onsdag 31 maj 2017

Fågelburen

Har läst Fågelburen av Lisa Jewell, en författare som jag annars inte har haft så himla mycket till övers för eftersom jag generellt inte har så himla mycket till övers för chick lit. Men så läste jag någon recension där det antyddes att den här var minsann inte som hennes vanliga böcker utan innehöll "en rejäl dos svärta" så jag beslöt mig för att ge den en chans. Och jodå, den var väl inte så pjåkig. Handlar om en familj med en excentrisk mamma och en slätstruken pappa och fyra barn, en tragedi inträffar, familjen splittras och så får man följa de olika familjemedlemmarna i då- och nutid. Ingen dålig berättelse, fast den tappar en del i tempo och intensitet efter kanske halva boken och sen var väl slutet lite väl mycket feel good:igt för min smak. Men i övrigt okej och en intressant inblick i fenomenet "hoarding" om någon nu skulle vilja fördjupa sig lite mer i det ämnet (det ville uppenbarligen jag). Den här boken får tre chokladägg av fem möjliga.

Det börjar verka kärlek banne mig. Eller kanske inte.

Har fått i uppdrag att blogga om KÄRLEK. Det var ju ett ämne som inte talade direkt till mig, kan man ju säga. Snarare något i stil med att någon står längst fram på en Motörheadkonsert och viskar lite diskret. Jaha, men det är ju bara att ta tag i, även om det tar emot, för om man bara gjorde det som var enkelt och smidigt så skulle ju inte mycket bli uträttat här i världen.
Är inte direkt den såkallat romantiska typen. Har heller aldrig varit ihop med någon som varit den romantiska typen, så jag vet inget om att bli uppvaktad med blommor och grejer som man hör talas om via skryt i sociala medier, som om kärlek var någon slags måttstock där mätenheten var rosor och smycken. Fast man kan ju vara romantisk på många sätt. En kollega till mig gjorde typ en adventskalender till sin fru, där hon varje dag i december månad fick en lapp på temat "varför jag älskar dig". En annan vän trakasserade på den tiden det begav sig den närmaste omgivningen med dikter som han skrev hellre än bra till sitt hjärtas dam. Om såna grejer kan jag verkligen KÄNNA att det är gölligt, jätterart och till och med bli lite rörd, men om jag själv hade blivit utsatt eller vad man ska säga, så är risken nog störst att jag hade reagerat med att ana ugglor i mossen, varför detta djävla FJÄSK utan anledning liksom? Sån är jag. Tror jag, har alltså aldrig blivit uppvaktad på något särskilt romantiskt sätt så jag VET ju egentligen inte.

Mat och kärlek lär hänga ihop, sägs det. Mat ska lagas med kärlek, sägs det. Håller ej med, eller det är ju klart att man inte vill att ens värsta fiende ska laga den mat man tänkt äta eftersom munskänkar som yrkesgrupp så att säga har dött ut (HÖ HÖ HÖ). Men konceptet mat och kärlek känns krystat om ni frågar mig. Enligt mig ska mat lagas med bra råvaror och gott om tid. Gärna innehålla mycket kalorier också, eller okej: om någon hittar något sätt att ERSÄTTA kalorier med typ luft och ändå få det att smaka himmelskt så var inte blyga, stig fram och sjung ut kring era magiska hemligheter. För det vet ju alla att om det ska bli riktigt gott så måste det till fett. Och ska man göra någon god efterrätt så kan man faktiskt helt och hållet skippa epitetet "nyttig", för det funkar ändå inte. Var på ett spa en gång där de gick all in på nyttighet i den trerätters som ingick i det ohemula priset, så desserten bestod av "palsternackskaka med yoghurtsås" och den kunde de faktiskt lika gärna ha skippat om ni frågar mig, för ledsnare sätt att avsluta en måltid på har jag sällan varit med om. De hade lika gärna kunnat servera en tallrik ugnsbakad bark. Nä, smör och socker och grädde och framför allt kolhydrater är väl den enda och sanna nyckeln till ett lyckligt liv (men kanske inte lika långt? därom tvista de lärde). Jamen tänk om någon sa: "här får du en kärleksfull måltid", och så fick man ett fat med morotsstavar? VILKEN DJÄVLA MISS om ni frågar mig. Inte så att morotsstavar inte är gott, det kan det väl visst vara, men det är väl sällan det som först bubblar upp när man tänker att man ska "unna sig något smaskigt".

Romantiska middagar är ju något av ett koncept som jag heller aldrig riktigt har förstått mig på. Alltså, man ser ju på film hur det ska vara: levande ljus, soft musik i bakgrunden, vita dukar, ett förälskat par som stirrar varandra in i ögonen. MEN ÄTER DOM? Nä, aldrig. Möjligen smuttar de lite återhållsamt på ett glas champagne eller ett årgångsvin, men aldrig att man ser någon sitta och tugga och smaska och bälga i sig och mmm:a i extas som vi vanliga dödliga. Det är väl därför ens liv inte är så romantiskt dårå? Så måste det förstås vara.



onsdag 24 maj 2017

I'll see you again in 25 years

Har börjat kolla på de nya avsnitten av Twin Peaks. Jag är ett stort fan, och det underlättar kan jag väl säga. För när till och med jag satt och bara NÄE DAVID LYNCH, NU FÅR DU VÄL ÄNDÅ SKÄRPA DIG i soffan, då har det gått långt. Ska inte spoila något, men de två första avsnitten är...väldigt Lynchiga om man säger så. Detvillsäga en näve surrealistiska händelser som staplas på varandra till synes helt utan rim och reson. Gamla Twin Peaks var liksom mer linjär. Ett mord, polisen börjar utreda, Dale Cooper träder in och SEN börjar de där surrealistiska grejerna smyga sig in i en till synes helt vanlig mordhistoria. De nya avsnitten är tvärtom, börjar med det surrealistiska och sen anar man att det kommer en mordhistoria som kommer att snävas in mot Twin Peaks. Än så länge anar man bara vartåt det ska barka hän. Men jag är inte besviken. I alla fall inte än. I de gamla avsnitten var jag trollbunden i 29 och ett halvt avsnitt och blev apbesviken på slutet. Men man kan ju inte få allt.

Och jättemånga av de gamla karaktärerna är med, och det är så roligt! Men vad gamla de har blivit! Antagligen har man själv också blivit gammal, men det uppfattar man ju inte riktigt på samma sätt av någon outgrundlig anledning.

