måndag 30 juli 2018

Lite mer om Tage

Alltså, det här med att ha valp är lite som att ha småbarn, fast kanske ännu mer intensivt. Ett nyfött barn stannar ju i alla fall kvar där man placerar det. En åttaveckors valp kan komma imponerande långt på ingen tid alls och har en uppsättning sylvassa tänder som barn i motsvarande ålder saknar. Så just nu är vi väl i en sån där bäbisbubbla. Fraser som "när åt han?" "har han kissat"? "när var han ute senast?" är det ENDA vi uttalar just nu. När Tage är vaken cirkulerar allt kring honom, när han sover får vi passa på att göra annat. Fast då vill man ändå bara sitta och glo på honom eftersom han är så kriminellt söt.

Taxarna tyckte först så här om den nya familjemedlemmen. Remus agerade den schyssta killen som hade överseende med allt. Hilding blev överlycklig och exalterad och tyvärr också väldigt bufflig i sin gränslösa kärlek. Så första dygnet gick mest åt till att sätta gränser för Hildings umgänge med Tage, eftersom man märkte att Tage tyckte Hilding var ganska läskig.
Nu efter ett par dagar så är Remus lite mindre storsint och talar om att det är han som bestämmer så kom för helvete inte i närheten när han har mat, tuggben eller det stället som han har utsett till sin personliga tron. Hilding är numera en jätteförsiktig lekfarbror som Tage börjar tycka är rätt spännande att hänga med. Så på det stora hela går det ändå rätt bra.

Tage vid matskålen. Är glad att jag köpte en
ny skål i samma storlek som taxarnas matskålar
så att han slapp ärva Boris' gamla, som är cirka
dubbelt så stor.
OLAGLIGT SÖT!

Hilding kollar läget!


lördag 28 juli 2018

Tage

Ja, jag vet inte vad ni gjorde idag, men vi var i alla fall och hämtade hem Tage, 8 veckor. Varsågoda att dö sötdöden, som det tydligen heter nuförtiden.


Vaktlarna

Måste säga att vaktlarna levererar som fan. Hämtade dom i tisdags, idag är det lördag och hittills har de med gemensamma krafter producerat 19 ägg.

Om höns är svårfotograferade
så är vaktlar sju resor värre.
Här är i alla fall två av hönorna
med tuppen Johnny i mitten.


En annan höna.
Vaktlar lever på marken och har lite som
hobby att gömma sig i buskar och snår.  Däraf
att de inte är supersociala, antar jag.







Allt är inte glömt

Har segat mig igenom kanske en tredjedel av Allt är inte glömt av Wendy Walker, men det är också allt. Berättelsen handlar om 15-åriga Jenny som blir utsatt för en brutal våldtäkt och genomgår någon mystisk behandling som får henne att glömma allt. Fast ändå mår hon jättedåligt och hennes föräldrar mår jättedåligt och alla andra mår också jättedåligt och alltihop förmedlas genom bokens jag, som verkar vara psykolog till alla som mår dåligt i den här boken. "En rafflande psykologisk thriller med många överraskande vändningar" stod det på baksidan. ZZZzzzZZZnark säger jag om det. Dödstrist. Skiter i hur det går för Jenny och hennes familj. Over & out.

fredag 27 juli 2018

BREAKING NEWS!

Idag kom det första hönsägget!


Vet inte vem det är som har börjat betala för mat och husrum, men känner mig helt löjligt stolt över att det faktiskt låg ett litet pytte-ägg i ett av redena, bredvid ett av fejk-äggen. Det är väl mer instinkt än intelligens, men ändå. Att de fattar!

Kanske har även Mette-Marit något på gång för hon har kluckat och skrockat och vankat in och ut ur hönshuset flera gånger as we speak. Hoppat upp i redet, hoppat ner igen, gått ut en stund, gått in igen. Så sjukt spännande det här!

UPPDATERING: Mycket riktigt visade sig magkänslan angående Mette-Marit stämma. Efter att ha vankat av och an, hoppat i och ur redet, legat i sandbadet och stirrat tomt framför sig hoppade hon till sist upp i det ena redet, lade sig där och nästa gång jag kikade in låg där ytterligare ett ägg!

Så häftigt! 

torsdag 26 juli 2018

Dan Eliasson

Man kan ju nästan inte låta bli att...nästan tycka lite synd om Dan Eliasson. Först var han generaldirektör för Migrationsverket och fick utstå massiv kritik för den insatsen. Sen blev han generaldirektör för Försäkringskassan och det blev väl inte heller nån yrkesmässig guldstjärna. Sedan blev han rikspolischef och någon mer illa omtyckt sådan har väl sällan skådats. Nästa steg i karriären blev då som generaldirektör för MSB, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Minns att jag hörde nån politisk förståsigpåare göra ett uttalande om detta som jag inte kan citera ordagrant, men det gick i alla fall ut på att MSB inte var någon "flashig" myndighet och att man gissningsvis inte skulle komma att märka av Dan Eliasson så mycket i den rollen. Och vad händer då? Århundradets torka slår till, gigantiska skogsbränder bryter ut och Dan Eliasson hörs och syns nästan lika ofta i tv-rutan som repriser av Arga Snickaren. Det är ju nästan så att man börjar misstänka att Dan Eliasson själv ordnat med denna väderlek för att få medialt utrymme? Fast naturligtvis blir han kritiserad för sina uttalanden och för det sätt som myndigheten bedriver sitt arbete. Man undrar ju lite hur folk som bestämmer över vad Dan Eliasson ska ha för jobb tänker? Att vara misslyckad verkar ju nästan vara en merit i det här sammanhanget? Det känns ju liksom inte som att "städjobb" eller "McDonalds" har varit alternativ att beakta när generaldirektörandet inte riktigt verkar vars hans grej? Han borde nog ha satsat på musiken. Alla vet väl att Dan Eliasson en gång i tiden sjöng i Bad Boo Band, vars största hit var Knulla i Bangkok ?

onsdag 25 juli 2018

Vaktlarna

Nä, men värmen till trots: måste ju blogga om våra nya flockmedlemmar VAKTLARNA. Fick ju nys om att en jag känner hade vaktelägg till salu och så visade sig att hen även hade några värpklara vaktlar att sälja. Ja, så igår åkte jag dit för att shoppa. Först hette det att hen bara hade 4-5 värpklara och ingen tupp, men sen när vi stod där och fiskade upp vaktlarna ur buren så sa hen "äh, du kan få med några av de som är lite äldre också" och efter ett tag råkade hen få tag i tuppen och då bara "äh, jag får snart nya, så du får honom på köpet" och slutligen "här har du några ägg också, jag har så jag kan drunkna i det". Så hem kom jag med inalles 8 vaktelhönor och en tupp, plus tre lådor vaktelägg.  Om vaktlarna var brydda av miljöombytet, värmen eller att de hälsades välkomna av två flåsande taxar som var allmänt störiga så var det inget som återspeglades i deras äggläggningsförmåga för idag kom de första.

Vaktelägg! Så gölliga att man bara dör.


Min inre 10-åriga hästtjejs DRÖMMIGA SOMMARLOV

Idag är det TRETTIOTVÅ GRADER VARMT. I skuggan. Jag försmäktar. Orkar inget, allra minst blogga. Det ligger en utmaning och väntar, men den får vänta tills det inte känns som att hjärnan håller på att sjuda bort i sitt eget spad. Till helgen ska det åska och regna, påstås det. Ingen hade varit gladare än jag. Det här är helt omänskligt.

