torsdag 30 november 2017

Atypical

Har börjat kolla på serien Atypical på Netflix efter det att min man sa "det är nog en serie för dig". Det var det. Igår såg jag tre avsnitt i en följd och sedan fick jag tvinga mig att stänga av för att inte a. bli sittande halva natten, b. allt skulle ta slut på en gång.
Serien handlar om Sam, som har någon form av högfungerande autism, och hans liv och utveckling in i vuxenlivet. Nu råkar jag ju ha en son med en liknande diagnos, så det kan ju vara därför som jag sitter och halvlipar mig igenom avsnitten. Känner igen så himla mycket, samtidigt som det såklart är lite slipat och skruvat för att bli bra tv.

Rätt ofta tycker jag Sams reaktioner på väldigt mycket är...nästan sunda? Det ligger kanske en oförlöst diagnos och skvalpar hos mig också, sånt är ju så djävla populärt nuförtiden. Att vuxna människor går till någon random psykolog (i bästa fall, annars verkar det ju gå lika bra med ett test i en veckotidning) och vips är de (själv)diagnosticerade med ADHD och kan skylla på det så fort någonting går dem emot. Alltså, jag säger inte att inte problematiken finns, för det gör den ju. Men samtidigt tycker jag det känns orimligt att ALLA ska ha en egen diagnos och kräva specialbehandling utifrån densamma bara för att saker är jobbiga ibland. Saker är väl jobbiga för alla emellanåt, tänker jag.  

Aja, kom visst ifrån ämnet lite. Känner att jag nog skulle kunna ösa ur mig ett och annat kring detta, men det var ju inte det saken gällde.  Atypical är en bra serie enligt mig, det var väl egentligen bara det jag ville komma fram till.

onsdag 29 november 2017

Den sista kvinnan

Har läst Den sista kvinnan av Audur Ava Olafsdottir, en bok som fick fantastiska recensioner någonstans, gissningsvis i DN, och som jag påbörjade med stor entusiasm. Berättelsen börjar lite friskt med att Marias man lämnar henne för en annan man. Kul (inte för henne iofs) infallsvinkel, kul att den utspelar sig på Island, FANTASTISKT språk. Men själva berättelsen segar till sig rätt så omgående, eller rättare sagt den kommer liksom inte vidare och efter ett tag känns den här boken väldigt lätt att lägga ifrån sig och jag skiter lite i hur det går på slutet faktiskt. Den får två varma källor av fem möjliga.

måndag 27 november 2017

Hon som kom före

Har läst Hon som kom före av J P Delaney, en s-v-i-n-b-r-a berättelse som handlar om Jane som hyr ett högteknologiskt hus som ägs av en arkitekt som går att beskriva som en slags pedant sociopat. Tidigare har huset hyrts av Emma, och det visar sig att hon omkommit i huset, men var det en olycka eller var det mord och vem var i så fall mördaren och vilket var motivet? Berättelsen växlar mellan Janes och Emmas perspektiv och är skickligt disponerad, sådär så att precis när man tror att man fattat hur allt gick till så ändras förutsättningarna med en enda mening och saker och ting kommer i en helt ny dager. Litet minus för att själva upplägget - att arkitekten hyr ut huset med ungefär en miljon regler och förbehåll som verkar så sinnessjuka att ingen normal någonsin skulle gå med på dom - känns lite väl konstruerat och inte speciellt sannolikt, men det är verkligen petitesser i sammanhanget. Den här boken får fyra och en halv ordningsregler av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er BUMS allihopa.

Till stallet istället, v 48, pt 1

Kära dagbok. Idag är det måndag och som vanligt på måndagar susade jag iväg på drop in-ridning. Har liksom inte ord för hur lyxigt detta är. Förra måndagen var jag ju som sagt HELT SJÄLV, och när fick man senast en timmes privatundervisning för 250 papp? Idag var vi två. Det är fortfarande kvalitetsundervisning på mycket hög nivå för en mycket billig peng (även om det kanske är mycket pengar räknat i kronor och ören, men någon gång i detta livet ska man väl ändå kunna få UNNA sig? Röker inte, reser inte, renoverar inte, köper nästan ingenting, är generellt rätt SNÄLL. Det är jag väl för fan lite värd?).

I alla fall. Susade till stallet, kom på att min vanliga ridlärare, som brukar hålla i drop in-ridningen, har semester den här veckan. Nu skulle vi få rida för självaste ridskolechefen. GULP. Har bara hört bra om henne, men det är ändå nervöst att rida för någon ny. Tänker ofta att jag är mycket sämre än jag är och därför ska bli sågad jäms med fotknölarna och offentligt uthängd som en rikssopa (notera att det är en MYCKET hårfin balans mellan att vara värdelös och känslan att Jan Brink är nära att ringa och vilja ha hjälp).
Vi fick börja med att berätta om vi hade något särskilt vi ville ha hjälp med, och jag sa att jag och Bulldozern har kämpat på med galoppfattningarna och att det känns som att det finns mycket att förbättra där. Framför allt behöver ju jag jobba med att inte släppa allt stöd och nästan jaga henne in i galoppen, vilket jag har en tendens att göra. Skyller detta på hur det var förr, när man var en rätt stor grupp och alla skulle fatta galopp exakt samtidigt och fan ta den som inte gjorde det. Sen var det liksom skit samma om hästarna gick från slängtrav till sken, bara alla galopperade samtidigt. Så är det ju tack och lov inte längre, men det sitter ändå kvar lite av den hetsen och stressen kring galoppen, i alla fall hos mig.

Fick SVINBRA hjälp med Bulldozern idag. Eftersom hon går rätt mycket ponny- och nybörjarlektioner så får hon inte så ofta tydliga direktiv kring vad som förväntas av henne, och då har hon lärt sig att det funkar att chansa lite. Så vi jobbade med renodling av hjälperna och en massa övergångar, halt-skritt-halt, skritt-trav-skritt och lyhördhet däremellan. Sen övergångar trav-galopp-trav och till slut skritt-galopp-skritt, hela tiden bara några meter i varje gångart. OCH DET GICK SÅ JEFLA BRA. Galoppfattningar från skritt har ju liksom inte funnits på världskartan innan, men nu funkade det till och med i vänstervarvet. Sen blev hon lite väl stark mot slutet, men var ändå mjuk och formbar även om det kändes som att det gick i 180 km/h. SÅ NÖJD! Mvh mallig_ponnytjej_49½    

Syrror

Följer tv-serien Syrror på TV4. Igår när jag låg och göttade mig åt hittepådramat satt min man bredvid och läste under parollen "jag ser inte sån skit". Ändå var han tvungen att lägga sig i exakt hela tiden så att jag fick pausa och spola tillbaka för att höra vad de egentligen hade sagt. Och ja, det vet väl jag med att jättemycket i serien är helt orimligt och att det verkligen inte är så det går till på en akutmottagning. Skulle kunna rabbla upp en hel rad med felaktigheter, men av någon anledning stör det mig inte nämnvärt ändå. Det är ju liksom upplagt för att det ska vara drama och då måste man ju tumma lite på verkligheten. Det är ju till exempel helt orimligt att folk reder ut sina interna relationsproblem inför halva personalstyrkan, men allting bygger ju på att alla ska veta allt om alla och vara insyltade i varandras liv på ett sätt som förmodligen saknar motstycke på normala arbetsplatser. Vill man se hur det verkligen går till så får man väl se på 112 På Liv Och Död tänker jag.
 
Det jag retar mig ALLRA ALLRA MEST på är dock i introt, när det är en sköterska (Julia?) som man får se bakifrån när hon sätter upp håret i hästsvans och lämnar en hårslinga hängande utanför hästsvansen. AAAARGHHHH. Klarar inte sånt. Vill typ byta ut mina hornhinnor varje gång jag ser det, eller åtminstone ryta genom rutan att fästa upp håret ordentligt. Är jag normal? Mvh OCD light(49½).