Nästa bloggavsnitt kommer på begäran att handla om KÄRLEK. Det ni.

tisdag 23 maj 2017

Sandmannen

Har läst Sandmannen av Lars Kepler. En gång lånade jag och min man en ljudbok att lyssna när vi skulle åka långt någonstans, vi valde Paganinikontraktet och tröttnade efter sådär tre mil. Så mitt intresse för Lars Kepler (jajaja, jag vet att det är en pseudonym och att det är två stycken som skriver) har varit rätt svalt, men nu var det någon på radion som helt andlöst sa att den här boken var DET MEST SPÄNNANDE HON NÅGONSIN LÄST, och det lät ju onekligen spännande: en man som varit dödförklarad i ett antal år kommer helt plötsligt vacklande från ingenstans, och ett gammalt fall med en seriemördare måste då tas upp på nytt, för kanske finns det fler överlevare?

Så jag tog mig an den med friskt mod, men blev rätt så besviken. Hatar böcker där det verkligen inte finns en enda trevlig karaktär. Inte så att alla måste vara perfekta, men NÅGON kunde väl ändå ha NÅGOT fördragsamt? Som det var nu så kände jag att det liksom kvittade om så hela djävla poliskåren blev avrättade. Trökigare polis än Joona Linna får man leta efter med ljus och lykta, och de andra var ju i samma stil. Och varför är det så att om det är en kvinnlig polis så måste hon vara BÅDE übersmart OCH skitsnygg? Och varför måste det tjatats om hennes "änglalika skönhet" hela tiden? De andra polisernas utseende kommenteras inte ens. Och om man nu har en polis som är både übersmart och skitsnygg, ja då måste hon förstås ha någon djävla bokstavskombination eller vara känslomässigt störd på något sätt. Det går ju inte att vara en vanlig dödlig.
Stör mig även på att det är ny rad efter var och varannan mening.
Det behöver det liksom inte vara enligt mig.
Jag tycker inte det blir något flyt i texten då.
Eller hur?
Va?
Va?
Va?


Och berättelsen? NJA, känner jag om den. Visst, det är spännande. En mans båda barn blir bortrövade för tretton år sedan, dödförklaras efter några år och så ett tu tre dyker den ena upp från tomma intet, svårt sjuk och medtagen och så börjar jakten på hans syster som eventuellt fortfarande också lever. Men han som greps för detta har suttit inspärrad på någon anstalt jättelänge, helt isolerad från omvärlden. VEM KAN DET VARA?

Så långt var väl allt väl. Men sedan:



((((((((((((((((((((((((((((((((( !!! SPOILER ALERT !!! ))))))))))))))))))))))))))))))))))))


så tycker jag nog att det var VÄ-HÄ-LDIGT långsökt alltihop. Om man suttit inspärrad på psyket och varit tungt medicinerad i åratal så känns det VÄ-HÄ-LDIGT osannolikt att man ska vara sådär djävla överintelligent och manipulerande och beräknande och dessutom kunna ha kontakt med sin svårt störda och dittills okända tvillingbror UTANFÖR via någon djävla postbox dit man vid ett enda tillfälle på alla dessa år lyckas skicka ett krypterat meddelande som bara han förstår, och då vips VET HAN exakt var alla människor befinner sig och kan åka dit och mörda PÅ INGEN TID ALLS. Har han bevakat den där djävla postboxen dygnet runt i tretton år? Och hur kan han veta EXAKT var alla befinner sig och vart alla ska så att han kan följa efter och döda fastän Joona Linna med flera är honom hack i häl hela tiden? Den kartläggningen och extrema  tajmingen går ju inte av för hackor om man säger så, och den känns extremt overklig om ni frågar mig. Och sen det här att den återvändande sonen kallade honom för "Sandmannen" och Joona Linna bara: jaha, men hans pappa har ju vuxit upp i ett grustag i Rotebro, det måste vara där den andra tvillingen gömmer sig, OCH SÅ VAR DET SÅ. Och var fick de tag på allt bedövningsmedel? Och vad var meningen med att hålla alla inspärrade och neddrogade i alla år, jo jag fattar att de ville att de anhöriga skulle få lida, men helvete vilket jobb. Varifrån fick de pengar till allt detta om de levde utanför samhället, bedövningsmedel och tunnor med luftrör och spadar och kistor och Gud vet allt?  Nä, det här var inget vidare om ni frågar mig. Det var det i och för sig ingen som gjorde, men jag säger det ändå. Den här boken får en överkryssad Stesolid av fem möjliga.

fredag 19 maj 2017

G G G G G G G G G G G G G G G = massage (massa G). Gammal ordvits från nittonhundralängesen.

Fredag känns som ett lyckat koncept för den som är ledig på helger, och det är jag. Den här helgen är det inte mycket inplanerat. Jo, jag ska på massage! Har ju hittat ett superduperställe där man kan få massage som är to die for av en liten späd thailändsk varelse med nävar av stål. Nackdelen är att hon bara har öppet på lördagar och söndagar och eftersom mitt liv är ganska hektiskt så vill jag helst inte ha mer tider att passa än nödvändigt på helgerna. Men har man ett måndagsexemplar till kropp som kräver att hårda nypor gräver sig ner i muskelknutor och spänningar lite då och då för att kunna leverera över medel så är det bara att bita i det sura äpplet och planera utifrån det. Sen upptäckte jag att det till och med var riktigt bra. Min regel är nämligen att efter massagen så ska man bara åka raka vägen hem och lägga sig på soffan och inte göra ett skapandes grand mer på resten av den dagen mer än möjligtvis titta på tv och läsa böcker och äta choklad, och det är nog inte så dumt för en som har lite för många järn i elden.

För ett tag sen rasade tillvaron fullständigt, för när jag skulle in och boka en ny tid så stod det att verksamheten skulle stänga. Blev så himla bitter, när man nu ÄNTLIGEN hittat ett ställe som man trivs med och som gör kroppen hyfsat samarbetsvillig till en relativt rimlig slant dessutom, ja då ska det väl ryckas ur näven på en. Googlade runt som en tok för att hitta ett nytt ställe. Jag har ju gjort slut med min förra massagemänniska för jag tyckte inte riktigt att jag fick valuta för pengarna. Jag har även provat massage hos Gregor Clegane, och det var bra om än plågsamt. Men den där mys- och avslappningskänslan ville liksom inte direkt infinna sig när han typ daskade upp en på en brits och körde igång. Hos thailändskan med stålnyporna så spelas det mjuk musik och man blir inbäddad i varma filtar och varma handdukar att det är som att ligga i en livmoder, så ompysslad och omhuldad blir man. Man blir alltid erbjuden kaffe eller te eller ett glas vatten efteråt, och en gång när det regnade så följde hon mig till bilen och höll upp ett paraply över mig så att jag inte skulle bli våt. DET KALLAR JAG SERVIC (även om jag kände mig som en idiot).

