En resefobikers dagbok

Kastar en blick i almanackan (jag kör fortfarande med analog sådan, även om jag mest använder den digitala, men jag gillar att kunna fästa blicken på ett rutnät med datum och är barnsligt förtjust i att kunna bläddra fram en ny bild varje månad) och noterade chockat att imorgon är det oktober. OKTOBER alltså. Hur gick detta egentligen till? Alla dessa dagar som kom och gick, osv. 

Nu är jag i alla fall över den värsta jobbpuckeln. Idag har jag inga möten eller något annat jobbrelaterat inbokat så jag tänker att det också ska gå bra att smita lite tidigare. Eller varför säger man "smita" så fort det handlar om att gå hem från jobbet, jag har minsann redan jobbat 40+ timmar den här veckan så det är ju inte som att jag inte gjort skäl för lönen. 

Nästa vecka ska jag dessutom bara jobba måndag till onsdag, sedan ska jag ut och se mig om i världen. Eller åtminstone åka till Gotland. Gotland, va? Har bara varit där en gång förut, trots att min bror bor där, och det var kanske...2014 eller så? Och den gången så var vi ett sällskap på sex personer och det kändes som att hela resan (det var en långhelg) gick ut på att lösa logistiken, stå och vänta på andra samt kompromissa om var, när och hur saker skulle göras där någon ville titta på medeltidsbyggnader och någon annan ville shoppa och en tredje bada i havet, osv. Rätt okul om ni frågar mig. Men Gotland som ö var inte så dum och den vill jag gärna se mer av, helst innan ryssen kommer och tar den. Den här gången är det bara jag och min bror och jag förväntar mig att det ska bli easygoing som satan. 

Något som inte är easygoing som satan är ju det faktum att jag på egen hand ska ta mig både dit och hem, så det blir ett äventyr i sig. Jag är ju verkligen inte typen som flackar land och rike runt, så den här Gotlandsresan är ett stort projekt för rese-ovana mig att ta sig an. Varsågod att skratta och peka finger åt en LANTIS, men så här är det att vara jag.

Är ju ingen fan av resor och är därför varken resvan i allmänhet eller flygvan i synnerhet. Jag är ju en visa i hela koncernen på grund av min ovilja att resa omkring och besöka andra arbetsplatser än min egen. Det finns ett ord som beskriver mig och det är SESSIL. Egentligen handlar det om djur som är fastvuxna vid underlaget, typ havstulpaner och koralldjur, men jag kan starkt identifiera mig med dom. Varje gång jag och min chef har medarbetarsamtal så tar han upp att det vore bra om jag reste lite mer (pandemins reseförbud var inte på något sätt ovälkomna) och då brukar jag hålla med och sen vädjar jag till hans goda hjärta Bara jag slipper resa ensam, för jag kan på riktigt inte tänka mig något värre och mer stressande än att landa på något ställe och inte veta vart jag ska och kanske behöva ta en taxi (jag är nämligen inte en sån som "tar en taxi" någonstans, förr var det väl för att man inte hade råd och nu dyker det liksom inte ens upp som alternativ i min uppenbarligen väldigt inskränkta resehjärna, har promenerat tusentals mil för att komma runt det här problemet), eller ännu värre, kvittera ut en hyrbil (får hjärtklappning och tunnelseende av bara tanken) och försöka orientera mig i en främmande stad. Men det finns ju gps, säger folk och ler överseende, men jag har aldrig ägt eller kört en bil med gps så jag fattar inte hur man gör. Plus att jag inte litar på den. En gång när jag och en kollega hade hyrbil med gps så sa den ändå bara att vi skulle vända om, fastän "vi" (dvs min kollega) körde exakt efter anvisningarna, men ändå snurrade vi runt i centrala Zürich och kom inte därifrån förrän vi (dvs jag) slet fram telefonen och knappade in adressen vi skulle till på Google Maps, men den (Google Maps alltså) hade på något vis fastnat i att vi fortfarande befann oss i Danmark (vi hade rest från Kastrup) och bräkte därför fram anvisningar på dääääänsk. En annan gång skulle jag och min chef ut på resa och sammanstrålade på Kastrup och tog därifrån en långpromenad till någon avlägsen lågbudgetterminal. Gick som om jag vore radiostyrd efter honom och det kändes nästan som att han var min pappa eller nåt, vilket kändes väldigt opassande. Vid ett tillfälle stannade han och tog av sig sin jacka och då gjorde jag också det för jag trodde att nu var det nog någon slags säkerhetskontroll på gång? Men han var bara varm, hahaha. 

Åter till min stundande resa. Ska direkt erkänna: jag kommer att ta flyget. Förlåt miljön, men 1. jag hatar att åka båt, samt 2. det tar drygt 8 timmar att göra det. Eller ja, själva båtresan tar väl tre timmar, men så ska man ju ta sig till färjan också och jag bor sannerligen inte nästgårds. Det gör jag inte till flygplatsen heller, men det tar ändå bara halva tiden med flyg jämfört med bil och färja. Får väl klimatkompensera BIG TIME genom att fortsätta elcykla till jobbet eller nåt. 

Bokade biljetter för ett bra tag sen och nu när det börjar närma sig så gick jag in och kollade på mailet. Då stod det Obs! Din flygbiljett uppdateras regelbundet. Se till att ta med den senaste versionen på din resa. Det gjorde mig oerhört nervös, hur ska jag veta när senaste versionen börjar gälla? Alltså, biljetten är ju elektronisk så den utgår jag från uppdaterar sig själv om det behövs, men tänk om jag tror att mitt plan lyfter 09:50 och så ändras det i sista sekund till låt oss säga 08:50? Men så kan dom väl ändå inte göra? Kommer såklart att kolla detta hundra gånger i timmen hela nästa vecka, hehe. 

Ska ju ta mig till flygplatsen också. Djävlar vilka projekt alltså. Tänkte först flygbuss, för att i alla fall vara LITE miljövänlig (och kanske framför allt att slippa böket med att hitta och parkera och ha bilen stående på nån himla långtidsparkering hundra mil från terminalen), och förr kunde man (vet jag med säkerhet eftersom jag har gjort det) åka med flygbuss från Lund, men det som förr hette "flygbussarna" hade ersatts av någonting som hette BOGDANS BUSS och bara det lät ju enormt skräckinjagande (källa: diverse actionrullar där alla skurkar med östeuropeiskt eller balkanursprung heter något i den stilen), men förutom det faktum att det här förmodligen var en avancerad form av maffiarelaterad pengatvätt så gick den bussen bara antingen 06:45 eller 20:00 så det var inte direkt ett alternativ att ta med i beräkningen.
De vanliga flygbussarna går istället från Malmö. Nu skulle man ju kunna tro att MALMÖ AIRPORT låg i just Malmö, men så enkelt är det inte utan det ligger ute på vischan flera mil väster om Malmö stad. Ja, jag fattar ju såklart att man inte kan ha en flygplats mitt inne i city, men ändå. 

Så här går det till att resa kollektivt när man bor på landet:
Först måste man ta sig till Ankeborg (3 mil åt fel håll) för att sedan ta tåget eller bussen till Malmö (10 mil åt andra hållet) för att därifrån ta sig till MALMÖ AIRPORT (3½ mil eller nåt sånt i en tredje riktning). Buss/tågbiljetten kostar 214 kronor och flygbussbiljetten kostar 129 kronor enkel resa. Denna enkla resa (som inte alls är enkel för det är inte så att det går direktbussar från nästan-Österlen till regionens metropoler, utan det inkluderar byten och fix och trix och slutresultatet blir en avancerad form av triangulering av själva resrutten) tar 2 h 14 minuter, PLUS att man sen ska tajma in flygbussarnas avgångstider (cirka en gång i timmen) med kollektivtrafikens ankomsttider (också cirka en gång i timmen, men de är ju såklart inte synkade). Det tar sedan 40 minuter att åka från Malmö C till MALMÖ AIRPORT och har man väl kommit så långt så vill man ju kanske inte komma hastande med andan i halsen när man har (för lama mig) komplicerade procedurer som INCHECKNING och liknande som man ska ta sig igenom först. Detta innebär att om jag lite nonchalant ska "ta flygbussen" så måste jag åka hemifrån nästan-Österlen senast 05:44 för att vara på MALMÖ AIRPORT så att jag kan ta ett flyg som går 09:50 och nääääääe, kände jag för det upplägget. Alternativet med bil tar en dryg timme. Nu var det verkligen inte gratis att parkera på MALMÖ AIRPORT, det kostade 449 kronor att stå där i fyra dygn, plus att det såklart kostar att köra bilen dit och hem. Men att åka kollektivt tur och retur gick ju loss på 686 kronor och för mellanskillnaden får man väl 10 liter diesel och med dagens bränslepriser så går det nog plus minus noll. Jag hade LÄTT kunnat betala mer än vad det kostar att åka bil för att låta mig fraktas som ett boskap och slippa alla bekymmer, men det tar ju för fan en hel ARBETSDAG fram och tillbaka och det pallar jag inte. Plus att man dessutom ska behöva stressa upp sig för eventuella förseningar och att man ska missa någon anslutning här eller där under denna strapatsrika färd-to-be. Det får man nog nästan vara Greta Thunberg för att mäkta med. Jag gör det i alla fall inte. FÖRLÅT, MILJÖN. Och Greta. Och alla andra. 

Ja, ni hör ju. Det är så otroligt mycket som rör sig i huvudet på en icke-globetrotter, och då är det nästan en hel vecka kvar tills jag ska resa. GULP. 

När det regnar katter och hundar

Var präktig och cyklade till jobbet idag. När jag startade så var det i ett lätt duggregn som omedelbart transformerades till mer hällregnsliknande karaktär så fort jag kom utanför byn. Men det var ju bara att trampa på och se glad ut. Hade regnställ och gummiboots så det gick ingen större nöd på mig, även om det märktes efter ett tag att regnbyxorna inte håller sådär jättemånga millimeter vattenpelare stången. 

Det retliga var att så fort jag klev in genom dörrarna till jobbet så slutade det regna. Och ett par timmar senare, när de vanliga dödliga började drälla in, så fick jag kommentarer i stil med Åh, har du cyklat? Vilken tur du har som slapp regnet. När man då i princip har simmat till jobbet. Ska man behöva ändra sina arbetstider för att få vittnen till sina heroiska insatser, va? va? va?

I muséets dolda vrår

Har läst-om I muséets dolda vrår av Kate Atkinson och om det mot förmodan är någon som inte har läst detta MÄSTERVERK så anbefalles ni omedelbart att ta er till bibblan. Den här boken gavs ut någon gång på 90-talet och jag tror jag har läst den minst tio gånger, troligtvis fler. Detta är handlingen:

Det är inte lätt att heta Ruby Lennox. Mamma Bunty drömmer om filmhjältar och låter sig uppvaktas av grannen med en plasttulpan...Pappa George smiter ifrån papegojan och kattungarna i familjens djuraffär för att övertyga en yppig blondin om att han är fri och ledig. Systern Gillian blir en ängel - om de nu tar emot såna som hon i himlen - och hemlighetsfulla Patricia rymmer sin kos. Ruby iakttar sin omgivning med klara ögon. Hon längtar bort, precis som andra färgstarka medlemmar i släkten. Som spröda vackra mormorsmor Alice som rymde med sin kringresande fotograf, som mormor Nell, som mamma Bunty...Ruby vill också något annat och bättre...

Tycker baksidestexten är rätt klen, för det här är så mycket mer än så. När jag för första gången läste  den här boken, då någon gång i slutet av 90-talet när den gavs ut, så tyckte att den var omväxlande rolig och sorglig och med ett fantastiskt språk, fantastiska miljöbeskrivningar, fantastiska karaktärer, fantastiskt alltihop faktiskt. Men när jag kom till slutet så var det, utan att avslöja några detaljer för den som mot förmodan har denna litteraturskatt oläst framför sig, som att få ett slag i magen och en kallsup på en gång, och jag fick direkt börja läsa boken från början igen eftersom det som hände i slutet gav ett helt nytt perspektiv på hela berättelsen. Det var en av mina all time high starkaste läsupplevelser. 

Den går ju såklart inte att upprepa för nu vet jag ju vad som hände och själva upplägget, men det gör inte på något sätt boken sämre. Om jag fick ta med tio böcker till en öde ö där jag var tvungen att tillbringa resten av mitt liv så skulle den här tveklöst vara en av dom jag packade ner. Den får mer än fem släktkrönikor av fem möjliga. 

Kanske till stallet?

