ÅH NEJ (men vilken djävla MATCH va?) Sverige-Danmark 24-26, SILVER till Sverige

Jaha, det var matchen. Så otroligt spännande att det var en ren plåga. 13-13 i halvtid och så jämnt att det kunde ha gått åt vilket håll som helst. Men den där FÖRBANNADE Niklas Landin skulle ju såklart ha en riktigt bra dag på jobbet i andra halvlek och så var det bra med det. Ändå bra kämpat in i det sista, till skillnad från bronsmatchen där Spanien vann lätt över ett till synes rätt håglöst Frankrike. Men Sverige kämpade verkligen till sista andetaget och därför synd att marginalerna var på fel sida idag. Men ett silver är ju ändå ett silver och för att vara första VM-finalen på 20 år och det med ett orutinerat pojklag så tycker jag att det var en fantastisk insats. Därför förtjänade de guldet, men det finns ju tyvärr ingen sådan rättvisa. Nu ska jag deppa till eftersnacket.

De kapabla

Har läst De kapabla av Klas Ekman, och det tycker jag att du också kan göra. Den handlar om följande:

En man och en kvinna i 35-årsåldern checkar in på ett hotell i en liten ort i västra Sverige. Johan ser framför sig en natt med förbjudna äventyr medan Anna med vånda planerar att göra slut på otrohetsaffären för att helhjärtat satsa på sin familj.

Helgen blir inte som någon av dem tänkt sig. Ett katastrofalt misstag leder till att de där och då fattar ett ödesmättat beslut. Detta blir startskottet på en mardrömslik resa som kommer att förändra deras liv för alltid.

Den här boken får mig att tänka på Stängslet av Magnus Mills, en minst sagt skruvad mordhistoria där det ena leder till det andra i ett halsbrytande tempo. Det är lite samma grej här, fartfyllt och underhållande. Stör mig en liten aning på att det inte finns några detaljer, man kan väl skriva ut eller hitta på ett ortsnamn istället för att bara kalla det "en sovstad intill en större" eller att de tittar på Game of thrones istället för "serien de följde". Lite för mycket sånt, men annars en  riktigt trevlig läsupplevelse. Den får fyra alibin av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 4 2021

 Harvar vidare i den här Coronagruppen och är rätt så less på den. Kanske mest för att vi har haft vikarie nästan hela tiden. Det är absolut inget fel på Vikarien, men hon är 20 och det är hennes första jobb, vissa grejer blir inte hundra på grund av, tja, orutin skulle jag väl säga. 

Karin hade bråkat med Köttbullen i veckan och det märktes för hon (Köttbullen) var riktigt fin. Dock kändes hon lite slö till att börja med, men efter att vi hade galopperat så lossnade det. Vi red en övning som var att man skulle rida en meter innanför spåret i trav och göra 15-metersvolter och övergångar. Den typen av övningar är jättenyttiga för Köttbullen och hon blev så lösgjord och fin, till och med i högervarvet. "Är det där hennes svåra varv? Det syns inte", kommenterade Vikarien och då kan man ju vara nöjd. 

En annan sak som irriterar mig med Coronagruppen är att lektionen efter är en hoppspecial, lite blandat med privat- och ridskoleponnyer. Och så fort vi har ställt upp på medellinjen så kommer de in och ska börja plocka fram grejer, det är ju inget konstigt med det, men då är det alltid någon förälder som ska börja prata med Vikarien, fastän det fortfarande är vår tid och hon kanske fortfarande håller på att ge feedback till oss. Styrelsetjejens unge går i den gruppen och då kommer hon in i ridhuset, och så ska hon ofta prata både med Vikarien och dra in pappa Mansplainern i samtalet, och så har Vikarien liksom glömt att hon fortfarande ska ägna tid åt oss. Grr. Sno på med vaccinet nu så att allt kan bli som vanligt igen, pls. Mvh bortskämd, priviligierad osv.   

Feber

 Ja, det är alltså inte jag som har drabbats på annat sätt än att jag har läst boken Feber av Johan Brännström. Den handlar om följande:

VAD HÄNDER MED våra barn när de lämnas ensamma på nätet? Vad hittar ett barn i de allra mörkaste delarna av Darknet som är så ondskefullt att vi vägrar tro på det?

Mikaela Sköld är inrikesreporter på Sveriges största nyhetsbyrå och ensamstående mamma till tolvåriga Vanja. Hon tvingas lämna sin febersjuka dotter ensam hemma och när hon kommer hem från jobbet är Vanja spårlöst försvunnen. Polisen har inte mycket att gå på, men Mikaelas egna efterforskningar pekar mot Darknet den dolda delen av nätet. Hennes sökande efter dottern tar henne allt djupare ned i en febrig och farlig värld, så mörk och depraverad att hon inte kunnat föreställa sig den i sina värsta mardrömmar. Och någonstans på nätet finns en klocka som tickar ned om tjugofyra timmar startar nästa show i The Red Room. Vågar du titta?

Jag kände mig lite kluven efter att ha läst den här boken. Den är å ena sidan rätt spännande, å andra sidan känns handlingen samtidigt rätt förutsägbar och å tredje sidan känns vissa grejer som både Mikaela och polisen och övriga karaktärer är och gör rätt så osannolika. Men det var ändå en trevlig läsupplevelse. Den får tre och en halv Alvedon av fem möjliga.  

JAAA, Sverige-Frankrike 32-26 och SVERIGE ÄR I VM-FINAL!!!

Ooooh myyyyy goooood, vilken match! Tacksam för att det inte blev nåt nagelbitarkaninpulsdrama à la matchen mellan Danmark och Egypten i förrgår. Sverige ledde ju faktiskt matchen hela tiden utom vid något enstaka tillfälle när det var jämnt och Frankrike dunkade in ett mål, men det var ju snabbt kvitterat. Sen är det ju handboll så det går ju inte att slappna av en sekund bara för att man leder med ett par bollar. Det kan ju snabbt ändras. Men det gjorde det inte och sedan började Sverige sega ifrån och när det var kanske åtta-nio minuter kvar och Sverige legat stadigt på fyra-fem mål över Frankrike så vågade man ju ändå börja hoppas lite även om det inte är över förrän det är över. Men det höll! LYCKAN!!!

Nu ska jag kolla på matchen mellan Danmark och Spanien och njuta. Tjolahopp.

Pain is no pleasure

Jag tror mycket på det där med att ont ska med ont fördrivas, så igår kväll satt jag en lång stund med det som vi lite skämtsamt brukar kalla "svärmors massageapparat" för jag har fått den i julklapp av min mamma. Hatar för övrigt ordet massageapparat eftersom det känns som att det inte går att säga utan att det låter som något snuskigt, men det här är i alla fall någonting som är avsett för stela och ömmande muskler och inte för porr. Den, apparaten, är både stor och tung och för att den ska komma till sin rätt så behöver man nästan vara två, åtminstone om man ska kunna massera sig på ryggen utan att få ont på andra ställen p g a statisk belastning. 

Masserade kanske en kvart igår kväll och idag känns högerarmen kanske lite bättre, men smärtan har istället flyttat sig till högra skulderbladet, det känns nästan som att det är kramp i musklerna och det har hållit mig vaken större delen av natten. Man skulle kunna tro att det är någon som sitter med en voodoodocka föreställande mig och fnissar och sticker nålar ungefär som han den där förhäxade prinsen gör i Indiana Jones och de fördömdas tempel. Har provat att ligga på vänster sida, ligga på rygg, ligga på mage, till slut gav jag upp och provade även att ligga på höger sida eftersom det gjorde ont hur fan jag än låg. Slumrade lite emellanåt, men vaknade varje gång jag jag skulle vända mig och dra med mig täcket som det tydligen alltid låg en hund på. Jag tycker det är supermysigt att sova med hundarna i sängen men får lite panik när täcket sitter fast och man inte får det med sig, kan gå från sovande till 100 % vansinnig under loppet av en och samma sekund. Seriöst. Ingen av hundarna väger över 10 kg, ändå känns det ibland som att sova med sängen full av betongblock. Jaja, det är ju självvalt så jag ska inte klaga. Att ligga vaken p g a omotiverad smärta i arm och axel kommen från absolut ingenstans är däremot något att klaga över och det gör jag också, högljutt och länge. Fattar inte vad det är eller varför det ska drabba just mig. Nog för att jag har kassa axlar och kass nacke och alltid har mer eller mindre ont i dessa delar av mig, men det kan väl räcka med att jag har fått lära mig att leva med det som ett slags bakgrundsbrus och att jag har fått välja bort att hålla på med vissa grejer som inte funkar, jag behöver väl inte sån här djävla voodoo-smärta utöver det?

Är trött som ett as och känner mig så otroligt opepp. Hatar verkligen att inte få sova. Efter jobbet ska jag åka direkt till stallet och rida och sedan hem som ett spjut till VM-semifinalerna i handboll. Ska till och med försöka avtala bort att packa höpåsar efter lektionen, i normala fall tycker jag det är rätt mysigt att gå och pyssla med sånt, men idag vill jag helst slippa komma hemsladdande lagom till avkast och vara tvungen att se första halvlek stående i ridkläder. Sen kommer jag såklart inte att vara trött, jeflar vilket spännande mästerskap det har varit så här långt. 

Igår var och handlade på ICA i grannbyn mest för att jag råkade ha vägarna förbi och de har ett ovanligt bra sortiment av tuggben till hundar. Det är för övrigt ingen stor affär sett till antalet kvadratmeter och det satt ett stort anslag i entrén att det bara fick vistas max ett visst antal personer i butiken och en vädjan om att bara handla en person per hushåll för att undvika trängsel, osv. Jag var där typ vid 13.30-tiden och alltså HERREGUD vilken trängsel? Var kommer alla människor ifrån och framför allt, vad är det för fel på folk som till varje pris tycker att de måste gå par- eller till och med familjevis och handla till och med i dessa tider? Det lär ju dröja innan jag sätter min fot i den affären igen, kan jag ju säga. 

Ja, sen var jag ute på en liten roadtrip och såg en massa människor med reflexvästar och schäferhundar och trodde först att det var någon polisutryckning, men då var det Missing People som var ute och sökte efter någon. Körde sedan för första gången på nya E22 och kom faktiskt ihåg att svänga av på rätt ställe. Det är nämligen ingen avfart till närmaste vägen hem längre, utan därför måste man svänga av på avfarten innan och sedan åka på den gamla vägen. Stod noll skyltar om detta, vilket man kan tycka vore rimligt att det informerades om. Det är likadant när jag kör hem från jobbet. Förr körde man bara på E22 tills man kom till korsningen där svängde man av mot väg 9/19, men nu är det motorväg hela sträckan och man måste svänga av för att komma på gamla vägen, annars får man åka i flera mil innan nästa avfart och det känns ju som en onödig resa. Tycker nästan det borde vara såna där skyltar, OBS SISTA AVFARTEN som det är vid Svågertorp innan man kör ut på Öresundsbron. Men man vänjer sig väl. Gött i alla fall att slippa alla vägarbeten och avstängningar och omledningar av trafiken som det har varit i samband med byggandet av motorvägen.