Bygga hönshus - an epic movie, part 13

Det går extremt trögt med byggandet. Eller, det är väl mer att det är rätt mycket arbete behind the scenes som så småningom ska trilla ut som ett resultat, och det är då man i efterhand inbillar sig att helvete vad allting gick snabbt och lätt. Annars skulle väl folk bara göra sånt här en (1) gång per liv, tänker jag, om de inte gillar att plåga sig själva.
Aja, i alla fall. Dörren har målats. Grön, om någon undrar. Köpte en burk fönsterfärg i färgaffären och bad dom bryta den i en grön nyans som jag lite stressat pekade ut på en färgkarta. Färgkillen påpekade att de var ganska "kulörstarka" och föreslog en annan som på färgkartan var mer grå än grön. Jag insisterade på den grönare varianten eftersom jag en gång låtit mig luras när vi skulle måla våra trädgårdsmöbler djupt mossgröna och istället fick en nyans som mest av allt påminde om Fidel Castros uniform. Färgkillen gav med sig med en blick som sa att han tvådde sina händer, men det är ju inte hans hönshus och vi ville ha en grön dörr. Den är väldigt grön nu, kan jag väl säga. Nu ska den torka och sedan målas en gång till och eventuellt blir den något mindre illgrön då (eftersom den är målad direkt på obehandlat trä som lyser igenom lite efter bara en strykning, vilket gör att den ser ljusare ut än vad den förhoppningsvis blir i slutändan. Annars får vi väl leva med en illgrön dörr). Eftersom det är november och temperaturen dyker ner på minus så får det ske i källaren, vilket är smart med tanke på slutresultatet men bildmässigt för den här bloggen lämnar det ju en del övrigt att önska. Det var även något krångel med någon bult som höll ihop dörren, som satt så att dörren inte gick att stänga när den placerades i karmen. Det där ordnade min man upp, men det bör ju nämnas som en liten påminnelse, om man någon gång tittar tillbaks och tänker att det här gick väl rätt snabbt och lätt.
 
Min man håller på med rutorna till fönster nummer 2, och eftersom han envisas med att göra allting från grunden så går det ju endast långsamt framåt. Har ställt in mig på att det inte kommer att flytta in några höns förrän till våren, så det kan väl få ta den tid det tar om han nu tycker det är så himla roligt att påta med sånt.
 
Lite annat behind the scenes som har pågått de senaste veckorna har ju varit att kapa och grundmåla locklisterna till panelen. Köptes på löpmeter så naturligtvis visade det sig att det fattades lite. Men nu är det lika bra att vänta tills återstående fönster, dörr och panel kommer på plats innan det är lönt att börja mäta och räkna ut hur mycket som återstår.
 
Några av locklisterna har faktiskt också kommit på plats:
 
Panel före. Den som funderar på locklistpanel ska tänka på att det är
ett djävla mätande och räknande för att få bräderna på ett jämnt
avstånd, samt att locklisten ska vara så bred att den täcker spikarna.
Ergo ska man inte bara slå i spik lite hur som haver, utan HA EN PLAN.
Det hade jag vi min man.
 
 
 
Suddig bild på panelen efter att locklisterna kommit på plats. Det
var snyggare i verkligheten och i dagsljus. P g a november varade
dagsljuset i cirka en kvart.

söndag 26 november 2017

Till stallet istället, vecka 47, pt 2

Igår var det PROGRAMRIDNING i stallet. Det var ytterst oklart vad detta innebar, men eftersom vår ridlärare sagt att det "var något för oss" var vi ju inte sena att anmäla oss till det. Vi = jag och min dotter, eftersom vi numera rider i samma grupp (och som emellanåt har ungefär samma ödmjuka inställning till vår egen förträfflighet, fast hon kanske har lite mer täckning på det kontot än vad jag har). Blev lite nervös på vägen dit, tänk om det skulle vara PIAFF och såna grejer? Eller, det trodde jag såklart inte på riktigt, men det kunde ju vara mycket fokus på öppnor och slutor och bakdelsvändningar och annat som inte direkt är ens starka sidor. Programtidning visade sig dock bara vara att träna på att rida vissa linjer och vägar som ingår i olika dressyrprogram (vilket verkligen inte så BARA om någon trodde det). Jag hade Bulldozern, och det gick s-v-i-n-b-r-a. Hon jobbade jättebra och kändes lyhörd och mjuk och härlig. Till och med en av galoppfattningarna i vänster varv satt som en smäck. Sen skulle vi testa ökningar, och det kan jag väl ärligt säga att det inte är någonting jag någonsin har pysslat med eftersom jag aldrig har ridit ett endaste dressyrprogram där det ingår. Men det var bara att satsa friskt, och säga vad man vill om Bulldozern, men svarade gjorde hon. Mellangaloppen liknade väl mest ökad galopp på gränsen till sken, och den ökade traven liknade väl mer en symaskin på fyra ben, men man kan ju inte få allt.

Kul var det i alla fall. Det "värsta" med sånt här är att man får så himla mycket mersmak och så känns det plötsligt lite futtigt att "bara" rida lektion en gång i veckan. Helt plötsligt börjar man tänka att det kanske skulle vara "en kul utmaning" att anmäla sig till någon liten klubbdressyr någon gång i framtiden. OBS, leker med tanken bara. Det är nog en bit kvar innan det blir aktuellt.   

lördag 25 november 2017

Detta levande offer

Har läst Detta levande offer av Markus Sköld. Tidigare har jag läst Kalldrag med stor behållning och den här började jättejättelovande. Blev därför så extremt snopen/besviken när den här visade sig bara vara en novell på 27 sidor (sånt man dessvärre inte ser när man lånar e-böcker) så jag läste ut hela medan jag åt en ostmacka, typ.
Som berättelse var den jättebra, men jag tycker den var för kort även för att vara novell. Man hade kunnat utveckla det hela bra mycket mer utan att för den skull göra avkall på den förtätade stämningen. Ändå, bra språk, intressanta karaktärer, bra balans mellan vardagligt och övernaturligt, skickligt disponerad berättelse. Den får fyra pentagram av fem möjliga. 

fredag 24 november 2017

Manneken pis

En sak som jag ser, kanske inte dagligdags men i alla fall säkert en gång i veckan, är män (hittills har jag aldrig sett en kvinna göra detta) som stannat sitt fordon på någon rastplats utmed vägen och helt ogenerat står och urinerar precis bredvid bilen, och nu pratar jag armlängds avstånd från densamma. VARFÖR? Kan man inte som kissnödig man tänka sig in i situationen att någon kanske skulle vilja stanna och ta en bensträckare, kanske till och med dricka lite kaffe och äta medhavd matsäck på samma rastplats? Då är det väl inte i en pöl av någon annans urin man vill göra detta, tänker jag. Plus: jag personligen är inte jätteintresserad av att se främmande mäns könsorgan när jag susar fram genom landskapet. Skärpning för helvete. Hur svårt kan det vara att gå fem djävla meter in i skogen och vända ryggen till?