Går just nu med ett ständigt sug efter mer hästar och ridning i mitt liv. Gjorde ju ett försök att bli medryttare i helgen men har fortfarande inte fått något svar så jag räknar med att den dörren är stängd. Funderade på att svara på en annan annons men trots att det var på pappret helt rätt (maxad D-ponny, dressyrinriktning, uppstallad i grannbyn) så fick jag ändå ingen bra magkänsla. Men så fick universum luft och talade (kanske) till mig via min ridklubbs sociala medier där de informerade om att det fanns plats i en dressyrspecial. Ja, det fanns även plats i en hoppspecial men det kommer ju aldrig mer att vara aktuellt för yours truly. På 90-talet så gick jag faktiskt i en hoppspecial, men på den tiden var man ju lite yngre och mer odödlig. Det roliga är att två av mina ridkompisar från den gruppen återfinns i Bästa Måndagsgruppen™ (de är dock inte fullt lika mesiga som jag när det kommer till hoppning).

FÖRDELAR: 

1. Vill ju rida 2 gånger i veckan och drop in har ju varit det ultimata för mig. Jag vill rida två gånger i veckan men inte vara uppbokad två kvällar varje vecka, brukar jag säga till folk när det kommer på tal. Men det var ju för att jag hade så mycket med hundkurser och brukshundklubben. Nu när det är historia så känns det inte som att det så stor roll längre. Och just nu ser det ju inte ut som att det kommer att bli någon drop in-ridning på ett tag. 

2. Bara dressyr, ingen hoppning, plus att man är lite färre i gruppen.

3. Om jag har förstått det hela rätt så rider man också samma häst hela tiden, eller i alla fall i längre perioder. Och det gillar jag ju att göra. 

4. Bra dag, torsdagar, så det hinner gå några dagar mellan riddagarna. Och tiden är ju rena drömmen: klockan 18.00! 

5. Jag tror att i alla fall ett par av dom som går där är är med i det gäng som brukar vara med på BOOT CAMP varje år, och dom är trevliga.

NACKDELAR:

1. Denna grupp var en av dom som drabbades när den nya ridläraren slutade. Nu är det en timanställd instruktör som har fått ta över, henne har vi haft som vikarie några gånger och...tja, jag tyckte inte hennes lektioner var sådär jättekul om jag ska vara helt ärlig. Men så tänker jag att det nog är skillnad om man har en grupp som sin egen och känner ekipagen och har en plan, jämfört med att bara bli inslängd som vikarie lite hastigt och lustigt. Så hon är väl ändå värd en ärlig chans.

2. I vårt stall finns det ett slags medryttarsystem och då har dom alltid förtur till "sina" hästar. Bra för dom men det innebär ju samtidigt mindre att välja på för oss andra. Nu är jag ju sällan med och fajtas om de mest populära hästarna, men folk har ju olika smak.

3. Jag har en (än så länge obekräftad) misstanke om att Häxan rider i den gruppen. Det hade väl förvisso genererat en del mustiga blogginlägg på temat "idioter i min relativa omgivning". Å andra sidan, om det har blivit lediga platser nu så innebär det ju att någon eller några har slutat och det kan man ju hoppas är Häxan dårå. 

4. Dyrare, såklart, inte bara att dubbla nuvarande avgiften för det är generellt dyrare att rida i specialgrupp eftersom det är färre antal elever. Å andra sidan är drop in-ridningen också lite dyrare jämfört med en vanlig lektion och ska man då jämföra med att rida drop in varje vecka (som jag ju ändå oftast gjort) så skiljer det inte sååååå mycket. 

Jamen fler fördelar än nackdelar ändå va. Fick lite YOLO-feeling och slängde iväg ett mail och anmälde mitt intresse. Dock kan jag inte börja förrän tidigast vecka 42 eftersom jag är uppbokad på lite, med betoning på lite, men dock annat de närmaste veckorna. Nu väntar jag på svar om det låter sig göras. Känns lite som när man var liten och stod på kö för att få börja på ridskola, hehe. Då var det 10 veckors kötid, minns att jag och min kompis hade daglig nedräkning och minns också chocken när 10 veckor, som ändå på något sätt i våra öron lät hyfsat överkomligt, så småningom blev 8 veckor och vi insåg att det var samma sak som TVÅ MÅNADER, vilket kändes som flera år. När jag skulle börja på ridskola igen som vuxen (eller hur vuxen man nu var vid 23-ish) var det också ett par månaders kö, men det kändes inte alls lika betungande som när man var i 10-årsåldern. 

Suck och stön, men snart över ett krön

Igår hade jag en sån där arbetsdag som jag har ibland och som mest av allt påminner om ett tolv timmar långt matteprov. Som man inte har pluggat tillräckligt inför. Kände sen mest av allt för att bara åka hem och gå raka vägen från bilen och in i sängen, men skärpte mig och gick en promenad istället. Tvingade mig även att göra ett litet pilatespass och belönade sedan denna min flit med ett avsnitt vad jag trodde var sista avsnittet av The secrets she keeps men så visade det sig att det fanns en säsong två? Men då var klockan nästan nio och jag slut som artist, så det där får jag utforska en annan dag. Typ...idag? Hehe. 

Ja, det var väl ungefär allt jag hade att säga. Idag väntar dag två på samma tema som igår, men sen hoppas jag att det blir lite nedförsbacke. Over & out för stunden. 

Till stallet istället, v 39 2022

Igår var det teori och buhu, det känns som hundra år sen jag satt på hästryggen. Funderar nästan på att boka en privatlektion eller något för det ser inte ut som att det kommer någon ny instruktör som ersättning för hon som slutade hastigt och lustigt  i första taget. En kompis som red i en av de grupper som hon hade berättade att de hade fått veta att de skulle ha en av de timanställda instruktörerna "resten av terminen" så det ser ju inte ut som att det finns någon lösning på gång. Nä, det är väl inte så himla lätt att snyta någon ur näven bara sådär, det fattar jag ju med. Tur för oss att ridlärare I valde att stanna, enligt ryktet så var det nämligen inte självklart. 

Kom ridklädda, sa I förra gången, men hon sa också att vi inte skulle rida och sen var det mest en massa prat om när, var och hur vi skulle fika, för det brukar vi alltid göra när det är teori i bara vår grupp. Men igår stod det sitsträning på schemat, och det var ord och inga visor. Vi delade in oss i två grupper, fick varsin häst per grupp, hade tejpremsor fästa i ett kors på ryggen för att man skulle kunna se om man satt rakt, och sedan var det meningen att vi skulle turas om att rida och ge varandra kritik. Tycker sånt är så himla svårt, för det känns ju inte alltid som att man själv har täckning på det kontot direkt. Vår grupp hade Hästen och det är ju en riktigt deppig typ. Man känner sig så TASKIG när man rider honom, var det en som sa för ett tag sen och det är exakt så det känns. Han ser ibland ut och beter sig som världens äldsta och tröttaste häst som borde ha fått gå i pension för längesen, fastän han inte alls är särskilt gammal och inte heller har varit på ridskolan i jättemånga år. Älgen, till exempel, kom till ridskolan som fyraåring och är still going strong 18 år senare, och han är ju fortfarande förbluffande fräsch, pigg och faktiskt rolig att rida även (om man inte får något gratis).

Vi i vår lilla grupp var i alla fall rörande överens om att Hästen inte var den bästa hästen för sitsträning för han var segare än sirap och ville verkligen inte gå fram. Andra gruppen såg ut att ha det mycket smidigare, hehe. För mig gick det ändå rätt så bra, fick lite påpekanden om att jag var lite sned i höfterna och hade ibland för låga händer men annars var det OK, lodlinjen satt i alla fall där den skulle och det känns ju bra. Nu red vi i och för sig bara på raka spår, tror jag hade fått mer kritik om vi hade ridit på volt för då vet jag ju att jag lätt böjer mig inåt för att liksom hjälpa till/överkompensera. Blev lite förvånad för två andra i min grupp som jag tycker rider mycket bättre än jag, hade faktiskt mycket fler grejer att jobba med när det gällde sitsen, så där ser man. Ridlärare I sa också att jag hade utvecklats mycket på senare tid och att det varit bra för mig att rida lite andra hästar och inte bara harva runt på Köttbullen. Där ser man. Fast det har jag ju känt själv också, även om det bär mig emot att erkänna det. Hehe. Hur som helst var det en kul teorilektion och jag älskar min grupp. 

När jag red i den tillfälliga Coronagruppen (då när det var "max 8-restriktioner" och två från varje grupp så att säga fick ta en för laget och bilda en ny grupp i slutet av 2020 och vårterminen 2021) så var det alltid en massa tjafs om, när och hur saker som inte direkt hörde till ridningen (t ex packa höpåsar och mocka i ridhuset efter lektionen) skulle göras och det var alltid vissa som smet ifrån. Eller tjafs var kanske fel ord, det var liksom det att folk bara försvann och lämnade saker åt andra att utföra. Jag har ABSOLUT ingenting emot att packa höpåsar och mocka, tvärtom tycker jag det är rätt mysigt att gå där och pyssla och plocka efter ridningen, men det stör mig att vissa sätter i system att inte hjälpas åt med sånt som ändå måste göras. Är man ett gäng som hjälps åt så går det ju på ett litet kick, men är man typ två personer så tar det ju mycket längre tid.  Men i Bästa Måndagsgruppen™ är det aldrig några såna diskussioner, utan alla bara hjälps åt med allt utan att man ens behöver prata om det, utan det bara flyter på. Och det är liksom så himla självklart att vi hjälps åt med allt, är någon sen till lektionen t ex så hjälps vi andra alltid åt med att borsta och göra i ordning den hästen. 

Vi var alla eniga om att det var en rolig och givande teorilektion och var taggade på att få rida och praktisera våra nyvunna insikter om sitsen, men vi får såklart hålla oss till nästa vecka. S-U-C-K. Aja, den som väntar på något gott, osv. Tror det vankas hästbyte också, för det brukar det vara efter ett "block" (som består av ett sammanhängande sjok lektioner som antingen avslutas med hoppning eller teori). UNDRAR VILKEN HÄST JAG SKA FÅ? 

All work and no play makes Jack a dull boy

Helgen susade raskt förbi, precis som vanligt. Hoppas att veckan susar iväg i samma tempo. Den här veckan är kanske en av de jobbmässigt mest påfrestande veckorna på hela året, så peppen är inte på topp. Lyckades i alla fall ha en hyfsat avkopplande helg även om jag märkte att hjärnan drog iväg på jobb ibland. 

Ingen ridning i fredags, buhu. Fick ett infall nu i helgen och skickade iväg ett meddelande till en som sökte medryttare. Unghäst, kallblodskorsning, inriden men inte utbildad. Lite som jag är van vid med andra ord. Stod i ett stall en liten bit utanför byn, men hur tänkte jag här? Jag blev ju erbjuden att vara medryttare på Enögda Ponnyn men tackade nej och det kändes som rätt beslut. Och så sent som i onsdags så berättade jag för en kompis att jag var inne och rotade i Facebookgruppen Medryttare sökes och lade sedan till Fast jag kanske först ska känna lite hur det känns att inte ha något att göra innan jag börjar boka upp en massa nya aktiviteter? Så det där med "infall" är ju ett starkt ord, för jag har ändå gått och funderat på det här med ridningen ett tag. Framför allt de senaste veckorna när det inte har varit någon drop in-ridning. Tycker ju det är så kul! Och framför allt är det ju något som jag gör enbart för mig själv. Att hålla hundkurser är ju inte helt och hållet en altruistisk handling för såklart är det kul och givande och lärorikt även för mig som instruktör. Men det man gör för andra vs det man får ut själv i ett ratio på kanske...80-20, i bästa fall. Sen var det andra omständigheter kring Enögda Ponnyn som gjorde att jag tvekade, bland annat faktiskt att de inte hade någon bra sadel. Det låter ju extremt bortskämt och det är jag verkligen inte för ridskolehästarna har inga fancy grejer och även om jag vet att det kan göra enorm skillnad på ens sits och inverkan när man rider i en bra sadel så är det verkligen inget jag räknar med ska finnas. Men det är ju ändå rimligt att ens röv ska passa, och den sadel som fanns till Enögoda Ponnyn var typ 12 tum, nä jag minns inte riktigt men den var i alla fall avsedd för ett barn. Inte för att min röv direkt är i storleksordning världsdel, men lite större än en spinkig 10-årings är den i alla fall, och som sagt, jag är van att rida i halvkassa och billiga sadlar så det är inte det, men att liksom inte få plats är ju en helt annan femma. Sen var det väl också det här med att Enögda Ponnyn ganska nyligen blivit enögd och var lite spooky kring det och att det kändes som ett himla ansvar att ha. 

