Bakom din rygg

Har läst Bakom din rygg av Sofie Sarenbrant. Har läst flera av hennes tidigare böcker och tyckt att de varit rätt okej, fast mot slutet kände jag mig riktigt trött på polisen Emma. Blev därför lite upplivad av att den här boken INTE skulle handla om henne. Fast efter att ha läst den så känner jag mest...nja? Berättelsen utspelar sig på en fashionabel frisersalong på Östermalm i Stockholm och det är ett slags triangeldrama mellan ägaren Stefano, den rika Jenny och den snygga men hemlighetsfulla Angelina. Och så blir ett par av salongens kunder mördade och vips verkar alla tre både ha motiv och sakna alibi. Tycker dock det var rätt så lätt att lista ut vem mördaren var och att storyn var rätt blaskig och saknade driv. Karaktärerna kändes inte heller speciellt trovärdiga och polisarbetet kändes ibland som hämtat ur Pippi Långstrump. Den här boken får två papiljotter av fem möjliga.

Till stallet istället, vecka 44, pt 1

Igår svepte jag iväg på drop in-ridning efter jobbet. Svängde in på stallparkeringen och förvånades över hur mycket bilar det stod där, det brukar bara vara högst tre-fyra stycken och nu var det nästan fullt? Sen kom jag på att det var höstlov. Hästlov för somliga, tydligen, för det var aktiviteter och grejer på gång. Detta innebar att alla ponnyer gick extralektioner, och på grund av det fick jag inte ha Bulldozern som jag hade siktat in mig på. SNYFT. Aja, fick istället nöjet att klättra upp på Älgen igen, long time no see. Det började fint med att han snodde runt i boxen och vände baken till på sitt vanliga charmiga sätt när jag skulle sätta på grimman. Sedan surade han under hela ryktningen. Lyfte dock på bakhovarna när jag skulle kratsa dom utan att hålla på och måtta i luften som han brukar, så det får man väl ändå se som ett slags...framsteg?

Själva ridningen gick väl sådär. Sist jag red Älgen så gick det svinbra, sådär så att man tror att nu djävlar ringer väl snart Jan Brink och vill ha hjälp, och jag tänkte väl övermodigt att nu har jag lärt mig hur han ska tas. Älgen alltså, inte Jan Brink. Men Älgen är en gammal ridskoleräv som har lärt sig att hushålla med resurserna och gör ingenting av sig själv. Inte så att han är lat och trög, men han går inte i rätt form om man inte övertygar honom om att det är absolut nödvändigt. Uppenbarligen tyckte han att jag inte hade några gamla meriter från i våras att åberopa utan att jag gott kunde få börja om på ruta noll igen igår. Så då gjorde jag det, vad annat finns att göra liksom? Tyckte nog att det lossnade rätt så bra ändå, framför allt travarbetet kändes fint. Fick till riktigt trevliga galoppfattningar dessutom, så något har jag väl ändå lärt mig av allt kämpande med Bulldozern? Mot slutet av lektionen blev han dock lite väl pigg och stark, travade när vi skulle skritta, galopperade när vi skulle trava, och när vi skulle rida skänkelvikning (vilket inte är min starka sida) kändes det som att han la hela sig i handen och liksom bara vräkte iväg framåt. Sidvärtsrörelser var uppenbarligen inte hans starka sida heller och där har han verkligen ingen hjälp av mig som har fullt upp med att hålla reda på vad som är inner och ytter och sidförande och mothållande och vad är höger och vad är vänster och vilket håll är rörelseriktningen och hur ska hästen vara ställd? Kan det någorlunda hyfsat i teorin, men i praktiken finns det vä-hä-ldigt mycket att jobba på om vi säger så.

Vi skrittade ut en runda innan lektionen, det var sol och blå himmel och sån där hög krispig höstluft. Älgen skrittade på med jättelånga vägvinnande steg och gick hela tiden och tittade sig nyfiket omkring med höjt huvud och spetsade öron. Älgen är 17 år och har varit på ridskolan sedan han var fyra eller fem, men det är uppenbart att även han kan vara glad och pigg och känna livet i sig. Även om han oftast är en surmule av rang att handskas med, men jag gillar honom ändå. I ridningen känns han alltid ärlig och även om det inte går så himla bra jämt så känns det ändå alltid som att vi har någon slags kommunikation. Till skillnad från Hästen som, även om han gör det han ska, bara känns likgiltig och opersonlig och liksom avstängd. Suck. Hästen, ja. Ska ju ha honom två gånger till tror jag planen är, och det är inget jag direkt ser fram emot. Men vem vet? Plötsligt händer det? Mirakel har väl hänt förr? Osv.




Kul att ses...NOT, hälsar Älgen.

Åsåvarevintertidigen

Jaha, igår var det visst dags att ställa tillbaks klockorna till vintertid. Ja, jag vet att det heter "normaltid" men det är inte ett ord som ligger bra i min mun. Tycker inte det finns något som är normalt med att det är kolsvart ute när klockan bara är eftermiddag och allvarligt talat så skiter jag lite i att det blir ljusare på morgnarna eftersom min dygnsrytm är inställd på att gå upp innan fan själv gör det och då är det mörkt oavsett.

Men FAN vad jag gillar den där söndagen när klockorna ställs om och man får en extra timme. Man vaknar av att det är ljust ute, och då är klockan kanske bara halv sju, men man känner sig ändå utvilad. Så igår hann jag äta frukost, läsa tidningen, åka till stan och köpa hundmat, tvätta bilen och åka till Biltema och handla gångjärn och fönsterfärg och tillbaka hem igen innan klockan ens var tio på förmiddagen. ÄLSKAR SÅNT. Sen älskar jag verkligen inte när man framåt kvällningen tittar ut genom fönstret och ser att det är svart som i ett sotararsle (ursäkta språket) utomhus och klockan bara är...fem, halv sex någonting? Och nu ska det bara bli mörkare och mörkare och sen tar det ändå flera månader efter vintersolståndet innan man märker att det "gått på rätt håll". Suck suck, depp depp.

Men men. I fredags var det i alla fall premiär på säsong två av Stranger Things. Mmmmm....Stranger Things. Så himla bra serie. Vi försöker hålla oss till ett avsnitt om dagen för att det inte ska ta slut på en gång. Det kräver KARAKTÄR, speciellt som funktionen att automatiskt starta nästa avsnitt kickar igång så fort eftertexterna börjar rulla och sen har man en millisekund på sig att hitta rätt fjärrkontroll och trycka på stoppknappen och hinner man inte det så är det HIMLA LÄTT att säga till varandra att "äh, vi tar ett avsnitt till, va?".

I övrigt var vi på stand up comedy i lördags. I Lund. "Ärligt talat" med Carl Stanley och Marcus Berggren. Jätterolig och rekommenderas. Vad som var mindre roligt och som inte rekommenderas alls är att köra bil i Lunds centrala delar i kombination med att ha en tid att passa. Alla (nästan) gator i Lund är enkelriktade, alla (nästan) gator i Lund är avspärrade för trafikarbeten, alla (nästan) parkeringsplatser i Lund är antingen upptagna eller så får man bara stå där max en kvart. Om någon var där och undrar vad det var för idioter som kom spurtandes med ytterkläder på in den fullsatta salongen på Lunds stadsteater trettio sekunder innan showen började (och som hade platserna i mitten så att alla var tvungna att resa sig) så var det vi. OCH VI VAR ÄNDÅ UTE I GOD TID, vill jag bara påpeka. Hatar Lunds infrastruktur. Plus att man kan aldrig fråga någon om vägen för alla är nyinflyttade studenter och har ingen aning om någonting och kan i bästa fall beskriva närmaste vägen till Smålands nation, men det har man ju ingen som helst djävla nytta av. Aja, vi hann i alla fall, om än med ett nödrop. Och hade roligt. Det var väl ändå huvudsaken.

Bygga hönshus - an epic movie, part 11

Ja, här trälas det på. FAN vilken tid allting tar? Börjar nu fatta varför folk skriver till Arga Snickaren och tigger och ber om att få fläka ut sin oförmåga inför hela svenska folket. Men det blir ju åtminstone klart! (eller åtminstone verkar det så, bakom alla kuddar och fruktskålar och  ljuslyktor som det färdiga hemmet dränks i så döljer det sig säkert ett och annat ofärdigt som inte passar sig i rutan?) Men det stämmer verkligen som någon sa, att så fort det kommer till byggande och renovering ska man multiplicera allting man tror med Pi (3,14) för att få fram någorlunda realistiska värden av tid, kostnader och antal svordomar som uttalas i takt med hammarslagen.

Aja. Om man ska se det från den ljusa sidan så behöver vi i alla fall inte LEVA i byggkaoset utan kan gå in och tända i kaminen och glo på tv när "arbetsdagen" är över, och det är ju inte heller som att det står fem hemlösa hönor på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo så att man behöver panik-snickra. Men jag måste erkänna att jag är rätt så trött på att bygga. Eller, själva byggandet är väl kul, när man ser att det händer något. Men det är så himla mycket runt omkring som bara tar tid och inte ger något konkret resultat. Som i lördags, då kändes det som att 90 % av tiden gick åt till att skära bort utskjutande takpapp och såga till vindskivor som var lite för breda, och måtta och mäta och hålla på. Kändes som att vi stod och stampade på samma punkt hela dagen.

Igår kändes det dock som att det lite mer fysiskt närmade sig ett hus:

Jag mätte och sågade fasadbräder. 45 graders
vinkel på de som skulle vara upp mot nock.

Kolla, kolla! Här har vi äntligen  spikat fast de tillsågade bräderna så att det
nästan liknar ett hus nu. Där det inte sitter fasad ska det sitta ett stort fönster.
Det ska även vara ett lika stort fönster på motstående långsida och ett litet på
andra kortsidan. Där ska även dörren ska sitta. Så nästa steg blir att få dit dom och
sedan skarva till bortsågade delar av fasadbräderna så att de passar runt om.
EN UTMANING (gissar jag).

