, i teorin. I praktiken måste den eller de som organiserat Biltemas varor utifrån artikelnummersystemet vara stammade ur helvetets nionde krets. Själv befinner man sig väl i den femte, vredens krets, när man tror att artikelnumren är placerade i nummerordning eller annan form av systematik och att de ska öka eller minska från vänster till höger, uppifrån eller ner eller åtminstone med NÅGON form av samband. Men det verkar otroligt diffust hur man organiserar varor inom en hyllsektion, jag tror att de bara trycker in dom lite slumpmässigt där det råkar finnas plats. Då vet man inte om man ska ursinnigt börja slåss vid ytan av Styx stinkande vatten, eller lägga sig passivt på botten och varken glädjas åt gud, människor eller universum. Som Dante skulle ha uttryckt det. Till slut hittade jag vad jag (eller rättare sagt min man) skulle ha och kunde ta mig ut ur det inferno som stavas Biltema. 

Åkte hem, kvällens bio blev inställd pga sjukdom, tråkigt för min dotter och såklart också för CLUB ROMIF. Men för mig personligen gjorde det faktiskt inte så mycket, det blev skönt med en ledig kväll efter allt flängande. Städade, bäddade rent i sängarna, tränade ett kort benpass och sedan låg jag mest i soffan och drönade. Kände mig oerhört trött och sleten, gick och lade mig redan vid 19-tiden. För att läsa visserligen, men ändå. Somnade vid 21 och har sovit som en klubbad oxe hela natten. 

Och nu är det fredag! Danska nationaldagen dessutom, vilket innebär att mängden mail och potentiella nya arbetsuppgifter som kan drösa in minskar drastiskt. Tur för mig, för jag ligger av olika skäl lite back med Projektet, behöver verkligen en ostörd dag för att jobba ifatt. Så det ska jag ta tag i nu. 

260604

Igår susade jag iväg till bilförsäljningsstället, traskade in med dragkroken i näven bara för att konstatera att min kontakt inte var på plats. Fick tala med hans kamrat istället, han visste ändå vad det gällde. Tänkte bittert att det nog var veckans eller varför inte månadens snackis i fikarummet, the neverending story of den avtagbara dragkroken men något ska de väl ha att prata om där också. Har lite svårt att se vad man gör hela dagarna på en bilfirma? Så himla ofta händer det väl inte att folk köper ny bil? Fast jag har ju ingen koll på sånt utan baserar detta lite löst på att a. de gånger jag varit där (vilket börjar bli oroväckande många nu) så har det inte varit en kotte där och b. de inte har så mycket som en post it-lapp på sina skrivbord. Tycker det skulle vara svårt att få dagarna att gå som bilförsäljare, men de har kanske fullt upp, VAD VET JAG som sagt. 

Kamraten tog dragkroken och kilade över till verkstan som ligger vägg i vägg. Efter en stund kom han plus en verkstadskille ut och jag kunde se genom fönstret hur de grejade med dragkroken. Sen kom kamraten tillbaka och undrade hur de på Bilprovningen förklarat det kring att den här knappen inte fungerade, för det gjorde den enligt honom. Så visade han att när man sätter på dragkroken så ska knappen liksom fjädra ut så att det syns en grön markering som visar att den är på plats och låst. Han demonstrerade detta flera gånger och jag kunde ju med egna ögon se att det fungerade. Här gällde det att smida medan järnet var varmt, så jag över i ilfart till Bilprovningen som ligger bara några minuter bort. När jag var på obokad efterkontroll i tisdags så gick det fort, nu verkade hela Sverige ha bestämt sig för att låta besiktiga sina fordon och under tiden verkade det där järnet ha svalnat avsevärt, för när Bilprovningsgubben skulle sätta dit dragkroken så var knappen stum och tjurig och vägrade fjädra ut och visa grönt. Det hjälpte ju föga att jag sa att bilförsäljarens kamrat fått det att fungera. Bilprovningsgubben sa att det bästa var att byta ut "hela den här delen" och så pekade han på någon detalj på dragkroken. Blev så trött att jag hade kunnat lägga mig ner på marken och storböla, men man har ju någon form av värdighet att upprätthålla så det gjorde jag inte. Men jag har INTE TID med sånt här, speciellt inte som dagarna tickar på och körförbud närmar sig. Tog dragkroken, åkte tillbaks till bilförsäljningsstället, stövlade in till kamraten och frågade om jag var med i Dolda Kameran. Bilprovningen...ja, dom är ju som dom är, sa han och lät inte imponerad, för han kunde minsann med ett enkelt handgrepp få den där förbannade knappen att fjädra ut. Man tycker ju att dom på Bilprovningen också borde känna till handgreppen, men uppenbarligen inte. Jag gjorde ju inte heller det, men det är ju inte som att jag har som jobb att kontrollera säkerheten på avtagbara dragkrokar. 

Lämnade dragkroken på kamratens i övrigt helt tomma skrivbord med ett löfte om att "min" bilförsäljare skulle ringa mig med någon form av lösning när han kom till jobbet, vilket han gjorde en stund senare. Så idag ska jag åka dit IGEN och så ska BILFÖRSÄLJAREN åka och besiktiga bilen ÅT mig och "ta diskussionen". Whatever makes your boat float, osv. 