Jag googlade mig till ett annat thaimassageställe. Det är thaimassage min kropp gillar, och då pratar jag såklart inte om något himla snusktafsande med happy ending. Hittade ett ställe som i alla fall hade en trevlig hemsida och en Facebooksida med några bra kommentarer (om än inte jättemånga). Ringde och beställde tid, hon frågade när jag kunde komma, jag frågade när hon kunde och hon svarade att det gick bra när som helst. Jag föreslog "torsdag klockan 14" (detta var en måndag) och då ville hon genast ändra tiden till kl 15, så den där tolkningen av "när som helst" kändes ju lite rymlig om ni frågar mig. Jag kontrade med att säga att jag bara kan omkring klockan 14 (eftersom jag slutar vid den tiden och inte har lust att drälla omkring i stan i blindo i väntan på att klockan ska bli någonting), men att vi kunde ta det en annan dag i så fall. Men då gick det bra klockan 14. Eh? Ja, men hur som helst. Tid bokades, torsdagen kom, klockan närmade sig 14 och jag styrde mina förväntansfulla steg mot detta nya ställe. Som låg i en källare i ett hyreshus. Det är väl inget fel i det i sig, men det var inte precis trivsamt.
"Du kan klä av dig därinne", sa tjejen som med möda slet blicken från sin I-phone när jag klev in och sa att jag hade bokat tid. "Därinne" var en minimal hall där det förutom en dörr som ledde Gud vet vart stod målarburkar, en bal med toapapper och diverse annat smått och gott, bland annat en klädhängare där man kunde placera sina paltor. Sedan blev jag anvisad en brits att lägga mig på. Britsen var extremt smal, och rummet var kallt och rätt dystert och åtskildes från resten av lokalen med endast ett florstunt draperi. Bortsett från att det stod en blomma och lite värmeljus på ett bord så kändes det som att ligga i en föreningslokal. Mysighetsfaktor = 0. Sen började massagen. När man går till Stålnypan så börjar hon alltid med att tvätta ens fötter med en handduk som doppats i varmvatten, vilket av någon anledning känns alldeles ofattbart lyxigt (lite som att man är med i Rome och har en sån där slav som ställer sig på alla fyra så att man kan kliva på den när man ska sitta upp på hästen, fast jag tänker samtidigt att det kanske mest är för att Stålnypan inte ska behöva uthärda folks svettiga stinkfötter). På det här stället blev fötterna också tvättade. Eller rättare sagt lite snabbt avtorkade med en iskall blöt trasa. Mysighetsfaktor = 0.

Sedan började massagen. Eftersom lokalen var kall var oljan också kall, men till och med Gregor Clegane har ju vett att värma den lite i händerna innan han börjar. Men här hälldes kall olja direkt på ryggen. Kändes som när man var liten och var på badstranden och låg och läste en Britta och Silver-bok och så kom någon nybadad och ställde sig över en och lät överflödigt vatten droppa ner på ens solvarma rygg. Mysighetsfaktor = 0.

När man är hos Stålnypan så känns det som att hon går igenom varenda muskel, bit för bit, systematiskt och ingående, och att hon lägger ner hela sin själ i det. Den här tjejen hade inte direkt någon känsla för vad hon gjorde utan knådade på ungefär lika oengagerat som om hon höll på med en bröddeg. Sen ett tu tre började det tassas och viskas på andra sidan det florstunna draperiet och då stod det nån djävla unge där och ville något. Dessutom var både mor och unge förkylda och snörvlade och snorade. Mysighetsfaktor = 0.

Efter en stund ringde dessutom telefonen. Och ni ska inte tro att den fick ringa, utan den här tjejen släppte genast allt vad hon hade för händer (mig) och gick och svarade. Och det var inte något "jag är lite upptagen, kan jag be att få ringa upp" lite snabbt sådär utan det var ett samtal som varade i flera minuter. "Ursäkta" sa hon visserligen när hon kom tillbaks, men det duger väl inte riktigt känner jag? Mysighetsfaktor = 0.

Förutom ungen, som återkom med jämna mellanrum och ville något i viskande ton så kom det efter en stund in nån djävla GUBBE i lokalen. Hennes gubbe fattade jag det som, eller i alla fall betedde han sig som hemma. Satte sig i soffan, pratade med ungen, hostade och snörvlade (familjeförkylning tydligen) bara några meter ifrån där jag låg bakom det florstunna draperiet och fick massage. Mysighetsfaktor = MINUS TUSEN. Alltså, egentligen borde man ju vägra betala eller nåt. Fast det gjorde inte jag, men jag sätter ju heller aldrig min fot där igen.

Men BREAKING NEWS. Stålnypan har en Facebooksida som jag tydligen följer, för en vacker dag dök det upp att "nu är det åter möjligt att boka tider via hemsidan" i mitt flöde. Inte ett ord om varför de skulle ha stängt eller varför de hade valt att öppna igen, men skitsamma som vi brukar säga. Gissa vem som i samma sekund formligen KASTADE sig in på sagda hemsida och bokade en tvåtimmarsmassage? Det var jag, och den är imorgon. Åh vilket längt. Utan thaimassage försmäktar jag på denna Ö.





torsdag 18 maj 2017

Om programledare, Absolut och lite om romarrikets uppgång och fall.

Ja, det blir visst inte tid till någonting här. I alla fall inte till att skriva spirituella blogginlägg om allt mellan himmel och jord, som jag kanske skulle vilja. Annika har till exempel beställt att jag ska tycka till om 1. varför folk säger "pogramledare" istället för "pRogramledare", och 2. varför ordet "absolut" har kommit i ropet. Jag ska försöka göra en liten analys:

1. Jag tror det är samma fenomen som gör att folk skriver "interjuv" och liknande. Det vill säga, man hör bara ordet i tal, på någon dialekt kanske, och ser det kanske aldrig i skrift, och så tror man att det heter som det låter, och sen får det låta som det heter så att säga. Enkla varianten: Allt är Peter Jihdes och han-som-ibland-har-Ring-Så-Spelar-Vi-istället-för-Lisa-Syréns fel. De är båda programledare och uttalar inte R. Känner dock att jag som smålänning måste få försvara denna rätt. Men alla som pratar med tungspets-r borde öva på att säga prrrrrogramledare.
Där jag växte upp uttalar man "fotboll" som "fopoll". Återstår att se när det blir en riksglosa? Nu bor jag i Skåne, här säger man "fiiooouuutboll", lika långsamt och sävligt som 90 minuters harvande på mittfältet i division fyra.