 

Winter is coming, men dra åt helvete

Jaha, här gick man och fröjdades åt både barmark och plusgrader och funderade på sådder och annat vårigt, men säg den lycka som varar. När jag klev upp i morse var det vitt på marken igen och minusgraderna blängde sturskt från termometerns display. Alltså vad FAAN. Nu får det väl ändå vara nog. Utöver det så har jag fått någon tradig låsning i axeln. Nån nerv som är i kläm eller nåt misstänker jag, jag kan veva armen obehindrat både fram och tillbaka och lyfta och greja, men när den kommer i vissa lägen så är det som om någon kör in en kniv i själva axelleden. Smärtan är att jämföra med att slå i armbågen, det som av någon anledning kallas för änkestöt, och HELVETE vad ont det gör. Har ju inte direkt gjort något som motiverar detta heller, så nu är jag bitter på detta djävla måndagsexemplar till kropp. Att det alltid ska vara något. Två grejer har hittills utlöst smärtan: 1. När jag skär bröd, i det läget när jag drar armen tillbaka och tar i (p g a mina hembakade bröd har en rejäl skorpa). 2. När jag drar på mig ett par byxor. Tydligen gör jag inget annat där armen förs bakåt, men det här räcker ju eftersom det gör så HELVETISKT ont. Ska man nu behöva börja köpa färdigskivat bröd och gå klädd som Kalle Anka, jag bara frågar?  

Hurra, Sverige-Qatar 35-23 (!!!) och Sverige är i SEMIFINAL!!!

Jamen alltså Oh. My. God! Ohmygod, ohmygod, ohmygod, vad är det som händer? Var ju helt nervsvag efter att ha sett matchen Danmark-Egypten som var otroligt jämn och till sist slutade med uddamålsvinst till Danmark efter två förlängningar OCH straffar. Har jag nog inte varit med om sedan nittiotalet. Dessutom var det en jefla massa drama som gav röda kort och straffar när det bara återstod sekunder av flera av de många halvlekarna. Puuh, vilken spänning. Tyckte faktiskt att det var lite synd att Danmark vann för de har ju glidit genom hela detta VM på en räkmacka och knappt haft något motstånd att tala om, så lätt grupp som de hamnade i med icke-handbollsnationer som Japan och Demokratiska Republiken Kongo som motståndare. De kunde gott ha tufsats till lite och fått lämna lite slokörat, det klär dom. Detta säger jag för att jag jobbar med både danskar och norrmän och vi är alltid rätt missunnsamma mot varandra under pågående idrottsevenemang. Och häromdagen, när vi pratade om handbollen så sa en (dansk) att han hoppades och trodde att Danmark och Norge skulle mötas i finalen. Bah. Men nu är ju Norge utslaget, så den profetian kom i alla fall på skam. 

Och Sveriges match inleddes otroligt jämnt och lite väl svajigt och många tekniska fel från Sveriges sida. Men sen ordnade det upp sig och i halvtid ledde Sverige med fyra. Och andra halvlek blev ju nästan ett skolboksexempel och ren och skär njutning. Så roligt och så välförtjänt. Nu blir det antingen Frankrike eller Ungern på fredag. GULP!  

Uppdatering: Det blir Frankrike. Och Danmark får möta Spanien. GULP, GULP. Jamen helgen är i alla fall räddad, match om medalj blir det ju i vilket fall som helst. Mmm. Av alla världens länder är Sveriges lilla pojklag med i topp fyra. MMM. 

Äppel-tv

När vi skaffade SMART-TV, för...tja, fem-sex år sen kanske? så tyckte jag att den absolut största behållningen med det var att kunna titta på SVT Play direkt i tv:ns webbläsare istället för att böka med att koppla ihop dator och tv och aldrig få ljudet att funka som det var tänkt (i alla fall lyckades vi aldrig med att få hemmabioanläggningen och en externt inkopplad dator att så att säga tala med varandra utan det var snarare så att hemmabioanläggningen fick tiga och lyssna på datorns mesiga ljudbild). Men säg den lycka som varar för evigt, för efter något år så bestämde sig SVT för att satsa på att utveckla Play mot surfplattor och mobiltelefoner och så plötsligt en dag funkade det inte att kolla på SVT Play i den smarta tv-apparaten utan dess webbläsare började bara tjata om att man skulle installera något tillägg som inte fanns och då var det end of story där. Samma sak hände med TV4 Play. Då skulle jag skaffa en sån där Chromecast där man liksom skulle kunna spegla det som visades i mobiltelefonen på tv-skärmen, hur enkelt som helst, men jag fick aldrig min dåvarande mobiltelefon och den (inte så) smarta tv:n att samverka för (enligt tusen felsökningar och supportsamtal) den dåvarande mobiltelefonen hade inte tillräckligt stark processor. Hade sannerligen inte lust att köpa en ny telefon bara för att kunna titta på gamla repriser av Varuhuset i storbildsformat så jag gav fan i det. Kollade på datorn eller i telefonen om jag var tvungen och det funkar ju, men jag stör mig på själva principen att man har en tv med internet och webbläsare, men man kan inte använda dessa funktioner för att strömma ljud och bild. Som sten på börda så ligger ju heller inte alla program eller hela säsonger kvar i programbiblioteket som ingår i Telias tv-utbud. Jag tittar ju i princip aldrig på program när de går "på riktigt" utan kollar i efterhand via programbiblioteket. Jaha, så ser man då reklam för någon ny serie som verkar bra och så kanske det går några veckor innan jag får tid/lust/ork/möjlighet för lite mer seriöst tv-tittande, och då finns bara typ avsnitt 4 i programbiblioteket, de andra har tagits bort där, men finns på Play. 

"Men skaffa Apple TV", vet jag att många har sagt när jag gnölat över missade säsongsstarter och uteblivna julkalendrar, men då har jag, som uppenbarligen är född på medeltiden, trott så här: att det har varit ungefär samma sak som Chromecast, och att Chromecast har varit för Android och Apple TV för Iphone. För ett tag sen fick jag veta att så inte var fallet, eller jo, man kan koppla sin Iphone till Apple TV och spegla den, men även att Apple TV fungerar som en mojäng som kopplas till ens tv och så ligger det appar för diverse strömningstjänster i själva den mojängen. MEN ÄR DET SANT? ylade jag nästan i extas när sanningen gick upp för mig. "SVT Play också? Och TV4 Play?" frågade jag och lät (som jag föreställer mig) som en knarkare som fått upp spår efter både gratis amfetamin och heroin av högsta kvalitet, och det slutgiltiga avgörandet kom när min dotter berättade att SVT Play-appen äntligen var synkad med Öppet Arkiv (vi har båda en förkärlek för gamla repriser av svenska serier) så nu fanns "allt" i appen. 

Så jag in på nån hemelektronikkedjas sida och beställde en APPLE TV. När man beställer saker i webbshoppar så brukar det ju komma upp "personer som köpte ditt beställde ofta också även datt" och personer som beställde APPLE TV beställde också ofta en fjärrkontroll. "Ja, men det måste man väl ha", tänkte jag som var i köptagen, och en liknande sån fjärrkontroll som visades på bilden hade jag sett hemma hos min dotter och hennes sambo. Så den hamnade också i kundkorgen, klick, klick, sen gick det några dagar och så fanns APPLE TV:n att hämta på Coop. 

Hämtade hem, packade upp. Insåg detta: det ingick redan en fjärrkontroll till APPLE TV:n. Insåg även vad som INTE ingick: en HDMI-kabel så att man kunde koppla in den till tv:n. Så där satt jag med två fjärrkontroller och ingen sladd och tyckte att det  borde vara mer intelligent att skriva ut "personer som beställde en APPLE TV köpte även en SLADD för den ingår ej". Det stod säkert någonstans att den inte ingick, men jag var så exalterad över möjligheten till tillgång till alla säsonger av Rederiet att jag inte läste så noga. Aja, det ordnade sig när min man kom hem eftersom han sparar på allt i allmänhet och elektronik i synnerhet så det var ju självklart att han hade en sån sladd i sina gömmor. Koppel koppel och sen skulle det bara vara att följa anvisningarna på skärmen, stod det i den väldigt lilla medföljande bruksanvisningen. Första anvisningen var att man skulle välja språk. Då visade det sig att den medföljande fjärrkontrollen inte hade några såna där pil-upp-pil-ner-tangenter som man har när man ska bläddra i en lista. Det närmaste man kom var volymknappen, men det hjälpte ju inte. Provade allt tyckte jag, men det enda som hände var att man såg att volymen höjdes och sänktes, plus att jag råkade aktivera nån sån här text-till-tal-funktion och tv:n började smattra ut instruktioner på tyska i varierande tonläge. Vad FAN var detta för värdelös grej? tänkte jag surt (så här i efterhand gissar jag att det finns en liknande funktion på någon slags touch pad-del av fjärrkontrollen men det kom sannerligen inte intuitivt, hur djävla svårt kan det vara med en liten förklaring för oss boomers?), men så testade jag att packa upp den där fjärrkontrollen som jag köpt i tron att det inte ingick någon. Och där fanns det pil-upp-pil-ner (men däremot ingen volymknapp?) så då började det långa och mödosamma arbetet att sätta sig in i hur allting funkade. Ansluta till internet, herregud, vad är lösenordet till wifi nu igen? Och så ska man då knappa in det jättelånga genom att liksom glida längs med ett tangentbord på skärmen och klicka på bokstäver. Snabbt gick det inte. Sen var det mycket om platsinformation och Apple ID som jag hoppade över för det kändes rätt onödigt. Sedan visade det sig att man ändå var tvungen att ha ett Apple ID för att kunna ladda ner appar. Nu råkar jag ha ett Apple ID eftersom jag har en Iphone på jobbet, men jag hade inte kommit ihåg lösenordet till det om jag så blev hotad till livet. Fick rota fram jobbtelefonen och googla och fixa och trixa för att hitta hur man bytte lösenord i den, sen stod det så här: lösenordet måste vara minst åtta tecken långt, innehålla minst en stor bokstav och en siffra. Men dom första jag provade dög inte fastän de uppfyllde dessa kriterier och dessutom även innehöll specialtecken, oklart varför men Gud så irriterande. 

För längesen hade vi ett affärssystem på jobbet där man av någon anledning var tvungen att byta lösenord jämt och ständigt och det var så enormt tröttsamt, däremot var det inte så noga om man återanvände samma lösenord så jag växlade mellan KUKEN666 och 666KUKEN (jättemoget, jag vet, men det var som sagt väldigt tröttsamt). Provade att fresta mitt Apple ID med Kuken666 för att få med både stor och liten bokstav samt siffra, men det gick inte för då fick man inte ha tre tecken bredvid varandra. Alltså hur djävla stingsligt får ett system vara? Aja, till slut hittade jag väl något som till och med stränga Apple kunde godta, men det tog sin lilla tid. Sedan laddade jag ner SVT Play. Det gick snabbt. Så kom turen till TV4 Play. Ja, då hade man väl nån djävla log in där OCKSÅ vars lösenord jag faktiskt kom på efter ett tag. Sen var klockan så mycket att det egentligen var dags att gå och lägga sig, men jag var tvungen att kolla på ett halvt avsnitt av Varuhuset av ren princip. Bara för att man kan, liksom. Känner mig nu lite modern, även om en modern människa a. gissningsvis inte skulle behöva ha en hel kväll på sig att fixa ovanstående, b. gissningsvis heller inte skulle välja att se maktkampen mellan Margareta Öhman och Karin Fors det första hen gjorde när man skaffat APPLE TV. 

Men nu djävlar alltså. Fast ikväll blir det inget nostalgi-tv-tittande för ikväll är det handboll. Men sen ska det frossas.          

Lite mer om handboll såklart eftersom det inte händer så mycket annat just nu

Satt uppe till sent och såg Danmark fullkomligt mosa Kroatien så att de senare gick miste om en kvartsfinalplats och därmed får Sverige möta Qatar imorgon. Såg Qatar spela mot Bahrain i någon match i gruppspelet och de spelar inte dåligt alltså. Stora som hus är de också. Nervkittlande blir nog bara förnamnet i detta möte. 