Annars ägnade vi orimligt mycket tid åt att
montera hängrännor. Hängrännor är kluriga.
Allting ser exakt likadant ut, men krokarna som
de ska hänga i är lite, lite olika (för att det ska
bli ett fall så att inte vattnet bara blir stående).
Sen finns det en fram- och en baksida på rännan,
och utöver det så måste man beakta på vilket
håll fallet går så att änd-delen monteras på rätt
sida så att vattnet rinner ut på rätt ställe.
Att få änden att sitta fast den krävde dessutom VÅLD.
 

Jamen ursäkta bildkvalitén, det råkade ju
bli vintertid = mörkt redan klockan 17.00
och värre ska det bli. Men här är i alla fall
slutresultatet: Hängrännorna är på plats.
Plåtar (som heter något) har monterats
ovanpå vindskivorna. De ska på något sätt
göra så att vattnet rinner ner i hängrännorna.
Ska jag vara ärlig så fattar jag inte riktigt
hur. I det här fallet förlitar jag mig helt
och hållet på att min man har koll på hur
det ska vara.
Det som sticker upp ovanför taket är
alltså nocken på vårt hus och ingen
märklig tak-konstruktion på hönshuset
om någon nu mot förmodan trodde det.

Bygga hönshus - an epic movie, part 10

Idag har vi bara gjort saker som varit tråkiga, tagit lång tid plus att det ändå knappt har märkts någon skillnad. Men ja. Små steg för mänskligheten, stora steg för hönshuset. Eller nåt.

Som det här till exempel. Fästa krokar till hängrännor. Låt inte lura er av att
himlen ser blå ut. Det regnade nästan hela tiden. 



Sånt här gjorde vi också: Mätte ut avstånd
för vindskivor. 3 centimeter från underkant.

Och så spikade vi fast vindskivorna. Det som tog längst tid var dock
att skära bort all utstickande takpapp. Takpapp är HÅRT OCH SEGT att
skära i om någon undrade. Det var dessutom så tråkigt att det inte
ens fastnade på bild.

Imorgon ska vi göra likadant på andra sidan. GÄSP säger jag om det.

Till stallet istället vecka 43

Var och red igår och det var väl sådär. Hade Hästen, vi har ingen kemi, vi red en övning som inte passade oss, det kändes som att vi var för många i gruppen. Eller rättare sagt, det är några i gruppen som fan i mig har NOLL känsla för det här med att rida i grupp på ett begränsat utrymme där man måste anpassa sig efter andra. Så det blev liksom en massa stopp och väntetider som inte skulle ha blivit om folk bara hade tänkt lite längre än näsan räckte.

Men tja - Hästen alltså. Om man ändå ska försöka säga något positivt om igår så var det att han igår åtminstone gick fram utan att stanna upp och kicka efter skänkeln som en tjurig B-ponny. Alltid något. Men i övrigt är det inte mycket att skriva hem om. Det känns som att huvud och bakdel är i två olika kommuner och han släpper stödet och kör upp huvudet som en djävla giraff i övergångarna och någon känsla av samspel har hittills inte infunnit sig. Måste säga att han verkligen är en svårflirtad lagspelare. Men jag antar att det säkert är utvecklande och bra för mig på något sätt.

Lite i-landsgnäll dårå

Har haft en helvetesvecka so far. Veckan inleddes med tre dagar på danska, och det var inte precis så att man kunde ta det stille og roligt utan det har varit full fart från morgon till kväll, och jag har dessutom varit tvungen att jobba kontorstider, vilket jag snudd på ser som en bestraffning. Jag vet att det inte är många som håller med mig, men helvete vad gött det var att få gå upp klockan fyra och känna sig som en människa igen. Tänkte jag när jag ställde om klockan till min normaltid igår, men jag vet inte om de här dagarna har fuckat up min dygnsrytm eller om det bara är allmän stress, för det var lögn att somna. Var ändå dödstrött och låg och klippte med ögonen mitt i ett mord (i en bok alltså), men så fort jag släckte lampan så - BING - var jag klarvaken. Så drygt. Har därför känt mig otroligt grinig idag. Eller kanske inte bara därför, utan även på grund av att folk rent generellt är både dumma och lata och just idag verkade det inte finnas några gränser för vare sig det ena eller det andra.

Åkte och handlade eftersom jag hade en rabattkupong på 15 % som bara gällde idag. Den kupongen hade väl gått ut till hela kommunen, för det var tjockt med folk inne på Ica. Tydligen var det någon slags "inspirationsdag" för det stod folk och bjöd på smakprover exakt överallt, vilket inte direkt gjorde det smidigt att kryssa fram med sin kundkorg på hjul. Åkte sedan hem och städade, vilket inte direkt heller livade upp tillvaron, och som kronan på verket fanns det även en ovanligt saftig bunt räkningar att betala. Blev så deprimerad att jag var tvungen att äta en glass (av märket ICA BASIC, inga extravaganser här inte) och logga in och titta på mitt sparkonto en stund. Nuförtiden har jag en med mina mått mätt helt okej lön och en med mina mått mätt helt okej buffert på sparkontot, men blir alltid stressad när det är mycket räkningar och får för mig att det bara är en obetald faktura mellan mig och RÄNNSTENEN (så är det verkligen inte, därav rubriken på inlägget). Annars när jag är stressad brukar jag åka till Lantmännen och gå omkring och glo på fodersäckar och saltstenar och råttfällor och såna grejer. MYCKET OKLART VARFÖR, men det har en alldeles otroligt lugnande effekt på mig. Men idag hade jag inte tid med det.

Aja, nu är det snart dags att bege sig till stallet och ta en dust med Hästen. Är inte jättetaggad på ytterligare en kväll med TOUGH LOVE, men det bör väl åtminstone lugna nerverna.  

Min allra bästa vän

Har läst Min allra bästa vän av Maria Hamberg. Boken handlar om Kristina som i början av 70-talet åker från en liten gård i Ångermanland till London för att jobba som au pair. Där lär hon känna Anabell som också jobbar som au pair men som har ambitioner att bli något. De blir vänner och så får man följa deras liv och inte helt okomplicerade vänskap fram till ungefär nutid.

Jag tyckte mycket om den här boken. Berättelsen var lågmäld i tonen och flöt fram i ett stillsamt tempo. Bra språk, bra beskrivningar av karaktärer och platser och känslor. Kanske inte så himla mycket action men jag tycker kanske inte att alla berättelser måste ha driv och spänning till varje pris. Den här boken får fyra koppar te av fem möjliga. Schas iväg till bibblan och låna med er. 

Bygga hönshus - an epic movie, part 9

Har ju varit på boot camp hela helgen, så min insats i hönshusbygget har varit obefintlig. Nu har jag dessutom varit tvungen att jobba röviga kontorstider i några dagar. STÅR INTE UT med detta. För det första vaknar jag ändå min vanliga tid. Sen vaknar jag av att min mans väckarklocka ringer. Sen vaknar jag av att han går ut med hundarna. Sen vaknar jag av att han kommer tillbaks med hundarna. Sen vaknar jag av att Remus kommer på att matte ligger kvar i sängen, vilket innebär att han kommer tassande och kräver att få bli upplyft och krypa ner under täcket. Sen vaknar jag av att min man går till jobbet. Sen vaknar jag av att min egen väckarklocka ringer. Ja, ni fattar. Inte mycket till sovmorgon här inte, och sen jobbar man som ett as och när man kommer hem är det typ redan kväll. Så djävla värdelöst om ni frågar mig.

Aja, i alla fall. Min man har gjort tappra insatser mellan maratonregnskurarna och nästan spikat upp alla fasadbräder på ena gaveln. Det börjar likna hönshus, banne mig.

Till stallet istället, vecka 42 pt 3, a k a BOOT CAMP!

Har varit på dressyr-BOOT CAMP i stallet i helgen. Två dressyrpass på lördagen och två på söndagen. Status just nu: lite mör. Men inte SÅ himla farligt ändå. Och då inleddes ändå BOOT CAMP:en med ett pass balansridning i gammal god anda med knut på tygeln och stigbyglarna i kors framför sadeln och sedan göra grejer som att slå ihop hälarna ovanför hästens hals och kors. OCH JAG KUNDE! Trodde det tåget hade gått för minst 20 år sedan, men uppenbarligen är man inte ett sånt gammalt rostigt kylskåp som man skulle kunna tro.

 

Hade Bulldozern och det gick bra. Älskar Bulldozern även om hon har sina sidor, som till exempel en förkärlek att slängtrava in i galoppen (vilket funkar jättedåligt i kombination med min trista ovana att släppa stödet i galoppfattningen, HUR SVÅRT KAN DET VARA?). Men vi jobbade på det! Har nu fått till två (2) galoppfattningar från skritt som var så bra att det kändes som att nu djävlar ringer snart Jan Brink och vill ha tips och goda råd (för att förtydliga: det har han alltså inte gjort). Och sen kan man ju även tänka bort ett helt gäng rätt så mediokra fattningar, samt en handfull riktigt dåliga, men de två som var bra var riktigt djävla skitbra. Mmmm....Bulldozern. Är så sjukt osugen på att rida Hästen nu. Men det är väl bara att tugga sig igenom lite TOUGH LOVE de kommande torsdagarna och hoppas på att få byta sen.

 

 

Bästa Bulldozer-ponnyn! <3

Till stallet istället vecka 42, pt 2

Igår tog jag mitt ryggskott (ryggskottet är förvisso bättre. Nu gör det i princip bara ont när jag sitter samt ska resa mig från att ha suttit. Sitta är döden. På en kontorsstol eller i en soffa då nota bene. Sitta på hästryggen går hur bra som helst) och åkte till stallet.