Men min inre 10-åriga hästtjej, hon lever livets glada dagar. Varje dag sätter hon sig i den stekheta bilen, för hon har tydligen körkort, trots att hon bara är 10 år, och vroom:ar iväg till stallet för att pyssla om Bulldozern. Sätta på kylbandage, rykta, mocka, fylla på vatten, packa hönät, gå ut och leda den vid det här laget m-y-c-k-e-t rastlösa boxvilande ponnyn. Nu har hon blivit så pass bra att jag idag fick skritta henne en halvtimme uppsuttet. Det gick bra, och det märkliga är att inget av detta känns jobbigt fastän det är så varmt och svetten rinner i floder och allting klibbar och flugorna surrar och solen steker obarmhärtigt från en provocerande molnfri himmel. Hemma däremot, orkar jag knappt göra någonting. Igår kväll skulle jag slänga ihop någon superenkel middag bestående av pasta och nån sås med fetaost och spenat och höll på att svimma av tanken på alla moment som verkade ingå när jag tyckte att jag slavat i timmar (vad jag hade gjort var: fräst lök och spenat, hällt i creme fraiche och vad som återstod var typ: hälla av pastavattnet, öppna burken med fetaost, salta, peppra och göra en sallad. Inte direkt jätteansträngande. Men ändå oöverstigligt jobbigt).

Och nu kommer den här delen där det nästan kändes som att jag var med i en hästbok: I måndags när jag var klar med Bulldozern så träffade jag på en tjej som rider i samma grupp som jag, vars dotter har en ponny som är uppstallad på ridskolan. Vi stod och snackade om ditt och datt en stund och ett tu tre så dånade det in en hästtransport med TVÅ NYA PONNYER som min ridlärare hade varit och hämtat. Och den ena var modell kallblod (som jag älskar), tinkervarianten, och jag pep förstås som den mentala 10-åring jag är att ÅÅÅH JAG DÖÖÖÖR VAD SÖÖÖÖÖÖÖÖT. Och då sa min ridlärare att "ja, jag hade tänkt att det här skulle bli din boot camp-häst". För nästa vecka är det boot camp och jag fattar ju att även om Bulldozern skulle bli mirakulöst friskförklarad så är det ju inte precis en boot camp som hennes rehabilitering ska bestå av. Så jag har varit fullt inställd på att ha någon annan, Irländskan till exempel. Eller kanske till och med Älgen. MEN NU SKA JAG FÅ RIDA DEN NYA PONNYN!!! Är till lika delar exalterad som nervös. För den här ponnyn är sju år och kan i princip ingenting och jag inbillar mig ju alltid att jag ska bli avslöjad som den bluff jag tror jag är.  Jag kan rida Bulldozern rätt bra, men det är också det enda jag kan. Inbillar jag mig, fast det är ju kanske inte helt sant heller. AJA, det får väl ge sig. Nu orkar jag faktiskt inte blogga mer, öppnade datorn bara för att betala ett gäng sura räkningar men nu måste jag nog äta glass för åttiofemte gången idag. Vi ses på andra sidan värmeböljan (eller kanske innan, men jag orkar inget lova).

söndag 22 juli 2018

Mördarens mamma

Har läst Mördarens mamma av Ida Linde. Om den stod det så här:

Hon lever ett ensamt liv tillsammans med sin son. Sonen växer upp och blir redo för livet. Så knackar två okända människor på hennes dörr. De är poliser och berättar att hennes son har mördat en annan pojke. I ett slag vänds hennes tillvaro på ända.

Spännande infallsvinkel, tänkte jag. Men det var det inte. Det fanns en gigantisk distans mellan läsaren och bokens jag, pojkens mamma, man får liksom inte veta någonting om henne och hennes pojke och allting är svalt och välordnat. Stör mig på att han kategoriskt kallas för det, 'min pojke", han får liksom inte ens ett namn och hela infallsvinkeln sipprar ut i ett relationsdrama mellan mamman och en annan, som är helt djävla ointressant om ni frågar mig.  Den här boken får en indragen permission av fem möjliga. 

lördag 21 juli 2018

Den första semesterdagen

Aaah...semester! Lördagar är ju generellt väldigt trevliga men det sätter väl ändå lite guldkant på tillvaron att veta att man har FYRA VECKORS LEDIGHET framför sig. Göttigheten i detta är så stor att det knappt finns en rättvis skala att mäta den på.

Inledde med att gå en härlig skogspromenad med taxarna. Ska man vara petnoga så var den inte jättehärlig för den här värmeböljan ska vi väl få dras med till döddagar. Svetten rann, hundarna flämtade och flugorna surrade. HATAR flugsurr, det är nästan mitt värsta ljud. Men jag lyssnade på Peders sommarprat under tiden och det var såklart fantastiskt, som allting han gör (ett annat fantastiskt sommarprat i år är Katarina Wennstams, tips från coachen).

Kom hem, åt glass, löste korsord på temat Ingmar Bergman. Hade fan ingen nytta av att jag plågar mig genom den där djävla Smultronstället, men men. Jag är inte bitter för det. Sedan åkte jag och hade en mysig stund med Bulldozern. Nu leds hon 2 x 10 minuter per dag och jag tycker hon inte är fullt så stimmig längre. Vad jag kan bedöma (men är långt ifrån expert) så haltar  hon inte längre så snart kanske hon slipper boxvilan och får gå på bete. Eller "bete", för något gräs finns ju inte precis att tala om.

Var helt ensam i stallet, förutom Bulldozern och den bipolära stallkatten (jättekelig ena stunden för att plötsligt slå om från att ligga och spinna och mjölktrampa till att utan förvarning fräsa och börja klösas/bitas). Det är så GÖTT! Älskar att gå där och pula och pyssla och skulle kunna gå där i en evighet, men plikten kallade. Packade mina två 20-litersspannar med brunnen hästgödsel från gödselstacken och körde till Granngården och köpte vaktelfoder och sedan hem. Väl hemma fyllde jag på med gödsel i odlingarna, vattnade, städade i hönshuset, dräpte en gigantisk mördarsnigel som låg och rapade inne i växthuset och sedan tittade jag på när min man sågade virke till vaktelburen. Nu är jag inomhus med neddragna gardiner och korsdrag. Det är 28 grader i skuggan och det är fan i mig för mycket. Känns som att jag har sprungit ett maraton. Nu blir det soffan resten av dagen tror jag. Kanske ett litet glas vitt också? Det är ju ändå semester.

fredag 20 juli 2018

Vaktlar på gång

Ända sedan vi bestämde att vi skulle skaffa höns har vi sagt "ja, och sen kan vi ju ha några vaktlar också". Vaktlar är ju trevliga, säger vi alltid när vi ser dom till exempel i någon botanisk trädgård (eller varför inte när man ser ett svindyrt vaktelägg i någon snofsig saluhall), de gör inte mycket väsen av sig och verkar extremt lättskötta (och då kvalar ju inte höns direkt in i kategorin "svårskötta" heller). Plus att de är gulliga. Och lägger jättemycket ägg. Och är goda att äta*.