Själv har jag vid något tillfälle klantat mig och skrivit "viltsvin" istället för "vildsvin", för så uttalas det här. Inte för att jag inte vet hur det stavas dock, men i hastigheten råkade det bli så. PINSAMT. Sen ser jag folk som skriver "råddjur" som om Bambi var något slags hornprytt orakel som man kunde vända sig till vid tveksamheter (jag vet att Bambi var en hjort, men jag ville slippa upprepa ordet "rådjur"). Allmänt är det väl ett tecken på a. att folk använder "språket är dynamiskt" som en ursäkt för att slippa bry sig, och b. att folk är dumma och lata och uttrycker sig därefter. SÅDÄRJA, NU VAR DET SAGT.

2. Här får jag bekänna färg: Jag är en sån som använder ordet ABSOLUT i tid och otid, har inte ens tänkt på det förrän Annika i barska ordalag påpekade att det var en vodka, jag bor ju dessutom bara ett stenkast från ABSOLUT-produktionens vagga så att säga, så jag borde väl veta bättre. Eller så är allting en gigantisk komplott, Kanske får Pernod Ricard (som äger varumärket) en krona eller en tänkbar ny kund varje gång någon tjoar "ABSOLUT" på frågan om hen vill ha en glass.
Har verkligen ingen aning om varför folk har börjat med "Kan du hjälpa mig med detta?" "ABSOLUT". "Ska vi ta en kopp kaffe?" "ABSOLUT". "Ska vi ligga?" "ABSOLUT". Själv använder jag det ofta även tvärtom, alltså "Har du tid en stund?" "ABSOLUT INTE". Undrar varför. Det vore ju mycket enklare och mer tidsbesparande att bara säga "ja" eller "nej".


Tid är det för övrigt väldigt ont om just nu. Jobbar RÖVEN av mig, vilket inte precis är en önskedröm hos mig. Vad är det med heliga 40 timmars arbetsvecka egentligen, är det inte dags att slipa av litegrann på denna del av samhällsmaskineriet? Så att de som inte har jobb faktiskt kan få jobb och så att de som redan har jobb inte behöver slita ihjäl sig? Man tycker ju att allting borde flyta på fan så mycket bättre då och att alla skulle vara gladare och mer harmoniska. Men sådan är kapitalismen, otack är den armes lön och så vidare.

Kollar (när jag någon gång har tid, GUD vad jag ligger efter med massor av serier) på Rome på HBO och tycker att romarrikets storhet är något överskattad. Alltså när de är ute och krigar: De höga militärerna har ju för fan inredda djävla palats när de är ute i fält. Med tunga matsalsmöbler och stora sängar och soffor och kristallglas och tusentals kvadratmeter tältduk och draperier och grejer, och så sitter de där och brer ut jättestora kartor och dricker vin och smider planer. Men det måste ju ha tagit DAGAR att bara packa ner allting för att förflytta sig en dagsmarsch, och DAGAR att montera upp allting igen, för att inte tala om hur mycket folk som måste ha gått åt för att ombesörja allt detta. För jag tror ju inte att Julius Ceasar och hans vänner stod och reste tält i ösregn, de lät sig väl bäras fram av slavar till dukat bord. Inte undra på att romarriket föll som en fura med sån kass logistik. Fanns även (enligt tv-serien Rome dårå) särskilda slavar som rusade fram och ställde sig på alla fyra så fort någon skulle sitta upp på en häst, så att de rika hade något att kliva på. När man ändå har med sig ett helt möbelvaruhus på sina fälttåg, vad sägs om en PALL för detta ändamål?

Och så fort någon beter sig som ett as så blir den personen inom ett halvt avsnitt ihjälklubbad som en oxe. Synnerligen lättstötta personer befolkar serien så det är ju lätt att räkna ut att det blir hel del dödande. Nu kanske inte just den modellen av konflikthantering och problemlösning är någonting att direkt efterapa, men ibland kan jag, eller åtminstone någon liten irrationell del av reptilhjärnan, tycka det känns lite lockande ändå. Verkar så enkelt. Fast kanske inte så hållbart i längden ändå? 

Funderar även på andra praktiska detaljer, som till exempel hur de löser det med mat när de är ute så himla många? Koktrossen måste ju ha bestått av ett halvt lands befolkning, för det lär ju inte precis ha funnits Soldatens Ärtsoppa på burk att utspisa med, och inga direkta förvaringsmöjligheter heller. Sedan tänker jag även på hur de skötte toalettbestyren? Romarna var ju kända för sina akvedukter, och enligt mig är vattenburna avloppssystem en markör för en civilisations framgång. Men i fält var det ju knappast aktuellt, några Bajamajor fanns väl inte heller. Och om man tänker sig att en legion bestod av några tusen soldater som behövde tömma tarmen med en viss regelbundenhet? Funkar ju knappast att man smiter ut i skogen lite som det faller sig, utan här måste nog till någon form av schemaläggning, OCH HUR FUNKADE DET? Vem förde befälet över skitsakerna så att säga? Det är sånt jag funderar på när jag inte kan sova.

Borde få till någon form av slutknorr för att knyta ihop den här litterära säcken, men det hinner jag inte riktigt. ENJOY i alla fall.

tisdag 16 maj 2017

Ett livstecken

Alla inblandade överlevde milkshakeincidenten i Veberöd utan några kroppsliga men. Själen kan däremot vara ärrad för livet.

Även över andra grejer. Igår var jag till exempel på clinic (som åskådare, obs obs obs) för Hugo Wihlmark, som är ett stjärnskott inom hästhoppning. Han sa (bland annat) att "det är lite svårare att lära sig nya saker nu när man är lite äldre".

Hugo är 19 år gammal.
JAHAPP.