Kunde tydligen inte släppa det här med att vara medryttare ändå, för jag har som sagt då varit inne och rafsat runt i Facebookgrupper som söker medryttare. Vet inte om det är ett symtom, för att kolla hästannonser är en sån där typisk grej jag gör när jag är stressad, HELT ologiskt för alla vet ju att är det något som verkligen blir en bristvara när man håller på med hästar så är det ju tid (och pengar). Tänker såklart inte köpa någon häst, det är en alldeles för stor apparat att dra igång. Men vara medryttare hade inte varit så dumt, tänker jag rätt ofta. Och som sagt, nu i lördags så slängde jag iväg ett meddelande om att jag var intresserad. Berättade lite kort om mig själv och fick svar rätt så fort att hon skulle höra av sig "imorgon" (dvs igår) eftersom de hade gäster "nu" (dvs i lördags). Fast hon hörde aldrig av sig, så antingen tyckte hon inte att jag passade in på det hon sökte, eller så hade hon redan hittat någon annan. Aja, det var kanske lika bra det. Eller?  

Vad hände annars i helgen då? Inte mycket förutom långpromenad både lördag (11,5 km) och söndag (9 km). Träffade en gammal tant på promenaden igår, vi var ute och gick på småvägar runt byn och här är det så att man hälsar på alla man möter oavsett om man känner dom eller ej. Den här tanten ville prata, hon tyckte hundarna var fina, taxar hade hon haft som barn och Tage var så rolig när han hoppade upp och ner som en cirkushund. Hon frågade om hon fick ge dom leversnittar och det fick hon såklart och hon hade till och med en liten burk med sig i fickan. Frågade henne därför om hon själv hade hund, för det verkar ju vara en rimlig fråga att ställa till någon som går omkring med leversnittar i fickan, men då började hon storgråta och snyftade fram något om att hon haft hund i hela sitt liv och sedan sprang hon därifrån. Deppigt, hon hade säkert varit tvungen att ta bort någon fyrbent vän ganska nyligen. 

Annars hände väl inget särskilt, förutom det gamla vanliga med att laga mat och baka bröd och diska och plocka och hålla på. Började titta på The secrets she keeps på TV4, den var rätt bra. Dock konstigt att se LADY EDITH från Downton Abbey i en annan roll, hehe. Annars har jag väl mest läst, slösurfat och varit allmänt inproduktiv. Min man har däremot fått feeling och byggt en spaljé av nedsågade tujastammar medan jag har legat på soffan och degat. Men om allt går som planerat så är jag förhoppningsvis över krönet av jobbpuckeln på onsdag kväll.  Då djävlar börjar livet igen, hoppas jag.  

Ner i mörkret

Har läst Ner i mörkret av G. R. Halliday. Det är en fristående fortsättning på Ut ur skuggorna. Handlingen är denna: 

En skotsk företagsledare hittas mördad och bestialiskt stympad i en flod på det skotska höglandet. Kort därefter hittar man ytterligare ett mordoffer stympat på samma sätt, denna gång en smågangster. Vad kan det finnas för koppling mellan dessa i alla avseenden olika män?

Kriminalkommissarie Monica Kennedy tilldelas fallet. Utredningen leder bakåt i tiden - till en svår olyckshändelse på 1950-talet, i tunnlarna under ett kraftverksbygge i den avsides belägna dalgången Glen Turrit.

Det visar sig snart att de två männen inte är ensamma om att råka illa ut i trakten. En kvinna i bil väljer en privat väg för att ostört kunna köra så fort hon vill. Det skulle hon inte ha gjort. En ung man försvinner under en campingtur.

Monica Kennedys utredning fortsätter att kretsa kring de mörka tunnlarna - och hon börjar ana en ondska så skrämmande att tanken skyggar.

Förra boken tyckte jag började bra men sen blev rätt medioker. Minns knappt vad den handlade om och suckade för mig själv när det i denna boken direkt började hintas om "det hemska fallet" men utan att gå närmare in på detaljer, så gör man bara inte! Men sen övergick den mediokra inledningen till en rafflande och gastkramande bladvändare med rejält inslag av läsk. Spännande till snudd på sista sidan. Möjligen att jag, utan att avslöja för mycket här, kunde tycka att Annabelle var lite väl rörlig med tanke på vad hon råkade ut för och det kändes också lite väl osannolikt att dem där lilla ungen Lily kunde befinna sig exakt överallt hela tiden. Men ja, det är väl petitesser. Den här boken får fyra högländer av fem möjliga. 

Som att be om det

Bokade precis tid för fjärde vaccindosen, för det ska man väl? Väldigt oklart vad som egentligen gäller, men än är det ju inte över och det är ju allmänt känt att så fort det vankas höst så börjar ju viruspopulationerna att dansa charleston inne i cellerna. 

Tänkte att jag nu inte skulle ta första bästa tid utan planera eftersom man inte riktigt vet hur man kommer att reagera. Kände ju inget efter första och andra sprutan, men fick ju nästan 39 graders feber av den tredje.  Så det känns ju lite som att spela rysk roulette eller någon annan aktivitet med, om inte livet så åtminstone välbefinnandet som insats. Nu fanns det dock inte överdrivet många tider att välja på, för min vårdcentral hade bara vaccination på onsdagar och alla tider i september var bokade. I början av oktober ska jag åka och hälsa på min bror några dagar och eftersom vi träffas sjukt sällan så vill man ju vara i sitt livs form då. Fick boka en tid veckan därpå istället, då har jag kommit hem och förhoppningsvis är det inte sådär svinmycket att göra på jobbet så att det finns utrymme för att vara golvad av eventuella biverkningar. Fram tills förra året så har jag periodvis haft typ tre heltidstjänster parallellt och noll backup. Blev jag sjuk så fick jag helt enkelt vänta till helgen med att falla ifrån, men från och med i år så jobbar jag ju faktiskt bara 100 % så det ska väl ordna sig ändå, hoppas jag åtminstone.

 

Höstligt

Kollade en grej i kalendern och noterade lite häpet att imorgon är det lön. Inte för att det står i kalendern, utan det var väl snarare så att jag råkade se att den tjugofemte var på söndag, och då är det ju lön imorgon. Lön = slutet av månaden, vilket innebär att det snart är OKTOBER. Vad i helvete liksom? Inte för att jag klagar direkt, jag gillar verkligen hösten. Men den här känslan av att det inte var särskilt längesen man firade nyår, och så visar det sig plötsligt att sisådär tre fjärdedelar av det år man tyckte att man alldeles nyss skålade in har passerat. HUR blev det så här? 

Jobbar hemma idag, rätt skönt att bara tassa upp och sätta sig vid datorn istället för att hasta iväg med bil i arla morgonstund. Dock är det bara skönt sisådär en halv dag, sen längtar jag efter min ergonomiska skrivbordsstol och mina stora skärmar igen. Håller just nu på med en presentation som innehåller rätt mycket statistik och det är verkligen öken att sitta och pilla med diagram och rådata i ett litet ynkligt laptopfönster. 

Igår var det avslutning på hundkursen, kanske den sista jag håller, i alla fall inom överskådlig framtid. Naturligtvis var det en sån där jättetrevlig avslutning där alla var supergulliga, så det kändes ju kluvet. Är ju såklart inget som hindrar att jag ändrar mig om andan skulle falla på igen. 

Åkte hem efter kursen och hade egentid, fast eftersom jag mycket väl kan vara jordens mest kvällströtta person så bestod den i princip bara av att ge hundarna kvällsmat, gå ut med dom och därefter duscha och gå och lägga mig. Inte så värst mycket flärd och glamour där inte, men det är man ju ändå inte direkt bortskämd med i sitt liv. Just nu har jag så mycket jobbgrejer att det inte känns som att jag ens HAR ett liv, buhu. Men efter nästa vecka är jag över den värsta puckeln, om inget annat oförutsett dyker upp och det har det ju tyvärr en förmåga att göra. Men man får ju ta ett helvete i taget.   

Hoppas på en mustig helg med långpromenader och gulnande löv. Kanske en brasa också? De senaste dagarna har det varit kallt på nätterna, men sen är det ändå 16-17 grader på dagarna och svettigt när man promenerar i den fleecejacka som var på gränsen till för tunn på morgonen. Det kan förvisso få fortsätta så ett tag till, för mina tomater är långt ifrån klara än. Har skördat en del, men det är också många som är gröna (ja, jag vet att man kan ta in dom och låta dom eftermogna där, men jag föredrar att låta dom hänga kvar på plantan så länge det går). Så går det när man inte blir färdig att plantera ut förrän...runt midsommar? I år har banne mig inte varit ett lyckat odlingsår, förutom att jag var sen med att så och sen med att plantera ut så var jag för lat för att täcka kålplantorna och för lat för att vattna och...tja, resultatet blir ju därefter, skulle jag vilja säga. Nästa år: gör om, gör rätt. 

Tuesday's grey and Wednesday too

Igår var jag på thaimassage efter jobbet. Innan var det typ mitt bästa unn, men nu vet jag inte om hon, thailändskan alltså, har tappat stinget lite, för jag tyckte massagen igår faktiskt var rätt medioker. Men hon hade kanske en dålig dag, det vet jag ju ingenting om. Ska jag vara helt ärlig så ger nog massagen hos Laserkvinnan mer, även om fokus där ligger på behandling snarare än avslappning och mys. 

Susade hem och gick en sväng i skogen med hundarna. Sen satt jag nog mest och degade i soffan resten av kvällen. Började läsa en bok, kollade några avsnitt av Skilda Världar, gick upp och lade mig i sängen och läste i en annan bok, släckte eftersom ögonen föll igen men så började min man rumstera omkring på nedanvåningen och eftersom jag är Sveriges mest lättväckta person så vaknade jag såklart av det. Funderade på att tända och fortsatta läsa, men lyckades hoppa på sömntåget igen rätt så omgående.

I morse vaknade jag halv fyra av att min mans klocka ringde. Han skulle nämligen åka på mässa med sitt jobb och bussen skulle avgå innan fan själv vaknat och fått vällingen i sig. Låg kvar och försökte somna om (omöjligt) eller åtminstone gotta mig åt att slippa vara den som går upp först. Sen gick jag upp, för det är ju liksom väldigt lite vits att ligga kvar i sängen när man vet att man ändå måste gå upp inom väldigt kort, då är det ju lika bra att riva av det plåstret med en gång.

Kallt var det! Bara 3 plusgrader, så nu är det väl bara en tidsfråga innan den första nattfrosten kommer. Nu ska jag plöja mig igenom en lång och av möten bestyckad arbetsdag, sedan hem och ut med hundarna, sedan iväg och hålla hundkurs. Det är sista gången och det ska bli så skönt. Alla är jättetrevliga och jätteduktiga och vi har verkligen haft roligt de här veckorna, men eftersom jag lite har tappat gnistan så hänger denna uppgift som ett Damoklessvärd över mig. Ska bli SÅ skönt med lite föreningslivspaus. Sen ska jag jobba hemma imorgon, för den här mässan som min man ska iväg på varar i dagarna två och då funkar inte riktigt vårt upplägg med att han rastar hundarna innan han sticker till jobbet. Ska jag rasta dom så får jag antingen gå upp ännu tidigare än jag redan gör, vilket inte lockar jättemycket, eller börja senare, men jag har s-v-i-n-m-y-c-k-e-t att stå i den här veckan så det känns inte heller som ett alternativ. Så det får bli hemmakontor imorgon. Förhoppningsvis hinner jag också få lite välbehövd EGENTID nu när min man för en gångs skull är bortrest. 

Hur jag tjänade 20 spänn

Kom hem igår efter att ha varit präktig och cyklat till och från jobbet. Fortsatte min präktighet och rev av ett pass pilates av rena farten. Kollade sedan på drottning Elizabeths begravning på Sky News. Det första jag såg var två welsh corgis som stod tillsammans med någon svartklädd person och såg dystra ut. Ajajaj. Sen fick man se bilen med kistan köra i snigelfart, flankerad av en hel armé av såna där karlar i röd livré och jättestora björnskinnsmössor. Det tog evigheter. Sen kom KISTBÄRARNA, och jag undrar hur just de killarna blev utvalda? Att de måste vara starka och ungefär lika långa borde ju såklart vara ett minimikrav, men i övrigt? Får man ansöka eller blir man handplockad, och i så fall på vilka kriterier? Min man trodde det var begravningsentreprenörer, men jag protesterade och sa att det kan omöjligt vara så att hovet ringde runt till några random begravningsentreprenörer för att kolla hur mycket de tog i bänkpress och hur högt de mätte i strumplästen och om de hade en halvtimme eller så till övers den 19 september? Det måste väl vara någon form av militärer kan man väl utgå från, men hur just de blev "the chosen ones" är fortfarande ett mysterium. 
Det var oerhört nervöst att se kistan bäras in i kyrkan. Det var ju trappor och grejer, de måste ju ha övat jättemycket på att gå i exakt takt och lyfta benen exakt samtidigt, för någon sikt att tala om fanns inte. De som gick längst fram kunde i bästa fall se litegrann, men kistan var ju täckt av en massa pampiga tyger som var i vägen, och de som gick bakom kunde väl i princip bara se nacken på den som gick före. På kistan låg dessutom både kronan och lite riksregalier i form av en spira och ett äpple (eller någon form av klot var det väl, men jag tror det kallas för äpple?) och jag var dödsnervös att någon av det skulle dunsa av under den sista färden för det hade varit så himla ovärdigt. Men det klarade sig, mycket tack vare mig skulle jag vilja säga. 