tisdag 21 november 2017

Blodvittring

Har läst Blodvittring av Staffan Cederborg. En såkallad ungdomsbok, så det gick ju fort eftersom man skulle kunna tro att det är lag på att inga böcker som riktar sig till folk under tjugo får överstiga 200 sidor. Berättelsen börjar med att författaren själv hittar några gamla dagböcker från 1979 i en fyr på Gotland. Sedan handlar boken om dagboken som handlar om de sjuttonåriga kusinerna Nina och Rebecka, som tillbringar den sommaren på Gotland. En dag hittar de en stig med en "Privat väg"-skylt som de såklart måste utforska, och där upptäcker de något konstigt. Rebecka försvinner men kommer tillbaka och är...inte riktigt sig själv. De träffar två killar och ytterligare märkliga saker inträffar. Parallellt med detta pågår helt vanliga tonårstankar om vem man är och vem man vill vara och annat existentiellt, men konstigheterna slingrar sig mer och mer in i det vardagliga.
Jag tycker det var en bra bok. Bra språk, bra driv i handlingen, skickligt upplagd och lite lagom mysrysig story. Störde mig lite på a. att ingen enligt mig, sa "rygga" om ryggsäck år 1979 men får väl reservera mig för att man kanske gjorde det i Stockholm. MEN INTE I SMÅLAND I ALLA FALL, som ju är rikslikaren av språket as I know it. b. sexet. Känns lite väl orimligt att en sjuttonårig oskuld helt plötsligt ska bli jätteframåt och ta för sig sexuellt med ett självförtroende som inte var av denna världen. Okej att det skedde vissa...personlighetsförändringar hos de inblandade, men man behöver väl inte framställa första gången som snudd på hämtad ur en porrfilm bara för det? c. att man inte fick veta mer vad som hände med Peter och Tommy på slutet och ingenting om den första försvunna flickan. d. det där med ogräset kändes lite...eh, som att det inte riktigt hörde dit?
Men det var egentligen småsaker och i övrigt var jag nöjd! Den här boken får fyra fyrar av fem möjliga.  

Till stallet istället, vecka 47, pt 1

Igår var det måndag, och måndag är ju som alla vet = drop in-ridning. Igår var jag HELT SJÄLV! Har lite bävat för att den dagen ska komma, vi brukar ju inte vara så många på måndagarna och häromdagen sprang jag ihop med den andra personen som alltid brukar vara med och hon hade fått en mansförkylning som hette duga och var satt ur spel. Att vara två personer på en lektion är helt suveränt, då får man jättemycket hjälp men det finns ändå utrymme för att jobba lite på egen hand (eller: hämta andan) under tiden som den andra blir grillad. Men ja, nu var det alltså bara jag. Och Bulldozern. Och ridläraren, som hurtigt förkunnade att vi minsann skulle rida utomhus eftersom det var så himla fint väder. Det var himla fint väder, för att vara november. Sol, blå himmel, minusgrader. Exakt sånt där väder som gör att vissa hästar går på tårna och är beredda att flyga i luften för ingenting. Bulldozern kändes helladdad, ville inte stå stilla när jag fixade med stiglädren, taktade i framskrittningen och var allmänt PÅ. Sen fick vi jobba, och SOM vi jobbade. Det var skritt runt fyrkantsspåret med åttametersvolt i varje hörn, det var skritt innanför spåret och framdelsvändning vid varje kortsida, det var trav med fokus på takt och tempo (när Bulldozern får välja själv så har hon liksom bara ett läge och det är att pinna på för kung och fosterland och hon låter sig inte frivilligt övertygas om att någon annat koncept är vinnande) och det var galoppfattning, galoppera ett kvarts eller ett halvt varv på volten, bryt av, HITTA TAKTEN, HITTA TEMPOT, HITTA FORMEN och så ny fattning och sådär höll det på. Men shit vad bra det gick! I alla fall ibland. Emellanåt skulle man kunna tro att samtliga av mina kroppsdelar hade varsin separat agenda, för det var ett evigt mässande med sänk hälen, vrid om handen, bak med axlarna, räta upp dig, släpp inte efter, vrid om höften, lyft blicken, titta vart du ska, och när jag fått alltihop på plats så nog fan åkte hälen upp eller handen omkull och så var det bara att börja om från början igen. Att få alla delar att vara på rätt plats i rätt tid är tydligen en uppgift som inte min hjärna riktigt kan hantera.

Men Bulldozern kändes emellanåt som en dröm. Hade MOMENTS när det kändes som att Jan Brink inte bara ringer utan snart kommer att komma krypande naken och erbjuda mig pengar för att jag ska hjälpa honom (om man googlar ordet "hybris" kommer man att få en träff, nämligen mig. I alla fall när ridningen går bra. Rent objektivt är jag verkligen inget stjärnämne, men att ha den KÄNSLAN överträffar ändå rätt mycket. Förlåt Jan Brink för att jag använder dig som en skitdålig liknelse*). Så uppenbarligen finns det ett stort behov av att någon står och hackar på mig och mina icke samverkande kroppsdelar HELA TIDEN. Fick till och med till flera bra galoppfattningar, speciellt i höger varv. Vänster varv kärvar fortfarande en del, men det är ju bara att streta på. Och vara konsekvent, vilket jag uppenbarligen inte alltid är, utan när det inte funkar så ska jag istället börja greja med än det ena och än det andra. Mycket oklart varför, men det är bra att få sina fel påpekade så att man kan jobba vidare med dom.

Bokade en lektion för den gången jag missade förra veckan, det fanns inte plats förrän om tre veckor och då i en grupp som är en nivå högre än den jag rider i nu. GULP sa jag, men ridläraren sa att jag dressyrmässigt mycket väl platsade i en sån grupp. Fick genast hybris igen, tills hon avslutade meningen med "hoppmässigt är det ju en bit kvar".
Peder Fredriksson lär aldrig behöva mitt telefonnummer, det är ett som är säkert.


* Jag tänker att det är otroligt osannolikt att Jan Brink någonsin skulle läsa det här, men ibland vet man fan inte vad Googles sökmotorer indexerar fram. Varje gång jag bloggar om att något med Telia inte fungerar så dyker det upp något tjänstvilligt väsen i kommentarsfältet och erbjuder hjälp, och när jag bloggade om boken Undertryck så kommenterade Niklas Lindroth det inlägget. Jan Brink kanske också googlar sig själv och hittar hit? (GUD FÖRBJUDE). Sen (obs, det här är alltså "en lek med tanken") kanske han har en riktigt dålig dag där han fattar riktigt dåliga beslut och verkligen ringer mig och så åker jag dit, får sitta upp på ett av hans djävla krutpaket till dressyrhingstar, blir avkastad innan någon ens hunnit säga "vänd snett igenom" och får leva med skammen och en bruten nacke resten av livet. Ska sluta använda Jan Brink som en dålig liknelse från och med nu. Ni ser ju hur det kan gå.   

måndag 20 november 2017

Fjärilspojken

Har läst Fjärilspojken av Peter Stjernström, en bok som beskrevs som "en svindlande spänningsroman". NJA, säger väl jag om det. Berättelsen hamdlar om Jonas, som lämnades i skogen som spädbarn, blev hittad och adopterad. Som vuxen har han en märklig intuition som han inte vet om han ska dölja eller följa. Med hjälp av denna intuition kommer han i kontakt med Nelly, som lite är av samma skrot och korn och som OCKSÅ blev lämnad i skogen som spädbarn, dessutom visar det sig att båda har ett märke format som en fjäril på ryggen. Jaha, då ska de förstås börja nysta i sitt förflutna som inkluderar en sekt och diverse experiment för tjugosju-ish år sen, som man får följa växelvis med Jonas och Nelly i modern tid.

Stör mig på rätt mycket i den här berättelsen, till exempel ett rätt halvdant språk. "De kunde prata i timmar om allt från himmel och jord" heter det väl till exempel inte. Eller "marken var täckt med blåbärsris och en och annan lingonbuske" (det heter väl ändå lingonris?). Retar mig också på folk som blandar allmängiltiga grejer med "du", till exempel "För att få en fjäril att överleva måste den ha tillgång till rätt värdväxt och det var ganska osannolikt att den skulle hitta till den om du bara släppte ut den hur som helst". AAAARGH. Vill typ klösa sönder mina hornhinnor när jag ser sånt i skriven text (och när folk säger det blir jag extremt djävla provocerad och har lust att svara något i stil med "vad fan vet du om det?").
Utöver det förekom rena felaktigheter, som att en person i berättelsens dåtid, där till exempel Gula Tidningen används som en form av tidsmarkör, "använder det alldeles nya ordet snippa som han läst i en språkvårdsspalt". Alltså, lika lite som gengasaggregat förekom samtidigt som tv-sända julottor i Karl-Bertil Jonssons julafton (förlåt, Tage), lika lite var det någon som pratade om snippor på 80-talet. Ger mig aldrig NÅGONSIN på den punkten.