Efter detta DRAMA åkte jag till jobbet med huvudvärk. Tog en Treo och tröståt en MELLISBAR, klarar knappt av att skriva namnet för jag tycker det är så töntigt, men de heter så. För ett tag sen sålde vi kakor i stallet och de heter saker som Mormors Dubbla Chokladflarn, Pappas Punchbollar, Kajsas Cafékakor samt - i det här fallet - Malins Bästa Mellisbars. Varje burk pryds av tecknad bild som ser ut att härstamma från Rasbiologiska Institutet, jag är alltså inte dödsimponerad av de som står bakom marknadsföringen men man är ju tvungen att stödköpa för att stötta FÖRENINGSLIVET. 

Efter jobbet åkte jag på rehab. Onsdagar verkar, till skillnad från måndagar, vara en lugn dag på deppgymmet. Gjorde mina övningar, åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården en runda för jag hann inte med någon promenad. Åt ett par knäckebröd, slängde in en spade i bilen och åkte till stan för att fiska upp min man och sedan vidare till stallet för att  påbörja evighetsarbetet med att rensa hagarna från stånds. Vi var en liten men tapper skara som lyckades fylla fyra fulla skottkärror med ståndsplantor, och då har de inte ens hunnit växa sig tillnärmelsevis lika höga som de kan bli. Men framför allt hade de inte hunnit gå i blom, varje ståndsplanta kan nämligen producera upp till 10 000 frön som vart och ett kan ge upphov till en ny planta. Det började falla ett stilla duggregn men det var nästan bara skönt. Sen knogade vi upp till stallet igen (givetvis ligger den hage där det växer mest stånds nästan längst bort från stallet), grillen tändes och korv förtärdes så småningom. 

Jahapp, sen var det bara att lasta in sig i bilen, åka hem, ge hundarna kvällsmat och gå ut med dom, sen in i duschen och ner i sängen och vips var det en ny dag. Idag ska jag - efter att jag jobbat och varit på dragkroksturné - hem och städa, sedan tillbaks in till stan igen för bio med CLUB ROMIF. Vi fick inte till någon träff i maj månad så i juni blir det två gånger. Känner mig lite sleten för den här veckan har det varit något efter jobbet varje dag, det tar lite på krafterna att vara igång från arla till särla och i princip bara komma hem och dyka ner i bingen för en sorgligt kort sömnparentes innan det är dags för ett nytt varv i Grottekvarnen. Kan inte riktigt njuta av helgen heller eftersom den förestående Norgeresan hänger över mig som ett Damoklessvärd, men this too shall pass. 

260603

Igår susade jag iväg till Bilprovningen för en sån där obokad efterkontroll, det var inte en kotte här och jag tänkte gött, då går det snabbt. Det gjorde det med, men inte på det sätt som jag hade önskat. För på dragkroken sitter det förutom låskolven en knapp som man ska kunna trycka in, lite oklart vad den har för funktion, men hur som helst så kunde man inte trycka in den så därför kunde bilen inte godkännas. Alltså vad trött jag blir. Ringde till bilförsäljaren, som nog är hjärtligt trött på mig vid det här laget, han kunde dessutom inte hjälpa mig för han var inte på plats. Men idag ska jag dit, om allt går som det ska så kan de fixa det och så kan jag åka på ny obokad efterkontroll och få allt klart. Har ju bara den här veckan på mig, sedan blir det körförbud. Alternativet som killen på Bilprovningen sa var att man genomför besiktningen, sätter en ny tvåa och sen har man en månad till på sig, fast då får man ju först betala för en efterkontroll och sedan en till och det kostade ändå 369 kr per gång. Hoppas därför på tredje gången gillt eller något. Men det är så tröttsamt, jag har inte TID att hålla på med sånt här. 

Åkte hem, gick ut med hundar, tränade ett kort pass yinyoga, pratade i telefon med min bror. Vi pratade om träning och ingen av oss kom på ett begrepp som jag bara kunde förklara som Jamen sån där tuff träning för tuffa och coola människor, det är som en sekt liksom och som min bror mycket väl visste vad jag menade men som han bara kunde komplettera med Jag vet vad du menar...Jonas Colting är emot det. Googlade under tiden vi pratade, men fick bara fram något AI-svar att Det verkar som att du är ute efter ett tufft och svettigt träningspass? så till slut fick vi släppa det och prata om annat, vilket vi gjorde ett bra tag tills jag plötsligt vrålade CROSSFIT!!! mitt i ett utlägg om Kjell Höglunds låt Genesarets sjö. 

Bytte om, åkte till stallet, hamnade i bilkö på grund av vägarbete så jag blev sen till det möte vi skulle klämma in innan ridningen, men vi hann ändå avhandla det vi skulle. Kom hem, då skulle min man lasta bilen full med grejer för idag är det röjarkväll i stallet, vi vanliga dödliga ska göra en insats och rensa beteshagarna från stånds, men han ska koppla in en fläkt i tvättstugan. Vi hade en diskussion om bästa ställe att jag hämtar honom på, han tyckte jag skulle hämta honom på jobbet, men det betyder att jag måste åka hemifrån en kvart tidigare och en kvart är rätt mycket när man efter jobbet ska på rehab, hem, ut med hundar, äta något och sedan vara på hans jobb när han slutar klockan 16, hans jobb ligger dessutom en bit utanför stan. Då tyckte jag det var bättre att han tog bussen till stan från sitt jobb och så kunde jag hämta honom där vid 16.30. Jag ska ju dessutom hinna klämma in besök på bilverkstad och en efterkontroll på Bilprovningen om Gud och bilmekanikerna vill. Kände mig sedan lite taskig för han, min man alltså, ska ju göra jobb till klubben som vi annars hade fått betala en rätt bra slant för och då kan man väl tycka att det är rimligt att han ska bli hämtad, men den här veckan är det kort och gott KNÖLIGT. Vi får väl se hur det löser sig, over & out.