Hade Hästen och NEJ vad vi inte kommer bra överens, han och jag. Min ridlärare beskrev honom som "nybörjarnas Rolls Royce", för han är så lugn och snäll och bara lunkar på i rätt så maklig takt och det är ju guld i vissa avseenden. Men med nybörjarna går han med inspänningstygel och har det väl lite mer kravlöst får man väl anta, och det är ju absolut inget fel i det. Förrän jag kommer då och ska rida honom utan inspänning, och dessutom tycker att det är rimligt att han ska gå med lite mer tempo och energi och i rätt form Det tycker han uppenbarligen är pissjobbigt och jag känner även att han tycker att jag är ett riktigt litet as. Det pissjobbiga hanterar han genom att stoppa och köra upp huvudet och tvära och backa och i största allmänhet bara vägra gå framåt. Eftersom jag har ridit rätt mycket ponny i mina dagar kan vi väl säga att jag inte är helt oprövad när det gäller den sortens trix, men det är ändå lite skillnad på att sitta på ett tjurigt gotlandsruss och att sitta på ett halvblod som beter sig som ett tjurigt gotlandsruss. Är liksom lite mer att deala med i det senare fallet, men med hjälp av mina gamla ponny-skills så får jag väl fram honom hyfsat får jag väl ändå säga. Men han slår efter skänkeln och piskar med svansen och håller på, och så himla kul är det inte när detta upprepas typ tio gånger per lektion. Kommer knappt ihåg vad vi red för övning för jag hade sånt himla schå med att rida med TOUGH LOVE (som min ridlärare uttryckte det), men det var någonting med att vi red utan stigbyglar och vände genom volten, gjorde halt på medellinjen och fattade galopp från skritt på spåret, bröt av till skritt efter en kvarts (eller var det ett halvt?) varv på volten, nånting sånt. Det var i alla fall absolut ingen övning som passade oss i det skede vi befinner oss nu, så jag var väl inte helt igenom nöjd efter gårdagens lektion (möjligen med att jag hade galopperat utan stigbyglar, något som varit HELT OTÄNKBART för låt oss säga några månader sedan. Tror visst att 20 år av ringrost börjar släppa nu?). Sen visst, han blev väl lite trevligare att jobba med för varje TOUGH LOVE-moment, men det är inte mycket kemi mellan oss. Än, får väl tilläggas. Ska ju ha honom några gånger till så jag hinner kanske ändra uppfattning.

I helgen är det i alla fall BOOT CAMP och det är jag så taggad inför! Hoppas på att få rida Bulldozern förstås. Eller Irländskan. En ponny i alla fall, inget himla halvblod. Igår när jag skulle göra i ordning Hästen så hade han rullat sig i hagen och var alldeles lerig, och då fick jag be om hjälp för att borsta ryggen på honom eftersom jag inte nådde upp själv. Det finns väl liksom ingen anledning att förnedra sig på det viset kan jag ju tycka.

Bygga hönshus - an epic movie, part 8

Min man tycker om att samla på gamla saker man kan bygga andra saker av. Även om man nästan aldrig har tid att bygga de där andra sakerna så skadar det aldrig att ta tillvara på potentiellt råmaterial. Jag tror att vi skulle kunna ha byggt en hel by av hönshus enbart på saker vi har intryckta i källare och uthus. Fast då hade det gissningsvis tagit tio gånger så lång tid eftersom allting är av olika längd, bredd, träslag osv och ingenting hade passat ihop med mindre än att man fått lägga veckor på beräkningar och mätningar. Det får man ju göra även om man köper nästan allt på Byggmax, kan jag informera om. Men där kan man i alla fall välja dimensioner. Givet att Byggmax har detta hemma dårå, vilket inte alltid är fallet.  

 

Ja, men i alla fall. Det händer ju i alla fall att saker kommer till nytta. Det här skulle man till exempel kunna tro är ett fönster. Det är det inte, utan det är en del av en gammal dörr som en gång i tiden suttit i någon paradvåning någonstans. Vi bor inte direkt paradvåningsmässigt, så därför ska en del av paradvåningsdörren bli fönster i hönshuset.

 

 

Ingenting gick dock lättvindigt. Det visade sig
att paradvåningsdörrar är lite bredare än vad
som är rimligt att klämma in mellan två reglar
i ett litet hönshus. Min man fick därför såga
och slipa till ytterkanterna. Sedan visade det sig
vara handblåst munblåst glas i rutorna, vilket
eventuellt kan vara någon form av helgerån
att ha i ett hönshus. Rutorna har därför
tagits ur och ska ersättas med vanligt
fönsterglas. VÄLDIGT OKLART vad som
ska hända med det munblåsta glaset. Min man
har sagt att han ska sälja det till en gubbe han
känner som håller på med byggnadsvård, men
känner jag honom rätt så kommer det inte att
hända eftersom a. den här gubben bor jättelångt
bort i Tjottahejti och de träffas typ aldrig,
samt b. jag misstänker att min man är lite
kär i det munblåsta glaset.  

Här har jag i alla fall gett den halva
paradvåningsdörren en första strykning med
fönsterfärg. Så nu är det väl officiellt sett
ett fönster. I bakgrunden: många många
fasadbräder som jag också har målat.
Dock inte idag.



 

Goda grannar?

Hörde på radion i morse att den (kända) person som flest svenskar vill ha som granne är Leif GW Persson. På en delad andraplats kom Mia Skäringer och Mark Lewengood.

Alltså, Leif GW Persson? Vad är det med honom som gör att man skulle vilja ha honom på andra sidan staketet? Han skriver halva året, då är han väl rätt så harmlös kan jag väl tänka. Men sen super han ju typ konstant den andra halvan av året, och då vet jag inte om jag tycker det är så djävla attraktivt längre. Och generellt tycker jag om GW att han är rätt så dryg och besserwisseraktig och jag kan LÄTT föreställa mig honom stå och orera i timmar om att man inte tänder grillen på rätt sätt eller att det är dags att klippa gräset/tvätta bilen/rensa ogräs i rabatten. När man precis har sjunkit ner i en stol med ett glas vitt och en deckare så vill man väl inte ha en flåsig gubbe som står och svajar på tomtgränsen och fumlar med glasögonen och mal på i timmar, kanske om att hans böcker är mycket bättre och så en motivering som får Fidel Castros tal till kubanska nationen att verka rappt och snärtigt (obs, Leif är kanske inte alls sån. Han är kanske en jättehyvens gubbe som skottar ens uppfart och vattnar och tar in posten när man är bortrest. MEN DET KÄNNS INTE SÅ).

Och Mark Lewengood vet jag inte heller om jag skulle vilja ha som granne. Eller jo, han verkar ju lugn och behaglig och sådär, och det går säkert att föra djupa och intressanta samtal med honom över ett glas rosé medan fläskkarrén långsamt förkolnar på grillen, men med Mark kommer Jonas och jag tycker väl att Jonas är begåvad och rolig ibland, men tror även att han kan vara ganska jobbig att umgås med (om man inte är Mark dårå). Det är han och Robert Gustavsson som i min värld balanserar på en hårfin gräns mellan djävligt rolig och fullständigt outhärdlig. Nu tror jag såklart inte att bara för att folk är roliga på scenen så går de automatiskt omkring och spexar jämt och ständigt på fritiden, tvärtom, men jag kan ändå inte förstå varför just Mark (och i förlängningen Jonas) skulle vara så himla bra som just grannar. Känns ju inte som att man kan ringa på och be någon av dom hjälpa till att fixa ett stopp i avloppet eller fråga om de möjligen har en Hiltiborr att låna ut. Det skulle jag i och för sig aldrig göra ändå. Mitt mardrömsscenario är nog tv-serien Svenska Hjärtan. Alltså, jag älskar den serien, men jag skulle aldrig i helvete klara av att leva så. Eller JO, det är klart att jag hade KLARAT AV DET om jag inte hade haft något val, men jag hade nog blivit TOKIG om jag hade haft grannar som sprang över och ringde på och ville låna gräsklipparen eller en flaska vin och som bjöd in till kräftskiva och nyårssupé och badmintonkvällar och fan vet vad stup i kvarten. BRRRRR.

Skulle då hundra gånger hellre ha Mia Skäringer som granne. Inte främst för att hon är smart och rolig och vass och en förebild i största allmänhet, utan i första hand på grund av att hon verkar vara lite som jag, det vill säga en sån som inte vill umgås med andra om det inte är absolut nödvändigt. Är ju såkallat introvert och en social latmask och ju äldre jag blir desto jobbigare och mer meningslöst tycker jag det är att kall-umgås med folk som man på sin höjd bara halvgillar. OBS, betyder inte att jag inte gillar att umgås med folk som jag uppskattar. Men dom är rätt så lätträknade, och med dom andra så känner jag mer och mer att NÄÄ, varför ska jag slösa bort mitt liv på detta trökiga och meningslösa?
Vi, Mia och jag, skulle däremot kunna bo där sida vid sida och vinka lite åt varandra på avstånd och kanske eventuellt - men bara eventuellt - byta några ord om vi skulle råka mötas vid brevlådan. Frid och fröjd skulle härska och alla skulle vara nöjda och glada. Så får det bli.

Hear no evil, don't you see no evil, don't you lay no evil down on me

Alltså ibland är man ju bara så trög. Med man avses i det här fallet yours truly. Hur länge som helst har jag haft ont i huvudet rätt ofta. Typ i princip varje dag. Oftast inte jätteallvarligt så att man måste ligga utslagen som Madickens mamma med fördragna gardiner och bli tassad på tå för att inte oroa. Bara ett sådär lite lagom irriterande molande som går att hålla i schack med en Treo men som gör att livskvalitén sjunker ett par snäpp.