I alla fall. Själva grundstoryn kändes lite halvseg, men hade väl kunnat vara någorlunda okej om det inte var för att karaktärerna kändes så irriterande konstlade och vissa miljöbeskrivningar var så ofattbart omständliga och detaljerade. Och slutet kändes mest forcerat, som att fantasin inte räckte hela vägen. GÄSP på den, säger jag. Den här boken får två larvstadier av fem möjliga. 

Wiener-Dog

Vi såg filmen Wiener-Dog i helgen som gick. Kan ju säga som så, att vi blev inte imponerade. Inte för att jag/vi trodde att det skulle vara någon gullig taxversion av Lassie, men den här var så djävla pretto OCH tråkig att man fick lust att klippa till någon ansvarig. Det kändes som att den var skriven av människor som hellre skulle skära upp pulsådrorna med ett dvd-fodral än att ta med sig popcorn in i biosalongen och riktade sig gissningsvis till en liten grupp svåra filmkritiker som såg det här som något storartat. MEN DET VAR BARA TRÅKIGT. Obefintlig handling, trälig dialog, ointressanta karaktärer. Den här filmen får en överkorsad bajspåse av fem möjliga.



Missa gärna den här filmen. Den var inte bra.

Bygga hönshus - an epic movie BEHIND THE SCENES II

Jahapp, där försvann helgen i ett stort nafs precis som vanligt. Har ägnat mig åt att hugga och stapla ved (lördag, hällregn) samt skriva protokoll på en brukstävling (söndag, fyra timmar utomhus i snålblåst och regn...mmm. INTE).
 
Ägnade mig också en del åt att köpa ägg. Det gick inte alls bra. Har ju två hobbyhönsflockar i periferin av min bekantskapskrets. Men min ena leverantör berättade helt oväntat att hon skulle flytta så hon har sålt alla sina höns. Och den andra hönsflocken som brukar förse mig med ägg var i vintervila. Såklart är det bra att hönsen får leva naturligt och inte tvingas producera ägg när naturen själv har lagt in en liten vilopaus (det kan man annars manipulera med extra ljus, vilket man gör i kommersiella produktioner), MEN JAG DÅ? Fick åka till Ica och köpa ett tolvpack som ett annat as. Det kändes ju inget vidare även om de var ekologiska. Var inte det om något en signal till oss att lägga i en högre växel på vårt hönshusbygge? Dock: november är ingen kul månad att bygga något i överhuvudtaget. Det blir ju för fan mörkt innan man ens hunnit blinka. Och så är det kallt. Och så regnar det JÄMT. Mörv är ordet som beskriver det här.
 
Min man har i alla fall byggt en dörr! Det har han hållit på med i vad som känns som en evighet, men nu är den i alla fall i det närmaste klar. Han har även byggt en karm som ska passa till dörren, vilket gissningsvis var marigare än själva dörren åtminstone om man ska tolka den kartong med tusen små utsågade träbitar som han bar upp och ställde vid kaminen. Fråga mig inte hur något av detta har gått till, för det har jag ingen djävla aning om. Min insats i det här skedet har varit att köpa gångjärn och en hasp. Ska dock ta över stafettpinnen och måla dörren i veckan som kommer, så någon nytta kommer jag väl ändå att göra. Ska även måla gångjärnen i hammarlack eftersom jag inte står ut med att det står BILTEMA präglat på dom.
 
 
 
Hak-gångjärn. Oväntat snygg modell från Biltema, men som sagt...
de behöver ju inte SKRIKA ut att de kommer från Biltema. Det syns
inte på den här bilden (som är snodd från Biltema), men verkligheten
är en helt annan och ska hammarlackas bort.
 
 
 
 
En hönshusdörr! Ni undrar kanske varför det sticker ut en massa
spikar? Det finns en mycket bra förklaring till det som jag har
glömt, så ni får liksom jag sväva i ovisshet kring det. De ska hur som
helst tas bort sen, så det är väl inget att haka upp sig på tänker jag.
I alla fall: En dörr. Ej med på bild: En dörrkarm. En av alla miljoner
saker man bara tar för givet att de ska finnas. Det gör de inte om man
inte bygger dom. Dock behöver man inte, som min man, göra det
med två tomma händer som utgångspunkt, om man vill att det ska
gå undan. Ändå sjukt bra byggt såklart.

söndag 19 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 2

Missade ju min vanliga ridning i torsdags p g a att jag har varit i Danmark på jobbresa. Har hängt med danskar och norrmän så att språkcentrum i min hjärna har blivit helt uppfuckat. Och så missade jag ridningen! Surt sa räven om rönnbären. Sån himla tur att det är drop in även på fredagar i stallet, så dit svepte jag och tog en dust med Bulldozern. Det började bra, men i galoppen blev hon stark och det kändes som att hon mest ville springa ikapp de andra. Sen red vi på en volt och skulle göra skänkelvikning på öppna delen. Och, nu kommer det pinsamma, då hade jag henne felställd OCH TRODDE JAG GJORDE RÄTT. Har tydligen fått för mig att hästen ska vara ställd i rörelseriktningen och inte från. Inte så konstigt att mina skänkelvikningar i modern tid mest har liknat apbajs? Herregud vilken skam. Aja, från och med nu kan det väl bara bli bättre tänker jag.



lördag 18 november 2017

The Voices

Vi såg filmen The Voices igår. Den beskrevs som "a black comedy horror film" på Wikipedia. Den skulle handla om fabriksarbetaren Jerry som har en extremt positiv inställning till livet, men som samtidigt är svårt psykiskt sjuk och inbillar sig att hans hund och katt pratar med honom. Han råkar av misstag mörda en kollega och då övertalar katten honom att bli seriemördare.

(((((((!!!!!! SPOILER ALERT !!!!!)))))))))))

Jag tyckte först filmen var lite löjligt amerikansk, främst för att alla på fabriken var klädda i rosa och att allting var kliniskt rent. Sen fattade jag att det också var en del av Jerrys hallucinationer och då kom saken i ett helt annat läge. Tycker filmen var både obehaglig och ganska sorglig. Katten och hunden, som väl skulle symbolisera Jerrys mörka respektive ljusa sida, var väl lite roliga ibland, men jag skulle inte vilja kalla det här för en komedi. Absolut sevärd, dock, även om den lämnade en liten sorgsen ångestklump i magen. Den här filmen får fyra hobbypsykologer av fem möjliga.

tisdag 14 november 2017

Till stallet istället, vecka 46, pt 1

Var på drop in igår, hade Bulldozern. "FRIVILLIGT?" var det en som sa med skeptisk blick när jag sa att jag brukade vilja rida henne. Det är kul det där med att alla gillar olika. Tycker att förr var det mer att det fanns ett par tre hästar som ALLA vill ha och sen fick resten hålla tillgodo med det som blev över. Känns som att det är lite mer spridning nu? Eller så är det bara som jag inbillar mig. För ett tag sen var det ju ett HIMLA liv i min grupp för att några skulle byta häst, men det skyller jag på att många i den gruppen är så himla omogna. Nu menar jag inte att det är något fel i att folk är på olika nivåer. Men det här att man själv kanske mer är ute efter att förbättra sin ridning och förfina samspelet mellan häst och ryttare, medan andra bara är intresserade av att flänga omkring för skojs skull, den biten börjar bli lite väl jobbig att tugga i sig ibland. Aja. Nu är det tydligen rätt många i gruppen som ska sluta efter den här terminen, och då kanske det löser sig av sig själv.