Det snackades en hel del om att någon (som visade sig vara LORD CHAMBERLAIN, som tydligen är någon slags överkucku i det brittiska kungahuset) skulle "break the wand" och det kändes ju nästan som i Harry Potter, men det handlar (tydligen) om att man bryter av ämbetsstaven (vad nu det är) för att markera slutet på en monarks regeringstid. Det var ju väldigt längesen detta gjordes senaste (för att vara korrekt skedde det i samband med George VI:s begravning 1952) så det är ju kanske inte så konstigt att man aldrig har hört talas om det förut. Vi undrade om han skulle knäcka den över knät eller hur det gick till, men det såg ut som att den bara var hopfogad på mitten med någon slags metallskoning, så det handlade mer om att dela den än att bryta av den. 

Själva ceremonin var föredömligt kort, ingen gillar väl en begravning men ändå tycker jag att det ska dras ut på det i det oändliga. Men här var det mer kringarrangemangen som tog tid, men det är klart att de inte kan småjogga omkring och sen bara langa upp kistan och hasta in med den i kyrkan hur som helst och sedan bara raka av riksregalierna och hej och hå så var det klart. Men jag trodde att alla de där ärkebiskoparna och vad-de-nu-var-för-något skulle stå och mässa i evigheter, men de höll sig rätt kort (även om de var många). 

Sen hastade jag iväg till biblioteket för att lämna och hämta böcker. Hade fått förseningsavgift på en (den där djävla Jane Harper-boken som inte ens var BRA). Annars brukar man ju få ett försynt sms att "lånetiden håller på att gå ut" men här kom det plötsligt bara ett barskt anmodande om att jag glömt lämna tillbaka och att annan låntagare väntar. Detta var i lördags, och lånetiden hade gått ut i torsdags och det är fem kronor per bok och dag nuförtiden (visade det sig). Kan ju tycka att det är lite sådär när biblioteket bara har öppet tre dagar i veckan, så jag hade ju liksom ingen möjlighet att lämna tillbaks boken förrän igår (antar att bokinkastet inte räknas) så mitt belopp hade tickat upp till 20 kronor. Det var tusen år sedan jag fick böter på biblioteket, men jag hade noterat att man numera kunde swisha. Bra-bra, men när jag skulle göra det så var det en vikarie och hon visste inte vilket swishnummer det var! Det borde ju höra till grundutbildningen, kan man väl tycka. Hur som helst så nämnde jag att jag inte fått ett sms om att lånetiden höll på att gå ut, och då raderade hon skulden istället "för man ska faktiskt få sms". Det var ju schysst för jag tycker väl strängt taget inte att det är bibliotekets skyldighet att hålla ordning på när jag ska lämna tillbaks böcker (och strängt taget är det väl också jag som ska parera återlämnandet med bibliotekets öppettider för de är ju faktiskt inte okända). 

Hur som helst: En sparad tjuga är också en tjuga! Kan kanske unna mig en extra kilowattimme eller nåt sånt.  

Till stallet istället, v 38 2022

Vad ridning gör med mig är att om det går bra (och då menar jag inte att det behöver ha skett stordåd, men när man har en bra känsla av samarbete och kommunikation) så blir jag så djäääävla uppåt. Och när det går dåligt så blir jag uppenbarligen så djääääävla neråt istället. Nu har jag väl inte direkt ridit (höhö) på någon framgångsvåg de senaste åren, men igår gick det helt enkelt pissdåligt. Det var hoppning, och till en början gick det ändå rätt skapligt. Vi hoppade fram på ett enkelhinder och Travaren hoppade snällt även om jag tyckte att sprången kändes lite konstiga, som att han sköt upp ryggen så att det kändes nästan som att han bockade över hindret. Men så kanske det är att hoppa med en stor häst? Hehe. Jaha, sen skulle vi rida själva övningen, som var att hoppa fyra hinder i serpentin över medellinjen. Och det gick ASDÅLIGT. Alltså, Travaren gjorde nog så gott han kunde, men rider man som en påse skridskor så blir ju resultatet därefter. Ansträngde mig ändå jättemycket och tänkte på vägen, tittade mot nästa hinder i språnget, osv. Men det kändes ändå som att jag var nån djävla nybörjare (alltså absolut inget fel i att vara nybörjare, men har man ridit i så många år som jag har gjort så är den känslan inte kul) som inte kunde vare sig styra eller planera för någonting. Och det var inte ens höga hinder! Och vi red i trav! Dom andra i min grupp sa visserligen att det inte alls såg så illa ut som jag beskrev att det kändes, men det sa dom säkert bara för att vara snälla. Blääää så deppigt. Och inte blir det någon mer ridning denna vecka och nästa vecka är det teori. Blääää så deppigt. Repeat x 100. 

Försökte luska lite kring Mysteriet Med Den Försvunna Ridläraren, men det enda jag fick reda på var att en hade hört av en som är timanställd att hon tydligen "sjukskrivit sig utan att någon visste varför". Så det kanske var något av privat karaktär då. Mer lär man väl inte få veta. 

Det stod på informationstavlan i stallet att hästen X hade boxvila och jag frågade en som brukar rida henne om hon var halt. Det var hon inte, hon hade skadat sig i hagen och fått ett sår...och här såg personen jag frågade jättebesvärad ut och klämde till slut fram ett ja, i själva kissemurran så att säga. Först tyckte jag det var lite komiskt att vi, två vuxna människor i hyfsat aktningsvärd ålder, inte skulle kunna tala om hästars yttre könsorgan på ett naturligt sätt. Sedan kom jag på att jag nog aldrig talat om könsorganet på ett sto överhuvudtaget. Det har liksom aldrig funnits ett behov av det. Men om jag skulle göra det så hoppas att jag aldrig någonsin kommer att använda ordet kissemurran.  Nu måste jag tvätta tangentbordet med tvål. Hejdå från deppbloggen. 

Uppdatering

En liten uppdatering. 

Maybe I could be the one they adore

Jaha, det var den helgen det. Cirka ett andetag och så var det söndag kväll, kändes det som. Detta hände:

Det blev ingen ridning i fredags, för hon som skulle hålla i det har slutat, väldigt hastigt och lustigt. Hon började ju typ när höstterminen började, så lite konstigt att sluta efter bara en månad? men det finns säkert en väldigt bra anledning som jag inte känner till. Det kom ett mail om detta från ridskolechefen typ i mitten av förra veckan där det bara stod att hon, den nya ridläraren alltså, "valt att avsluta sin tjänst" och att rekrytering av en ersättare pågick. Lät lite stramt, för annars när någon säger upp sig brukar det heta att att den och den "vill gå vidare med nya utmaningar" eller liknande. Något skumt är det. Hur som helst så är drop in-ridningen "pausad" några veckor framöver tills de har fått ordning på allt. Trist, men det är klart att det inte är prio 1 just nu, det fattar ju jag med. Trist också för jag gillade verkligen den nya ridläraren och såg fram mot att få rida för henne. 

Åkte hem och gick en promenad med hundarna istället, men det var inte alls samma sak för jag hade behövt ett rejält pass på hästryggen för att få ur mig en veckas ackumulerad jobbfrustration, men den får väl ligga och lura i det undermedvetna ett tag till dårå. Gick och lade mig tidigt p g a fredagströtthet och allmänt less p g a ovan nämnda ackumulerade jobbfrustration som går ut på att jag har svinmycket att göra men kommer ingenstans p g a att jag måste invänta att andra ska göra sitt och det gör de inte, i alla fall inte särskilt raskt. Bäää. 

På lördagen vaknade jag något ljusare till sinnet och tog med mig hundarna på en långpromenad värd namnet. Var hemma tre timmar senare och alla var nöjda och glada. Sedan ägnade jag eftermiddagen åt  sändningarna från VM i fälttävlan. Terrängritt gör sig bäst på tv, men här hade de inte lyckats särskilt bra för jag tycker det var otroligt hattigt och man fick liksom ingen känsla för banan. Men bättre det än att se det live, för då ser man ju bara precis det hinder man står vid och först händer det ingenting, sen händer det ingenting, sen kommer ett ekipage, hoppar och försvinner i fjärran och så händer det ingenting igen i kanske fem minuter till nästa ekipage kommer.
Ja, där gick väl större delen av lördagseftermiddagen, sen gjorde jag vegetarisk lasagne till middag och så åt vi och tittade på en konstig japansk serie som vi har börjat följa på Netflix och sen började vi titta på en dansk film som handlade om unga människor som levde i misär, men orkade bara halvvägs.

Söndagen började som lördagen, med en långpromenad, sedan åkte vi till tippen med en massa ris, några gamla murkna pallar, den söndersågade bäddsoffan och en del annat BÖS som vi tryckte in i ett släp som min man lånat på sitt jobb. Sen hade vi en halvsur diskussion om väggarna till vår gamla duschkabin som jag vill slänga och min man vill bygga drivbänkar av, men det är jättelängesen vi köpte ny duschkabin och jag har för jättelängesen tröttnat på åsynen av de där väggarna till den gamla duschkabinen som har stått bredvid komposten i cirka åttahundra år i väntan på att min man ska få feeling och börja bygga. Inget nytt under solen i denna diskussion och inte kom vi fram till något heller. Men iväg till tippen kom vi och väl där var det rena maratonloppet mellan de olika behållarna för inte hade vi packat släpet i den ordning som de kom och hela återvinningsstationen är enkelriktad så tre gånger var vi tvungna att åka och registrera oss vid insläppet. Vet inte hur det är i andra kommuner, men här i Ankeborgs kommun så måste man scanna sitt körkort när man kör in för man får "bara" lämna skräp (med undantag för förpackningar) gratis 24 gånger per år. Det kan man ju tycka vad man vill om, många blev jätteupprörda när detta infördes. Jag är kluven. Å ena sidan så tycker jag att det ska vara lätt att göra rätt, å andra sidan så har jag svårt att förstå att man har behov av att vara på tippen SÅ HIMLA OFTA som två gånger i månaden? Det blev en himla massa snack om att folk istället skulle slänga sina sopor i skogen, och det skulle i och för sig inte förvåna mig eftersom folk i allmänhet är i-di-oter. Men ändå? Har man verkligen så himla mycket sopor, förpackningar undantaget, att man inte skulle reda att göra sig av med dom på två besök på tippen per månad så behöver man nog se över sitt sätt att leva, tror jag.  Anledningen till begränsningen, om jag har förstått det rätt, är för att (vissa) företag har satt i system att slänga sitt företags sopor som privatpersoner för att dom ska slippa betala (och istället får alla betala via skattsedeln och det är väl ändå inte OK?). 

I alla fall. Vi kom hem från tippen, slängde i oss lite improviserad lunch och sen var det fälttävlan igen.  Kul för Sverige att de kom på sjätte plats och klarade OS-kvalet! Sen gick väl eftermiddagen och kvällen med det sedvanliga pysslet med matlagning, brödbakning och lite förberedelser inför den kommande arbetsveckan. 

Nu väntar en helvetesvecka, sedan ska jag försöka sikta på en lugn helg, sedan följer ytterligare tre helvetesdagar och därefter är jag förhoppningsvis över den värsta jobbpuckeln på ett tag. Mot kaklet! 

Överlevarna

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Överlevarna av Jane Harper. 

Ett misstag förändrade Kieran Elliots liv för alltid och skuldkänslorna som fortfarande förföljer honom blossar upp när han besöker den lilla kuststad som en gång var hans hem tillsammans med sin fru och deras lilla dotter. Kierans föräldrar kämpar för att få saker att gå ihop i ett samhälle som är beroende av havet, både på gott och ont, och över dem hänger skuggan av den frånvarande brodern Finn.

När en kropp upptäcks på stranden hotar väl bevarade hemligheter att dyka upp i den mordutredningen som följer. Ett sjunket vrak, en försvunnen flicka och frågor som aldrig fått något svar.

För ett tag sen dissade jag ju En förlorad man och jag borde kanske haft det i åtanke innan jag lånade denna, men jag antar att jag läste och lät mig luras av någon entusiastisk recension. Men det var alltså ingenting för mig, tröttnade ganska omgående på hela upplägget. Träliga karaktärer, seg handling, gäääääsp. Den får en överkorsad livboj av fem möjliga.