Och jag har tänkt att det beror väl på att jag är spänd och/eller stressad och/eller har bitit ihop tänderna eller håller på att bli förkyld eller har pms eller att jag helt enkelt är en sån som har ont i huvudet rätt ofta. Har ju även problem med värk i nacke och axlar och ibland är det inte så himla lätt att veta var gränsen för ontet går eller vad som är orsak och verkan (VÄRKan. Hahaha).

Jaha, men för sådär tio dagar sedan fick jag ju nya linser med lite mer styrka i än de där fesna lightvarianterna av multifokala linser som Synsam tyckte jag kunde nöja mig med och som jag haft i flera år och inte tyckt jag sett speciellt bra med men ändå känt mig nödd och tvungen att acceptera eftersom lurifaxoptikern på Synsam sa att bättre syn än så kunde man inte förvänta sig "i min ålder".
Och som genom ett trollslag har jag inte haft ont i huvudet EN ENDA GÅNG på låt oss säga sådär tio dagar. Känns ju inte som någon djävla slump om ni frågar mig. HEJ LIVSKVALITET, säger vi om det. Men alltså, hur trög får man egentligen vara som inte kan plussa ihop dålig syn med huvudvärk?  SKULLE GÅTT TILL SPECSAVERS ISTÄLLET, för längesen uppenbarligen.

Aja, bättre sent än aldrig. Nu ska jag se när Malin Baryard ska lära tafatta pappor att rida.

Till stallet istället, vecka 42, pt 1.

Tog mitt ryggskott och åkte till stallet, tänkte att jag kanske fick köra någon form av handikappridning. Fast det heter inte så längre, det heter ju för det första inte handikappad utan funktions...eh, hindrad? varierad? nåt i den stilen i alla fall. Och i mitt stall heter det som förr hette handikappridning numera FUNKISRIDNING och det är ju nästan mer än vad ens sinnesfrid klarar av. Finns väl snart inte ett ord som inte slutar på IS. Obs, inget negativt om funktionsridningen som sådan är väl bäst att tillägga.
Nä, men så illa var det väl inte ställt med mig även om jag brasklappade till min ridlärare att "jag kanske inte kan göra allt, bara så du vet". Men det kunde jag.  Hade Bulldozern, vi red en rolig men svår övning som gick ut på att man skulle vända rätt upp vid C, sedan lägga 10-metersvolter åt först höger och sedan vänster runt två koner som stod ungefär mellan C och X, sedan rakrikta och fortsätta rakt fram på medellinjen och ut på spåret igen vid B respektive E beroende på vilket varv man var i. Det låter ju rätt simpelt, men var SKITSVÅRT att få ihop det med ställning och rakriktning och ta rätt på den nya yttersidan och nähä, nu var det visst dags att svänga igen. Och att rida rakt fram på medellinjen är minsann inte så lätt som man skulle kunna tro.
Bulldozern var lite tjurig och ville inte ta vänster skänkel riktigt, så när vi skulle träna galoppfattningar så fick jag rida henne vänsterställd och i skänkelvikning innan galoppfattningarna. Då fick vi till några fina fattningar! Gött. Kändes rätt okej i ryggen efteråt också. Eller i alla fall inte värre. Och avgjort bättre än i helgen, så jag hoppas det går över helt till nästa helg och BOOT CAMP. Är så himla taggad för det!

Bygga hönshus - an epic movie, part 7

Ja, jag gick ju och fick ryggskott i lördags. Var därför tämligen immobil och kunde inte göra ett smack med något hönshus. "Jag kan måla fönster", sa jag lite kaxigt igår. Sen böjde jag mig ner i ultrarapid för att ta ut ett bröd ur ugnen, och så tänkte jag på hur mycket man böjer sig när man målar, och fegade ur.

Min man fixade med en hängränna. Tydligen så finns det standardmått på hängrännor som är någonting, och han tog någonting lite mindre eftersom han tänkte att det inte behövde vara så himla stort på ett litet hönshus. Det innebar att ingenting passade som det skulle och - surprise surprise - tog tusen år längre tid än beräknat.

Här är i alla fall EN hängränna på plats.
Obs, provisoriskt.

Några fasadbräder kom också på plats. Man
kan även se på motstående vägg, att det har
mätts och sågats ut plats för ett fönster. Eller
det kanske inte syns, men det finns någon form
av fyrkant där ett fönster ska passas in så
småningom. Samma sak har gjorts på
den här sidan, men det syns inte i den här
vinkeln.
Under huset ligger Boris och myser i vad som
han uppfattar som sin nya sköna liggplats.
Han kommer att bli så himla ledsen när
han inser att vi inte alls har byggt det här
huset till honom.  

Ja, det ser ju inte mycket ut för världen, men det blev i alla fall något gjort. Bättre än ett streck, som vi brukar säga, men det är ju helvete vilken tid det tar. Väntar fortfarande på att det ska hända något drastiskt, där man slår i ett par spikar och plötsligt ser man att WOW, DET ÄR JU ETT HÖNSHUS istället för en näve hopspikade reglar under ett (förvisso rätt proffsigt om jag får säga det själv) tak. Kanske kommer den känslan när fönstren är på plats? Eller hela fasaden?

Min man har dessutom kommit på att han/vi ska bygga en ny dörr istället för att ta en av de gamla som står i uthuset, som jag har skurat och plockat bort gammal sumpig masonit och tusen små spikar från. För det var fel mått på den här, tydligen. Så kan det gå. Detta lär ju ta ytterligare tid. Jag trodde på fullt allvar att det skulle kunna flytta in höns här under hösten. Nu börjar jag tvivla på att något blir klart på denna sidan nyår.



Ratad!



Har gått med i några hönsgrupper på Facebook, och där känns det som att alla har någon gammal lekstuga som de inreder på en eftermiddag, bygger hönsgård nästa dag och så är det inflyttningsklart till helgen. Sen blir man i och för sig lite mörkrädd när man ser samma människor ställa frågor i stil med "vad ska hönsen äta?", och annat helt basic som man kan läsa sig till ungefär var som helst. Vanligaste inläggen i de här grupperna är:

1. Folk som lägger upp (gärna lite suddiga) foton på halvvuxna höns med frågan "är detta en tupp eller höna"? Alla vill att det ska vara hönor och i 99 % av fallen är svaret tupp.

2. Folk som skriver "hjälp, mina höns har fått röda hönskvalster/löss/annan sjukdom, VAD SKA JAG GÖRA?". Sedan jag gick med i den här gruppen har jag blivit fullkomligt matad med information kring hur man ska behandla och förebygga, det finns minst tusen trådar och nålade inlägg om det, så att det har gått andra medlemmar förbi är för mig en gåta snudd på lika stor som vad som fanns före The Big Bang.

3. Folk som stolt lägger upp foton på sina hönshusinredningar. Den i särklass vanligaste kommentaren är då: "det ser jättefint ut, men jag skulle råda dig att byta ut sittpinnarna för de är i tunnaste laget". Det är ett evinnerligt fördömande kring sittpinnarnas tjocklek och okej, jag tycker också det är viktigt och jag förespråkar verkligen inte att hönsen ska sitta på några himla kvastskaft, tvärtom, men herregud vad folk håller på. Skulle aldrig våga lägga upp en bild med sittpinnar med mindre diameter än en djävla STOCK. Och då hade det väl inte heller varit bra av någon annan anledning. Annat som det klagas friskt på är att folk har för klent nät och inget tak på sin hönsgård.

4. Folk som lägger upp bilder på huvudlösa blodiga hönor och undrar "vem/vad är det som har dödat min höna"? SERIÖST. I andra grupper tycker jag det är lite kutym att man inte lägger upp bilder eller klipp på t ex djurmisshandel hur som helst, utan man skriver en brasklapp om att det finns "bild i kommentarerna" så att folk själva kan välja ifall de vill se eller inte. Men i hönsgrupperna serveras det dagligen och stundligen detaljerade närbilder på blodiga köttsår och halvätna kadaver. Tycker det är på gränsen till osmakligt, och då är jag verkligen inte speciellt känslig av mig. Och så undrar jag lite, spelar det verkligen någon roll om det var höken eller gladan eller räven eller mården som klippte hönan Agda? Det är ju inte som att det hade hjälpt att sätta upp en skylt med "tillträde förbjudet för minkar" och så är det problemet ur världen.

Facebook alltså. Ett fenomen som jag uppenbarligen älskar att hata. Hittade det här inlägget i gruppen "Husmors tips (sic!), gamla som nya" som bara var så klockren att jag snor den rakt av:

OBS OBS OBS OBS
Hur man byter glödlampa på en bil - facebookstyle:
1 byter glödlampan och postar på fb att den blivit utbytt....
14 som delar liknande erfarenheter av att byta glödlampor och ger förslag på hur glödlamporna skulle kunna bytas på annat sätt.
7 som varnar för farorna med att byta glödlampor.
10 som pekar på stavfel och grammatiska fel i tråden om hur man byter glödlampor.
5 som anmärker på språkpoliserna.
3 språkpoliser som hackar tillbaka på de som anmärkte på språkpoliserna.
6 som argumenterar om det heter "glöd lampa" eller "glödlampa" och ytterligare 6 som idiotförklarar de 6 första.
2 yrkesmän som arbetat i glödlampsindustrin och menar att den korrekta benämningen är "lampa".
15 besserwissers som hävdar med bestämdhet att de också arbetat med glödlampor och att "glödlampa" är det korrekta uttrycket.
1 som "lånar" tråden för att ställa en fråga om sevärdheter i Madrid
1 moderator som flyttar tråden
36 som debatterar vilken utbytesmetod som är bäst , var man köper de bästa glödlamporna, vilket glödlampsmärke som är bäst och vilket som är sämst.
7 som postar länkar till siter där man kan se olika typer av glödlampor.
2 som påpekar att det finns en sökfunktion på forumet och att man kan hitta svaret om man använder den, för ämnet har varit uppe förut
9 som skriver F eller . för att följa inlägget.
2 påpekar att det finns en följfunktion vid pilen.
4 som postar inlägg om att länkarna inte fungerade och själva postar rätt länkar.
3 som postar länkar från ovanstående länkar med relevant innehåll för de som behöver ytterligare länkar om glödlampor.
13 som citerar inlägg med hela innehållet inklusive alla föregående signaturers inlägg och skriver "Jag håller med...".
5 som PM:ar sina närmaste kompisar och ondgör sig över trådens utveckling.
1 " hämtar popcorn"
4 som skriver "Hade vi inte den här diskussionen uppe i en annan tråd nyss?".
2 som länkar till den föregående diskussionen om att byta glödlampor.
13 som skriver "Gör en Googlesökning på byte av glödlampor innan ni postar inlägg om hur man byter glödlampor!".
1 forummedlem som efter 6 månader hittar tråden på sidan 126, postar ett inlägg och börjar om allt igen....