Men igår alltså. Bulldozern var Som. En. Dröm. Gick i jättefin form från första början, och jag kunde riktigt känna hur hon vilade i steget i traven istället för att pinna iväg i racerfart. Fick den där nu-djävlar-ringer-snart-Jan-Brink-och-vill-ha-hjälp-känslan (väldigt oklart varför Jan Brink, om han nu mot förmodan skulle behöva hjälp med någonting, skulle ringa en för honom vilt främmande och extremt överårig ponnyryttare, men det hör inte hit) som är så göttig. Minns knappt vad vi gjorde för övningar, men det ingick skänkelvikningar (som förvisso inte gick jättebra, men det är ju inte direkt bara Bulldozerns fel) och sen var det en som inte fick sin häst i galopp så vi andra fick galoppera på volten i vad som kändes som TIMMAR. Det var inte så dumt, för eftersom vi normalt jobbar mycket med fattningar och avsaktningar blir det inte så mycket tid till att själva galopparbetet. Fattningarna var väl...okej. Inte super, men godkända.

Ska åka till Däääänmäääärk på tjänsteresa idag, vilket gör att jag missar torsdagens ridning. Ska försöka hinna med drop in på fredag istället. Har även blivit tillfrågad om jag inte är intresserad av att vara medryttare på Bulldozern en eller två dagar i veckan. Är "lite sugen" faktiskt, men det ska ju finnas tid också. Men kommer tid kommer råd, heter det inte så?

Hemmet

Har, som kanske den sista människan i Sverige, läst Hemmet av Mats Strandberg. Fick köa för den på bibblan i ungefär åttahundra år. Det var ändå 14-dagarslån på den, men folk läser uppenbarligen långsamt. Eller så var det jättemånga i kö, men jag väljer såklart att fördöma de som inte läser lika snabbt som jag. Det här kommer jag väl antagligen att brinna i helvetet för, men jag har jättesvårt för folk som läser långsamt. Skyller det på det hat som byggdes upp när man skulle ha "tyst läsning" i skolan och var tvungen att dela bok med någon som knappt kunde alfabetet. Jag lärde mig läsa när jag var fyra år och hade läst jättemånga böcker innan jag ens började ettan, vilket gjorde att det kändes rätt så värdelöst att sitta och jolma med F-A-R  Ä-R  R-A-R genom halva lågstadiet.

Aja, nog om det. Den som väntar på något gott väntar på en bok av Mats Strandberg, tänker jag när jag pinnade hem från bibblan med Hemmet i näven. Hade ju i princip bara hört gott om den, och jag blev verkligen inte besviken. Ska jag vara riktigt ärlig så tycker jag nog att Färjan var snäppet läskigare, men den här var inte alls dum. Läsket smög sig på lite successivt, men sådär superobehagligt tycker jag nog aldrig att det blev, eller om det är jag som är härdad. Gillade faktiskt mer de vardagliga beskrivningarna av allting än själva otäckheterna. Om jag ska vara lite, lite kritisk så hade jag gärna velat lära känna karaktärerna lite mer på djupet. Nu blev det lite väl mycket hintar om vad som hänt som man inte riktigt fick gå till botten med. Men det är väl petitesser, antar jag. Gillar även att huvudpersonen får vara homosexuell utan att det måste trumpetas ut att och hur och varför samt det obligatoriska ältet om hur han kom på att han var det, osv. Menar inte att det är något fel med det, eller att det är fel att skriva böcker om det heller, men...ja, jag gillade i alla fall att det inte ens var ett konstaterande utan det bara var så som det var och ingenting särskilt med det. Ja, nu var det ju inte det boken handlade om heller så jag behöver kanske inte heller göra en grej av att det inte gjordes en grej av det. Hur som helst. Läskigheter som smyger sig in i helt normala miljöer is the shit. Lika lite som jag är sugen på att åka Finlandsbåt, lika lite är jag sugen på att jobba på ett äldreboende. Brr. Den här boken får fyra bastanta vårdbiträden av fem möjliga.

måndag 13 november 2017

Bygga hönshus - an epic movie BEHIND THE SCENES

Den här helgen har jag inte lagt många knop på hönshusbygget. I veckan som gick sågade och grundmålade jag locklister till panelen. De ligger nu på tork och är allmänt i vägen.

Min man bygger en dörr. Vi hade ju inte bara en utan en hel drös gamla dörrar, men alla var för stora utom en och den var lite för skabbig så min man tyckte att istället för att lägga en massa tid på att renovera den kunde man ju lika gärna bygga en ny. Så det har han pysslat med medan jag under samma tidsperiod mest låg i soffan och tittade ikapp på en massa tv-serier som jag missar i veckorna. Då och då blev jag nedkallad till källaren för att hjälpa till att hålla. Priset för the hardest working woman in the world har inte gått till mig denna helg, men det är smällar man kan leva med.



Dörrkarm på gång!

fredag 10 november 2017

En lista! En lista! Ett kungarike för en lista!

Jag hittade en lista hos Maria idag. Jag kan som bekant inte se en listjävel utan att vilja fylla i den, så håll i hatten så kör vi:

Humör i dag? 

Bättre än igår och i förrgår i alla fall. I förrgår hade jag huvudvärk exakt hela dagen och fick efter att ha jobbat, varit på bibblan, sågat och grundmålat locklister och tömt diskmaskinen gå och lägga mig i ett mörkt rum och ligga där resten av kvällen. Igår var det en konflikt med en kollega som drog ner humöret. Men idag är det åtminstone fredag. Det måste bli bra.

Vilken svordom använder du mest?

AmenförHELVETE.

Äger du en podd? 
Nej.

Vilken tid är din väckarklockan ställd på? 

04.15. Ja, det är okristligt tidigt, men det är SÅ värt att sluta tidigt och ha hela eftermiddagen för sig själv. Speciellt så här års. Förstår inte hur folk som åker till jobbet när det är mörkt och kommer hem när det är mörkt STÅR UT?

Hur många resväskor äger du? 
Noll, om man med resväskor menar såna där med lock som man kan fälla upp och gömma knark i (på film, obs) och hjul som man drar efter sig. Jag reser ju inte direkt någonstans, men om jag gör det så använder jag ryggsäck. 

Vad gör du exakt just nu?

 Jamen jag fyller ju i den här listan.

Du är ledig. Umgås du helst med en barnfamilj eller en vän?
 Det här låter ju jättekonstigt, ungefär som att man inte kan ha en vän som är en del av en barnfamilj. Men det är klart, eftersom jag själv inte har småbarn så hänger jag väl hellre med någon väl utvald vuxen person i min närmaste bekantskapskrets än någon random deltagare i Familjen Annorlunda.

När var senast någon stötte på dig? 
Jag skulle tro att det var några år sen, när jag spelade Quizkampen med en kollega (som bor i en annan stad) och han inte visste att jag var jag (jag hade fått hans Quizkampsnick av någon annan kollega) och han började skicka lite småflirtiga chattmeddelanden (som han raskt slutade med när jag avslöjade mig). Det räknas kanske inte som att någon stöter på en eftersom han bara visste att det var någon som spöade honom i frågesport? Aja, det är det enda jag kan komma på. Är väl inte någon HOT CHICK direkt.

Dagens planer?

Jobba, handla, gå ut med hundarna, börja kolla ikapp på alla tv-program jag missat i veckan, äta pizza, dricka vin, SOVA.

Helgens planer? 

Bygga hönshus, shalalalala. Och hålla hundkurs. I övrigt inga speciella planer vad jag vet.

Vad åt du till middag senast? 
Ryggbiff, klyftsötpotatis, stekt lök och god sås i lunchlåda igår. Mmm.

Tror du att folk pratar bakom ryggen på dig?