Inbyggda möbler

Gud vad skönt med fredag! Är för tillfället inne i en jobbmässigt krävande period, och det tar tydligen på krafterna. I alla fall om man vill göra något mer än bara jobba och åka hem och sätta sig och glo. Igår hade jag följande på min to do-lista: Åka hem, gå ut med hundarna, träna, städa, byta lakan i sängen, åka till bibblan och hämta böcker, åka till Granngården och köpa hönsmat och slutligen på specialsökskurs med Laban. Fick göra ett djävla körschema för att få ihop det, och ändå lyckades jag inte helt. Bibblan stänger redan klockan 17.00 på torsdagar och eftersom vår bibbla bara har öppet måndag, onsdag och torsdag så jag får väl helt enkelt vänta till efter helgen med att hämta ut mina reserverade böcker då. Hann inte heller byta lakan innan det var dags att ge sig iväg för att hinna till Granngården och hundkursen, men allt annat kunde jag i alla fall bocka av. Strängt taget hade jag väl kunnat byta lakan när jag kom hem efter hundkursen, men det orkade jag inte. 

Hoppas på att vi kommer iväg till tippen i helgen. Eller återvinningscentralen som det ju numera heter. Vi skulle egentligen ha gjort det förra helgen men dels hade min man glömt att fråga om han fick låna släp av sitt jobb och dels så skulle han såga sönder en bäddsoffa. Bäddsoffan har stått i ett gästrum i mitt föräldrahem och när mina föräldrar sålde sin gård och flyttade till lägenhet så var det fritt fram för alla och envar att plocka med sig av möbler och pinaler som inte skulle få plats. Den, bäddsoffan alltså, visade sig passa perfekt in i en alkov där det tidigare varit en sån där snedtaksgarderob/kattvind i det som då var vårt gemensamma arbetsrum. Sen satte vi ju som bekant upp en vägg i det rummet, och det föll sig så att min man fick den sidan med alkoven (och därmed också bäddsoffan). Han fick också det enda elementet, men jag har ju kaminen på min sida så jag tycker ändå att jag drog vinstlotten. Hur som helst. Min man är ju mycket för att spara på saker, och när vi rev ner den där snedtaksgarderoben/kattvinden så sparade han såklart dörren, och den har nu uppgraderats till att bli dörren in till hans Pojkrum™. Sen visade det sig att det var väldigt opraktiskt att ha en bäddsoffa i det som nu hade blivit ett rätt litet rum (med rätt mycket saker i), för varje gång den skulle bäddas ut så fick min man hålla på att flytta på en massa grejer. 

Min man sover rätt ofta i arbetsrummet natten mellan fredag och lördag eftersom a. jag alltid är HELT SLUT som artist på fredagskvällarna och går och lägger mig tidigt, b. han däremot nästan alltid lyckas lägga in en växel till och därmed också går och lägger sig mycket senare än jag, och det spelar ingen roll hur mycket han smyger och tassar för jag vaknar ändå eftersom jag är extremt lättväckt, och sen kan jag inte somna om, c. det räcker att han tittar åt någonting som innehåller alkohol så snarkar han som ett helt sågverk, plus blir extremt svårväckt (nu låter det kanske som att han super sig redlös varje helg, det gör han inte men han gillar att ta ett par öl eller en grogg på fredagskvällen), så då bestämde vi helt enkelt att vill han vara uppe sent och/eller dricka så går han och lägger sig i arbetsrummet. Kan ju säga att den bäddsoffan har räddat mycket nattsömn för oss båda, för även om jag påstår att han sovit som en stock så påstår han att han blivit väckt hela tiden av att jag legat och knuffat på honom för att han ska sluta snarka. 

Hur som helst. Min man kom på att det var bättre att bara ha en vanlig säng i sitt Pojkrum™, men då visade sig att bäddsoffan inte gick att få ut genom den lilla f d snedtaksgarderobs/kattvindsdörren. Det påminner om en kompis som jag hade för många år sen som pluggade någonstans och sedan skulle sommarjobba hemma i Ankeborg och inte kände för att bo hos sina föräldrar så han lyckades hitta en lägenhet att hyra över sommaren. Det var i en sån där pampigt gammalt hus där lägenheterna kallas  för våningar och där det finns serveringsgångar och pigkammare och såna där finesser från en svunnen tid. Om jag minns det hela rätt så var det här en stor lägenhet, typ en paradvåning, som man hade delat i två lägenheter och hyrde ut den ena som väl var två rum och kök. Minst 75 % av golvytan i vardagsrummet upptogs dock av en enorm flygel som hade råkat bli inbyggd på samma sätt som den ovan beskrivna bäddsoffan när den ursprungliga paradvåningen delades, så flygeln ingick så att säga i hyran. När min kompis var och tittade på lägenheten våningen så tyckte han att det spelade väl inte så stor roll eftersom han bara skulle bo där över sommaren och ändå mest jobba och inte vara hemma så mycket. Han frågade oskyldigt om det fanns en tvättstuga i husets källare, vilket man ju tycker är en rätt rimlig begäran, men det visar väl bara vad lite man vet om livet som levs i paradvåningar. Nej vet nån vad, här i huset lämnar vi bort vår tvätt, sa den gamla damen som ägde lägenheterna våningarna chockat, och detta är ett ordagrant citat. En stark oneliner som har följt mig genom åren. 

Not all those who wander are lost

Har funderat rätt mycket på en sak när det kommer till Sagan om ringen. Jag har ju redan frågat mig själv och ganska många andra hur det kan komma sig att Gandalf inte styrde upp resan till Mordor med örnar och grejer redan från början istället för att alla skulle vandra genom riskfyllda områden och riskera livhanken stup i kvarten? Då brukar alltid min man svara ungefär så här: Ja, men du vet där han slåss med balrogen, då säger han ju "Fly you fools" till de andra precis innan han störtar ner i avgrunden... och då skulle det vara BEVISET för att Gandalf hade en plan för detta med örnarna, men så föll han ju i djupet tillsammans med den där balrogen från bron över Khazad-dûm och allt gick åt helvete, och sedan när han kom tillbaka som Gandalf den vite så hade han tydligen glömt bort Planen. Men jag menar ju på att Gandalf kunde ju ha skickat efter örnarna redan i Fylke, det hade väl ändå varit det smartaste eftersom det hände en massa farliga grejer HELA TIDEN när de är ute på sin långa vandring. Nä, det där med riskbaserat tänkande låg tydligen inte för Gandalf den grå. 

Men vad jag just nu funderar allra mest på, det är Legolas och hans pilbåge. Eller rättare sagt hans pilar. I exakt alla stridsscener, och dom är ju många, så står ju Legolas på barrikaderna och skjuter ihjäl både orcher och uruk-haier på löpande band, och aldrig någonsin att hans koger är tomt. Det finns alltid tillräckligt med pilar för att skjuta även i de mest kritiska lägen, och dom är ju många, och om man skjuter så himla mycket pil som Legolas gör i stridens hetta så borde ju lagret av pilar någon gång börja sina? Men aldrig att man ser honom famla i blindo efter en pil och så finns det ingen, eller att man får se att han fyller på, eller tillverkar nya pilar. De bara finns, exakt hela tiden, och kogret är alltid mer eller mindre åtminstone halvfullt. Och då är ju inte pilspetsar någonting som man bara råkar ha eller hitta, utan de måste ju tillverkas på något sätt och av någon, plus att de måste fästas på pilen på något sätt och av någon. 

När jag säger något kritiskt om det overkliga i Legolas och hans aldrig sinande förråd av pilar så brukar min man, den store Tolkienfantasten, lite stött svara: Jamen han är ju en ALV..., ungefär som att det förklarade både livet, universum och alltihop. Det tycker jag är ett rätt dåligt svar. Om allting kan förklaras med att man är en alv så kan man väl lika gärna hitta på att alver har ett hemligt förråd av kärnvapenmissiler som de släpper ner över Mordor? Va? Va? Va? 

Något om snabbkassor

Vaknade till ett par gånger i natt och tänkte Aah, skönt att det är fredag imorgon. Det är ju fel känsla att ha när man vaknar till en vanlig sketen onsdag, men nu var det inte det jag skulle orda om.  

Var och handlade på Willys efter jobbet igår. Köpte typ: potatis, rågsikt, vetemjöl, lök, morötter, mjölk och en korg  med nektariner, och det gick lös på runt 250 spänn. Så sjukt. Stör mig på Willys såkallade snabbkassor också. I andra butiker så är det bara att man scannar sina varor, langar ner dom i en påse, klickar i om/att man har egen påse, blippar sitt kort och så är det klart. Men på jävel-Willys så måste man lägga sina varor på avställningsytan eller vad fan de kallar det efter att man har scannat, och fan ta en om man inte gör det. Då blinkar hela djävla scannerskärmen röd och liksom ryter åt en att lägga sin vara där Willys tycker den ska vara, även om man precis har gjort det. Men då tycker systemet att den är för lätt, eller ligger på fel ställe, eller så är det något annat som inte passar.
Som igår då. Jag handlade bara skrymmande saker kändes det som: 5 kg vetemjöl, 2 kg rågsikt, 2 påsar à 2 kg morötter, 1 påse à 2 kg lök, 1 påse med 3 kg potatis, osv. Hade med mig egna kassar och den första blev ju full bara av typ bara mjölet och potatisen, men inte FAN kunde man lyfta bort den från avställningsytan och påbörja fyllandet av nästa kasse, nähä, då höll Willys djävla självscanningssystem på att mästra en in i döden att man skulle "scanna varan först", "lägg varan på avställningsytan efter att du scannat", "LÄGG VARAN PÅ AVSTÄLLNINGSYTAN EFTER ATT DU SCANNAT" fastän man precis gjort det, och så får man pytsa omkring med sina specerier för att liksom försöka lura systemet fastän man gör exakt som man ska. Det är inte precis snabbkassor värda namnet om ni frågar mig, för nästan varje gång så måste åtminstone jag invänta personal för att systemet larmar om någonting som inte fungerar. 

Funderar på att bojkotta Willys p g a detta. Eller åtminstone bojkotta de såkallade snabbkassorna, men det är ju segt att ställa sig i en lång kö till den bemannade kassan när det finns typ åtta lediga snabbkassor. Och man vill ju handla billigt ibland åtminstone (med "man" avses här "vi som har privilegiet att kunna välja", obs). Ibland känner jag dock att jag måste stödhandla på min lokala Coop här i byn för man är ju uppvuxen med den gamla hederliga sloganen "bygden behöver butiken" och det är ju allmänt känt att en by utan affär är en ort på utdöende, och vill man att affären ska vara kvar får man ju faktiskt handla där också, även om det är lite dyrare än i lågprisbutikerna.  

Ica Maxi är inget alternativ, dels är det så förbannat stort att det känns som att Mose uttåg ur Egypten bara var en kort promenad runt kvarteret och jag blir trött bara av att stolpa fram med en pansarkryssare till kundvagn över deras knöliga parkeringsyta. Dessutom får jag alltid avstämning när jag använder deras såkallade snabbkassor, vilket gör att det tar ungefär dubbelt så lång tid som om jag skulle ha ställt mig i kön till en vanlig bemannad kassa. Obs, det har aldrig varit någonting fel vid avstämningen så jag fattar inte varför just jag blir drabbad VARENDA GÅNG? 

Ibland undrar jag om det finns en dold kamera från snabbkassorna till personalens fikarum, så att de kan sitta där och skratta på sina raster åt stressade kunder som tror de glömt att scanna en vitlök eller måste hålla på att flytta omkring på varorna för att lura Willys avställningsytor. När jag tänker efter kan det mycket väl vara så. Så himla kul kan det ju ändå inte vara att jobba i butik, så någon förströelse kanske man ändå ska unna personalen. 

Till stallet istället, v 37 2022, pt 1

Igår stod det markarbete på schemat. Hade Travaren och den här gången kändes det lite bättre, som att vi i alla fall började få någon form av connection. Kunde galoppera utan att det blev KAOZ, bara en sån sak. Sen orkar han inte hålla igång galoppen riktigt, och när han bröt av blev det liksom som en tvärnit fast i rörelse. Mycket skum känsla. Men fattningarna gick bra! Vi var bara sju stycken igår plus att vi skulle fatta galopp på spåret istället för på volten, så det fanns lite mer plats och jag slapp bli stressad, hehe. Traven gick också fint, tyckte jag hittade lite mer balans mellan hur mycket man kunde trycka på framåt utan att det blev springigt, men skritten var svår så fort jag tog tyglarna för då kortade han upp steget och ville inte riktigt gå fram fastän jag red som om tyglarna vore sytrådar. Men känslan var helt klart bättre den här gången jämfört med förra gången.  