Ryggskott, nackskott, jordskott

Sitter här och tycker O-F-A-N-T-L-I-G-T synd om mig själv. Har nämligen för första gången i livet, vad jag kan erinra mig i alla fall, drabbats av ryggskott. Eller, jag har ju en disk som krånglar och krånglet kommer och går, men det yttrar sig mer som att det nyper till på höger sida i ländryggen lite då och då. Ibland kan det låsa sig så att det gör ont att vrida sig åt höger, men något sånt där klassiskt jag-kan-inte-röra-mig-ur-fläcken-ryggskott har jag aldrig upplevt. Förrän igår då. Det började bra med en härlig brittsommardag, 17 grader och soldis. Jag gick långpromenad med taxarna och sedan högg jag ved. Kände inget i någon rygg då, det tycker man ju annars att ryggen kunde hintat lite försynt om att NU ÄR DET NOG, men icke. Sedan åt jag lunch. Och efter det har jag väl inte precis memorerat vareviga detalj, men inte fan gjorde jag något drastiskt. Ändå hände detta: Jag reste mig från en stol, och så PANG så var det som att få en djävla YXA i korsryggen. HELVETE vad ont det gjorde. Gör. Hallå, kroppen, det här är faktiskt inte okej någonstans. Googlade och enligt uppgift drabbas 8 av 10 av ryggskott "någon gång i livet". Ja, men varför kunde jag inte få vara en av de där två som INTE drabbas då? Har jag inte nog med krämpor? Nä, tydligen inte tyckte Gud.

Så nu kan jag varken gå eller stå eller sitta utan plågor. Värst är att sitta. Och att böja sig. Och att räta upp sig igen efter att ha böjt sig. Eftersom det sista man ska göra är att vila så släpade jag mig ut på taxpromenad. Sätta på taxarna sele och mig själv skor var en plåga. Böja sig ner och plocka hundbajs från trottoaren var inte heller något som utfördes med spänst. Känner mig som hundra år, och då pratar vi inte om hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann. Snarare hundraåringen som stod orörlig vid fönstret och väntade på bättre tider. Måste dessutom jobba några timmar idag. Plus hela veckan. Känns ju sådär om ni frågar mig. Och sedan är det BOOT CAMP i stallet nästa helg. Fan ta någon (oklart vem, Gud?) om det här inte går över tills dess! Då blir jag sur på riktigt.

Ikväll är det i alla fall premiär på nya säsongen av Jordskott. Känns ju otroligt passande? Skott som skott liksom.   

Till stallet istället, vecka 41, del 2

Var och red igår. När jag var på drop in i måndags så kände jag mig så yeah yeah wow wow att det knappt gick att beskriva. Känslan efter igår var mera: njaaaa? kan jag ens rida? Så kan det gå. Upp som en sol och ner som ett helt fat med pannkakor, men det är väl så det brukar vara.

Skulle ju prova en (ny) häst, och vi skulle rida dressyr. Jaha, men då var det väl några i gruppen som hade gnällt för att, när vi hade vikarie på hoppningen för två veckor sen, inte hade "fått hoppa tillräckligt mycket". Ja, jag vet ju att man är olika. En del gillar att hoppa, andra inte. Jag tillhör gruppen inte, men nu hade väl cirka halva gruppen gaddat ihop sig kring detta och vår ridlärare tyckte då att "de som ville" skulle "få ta några språng". Vilket, som ju alla vet, tar exakt hela lektionen, i alla fall när man är så många som vi var igår och det bara var jag och två till som inte ville hoppa. Nä okej, inte riktigt hela lektionen, men vi red fram och sen fick alla skritta på en volt medan ett ekipage i taget skulle hoppa, och vi som inte skulle hoppa fick typ trava längs med långsidorna när det var vår tur. Okej, det är bättre att få rida på volt än att stå uppställda och vänta, men jag tyckte ändå det kändes som lite bortkastad lektionstid. Dessutom kom jag väl bara "sådär" överens med Hästen. Han var ganska lat, men det gör mig egentligen ingenting. Efter ett tag så gick han okej på tygeln, även om jag fick driva som bara den. Galoppfattningarna blev fina, vilket i och för sig bekräftar att det kanske inte BARA beror på mig att Bulldozern pinnar iväg i slängtrav i fattningarna. Men allting kändes ändå lite avslaget, jag fick liksom inte någon som helst känsla av samspel och sen tyckte jag att Hästen var så himla opersonlig.

Men men, jag får väl kämpa på. Hästen var i alla fall snäll och lugn, igår blåste det halv storm ute och han vred inte ens på öronen när det lät som att hela ridhustaket skulle blåsa bort. Alltid något!

Ett slags liv

Var och såg Ett slags liv, filmen om Lars Winnerbäck, på bio igår. Jag gillar Lasse. Mycket. Väldigt mycket. En av grejerna jag gillar med honom är att han aldrig har horat omkring i media för att bli känd. Han ger knappt ens intervjuer och larvar definitivt inte omkring i trikåer på Fort Boyard eller tappar takten i cha-cha-cha:n i Let's Dance som många andra ur Sveriges kändiselit gör för att upprätthålla sin status. Han bara är, och det verkar ju gå alldeles utmärkt.

Och det är bra så, tycker jag. Därför var jag också lite nervös för den här filmen. För samtidigt som jag såklart var/är lite nyfiken på min idol och husgud så var jag ändå inte helt övertygad om att jag skulle klara av någon slags Winnerbäcksvariant av Wahlgrens värld. Känner inget behov av att se en legandar stå och vardagstjafsa med barn, greja med smutstvätt och disk eller sitta i soffan och spela tv-spel och tugga chips (om han nu gör det). Att se Ozzy Osbourne örla omkring i mjukisbyxor och leta efter fjärrkontrollen eller Pernilla Wahlgren sälja ett badkar på Blocket kan i vissa lägen vara rent av underhållande, men när det gäller Lasse vill jag liksom inte ha den typen av information. Behöver ej veta att han är en vanlig människa som steker falukorv, betalar räkningar och rensar avlopp (om han nu gör det).


Fast så var det förstås inte, så det hade jag verkligen inte behövt oroa mig för. Istället var det ett finstämt porträtt av en person med mycket tankar, integritet och värme. Ett stort plus för mycket, mycket snyggt foto. Det var inte så mycket hemma-hos-känsla, utan mer intervjusituationer varvat med klipp från konserter och replokaler och lite backstage. Och så fick man även se Lasse spela pingis, måla akvarell och köra bil. Det var fint, helt lagom och helt i min smak. Den här filmen får fem nyponbuskar av fem möjliga.
Mvh: En helt opartisk filmkritiker.

Två icke-boktips och lite om höns

Har i dagarna påbörjat två böcker som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa ut. Den ena var Hemma hos Bettan av Eli Åhman Owetz. Jamen det var ett misstag. Stod på bibblan när de precis skulle stänga och tyckte det kändes lite nördigt att bara låna en bok om olika hönsraser. Så jag ryckte till mig den här som stod på Tillbakalämnat Idag-hyllan. TROTS att det stod att det var "en varm och humoristisk feelgood-roman". Jag gillar ju inte ens feelgood-romaner så jag vet inte varför jag trodde jag skulle gilla den här? Det är förmodligen Lisa Jewells fel. Lisa Jewell skriver också feelgood, eller kanske snarare chick lit, men det är ungefär lika illa. Men så läste jag Fågelburen, som inte var varken det ena eller det andra och så tänkte jag väl att jag ändå kunde "ge den här en chans". Om inte annat så för att slippa gå hem genom hela byn med endast en hönsbok i näven. Men alltså...nej. Det var verkligen ingenting för mig. Hemma hos Bettan alltså. Alldeles för flåshurtig i tonen och det fanns liksom absolut ingenting hos karaktärerna som intresserade mig det minsta. Den här boken får noll nostalgitrippar av fem möjliga.

 

Sen laddade jag ner Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates, som jag kanske är den enda människan i hela världen som inte läst. Känner lite att jag borde göra samt gilla hennes böcker, för det verkar alla göra. Men åtminstone den här kändes så himla träig. Man läser och läser och det händer inte ett smack, bara ett omsorgsfullt ältande av detaljer som åtminstone inte intresserar mig. Den här får en (minimal) amerikansk dröm av fem möjliga.