Nu slumpade det sig så att en person som jag känner annonserade om att hen hade vaktelägg till salu och jag tänkte att VAFAN och mailade och frågade om man inte kunde få köpa några vaktlar. Och det kunde man! Så semestern kommer att inledas med att vi ska snickra ihop en bur (dock ej ett sådant jätteprojekt som Höns-Hilton utan det här ska nog låta sig göras på några timmar) och sedan hämtar vi hem de små liven. Det blir spännande.


Vaktel, bild snodd från personen som jag ska köpa av så jag
KUNDE i princip ha tagit den själv. Bilden alltså.


* Ett förtydligande: Har alltså en vision om att bli lite mer självförsörjande ifråga om mat, men framför allt att inte stötta några djurindustrier. Slakt på den egna gårdsplanen låter kanske rätt barbariskt, men transporter till och slakt på Scan och Kronfågel är fan i mig som taget ur en skräckfilm. Och då är det i Sverige, som ändå har rätt mycket lagar och regler kring detta, hur det är utomlands vågar man inte ens tänka på. Något att beakta innan man stoppar ner en fläskfilé för 69 kronor kilot i kundkorgen på Ica.

Kvinna utan minne

Har läst Kvinna utan minne av Petter Lidbeck (och nej, han är alltså inte en spökskrivare för mina memoarer även om titeln känns synnerligen passande). Har läst ett par andra av hans böcker, fast de som är skrivna under pseudonymen Hans Koppel, Vi i villa och Kommer aldrig mer igen och dom vill jag minnas att jag tyckte de var helt okej. Men den här vet jag inte riktigt. Så här stod det om den:

Mia Berggren drabbas av plötslig och oförklarlig minnesförlust. Hon minns varken familj eller vänner, har ingen aning om vem hon är. Hon genomgår omfattande undersökningar utan att läkarna hittar någon förklaring. Undan för undan tvingas hon återskapa sig själv utifrån andras förväntningar. Problemet är att hon inte gillar resultatet.

Jamen det låter ju ändå som en helt okej intrig, och det var det med. Tänk själv att sitta och äta pannbiff med familjen en vanlig vardagskväll och plötsligt känner man inte igen någon av dom, inte huset där man bor, inte ens sin egen spegelbild. Vilken mardröm! Men jag hade lite svårt för Mias totala likgiltighet. Jag menar, om man själv hade varit med om en sån grej så hade man väl gjort ALLT för att försöka få reda på varför och var och när och hur, men jag tycker att hon verkar nöja sig med att konstatera att jaha, nu är det så här och jag gillar det inte. Hon gillar liksom INGENTING och det blir rätt tradigt att läsa i längden. Sedan hade jag gärna velat veta orsaken till denna minnesförlust, och utöver det tyckte jag att slutet var lite väl öppet för min smak. NJA. Den här boken får två små komihåglappar av fem möjliga.

torsdag 19 juli 2018

Snabba cash II

Det var ju en djävla tur att jag inte trumpetade ut det där med bonuslönen i fikarummet igår. Visade sig nämligen att det mycket riktigt inte var alla som fick utan "bara" dom som hade ställt upp och jobbat över mycket när det körde ihop sig här i början av säsongen. På ett sätt kan jag tycka att det är lite fel, för hur definierar man vad som är att ställa upp och jobba över "mycket"? Även om man bestämmer att alla som har jobbat mer än låt oss säga 40 övertidstimmar skulle få bonus så blir det ju löjligt om någon då skulle hamna på 39 och då inte få en spänn. På ett annat sätt kan jag tycka att det inte är mer än rätt, för det finns ju folk som glider och åker snålskjuts i alla företag, inklusive detta. Och det kan väl kännas rätt så B att de ska vara med och skörda frukterna av andras slit och vedermödor och uppoffringar. Känner mer och mer att det inte mer än rätt och lagom åt den senare gruppen att de blev utan. Sådan är kapitalismen, otack är den armes lön. ELLER NÅT.

Sex år

Jag började läsa Sex år av Harlan Coban på någons rekommendation och den lät ju bra: Jake blir dumpad av sin stora kärlek Nathalie eftersom hon plötsligt kommer på att hon ska gifta sig med sin ungdomskärlek Todd istället. Sex år senare råkar Jake få syn på Todds dödsannons. Han går på begravningen och finner att den sörjande änkan är...någon annan. Och att Nathalie verkar vara spårlöst försvunnen.
Låter ju spännande, eller hur? Men nästan direkt när jag började läsa så fick jag en känsla av att jag läst boken förut. Jag brukar komma ihåg alla böcker jag läst, men den här måste ha varit ett undantag och det måste i sin tur bero på att den helt enkelt inte var särskilt bra. Den här gången heller, nu skummade jag i och för sig bara mig igenom den och jag ska inte gå in på anledningarna till mordet och försvinnandet om någon mot förmodan tycker annorlunda, men enligt mig kändes de så extremt långsökta, karaktärerna var ointressanta och tillgjorda och hela storyn var seg som tuggummi. Den här boken får en (mager) collegestudent av fem möjliga.

Livets och dödens villkor

Har läst Livets och dödens villkor av Belinda Bauer. Jag gillar verkligen hennes tidigare böcker, till exempel De vackra döda  eller Mörk jord eller Ni älskar dom inte. Rekommenderas varmt för den som vill ha välskrivna kriminaldraman med mörka undertoner och levande karaktärer (menar nu inte rent bokstavligt). Därför blev jag först lite besviken över Livets och dödens villkor för det kändes som att den började synnerligen trevande. Det var väldigt mycket etablerande av karaktärer som inte kändes så himla intressanta, och beskrivningar av havet och regnet och vattnet och naturen, och så var det Mördaren dårå, som tvingade sina offer att klä av sig nakna och ringa sina mammor innan han dödade dom, och så var det polisens arbete, och okej att poliser bara är människor med vanliga människors fel och brister, men...gääääsp, kände jag nästan inför de tillyxade karaktärerna smart-kvinnlig-kriminalkommissarie-med-ung-klantig-manlig-kriminalassistent-vid-sin-sida. Belinda, vad har hänt? Men sedan rasslade det till och blev väldigt spännande och sista kanske tredjedelen blev det sträckläsning. Kände dock att jag hade velat veta lite mer om vissa karaktärer och lite mindre om andra. Den här boken får tre burkar cider av fem möjliga.

onsdag 18 juli 2018

Kvalitetstid

DET REGNAR! Och inget sånt där fjuttigt femminutersregn som det snålt har bjussats på kanske tre gånger sen i maj, utan ett rejält strilande som har pågått exakt hela dagen. Som man har längtat! Jobbade, handlade, åkte och tog hand om Bulldozern (som är bättre och får numera promenera 2x10 min och gissa om denna ponny är toppad till max efter 14 dagars boxvila och ofrivillig isolering från alla hästkompisar?), packade två sopsäckar hästgödsel i princip direkt från Bulldozerns rumpa samt två spannar brunnen dito från gödselstacken, åkte hem, släppte ut hundarna, hällde den färska gödseln i komposten och den brunna i potatislandet, städade i hönshuset, vattnade i växthuset, gick in, kokade en kopp te, lade mig i soffan, öppnade fönstret, lyssnade på ljudet av regnet som smattrade mot markisen, somnade som en stock. Så härlig sömn! Känns som att jag inte har sovit så gott sedan den här värmeböljan började. Nu kommer jag väl aldrig att kunna somna i kväll bara för det, men jag håller på att kolla på Smultronstället av Ingmar Bergman på SVT Play och det tar ju max tio minuter så vaknar man av att luren faller ur handen. Så pass trökig alltså. Så det löser sig nog med nattsömnen. 