Med vänlig hälsning
Dinosaurie_68:a

söndag 14 maj 2017

Worse things happen in Veberöd

Idag gav jag och min man och min bror oss ut på en liten roadtrip genom de sydskånska nejderna. Först besöktes Kulturens Östarp med en vag plan att äta lunch på gästgiveriet där, men de planerna strandade för de serverade "söndagsbuffé", vilket verkade vara någon upphottad variant av julbord minus kanske julskinkan, och det kände vi oss inte direkt sugna på. Plus: övriga gäster var stora uttråkade sällskap som släpat med sig moster Karin och gammelfaster Viola och där finklädda medelålders par dystert krasade fram över grusgångarna med nån blomsterkvast som pliktskyldigast skulle överräckas. Så himla deppigt. Sen hade ju VÅRVÄRMEN slagit till på allvar och pressat upp kvicksilvret på drygt 20 grader och det fanns ingen skugga att parkera i och vi hade hundarna med oss. Så vi wrooomade vidare genom pilevallars land och råkade hamna i Veberöd ungefär samtidigt som blodsockret dalade ner i jämnhöjd med fotknölarna. Bestämde oss därför för att stärka oss med lite proviant ur den lokala Sibyllakioskens sortiment. Min bror skulle först inte ha något och jag beställde två grillade med bröd och en stor chokladmilkshake och en stor jordgubbsmilkshake. Åh nej, TVÅ OLIKA SMAKER! råmade ynglingen på andra sidan disken. Sen upplyste han om att det inte fanns några färdiggrillade korvar, men "det får lösa sig medan jag blandar era milkshakes", i en ton som om jordens undergång var nära förestående. I detta skedet kom min bror på att det nog skulle vara gott med en milkshake, så han beställde en liten jordgubbsmilkshake. TRE SMAKER! skriade ynglingen i en ton som att han just blivit ombedd att montera ner hela Eiffeltornet enbart med hjälp av en stekspade. Vi talade om för honom att det fortfarande bara rörde sig om jordgubb och choklad (det fanns för övrigt förutom detta även vanilj och banansmak på menyn, så det var inte precis som att vi bad om någon ynnest utöver det vanliga) och han suckade, drog fram en vanlig hushållsmixer, tryckte ut ett par liter mjukglass i den, hasade iväg till kylskåpet, återvände med en lättmjölkstetra ur vilken han slog i en skvätt tillsammans med något aromämne. Så fipplade han en stund med knapparna, slog i mera mjölk och fortsatte att joxa omkring med det under helt ogenerade suckar och klagomål över hur jobbigt det var. Sedan hällde han upp i bägare, försvann ut i kulisserna och återvände med mixerbägaren för att sätta igång med chokladmilkshaken. Ja, diskningen blev lite bristfälligt gjord, anförtrodde han oss och verkade tycka att vi skulle vara glada för den informationen. Sedan slabbade han en stund med det och berättade samtidigt att han "hatade" att göra milkshake "eftersom man alltid skvätter ner sig". Till slut ställde han triumferande ner våra beställningar och då hade vi även fått veta att han "hatade att ha svarta kläder".

Han var inte som andra, kunde vi ju konstatera när vi stod och sörplade i oss våra jordgubbsmilkshakes (som för övrigt mest smakade artificiella körsbär). Aldrig förr har man väl varit med om att någon ungdom på något snabbmatställe har stått och liksom skuldbelagt kunderna när de beställer helt normala saker från menyn? Vår teori var att han var typ ägarens son och att han därför kunde få blomma ut i klagomål och skita i att diska ur mixerbägaren. Han skulle aldrig få sparken ändå, medan de andra anställda svor och knöt näven i fickan.

Återstår nu att se hur ens matsmältningssystem kommer att hantera det här. Om man kan öppet och utan att skämmas erkänna att man bara diskat "lite bristfälligt" så undrar jag ju hur resten av städrutinerna fungerar. En tät och ångestladdad thriller som jag hoppas får ett lyckligt slut.

lördag 13 maj 2017

Det du inte vet

Har läst Det du inte vet av Anna Jansson och den var väl...rätt okej. Fast jag börjar bli lite trött på Maria Wern och hennes familj, och även på Hartman, Ek, Arvidsson och de andra poliserna i Visby, och sen börjar det kännas lite som med Wallander: hur många mord kan det egentligen ske på Gotland? Eller i Ystad eller Midsomer för den delen. Men aja. Det här var en hyfsat spännande kidnappningshistoria, dock med lite väl många karaktärer och lösa trådar som aldrig fick någon riktig uppnystning. Men en helt okej bruksdeckare, tycker jag nog ändå. Den här boken får tre ringmurar av fem möjliga. 

fredag 12 maj 2017

Ut med det gamla, in med det nya?

Härförleden besökte jag ett säteri, en större gård med anor från hur längesen som helst, i ett jobbsammanhang. Vi - en flock människor som träffades för att NÄTVERKA gubevars - satt och åt lunch (vildsvinsfilé, klyftpotatis och någon slags lökmousse, så det var verkligen inte fyskam) och samtalade lite trevande. Samtalet kom in på gården och dess historia, och en UNGDOM (22-ish) som var från trakten tog till orda.
- Jag har hört att man hade långt gående planer på att bygga ett koncentrationsläger här under andra världskriget, sa hen, och vi andra bara: VA, ÄR DET SANT? Ett koncentrationsläger? Här i det gamla och fria och på pappret neutrala Sverige? Kan det vara möjligt?
- Ja för XXX som hade gården på 30-talet, han var visst värsta nynazisten, sa ungdomen med viss emfas.
- Eeh...men om det var under andra världskriget så måste han ju ha varit nazist och inte nynazist, invände jag, ordpolis och vän av ordning, varpå ungdomen stirrade på mig lika oförstående som om jag just sagt att jag på min fritid brukade idka könsumgänge med stympade trädgårdstomtar.
- Ja, alltså nazisterna var ju verksamma under andra världskriget och däromkring, medan nynazisterna är ju dom som håller på med nationalsocialism idag, eller i alla fall efter andra världskriget, försökte jag lite pedagogiskt förklara över vildsvinsfilén.
Och det gick inte hem. Det gick fan i mig inte hem. Den här ungdomen trodde på riktigt att det var nynazisterna som byggde arbetsläger och skickade judar och homosexuella och romer och kommunister raka vägen in i gaskamrarna. Jag blev helt matt och på riktigt även lite orolig. Inte så att jag går och hoppas att människor är så korkade, men hellre att det är en som är lite korkad än en hel generation som är helt historielös och inte fattar något av någonting. Nu hugger jag varenda en under 30 som kommer i min väg och förhör dom rätt aggressivt om vad de vet om Hitler och hans hantlangare. Kanske inte det bästa sättet att få nya kompisar på, men vadfan.

torsdag 11 maj 2017

Näthatet


Hittade den här bilden på internet, och den tyckte jag var så rolig att jag skrattade högt en god stund.