 

PS: Hönsboken var däremot jättebra. ELLER KANSKE INTE? Har hela tiden sagt att jag vill ha skånska Blommehöns. Men nu vet jag varken ut eller in. Finns ju så sjukt många fina! Har dock snävat in urvalet så här:
1. Ingen dvärgras utan gärna åt det lite maffigare hållet. 
2. Ingen ras som har en massa konstiga tofsar och fjädrar överallt. Det finns jättemånga utseendemässigt coola raser, men jag vill att en höna ska se ut som en höna.
3. Ingen ras som prompt vill ruva stup i kvarten. Vi ska ju ändå inte ha någon tupp så "svag eller obefintlig ruvlust" är inte ett problem. Är ej jätteintresserad av att gå och passa och plocka bort ägg från en höna som vill ligga och sur-ruva fram kycklingar som ändå inte finns.
4. Inga klena typer, typ silkeshöns, som inte tål regn och kyla, utan något mer robust.

Finns dock ett antal som stämmer in på ovanstående. Så ja...den som lever får väl se. OM hönshuset mot förmodan någon gång blir klart villsäga.

Till stallet istället, vecka 40 (och början av 41)

Förra veckan var det teori för vår grupp. Vi pratade om UTBILDNINGSSTEGEN. Det måste nästan skrivas med versaler eftersom det är någonting som jag aldrig någonsin hört talas om, men som enligt min ridlärare är den grund varpå allting som har med ridning att göra vilar. Utbildningsstegen består av sex faser, och det är väl lite som tolvstegsprogrammet för beroende, att man inte kan ta sig till nästa fas förrän man är klar med den förra (tror jag åtminstone att det går ut på, men här är jag eventuellt ute och cyklar).

I alla fall, de sex faserna i UTBILDNINGSSTEGEN är som följer:
1. Takt
2. Lösgjordhet
3. Stöd
4. Schwung
5. Rakriktning
6. Samling

Sedan fick vi ganska skoningslöst veta att vi kunde gott hålla oss i fas ett för det var där vi hörde hemma. Så pratade vi om fotförflyttningar. Om hästen ska fatta till exempel höger galopp så börjar det med vänster bak, sedan kommer det diagonala svävmomentet med höger bak och vänster fram, och sist höger fram. Det visste jag sedan innan, men jag ska villigt erkänna att jag väl aldrig någonsin har tänkt på att hjälpgivningen för höger galopp ska komma när hästen har vänster bak i marken och inte när ridläraren säger "Kom fram i höger galopp". Nu gäller det att lära sig att känna detta. När jag var på boot camp i somras så fick vi träna på att göra halt och sedan (utan att titta) säga var hästen hade benen. Det var skitsvårt. Och då stod ju hästen ändå stilla, känns gissningsvis hundra gånger marigare när hästen är i rörelse, åtminstone om man är en sån slow starter som jag.

På fredagen var jag på drop in. I vanliga fall har det ju bara varit jag och en till, men nu var vi plötsligt åtta! Det var en sån där härlig brittsommardag och vi red ut i skogen. Hade Bulldozern och hon kändes pigg (lagom, obs) och glad och härlig. Gött att känna att man inte längre är en supermes, utan kan hojta JA på frågan om alla vill galoppera. Så det gjorde vi, och det gick bra. Märktes att Bulldozern gillade det också.

Igår var jag på drop in igen, då var det bara jag och en till precis som det brukar vara. Två eller möjligen tre är den helt perfekta storleken på grupp om ni frågar mig. Rida helt själv för instruktör blir liksom lite too much, men som vi har det så blir man grillad en stund och sedan lämnad ifred och låta detta sjunka in medan den andre får slita under luppen.
Hade Bulldozern igen och nu skulle vi minsann praktisera fas ett i UTBILDNINGSSTEGEN. Först jobbade vi med övergångar, sedan fick vi trava över en jättelång cavalettiserie och BLUNDA för att känna in takten. Först gick det väl sådär över bommarna, för Bulldozern blir "lite pigg" när hon tror det ska vankas hoppning. Men det gick bättre och bättre. Och! Fick till så JÄKLA bra galoppfattningar helt plötsligt! Det påstod min ridlärare berodde på att jag hade fattat det här med takt och tajming. Själv tror jag kanske att det mest var slump och tur. Eller möjligen att jag har fattat det rent teoretiskt, men att det är LÅNG VÄG ATT VANDRA för att få till det praktiska. Men SKITBRA lektion där jag fick till flera såna där WOW-moment. Bland annat detta: galoppera på volt med Bulldozern stadigt på tygeln SAMTIDIGT SOM JAG PRATADE MED MIN RIDLÄRARE. Och då menar jag alltså flera sammanhängande meningar och inte bara enstaka framflåsade stavelser. Har väl aldrig hänt i modern tid så YAY på den, som det heter nuförtiden när man är exalterad. Kändes dessutom som att bålen (min) var en förlängning av hästen och inte bara en random extern kroppsdel som hjälplöst flaxar omkring utan mål och mening. Jajaja, inte hela tiden förstås, men det fanns stunder! Ska leva länge på detta nu.
Sen undrar man, alltså jag, lite, VAR ÄR VITTNENA? När jag rider Bulldozern och hon antingen är seg och framtung, alternativt stressad och bara springer omkring med huvudet i en annan kommun, då står det alltid minst hundra människor och tittar. Känns det som i alla fall. När det går som det gjorde igår: INTE EN KÄFT närvarande. Så himla typiskt. Man vill ju glänsa va.

På torsdag ska jag rida en HÄST. Var och tittade på honom igår och han såg snäll ut och är det säkert också, men ändå. En Häst! Ingen jättestor men ändå. Det tyckte min ridlärare skulle vara "utvecklande" för mig. GULP säger denna 49-åriga ponnytjej. Återkommer med en rapport i slutet av veckan.

"Skulle gått till Specsavers istället", pt 2

Har glömt att berätta, har fått mina nya linser! Fick ett sms i fredags och svepte in till stan som ett jehu för att hinna dit och hem och sen till stallet. Det var bara en person i butiken före mig. Han såg inte ut att släpa på alltför många högskolepoäng om man säger så. Det hade han kanske, men jag vet i så fall inte i vad för han fick Ullareds-Morgan att framstå som Nobelpristagare. Långsamt och omständligt berättade han att han egentligen var där istället för sin fru, för hon låg hemma eftersom de precis hade fått tvillingar. "Enäggs!", tillade han triumferande, som om det i sig var någon extra bedrift (eller det är det kanske, men det är ju knappast något man själv styr över). Ja, sen följde världens utläggning om att för några veckor sedan hade hans fru städat altanen och råkat komma åt ett getingbo, och hon blev stucken fem gånger. Fem platser på kroppen pekades ut, varav en i ansiktet, och till slut kom han till saken, att någonstans i detta tumultet hade hans fru råkat vifta av sig sina glasögon så att det hade blivit en repa i glaset. "De är med garanti", sa han. "Du menar att ni har en försäkring?" undrade hon i kassan, och så följde en utredning kring skillnaden och bredvid stod jag med maxpuls för jag hade snikställt bilen på en sån där 15-minuters gratisparkering på järnvägsstationen och räknat med fem minuter att gå till Specsavers därifrån, max fem minuter i affären och så fem minuter tillbaks till bilen igen. Men i den här takten kändes det som att det skulle kunna ta hela eftermiddagen innan de hade kollat upp allting kring försäkringen, att bågarna fanns kvar i sortimentet och stämde telefonnumret som fanns registrerat på hans fru? GAH. Hatar när folk inte kan vara effektiva.

Tidigare har jag lagt mina ögons liv i Synsams händer, där går man på en synundersökning, sen hämtar man sina glasögon eller linser och så är det inte mer med det förrän något år senare när man får ett sms att det nog kan vara idé att kolla synen igen. Men på Specsavers släpper de inte taget om en! Det märkte jag ju förra gången jag var där, och den här gången var inget undantag. Det var liksom inte tal om att bara ta sina linser och gå, utan nu skulle det bokas in en tid för återbesök. "Kan jag göra det när jag ändå ska hit och hämta mina progressiva glasögon?" undrade jag, och det gick ju att ordna, men det fick bli innan glasögonprovningen, för då ska de kolla att linserna sitter bra, och då ska de ha suttit inne några timmar först. Så nu är jag inbokad på en halvtimmes linskontroll och en halvtimmes utbildning i hur man använder progressiva glasögon. Det känns väl bra att de tar sin uppgift på allvar, fast samtidigt känner jag mig...lite omyndigförklarad. Haha.

Men linserna då? Det finns ju tydligen en begränsning i hur mycket man kan korrigera brytningsfel och ålderssynthet med hjälp av linser, men jag tycker det är STOR förbättring. Ser kanske inte som en örn, men i alla fall betydligt bättre BÅDE på långt och på nära håll.  Behöver inte stå med hakan intryckt mot bröstet och utsträckta armar när jag läser småstilt utan kan bete mig helt normalt, och behöver inte heller kisa för att se vad det står på skyltarna när jag kör bil. Så jag är nöjd! Nu väntar jag med spänning på att få uppleva progressiva glasögon. Det blir nästa veckas äventyr.

Nobelpriset

Kära Bullen. Idag hörde jag om en gubbe som fick Nobelpriset i ekonomi, han får nio miljoner att sätta sprätt på. De andra Nobelpristagarna får också en hacka var, några miljoner per skalle i runda slängar. Helt sinnessjuka summor i alla fall. Undrar nu detta: var kommer alla pengarna ifrån? Eller rättare sagt: Tar de aldrig slut? Hur mycket var det från början? Hur mycket finns det kvar nu? Obs, frågar åt en kompis. Tror jag.