Snabba cash

Loggade in på löneadministrationssidan för att knåpa ihop månadens tjänstgöringsrapport. Tänker nämligen inte jobba en sekund mer än nödvändigt nu såhär de sista skälvande dagarna inför SEMESTERN. Som börjar på måndag, eller fel, den börjar på tisdag. För på måndag har jag "permission". Det låter ju som att jag ska bli utsläppt från Hinseberg och kanske lite på försök återanpassas till samhället, men i det här sammanhanget betyder det bara att man har ledigt med full betalning av en särskild anledning. I det här fallet är den särskilda anledningen "egen 50-årsdag". Har ingen aning om vem som kommit på just detta, men det är ju bara att tacka och ta emot och spara en semesterdag till bättre tider.
Kollade också min lönespecifikation för att kolla att jag fått min retroaktiva löneökning (det hade jag) och se hur mycket slantar jag har att sprätta med under semestern. Rätt mycket, visade det sig. Tyckte nämligen lönen var osedvanligt fet denna månaden (obs, klagar ej), och när jag skummade genom raderna så visade det sig att vi fått BONUS på 5000 spänn. Jag har jobbat på samma företag sedan 2001 och någon bonus har jag aldrig sett röken av förut oavsett hur bra eller dåligt det har gått. Har inte heller hört något om att vi skulle få det heller, men det är ju bara att tacka och ta emot igen dårå. Hoppas nu bara att ALLA har fått bonus, så man inte skapar finsk stämning i fikarummet genom att uttala sitt gillande över detta initiativ från ledningen. Och så kanske det bara är jag som har fått en gratifikation för väl utfört arbete? Tror i och för sig inte det, för jag är långt ifrån ensam om att ha jobbat som ett as i år. Men man vet ju aldrig. För några år sen fick alla andra bara precis så mycket löneökning som det fanns utrymme för i avtalet medan jag fick...rätt mycket mer. Utan att ens kräva det. Det är sånt man får knipa käft om ifall man inte vill skapa missnöje och osämja, tänker jag. Fast man undrar ju lite. Varför det är så himla känsligt med pengar och vad man tjänar. Jag är inte heller så meddelsam i det avseendet, men folk kan ju i största allmänhet skryta och skräppa i det oändliga om sina villor och husbilar och pooler och märkesprylar, men frågar man vad de har i lön så är det värre än att utkräva information om smaskiga detaljer ur deras sexliv. Obs, frågar varken det ena eller det andra. Man är väl välanpassad. Men bonus i alla fall. Skrattar hela vägen till Internetbanken i detta nu.

Hejdå Lars, rest in frys

((((( !!! OBS, DETTA BLOGGINLÄGG INNEHÅLLER SCENER SOM KAN  VERKA STÖTANDE !!! )))))


Igår gick tuppen Lars, f d hönan Laura, till de sälla jaktmarkerna eftersom han tyvärr inte blev den där blyga och introverta killen som inte gjorde mycket väsen av sig och som hade kunnat få framleva livets glada dagar under radarn i ett tupp-otillåtet område. Men nähä, han skulle prompt upp i ottan och börja gala. Och med ottan menar jag vid fyratiden på morgonen. Och inte bara ett litet diskret kuckeliku utan ett gällt utdraget vrålande som upprepades helt maniskt ungefär var tionde sekund i timmar. Vi monterade en automatisk lucköppnare så Lars i alla fall inte skulle ut och härja i hönsgården vid denna arla tidpunkt och tyckte då faktiskt att han blev tystare, men det var nog bara en tillfällig sinnesförvirring för efter några dagar var han igång igen. Och eftersom det har varit så helvetiskt varmt så har vi haft hönshusfönstret öppet så Lars' ljuva stämma har lik förbannat ekat över nejden. Och sedan började han även gala på kvällarna. Och förmodligen mitt på dagen också. Djävla Lars.
Så igår åkte yxan fram. Min man dängde honom i huggkubben och dekapiterade, sedan tog jag över och höll den huvudlösa Lars ner i en hink tills blodet slutat rinna och han hade slutat sprattla. Tog allt som allt...en minut? Max. Sedan tog det väl kanske en timme att plocka, ta ur och stycka. Doppade kroppen i en hink med varmt vatten någon minut och sedan lossnade fjädrarna plättlätt. Urtagningen var lite pilligare för det var ju inte igår man, dvs jag, tog itu med ett djur från scratch så att säga och man vill ju inte råka skära hål på tarmar eller gallblåsa med sitt slaktkit från Biltema, och det var även lite oklart hur krävan egentligen satt ihop med resten av systemet. Men det gick bra. Blev inte perfekt styckat, men helt okej. Lars ligger nu i frysen och väntar på att inspirationen för att koka hönsbuljong eller en mustig Lars au vin ska infinna sig (om temperaturen någon gång kommer att understiga 20 grader, vilket känns helt osannolikt denna nådens sommar 2018). Är dock lite orolig för hur komposten ska härbärgera de delar av Lars som inte blev hundgodis (hundarna fick lever, hjärta och njurar medan komposten fick nöja sig med huvud, fötter och tarmpaket), för den verkar helt död. Antar att det är så varmt att alla maskar och mikroorganismer har tagit sin tillflykt till underjorden. Jag klandrar dom absolut inte, men jag behöver deras hjälp nu. Hävde dessutom ner alla fjädrarna där, lite oklart om de kommer att brytas ner men det antar jag? (Googlade detta nu och fick veta att "fjäder innehåller en hel del kväve och passar därför bra i komposten", så det var ju bra. Betraktar nämligen min kompost som ett av husdjuren och är extremt mån om att den ska vara i balans och må bra, Mår komposten bra så mår själen bra, kom ihåg var ni hörde det först).

tisdag 17 juli 2018

MINA VÄNNER

Nästa bloggutmaning, som i vanlig ordning går till Mirre och DDT, handlar om MINA VÄNNER. Ni minns den där boken som vandrade runt när man gick i...mellanstadiet? och som man fyllde i efter bästa förmåga. I min skola fick man ABSOLUT INTE TITTA vad någon annan hade svarat för då var man en "härmis". Sen blev man retad för att man kanske hade svarat "Från A till Ö" på favorit-tv-program när det rätta svaret i själva verket var "Ärliga blå ögon". OH THE JOY of mellanstadiet.

Jamen här kommer i alla fall utmaningen:

Fyll i en MINA VÄNNER-bok i vuxen ålder och kommentera vad som ändrats sedan du senast fyllde i en sådan!