Jamen Gud, ja. Gissningsvis minst lika många som jag pratar bakom ryggen om.

Är du blyg inför det motsatta könet? 
Nej, det skulle jag inte påstå. 

Veckans fundering? 

Mest jobbrelaterade tankar tyvärr. Har så O-ER-HÖRT mycket att göra på jobbet nu och hela november ut. Sen kommer det att lugna ner sig, men det hjälper ju inte NU.

Vad gjorde du för ett år sedan? 

Skottade snö och svor över att Donald Trump precis hade blivit vald till USA:s president. Inte fan blev det så himla bra, det kan väl alla vara överens om?

Pratar du något annat språk?
 NJA. Jo, jag kan väl hanka mig fram på engelska, men det är inget jag är bekväm med. Har dock lärt mig många danska ord de senaste åren p g a jobbar mycket med danskar. "Skydelærer" var den senaste glosan jag snappade upp, det betyder skjutmått på DÄNSK.

Diskar du din egen disk? 
Nej, det gör diskmaskinen. Men om den inte hade funnits så ja, då hade jag sannolikt diskat all disk som fanns. Finns få saker som är så trista som en diskbänk som är belamrad med odiskat porslin.

Tycker du att killen borde bjuda på första dejten? 
Nej, det känns extremt mossigt och förlegat.

Vad har du med dig in på bion? 
Läsk, popcorn och en rulle mjölkchoklad.

När sov du senast på golvet? 

Ingen aning. Gissningsvis i samband med någon avslappningsövning i samband med pilates eller yoga.

Hur många timmar måste du sova för att kunna fungera?

 Jag KAN fungera utan att ha sovit någonting alls, men det är ju ingenting jag rekommenderar. I veckorna funkar det med 7 timmars sömn, men på helgerna sover jag nog 9-10 timmar per natt om kroppen själv får bestämma.

Är du petig när det kommer till stavning och grammatik? 

Ja, så in i.

Vad var det senaste du åt?

 En skiva Wasa Sport utan smör och pålägg samt en järntablett. Frukost för en drottning.

Skulle du någonsin hoppa fallskärm?

Har aldrig någonsin känt ett sug efter det, så nej, det skulle jag sannolikt inte göra.

Tycker du om att krama folk? 
Generellt så: nej. Delar av min närmaste familj, ja. Annars: helst inte.

Vad är du allergisk mot?

Ingenting, tror jag. Mår dåligt av starka parfymer och/eller rakvatten men vet inte om det precis räknas som allergi.

Har du några tvångstankar?
Lightvarianten i så fall. Typ att man inte kan säga "jag har inte varit sjuk på evigheter" utan att gardera sig med "peppar peppar, ta i trä" för att inte en rejäl mansförkylning ska komma som ett brev på posten.


Till stallet istället, vecka 45, pt 2

Igår var det ridning och jag hade Älgen. Vi red en ganska konstig övning som gick ut på att vända över ridbanan vid B respektive E beroende på vilket varv man var i, trava när vi kom ut på spåret, lägga en åttametersvolt i skritt vid H respektive M, trava till nästa hörn, göra skänkelvikning och sedan hinna rakrikta och vända över ridbanan innan B och E, vända över igen, byta varv, fatta galopp vid F respektive K, galoppera kortsidan, bryta av till trav och sedan vända över vid B eller E igen. Det var kanske inget fel på övningen, men Älgen är en sån häst som tycker att om en galopperar så ska väl inte han vara sämre och så får man lägga fokus på att inte han ska älga iväg (som han vill) istället för att jobba med lösgjordheten (som jag vill). Dessutom stör jag mig på att vissa i gruppen är så dåliga på att planera sin ridning, det blir liksom alltid trafikstockning. Det ingick ju inte en enda halt i övningen och ändå så blev folk ståendes på spåret för att de tyckte att det "inte fanns plats". FÖR VADÅ? kan man ju undra.

Missar nästa veckas torsdagsridning p g a tjänsteresa. Blir SÅ sur över när jobbet går ut över min fritid, men det är som det är. Men nästa vecka ska vi välja nya hästar och då är jag alltså inte där och kan föra min egen talan. HEMSKA TANKE! Å andra sidan känner jag att jag inte är fullt lika mesig längre, det är inte så att jag prompt måste ha en häst som i princip är halvdöd för att inte sitta med hjärtat i halsgropen hela lektionen. Det blir nog bra oavsett.

onsdag 8 november 2017

Let there be light and let the light be off grid

Vi kommer ju - inledningsvis - inte att dra ut någon el i hönshuset. Ser liksom inte riktigt behovet, jag tillhör den kategori människor som inte tror på att man ska värma upp djurstallar i onödan eftersom fukt och mögel och diverse andra problem kommer som ett brev på posten om man a. värmer upp och b. stänger igen för att man c. själv känner sig lite frusen. Eftersom människor varken har päls eller fjädrar så känns det ju lite förmätet att tro att man ska kunna besluta om huruvida någon annan art fryser eller inte enbart baserat på sin egen känsla. Jag är ju uppvuxen på landet och alla våra djur utom grisarna gick ute jämt, året om. Och grisarna skulle mycket väl kunna ha gjort det, det var väl mest bara att ingen kommit på tanken att det skulle kunna vara så. Lantbruk kan ju vara lite konservativt i vissa avseenden om man säger så. Här i närheten av oss finns det i alla fall ett ställe där de föder upp "utegrisar" (som om det vore en egen art) som går ute året om, och det är nog de gladaste grisarna i hela nejden. Älskar att ha vägarna förbi där och se att grisarna går ute i stora hagar och bökar och vältrar sig i lera och sedan kommer galopperande i full fart för att kolla vad man är för en. Inte står de och darrar och fryser och svär bara för att det är några minus. Känns ju som att evolutionen har gjort ett rätt taskigt jobb om man låter djur överleva men bara på villkor att man har en värmelampa tillhands när temperaturen drar mot noll (okej, sen är jag mycket väl medveten om att evolution och domesticering inte alltid går hand i hand och att det finns raser där man medvetet avlat på utseende vilket gör att vissa elementära funktioner som till exempel att hålla sig varm och torr har fått stryka på foten, men det är en helt annan diskussion).

Men i alla fall. Vi bygger strömlöst till en börja med, så får vi se hur det blir sen.
Men en grej som ändå är bra med elektricitet är att man kan ha belysning under den mörka delen av året, och den mörka delen av året känns ju...övervägande (just nu). Så en liten lampa vore ju ändå inte så dumt, tänkte vi. Visst, det hade väl funkat att lysa sig fram med ficklampa/pannlampa, men det är ju ändå rätt så B när alternativet är att få ljus att flöda bara genom att trycka på en strömbrytare. Man lever ju ändå på 2000-talet.

Har nu slagit på stort och beställt ett litet kit med lampa och solcellspanel och grejer. Är "rätt så exalterad" för att uttrycka det milt (och bortser helt från det faktum att det ännu inte finns en gavel åt söder att fästa nämnda panel på. MEN DET KOMMER VÄL?). Stayed tuned för the spännande fortsättning.



Lampa, batteri, solcellspanel, snart på ett hönshus nära mig.

tisdag 7 november 2017

Sanningen om maneter

Har läst Sanningen om maneter av Ali Benjamin. Boken handlar om Suzy och Franny, som har varit bästisar sen de var små. När de är tolv år dör Franny i en drunkningsolycka och Suzy bestämmer sig för att det är något som bara inte kan hända och att hon ska ta reda på hur det rimligtvis skulle kunna ha gått till istället. Växelvis med detta - det är här maneterna kommer in i bilden - får man tillbakablickar över Suzys och Frannys med tiden inte alldeles okomplicerade relation.
 