Är kanske bara roligt om man vet vem John McEnroe var. Snabbversionen: en tennisspelare som var med i samma gäng som Björn Borg, Jimmy Connors, Arthur Ashe och Ilie Nastase, de där grabbarna som var tennisens stora på 70-talet. Jag är komplett ointresserad av tennis, men när jag växte upp satt mina föräldrar som KLISTRADE framför allt vad tennisturneringar hette, hela sommardagar, kändes det som, fast det var väl i rimlighetens namn bara några timmar i taget. Men tv mitt på dagen? Det hörde inte till vanligheterna, på den tiden ordnade man liksom in sitt liv från "när tv:n började", vilket kanske var vid fem-halv sex på kvällen? Innan dess var det tomt i rutan och då gjorde man annat. Med undantag för stora sportevenemang då, i stil med Wimbledon, då kunde hela Sverige stanna om Björn spelade. DÖTRIST, tyckte vi tennis-ointresserade barn, matcherna pågick ju i evigheter och bara en trälig boll som smackades fram och tillbaks under tystnad i flera minuter, avbrott med en kommentator som brölade ut FIFTEEN-LOVE eller något liknande obegripligt. Uppenbarligen höll vi oss ändå i närheten tillräckligt mycket för att snappa upp ett och annat. McEnroe var en sällsynt dålig förlorare, det var väl det enda som var lite roligt att se. När han fick ett utbrott och skrek och drämde racketen i backen medan Björn Borg stod med sitt pannband och sitt stenansikte och rörde inte en min fastän han precis vunnit en nån glassig Grand Slam-titel. DET VAR TIDER DET.


När snålheten kom till byn, eller: hur jag kom att bojkotta Bishops Arms för all framtid

Var ute på såkallade muntrationer igår, en leverantör bjussade på middag och biljetter på finfina platser till första semifinalen i herrhandbollens elitserie. Middagen åts på Bishops Arms, där det serveras "enklare pubmat" till rätt så oskäliga priser men nu var det ju inte jag som betalade så det var ju inget jag behövde lipa över. Men PRINCIPEN. Valde hamburgare, som skulle serveras med pommes frites och bearnaisesås, och frågade min vana trogen (eftersom jag inte gillar pommes frites något vidare) om jag istället kunde få lite extra sallad. Fick till svar att de hade beslutat att då kostade det femton kronor extra, vilket jag då fick fråga leverantören om det var okej att jag spädde på notan ytterligare (det var det).
Men alltså HALLÅ? FEMTON DJÄVLA SPÄNN för att någon i köket ska ställa sig och strimla upp lite isbergssallad, skära en körsbärstomat och några skivor rödlök och lägga på tallriken (för det var exakt det jag fick in)? Det är fan i mig inte okej någonstans. Hamburgertallriken kostade 173 (ETTHUNDRASJUTTIOTRE) friska riksdaler, så det var ju inte precis någon välgörenhet från Bishop Arms sida.
Har faktiskt aldrig någonsin varit med om annat än att det är okej att byta ut pommes frites på något ställe, de flesta gör till och med en jättefin liten sallad som skulle kunna duga som en egen måltid. Till och med McDonald's har ju snappat detta och till och med där får man flådigare sallader än den jag fick igår för NOLL extra kostnad. BARA SÅ ATT NI HÖR DETTA, BISHOPS DJÄVLA ARMS. Jag blev faktiskt skitsur (och nej, jag är inte en sån som skäller ut personalen för något beslut som de med största sannolikhet inte har fått vara delaktiga i. Jag är mer sån att jag skriver ett härsket blogginlägg och sedan går jag aldrig mer dit). Sådärja, nu är det sagt.

måndag 8 maj 2017

På fyra ben går den som jag gillar allra mest

I lördags slog VÅREN till på allvar och bjussade på sol, blå himmel och tjugo grader varmt. Åkte till stallet, för nu ska jag ju rida ett par gånger på lördagarna innan jag byter grupp, och ridläraren bara "alltså, det är för fint väder för att INTE rida ut". GULP, kände jag lite då. För även om jag inte längre är darrigt nervös inför varje lektion så är det ändå rätt gött att hålla sig innanför ridhusets fyra väggar. Tycker mesiga jag då. Annat var det förr, när man utan vidare hoppade upp och galopperade iväg barbacka utan hjälm, men tralala, det var för längesen, så längesen. Ja, men här var det ju bara att bita ihop och hänga med. Fick tack och lov min ÄLG även i denna grupp, så det kändes ju bra. Och det var en härlig ridtur, även om jag inte kunde låta bli att reta ihjäl mig på folk som inte fattar de mest elementära grejer. När man rider i kolonn så är det så att det som sägs i täten skickas bakåt i ledet, det är sen gammalt men ridläraren gick ändå igenom det noggrant eftersom ingenting uppenbarligen är självklart för någon. Jaha, men vad hon missade var att säga att när man skickar något bakåt så VÄNDER MAN PÅ HUVUDET, för annars hörs det nämligen väldigt dåligt. Det tror man ju är fundamentalt för en art som bygger mycket av sin kommunikation på det auditiva, men uppenbarligen inte. Jag och Älgen hamnade vi sist i ledet, och tyvärr var det här ingen vanlig uteritt där man bara kunde lunka på i Guds gröna natur utan en tanke i huvudet, utan här skulle man vara aktiv och det skulle göras skänkelvikningar och tempoväxlingar och sånt där mellan varven. Av vilket jag fattade nada, för när det otydliga mumlet från främre delen av kolonnen nått mig och jag hade fått säga "VA?" och sedan fått ytterligare ett mumlande som skulle föreställa ett förtydligande, ja då var det dags att göra något annat. Men aja, det var ju en skön ridtur och inget dramatiskt hände. Vi till och med galopperade. I paddocken, när vi kom tillbaks till stallet, men dock utomhus. Jag överlevde det med.

Nästa helg är vi ett gäng som ska rida islandshäst. På det stället där vi har varit de senaste åren har jag beskrivit mig som en med "ridvana, men väldigt ringrostig och väldigt mesig" och så har jag fått nån lat gammal rackare, vilket passar mig perfekt i alla väder. Nu är jag något mindre ringrostig och kanske eventuellt även något mindre mesig, men vet inte om jag ska out:a detta. Får kanske en som är VILD då? Mohahaha. Ja, den som lever får se. STAY TUNED.

fredag 5 maj 2017

Our house in the middle of the street

Nu är det dags igen, och den här gången är det BOENDET som ska spikas upp på bloggutmaningstapeten som Mirre och jag roar oss med. Jag är den bofasta typen, vilket väl måste vara helt normalt eftersom människan i runda slängar har varit det sedan yngre stenåldern eller så. Nä, men skämt åsido. Jag har nog flyttat mindre än tio gånger i mitt liv, och så fort flyttkartongerna har burits över tröskeln på det nya stället så har jag tänkt att här ska jag bo tills jag DÖR. Sen kommer livet och olika omständigheter och pekar med hela handen emellanåt, så det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Okej, håll i hatten för nu ska vi bo in oss i den här utmaningen:

1. Hur ser ditt absoluta drömboende ut?
Det är att bo på en avstyckad gård med stall/lagård och några hektar skog och lite betesmark. Huset ska vara som ett gammalt kråkslott, fast alla jobbiga renoveringar ska vara gjorda (varsamt, men framför allt av någon annan än mig). Köket ska vara enormt, det ska finnas vedspis (och vanlig) och ett gammalt kallskafferi som man kan gå in i och fönster vid diskbänken så att man kan stå och glo ut över ägorna medan man lagar mat/diskar/bakar/whatsoever. Jordkällare vill jag också ha. Och en stor härlig glasveranda. Och vind och källare och ett litet torn där jag kan sitta och tänka vackra tankar kring livet och universum och allting. Kakelugnar och kaminer ska det finnas gott om, och så ska det gärna finnas typ lönnrum och hemliga gångar och sånt där coolt också. Det ska ligga avsides, men ändå ha kommunalt vatten och avlopp och nära till busshållplats och affär och ha en fungerande snöröjning på vintern. Ja, det var ju en DRÖM, remember?

2. Tre bra saker med ditt nuvarande boende?
a. Läget! (kombinationen naturreservat på ena sidan tomtgränsen och 100 meter till Konsum/busshållplatsen).
b. Det är billigt! Vi köpte det billigt, har betat av de dyra renoveringarna som nytt tak och ny el, och har nu en boendekostnad som är nästan skrattretande låg.
c. Att vi bor på en återvändsgata och att vårt hus ligger på en skafttomt (alltså liksom bakom det hus som ligger utmed gatan), vilket i princip innebär noll trafik.

3. Tre dåliga saker med ditt nuvarande boende?
a. Det här känns verkligen FRUKTANSVÄRT BORTSKÄMT, men jag tycker vårt hus är lite för litet. 115 kvadratmeter boyta fördelat på 1½ plan är verkligen inte litet för två personer (och tre hundar förvisso), men ändå känns det alltid lite för trångt, lite för övermöblerat för att jag ska vara hundra nöjd. Beror kanske på att min man är något av en hamster, det hade kanske inte hjälpt ens om vi hade bott i Stockholms slott.
b. Den onda grannen Katla. Say no more. Sedan Tengil gick och dog har hon visserligen hållit en rätt låg profil, men det räcker att se hennes griniga och missnöjda och passivt aggressiva uppenbarelse för att man ska bli på dåligt humör.
c. Att ovan nämnda skafttomt innebär att vi har en uppfart från vägen på kanske 40-50 meter eller vad det kan vara, och att det är vi själva som måste ansvara för snöröjningen på sagda uppfart.

4. Martin Timell och Arga Snickaren ställer upp och ombesörjer ett (1) uppdrag i ditt hem. Vad pekar du med hela handen på?
Jag hade pekat och sagt: bygg ut. Tänker mig att man skulle kunna förlänga huset med en utbyggnad i vinkel och få typ dubbelt så stor boyta.

5. Den här personen skulle jag vilja ha som granne:
Jag tror Fredrik Lindström. Jag tänker att vi skulle kunna stå och hänga på varsin spade på varsin sida staketet och snacka om allt mellan himmel och jord som inte var mördarsniglar, vädret och ifall posten har kommit än (som väl är de mest frekventa samtalsämnena som vi har med grannarna, undantag Katla). Han verkar vara så allmänbildad. Och rolig. Sen är han kanske ett riktigt as, en trädgårdsfascist som på riktigt klagar på ifall man har adventsstakarna framme efter tjugondag Knut? Men i min drömvärld är vi bästisar och det händer att vi tar ett glas vin och grillar lite ibland också, sådär grannar emellan. Och sen får jag hjälpa honom med orts-ledtrådarna i På Spåret. Är rätt bra på dom om jag får säga det själv, får ofta höga poäng trots att jag knappt har rest utanför landets gränser och är helt värdelös på geografi.

6. Den här personen vill jag absolut inte ha som granne:
Grannen i Beck? Haha, nej men jag skulle ha rätt svårt om typ Farmen-Qristina eller Baren-Meral eller Robinson-Robban eller nån sån där jobbig och självupptagen fan flyttade in i huset mittemot. Brrr.

7. Din favoritplats i hemmet?
Framför kaminen! Alltså jag är så kär i fenomenet "kamin" att det nästan är löjligt. Älskar att elda, hålla på med ved och sitta där och gona mig i värmen.

8. Den här platsen i hemmet gillar jag minst:
Källaren. Vilket tyvärr till 95 % beror på min mans ovan nämnda hamstergener i kombination med en väldigt hög toleranströskel för stök och smuts. Och nej, det är inte bara att sätta ner foten och peka med hela handen och bestämma att det inte ska vara så. TYVÄRR. Mvh diktator-wannaben.

9. Du måste flytta in och bo hos en känd person under ett år - vem väljer du?
Jamen KUNGEN! Tänk att få bo i ett slott (förutsatt att någon annan städar)? Tänker också att Kungen nog är borta rätt mycket på statsbesök och sånt, så vi hade nog inte gått varandra på nerverna direkt.

10. Om du måste välja en månads boende - Isoleringscell i fängelse eller ett kaotiskt kollektiv utan dörrar?
Jag skulle verkligen vilja gilla det kaotiska, att folk kommer och går lite hur som helst, att mitt hem alltid är öppet för alla, att det alltid står en gryta på spisen och kokar och att jag och mina vänner har stora charmiga improviserade middagar och vinkvällar att folk kan dyka upp oanmälda och det finns alltid en soffa eller en säng att övernatta i. Tyvärr gillar jag inte det speciellt mycket. Får typ ångest och kaninpuls bara av tanken på att inte kunna få vara ifred när jag vill (=typ jämt, och eftersom jag nu har gnölat över min mans bristande ordning/städning så kan jag tillägga att på hans pluskonto så finns att han hundraprocentigt respekterar mitt behov av space och egentid). Så jag hade såklart valt isoleringscellen framför ett kollektiv som skulle driva mig till vansinnets rand inom 48 timmar om jag känner mig själv rätt. Tar såklart för givet att det är ett svenskt fängelse och att man får fri tillgång till böcker och filmer och sånt där. Plus att det inte skulle stå någonting om det i brottsregistret sen. Ibland funderar vi på det i fikarummet på jobbet, hur gör folk som har ett jobb men som av någon anledning blir dömda till fängelse? Går in till chefen och begär tjänstledigt? FY FARAO VAD PINSAMT.