Födelsedag:
23 juli (dvs SNART). Det har ju såklart inte ändrats. I år fyller jag 50. Det känns lite mäktigt ändå.
Stjärntecken:

Lejon, svarar jag av gammal vana men det har visst ändrats av någon anledning som jag har glömt, så nuförtiden är jag tydligen kräfta. Kan man vägra gå med på det? Lejon, stort och mäktigt, savannens drottning, det känns mer som jag. Kräfta, liten och rätt obehaglig, bor under en sten och nyper folk i tårna. Vägrar identifiera mig med denna varelse.
Hårfärg:

Typ brun med allt starkare inslag av de grå tinningarnas charm. När jag var riktigt liten var jag blond, sedan mörknade det till någon rödbrun nyans. Och nu då "gråsprängd". Aja, det är helt okej.
Ögonfärg:

Melerade i grönt och brunt. Ingen förändring.
Syskon:

En ett år äldre syrra och en ett år yngre brorsa. Ingen förändring.
Mina intressen:

Djur, böcker, film, men kanske mest av allt: bara vara hemma och skrota. När jag var liten svarade jag alla gånger "hästar". Det stämmer ju för all del fortfarande.
Mina bästa vänner:

Tycker det är lite förmätet att gradera vänskap i bättre och sämre sortens vänner, så på den frågan svarar jag pass. När jag var liten var svaret "Gunilla". Vi umgicks jämt men idag har vi inte träffats på närmare 30 år.
Idrottsgren jag är intresserad av:

Ridning (både att titta på och utöva själv) och handboll (här nöjer jag mig med att titta). Curling är också rätt kul (att titta på). När jag var liten svarade jag "ridning", kanske också "friidrott" för det höll jag också på med. Minns dock inte att jag tyckte att det var sådär jättekul.
Den bästa bok jag läst:

Röde Orm av Frans G Bengtsson. När jag var liten svarade jag nog "I vår herres hage" av James Herriot. Den håller än.
Älsklingsdjur:

Måste jag välja så blir det hund, men det finns många som kandiderar till denna lista. När jag var liten svarade jag "häst", men som vuxen har den bilden grumlats något av den bistra verkligheten. Hästar är fantastiska djur, men det är också mycket arbete, mycket bekymmer och fruktansvärt mycket pengar inblandat. Det förtar en del av glädjen om jag ska vara helt ärlig.
Den bästa film jag sett:

Mina tre bästa är Riff-Raff, Norma Rae och Shirley Valentine. Kan inte välja en. När jag var liten: Har ingen aning om vad jag såg för filmer när jag var liten? Skrållan, Ruskprick och Knorrhane?
Den bästa låt jag hört:

Alltså, "bästa låt jag har hört" låter ju otroligt starkt på något vis och sen känns det faktiskt helt omöjligt att bara välja EN för i alla fall i mitt fall så beror det mycket på sammanhang och sinnesstämning. Men en låt som alltid hamnar på alla mina playlists är "Hallowed be thy name" med Iron Maiden. Så den måste ju ha gjort någon form av intryck, antar jag. När jag var liten: Inte en susning. Kanske var det "Här kommer Pippi Långstrump"? Visste ni förresten att den är skriven av jazzmusikern Jan Johansson?
Min älsklingsrätt:

Men vad är INTE en älsklingsrätt? Mmmm….mat. Det gillar man ju alldeles för mycket. Jag svarar helt förmätet: mina egna köttbullar, mos gjort på hälften potatis och hälften jordärtskocka, sås och lingon. När jag var liten var svaret "ärtsoppa".
Mitt bästa ämne:

Matte, kemi, biologi. När jag var liten: Svenska. Jag lärde mig läsa tidigt och var jättebra på både rättstavning och grammatik. Var inte på något sätt dålig i matte, men tyckte inte det var speciellt kul och mellanstadiefröken Ingrid eldade på detta med det såhär i efterhand mycket märkliga påståendet "är man bra i språk är man dålig i matte". Gick därför omkring och antog att jag var dålig i matte tills jag började på Komvux vid 27 års ålder och istället upptäckte att jag var ett ingenjörsämne.
Mitt favorit-TV-program:

Jag skäms inte för att säga att mina bästa avkopplingsprogram är fördumnings-tv i stil med "Bonde söker fru", Biggest Loser", "Arga Snickaren", "Lyxfällan" och "Robinson". När jag var liten: Jamen var inte "Fem myror är fler än fyra elefanter" ändå det bästa programmet? Annars fanns det ju jättemycket som var bra. Kråkguldet, Huset Silvercronas gåta, Kullamannen, Trazan och Banarne.
Jag avskyr mest:

Ja herregud, var ska man börja? Konsumtionssamhället, ojämlikheten, ojämställdheten, resursslöseriet, miljöförstöringen, Sverigedemokraterna, trångsyntheten, inskränktheten, det är ju bara att ösa på ur en aldrig sinande källa av dumheter. När jag var liten svarade jag förmodligen "levergryta". Det har ju i och för sig inte ändrats.
Jag gillar bäst:

När man känner att man har FLYT. Ni vet när allting bara rullar på och saker och ting löser sig utan att man behöver anstränga sig (händer ju alltför sällan om ni frågar mig). När jag var liten var svaret förmodligen "Pinocchio" (min ponny).
Min älsklingsfärg:

Grön. När jag var liten: Förmodligen också grön.
Min älsklingsblomma:

Oj, det finns många. Säger doftschersmin, för lukten av det en försommarkväll är svårslaget. När jag var liten: Har ingen aning. Kanske mandelblom.
Jag vill helst bli:

Ekonomiskt oberoende? Känns inte så himla dumt för även om jag gillar mitt jobb så tycker jag att man tillbringar på tok för mycket tid där. När jag var liten var svaret "veterinär". Sedan insåg jag att man var tvungen att gå naturvetenskaplig linje på gymnasiet för att komma in och jag var ju "bra på språk men dålig i matte" så det blev inget med det. Synd, kan jag tycka såhär i efterhand, även om jag fattar att veterinäryrket omfattar mer och tråkigare bitar än bara "att få hålla på med djur".
Min högsta önskan:

När man var liten svarade alla "fred på jorden" (eller "få en egen häst"). Nu önskar jag väl mer att alla i min relativa och absoluta närhet ska få ha det bra. Men det är klart, fred på jorden är ju fortfarande ingen dum idé. HUR SVÅRT KAN DET EGENTLIGEN VARA?
 
 

Kiviks marknad, en gång och aldrig mer

Igår besökte jag, för första gången i mitt snart 50-åriga liv: KIVIKS MARKNAD. Kan här och nu och på stående fot utlova att det även kommer att bli den sista gången. Även om det inte är helveteshett (vilket det var igår) och man får parkera 1000 mil bort (vilket vi fick igår) så är det här med att trängas med människor som glada i hågen köper "festliga" t-shirts med texten 100 % SKÅNING eller FUCK YOU I DRIVE A VOLVO eller VEM ÄR MÅTTA OCH VARFÖR SKA JAG DRICKA MED HONOM HELA TIDEN? som om det inte fanns någon morgondag är ett i sanning mycket överskattat nöje. Orkar ej med trängsel, orkar ej med ljud från nöjesfältsattraktioner, orkar ej med den där mättade lukten av brända mandlar eller vad det nu är som är så karaktäristisk för marknadsplatser, orkar ej med FOLK helt enkelt och definitivt inte i kombination med värme och trängsel och kommers. Anledningen till att vi åkte dit var för att vår kompis skulle uppträda med sin varieté och man vill ju ändå stötta sina vänner. Eller? Ångrade mig ganska många gånger igår, men det var ju så dags. Är idag helt urlakad och mentalt SKÖR och har verkligen inte lust att arbeta. Tur jag ska till stallet efter jobbet så jag kanske kan få göra någon slags mental omstart. Hejpåre.