De vackra döda

Har läst De vackra döda av Belinda Bauer. Jag har läst de flesta av hennes böcker och gillat alla. Välskrivna, spännande intriger och med intressanta och komplexa karaktärer. Och den här var inte heller något undantag. Berättelsen handlar om Eve, som är kriminalreporter, och som kommer i kontakt med en seriemördare som blir besatt av henne. Ska inte avslöja någonting, men det var spännande. Ska man klaga på något så är det väl kanske att man inte fick någon jättedjup skildring av mördaren, hade gärna sett lite mer om hans bakgrund och tankar. Det lilla som man fick veta var inte tillräckligt, tyckte jag som är lite fascinerad av sånt. Men det är väl petitesser i sammanhanget. Den här boken får fyra blodiga nyhetsinslag av fem möjliga. 

"Skulle gått till Specsavers istället"

Eller ja, det var precis det jag gjorde. Gick till Specsavers alltså. Nu är jag inte en person som springer hos optikern i tid och otid. Jag är närsynt och skaffade glasögon när jag var i 20-årsåldern (minns fortfarande känslan när jag klev ut på gatan efter det där besöket hos optikern och världen hade förvandlats från en halvsuddig kuliss till knivskarp verklighet och det kändes som att jag skulle kunna se ända till Danmark), men tyckte det var rätt bökigt när det regnade och när man red eller tränade. När jag var i 30-årsåldern skaffade jag linser och sen dess har jag bara kört med det. Kollar synen kanske en gång vart tredje år, köper månadslinser på nätet, använder dem cirka ett kvartal och det har funkat hur bra som helst i alla år, trots att jag inte är jättenoga med hygienen och trots att det då och då dyker upp domedagsrubriker om att VANLIGA KONTAKTLINSER KAN GÖRA DIG BLIND. 

Men för några år sen hände detta: Jag började se jättedåligt PÅ NÄRA HÅLL när jag hade linserna i. Fick börja sträcka ut armarna för att hålla det finstilta en bit ifrån, sådär som gamlingar gör. Alternativt ta ut linserna för då ser jag fortfarande svinbra på nära håll, problemet är bara att inte ser ett skit på lite avstånd och det är ju trist när man till exempel ska köra bil eller titta på tv. Men ska jag göra det kan jag inte peta ut en sticka ur fingret eller läsa innehållsdeklarationen på mjölkpaketet. Hade jag blivit en gamling? Nääää? Jo, tydligen. Skulle jag nu bli en sån där som bara "vänta, jag måste ha mina glasögon" för att kunna se något smått, och sedan börja yra omkring lite planlöst eftersom ingen någonsin minns var de låg senast, alternativt ha dom i ett himla senilsnöre? NÄÄÄ, tänkte jag, jag är väl ändå en linsmänniska. Fick därför (svindyra) MULTIFOKALA linser utprovade för ett par år sen, och det har väl funkat - sådär. Okej, jag ser lite bättre på nära håll och lite bättre på långt håll, men sådär superbra är det faktiskt inte. "Nej, men det kan man inte förvänta sig när man är i din ålder", svarade optikern lite snäsigt när jag påpekade att jag trodde att jag skulle kunna se som en örn med de nya linserna. Nähä. Så jag har harvat på här i min halvsuddighet. Kisat med ögonen mot vägskyltar och textremsor på tv och skojat om att armarna snart blir för korta för att kunna läsa tidningen. Ej optimalt.

Och så en annan grej: Jag brukar duscha på kvällen, och efter det kan det ju vara lite gött att ligga i soffan och glo på tv en stund. Men de multifokala gillar inte det. Det blir suddigt och grusigt och dant i ögonen efter duschen, plus att det tar hundra år för ögonen att ställa om sig från nära till långt avstånd. Så om jag har läst en bok eller glott i telefonen under reklampausen så får jag sitta och kisa en god stund när jag sedan ska fästa blicken på tv-rutan. Trist. Så därför tänkte jag så här: jag kan ju faktiskt skaffa ett par glasögon att ha när jag tittar på tv. Så kan jag ta ut linserna när jag har duschat, plus att jag faktiskt ibland tänker på vad som skulle kunna hända om jag till exempel skulle få en ögoninflammation eller något liknande, då är jag ju helt handikappad och kan inte ens köra bil. Eller som den gången i vintras när jag trodde jag hade glömt linserna hemma.  Hade ju i och för sig varit lika illa om jag hade glömt glasögonen hemma, men ändå. Kändes som att det fanns ett behov av en plan här.

Så jag beställde tid. Hos Specsavers, för jag gillade inte riktigt den där halvsnäsiga kommentaren om vad man kan förvänta sig när man är i en viss ålder som jag fick hos min Synsam-optiker, och så hade en kollega varit på Specsavers och sagt att de var jättebra, och sen är ju faktiskt "Skulle gått till Specsavers istället"-reklamen riktigt rolig. Jo, men jag erkänner: Jag kan välja ett företag eller en produkt eller tjänst om de har rolig reklam. Inte BARA därför förstås, men om det står och väger mellan två till synes likvärdiga alternativ så vinner den som framstår som lite rolig, alternativt så förlorar den som har riktigt kass reklam som retar livet ur mig. SÅN ÄR JAG, och det står jag för.

Knatade alltså iväg till sagda ställe. Kom därifrån inte bara med nya linser utan även TVÅ PAR glasögon. Eller rättare sagt, jag knatade därifrån med två tomma händer och en lite tommare plånbok, men allt är under tillverkning. Hoppas jag.

Det började med att en kvinna som med god marginal passerat medelåldern skulle knappa in mig i systemet. Det gick väl sådär, kan man väl säga. En ungdom fick assistera och tala om för henne exakt var hon skulle trycka och klicka och vad nästa steg var på en nivå där man kunde tro att det var hennes första dag på jobbet. MEN HUR SKA JAG KOMMA IHÅG DETTA? råmade hon uppgivet i riktning mot mig, och när jag föreslog att hon skulle göra en fusklapp så öppnade sig en fördämning om hur extremt svårt det var med "data". Det kändes ju inte så förtroendeingivande om det var hon som var optikern. Det var hon dock inte, utan efter inskrivningsproceduren blev jag skickad vidare till en yngling som såg ut att knappt ha lämnat grundskolan. Men han undersökte och konstaterade att de -0,75/-1,50 som jag haft i synfel nu hade uppgraderats till -2,25/-2,50. WHAT THE FUCK liksom? Antingen har Synsam fel på sin utrustning, eller så har min syn blivit skitkass på bara ett par år, eller så var barn-optikern helt ute och cyklade. Tror dock det mest beror på Synsams utrustning, för jag tycker ju att jag har sett dåligt även med linser rätt länge (Synsam har även skittråkig reklam, så det kan säkert också inverka). Måste dessutom gå upp ett snäpp i det som gör att man kan se bra på nära håll, har haft LOW innan men nu är det MEDIUM som gäller.

Sen kom turen till glasögonen. Blev hjärntvättad Fick förklarat för mig att det finns en viss begränsning i hur mycket man kan korrigera brytningsfel och ålderssynthet med linser, det bästa resultatet fick man ändå med progressiva glasögon, och nu hade de dessutom en kampanj så man fick två till priset för ett och skulle jag då inte passa på att slå till med ett par progressiva och ett par som jag kunde ha när jag bara skulle titta på tv? Jo, kanske? Hann inte mer än slira på det svaret så blev jag ivägskickad till en säljare som såg ut att kanske vara i åldern då man dricker folköl och trimmar moppar, för att välja ut bågar. Det trodde jag man skulle få stå och vela med för sig själv, men hos Specsaver fick man alltså en PERSONAL SHOPPER (kändes det som), för han engagerade sig så pass i vad de olika bågarna gjorde för mitt ansiktes KARAKTÄR och sedan fick jag sitta ner vid ett bord och dricka kaffe och prova och spegla mig från alla håll och kanter och välja. Valde till slut ett par rätt intetsägande till tv-glasögon och till de progressiva tog jag ett par bågar som förvandlade mig till en överlägsen härskartyp med en touch av Harry Potter. Skulle kanske ha valt tvärtom? Eller kanske inte?  Aja, det blir nog bra.

Sedan trodde jag att allt var klart, men nähä, då skickades jag vidare till CHEFEN (på riktigt), som faktiskt till skillnad från övriga (bortsett från den inledande DATA-tanten) faktiskt åtminstone såg ut att vara äldre än jag. Och som tyckte att det var ju helt fantastiskt att jag hade valt just dom bågarna och näe vad dom passade just mig bra och vad nöjd han trodde att jag skulle bli med att ha valt progressiva glas. HEJ PENSIONÄR, kände jag, men "VÄLKOMMEN TILL PROGG-KLUBBEN", hälsade han glatt. Ja, det var ju ändå lite roligt även om han sedan skrattade hela vägen till banken, för det fattar ju ett barn att om något är "tag två och betala för en" så betalar man betydligt mer för det som är en, bara för att det ska kännas som att man får något gratis. Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön, osv.

Ja, men när man skaffar PROGG-glasögon (ej att förväxla med Mikael Wiehes stålbågade) så är det minsann inte bara att betala och komma och hämta utan nej nej nej, här skulle det bokas ett PERSONLIGT MÖTE och så ska vi gå igenom allt vad det innebär att ha tagit steget över till PROGG-världen (återigen, ej att förväxla med att lyssna på Hoola Bandoola Band, klä sig i Palestinaschal, kolka i sig rödvin och gå i demonstrationståg under parollen KROSSA KAPITALISMEN). Sen måste man träna sig i att bära progressiva glas, det är inte bara att sätta på dom och fortsätta leva sitt liv utan det måste till en tillvänjning för att ögat och hjärnan ska begripa sitt eget bästa. GULP. Vad har jag nu gett mig in på?


Om två veckor är det dags. Håll i hatten för då blir det åka av, kanske. Om nu mitt liv som PROGGARE blir en flopp så kanske jag i alla fall kan se fram mot att få lite bättre linser? Slippa kisa mig genom tillvaron? Den som lever får se.