Annars var det lite gött att se Kroatien åka på däng. De är sannerligen inte vad de en gång varit, nog för att Danmark är duktiga men att de (kroaterna alltså) förlorade mot Argentina? Inte för att Argentina är så himla dåliga, men Kroatien räknas ju ändå som en toppnation inom handboll. Eller räknades? Inte undra på att Lino Cervar sa upp sig på stående fot, eller jo, det var faktiskt en jättekonstig grej att göra. Kanske inte att han skulle sluta, för han har väl stått vid den kroatiska bänken och slagit ut med armarna, plutat med underläppen och rullat med ögonen ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna, men att göra det i direktsänd tv känns ju lite väl mycket drama queen. 

Hittade en bild på Lino och hans fru, de verkar vara väldigt konstintresserade. Helvete vad tavlor alltså. 

Annars händer det inte mycket. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är tur man har handboll i januari. Det är ju alltid antingen ett VM eller ett EM för herrarna, ibland pratas det om att det är för tätt med stora mästerskap, speciellt när det är OS-år, och att man borde se över det så att det kanske bara ska vara vartannat år eller så. Då blir jag ängslig! Men hittills verkar det bara ha varit snack och det hoppas jag det stannar vid. Hehe. 

Saker som händer när man passerat 50?

 Har börjar upptäcka nya sidor hos mig själv på senare tid, till exempel detta:

1. Har börjat titta på Vinterstudion på helgerna. Innan har jag tyckt att all form av idrott som utövas med skidor eller skridskor är ZZZzzzZZZå ZZZzzzZZZövande. Om jag så hade dragit i mig ett helt kilo amfetamin inför tv-sändningarna av Vasaloppet så hade jag ändå tvärsomnat innan den första muggen med blåbärssoppa tömts i Smågan. Men nu! Sitter kanske inte klistrad, men har liksom fått en förkärlek för att sitta i soffan med en brasa i kaminen, Vinterstudion i bakgrunden och ett korsord eller en god bok framför mig. Lyssnar med ett halvt öra på kommentatorerna, tittar upp när det börjar dra ihop sig, känner FRID. Hade någon sagt det till mig för fem år sedan så hade jag skrattat åt att tv-sänd skidåkning skulle vara ett stående inslag i mina helgaktiviteter. Hörde förresten en jätterolig historia om den norske skidskytten Johannes Tingnes Boe. Han har ju en bror som också håller på med skidskytte och som heter Tarjei Boe. Då undrar man ju lite varför han inte heter Tarjei Tingnes Boe? Jo, då visade det sig (källa: sportkommentatorer, så man får väl ta det med en nypa) att när lille gossebarnet Boe skulle namnges så skulle han heta Johannes, men det hette ju redan hans farfar? HUR GÖR VI DÅ? frågade man sig, och så kom man på att Johannes Boe den yngre även skulle få mammans efternamn Tingnes. Men när nästa son kom till världen i familjen Boe så hade man inte det problemet och därför fick lillebror bara ett efternamn. Det är (enligt mig) så många dimensioner av humor här så jag inte riktigt vet hur jag ska tackla det.  Så det tackar jag vinterstudion för. 

2. Funderar seriöst på att plantera dahlior i trädgården. Har sedan urminnes tider dissat dessa blommor p g a orkar inte med växter som inte är vinterhärdiga och att hålla på att gräva upp och vinterförvara och sedan gräva ner dahliaknölar har verkligen inte lockat mig. Men nu kan jag bara se hur maffigt det skulle bli med en skog av dahlior, dahlior, överallt dahlior. Har också lärt mig att dahliaknölar inte direkt är gratis, men det är väl smällar man får ta. Nu djävlar ska det beställas. 

3. Har blivit lite besatt av att ha bra skor för alla väder. I höstas köpte jag någon låg variant av gummistövel/boots för att jag var dödstrött på att mina kängor läckte (de var hyfsat vattentäta, men jag råkade trampa på en gren som stack hål i tyget på ovansidan och då hjälper det ju inte hur man än impregnerar), sedan blev jag dödstrött på att gummibootsen var så kalla när det var kallt ute, så nu har jag köpt ett modern variant av min barndoms allvädersstövlar som enligt uppgift ska tåla ner till 30 minusgrader. Har ju annars varit den som i princip gått barfota eller i gympaskor året om, men känner mig nu nästan som Imelda Marcos 2. 

HUR SKA DETTA SLUTA?  

Till stallet istället, v 3 2020

I fredags stod det ju som bekant hoppning på schemat. Vi har fortfarande vikarie, men jag träffade Karin som hastigast och hon berättade att hon hade ridit Köttbullen tidigare i veckan och vittnade om träningsvärk (tack, då behöver jag inte känna mig som Sveriges mest otränade) i ben, mage och lite i höger arm. Det hade gjort nytta, för Köttbullen var SÅ fin när vi red fram och det är ju då SÅ typiskt att man ska behöva slösa bort det på hoppning. Någon gång kunde det ju vara roligt att få rida dressyr utan att man först måste slåss med en trilsk Köttbulle i en halvtimma innan hon ger med sig och börjar samarbeta. Men men, det är ju bara att gilla läget. Vi skulle hoppa en övning som var vänd snett igenom gånger två med två små kryss på varje diagonal och så låg det bommar utlagda i svängen och dom skulle man rida mellan för att få en rak väg. Först skulle vi hoppa fram i trav. Det gjorde alla utom Mansplainern som jagade iväg i galopp. "TRAV var det", hojtade Vikarien och han bara "jamen jag tycker det är mycket lättare att komma i galopp". Alltså ingen normal skulle ju ens komma på tanken att a. göra något annat än vad ridläraren sa, b. börja tjafsa emot. Hatar verkligen Mansplainaren, och här kommer en annan anledning: en i Nya Gruppen är livrädd för att hoppa. Alltså livrädd på ett plan så att hon är gråtfärdig innan. Ändå strongt att komma, hade jag varit så rädd så hade jag nog avbokat, vilket jag regelmässigt gjorde under några år back in the days men på den tiden var förståelsen låg och hindren högre. I alla fall. Vi skulle hoppa "banan" en och en, vi fick själva välja om vi ville komma i trav eller galopp, och medan en hoppade stod vi andra uppställda i mitten av A- respektive C-volten. Jag stod tillsammans med rädda tjejen och Mansplainern och var först ut av oss tre. När jag kom tillbaks efter min runda så sa rädda tjejen att det hade sett "jätteproffsigt" ut. Jag tackade och hon började prata om hur oerhört rädd jag var, benen var som gelé osv. Jag sa då något peppande i stil med "men ta det bara lugnt så kommer det att gå bra, du kan ju ta det i trav hela vägen om du vill" och då fick Mansplainern luft och bara "nä nä, kom i galopp istället, det är MYCKET enklare". Ville döda honom där och då, men precis då ropade Vikarien till rädda tjejen att det var hennes tur och att hon "bara skulle komma i trav och ta det lugnt hela vägen". HA! Inte för att jag tror Mainsplainern brydde sig dock, det ligger ju lite i en mansplainers natur att inte göra det. Men Gud vad jag retar mig på honom. 

I alla fall, det gick bra för rädda tjejen och alla andra också, sen skulle vi komma en gång till var. Första gången hade jag travat mot första hindret, galopperat till andra, brutit av efteråt till trav för att fatta ny galopp i svängen och tagit de sista två i galopp. Men nu tyckte Vikarien att jag kunde komma i galopp direkt. Okej, då gjorde jag väl det. Men helvete vilken fart Köttbullen satte upp, hon drog iväg som om hon vore förföljd av röda djävlar över de första två, sen gick det undan så mycket att jag inte fick till en bra sväng utan hon trampade på en av de där bommarna (en sån där stoppad bom som är gjord i samma material som en gymnastikmatta, typ) som låg utlagda för att markera vägen mot hindret och jag vet inte om det var det eller om hon bara fick någon allmän feeling, men där drog hon iväg som om hon var förföljd av både röda djävlar och hade fått en hel bisvärm under svansen. JIII-HAAAA, skrek jag. Inte. Allt gick så fort (som sagt) att jag knappt hann bli rädd utan det var bara att klamra sig fast och hålla om och rikta in och hoppas på det bästa, och det gick bra i den mening att jag inte ramlade av (nivån på att lyckas sjunker hela tiden, hahaha). "Du gillar väl fart", skojade Vikarien och jag bara "du, jag gillar KONTROLL" och sedan skrattade vi och jag sa att jag skulle slå en signal till Henric Ankarcrona och höra om han hade någon plats över i OS-laget för här fanns det ju oanade resurser.   

Puh. Ja, det var hoppningen det. Nu hoppas jag på några härliga dressyrpass med en samarbetsvillig Köttbulle. 

Hurra, Sverige - Ryska Handbollsförbundets lag 34 (!) - 20 och Sverige är i kvartsfinal!!!

Ja herregud, vad ska man säga? Vilken total utskåpning, det var ju nästan så att man tyckte lite synd om ryssarna (som alltså inte får spela för Ryssland som nation p g a omfattande dopingskandal på statlig nivå så bara de som kan bevisa att de inte varit med där får dra på sig neutrala paltor istället för landslagströjor och så spelas nån hurtig trudelutt istället för nationalsången) när försvaret och Palicka stod som en vägg mot det ryska anfallsspelet och Sveriges lilla pojklag bara öste in mål efter mål åt andra hållet. 

Men efter att ha haft två oavgjorda matcher på rad som avgjordes till Sveriges nackdel när bara sekunder återstod så njöt jag under alla de sextio minuter som Sverige ledde matchen. För Sverige drog ifrån redan från start och ledningen var hela tiden så stor att man aldrig direkt behövde sitta på helspänn och bita på naglarna. Liiite svajigt i början av andra halvlek, då ryssarna gjorde tre eller fyra raka mål och Sverige inget, men det ordnade ju raskt upp sig innan man ens hann börja bli orolig. Aaaah, så välförtjänt. Nu ska jag sitta uppe sent och lyssna på eftersnacket och N-J-U-T-A. 

Arvtagaren

Har läst Arvtagaren av Camilla Sten. Den handlar om detta:

En skrämmande spänningsroman om mörka familjehemligheter som uppdagas på en isolerad herrgård.

Eleanors mormor Vivianne mördas. Hon ser mördaren springa från brottsplatsen, men är kliniskt ansiktsblind och när polisen ber henne beskriva mördaren kan hon inte.

Vid bouppteckningen får Eleanor veta att hennes mormor lämnat efter sig en stor herrgård - en herrgård hon aldrig tidigare hört talas om. Tillsammans med sin sambo, sin moster och en advokat åker hon dit en helg för att bekanta sig med sitt arv. Men huset hennes mormor aldrig berättat om döljer flera hemligheter.

Ju mer Eleanor gräver i det förflutna, desto fler frågor väcks. Vem var Vivianne egentligen? Vem kan ha velat döda henne? Och varför ville hon hålla den märkliga herrgården hemlig?

Eleanor söker desperat efter sanningen, men det är någon som verkar vilja hindra henne från att finna den.

Ja, men alltså, nja? kände jag väl efter dessa drygt 400 sidor, som kändes som 200 för många. Väldigt seg inledning och även om det inte var särskilt många karaktärer så var det ändå väldigt rörigt vem som var vem och vem som var släkt med vem eftersom alla verkade ha minst ett alter ego. Sedan tog det fart, men kändes ändå rätt så osannolikt. Och den här grejen med ansiktsblindheten kändes inte som att den direkt tillförde berättelsen någonting, det blev mest tjatigt. Själva grundidén var inte alls tokig, men det höll inte riktigt ihop hela vägen. Den här boken får tre familjehemligheter av fem möjliga.  