Det här är en såkallad ungdomsbok, men jag tyckte den var väldigt bra (alltså inte så att ungdomsböcker inte kan vara väldigt bra, utan mer som: väldigt bra fastän jag kanske inte direkt tillhör målgruppen). Hög igenkänning på mycket. Inte för att jag haft någon bästis som drunknat, men så mycket av tankar och känslor i det där gränslandet mellan barn och ungdom beskrivs så himla bra i den här berättelsen. Den får fyra barndomsupplevelser av fem möjliga. Schas iväg till bibblan och låna med er.
 
PS: Fick precis sms att Hemmet av Mats Strandberg, som jag har stått i kö på i åttahundra år, nu finns att hämta på mitt lokala bibliotek. TJOHO! YAY! HÄR SKA LÄSAS. Osv.

Till stallet istället, vecka 45, pt 1

Svepte iväg på drop in igår, precis som vanligt på måndagar med andra ord. Fick Bulldozern! Hon såg ut som en pälsbeklädd köttbulle när hon kom in från hagen. Shit alltså, vad hon har satt vinterpäls bara de senaste fjorton dagarna! Som tur är (för henne) så skulle vi rida utomhus, för de höll på att byta botten i ridhuset. Som tur är (för mig) så sammanföll detta med en sån där härlig höstdag med sol, blå himmel och hög, klar luft. Hade gissningsvis inte känts lika friskt och spänstigt om det hade ösregnat och paddocken mer hade liknat ett träsk, som det mer brukar vara i Skåne i november, i alla fall detta nådens år 2017 när det har regnat i princip varenda dag HELA DJÄVLA HÖSTEN (okej, lite överdrivet kanske. Men just nu känns det så).

I alla fall. Bulldozern var extremt LADDAD! Dessutom inbillar jag mig att hon kanske mest har gått nybörjarlektioner sen jag red henne senast, för hon var inte jätteintresserad av att jobba i rätt form till en början med. I kombination med LADDNINGEN så blev det...slitsamt, för det kändes mest som att hon försökte springa ifrån det jobbiga och att jag bara fick sitta och försöka bromsa. Här kändes hon verkligen som en bulldozer, tur vi inte var så många som red. Det blev lite bättre när vi började jobba med övergångar och skänkelvikningar och annat lösgörande så att hon (och jag) fick lite annat att tänka på, men shit vad hon är STARK när hon pinnar iväg på sina ponnyben. Mot slutet kändes det dock någorlunda hyfsat. Galoppfattningarna? undrar kanske någon (hahaha). Jo, men ändå rätt okej för att vara jag och Bulldozern.

Sedan åkte jag hem och sedan blev det mörkt. Alltså vintertid är så djävla värdelöst om ni frågar mig. Ska man nu hålla på och åbäka sig med att ställa om klockorna kan det väl åtminstone vara åt andra hållet, så att man slipper känna att det är kväll klockan 16.30? Vad hjälper det att det blir marginellt ljusare på morgnarna ett tag när de flesta ändå bara måste iväg och jobba hela dagarna (ok, rätt så grovt generaliserat, jag vet). Aja. Igår när jag kom hem så tände jag en brasa i kaminen, gjorde te och mackor samt sträckkollade på Jordskott och Saknad. Kanske rätt okej med mörkret ändå?



måndag 6 november 2017

Bygga hönshus - an epic movie, part 12

Jaha, det hann tydligen bli både oktober och november utan att något hönshus såg dagens ljus. Just nu beror detta på min man, eftersom det var han som tyckte att vi skulle ha "snygga fönster" istället för att, om jag hade fått välja, bara ha tagit några befintliga gamla (fula) fönster som stod i uthuset (alla estetiska poäng i det här bygget kommer gissningsvis att gå till min man). Där stod ju även en halv paradvåningsdörr, som numera är omgjord till fönster. Allt detta har tagit evinnerliga tider, framför allt för att min man har bytt ut de munblåsta rutorna mot vanligt maskinblåst glas, och dessutom envisats med att skära till fönsterglasen själv istället för att gå till en glasmästare. Det har även klagats på konsistensen på Byggmax' fönsterkitt (för rinnigt) och mixtrats en del med det och, ja, tagit en djävla tid helt enkelt. Men men. Här kommer helgens öden och äventyr i bilder:
 
 
Här har i alla fall en fönsterkarm kommit på
plats. Den har min man snickrat ihop själv.
Det är väldigt flinkt gjort, måste jag säga. Även
om jag gnäller över att det tar tid (dock oftare
i bloggen än så att han hör det).
 
Fasadbräder sågas till så att de ska passa
runt omkring fönsterkarmen. Det var ett
rätt pilligt göromål så det fick min man göra.
Ej med på bild: När jag mäter och sågar
fasadbrädsspill så att det ska passa över
och under fönstret, men det gjordes också
någonstans i den här vevan.
 
 
 
 
Dessa små brädbitar spikades sedan på plats
runt fönsterkarmen. Fick nästan ett sug efter
att leka affär när jag såg detta.
 
DETALJ på utsågning runt fönster och uppe längs med taket. Det är
väl sånt här som medför att allt man bygger tar tre gånger så lång tid som
man tror (källa: Arga Snickaren). Jag hade nog mer bara tänkt mig att
allt skulle vara rakt och passa direkt. Mvh jättenaiv.
Så här ser det ut från insidan. COMING UP: Halv paradvåningsdörr
omgjord till hönshusfönster.

 
Och - TADAAA - fönstret, a k a den före detta paradvåningsdörren,
kom äntligen på plats. Med maskinblåsta rutor och allt. "Sätt inte
fingrarna i kittet" sa min man till mig när jag skulle hålla och
han skruva fast. Det var såklart det första som hände.
 
Och så här såg det ut inifrån. Man kan tro att vi har stått och arbetat
fram till midnatt eller så, men klockan är bara omkring 17.00.
Vintertid, I hate you so much.








Ja, det var väl allt som hanns med denna helg. I veckan ska det köpas och målas locklister, tillverkas en dörr och en dörrkarm och lite såna grejer. Kommer säkert att gå på nolltid.
Inte.
Men den som bygger får inte ha bråttom (gammalt djungelordspråk, eller kanske inte. Fantomen bor ju för helvete i en djävla grotta. Han vet inte hur lätt han har det).


 

söndag 5 november 2017

Drömfabriken

Har läst Drömfabriken av Maria Hamberg. För ett tag sen läste jag ju Min allra bästa vän, som jag gillade mycket. Det är ju alltid lite farligt att ha höga förväntningar, och tyvärr gillade jag väl inte den här fullt lika mycket. Berättelsen handlar om några människor som jobbar på en bilfabrik, typ Scania eller Volvo, och berättas ur de olika personernas perspektiv. Bra upplägg, bra språk, bra miljöbeskrivningar. Men själva berättelsen har liksom ingen egen styrfart, det är bara en massa händelser som staplas på varandra utan att det händer något som för det hela framåt eller i någon slags riktning. Det är lite synd eftersom miljön och karaktärerna är så genuina. Men om man bara ska läsa EN bok om hur det är att arbeta på bilfabrik så hade jag hellre rekommenderat Orent ackord av Mats Berggren. Eller möjligen Elise eller det riktiga livet av Claire Etcherelli. Fast nu måste man ju inte bara läsa EN bok om hur det är. Läs allihop vetja. Den här boken får tre mutterdragare av fem möjliga.

fredag 3 november 2017

Den du borde frukta

Laddade ner och påbörjade Den du borde frukta av Ingrid Elfberg, gissningsvis för att jag läst någon smaskig recension i DN. Tyckte den började hyfsat lovande med någon såkallad kursiv mördare som verkade ha ett och annat på sin agenda, men sen gled den snabbt över till en rätt så ordinär polisdeckare innehållandes bittra och stressade poliser med taskiga relationer och dåliga löner. Har dessutom upptäckt att den verkar vara någon slags fristående fortsättning på Tills döden skiljer oss åt, en bok jag läste för ett tag sen (men som jag tydligen inte bloggat om?) och inte gillade alls speciellt mycket. Trista och rätt så stereotypa karaktärer, lite tafflig dialog och en intrig som i bästa fall passerar som medelmåttig, vill jag minnas att jag tyckte om den. Och den här verkar gå i ungefär samma stil. Kommer med största sannolikhet inte att läsa ut den. Den här boken får en dörrknackning av fem möjliga.     