måndag 16 juli 2018

Helgen som gick och aldrig mer kommer åter

 
Men blir det AAAAALDRIG semester, råmar jag minst tre gånger om dagen nuförtiden, till och med i helgen istället för att fånga dagen och njuta av ledigheten. Jamen det är ju så djävla VARMT? Allt sånt som brukar inkludera dåligt väder så som skolavslutningar, studentexamina, midsommarfirande, genomleds ju i stekande sol detta nådens år 2018 och då sa alla att "vänta bara, nu kommer hela juli att regna bort". Och det gjorde det inte, för nu är vi halvvägs genom och inte ett moln så långt ögat kan nå. Man, jag alltså, spanar desperat in väderprognosen cirka fem gånger om dagen för att se om det möjligtvis inte kommer att ändra sig snart? Ska det inte åtminstone bli lite svalare? Är det inte ett litet regnmoln i sikte någonstans? Blir lika besviken varje gång. Eller, i fredags kom det ju faktiskt hela 4 millimeter enligt en granne som har koll på sånt. Det var ju bokstavligt talat som en droppe i havet och det som hamnade i regntunnorna har redan hinkats över till vattenkannor och ner i jorden.


Aja. I lördags tog vi i alla fall en tur till Mandelmanns. Det är inte så långt härifrån och vi har varit där förut, fast det var innan de blev folkkära med hela svenska folket. Det var hur som helst rätt mysigt att strosa runt där och ett tu tre stod Gustav själv bland rabatterna med några grenar i famnen och höll låda med folk som ville veta både ett och annat. Blev lite starstruck och tog ett foto i smyg, sedan läste jag på en skylt att man skulle fråga om lov innan man fotograferade människor. Hoppsan.  Så istället för att instagramma en kändis fick jag instagramma några linderödskultingar, men det gick ju också bra.

Köpte några helt orimligt stora tomater i deras lilla butik och hörde några gnälla över att det såldes tvålar som "de inte hade tillverkat själva".  Folk är så dumma i huvudet. De orimligt stora tomaterna var även på gränsen till orimligt dyra, men nu har jag skrapat ut vartenda frö ur dom och tänker mig att jag nog ändå går med plus om jag slipper köpa tomatfröer nästa år.

En av tomaterna, var även magiskt GOD.

Har även gjort en överenskommelse med min exmans nya fru om att byta tomatfröer i höst. Hon berättade att hennes dotter varit på en tomatbytarspelning med Stefan Sundström och där fått ett (1) frö som hon inte vågade ta ansvar för själv, så det hade hennes mamma,  a k a min exmans nya fru, fått plantera och ha vårdnaden om, och om allt går väl så ska jag få frön från den i höst. Själv ska jag bidra med sorten MNKMRKT. Förra året kom min man hem med några svarta bifftomater som vi sparade fröer av. Frågade honom vad det var för sort och han bara "jag vet inte, det var nån som Manges nya kärings morsas har tagit hit från Rumänien". Så sorten heter numera Manges Nya Kärings Morsas Rumänska Kromosom-Tomater (de var nämligen också orimligt stora). Vi var sena på sådden i år, men ska man säga något gott om denna orimliga värme så är det ju att den kompenserar den kalla våren, så nu står de i blom och det har även bildats några (än så länge) mini-tomater både i växthus och på friland. Det är dock oklart om det är någon direkt skillnad på den temperaturen den här sommaren.

För övrigt kommer tyvärr den nyblivna tuppen Lars snart att gå sitt öde till mötes. Han blev dessvärre inte den introverta och tystlåtna typen som jag hoppades på, utan verkar snarare tycka att det är helt okej att börja fånga dagen redan klockan fyra på morgonen och sedan gala var tionde sekund i en timmes tid. Nu har han även börjat hålla låda på kvällarna och DET ÄR INTE SÅ MAN LEVER UNDER RADARN, har jag väst till honom mer än en gång, men det skiter väl han i. Nu blir det nog grytan (eller snarare frysen i väntan på grytan) för Lars.

Har även kollat på sändningarna från Falsterbo i helgen, gud vad spännande och vad bra det gick för Sverige! Saknar inte att "vara på plats" för ridsport gör sig faktiskt oerhört mycket bättre på tv än i verkligheten, där ser man ju bara den del av banan där man råkar vara placerad och resten måste man ju ändå sitta och glo på en jumbotron för att ha koll på och då kan man ju lika gärna sitta hemma i soffan. Saknar inte heller att sitta i tusen mil långa bilköer i stekande sol för att ta sig från Falsterbo när allting är slut och alla andra också ska det. Dessutom kan man sitta som på nålar och pipa HEJA MALIN i falsett på ett sätt som inte är värdigt en som snart fyller 50 utan att någon bevittnar detta.

Ja, det var väl i stort sett helgen. Ja, det var ju final i fotbolls-VM som jag kollade på och tyckte att Frankrike vann rättvist. Roligt med så många mål! Pinsamt när en kroat liksom snodde bollen från den franska målvakten när han stod och fumlade med den, och sedan gjorde mål på det. I övrigt mest underhållande att alla tycker att de är bättre än domaren på att bedöma om/när det ska vara hands, offside, frispark osv. Aja, nu är VM över och allting kan återgå till det normala. Fem dagar kvar till semestern.

 






Människor som det kanske är tur att jag inte är släkt med?

Fick en bloggutmaning av Mirre, tack och lov för det för den här värmen genererar inte många inlägg på egen hand. Känns som att hela hjärnan har hamnat i träda och inte kommer att återuppstå förrän det blir regn, rusk och kyla. Och när blir det, I NOVEMBER ELLER?

Utmaningen lyder som följer: Måla upp en bild av sex olika släktingar/familjemedlemmar som vore perfekta att ha i ditt absolut perfekta liv. Du får välja ett perfekt husdjur också och det får inte vara hund.

Vet ju att det finns många som är avundsjuka på mig som har en man som både är snickare OCH elektriker, men i vårt fall är det lite som med skomakarens barn. Det som blir gjort blir förstås väldigt bra, men det är oftast en extremt lång startsträcka som inte sällan inkluderar varierande grad av tjat och konflikter. Och det blir alltid något kvar som hamnar i kategorin "jag tar det sen".  Övrig släkt bor för långt bort för att man ska kunna ha någon reell nytta av dom.

Men skit i det, här kommer min lista över de användbara släktingar som jag inte har. Man kan också bortse från att jag förmodligen aldrig vågat be någon av dom någonting, för man vill ju inte bli stämplad som en som utnyttjar andra bara för att man är släkt. Men i alla fall, ge mig:

1. Någon som är läkare. Tänk vad himla praktiskt det skulle vara att slippa sitta i telefonkö på vårdcentralen, få en tid om tre veckor, få träffa nån himla nyutexaminerad stafettläkare som ser ut att vara 12 år gammal och som inte känner igen en halsfluss om den så kommer in genom dörren med en kopp kaffe i handen. Nä, tänk att bara kunna sms:a till moster Margareta (eller vad ens imaginära läkarsläkting nu kan tänkas heta) och få en diagnos, få avfärdat en inbillad diagnos eller få ett recept på stark, stark medicin utan krångel. Moster Margareta är verkligen något att hålla i handen när åskan går.