Mån åååh, fast puuh, Sverige-Slovenien 28-28

Jamen alltså MINA NERVER KLARAR INTE DETTA! Med Belarus-matchen i färskt minne så började Sverige väldigt bra och ledde med fem bollar, men Slovenien spottade i nävarna och kom igen och sen var det helt jämnt. Sverige spelade bra men tufft och åkte på totalt åtta utvisningar men hängde ändå med. När det var fem sekunder kvar ledde Sverige med 28-27 men så lyckades slovenerna krångla in en boll sekunden innan slutsignalen så det blev oavgjort. IGEN! Röven! Men en poäng är bättre än ingen, osv, men det innebär ju att det blir måstematch på söndag. Igen! Mot ryssarna, som ju för all del inte är vad de en gång varit (och det är ju inte Sverige heller, Sverige har snudd på ett pojklag) De, ryssarna alltså, "ska" vara det svagaste laget i den här gruppen, men innan i onsdags så hette det ju även att Belarus inte skulle vara några problem för Sverige att slå och det såg man ju hur det gick med det. Aja, man sitter inte och halvsover i alla fall.

Sömnpillret

Har laddat ner en app som heter White Noise Generator. White noise betyder vitt brus och vitt brus är monotona ljud, till exempel vindrutetorkare som slår eller en klocka som tickar, som kan hjälpa till vid sömnsvårigheter och tinnitus. Lider ej av det senare, men periodvis är Morfeus och jag inte direkt bff:s om man säger så, så jag laddade ner och testade även om jag tycker det här med bakgrundsljud kan vara rätt så påfrestande och att tystnad är otroligt underskattat. 

Appen består till en väldigt stor del av olika naturljud som funkar rätt så dåligt på mig, jag blir inte ett dugg sömnig av vatten som porlar eller vågor som slår eller fåglar som kvittrar eller grodor som kväker eller syrsor som...ja, vad det nu heter när syrsor låter. Ej heller väderljud som att det blåser och regnar eller åskar. Gillar heller inte motorer som brummar, fläktar som surrar, folkmassor som sorlar, vatten som kokar eller dusch som strilar. I teorin (och praktiken) gillar jag ljudet av gräsklippare, men då ska det vara när jag ligger och dåsar med en deckare och ljumma sommarvindar fläktar samtidigt som grannen är ute och strävar omkring med sin Klippo Excellent som om det inte fanns någon morgondag. Ljudet av gräsklippare i White Noise Generator låter helt fel, eller om det är jag som är väldigt känslig. Gillar egentligen bara ett av ljuden: CAT PURRING. Vet dock inte om det hjälper mig att somna, men det är ett mycket bra ljud. Sen fattar jag inte varför man inte lägger in ljudet HORSE CHEWING, för det finns väl inget som är så rogivande som att höra en häst stå och tugga på hö. Så det tipset kan ni få av mig alldeles gratis, ni som utvecklar den här typen av appar. 

Jag är jätte-jätteglad över att Trump är ute och det är kanske lite opassande att skriva detta, men ett annat ljud som jag också tror skulle passa i denna appen är: JOE BIDEN. Helvete vad han pratar tråkigt och sövande. Men det kanske är det världen behöver efter fyra lynniga år med Donald Duck Trump vid makten. Lite lugn och ro, lite vitt brus även över världspolitiken. Det hade ju inte varit så dumt precis. 

Skratt

Stefan: Kan du hjälpa mig här, jag har fått ett mail på danska och jag fattar inte vad de menar?
Jag (läser): "Kan du sände mig mål på paller"...ja, det är alltså måtten på pallen de vill ha. "Måla" betyder "mäta" både på danska och på norska. 
Stefan: Jaha, så "målarpensel" på danska, är det en tumstock då eller? 

Deadline

Har läst Deadline av Rebecka Edgren Aldén. Detta är handlingen:

När Anna får drömjobbet på livsstilsmagasinet Suzanna träder hon in i en värld hon tidigare bara sett på håll. Glammiga galor, gratisprylar och uppmärksamhet. Chefredaktören Diana Gray är en före detta dokusåpadiva och nu populär influencer, med stor karisma och många kändisvänner. Anna dras som i en virvelvind med i Dianas stjärnglans. Tills hon förstår att något är allvarligt fel på det nya jobbet. Redaktionen lider av en omänsklig stress och Diana ljuger och manipulerar.

Vad är det Diana till varje pris inte vill avslöja? Det hela utvecklar sig till ett spel på liv och död, och insatserna visar sig vara högre än Anna någonsin kunnat föreställa sig.

Jag har läst hennes två tidigare böcker, Den åttonde dödssynden och Och blomstren dö och tyckte de var okej. Rätt så lättsmälta och -lästa och med en twist på slutet. Och den här var väl lite i samma stil. Lite rörig och lite för många trådar hit och dit och vissa grejer kändes kanske inte så trovärdiga medan andra gjorde det. Den här boken får tre lösnummer av fem möjliga.  

Oxveckorna

Jag har säkert skrivit om det en miljon gånger förut men jag gör det igen: januari och februari är mina värsta månader på hela året. Har inget emot mörker och ruskväder i november, då är det nästan bara mysigt. Men i januari är jag skittrött på det och vill ha vår. Och då är jag ändå en priviligierad människa som för det mesta slutar så tidigt att jag får ett par timmars dagsljus även i veckorna (känner mig dock ej lika priviligierad klockan 04.00 när klockan ringer och jag ska upp och iväg till jobbet, men men), hade jag inte fått det så det nog känts väldigt mycket tyngre i oxveckorna.   

Upplägget jag har nu är: jobba hemma måndag och torsdag, vara på jobbet tisdag, onsdag och fredag. Det funkar bra och det känns som att arbetsveckorna går rätt snabbt. Hade mycket väl kunnat tänka mig att ha ett sådant upplägg även när det inte är pandemi. Att jobba hemma hela tiden som jag gjorde i våras känns inte extremt lockande, men en sån här mix passar mig fint.   

Imorgon är det ridning och vi ska hoppa. Det är väl inget jag ser fram mot sådär enormt mycket, men det är ju bara att ta sig igenom. När jag var ung och odödlig och tränade hoppning lite mer seriöst så kunde jag ibland tycka det var rätt läskigt när hindren blev för höga och/eller man skulle rida på som om man var jagad av vargar. Men på den tiden var man (jag) mer rädd för ridläraren än för att ramla av och eventuellt slå halvt ihjäl sig. Vi hade på den tiden en förfärligt barsk ridlärare som vi kallade för Fiskögat för hon hade en precis iskall blick som hon spände i en om man (eller hästen) inte gjorde som hon ville. Utöver det var hon både längre och mer maskulin än de flesta män jag känner och brukade vråla ÖVER, UNDER ELLER IGENOM, DET FINNS INGET SOM HETER VÄGRA om man tvekade lite inför att hoppa 1.20 utan stigbyglar och tyglar (hon var mycket för balansridning) på en lat ridskolehäst. Och då styrde man mot hindret med döden i hjärtat och förberedde sig på att bjuda på tårta nästa vecka (den som ramlar av bjuder på tårta, det är sen gammalt och som jag minns det så åt vi tårta jämt). En gång när hon tyckte att jag red i för dåligt tempo så sulade hon iväg sin nyckelknippa så den träffade hästen jag red i baken så han blev skiträdd, for iväg och bockade vilt längs med hela långsidan. Den gången ramlade jag inte av, vilket berodde mer på tur än eventuell skicklighet men det behöver man ju inte låtsas om. "Ja, det var ju inte så illa", sa Fiskögat lite motvilligt när jag äntligen fick stopp på den med rätta upprörda hästen. Det var nog det närmaste beröm jag någonsin fick av henne. KUL PEDAGOGIK år nittonhundralängesen. Ja, sådär går det ju inte till längre, i alla fall inte på min ridskola. Plus att nu har jag inga som helst problem med att säga "hej, jag är en mes och jag vill inte hoppa mer än 30 centimeter". Så pass gött att bli äldre i det avseendet. 

Puh, men ändå hurra, Sverige-Belarus 26-26

Alltså, mina nerver. Klarar ej sånt här. Trodde, och det var jag ju knappast ensam om, att det skulle vara a walk in the park att möta Belarus som ju enligt mig aldrig har utmärkt sig tidigare, men helt plötsligt var alla belaruser minst två och en halv meter långa, stod som en massiv köttmur i försvaret och bara matade in mål efter mål framåt medan ingenting, absolut ingenting gick Sveriges väg. Målvakten tog allt, de tekniska felen stod som spön i backen och i försvaret såg det ut som ett ungdomslag. Vilket det ju mer eller mindre är, men ändå. Belarus ledde som mest med åtta bollar och det såg minst sagt deppigt ut. Men sen började det bli ändå lite fart i anfallsspelet och knaprade in fyra av de åtta innan halvtid. Sen började även försvarsspelet bli värt namnet och när en kvart återstod var det lika. Och sen var det en adrenalinsprängd kvart där alla slets mellan hopp och förtvivlan och när det var 30 sekunder kvar ledde Sverige med 26-25 och tog time out för att lägga upp taktiken, men FAAAAN också, med åtta sekunder kvar sköt (stackars stackars) Alfred Jönsson (9 år cirka) utanför, belaruserna fick tag på bollen och kvitterade med tre sekunder kvar. Tyckte så synd om Alfred som typ spelar sin tredje landskamp, han kunde väl ha fått bli matchhjälte istället som han skulle ha blivit om bollen gått in i mål, för trots allt låg han bakom mycket av den ändå rätt mirakulösa upphämtningen. Men det är ju som det är i handboll. En poäng är ju dock bättre än ingen poäng och det var ju rätt länge som det lutade väldigt mycket åt ingen poäng. Så på så sätt var det ju ändå starkt att jobba sig tillbaka ur detta gigantiska underläge. Aja, vi får väl se hur det går på fredag. Då väntar Slovenien, som ju ska vara den på pappret svåraste motståndaren i den här gruppen. GULP! 

Plötsligt (efter 20 år) händer det

 I år firar jag 20-årsjubileum på mitt jobb. Kom snudd på som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem runt halsen. Nä okej, riktigt så gick det väl inte till mer än att det var i april. År 2001 dårå. Det känns ändå inte så längesen, men ändå har det ju såklart hänt sjukt mycket när man tänker efter. Vad som känns konstigast är att jag nu har varit här längre än vad jag kommer att vara kvar innan jag går i pension, givet att pensionsåldern inte höjs till 73 år (förvisso inte helt otänkbart?). 

Har suttit i samma rum i alla dessa år. När jag började var vi två som delade ett relativt stort rum, vi hade en sån där skärm som delade av rummet men det var ju ändå sjukt störigt när man satt och pratade i sin (fasta) telefon och den andra också gjorde det. Eller när man satt och skulle koncentrera sig på något och den andra sprang ut och in bakom ens rygg. Minns att det var lite gött när hon-jag-jobbade-med-de- första-åren slutade och jag lade beslag på hennes plats som var vid fönstret. Minns också hur gött det var när det efter tusen omorganisationer och omkringskyfflande av folk och tjänster framgick att vi av olika anledningar aldrig mer skulle vara så många som vi var när jag började, och man till slut fick eget rum. För kanske fem-sex år sedan målade vi om kontoren här på jobbet, jag valde då att ha svala blekgröna väggar som jag tänkte skulle inverka lugnande på mitt stressiga jobbliv, men färgaffären bröt fel kulör så jag arbetar numera innanför fyra väggar som starkt påminner om Päronsplitt. Det är kanske inte så wow liksom, men man vänjer sig och nu gillar jag mitt gröna rum som jag har inrett "lite personligt" med oljemålningar signerade min gammelmorfar, nåt flummigt batiktryck som jag fick överta när min son flyttade från en liten etta till en ännu mindre etta och inte längre hade plats för den, en helt fantastisk tavla föreställandes Beethoven, Chopin och Schubert samt några klassiska instrument, broderade i korsstygn (fynd från Svens-Litauiska föreningens second hand-butik där vi köpte alla husgeråd till ovan nämnda son när han flyttade hemifrån och vi fick den på köpet. Det är illa när second handbutiker börjar skänka bort grejer) som jag också fick överta i samband med ovan nämnda flytt. Så ser inget annat kontor ut och då och då kommer det ut dekret från vår högsta ledning att alla kontor ska vara vita. Vår VD brukar härja om detta ibland (han gillar tydligen inte Päronsplittsgrönt) och då säger jag ja, absolut, men jag tänker inte måla om det och det tänker såklart inte han heller och ska man anlita en firma så blir det omständligt och kostar en slant och tja, sen brukar jag klara mig ett tag till.