onsdag 3 maj 2017

Häxan

Har precis läst ut Häxan av Camilla Läckberg och ja, ja, ja, jag vet att man "ska" himla med ögonen och tycka att det är skräp, men jag har läst alla hennes böcker och tycker de är helt okej och stundtals på gränsen till riktigt bra, och det står jag för. Det är skickligt uppbyggda intriger där förutsättningarna ändras och man nästan aldrig på förhand kan gissa vem som är mördaren och vad hen i så fall skulle ha för motiv. I princip spännande från första till sista sidan, och Häxan var inget undantag i det avseendet. På minussidan kan karaktärerna kännas lite platta och liksom endimensionella och lite väl stereotypa emellanåt. Det är den lata, odugliga och självupptagna chefen, den temperamentsfulla latinamerikanskan, den snälla storasystern, de busiga småpojkarna, den moderliga sekreteraren, den präktiga polisen, den begåvade och rika författarinnan, den dominanta svärmodern. Det hjälper liksom inte att plötsligt låta den självupptagna helt oväntat göra något super-altruistiskt en stund, det känns ändå som ett rätt stelt och väldigt osannolikt persongalleri.  Och snälla, bespara mig hemskt gärna sliskigheter i stil med "fortfarande, efter alla dessa år, blev hon knäsvag av att bara möta hans blick", och liknande. Och varför i helvete måste det vara så djävla MÅNGA att hålla reda på? Det är Erica och Patric och deras barn, det är Mellberg och Rita, det är Paula och hennes fru och deras barn, det är Anna och Dan och deras barn, det är Martin och Tuva och Gösta och Annika och Kristina och säkert någon mer som jag har glömt som liksom bara tillhör baslaget, de som alltid är med i alla böcker. I den här boken är det dessutom Stella och Linnea och Eva och Peter och Sanna och Vendela och Marie och Jessie och Helen och James och Sam och Nils och Gun och Bill och Adnan och Khalil och Karim och Amina och Dagmar och Viola och Leif och säkert ytterligare ett gäng, och utöver det är det en parallell berättelse som utspelade sig på 1600-talet och som strängt taget inte tillförde den här boken så värst mycket mer än ytterligare en flock karaktärer (Elin, Märta, Britta, Preben, Ebba och så vidare) att hålla reda på. Just den biten hade jag faktiskt kunnat vara helt utan, för själva twisten med bokens titel och kopplingen till den nutida berättelsen kändes väldigt lam. Och bitar av dialogen känns vä-hä-häldigt konstruerad. Men resten var som sagt okej. Spännande rent av, åtminstone när man hade fått någorlunda koll på persongalleriet.
 
Den här boken får trots allt fyra små handeldvapen av fem möjliga.

Saliga äro de okunniga ty de skola befolka världen

Häromdagen när jag åkte hem från jobbet så hörde jag en människa på radion som beklagade sig över sin ofrivilliga barnlöshet, och det kan man väl få göra, men hör och häpna så tyckte den här människan att det var samhällets fel. För hon hade först velat utbilda sig och göra karriär och började inte tänka på familjebildandet förrän i 40-årsåldern och när hon inte då blev gravid så gick hon till en läkare som sa att hon var för gammal. Och då var det typ samhällets fel eftersom "alla", enligt henne och nån barnmorska som också var med i programmet, bara informerar om hur man ska skydda sig mot oönskad graviditet och ingen säger ett pip om att det är svårare att bli gravid ju äldre man blir. Och alltså men ursäkta och hallå? Det är väl ändå allmänt känt att fertiliteten hos kvinnor sjunker med åldern, det är väl ingen riksnyhet direkt? Allt snack om att den biologiska klockan tickar och sånt här man hör talas om gamla gubbar som skaffar barn med 20-åringar men aldrig tvärtom, det kan väl rimligtvis inte komma som en överraskning för NÅGON? Men jo, tydligen, för nu satt det ju någon kränkt i radion och halvlipade över hur "traumatiskt" det var. Hade lust att bara ringa in och be henne adoptera ett av alla miljoner barn som redan finns. Min empati för sånt här = 0. Okej, jag fattar att folk vill ha barn, det är ju en slags drift. Och jag fattar att det är jättetråkigt att vilja ha barn men av olika anledningar inte kunna få några. Och jag fattar att det är rätt så förmätet att ha åsikter om barnlöshet när man själv aldrig haft dom problemen. Men ändå. Någonstans borde man ändå fatta att det finns ett bäst-före-datum. Och om man är så okunnig att man inte ens förstår det elementära inom mänsklig fertilitet (och nu pratar jag om helt basic grejer som "övergångsålder" slash "klimakterium" och reflekterat över var man befinner sig i förhållande till den milstolpen) så är det ju tveksamt om det ens borde vara tillåtet att skaffa barn. Men nähä, det nya är tydligen att först ska man bara tänka på sig själv och resa jorden runt och leva loppan och sedan utbilda sig och göra karriär och tjäna pengar och hålla på, och sen är det samhällets fel att man är för gammal för att skaffa barn. Menar ej att skuldbelägga kvinnor som väljer detta, men samtidigt måste man väl ändå vara medveten om vad det är man kalkylerar med när man gör sina val? All information om allting finns bara en flink googling bort, allting kan väl ändå inte vara SAMHÄLLETS fel? Skärpning, kretiner.

tisdag 2 maj 2017

Got my mind set on you?


Jamenvaffan det är ju bara all work and no play för HELA SLANTEN? Det här duger faktiskt inte, men det är så när man jobbar i en bransch med säsongsvariationer. Periodvis har man det rätt lugnt och periodvis håller man på att jobba röven av sig. Är nu i den senare fasen. Dessutom har mitt jobb de senaste åren genomgått en massa omorganisationer och byte av affärssystem och ännu fler omorganisationer, så de där perioderna som på pappret ska vara lugnare har i praktiken varit minst lika hektiska. Man kan ju verkligen hålla sig för skratt. Jag gör det i alla fall. Tycker det är fan för mycket att jobba 40 timmar i veckan (som oftare verkar bli 50 och ja, det är väl gött i plånboken, men den såkallade fritiden blir ju lidande,  och när fritiden blir lidande lider jag också. Jag gillar mitt jobb, men jag har faktiskt ett liv också. End of gnäll för stunden).

Men nu är det MAJ och solen skiner. Visserligen blåser det halv storm och visserligen fick jag skrapa rutorna i morse liksom alla andra dagar i modern tid, känns det som, men ändå. Man får sannerligen vara glad för det lilla.