2. Någon som är veterinär. Av samma anledning som ovan, fast kanske lite mer ur en ekonomisk aspekt också. Upplever inte att det är svårt och krångligt att få tid på ett djursjukhus, men så börjar också tusenlapparna att fladdra iväg i samma stund som man blir inropad från väntrummet. Nä, då ringer man till farbror Bertil, som har en egen praktik, eget labb och jour 24/7. Farbror Bertil är en klippa att luta sig mot.

3. Någon som är rörmokare. Som man kan ringa till när man undrar över vad det ska vara för tryck i pannan, hur man ska ställa in shunten, någon som man kan be flytta ett element som sitter på det enda stället där man kan ha en altandörr. Eller liknande svåra grejer som man drar sig för. Då står kusin Klara där med verktygslådan i högsta hugg och har svar och lösningar på allt. Man kan alltid lita på Klara.

4. Någon som äger typ en maskinstation eller liknande, som man skulle kunna ringa till när man behöver transportera ett lass grus, få bortfraktat tusen ton ris och kvistar, få ett lass matjord levererat, få hjälp med att dränera eller gräva upp en rot eller annat jobbigt/tungt/dyrt. Men morbror Egon fixar detta i ett litet nafs. Gratis dessutom. Jag gillar morbror Egon.

5. Någon som är bilmekaniker. Fy farao vad gött att bara kunna ringa till kusin Eva-Britt och så byter hon olja, bromsskivor och i största allmänhet ser till att bilen är i toppform. Man kan alltid ringa till Eva-Britt när man blir stående någonstans med ett stendött fordon, hon kommer farandes på nolltid och erbjuder bogsering, lånebil och en gratis reparation. Eva-Britt är en superhjälte.

6. Någon som är polis. Har ju tusen uppslag till deckare/mordgåtor som stupar på att jag inte har någon inblick i hur polisen arbetar på riktigt. Vågar inte heller fabulera fritt och riskera att dra på mig hela poliskårens samlade vrede. Inbillar mig dessutom att jag skulle kunna få ta del av riktigt saftigt skvaller när jag och kusin Karl tar en fika. Det säger väl mer om mig än om min imaginära släkting, men nu är det ju mina fria fantasier som talar. Men jag tror att kusin Karl uppskattar våra små kaffestunder.

Aaaah...vad allting skulle vara perfekt om ens släkt inkluderade ovanstående. Det var inte så svårt, det var mycket svårare att välja "det perfekta husdjuret" när man inte fick välja hund. Men katt är inte så dumt. Jag gillar katter och köper absolut inte det där att man måste vara antingen hund- eller kattmänniska, för mig går det utmärkt att vara både och. Har haft katt tidigare och skulle mycket väl kunnat ha det igen, OM jag antingen bodde på en gård där katterna kunde gå ut eller hittade något smart ställe att ha en kattlåda på. Hatar nämligen kattlådan, var den än står är den i vägen och hur mycket man än städar och vilken dyr sand man än häver i så tycker jag den ger en känsla av ofräschhet. Men annars finns det få saker som går upp mot att ha en spinnande katt i knät.
Annars kan jag ju slå ett slag för höns som det perfekta husdjuret. Lättskötta, billiga i drift, roliga att kolla på, plus att man får ägg och eventuellt kött från dom. Häst är ju också kul...Nä, STOPP, jag kan verkligen inte välja här. Hjärnan radar upp häst, ko, får, gris, kanin, get, ALPACKA...you name it. Djur is the shit. Jag tror mitt liv hade varit perfekt om jag bott på en gård och fått gå och pula med mockning och foder och staket och sånt dagarna i ända. Kräver dock ett visst mått av ekonomiskt oberoende, så det får väl bli i ett annat liv. Kanske i det där jag sitter i min skrivarlya och producerar kioskvältande deckare i samråd med morbror Karl?

Passar återigen vidare utmaningen till DDT. Go, go, go!

fredag 13 juli 2018

McDonalds - I'm really not loving it

Förra fredagen åkte vi ju och kollade på valp. Det var ett par timmar att köra enkel resa, och ska man upp och jobba före fan själv dagen därpå är det inte jättefrestande att åka en vardag. Och på helgerna hade uppfödaren en massa annat inbokat, så till slut bestämde jag och min man att vi skulle sluta vid lunch på fredagen och åka dit. "Vi äter något utmed vägen", sa vi för att spara tid. En närmare kontroll visade sig dock att det enda som fanns "utmed vägen" (om man inte ville snirkla in i samhällen tusen mil från stora vägen) var McDonald's. Jag har inte ätit på McDonald's på evigheter, äter sällan snabbmat men när det sker så försöker jag om möjligt välja Max eftersom de bara har svenskt kött samt åtminstone på pappret har ett miljötänk som såvitt jag vet inte återfinns hos andra snabbmatsrestauranger (rätta mig gärna om jag har fel). Jaha, lite motvilligt svängde vi in på en MCDRIVE. Jag beställer nästan alltid samma sak: McChicken & Co-med-sallad-istället-för-pommes och en mellan jordgubbsmilkshake. Jaha, nu visade det sig att det inte längre gick att välja sallad istället för pommes utan man fick välja "minimorötter, äpple eller sötpotatispommes". Valde sötpotatispommes, som var helt mjuka och smaklösa. Sedan kunde man inte längre välja "mellan" utan antingen liten eller stor. Valde stor och fick en som var exakt lika stor som den som tidigare hette mellan, men som självklart kostade lika mycket som en stor. Slutligen var klicken med dressing mellan hamburgerbröden i storleksordning av en enkrona och ovanpå den låg cirka fem ledsna strimlor med isbergssallads och deppade ihop med en knastertorr kycklingburgare. FY FAN SÅ OVÄRT. Kommer fan i mig aldrig mer att handla på McDonalds.  Sådärja, nu var det sagt.

torsdag 12 juli 2018

En utmaning på temat vatten

Jag utmanade Mirre att skriva ett blogginlägg på temat "vatten" såhär i tider av torka. Hörde på radion i morse att det hade regnat "kraftigt" i Helsingborg igår kväll. Det är ju ändå Skåne, men hit till nästan-Österlen orkade regnmolnen tydligen inte masa sig. Typiskt!