Själva övningen var att trava över bommar på volt och det var mycket fokus på blicken och vägen. Det blev jag ju drillad i förra veckan och jag tänkte att nu ska det minsann inte höras ett enda "upp med blicken" som har med mig att göra, och det gjorde det inte heller. SÅ SKA DET SE UT! ropade ridlärare I istället vid något tillfälle och då brukar det ju oftast handla om någon annan, men nu var det faktiskt jag som var mönstereleven, just där och då i alla fall. 

Nästa vecka är det hoppning. GULP. De i min grupp som hoppat Travaren säger att han är "jättesnäll" och det betvivlar jag inte, men jag har också sett andra hoppa honom och där han ser ut som Sleipner med både åtta ben och vingar och jag vet inte riktigt om det är min stil. Oklart om NÅGOT är min stil när det gäller hoppning, men den som lever får se. 

Helgrapport

Det finns faktiskt inte särskilt mycket att rapportera från helgen som gick. I lördags gick jag en långpromenad. Är så glad över att jag har kunnat få tillbaks mina långpromenader värda namnet, för sen jag fick min knäledsartrosdiagnos så har det ju varit lite si och så med den saken. Är liksom inte riktigt värt det om man nästa dag ska behöva plikta med svullna och ömma knän. Men just nu är jag inne i en bra period, förhoppningsvis som ett resultat av flitig rehab och alla de där pengarna jag lade på laserbehandling i våras och somras. För några veckor sedan skulle jag gå en runda som jag nog inte gått på 3-4 år.  Jag vet att man går på gamla banvallen förbi ett ställe där det ligger fyra sommarstugor på rad mitt ute i ingenstans, sedan viker man av upp i skogen och kommer in på en trevlig liten timmerväg som tar en vidare på en härlig runda. Men nu hade det tydligen vuxit upp så mycket bös att jag inte hittade var man gick in i skogen trots att jag irrade omkring offroad ett bra tag. Fick ge upp och gå en annan runda istället. Skogarna häromkring är fulla med gamla timmervägar, så det är inte så att det saknas alternativ. Men det retade mig att jag inte hittade den, så i lördags gick jag den från andra hållet istället. Hamnade fortfarande inte på den där timmervägen som kommer ut vid de fyra sommarstugorna, men hittade en annan lika trevlig väg istället. 12 km blev det allt som allt. Kom hem, städade åt hönsen, åt soppa och pannkakor till lunch och låg sedan och drönade på soffan med en bok tills det var dags att laga middag. Sen kollade vi på  ett avsnitt av Bilder av henne som vi nu börjar tröttna lite på. Min man satte på en av sina älskade dvd-filmer med Olsenbanden, och jag läste vidare. 

Igår skulle vi egentligen åkt till soptippen, men just nu har min man feeling och håller på med den ultimata inredningen till sitt Pokjrum™, vilket inkluderade att såga sönder en bäddsoffa som har råkat bli inbyggd och inte kan tas ut i sin helhet, så vi kom överens om att vi skulle skjuta på det till nästa söndag istället. Jag gick en promenad i härlig bokskog, fick lite höstfeeling! Kom hem och sen gjorde jag väl det gamla vanliga som jag gör på söndagarna: bakade bröd, lagade mat, fixade matlådor, etc. Hade dock gott om tid att slappa på soffan också. Min man gick till församlingshemmet och röstade och kom hem och beklagade sig över jättelånga köer. Det var det ju till förtidsröstandet också, det måste vara det här att man numera ska gå in i ett bås även för att ta sina valsedlar som stoppar upp systemet? Fast i min mans fall så var det också en gammal dam med rollator som inte hade tagit med sig sin legitimation och som stod och orerade i eviga tider om att hon minsann inte kunde ta med sig sin väska när hon gick med rollatorn men hon var väl ändå känd av de flesta inne i lokalen så det skulle väl gå bra ändå? Det gjorde det tydligen till sist, hashtag livet på landet. 

Sen får man tydligen inte veta hur det har gått i valet förrän alla förtidsröster är räknade på onsdag-torsdag nån gång, så det är väl ingen idé i att spekulera i någonting eftersom det just nu är rätt så jämnt skägg. 

Den här veckan rullar det väl på som vanligt tror jag. Hundkurs (som jag ska hålla) på onsdag, hundkurs (som jag ska gå med Laban) på torsdag. Sen skulle jag egentligen på en hundrelaterad föreläsning på fredag kväll, men jag hade fått för mig att den började klockan 19 men det var redan 18 och i så fall hinner jag inte dit om jag också ska till stallet. Och just nu prioriterar jag stallet. Är rätt less på, inte hundar såklart, men hundfolk och brukshundklubbar i största allmänhet. Behöver en PAUS. Det är två veckor kvar på den hundkurs jag håller nu och sen har jag inte bokat upp mig på något mer, så det känns väldigt skönt. 

Cyklade till jobbet idag, det kändes också väldigt skönt. Man blir liksom klar i huvudet på ett helt annat sätt jämfört med att åka bil, det har väl med att göra att man är ute i friska luften. Hade det inte tagit så himla lång tid så hade jag definitivt cyklat oftare. 

Allt är mitt

Har läst Allt är mitt av Ruth Lillegraven och det kan du nog också göra tycker jag. Den handlar om det här:

Clara och Haavard bor i Oslo med sina två barn. Hon är en ambitiös barnrättsaktivist, han en framgångsrik barnläkare. Utåt sett är de den perfekta familjen, men bakom fasaden håller allt på att rasa samman.

En dag kommer en liten pojke in akut på sjukhuset där Haavard arbetar. Barnet är svårt misshandlat och dör under behandlingen. Samma kväll sker ett mord som skakar hela staden och det blir inte det sista. Händelserna får Claras och Haavards redan bräckliga äktenskap att vackla och i kölvattnet dyker djupt begravda hemligheter upp.

Jamen det här var inte illa. Bra språk, rappt berättat, precis när man trodde man visste hur allt hängde ihop så kom det en ny twist. Kanske att det var liiite segt ibland att läsa om Claras jobb på departementet, men i övrigt spännande, välskriven och med oväntade vändningar både hit och dit. Den får fyra Galdhöpiggar av fem möjliga, marsch iväg till bibblan. 

Till stallet istället, v 36 2022, pt 2

TJOHOO, jublade jag eftersom Köttbullens namn plötsligt fanns med bland valbara hästar på fredagens drop in. Det var ju ett så givet val att jag knappt brydde mig om vad det mer fanns att välja på. Sen fasade jag lite för i vilket skick Köttbullen skulle vara nu när hon mest går och såsar på nybörjare- och funkislektioner. Men en sak har jag lärt mig med henne och det är att man får lägga upp ribban där den ska vara direkt. Låter man Köttbullen gå och dra benen efter sig i maklig takt när man skrittar fram, ja då har man motvind hela lektionen sen. Så jag var på henne från första steget och tillät henne inte att gå och slappa hur som helst.

Det var bara jag och en till och vi hade ridlärare I som instruktör. Vi red först en jättebra evighetsövning som var: trav och halt och igångsättning till trav igen på valfritt ställe på ena långsidan, övergång till skritt och skritt på kortsidan, galoppfattning från skritt i hörnet och galopp längs med andra långsidan och så övergång till skritt innan hörnet och skritt på kortsidan. Sån bra övning för Köttbullen för då blir hon alert och med på hjälperna och fin i formen. Och hör och häpna, det gick att fatta galopp från skritt! I båda varven! Och jag tänkte jättemycket på min sits och höll mig centrerad istället för att försöka överkompensera och luta mig inåt och det gick riktigt bra. 

Sen red vi en annan evighetsövning som var ett varv på C-volten i arbetstrav, sedan vänd snett igenom i mellantrav, sedan övergång till arbetstrav och ett varv på A-volten och så vänd snett igenom i mellantrav. Efter ett tag var det halt och igångsättning i trav på diagonalen. Och ridlärare I var på oss som en hök hela tiden om sitsen och blicken och vägen så vi fick oss minsann en välbehövlig duvning. Hur det än är så blir det ju inte den typen av feedback när man är tio stycken i gruppen och är det ingen som säger något så tror man ju att det är okej. Det var det alltså inte, hehe. Var helt SLUT efteråt och har haft en träningsvärk som inte är av denna världen hela helgen. Men så nöjd både med Köttbullen och mig själv. Känns som att det trots allt har varit lite nyttigt för mig att rida andra hästar, och det kändes faktiskt också som att Köttbullen tyckte det var lite kul med ett rejält arbetspass. Märkte att hon har blivit lite "ridskolemaskin" som till exempel har lärt sig kommandot "sakta av", men det var ju bara att informera henne om att här saktar vi av för hjälperna och inget annat.

Mvh: lycklig_ponnytjej_68:a

Man blir bara blödigare med åren va

Såg den här bilden på Facebook och började på riktigt att lipa. 

Nu dör vi

Har läst Nu dör vi av Stina Flodén. Detta är handlingen:

Lugnet i villaidyllen förbyts snabbt i panik när Camillas man Mikael skjuts till döds i hemmet samtidigt som Camilla och barnen gömmer sig i badrummet. Mikaels död är obegriplig och familjen hamnar i chock. I sorgen har Camilla ingen aning om hur hon ska närma sig barnen.

När polisen kör fast försöker Camilla själv ta reda på vad som har hänt, men när en stor sten kastas genom fönstret blir hon rädd att någon även är ute efter henne och barnen. Trots det måste hon ta reda på sanningen, och när fruktansvärda hemligheter avslöjas inser Camilla att hon inte har en aning om vem hennes man egentligen var.

Det här var en bok som började rätt bra, men sen tappade den liksom styrfart. Det var mest en herrans massa karaktärer och en rätt seg handling som bara blev rörigare och rörigare. Den här boken får två hemliga identiteter av fem möjliga. 

Drottningen är död, leve drottningen

Vaknade i morse av att det regnade. S-K-Ö-N-T tycker jag efter vad som känns som månader av värme och torka. Häromdagen när jag var ute på promenad runt en grönsaksodling modell större så var det som i en vilda västernfilm där det virvlade fram stora dammoln runt traktordäcken så man knappt kunde urskilja de gästarbetande rumänerna som hukade över raderna och skördade sallatshuvuden eller vad det nu var som växte därute på de konstbevattnade fälten. 

Och igår dog drottning Elizabeth II efter drygt 70 år på tronen. De som är yngre än 70 år idag vet inte om någon annan regent, sa de på nyheterna igår, och det är ju sant. Det är väl lite som relationen till vår kung om man är i min ålder, för Carl XVI Gustaf har ju suttit på tronen om inte i lika lång evigheters evighet som Elizabeth men i alla fall i närmare 50 år. Har svaga minnen av "gamle kungen" som man sa om Gustaf VI Adolf (fast det tillmälet måste ju ha kommit efter hans död, när man också pratade om "nye kungen"), men det enda bestående är nog egentligen att hans begravning sändes på tv UNDER DAGTID, vilket på den tiden väl mest var reserverat för Wimbledon och liknande evenemang som jag minns det. Man kan ju dock minnas fel, jag var till exempel 100 % övertygad om att Alfred Hitchcocks Fåglarna var en svartvit film, men så var det ju inte alls utan handlar nog om att jag såg den första gången innan färg-tv blev var mans egendom. 

Men Elizabeth alltså. Hon har ju verkligen ALLTID funnits. Och nu finns hon inte mer och Charles blir kung i en ålder av 73 jordsnurr. Blir hon Camilla drottning nu då? undrade min man och det kunde jag inte svara på, för prins Philip hette ju alltid prins Philip även om han var gift med Elizabeth, men det lät ju konstigt om prins kung Charles (gud vad konstigt det låter?) skulle vara gift med "prinsessan Camilla", nästan som om hon vore hans dotter, men "drottning Camilla" lät banne mig inte heller bra. Googlade mig dock fram till att Camilla är hertiginna av Cornwall, Rothesay och Edinburgh, grevinna av Chester, Carrich och Merioneth, baronessa av Renfrew och Greenwich samt nu även (sedan igår) drottning av Storbritannien. Hoppas hon inte behöver trycka upp visitkort med alla dom titlarna, det måste ju bli stort som ett A4-ark nästan, särskilt om man ska ta med det där med Engelska kyrkans högsta beskyddare och Samväldets överhuvud och allt vad det heter. Men tänker att de nog står över sånt, det är ju liksom ingen som börjar rota efter någon i kungafamiljens visitkort och undrar vad Charles har för mailadress nu igen. Antar jag, alltså. 

 

Om någon skulle komma förbi

Har läst Om någon skulle komma förbi av Thomas Korsgaard, en bok som höjts till skyarna av många och som handlar om det här:

Om man är tolv år och har familjens smalaste handleder kan det hända att man måste gå upp i gryningen och förlösa en spädgris. Men det är ändå inte Tues största problem. Han har också en mamma som sitter i ett mörkt rum hela dagarna och spelar nätpoker. Och en pappa som står i så stor skuld till sin bror att han tvingas dra ut en guldtand - en skuld som dessutom blir större när Tue råkar ha ihjäl den där grisen.

