Jag måste ut och dricka liv

Igår drabbades jag av Alzheimer. Inte light, utan snarare fullversionen. När jag satt och jobbade i går förmiddags så fick jag en obehaglig känsla av att någon bett mig göra något, och att jag sagt "jajamensan, det ska jag fixa". Nu kunde jag inte för mitt liv komma på vem jag hade gett detta storslagna löfte till eller vad jag lovat göra. 

Jag kunde inte riktigt med att ringa runt till samtliga anknytningar på företaget och fråga om jag möjligen lovat något och i så fall vad och åt vem. Det kändes som att jag skulle kunna bli utnyttjad i detta underläge. Jag fick liksom bli min egen mullvad och ägna mig åt undercoververksamhet rörande mina egna uttalanden för att bringa ordning i teflonminnet. Det var ganska pinsamt, men det löste sig till sist.

Jag skulle ta med en polygrip så att vi kunde lossa en perlator i fikarummet. Om ni inte vet vad en perlator är så får ni gifta er med en rörmokare, för det var så jag fick gå tillväga för att vidga min vokabulär. 

Och sedan tänkte jag att jag skulle blogga om det, men jag glömde bort det också. Perlatorn var igenkalkad, jag var nog snarare åderförkalkad. Jag hoppas det går över snart.