Lika länge som jag har jobbat här, lika länge har jag stört mig på att dörren inte går att stänga helt. Alltså, man kan ju skjuta till den men inte mer. Det beror på att jag har en sån där hängare som man kan hänga ovanför dörrar, och den sticker tydligen ut någon millimeter för mycket och går emot dörrkarmen eller listen eller vad det nu kan tänkas heta. På vårt område får man inte vistas utan varselkläder så där hänger reflexprydd sommarjacka, dito vinterjacka, dito regnjacka samt en varselväst så att jag på ett enkelt och smidigt sätt bara ska kunna nappa åt mig lämpligt plagg när jag ger mig ut i verkligheten istället för att ta omvägen runt omklädningsrummet varje gång. I alla fall, det stör mig när jag ska stänga dörren om mig och den liksom studsar tillbaka sådär lagom retfullt. Okej, en tillskjuten dörr fyller väl ungefär samma funktion, en tydlig "Stör ej"-signal, men ja, det stör mig ändå. Har stört mig, ska jag kanske säga. För plötsligt händer det tydligen att man reser sig, går och hämtar en skruvmejsel och hammare och gröper ur två små gropar i ovan nämnda dörrkarm eller list eller vad det nu kan tänkas heta, och plötsligt passar dörren like a glove. 

Så pass nöjd alltså. Ska jobba bakom okynnesstängd dörr hela dagen idag. Inte för att det behövs för det ser ut som att alla utom jag jobbar hemifrån idag så det lär inte vara någon som stör mig, men för sakens skull. Principen! 

Hurra, Sverige-Egypten 24-23

Sitter här med kaninpuls eftersom den här matchen blev exakt sådär onödigt spännande som det kan bli i handboll och där Sverige låg under hela första halvlek, men seeegade sig ikapp mål för mål och sedan var det sjukt jämnt typ sista kvarten. Men puh, det gick ju vägen till sist efter dramatiska slutminuter med felpassningar och konstiga domslut (åt båda håll ska väl sägas för ordningens skull). Nu väntar huvudrundan med full poäng med sig, det minns jag knappt när det hände senast. Heja heja! 

Zzzzeg zzzztart av arbetsveckan

Eftersom jag skulle jobba hemifrån idag och därmed kan unna mig lite sovmorgon så satt jag uppe igår kväll och glodde på handbolls-VM, matchen mellan Polen och Spanien som blev precis sådär otroligt jämn och spännande som det bara kan bli i handboll. Gick sedan och lade mig, klockan var då kanske...22.15 någonting? Brukar annars försöka komma i säng vid 21 för att få min skönhetssömn. När jag är ledig och kroppen själv får bestämma så sover jag gärna 9-10 timmar men det funkar ju inte i veckorna. 

Vaknade vid 01-tiden av att någon av hundarna, Tage visade det sig, satt vid ytterdörren och kved. Upp, på med kläder i brandkårshastighet, på med halsband och koppel och ut. Hann väl bara halvvägs ner till gatan innan han for in genom häcken i grannarnas trädgård och sprutlackerade den vita snön med diarré. Tack och lov var det hos våra tyska sommargästgrannar och de är ju i Tyskland och lär inte komma innan snön har smält. Kan ju annars bli lite frostig stämning om de tror att vi använder deras trädgård till hundrastgård när de inte är där. Tycker lite synd om dom, för de köpte huset 2019 för typ 2 miljoner och har sedan nästan inte kunnat vara där alls 2020, bara en långhelg i höstas innan pandemins andra våg slog till. Hur som helst, gick in med Tage, kröp ner i sängen, försökte somna om vilket såklart var dömt att misslyckas. Upprepade ovanstående procedur ytterligare två gånger under natten, den sista strax innan 05 och min mans klocka ringer 05.15. Gav honom instruktioner om att Tage inte skulle ha någon frukost (den som går upp först ger hundarna mat), lyckades sedan somna! men hade ställt min egen klocka på 06 så det blev ju inte många minuter. Röven! Nu väntar en lååååång arbetsdag, känns det som. Har dessutom lagt in en paus på förmiddagen när jag ska göra privata saker, nämligen hämta böcker på bibblan! (utomhus och på bokad tid), samt ringa ett samtal som jag misstänker tar rätt lång tid. På grund av drama i brukshundklubben är det en som har avgått från sin post i en av grupperna, och innan han avgick frågade han om jag ville ta över. Det ville jag väl inte, men samtidigt har det kliat i fingrarna på mig att få gå in och styra upp ett och annat som jag inte tycker har fungerat riktigt och då kände jag att det var bättre att jag tog över än nån random som man inte vet var man har, så då tackade jag ja. Vad jag inte riktigt fattade var att jag fick ta över ansvaret för hela gruppen, men så går det när man inte läser det finstilta så att säga. I uppdraget ingick även att ha kontakt med en extern part och det är denna kontakt jag ska etablera via telefon idag. 

Jaha, så kan det gå. Trött och sleten är jag alltså, men det är ju bara att bita ihop och hoppas att Tages mage lugnar sig så jag slipper fler brandkårsutryckningar. 

Idag spelar Sverige mot Egypten, det blir spännande för Egypten är ju ett bra lag som dessutom spelar på hemmaplan, om än utan publik. Rolig grej som hände: i någon av de andra grupperna fick en match tillfälligt avbrytas för det kom in en katt på planen. Hahaha, det hade jag velat se. I Sveriges match mot Chile studsade det in en ballong i storleksordningen pilatesboll i slow motion på planen, det var ju lite otippat men en av domarna hivade bara ut den över sidolinjen och så var det inte mer med det.  En katt låter sig kanske inte avspisas lika lätt. 

Ja, det var väl allt gnäll för stunden. Ser i alla fall fram mot plusgrader och regn som utlovats senare i veckan. Har haft is i magen (höhö) och inte skottat någon snö alls denna gång. Nu har det inte kommit så mycket här, bara en knapp decimeter som dessutom har sjunkit ihop, så det har ju varit görbart. Men jag längtar efter B-A-R-M-A-R-K. Give it to me, now!  

Bergtagen

Har läst Bergtagen av Camilla Sten, den handlar om det här:

En elev försvinner från Järvhöga Läroverk, en gammal internatskola belägen i Jämtlands skogar. En kedja av skallgångar, polisutredningar och ryktesspridning drar igång. Julia, som går på ortens gymnasium, deltar i sökandet först av ren tristess, men snart blir hon alltmer indragen. Det visar sig snart att det inte är första gången en ung pojke från skolan har försvunnit ut i skogen för att aldrig mer återvända.

Det här är en såkallad ungdomsbok (tror jag) som är klassificerad som "spänning med inslag av magisk realism". Ja, men den var väl rätt okej? Störde mig lite på stavfel (till exempel kåda som skrivs koda och kol som kål) men det finns väl inga som korrekturläser någonting längre. Men i övrigt en hyfsad story, lite tunn kanske men om detta är första delen i en planerad trilogi så sparar man kanske på detaljerna så att de ska räcka hela vägen, vad vet jag? Den får tre midvintersolstånd av fem möjliga. 

Söndagsslappet

 Kära dagbok. Idag skulle jag egentligen ha varit i skogen och bevittnat spårprov för mina nybörjarelever i viltspår, men på grund av vädret så blev detta inställt. Likaså gårdagens kursstart, så istället för en helg med aktiviteter både lördag och söndag blev jag helt ledig. Det var ju gött, speciellt när vädret och jag inte är på samma våglängd. Jag hatar snö. Men det får man väl inte säga i det här djävla landet, för så fort det lägger sig ett vitt täcke så blir folk som galna och mal på om hur härligt och vackert och ljust och fint allting är och blir, men JAG måste ju inte gilla det för det. JA, jag kan hålla med om att det kan vara vackert med snötäckta grenar, rimfrost och blå himmel, men det uppväger inte det deppiga och jobbiga med minusgrader, tusen lager kläder och ändå fryser man, snöskottning, pölar med smältvatten inomhus som man alltid trampar i, att behöva pulsa fram överallt utomhus. Bestämde mig för att unna mig en riktig inomhushelg med raggsockor och te och vinterstudion framför brasan, för redan nästa vecka är det utlovat plusgrader och regn så då hoppas jag att barmarken återvänder för att stanna. 

Så idag är det soffan som gäller. Har förstås varit ute på långpromenad med hundarna, med livet som insats skulle jag vilja säga för det kom ett tunt lager snö i natt och därmed är alla isfläckar osynliga. Halkade och slank både hit och dit och var utöver det otroligt nära att dratta på röven precis här ute på gatan men lyckades som genom ett stort mirakel att hålla mig på benen. Nu går jag inte ut mer idag tänker jag. Nu ska jag på med skidskytte och sedan försjunka i en god bok. Over & out från vinterhataren # 1. 

   

Hurra, Sverige - Chile 41-26!

Jaha, Sveriges andra match var först lite skakig mot ett Chile som var betydligt bättre än vad som uttalats av alla förståsigpåare i studion innan. Jag såg Egypten mosa Nordmakedonien i den tidiga matchen och började nästan tänka att Sverige kanske inte ens var så bra som man fick uppfattningen att de ändå var i matchen mot Nordmakedonien, kanske var det helt enkelt Nordmakedonien som var urkassa och herregud, hur skulle det då gå för Sverige mot hemmanationen Egypten på måndag, osv osv. Men sen ordnade det ju till sig i andra halvlek och Sverige spelade fantastiskt (alternativt Chile tappade stinget, eller en kombination). Roligt att få se några av de nya spelarna också. Och bra målskillnad att ta med sig till huvudrundan. Gött så här långt med andra ord.

PS: Hur länge har Johanna Ahlm i studion egentligen varit gravid? Tycker hon har suttit med jättemage i flera år?

Till stallet istället, v 2 2021

 Det var snö och cirka 10 grader kallt i går och mest av allt hade jag lust att åka hem, tända i kaminen och äta varm soppa. Hade noll lust att befinna mig i ett kallt ridhus, men jag tog mig samman och åkte dit eftersom fredagar ju numera är min vanliga riddag, dvs jag får betala oavsett om jag är där eller ej. Inte som på den lyxiga tiden när man gick i sin härliga måndagsgrupp och det var drop in-ridning på fredagar. 

Fick i alla fall Köttbullen och fick också veta att hon hade bockat på en nybörjarlektion i veckan. Jaha. Vi red markarbete, en övning med trav över bommar i serpentinbågar över medellinjen. Köttbullen var inte direkt på hugget utan kändes väldigt seg och (såklart) dessutom väldigt stel. Hon får ju ta i lite över bommarna för att avstånden ska stämma och det passade henne inte idag. Fick driva som en IDIOT och har tydligen tappat allt flås under juluppehållet för jag var helt slut efteråt. Det gick lite bättre mot slutet, men det var inte mycket att skriva hem om. Hon är ju så exceptionellt oliksidig. Har fått instruktioner att hålla en stadig vänstertygel och driva henne upp mot den genom att använda högerskänkeln och samtidigt leda med högertygel, men det är sannerligen lättare sagt än gjort. Sen hade vi vikarie, för Karin var i sin tur vikarie för någon annan, och hon (vikarien) har inte ridit Köttbullen men sa när jag förklarade problemet att "jag vet hur det är, för det är samma sak med XX", men jag har ridit XX och det är INTE samma sak. Men ja, Vikarien är ju ändå utbildad instruktör och jag en (inte så) glad amatör, så det är väl bara att (försöka) göra som hon säger. NÅN gång ska det väl ändå lossna. Nu är i alla fall terminen igång, hey and away we go. 