Obemärkt

Har läst Obemärkt av Marie-Louise Steiner, en bok jag ryckte till mig i en hast när jag var på bibblan för att lämna tillbaks en bok och det bara var ett par minuter kvar tills de skulle stänga så det var inte läge att gå omkring och djupanalysera. Enligt baksidestexten skulle det vara "en roman om kvinnoliv i Stockholm under andra världskriget" och det lät ju intressant. Det är en tid när mycket hålls hemligt, spioner kan misstänkas överallt. Även i det privata livet finns mycket att dölja, stod det också. Lät helt enkelt som en bok helt i min smak. Blev dock rätt besviken. Boken handlar om Vera, som arbetar som hembiträde i en familj. Och...ja, det är inte mycket mer än så faktiskt. Man får veta att Vera haft ett barn som adopterats bort. Hon får ett barn till så småningom (som en väninna tar hand om), men det nämns nästan bara i förbigående, som om det inte vore någon stor grej alls. Det antyds saker ur det förflutna som man sen aldrig riktigt får veta mer om. Det antyds saker om familjen hon arbetar hos som man heller inte får veta mer om. Skrap på ytan bara och jag tycker inte berättelsen hänger ihop för fem öre. Och så himla mycket om Stockholm och kriget och allt runt omkring det är det faktiskt inte heller så NJA säger jag. Den här boken får en ransoneringskupong av fem möjliga.

Denna dagen ett liv

Min plan idag var: sitta i trökiga jobbmöten på förmiddagen, susa hem och jobba hemifrån resten av dagen för att kunna ha ett öga på tax med (eventuellt) magknip. Den planen sprack, kan man väl säga. Första mötet drog ut på tiden och plötsligt var det lunch och tro då för all del inte att folk (delvis samma personer skulle vara med på andrs mötet) hade med sig lunchlåda som kunde mikras lite snabbt och enkelt utan nähä, då skulle det gås iväg för att äta och innan alla var samlade igen hade det gått femhundra år. Hetsade igenom möte #2 men det gick ändå inte så snabbt som jag hade önskat. Kände mig som en bödel när jag vroooomade hemåt i ilfart och förväntade mig KAOZ. Eller åtminstone ett golv som skulle få skuras från diarrépölar och/eller spyor. Möttes dock endast av två synnerligen ystra taxar som hade bäddat ner sig själva med min snyggaste fleecefilt och var synnerligen nöjda med det. Hoppas det förblir så nu. Möttes såklart även av gubbhunden Boris, men han gör inte så mycket väsen av sig precis. Taxarna är mer ÅH MATTE VAD ROLIGT ATT DU KOM OCH ÅH VAD VI HAR SAKNAT DIG OCH VI HAR VAKTAT HELA HUSET ÅT DIG FÖR DU ÄR FAKTISKT BÄST I VÄRLDEN om man så bara har varit ute med soporna, medan Boris nu på sin ålders höst är lite mer återhållsam med glädjeyttringarna.

Aja. Tog med mig flocken ut i trädgården och ägnade ett par svettiga timmar åt att flytta allt ris som vi kvistat från tujorna som fälldes i helgen. I sinom tid ska vi väl hyra ett släp och frakta iväg det till tippen...zzzzz. Nu ligger i alla fall allt i en jättehög vid grinden och inte utspritt i andra änden av trädgården.

Lokaliserade också två överlevande fågelungar som måste tillhört samma kull som de arma stackarna som vi fick slå ihjäl i helgen. De här - det var duvor - satt tillsammans med en vuxen fågel högt upp i en björk. De flög inte - än - men det var nog bara en tidsfråga. Lite sent på året för ungar kan jag ju tycka men det var väl några saktfärdiga föräldrar som inte kom till skott. Inget bo såg jag heller. Tyvärr så har Remus, tax med rätt att döda, lokaliserat tillhållet och han satt så troget under sagda björk och väntade på sitt byte. Hoppas de väntar med flygövningarna tills varken taxar eller katter är i närheten.

Nu: dödstrött. Hade tänkt kolla på ett avsnitt av Happy Valley säsong 2 men orkar nog ej hålla ögonen öppna. På tal om det: ska gå till optikern imorgon, note to self. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

Dagens lilla glädejepiller: Kumpaner

Hörde en låt på radion när jag körde till jobbet i morse och tänkte först att amenvadfan är det här, Batman och Robin och Staffan och Bengt och Katniss Everdeen i en och samma text, hur är det ens möjligt? Men den bet sig fast, och inte på ett dåligt sätt eftersom jag kom på mig själv med att gå och gå och småtralla på den samtidigt som jag tog små hoppsasteg. Klockan fem en tisdagsmorgon när man har en dag full med möten samt varit uppe halva natten p g a 1. oförklarlig och konstig kramp/värk i ena benet (ÅLDERSKRÄMPA?) 2. hund som gissningsvis har tuggat i sig något smaskigt roadkill med okänt innehåll i ett obevakat ögonblick och därför ville upp/ut och vanka omkring ett antal gånger. 3. en man som oberört snarkade sig igenom alltihop (men som ändå kommer att beklaga sig över hur dåligt han sovit och hur trött han är).

Jag ger er: Stiko Per Larsson. ENJOY:

Den blå poetens kärlek

Har läst Den blå poetens kärlek av Lone Theils. Det är en fristående fortsättning på Flickorna på Englandbåten, som jag läste i somras och gillade. Jag gillade den här också. Även den här berättelsen handlar om den danska Londonstationerade utlandskorrespondenten Nora, som av till synes okänd anledning blir den ende som ska få intervjua en Nobelpristagarkänd poet. Detta leder till både det ena och det andra och Nora blir - såklart - insyltad i en HÄRVA. Ska inte avslöja storyn, men den var bra om än kanske något gjord. Och parallellt med detta löper Noras och Andreas mycket komplicerade love story som är endera av eller på och där ingen riktigt verkar kunna bestämma sig för någonting. Den är jag inte så imponerad av, och inte heller tycker jag det är nödvändigt att beskriva (känns det som) exakt varenda ingrediens i exakt varenda måltid som äts.
Men på det hela taget helt okej. Den här boken får fyra aktier i läkemedelsbranschen av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 6

Eller ja. Det här avsnittet skulle kanske snarare heta Bygga hönsgård, för det är vad som har påbörjats i helgen. Hönshuset står där det står. Med tak men utan väggar. Anledningen till det är att min mans kompis var på besök den här helgen, och eftersom den här kompisen är sådär 190 cm över havet så är han ovärderlig när det kommer till att slå ner stolpar som är 250 cm höga.

Såklart gick ju ingenting som på räls och allting tog sjuhundra miljoner år. Inget nytt under solen med andra ord.

Jaha, det stod visst en jättestor tuja-aktig sak i vägen för hönsgården.
Så min man gick iväg och hämtade motorsågen.

Här står min man och coolar sig med motorsågen. Jag trallade på The
Lumberjack Song, gastade TIIIIIMBEEEEEER och släpade bort
alla grenar. Det var mycket jobbigare än vad det lät.
Allt det här tog flera timmar (som jag såklart inte hade räknat med).
 

Här har vi grävt upp en halvmeter gräsmatta. Vår tanke var nog att
vi skulle kunna rulla upp grässvålen och bara peta under nätet, men
eftersom vi har den mesigaste sandjorden i universum så blir det inte
mycket svål att skryta med. Så här fick det skyfflas. Nätet vek vi på
mitten så att 50 cm ligger nedgrävt och 50 cm ska fästas mot stolparna.
TJI FÅR RÄVEN tänker jag. Tänker även att vissa taxar också kommer
att få tji. Är nämligen inte helt övertygad om att taxarna inte kommer
att se de nya familjemedlemmarna som sitt personliga lördagsgodis.
Better safe than sorry som vi säger. De ska inte få så mycket som
skuggan av en chans.


 

Sedan hände detta: Det blev ett HIMLA HALLÅ på taxarna och orsaken
var den här arma stackaren som kröp omkring på andra sidan vårt staket.
Först trodde vi bara att hen hade ramlat ut ur boet, men när vi tittade
lite närmare så hade grannens katt (ej bevisat men starkt misstänkt)
tagit en rejäl tugga ur nacken och det luktade typ kallbrand. En yxa
gjorde slut på lidandet. En halvtimme senare gormade taxarna igen,
och vi hittade unge # 2. Också lemlästad, också stinkande, också den
fick möta yxan och hamna i Nangijala, till taxarnas stora förtret. De
var väldigt villiga att "hjälpa till" med att arrangera den sista färden.
 

Ja, sen var det bara att gräva tillbaks all jord igen. Hade ju kunnat passa på
att begrava fåglarna här, men tror ej att de kommer att få vila i frid.
Här ska jag så nytt gräs och även plantera lite buskar intill nätet, så att
det nedgrävda blir ordentligt förankrat i jorden.  



 

Här står min man och hans kompis och slår ner stolpar. Det föregicks
(GIVETVIS) av en himla massa mätande. Är det något jag har lärt mig
av det här så är det att det inte går att bygga så mycket som en fågelholk
utan att man måste fram med tumstocken minst tjugo gånger innan det
ens är lönt att slå i en spik.

 

Ja, sen skulle jag kunna fylla på med 100 bilder till som föreställer samma sak: Nät som grävs ner. Stolpar som slås ner. För det var vad som blev gjort idag. Har nu en saftig vattenblåsa, stor som en femkrona, i varje hand efter allt grävande. Och det trots att jag använde handskar. Försökte plåstra om mig med Compeed, men hade bara såna för Hallux Valgus och det var väl inte riktigt samma sak som en handflata för det lossnade på tio minuter.

 

Om det här hade varit en film på riktigt så hade det inte precis varit en actionrulle, utan en långsamt och lågmäld berättad historia. Stay tuned för det kommer fler avsnitt.