Blev väl helt ärligt inte helsåld på den här boken, den var inte jättedålig men jag tyckte mest den kändes som en något sämre variant av Ängeln på sjunde trappsteget. Kände mig nästan likgiltig inför eländet som radades upp utan Frank McCourts fantastiska sätt att balansera nattsvart misär med lika mörk humor. Den här boken får tre väldigt små spädgrisar av fem möjliga.

Cyklacyklacykla

Den här veckan började den årliga (bortsett från förra året då det av oklar anledning inte blev av, kanske för att det var pandemi och många jobbade hemifrån?) cykla-till-jobbet-utmaningen som Ankeborgs kommun har. Det går ut på att man under en viss period ska få så många som möjligt att cykelpendla så mycket som möjligt och få ihop så många mil som möjligt, men man får bara räkna resor till och från jobbet. Det är någon slags tävling, men jag fattar inte riktigt hur man gör för att vinna, för det måste ju vara stor skillnad om man är 5 anställda som har 1 km till jobbet eller om man har 50 anställda som har 1 mil till jobbet, men det finns säkert någon kommunal tjänsteman som har hittat något system med procent och koefficienter så att det ska bli rättvist. På mitt jobb har vi även ett lotteri där man kan vinna gratisgrejer som vår inköpschef får av diverse leverantörer. Han har gjort ett fiffigt system som bygger på att alla är med i själva lotteriet, men sen får man fler lotter ju längre sträcka man har cyklat under perioden. Så ju flitigare cyklist desto större chans att vinna en kaffemugg eller t-shirt eller ryggsäck med reklamtryck från något företag som vi köper råvaror eller emballage av. 

Det vill man ju inte missa, så i morse var det jag som besteg min stålhäst KARIN och trampade iväg. Det var rätt längesen jag cyklade till jobbet, tror inte det blev av en enda gång förra året. Våren 2021 så åt föreningslivet upp stora delar av min såkallade fritid och det tar ju ändå 1½ timme för mig att cykla till jobbet och lika lång tid hem igen och det var väl tid jag inte tyckte mig ha just då. Hösten 2021 så var ju Laban valp och det är ju lite som att få småbarn, alla övriga rutiner bara rasar i strävan efter att hitta fungerande rutiner för den nya familjemedlemmen. 

Man kan cykla hela vägen mellan nästan-Österlen och Ankeborg på en gammal banvall, så man behöver inte bekymra sig om trafik förrän man kommer in till stan. Någon gång förra året (tror jag) så asfalterades  sträckan mellan nästan-Österlen och grannbyn (fattade jag det som i alla fall), och det var invigning med tal av kommunpolitiker och band som klipptes och ett litet reportage i Ankeborgsbladet. Nu visade det sig att det hade kostats på ännu mer, för bortsett från någon kilometer utanför grannbyn så är det numera asfalt hela vägen in till stan! Det var ju ändå en viss skillnad i komfort jämfört med hur det är att skumpa fram på en knölig grusväg, kan jag ju säga efter att ha invigningscyklat hela sträckan idag. 

Planerar nu att cykelpendla en gång i veckan så länge vädret tillåter, dvs så länge det inte är minusgrader, storm eller skyfall. Med en elcykel är det ju inte direkt jobbigt att cykla, det är mer att det tar tid och man blir öm i röven, i alla fall mot slutet av färden. Men då får det väl göra ont då, som en kollega sa igår när vi diskuterade för- och nackdelar med att cykla, och det instämde jag i. Pain is weakness leaving the body sägs det väl?

Idag kommer vår nya tvättmaskin! Den gamla stod i huset när vi flyttade in och var enligt uppgift från slutet av 90-talet, vilket väl kändes helt okej när vi köpte huset 2009, men nu är det ju "slutet av 90-talet" sådär 25 år sen. För ett tag sen kände vi att det ibland var som att den inte tvättade rent längre. Man vill ju att ens nytvättade lakan ska lukta sol och sommaräng men istället luktade det mest blöt hund som hade rullat sig i någonting, och det utan att husets fyra hundar ens hade varit i närheten av den "rena" tvätten.  Min man (som sköter tvätten hos oss) testade att köra maskinen tom på 90 grader, använda ättika, rensa slangar och rengöra tvättmedelsfack och lite andra såna där åtgärder som kan funka ibland, men i det här fallet var det förgäves. Det är väl rimligt att tro att den har fått någon form av ålderskrämpor, så nu åker den ut och en ny ska ta dess plats. Allt detta har min man fixat med utan att jag har behövt lyfta ett finger och det är jag mycket glad för, för det finns få saker som är tråkigare än att reka vitvaror. 

Varje gång jag nämner för någon att det är min man som tvättar så får jag höra hur bra jag har det som slipper det. Säger jag däremot att det är jag som lagar all mat och diskar all disk så är det dock ingen som säger något om hur bra min man har det som slipper det. Men det där att det är skillnad på när en karl gör en insats i hemmet vs att en kvinna gör samma sak och mer därtill, det är ju tyvärr inget nytt under solen. 

Båten

Har läst Båten av Lotta Lundberg, den handlar om detta:

Hur ser friheten ut när man är fri?

Sex kvinnor samlas i Kapstadens hamn för att segla över Atlanten. De är fullständiga främlingar för varandra. De flesta är över femtio, på andra sidan om karriär och familjeliv. En all female crew. En ovanlig syn i en mansdominerad båtvärld. Men förpliktigar det? Och i så fall hur?

Tillvaron är saltstänkt och vindblåst, på en gång bedövande vacker och frustrerande futtig. Exponerad. Livsfarlig, om någon skulle göra fel. Flykt, förlåtelse eller en förbjuden önskan om frihet: var och en har sitt skäl till att söka äventyret.

I takt med att S/Y Malina rör sig genom vågorna blir den trånga båten en scen där det som besättningen bär inom sig spelas upp. I kontakt med elementen - stormen, havets djup, himlens väldighet - faller fernissan snabbt av. Vilka blir vi då?

Njaaaa, kände jag mest om den här. Fattade inte ens varför just dessa kvinnor befann sig ombord på just denna båt, de verkade ju inte gilla vare sig varandra eller knappt ens att segla ibland, kändes det som. Seg handling, träig dialog, bara en massa tjafs och känslor. Den får en världsomsegling under havet av fem möjliga.  

Till stallet istället, v 36 2022, pt 1

Tydligen ska jag ur komfortzonen vare sig jag vill eller ej. Jag vill ju 1. Rida ponny. 2. Slippa byta häst. Inget av detta blir verklighet. Nu när jag precis börjat vänja mig vid Jättinnan, ja då ska jag upp på Travaren istället. Travaren är alltså ingen travare utan en f d körhäst som skolats om till ridhäst. Enligt Wikipedia är körning samma sak som inom ridsport en disciplin som går ut på att man ska köra en, två eller fyra hästar. Låter rätt kul att körning är en gren inom RIDsport, men men. Alla fattar väl? Travaren kom till stallet någon gång i våras och vad jag har sett av honom så är han snäll, kan bli trippig och har svårt att fatta galopp. Det senare eftersom han ju faktiskt inte är riden speciellt länge och i mycket fortfarande är att betrakta som en unghäst. Travaren påminner hur som helst rätt mycket om en f d travare som vi hade på ridskolan på 90-talet. Vi som minns (och vi är ändå några stycken), vi minns. HUR SOM HELST. Nu har jag ju bestämt mig för att vara positiv och bejakande och se möjligheter istället för problem, i alla fall i ridningen och i alla fall tills motsatsen är bevisad.    

Jaha, så jag upp på ryggen och iväg. Fick lite tips och goda råd från andra i min grupp som ridit honom plus ungdomen som hade honom lektionen innan, och det kan väl sammanfattas med: mjuk hand. Tyckte jag red som om tyglarna var gjorda av glas, men det kändes som att så fort jag bara nuddade tyglarna så stannade han upp och började korta steget och trippa och stå emot. Enda möjligheten att få honom att gå fram med någon reda var att rida på halvlång tygel och i princip helt utan stöd. Kändes skumt och han var spänd och det kändes som att han hade huvudet i vädret och ryggen sänkt om han gick fram, och tappade all bjudning om jag försökte rida honom på i form. Då är man ju inte direkt mallig. 

Sen skulle vi galoppera. Det gick skitdåligt och det var 100 % mitt fel. Vi galopperade på volterna och jag blev så djävla stressad av att alla andra galopperade och jag fick inte igång honom och så slutade det med att jag travade skitsnabbt på en liten volt och försökte hitta en plats att komma ut på den stora volten och det var som att försöka komma in i en rondell i rusningstrafik. Exakt så man INTE ska göra, vi har pratat om det här tusen gånger i gruppen och alla är eniga om att det bara är att TA SIN PLATS och det är ingen som blir sur för att man liksom knör sig in. Dessutom blev det inte bra eftersom han var så superkänslig i munnen så det blev liksom försök till galoppfattning med handbromsen i. Fick väl till slut till en fattning i vardera varvet i alla fall, han hade väldigt skön och bekväm galopp när han väl galopperade. Men jag var så sur och besviken på mig själv som inte kunde ge honom bättre support. Aja, nästa gång ska jag fan i mig TA MIN PLATS och göra om och göra rätt.

Sedan skulle vi rida öppna och sluta längs med långsidan. OCH DÅ GICK DET PLÖTSLIGT SKITBRA, i alla fall i öppnan, som ridläare I ändå hade sagt att "de som inte är så rutinerade kanske inte klarar hela sträckan", men johodå sa Travaren och böjde sig så fint och klev på framåt så bra. NAJS. Slutan blev väl inte riktigt lika bra, men där var det nog mer jag som krånglade till det. Tror inte han gick på fyra spår, men han hade bakdelen innanför spåret i alla fall, alltid något. Mellan öppnorna och slutorna skulle vi trava längs fyrkantsspåret för att få igång framåtbjudningen. Och SE DÄR, då började Travaren plötsligt slappna av och söka sig framåt och neråt och var riktigt trevlig att sitta på. Och precis när jag kände att vi började få lite connection så var lektionen slut, det är ju sen gammalt. 

Tänkte faktiskt mycket på mina ledande tygeltag på böjt spår som jag fick kritik för sist.  Kände några gånger hur Travaren höll på att falla inåt på volten och då fokuserade jag på att ha tyngdpunkten mitt på istället och genast gick det bättre. Det är ju verkligen inte rocket science, men har man lagt sig till med en dumhet under x antal år så är det ju inte gjort i en handvändning att tänka om. Men skam den som ger sig. Idag har jag grym träningsvärk i bålen, hehe. 

På höstlovet (eller som vi säger: hästlovet) så ska det vara en extra dressyrkurs och den hade jag tänkt anmäla mig till. Igår skulle jag skriva upp mig på en lista och då såg jag att ett av mina all time high hatobjekt inom hästvärlden skulle vara med. Lång historia som kan sammanfattas ungefär så här: 

På 90-talet red jag periodvis i samma grupp som en djävla HÄXA. En sån där människa som bara klagar och kverulerar och tycker en massa och ifrågasätter varför det inte görs ditt eller datt i föreningen men som aldrig kan lägga två strån i kors för att göra en insats själv. Alltid när vi skulle hoppa och bygga hinder så hade hon någon form av krämpa och kunde inte hjälpa till. Hade vi tävlingar och man bad henne vara funktionär så hade hon alltid annat för sig just den dagen, och sen kunde hon ändå vara på plats i publiken. Sånt hatar man ju hett och innerligt när man själv har slavat som ett hjon från arla till särla in the name of föreningslivet och så glider en sån som hon förbi med en kopp kaffe och  dessutom inte drar sig för att komma med synpunkter om hur man skulle kunna gjort istället. Gaah, känner hur blodtrycket stiger bara jag skriver om det. Googla "utan skam i kroppen" så lär Häxans bild komma upp som första träff. 

Häxans barn red i samma grupp som min dotter under ponnytiden, och det var samma sak där. Intriger och tjafs och skitsnack men aldrig att hennes barn hade gjort eller sagt något fel. Nån sommar skulle barnen gå på dagridläger och då frågade Häxan om inte jag kunde köra och hämta hennes dotter vid bussen på morgonen och lämna henne där på eftermiddagen "eftersom jag ändå var ute och körde". Förklarade att jag inte kunde det eftersom jag även skulle lämna annat barn på fritids i en helt annan del av stan och sen vidare till jobb och att det helt enkelt inte fanns tid att åka inom Resecentrum för att hämta upp andra barn (sen hade jag alla gånger gjort det om det hade varit en normal människa som frågat, eller om det var en kompis till dottern, men nu var det ju varken det ena eller det andra). Och en normal människa hade väl bara svarat nä, okej, men av Häxan jag fick en lång föreläsning om hur OSOLIDARISK jag var och nu var det mitt fel att inte A fick gå på ridläger. Eh, okeeeeej. 