Till stallet istället, vecka 44, pt 2

Igår var det dags för ridning igen. Såg väl måttligt fram mot ännu en dust med Hästen, men tänkte att det är ju bara att bita i det sura äpplet och kämpa på.

I vårt stall sitter det en whiteboardtavla, och där skriver ridläraren upp vem som ska ha vilken häst, gissningsvis för att alla snabbt och smidigt ska få reda på det och slippa hålla på och först leta efter och sedan slita och bläddra i den pärm där samma information finns. Igår när vi kom till stallet så stod det bara "samma hästar som förra veckan", och det var ju inga konstigheter. Givet att man hade varit där förra veckan. Några hade inte det, och då blev det tydligen lite KAOZ eftersom pärmen (som brukar ligga vid whiteboardtavlan) inte fanns på plats. Fast det var inget som jag märkte av förrän ridläraren kom in och folk började tjattra om det. Det visade sig att ridläraren hade glömt att lägga ut pärmen och att meddelandet "samma hästar som förra veckan" var från dagen innan. Sedan visade det sig att ridläraren hade tänkt att jag skulle ha Älgen istället för Hästen, men det var ju så dags att få reda på det en minut innan lektionen skulle börja när Hästen var sadlad och tränsad och Älgen stod i sin box och hade hela rasthagens samlade lera i sin päls.

Aja, det var inget att göra mer än att klättra upp på Hästen. Menmenmen, lo and behold! Det gick faktiskt inte så illa! Jag ska inte påstå att det gick BRA, för det gjorde det verkligen inte. Men det kändes som att vi hade något på gång, som att jag kom igenom åtminstone ett av alla lager av inneboende likgiltighet och/eller ovilja som Hästen omger sig med och att vi kunde börja samarbeta. Sen gick det som sagt inte alls speciellt bra, för han förböjde sig i skänkelvikningarna och ville inte stå stilla i halterna, men det var kanske inte enbart hans fel. Men det kändes ROLIGT att rida, och det kan jag inte påstå att det har varit särskilt mycket de andra gångerna.

Dessutom fick jag fram honom utan att han stannade upp och protesterade varje gång han tyckte det började bli jobbigt. Antar att TOUGH LOVE TREATMENT har gett resultat, för igår kändes han nästan lite pigg och ett par gånger började han till och med takta när jag tog tyglarna. Men bortsett från det var det inte någonting som direkt skedde av sig själv, utan jag fick verkligen jobba med skänkel och säte I VARJE STEG för att få fram honom. Men det tycker jag är okej så länge man känner att det ger något slags resultat.

Status idag: "lite träningsvärk". Men det kan det ju vara värt.

torsdag 2 november 2017

På bibblan

I tisdags fick jag ett sms att jag hade böcker att hämta på biblioteket. Så himla retligt bara att vår bibbla här i byn bara har öppet tre dagar i veckan och tisdagen är inte en av dom. Men igår sladdade jag inom på väg hem från jobbet och hämtade mina reservationer (alltså ursäkta att jag tjatar, men HELVETE vad jag är nöjd med bibliotekets tjänster. Man kan sitta och reservera böcker med sin lilla telefon när och hur som helst och finns dom bara på NÅGOT av alla de bibliotek som samverkar i nordöstra Skåne så levereras de ögonaböj till ens närmaste. OCH DET KOSTAR INTE EN SPÄNN. Eller jo, det gör det ju såklart, men det är en sån grej (bland annat) som gör att det fan i mig är häftigt att betala skatt).
Vårt bibliotek är även ett skolbibliotek, och nu i samband med lovet var hela entrén tapetserad med information att det var LÄSLOV och den som ville kunde hämta något stämpelkort och om man läste 10 böcker (tror jag det var) under november månad så kunde man vinna någonting (mer än härliga stunder och läsupplevelser antar jag, läste inte jättenoga eftersom budskapet rätt så uppenbart inte var riktat till mig). När jag kom in på bibblan så var det förutom vanliga bibliotekarie-Jessica även en ny förmåga. Bibliotekarie-Jessica höll på att sätta tillbaks böcker så det var den nya som plockade fram mina böcker ur skåpet med reservationer. Jag sa lite skämtsamt att jag tyckte att alla kunde väl få ha läslov och inte bara de som gick i skolan. Bibliotekarie-Jessica tittade fram bakom en hylla och instämde. "Fast alla kanske inte ska ha just den här veckan?", föreslog hon och vi utvecklade raskt idén till att alla vuxna kunde få fem dagar per år (lite oklart vem man skulle få de här dagarna av, men såna trökdetaljer kan man ju bortse från när man är i en kreativ fas) som man kunde få plocka ut lite när man kände för att bara vara hemma och läsa böcker: ett flex-läslov för vuxna helt enkelt. Så himla bra idé, jag tror till och med vi nämnde att det skulle grundlagsskyddas. Då sa den andra bibliotekarien: Ja, och man kanske inte ens behöver läsa några böcker? Man kan kanske bara få vara hemma och slappa i en vecka?

Där dog den uppsluppna stämningen lite, kan jag väl säga. VAD VAR DET FÖR EN DJÄVLA BIBLIOTEKARIE, kan man ju verkligen fråga sig? Lite som att en läkare skulle säga att man inte behöver medicin och operationer för att bota sjukdomar eller att en skomakare skulle förespråka att man skulle gå barfota. Very skumt.

onsdag 1 november 2017

The TV people

Just nu har jag inte så himla mycket på gång på fritiden. Det är ridningen en kväll i veckan (plus drop in men det är i direkt anslutning till jobbet så det känns inte som att det tar någon tid) och så förstås hönshusbygget, the neverending story. Men jag går inga hundkurser just nu, tränar inte för tävling och håller bara i en liten allmänlydnadskurs. Pluggar ingenting heller! Så med tanke på att jag för ett par år sedan jobbade heltid, pluggade heltid och höll hundkurs tre gånger i veckan plus egen träning och tävling samtidigt så känns det som att jag, trots att jag tyvärr har röven full av mer jobb än jag vill ha, ändå har rätt så mycket fritid. Hinner därför kolla en massa på tv! Nuförtiden med alla play- och streamingtjänster så behöver man ju inte passa några tider heller utan har man en timme över kan man ju klämma ett avsnitt av Game of Thrones om andan faller på. Passar mig så himla utmärkt, har jag märkt.
Serier jag följer just punkt nu (i den ordning jag kommer på dom, inte någon inbördes rangordning):
1. Det stora hoppet (TV3)
2. Jordskott (SVT)
3. Bonde söker fru (TV4)
4. Saknad (TV4)
5. Wahlgrens värld (Kanal 5) (ja, ja, jag veeet, guilty pleasure de luxe)
6. Dr Foster (Netflix)
7. Game of Thrones (i repris, men jag kan ju säga att det underlättar att hänga med i handlingen när man redan vet vilka alla är och på vilket vis de är släkt)
8. Syrror (TV4)
9. Vår tid är nu (SVT)
10. Ensam mamma söker (eller, har bara sett första avsnittet men tyckte det kändes snöpligt att bara ha 9 punkter på min lista).
IMPONERANDE, VA? Eller ja. Det sammantagna intellektuella innehållet gör väl inte precis att Svenska Akademien ringer och erbjuder en ledig stol, men det är smällar man får ta. Nu ska jag glo på Första dejten på SVT. Eventuellt gömma mig bakom hela Jysks sortiment av skämskuddar.