Hurra, Sverige-Nordmakedonien 32-20!

Ja, men det här kändes väl som en ganska SMUTT inledning av Sverige i VM. Började till och med skriva inlägget innan matchen var slut för när 50 minuter hade spelats, Sverige ledde med 8 och Nordmakedonien gjorde omkring en babiljard tekniska fel kändes det ganska avgjort även om det är livsfarligt att jinxa i handboll. Kommer aldrig så länge jag lever att glömma när Sverige ledde med 10 över Polen och ändå förlorade matchen. Fy farao vad bittert det var. Men då var då och nu är nu och det var kul att se detta unga och relativt oprövade svenska landslaget sköta sig med bravur. Man blir ju ändå lite orolig när 75 % av laget ser ut att nyss ha lämnat mellanstadiet och man undrar om de verkligen får vara ute så sent? Men Gud vad bra de var. Mycket vilja och djävlaranamma. Mer sånt tack! 

Snödepression, bibblan och handbolls-VM

 Jaha, så var det slut på den goa skånska vintern med plusgrader och barmark, istället vräkte det ner ett par decimeter tung blötsnö under gårdagen. Puttrade hem i knappt 60 km/h på motorvägen men det gjorde alla andra också så det kändes ändå okej. Gillar inte att köra i snöstorm, men det är ju när folk inte kan ta det lugnt utan till varje pris ska hetsa och göra vansinnesomkörningar som det blir riktigt obehagligt. 

Nu har det utlovats först sträng kyla (buu) men sedan plusgrader (hurra) och regn nästa vecka. Längtar redan till nästa vecka, kan jag väl säga. Hade redan bestämt att jag skulle jobba hemma idag, så jag slapp i alla fall att ge mig ut och skotta fram bilen under snötäcket. Det får jag göra i eftermiddag för då ska jag på ett möte på brukshundklubben, men den tiden den sorgen. 
När det är blåst och minusgrader så märker man hur dragigt vårt hus är. Ser det normalt inte som ett större problem för jag är inte särskilt frusen av mig och dessutom har sotaren sagt att om man har självdragsprincip som enda ventilation så ska det inte vara för tätt för då blir luftväxlingen otillräcklig. Utöver det så är jag uppvuxen i ett hus som snarare var att betrakta som vindens boning och varje gång man klagade på att man frös så blev man itutad att det minsann bara var hälsosamt och att människor med centralvärme var veklingar som var dömda att förtvina och gå under i allehanda jordiska plågor och det har väl till viss mån präglat mig. Så nu har jag tänt i kaminen och lindat in mig i raggsockor och palestinaschal för en arbetsdag i soffan medan vinden viner om öronen (ok, kanske lite överdrivet).  

Nu har i alla fall bibblan öppnat igen! Dock inte här i byn, så igår fick jag maila och fråga hur jag skulle få tag på alla mina bokreservationer. Häromdagen så rasslade det nämligen till och jag fick inte mindre än fem sms om böcker som väntade mig. Mmm. Jaha, men då fick jag till svar att man ska ringa till bibblan och komma överens om en tid när man ska komma och hämta sina böcker på någon av de tre dagar som de har öppet under väldigt begränsade tider. Idag är en sådan dag, men då råkade jag ju ha bokat in mitt möte på brukshundklubben samtidigt som de öppnar och jag vet inte riktigt hur lång tid det tar och de har bara öppet en och en halv timme, så jag får väl vänta till måndag då. TYPISKT.   

Men idag börjar i alla fall handbolls-VM! Eller, det har ju redan börjat, men idag är det Sveriges första match. Det är väl det enda som är bra med januari, att det alltid finns ett VM eller EM i det som enligt mig är världens roligaste (boll)sport. Det hjälper en verkligen att harva sig genom oxveckorna, särskilt om det går bra för Sverige.  

Ratcatching

Vi har en råttfälla under trappan till hönshuset. Inte en slagfälla utan en sån där bur som fångar bytet levande. Det ska också nämnas att trappan till hönshuset (som är en del av en trappa till ett monteringsfärdigt trädäck som min dotter och hennes f d man köpte till sitt f d  hus och där några bitar så att säga blev över och man kan väl säga som så att i den här familjen tar vi tillvara på de gratisresurser som uppenbarar sig) är som två trälådor som är staplade på varandra, lyfter man av översta trappsteget så har man ett utrymme som är perfekt för att ställa en råttfälla i. Jag bryr mig inte så mycket om möss (förutom när de äter upp mina sådder, då är det KRIG), men råttor tycker jag är att passera gränsen för vad som är okej att ha i sin närmaste omgivning, därav fällan. Vill dock inte ha slagfällor p g a att jag är övertygad om att det bara skulle vara en tidsfråga innan någon av hundarna kommer ylande med den om nosen eller tassen. Eller någon av hönsen. Eller någon av grannarnas katter. 

Tanken med levandefällor är väl att man ska släppa ut fångsten "någon annanstans" och det ska väl vara mer humant (konstigt ord i sammanhanget, animalt är kanske bättre?) än att en slagfälla ska slå ihjäl dom på fläcken, men det är faktiskt väldigt stressande för djur att bli fångade i levandefällor och det finns också ett regelverk kring hur detta ska skötas. En fångstfälla avsedd för råttor ska vittjas minst både morgon och kväll, och en som är avsedd för möss minst var femte timme, det har Naturvårdsverket bestämt. Fast jag har svårt att se hur efterlevnaden av denna regel skulle gå till? Nu tycker jag verkligen inte att man har rätt att vara djurplågare bara för att man bekämpar skadedjur (skulle till exempel aldrig drömma om att lägga levande mördarsniglar i salt som vissa tydligen gör, även skadedjur förtjänar en snabb och smärtfri död), men jag måste erkänna att när det kommer till fångst av möss och råttor är jag en syndare av rang. Vi har fångstfällor för möss vid vaktelburarna men inte fan är jag där var femte timme och glor, so sue me. Vaktelburarna står i en liten inhägnad och dit har inte hundarna tillträde eftersom de ser vaktlarna som potentiella snacks. Däremot kan jag säga att området runt hönshuset och hönsgården är nogsamt bevakad, hundarna markerar direkt om det finns något av intresse.   

Det gjorde de igår, och då satt det minsann en råtta i fällan under trappan och glodde. Det är ju annars rätt svårt att få råttor att gå i fällor för de är så smarta, råttorna alltså. Vi har bara lyckats med det en gång innan, och vi misstänker att det var samma råtta som råkade bli instängd i komposten någon gång i höstas. Vi har ju hushållskomposter som ska vara skadedjurssäkra, jag har haft varmkompost i en herrans massa år av mitt liv och aldrig haft problem med vare sig möss eller råttor i eller omkring dom, men plötsligt upptäckte vi att "något" hade grävt omkring bland avfallet. Vi misstänkte då att "någon" hade gnagt hål på bottenplattan och tagit sig in, men att tömma en kompost gör man inte lättvindigt så vi avvaktade ett bra tag men efter många om och men så lyfte vi av ovandelen, grävde ur innehållet och ut slank till slut en något medtagen råtta som hundarna misslyckades med att fånga för den smet ut genom spjälorna i staketet och vi var inte snabba nog med att få upp grinden. 

Det var inte hål någonstans, så teorin är att locket inte har legat på ordentligt så den har kommit in uppifrån och sedan inte kunnat ta sig ut. Jag är sanningen att säga rätt slarvig med att sätta dit locket ordentligt. Eller VAR. Nu skruvar jag fast det minutiöst för det var lite skräckfilmsbetonat att öppna komposten och se hur nya gångar grävts och att ens äggskal och äppelskruttar blivit omkringflyttade av någon osynlig varelse (som eventuellt också skulle kunna komma farande upp från kompostens innandöme och flyga mig i strupen?). 
Råttan försvann som sagt till hundarnas stora besvikelse, men senare samma dag visade de ett enormt intresse för hönshustrappan och då satt det plötsligt en medtagen råtta i den fälla som stått gillrad där i månader utan att fånga något. Kan ju inte svära på att det var The Råtta (jag vet ju att ser man en så finns det åtskilligt fler), men vi intalade oss det och att den också var sjuk eller försvagad på något sätt och därför inte riktigt vid sina sinnens fulla bruk, eftersom det som sagt inte hör till vanligheterna att råttor går i fällor bara sådär. 

Men igår var det alltså dags igen och då blev det FEZT. Tyckte hundarna alltså. Eller i alla fall Tage och Remus. Hilding är mer en supporterklubb som står utanför händelsernas centrum och skäller utan att riktigt fatta vad som händer. Tage och Remus är däremot två välslipade mördarmaskiner och det tog väl cirka en halv sekund från det att buren öppnades tills råttan var en ex-råtta. Sedan hjälptes alla tre åt att slita den i stycken och sedan fick jag samla ihop resterna och slänga. MYZ. Not, men hellre det än att de ska äta upp den. Vet dock inte om färsk råtta är sådär jättegott, för i såna fall hade jag nog inte haft en chans. Finns väl inget som är så snabbt som en hund som sväljer något den verkligen vill ha (till exempel en matig klump med kattbajs)? 

I alla fall, en råtta mindre i världen, kampen går vidare.  

Säg att du är min

Har läst Säg att du är min av Elisabeth Norebäck, och det tycker jag att du också kan göra. Den handlar om detta:

Om din ettåring försvann, skulle du känna igen hennes tjugo år senare?
Alla tror att hon är död.
Du vet att hon lever.
Någon gör allt för att dölja sanningen.

För många år sedan försvann Stellas dotter från stranden under en semesterresa. Efter ett intensivt sökande lades polisutredningen ned. Det antogs att flickan förts iväg av strömmarna och drunknat. Hon dödförklarades.

Tjugoett år senare har Stella gått vidare med sitt liv. Hon arbetar som psykoterapeut, är gift med Henrik och tillsammans har de en son, Milo.
När en ung kvinna kommer till hennes mottagning drabbas Stella av en svår panikattack. Hon är övertygad om att kvinnan är hennes döda dotter, Alice.

Mötet innebär början på en farlig resa genom det förflutna. Stella måste till varje pris ta reda på vad som egentligen hände med Alice. Hon blir besatt av sin nya patient, agerar alltmer desperat och påstår att någon vill döda henne.
Men då ingen tror på henne börjar Stella tvivla på sitt mentala tillstånd; är hon paranoid eller ska hon våga lita på sin instinkt?

Det här var sträckläsning från första sidan till sista. Spännande, välskriven och intressant även om 

( !!! SPOILER ALERT !!!) 

det kanske börjar kännas lite, lite uttjatat med Münchausen by proxy, hur vanligt är det egentligen? Det är en fascinerande (missförstå mig rätt) åkomma som jag förstår att man vill skriva om, men...ja, nu är det många. Jag hade också lite svårt att få ihop logistiken, det kändes som att alla körde kors och tvärs och hit och dit mellan Stockholm och Borlänge och Västervik och Norrköping och Gud vet vart på nästan ingen tid alls. Det kändes också lite, lite orimligt att Kerstin skulle kunna vara på alla ställen nästan samtidigt och att alla möjliga bara råkade vara just där just där och då. Men det gör inget, för det var på det hela taget en så njutbar läsupplevelse att det där känns som petitesser i sammanhanget. Den får fem terapisamtal av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er så fort den öppnar igen efter pandemirestriktionerna. 