Andra saker som man kan haka upp sitt hat på är att Häxan alltid lyckades tjata sig till att få rida de bästa hästarna. Hon var en sån som helt enkelt inte tar ett nej för ett nej och det var väl ingen av instruktörerna som orkade lyssna på hennes djävla TRAGG antar jag. Häxan red inte på något sätt dåligt, ska man säga något negativt så var det att hon var hård i handen, men utöver det hade hon en fördjävla taskig attityd. Jag betalar inte för att rida nåt sånt, sa hon upprepade gånger nedlåtande om till exempel den där f d travaren, eller en kallblodskorsning som vi också hade på den tiden, och så skulle hon själv snika sig till de bästa hästarna med motiveringen att hon hade ont i ryggen och inte kunde rida något annat. 

Man har ju ett personligt utrymme innanför vilket man tycker det är obehagligt att oinbjudna människor befinner sig. När man diskuterade med Häxan så stod hon fan ta mig så nära en att ens fötter stötte ihop samt att hon körde fram huvudet så att man i princip stod med näsorna mot varandra, vilket gjorde att alla samtal mest gick ut på att man backade undan från henne. Det var alla gånger en medveten strategi slash härskarteknik som ju uppenbarligen var framgångsrik eftersom hon så ofta fick sin vilja igenom.

Sen hände något i början av 2000-talet, jag tror det var att Häxan rök ihop med den dåvarande ridskolechefen om något, minns inte vad för det skedde behind the scenes, men det slutade i alla fall med att Häxan bytte till en annan klubb. SÅ SKÖNT, tyckte vi alla. Sen är det ju tyvärr så att mängden av idioter i alla konstellationer är konstant, försvinner en så blommar någon annans sämre sidor ut och tar plats och energi, så det var inte som att det blev 100 % problemfritt. Men man slapp i alla fall hålla på och backa undan i stallgången för att undgå att någon klistrade sig på en på ett avstånd så att man i princip hade kunnat göra mun-mot-mun-metoden. 

För ett par år sen så hörde jag på omvägar att Häxan var tillbaka, men eftersom vi rider på olika dagar  så har jag hittills inte haft den äran. Under pandemin så var det ju dessutom inte tillåtet att vara i stallet annat än när man själv red. Men nu när jag skulle skriva upp mig på den lista där man skulle anmäla sig till den extra dressyrkursen, ja då stod väl hennes djävla namn där. PLUS att hon hade (försökt, hoppas verkligen inte att hon lyckas) paxat en av de bättre hästarna genom att skriva upp dens namn bredvid sitt eget trots att det inte stod någonstans att man skulle/fick önska hästar och ingen annan hade gjort så. 

Beslöt i alla fall att anmäla mig. Tror jag ska ha som approach att låtsas som att jag inte minns Häxan överhuvudtaget. Det borde såra hennes ego, hehe. TO BE CONTINUED såklart (men ni får vänta till november). 

"Utmaning" i bistra tider

Följer nåt konto på Instagram som hade en utmaning som gick ut på att man under nästkommande 10 veckor skulle göra följande:

1. Vara nykter = lägga 0 kronor på alkohol.

2. Köpstopp på kläder och onödiga prylar.

3. Hängtorka all tvätt. 

4. Äta medhavd matlåda.

5. Vara kreativ och äta av det som finns i kyl/frys/skafferi.

6. Köpa svinn-mat och nedsatta varor i butik pga kort datum.

7. Endast äta hemmagjort gotta som kastrullpopcorn, chokladbollar och blåbärspaj.

8. Dricka vatten till alla måltider. 

9. Lägga 0 kronor på heminredning inkl. ljus och blommor. 

10. Umgås ute i naturen. 

Jag gillar ju utmaningar, men det här kändes nästan löjligt enkelt: 

1. Dricker oerhört lite nuförtiden. Typ...en gång per kvartal, och då är det när jag träffar min bästis Jenny och vi går ut och äter och dricker och sladdrar om allt som hänt sen sist. Slutade med att slentrian-dricka-vin-bara-för-att-det-är-helg för kanske 2 år sen? nånting, och det har faktiskt inte varit det minsta jobbigt eller att det känns som att jag måste avstå från någonting som är nödvändigt för mitt välbefinnande. Har inget absolut förbud eller så, vill jag dricka vin nån helg så gör jag det, men jag har kommit fram till att jag faktiskt väldigt sällan vill. Check på den alltså. 

2. Inga problem eftersom jag HATAR att gå i affärer. Sen är det väl en defintionsfråga vad som är "onödiga prylar", men jag känner att jag står nog inte först i kön när det kommer till onödig konsumtion i största allmänhet. 

3. Haha, ja den var extremt lätt eftersom vi inte ens äger en torktumlare.

4. Gör jag varenda arbetsdag året om, skulle tycka det omvända var mycket svårare eftersom jag jobbar på ett industriområde där antalet ställen som erbjuder lunch är ytterst begränsade och jag tycker det är otroligt jobbigt och omständligt och tidsödande att ta sig någonstans. 

5. Jag bestämde under semestern i år att "nu ska vi äta ur frysen". Det håller vi fortfarande på med. Har beställt en köttlåda med leverans i november, så till dess beräknar jag att det ska vara klart. 

6. Jadå, om det finns och passar in i min plan. Är ju liksom ingen vits att köpa något BARA för att det är billigt och sen gör man inget med det. Det har legat ett par förpackningar "stekost" i kylskåpet i EVIGHETER, min man kom hem med dom "eftersom det var rea" men ingen av oss vet egentligen vad man gör med den. Sånt är så dumt för man sparar ju allra mest på det man INTE köper. 

7. Okej, här får jag erkänna att jag är lat och mikropoppar popcorn, men å andra sidan äter jag popcorn kanske...en gång varannan månad? så det skulle jag med andra ord lätt kunna avstå från. Köper väldigt sällan "gotta" (vad är det ens för ord?) för övrigt så det känns inte som ett större problem. 

8. Inga problem, det gör jag redan. 

9. Hahaha, lätt. 

10. Ja? Vet inte riktigt vad utmaningen skulle vara med det, att man inte ska "gå på lokal" eller? Ja, det gör jag ju aldrig ändå, så det blir en baggis. 

Sådär ja, med vänlig hälsning EN PRÄKTIG TYP. 

Den helg som gick

Jaha, då var väl ännu en helg till ända och det fortare än en grisblinkning. Vad har man då uträttat för stordåd, kan man ju fråga sig? Inte speciellt mycket, fast det blev väl ändå en del gjort. 

Var och förtidsröstade, fast det var nog i torsdags när bibblan var öppen, det är den nämligen bara tre dagar i veckan här på nästan-Österlen. Men systemet var så dumt att det förtjänar att bloggas om. Bibblan ser ut så här: Hela biblioteket är kanske...60 kvadratmeter? Man kommer in och så är det först lånedisk till höger och barnavdelning till vänster, sedan ett utrymme utan böcker men med bord och stolar där det brukar sitta antingen pensionärer och dryfta ett och annat, eller barn som har någon slags läsövning (vår bibbla är även skolbibliotek). Passerar man bord-och-stolar-utrymmet kommer man till vuxenavdelningen.  Nu är jag sällan där och strosar omkring bland hyllorna, för 99 % av de böcker jag lånar på bibblan är såna jag har reserverat och hämtar ut över disk, men nu vet ni i alla fall på ett ungefär hur lokalen är konstruerad. Förr i världen så låg alla röstsedlar och kuvert på ett bord precis när man kom in på bibblan, så plockade man åt sig de man ville ha och sen gick man in i BÅSET och stoppade ner i kuvert och sedan vidare till där man lämnar sina kuvert och visar sitt röstkort och blir avprickad på röstlängden och ens kuvert läggs ner i valurnan. Den sista anhalten var sig lik, men till detta valet hade man istället placerat röstsedlarna i ett bås. Först fick man köa till det båset, sedan när man kom ut därifrån  med röstsedlarna i handen så fick man tre kuvert av en person som sedan schasade iväg en till ett annat bås där man skulle stoppa ner röstsedlarna och sedan fick man ställa sig i kö till själva röstinlämningen. Herregud vilken soppa. Om detta var någon slags covid-anpassning så kändes det o-er-hört kontraproduktivt för själva röstningen var placerad i det ovan beskrivna utrymmet-med-bord-och-stolar där exakt ALLA måste passera för att komma till och från själva böckerna (givet att man inte enbart ville låna Totte badar och liknande titlar) som ju är själva huvudanledningen till att man är på bibblan. Plus att det inte heller framgick varför eller i vilken ordning saker skulle göras utan hela bord-och-stolar-utrymmet var fullt av förvirrade människor som planlöst cirkulerade omkring och undrade var röstsedlarna fanns och var hittade man kuvert och personen som delade ut kuvert kunde lika gärna ha dirigerat trafik i en  storstad där trafikljuset lagt av i en korsning med tolv filer, så rörigt var det. 

Fick i alla fall gjort min medborgerliga plikt och hämtade sedan ut en drös böcker som jag reserverat, vissa hade jag väntat på i evigheter. Detta var alltså i torsdags. I fredags blev det ju ingen ridning, istället åkte jag hem och promenerade 12 km med hundarna i skogen utan att möta en enda människa. Kom hem, min man föreslog att vi skulle "laga" fryspizza från Coop till kvällsmat och det hade jag ingenting emot. Vi kollade vidare på den där polska serien på Netflix som jag fortfarande inte minns vad den heter men som bygger på en roman (eller om det var ett manus) av Harlan Coben. Sen var jag trött och gick och lade mig med en bok. 

I lördags förmiddag var det gemensam hundpromenad med nästan-Österlens BK. Jag gick dit med Laban, som ju är den som behöver miljötränas mest av våra hundar. Det var mulet och nästan lite kyligt i luften så jag tog på mig en fleecejacka. Det fick jag ångra för innan jag var halvvägs till platsen där vi skulle träffas tittade solen fram och det blev varmt. Aja, det var ju bara att svettas sig igenom detta också. Gick sedan hem och storstädade i hönshuset samt grävde ner tre plintar på ett ställe där vi (läs: min man) ska bygga en spaljé av några nedsågade tujastammar. Vi har haft tre jättelika tujor i tomtgränsen som vi pratat om att såga ner i åratal eftersom vi inte gillar tuja. Det är väl mest jag som har bromsat eftersom jag tyckt att det blir så mycket insyn till grannen, men nu i somras åkte de i alla fall ner eftersom det ju ändå inte går att plantera något annat där så länge de står där och tar allt ljus och all näring, så det var väl lika bra att riva av det plåstret en gång för alla. Grävde och svettades och svor över tuja-rötter, men ner i jorden kom plintarna och nu ska en kaprifol som tidigare fört en tynande tillvaro i skuggan av tujorna förhoppningsvis kunna klättra och frodas (min mans högsta prioritet) och spaljén ge ett visst insynsskydd (min högsta prioritet). 

Vi fixade också lite med vår vedförvaring och bytte ut pallarna som veden ligger och torkar på utomhus eftersom de var murkna och sen skulle min man byta en av skivorna som är golv i hönshuset eftersom den också blivit lite murken p g a att hönsen sölat med vatten där, och jag gick in och lagade middag. Sen åt vi och började titta på Bilder av henne eftersom min man tröttnat på den polska Harlan Coben-serien. Har läst boken och var väl inte jätteimpad av den, men serien kanske är lite bättre? Sen läste jag resten av kvällen.   

Igår gick jag upp och ut med hundarna, promenerade en mil, gick hem och lade mig i soffan och fortsatte läsa, varvat med att sätta deg till bröd, koka ägg till veckans frukostmackor, baka ut bröden efter att de jäst färdigt och liknande söndagssysslor. Klippte mig också, har börjat med 9 mm istället för 12 (viktig information). Min man donade vidare ute i trädgården. Sen lagade jag middag och så åt vi och kollade på ytterligare ett avsnitt av Bilder av henne och sen gick min man ner i källaren för att ta itu med tvätten och jag röjde undan och startade diskmaskinen och läste sedan vidare tills det var dags att gå och lägga sig. Min son skickade en Youtubelänk där han och hans fru hade klippt ihop alla scener där Gustav Sjögren i Rederiet säger "hördudu" i TJUGO SÄSONGER, vilket var till lika delar imponerande och underhållande. 

Ja, det var min helg det. Nu väntar ett varv i grottekvarnen.