Upplagt för problem

Jag har två bekanta som heter likadant, vi kan säga Josefin, som jag känner genom min brukshundklubb. Den ena Josefin och jag är rätt så tajta, den andra och jag är lite mer ytligt bekanta. Nu har det blivit lite DRAMA i vår klubb (igen, oh the joy of föreningslivet), där jag och Josefin 1 är på en sida i konflikten och på andra sidan står en person i styrelsen som har starka åsikter. Josefin 2 har nog egentligen inga åsikter i konflikten men är, som jag upplever det, rätt så jagsvag och utöver det lite bästis med den här personen med starka åsikter. Eller de lever nog i någon symbios där den jagsvage liksom blir någon att räkna med, och den åsiktsstarke använder den jagsvage för att föra den åsiktsstarkes talan i andra forum, lite som med Voldemort i Harry Potter kan man väl säga.
Jag och Josefin 1 stör oss väldigt mycket på Josefin 2 eftersom Josefin 2 befinner sig i en position där man förväntas leverera ett och annat men det händer ingenting eftersom allting måste gå genom Voldemort, fast  det är inte officiellt då och när man försöker ställa henne mot väggen och få ett besked så är det en massa nja och vet inte och måste kolla först och sen kommer Voldemorts tankar och när man bemöter dom så kan Josefin 2 ändå inte stå för dom, men kan inte heller erkänna att det är Voldemort som talar genom hennes mun.     

Nu har vi under en period haft två parallella Messenger-konversationer igång, en där jag och de båda Josefinorna diskuterar vissa saker som rör klubben, och så en där jag och Josefin 1 suckar och himlar med ögonen och ondgör oss över tungroddheten och jagsvagheten hos Josefin 2. Snackar skit helt enkelt, so sue us. 

Sen hände det lite saker som gjorde att jag blev tvungen att starta en separat Messengertråd med Josefin 2 där jag föreslog att vi skulle träffas och diskutera en grej, och så skrev jag till Josefin 1 att Har skickat en erbjudande till Josefin 2 om att träffas och diskutera framtida upplägg, tror du hon törs komma utan Voldemort? Fick sedan nästan PANIK när jag insåg att Josefin 1 och Josefin 2 har nästan identiska profilbilder (stor mörk hund på en gräsmatta), till vem hade jag skickat vad? FY FAN VAD PINSAMT om det hade blivit fel. Men det blev rätt. PUH. Här kom jag undan med blotta förskräckelsen och nu borde väl sensmoralen vara att inte prata illa om folk bakom deras rygg, så det kan ni ju diskutera i smågrupper och lämna in förslag på hur man annars ska ventilera sin frustration. Jag tycker annars det borde vara förbjudet att heta likadant och ha nästan likadana profilbilder. Haha. 

Till stallet istället, v 1 2021

Åkte till stallet för min teorilektion i fredags. Kom dit rätt sent p g a att min logistikplan sprack. Skulle hämta ut ett paket på ett ställe, handla mat på ett annat ställe och hämta strö på Granngården och min plan var att göra detta innan jag åkte till stallet för att undvika trängsel. Kom till DHL-utlämningsstället som är en kombinerad servicebutik och korvkiosk. I normala fall är det två personer som jobbar där, och de växlar mellan att vara i korvkiosken eller i servicebutiken beroende på var det är mest kunder för stunden. När jag kom för att hämta mitt paket så var väl den ena personen på rast eller något, för det var ingen i butiken och bara en i korvkiosken och naturligtvis hade det precis kommit en hungrig familj som skulle beställa fyra jättemenyer med extra allt fast utan ditt på datt och kunde man få si istället för så? Det tog evigheter och jag såg hur korvkioskskillen kastade svettiga blickar åt mitt håll samtidigt som han sprang som en skållad råtta mellan pommes fritesen och kassaapparaten, men han kom inte därifrån p g a att den här familjen hela tiden skulle ändra en massa i sin beställning. Stod säkert tio långa minuter och väntade innan den andra personen kom tillbaks från sin rast och jag kunde få ut min försändelse. Ilade vidare till Konsum, plockade raskt ihop mina varor, valde självscanningen och naturligtvis var det då dags för avstämning. Stööön, men det var ju bara att uthärda. Åkte sedan till Granngården och där gick det väl normalsnabbt. Kom till stallet 15.15, vi börjar 15.30 så det var väl ingen panik SÅ för vi skulle ju inte göra i ordning några hästar. Fast sen skulle vi det i alla fall, för dagens teori var sitsträning och då var planen att vi skulle vara två och två och man skulle turas om att rida och ge varandra feedback på sitsen. Men då kom styrelsetjejens pappa och la in veto för "det var inte corona-säkert att stå så nära varandra", så då blev det istället bestämt att ridläraren (inte Karin utan en vikarie) skulle rida en häst i dressyrsadel och en annan i hoppsadel så att vi skulle få se skillnaden. Eh, ja, tanken var väl god, men samtidigt kändes detta som lite väl nybörjaraktigt. Störde mig extremt mycket på styrelsetjejens pappa, kom dessutom på (har lite vagt känt igen honom men inte kunnat placera honom innan) att det var ju han som mansplainade en massa om hoppning när jag red igen i herrgruppen en gång. Nu mansplainade han även en massa om hur mycket sadeln inverkar. Är ju lite pinsamt att göra det inför ridläraren, kan jag ju tycka. Ja, i alla fall. Vi stod i en klunga (då var det inte något problem med att stå nära?) och tittade på när ridläraren red och pratade om den lodräta sitsen och den lätta sitsen. G-Ä-S-P. Faktiskt. Hade inte sagt någonting om det om det hade varit ridlärarens idé men nu var det Mansplainaren, och då kände jag att det var fritt fram att hata. Sen när ridläraren ridit i evigheter så var det ändå mer än halva lektionen kvar, då frågade hon om någon annan ville rida och prova hopp- respektive dressyrsadeln. Då var Mansplainaren kvickt framme och roffade åt sig den bästa hästen och sedan skulle han rida omkring och liksom stila i evigheter. Han hade heller inga som helst problem med att ridläraren stod nära när han skulle sitta upp, så då kunde vi väl lika gärna fått göra som det var tänkt från början kan jag ju tycka. Hur som helst, jag fick väl rida tio minuter eller något så helt bortkastat var det väl ändå inte. Red Tösen och hon stack när jag skulle trava, så det var kanske ändå lite bortkastat? Haha. Aja, jag trillade i alla fall inte av, alltid något. 

Men som jag saknar min gamla grupp! Det är ett par personer här som är väldigt trevliga, sen är det Mansplainaren och ett par till som jag uttalat stör mig på och resten har jag inte koll på för de har gjort någon variant att de turas om att rida i sin gamla grupp och i denna, så det är olika personer som kommer hela tiden. Det ska vara så här hela denna terminen! D-E-P-P-I-G-T. Jag har alltid sagt att det kvittar mig om jag rider med folk som inte har ridit lika länge som jag för jag kan ju ändå jobba med formen och lösgjordheten och såna saker. Men jag har lite ändrat mig nu för det blir ju inte samma övningar, dvs det blir inte lika utmanande/utvecklande, och sen tar det ju av den gemensamma tiden om ridläraren måste ägna sig åt att förklara för någon hur man byter nedsittningsben (true story från sista lektionen innan jullovet - Mansplainaren kunde inte det). Men ja, det är såklart bara att gilla läget. Det ska väl inte vara för evigt det här? 

En helt vanlig familj

Har läst En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson. Den handlar om detta:

Hur långt skulle du gå för att skydda din familj? Och hur väl känner du egentligen dina barn?

De är en helt vanlig familj. Prästen Adam, juristen Ulrika och deras 19-åriga dotter Stella. De bor i en fin villaförort utanför Lund och på ytan tycks deras tillvaro perfekt. Men en dag raseras allt. Stella anklagas för mord och hamnar i häktet.
Kvar finns de förtvivlade föräldrarna som inte förstår vad som har hänt eller vad de ska ta sig till. De är båda beredda att göra allt för att hjälpa Stella, men frågan är bara om de egentligen känner sin dotter. Eller varandra.
I tre olika delar får vi följa fadern, modern och dottern, och bit för bit avslöjas sanningen om vad som egentligen hände.

Jag gillade den här boken. Den var spännande men kändes ändå rätt realistisk, karaktärerna var trovärdiga (bortsett från den där svenskläraren Nalle, men ingen regel utan undantag) och det var ett bra driv i berättelsen. Den får fyra prästkragar av fem möjliga. 

Fredag och oxveckorna har startat

Sitter här och smådeppar lite över att julledigheten är över. Ja, lördag och söndag återstår ju, men då skulle jag ju ha varit ledig i vilket fall som helst. Fast man ska ju inte gnälla för lite. Någon vecka innan jul träffade jag en person som jobbar på intensiven, bara det i dessa tider, och som hade fått all sin jul- och nyårsledighet indragen p g a läget. Hen var inte glad ska jag säga. Så det är väl i sanning otroligt förmätet av mig att jämra mig över att det bara återstår 2 av 23 lediga dagar, men det gör jag uppenbarligen ändå. Egentligen hade jag tänkt vara ledig även på måndag, för att mjukstarta oxveckorna lite, men så piskade Luther på mig och sen var det kört. Sen satt jag sniket och kollade hur långt det var till påsk. Tolv veckor till nästa ledighet. Tänker att jag måste bli bättre på att vara ledig också. I år var det ju inte direkt någon arbetstagarjul, så jag har rensat i kompbanken och tagit ut arbetstidsförkortning, men varje år får jag alltid ut semester i pengar när den inte får sparas mer. Av någon anledning får vi bara spara fem dagar per år, men när man sedan ska ta semester så dras den från de nyaste dagarna. Så för att komma åt sina gamla dagar måste man först bränna alla nya och sen kan man plocka av de gamla. Hur kan någon ens komma på ett så djävla korkat system? Ja, vad jag skulle komma fram till var i alla fall att jag kanske skulle försöka bli lite bättre på att ta någon dag ledigt lite här och där istället för att bara harva på. Prova att faktiskt ta slut på årets semesterdagar någon gång? Det har nog aldrig hänt, åtminstone inte i modern tid. Ja, jag får väl se hur det blir med den saken. 2021 har inte målats upp som någon sinekur för min del. Karriären pockar på uppmärksamhet så att säga, före jul fick jag nämligen ett jobberbjudande från min chef som jag inte kunde motstå. Observera också mitt stående nyårslöfte: JOBBA MINDRE. Jaja, vi får väl se hur det går med den saken.        

Har ägnat ett par dagar åt att städa i vår carport vedport. Jeflar så bra det blir. Nu har jag snart tömt den sista stora pallkragelådan på diverse bråte, mest en massa träbitar i ek från den tiden när min man jobbade på ett snickeri där de anställda fick ta hem spillbitarna och elda med. Nu tycker vi kanske att just ek är lite för fint för att bara slänga in i kaminen, därav att de blev liggande i väntan på att min man skulle få feeling och snickra ihop något fint. Nu kan jag nästan svära på att han inte ägnat de där ekbitarna en tanke på åtminstone de senaste åtta åren eller så, men nu har de i alla fall fått flytta ner i källaren så att man rent teoretiskt åtminstone inte måste börja med att göra en arkeologisk utgrävning för att få tag i dom om och när feelingen väl infinner sig. Är utomordentligt nöjd med mig själv för denna arbetsinsats. Snart kommer carporten vedporten att vara ett ställe där veden är staplad längs med sidorna, tunnorna med höns- och vaktelmat står rätt fram och längst in, och där det är bara att gå in och ta vad man ska ha. Inte som nu när man får kryssa sig fram mellan all möjlig bråte som av någon anledning alltid hopas där i väntan på vidare transport. Ska göra ett (1) litet bås där sånt-som-ska-till-återvinningen ska få förvaras tillfälligt, men det är också den enda eftergiften. INGET ska få ligga på golvet och vara i vägen. 

Sitter nu och försöker planera dagens logistiska äventyr. Ska ju till stallet, fast det är teori så jag behöver inte vara där förrän vi börjar. Men så ska jag till Granngården och hämta strö. Det är en jättekonstig sak. Jag brukar köpa en produkt som heter Lättströ att strö med i hönshuset och vaktelburarna. Nu har den varit slut hos Granngården i Ankeborg i eviga tider, eller i alla fall sen långt innan jul. Häromdagen skulle min man dit och då bad jag honom kolla om det fanns, för jag litar inte 100 % på deras lagersaldostatus på hemsidan. Nä, det fanns inte och enligt en som han frågade så hade de problem med leverantören så det bästa var om man beställde själv via deras webbutik. Det gjorde jag och då tog det två dagar, sedan fick jag ett sms att det fanns att hämta i butik. Varför kan då inte bara butiken beställa från webbutiken? Va? Va? Va? Ja, i alla fall måste jag åka till Granngården och hämta detta strö. Jag ska också handla lite mat, för nu har vi varit hemma båda två sedan innan jul och, tja, ätit. Och så ska jag hämta ett paket på ett utlämningsställe. Tänker att jag ska göra detta innan jag åker till stallet för att försöka undvika trängsel. Men då måste jag börja räkna baklänges för att hitta den korrekta tidpunkten för när det är dags att lyfta röven från soffan och ge sig av. Vill inte komma för tidigt till stallet för nu får man inte vara där annat än precis i anslutning till sin ridtid. All teori ska dessutom vara utomhus. Längtar ej direkt till det i januari, men det är ju bara att gilla läget. 

Planerar lite sådd också, har tänkt vinterså persilja, purjolök och lite kål. Kanske spenat? Fattar inte när man egentligen ska så spenat för jag tycker den går i blom nästan så fort den visar sig, men januari kan ju vara värt att prova. Förra året lät jag mina purjolökar gå i blom och nu behöver jag nog inte köpa ett purjolöksfrö mer så länge jag lever. 

Har också beställt avelsägg från en hönsras som heter Bielefelder Kenn, en könsvisande ras som ska vara rätt så snabbväxande och där tupparna tydligen kan väga upp mot 5 kg. Hoppas tvärtemot alla andra på många tuppar = mycket mat.  Så under förutsättning att Post Nord inte gör bort sig så kommer de i mitten av nästa vecka, äggen alltså, så då blir det dags att dra igång kläckaren igen. Spännande.  Over & out. 

  

Wilt

Har läst-om Wilt av Tom Sharpe, en bok jag läste för första gången någon gång i slutet av 80-talet. Tyckte den var jätterolig då, tycker fortfarande den håller måttet. Boken handlar om detta (ursäkta för engelska men det verkar inte gå att googla fram baksidestexten på svenska och jag är för lat för att skriva av och Google Translate gjorde ett helkasst jobb):

Henry Wilt is a demoralized and professionally under-rated assistant lecturer who teaches literature to uninterested construction apprentices at a community college in the south of England. Years of henpecking and harassment by his physically powerful but emotionally immature wife Eva leave him with dreams of killing her in various gruesome ways. But a string of unfortunate events (including one involving an inflatable plastic female doll) start Henry on a farcical journey. Along the way he finds humiliation and chaos, which ultimately lead him to discover his own strengths and some level of dignity. All the while he is pursued by the tenacious police inspector Flint, whose plodding skills of detection and deduction interpret Wilt's often bizarre actions as heinous crimes.

Ja, som sagt, jag tycker det här är en jätterolig bok. Kanske inte 100 % lika rolig som första gången jag läste den eftersom jag ju den här gången kände till hela plotten och inte blev lika full i skratt åt alla oväntade vändningar (eftersom de av förklarliga skäl inte var så oväntade längre). Men ändå. Den håller fortfarande.  Finns på Bokbörsen om ni inte hittar den på bibblan (när den nu öppnar igen). Brukar finnas på loppisar också (när de nu öppnar igen). Kanske är det bara jag som tycker den är jätterolig?  Jag ger den hur som helst fyra uppblåsbara Barbara av fem möjliga.

What's up?

Här kommer en liten rapport från ett soffhörn. Bortsett från att Donald Trump och hans anhängare i detta nu beter sig som rövhål ("politiskt måste det här vara det sjukaste som hänt sen typ Berlinmuren föll", sa jag och min man till varandra) är allting bra. Är ledig till och med måndag, så än återstår det några dagar kvar att suga musten ur. Har inte gjort speciellt mycket den här ledigheten, men det är väl det som är vitsen med att vara ledig? Gått långpromenad med hundarna varje dag. Det funkar, peppar peppar, knät verkar hålla. När jag var hos läkaren i somras någon gång så sa hon att just långpromenader var inte att rekommendera som träning när man har artros för det bryter ner mer brosk än vad som byggs upp. Det var faktiskt deppigt på riktigt, men skam den som ger sig. Mellan en och en halv och två och en halv timma per dag har jag varit ute och det har funkat fint. 

Ridningen börjar denna veckan, men vår grupp ska börja med teori så det är väl bara att gilla läget och se fram mot vecka 2. Ska även påbörja ett nytt socker- och alkoholfritt liv då, som ska vara fram till påsk eller så, tänker jag mig i alla fall. Kan Leif GW Persson supa som ett svin halva året och leva sunt resten så borde jag väl kunna unna mig av livets goda under semestern och julledigheten, och sedan hålla mig på den smala vägen bortsett från ett par avstickare resten av tiden. 

Annars är det väl inget nytt under solen. Det har snöat lite, det gillar jag inte men det är plusgrader så förhoppningsvis blir det inte liggande så länge. Har ägnat tid åt att stapla ved och få i ordning i vår carport  vedport. När vi flyttade hit ställde vi fyra stora pallkragelådor längst in och fyllde dom med spillved. Sen hamnade det hela tiden saker framför så att det inte var smidigt att plocka veden därifrån och numera har vi veden staplad längs med sidorna. Så jag har fått bort i alla fall 75 % av all bråte som stått längst in och planen är nu att flytta dit tunnorna med höns- och vaktelmat, som i nuläget står lite dumt placerade enligt den gamla trökiga "vi ställer dom här så länge"-principen som alla vet kommer att mer eller mindre bli en permanent placering eftersom "så länge" är synonymt med "orkar inte göra något åt det". Men snart så! Spännande liv jag lever, inte sant?  

Häromdagen gick jag längs med en landsväg, plötsligt for alla hundarna ner i diket och där låg en avsliten skank från en dovhjort eller möjligen ett rådjur. Tänkte inte så mycket mer på det då för roadkill ser man ju lite då och då. Men någon dag senare såg jag i en lokal Facebookgrupp att Länsstyrelsen varit ute och konstaterat vargangrepp på två dovhjortar i just den skogen. GULP. Ja, det var väl det mest dramatiska jag har varit med om i år. Nu ska jag sätta mig och arbete med min kursplanering inför vårterminen, oh the joy of föreningslivet. 

  

Låt mig bara vara din

Det här är en bok som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Låt mig bara vara din av Peter Sundberg. Jag köpte den enbart för att Peter Sundberg är en av mina favoritradiopratare (och hoppades att han även skulle bli en favoritförfattare, men sorry, nej, så blev det inte). Boken handlar om detta:

Adam har allt. Eller har han det? Han är hockeyproffs i Nordamerika, bor i en lyxig våning på Manhattan och har en flickvän som tilldrar sig andra killars blickar. Trots detta tyngs han av en stor hemlighet, en hemlighet han dolt i hela sitt vuxna liv.

En dag kommer det ett brev poststämplat i Sverige som gläntar på den garderobsdörr som Adam desperat har försökt hålla stängd. Två personer känner till hans stora hemlighet, och han inser att han behöver göra upp med dem bägge för att bli fri.

Resan till Sverige blir en resa tillbaka i tiden. Återigen sveps han med i den himlastormande förälskelsen han en gång valde bort och återigen är han tvungen att välja mellan två sidor av sig själv, men denna gången är insatsen högre. Låt mig bara vara din är en kraftfull skildring av förbjuden kärlek, rädsla och hopp.

Jag kan sträcka mig så långt som att jag förstår att homosexuell kärlek eller attraktion är avsevärt mer komplicerat om man är en machokille som inte har kommit ut ur garderoben, och att det kan vara en historia som behöver berättas. Men i övrigt hade den här boken inte mycket som tilltalade mig. Alldeles för detaljerade beskrivningar av saker som inte tillför handlingen något (funkar för Bret Easton Ellis, men knappast för någon annan), men vad jag störde mig allra mest på var omotiverat hoppade mellan tempus. Det duger inte att det stod någon vid fönstret och sedan ligger någon i sängen och de därefter slog någon skamset ner blicken. Det är ju ändå en bok som har getts ut av ett förlag, finns det ingen som korrekturläser längre? Den här boken får en överkorsad hockeyklubba av fem möjliga. 

Många gånger i regn

Har läst (eller snarare plågat mig genom) Många gånger i regn av Jack Hildén. Den handlar om detta:

De har alla förutsättningar för att leva bra liv. Hur är det då möjligt att misslyckas så ofta, och varför verkar en av dem helt ointresserad av att ens försöka?

Det enda Mikaela vet säkert är att hennes bror ska dö. Hon vet inte hur eller när, men han vill inte vara med, inte delta i vuxenblivandet som de andra i deras umgänge ägnar sig åt. De är en grupp människor runt trettio som vuxit upp tillsammans, inga familjebildningar än, ingenting fast av någonting. Det är Mikaela och hennes bror Victor, Tom, Siri och Edwin. De hänger, är ibland också ihop, de växlar partner, ligger med någon annan, är vänner för livet, är inte det. De festar, tänder av, arbetar, pratar och tänker.

Nä, det här var ingenting för mig. Tycker ingen av karaktärerna var det minsta intressant, det kändes bara som en bunke bortskämda och självupptagna snorvalpar som var otrogna, mådde dåligt, tog droger och gick i terapi. G-Ä-S-P. Den här boken får en Stesolid av fem möjliga. 

Blod säljer

Har läst Blod säljer av Stephen King och det tycker jag att du också kan ta och göra. Så här står det på baksidan:

"Blod säljer" - och ett bombdåd på högstadieskolan Albert Macready kommer definitivt att toppa alla löpsedlar. Men det är något märkligt med tevereportern som är först på plats för att rapportera från tragedin. Holly Gibney följer spåren och står plötsligt öga mot öga med en varelse som inte kommer att nöja sig förrän den får frossa i blod. Hollys blod...

Jag köpte den här boken för rätt längesen, lade den i min att-läsa-hög utan att läsa vad som stod på baksidan. Sedan blev den liggande medan jag överlevde en för djävla stressig höst. Hade jag vetat att Holly Gibney var med så hade jag nog inte kunnat vänta (vill nämligen att allting ska vara PERFEKT när jag öppnar en jungfruligt oläst Stephen King). Älskar Holly. Nu handlar den här boken inte bara om henne utan det är fyra rätt rejäla noveller (boken är cirka 500 sidor), varav Blod säljer kan ses som en fristående fortsättning av Outsidern. De andra tre novellerna (Mr Harrigans telefon, Chucks liv och Råtta) har ingenting med Holly att göra. Chucks liv var okej, Råtta riktigt bra och Mr Harrigans telefon sådär så att den inte gick att lägga ifrån sig. Den här boken får fem kalla kårar av fem möjliga.