Aja, jag roar mig väl med att skriva om vatten istället:

Vad är ditt förhållande till vatten som element?
Jag älskar vatten och är nog lite besatt av det. När vi skulle köpa hus handlade det för min del inte så mycket om hur huset såg ut och var det låg, utan mer: finns det kommunalt vatten, om inte, hur djup är brunnen, är den borrad eller grävd, hur djup, hurdan är vattenkvalitén, vad är det för typ av avlopp? Såna frågor ansatte jag mäklarna med innan de ens hunnit dela ut skoskydd på visningen (HAHA, skojar bara. Har aldrig varit på en visning där man har fått kränga på sig skoskydd, det är kanske mer i Stockholm det är så?). Bor nu i en fastighet med kommunalt vatten av ypperlig kvalitet, där vattnet är kalkrikt och smakar himmelskt och jag är så himla lycklig över det. I min förra bostad hade man satt in något himla avhärdningsfilter vilket gjorde att vattnet smakade, kanske inte illa men det var liksom helt utan karaktär och man fick lite känslan av att dricka ur en stillastående pöl, en lite fadd och instängd smak. Mig har man aldrig hört yppa en endaste svordom över att vattenkokaren måste kalkas av stup i kvarten för som livsmedel är det hårda vattnet fullt av kalcium och magnesium som man alltså får i sig gratis och som man kanske annars måste köpa som dyrt kosttillskott i hälsokostaffären.
Däremot är jag lite rädd för vatten. Tycker inte om att bada och simma, åker inte båt om jag inte är tvungen och får lite panikkänslor när jag åker över Öresundsbron. Att dö genom att drunkna skulle jag se som mitt värsta misslyckande. När man pratar om olika sätt att dö på så är det alltid något ljushuvud som kläcker ur sig att "dom säger att det skönaste sättet att dö på är att drunkna", och då undrar jag följande: om det nu skulle vara så skönt att inte få luft, varför går folk inte omkring och håller andan i tid och otid? PANIK är väl vad man känner då, inte något djävla lyckorus?  "Jamen dom säger att det kommer någonting senare som ska vara helt fantastiskt..." är det luddiga svaret som brukar följa, och då undrar jag vilka det är som nästan har drunknat, upplevt det som jättehärligt och sedan tänkt att nä, nu ska jag återvända till livet och tipsa folk om detta? SÅ DJÄVLA OLOGISKT om ni frågar mig.


Rangordna och motivera ditt val till att åtnjuta vatten i badkar, dusch, hav, sjö, pool.
1. DUSCH.  Älskar att duscha och ibland kan det ha ett nästan terapeutiskt syfte, att man liksom renar sig från bekymmer och oro och ångest om det är sådant som belastar en. Plus: så gött att vara nyduschad. Jag blir faktiskt lite olycklig om jag inte får duscha varje dag.
2. SJÖ. Ett lite otippat val för jag är verkligen ingen sol- och badmänniska och har nog inte besökt en badstrand på...25 år? Fattar liksom inte riktigt grejen med att släpa med sig handdukar och kaffekorg till en strand för att där trängas med en massa andra, få sand överallt inklusive mellan tänderna, dricka ljummet kaffe och äta svettiga ostmackor. Förstår mig heller inte riktigt på det där med att bada. Att gå i, doppa sig, simma några meter...och sen då? VAD GÖR MAN? Ja, men sjöar är ju trots allt mer än badstränder så bortsett från det är sjöar trevliga inslag i naturen. Det är lite fridfullt att vara vid sjöar när det inte är badsäsong, och det är det ju med undantag för sommaren 2018 inte jättestor del av året.
3. HAV. När det inte är badsäsong. Fast hav är även lite läskigt. Det är så himla stort och ibland kan jag bli lite stressad av vågorna som bara pågår och pågår.
4. BADKAR. I min förra bostad hade jag badkar, jag bodde där i 8 år och kan inte minnas att jag badade en enda gång. Jag fattar inte grejen här heller. Kan tycka att ÅH VAD SKÖNT när jag precis sänkt mig ner i vattnet, men efter två minuter är jag sjukt uttråkad och rastlös. Obekvämt är det också? Jag är inte jättelång, men det är ju inte badkaren heller, ändå kan man inte sträcka ut sig och ligga bekvämt, eller i alla fall kan inte jag det. Och jag har heller aldrig lärt mig hur man gör när man ligger och läser i badkaret utan att boken blir dyngsur.
5. POOL. Och bara under förutsättning att jag slipper trängas med andra. Ibland får jag för mig att jag ska motionssimma, men jag lägger ganska omgående ner dessa projekt p g a att jag inte står ut med att andra människor plaskar omkring i min närhet. Speciellt hatar jag folk som ska träna seriöst i motionsbassängen och crawlar som om de var jagade av hajar och stänker ner allt som kommer i dess väg.

En rolig händelse som inkluderar vatten?
Jag är ju ingenjör med vattenvårdsinriktning, eller har en Bachelor of Science in Environmental Engineering with a Major in Aquatic Ecology som det så tjusigt står i mitt examensbevis, och vad som var roligast med den utbildningen var när jag gjorde mitt examensarbete med det ståtliga namnet "Förekomst av cerkarier i skånska badsjöar". Höll på ett helt ÅR att kartlägga förekomsten av parasitiska plattmaskar som orsakar schistosom dermatit, a k a badklåda (för er som inte vet är cerkarier en av flera intermediära livsformer hos nämnda plattmaskar). Fick traska omkring i vadarbyxor och samla in prover och sitta i labb och kolla i mikroskop och hålla på. Det var en härlig tid. Synd bara att arbetsmarknaden för denna typ av spetskompetens är så ytterst begränsad (läs: obefintlig). Men man kan ju inte få allt.


En tråkig/jobbig/läskig händelse som inkluderar vatten?
När jag var liten och tvingades gå i simskola på VARMBADHUSET i Huskvarna (det finns väl inte längre, Mirre?). Tror jag kanske var fem år? Mina föräldrar var mycket för att det skulle vara praktiskt (för dom), vilket innebar att allt som min ett år äldre syrra gjorde fick jag också hänga med på vare sig jag ville eller inte. Här var det verkligen "inte". Jag var L-I-V-R-Ä-D-D för den (i min värld) jättestora och jättedjupa bassängen, klorlukten, simfröken (sträng), den där djävla rockringen som låg och flöt och man var tvungen att dyka under för att bli godkänd, simdynorna av hårdplast som skavde och som det hela tiden hetsades att man skulle lägga bort. Till och med "att koka kaffe" var en pina eftersom jag var jätterädd för att få vatten i näsan, och varje simlektion slutade med att jag började gråta och sen fick jag sitta ensam i bastun och snyfta för i bassängen fanns det inte plats för lipsillar. Jättesorgligt, kan jag tycka såhär i efterhand. Det var bara min syrra som lärde sig simma på varmbadhuset kan ju tilläggas.


Vilka simmärken har du tagit?
Jag har nog aldrig hatat något så mycket som jag hatade simskola när jag var liten (söndagsskolan var ju rena festen i jämförelse). Till sommaren (varmbadhuset var på vintern) tvingades jag dit på nytt, den här gången i en närbelägen sjö, och efter många om och men lyckades jag med skallrande tänder i alla fall plaska ihop Baddaren, Paddan och Silverfisken (dock inte under en och samma sommar). Sen "tog" jag järnmärket (tror jag det hette där man skulle simma 50 meter) men gick på botten så fort jag kom en bit bort för det var i en sån där sjö där vattnet var alldeles brunt och det inte syntes vad man gjorde. Sedan bedömdes jag vara simkunnig och slapp undan den där djävla simskolan. En glädjens dag, sanna mina ord. Obs, jag kan alltså simma även om det inte låter så. Men bara bröstsim och jag kan inte doppa huvudet utan att hålla för näsan.


Ditt bästa tips för att spara vatten?
Både jag och min man är extremt strängt fostrade i att inte slösa med vattnet, för vi har båda bott med egen brunn som sinat då och då, och då står man ju där och kan varken spola i toaletten eller släcka törsten. Finns liksom inte på världskartan att någon av oss skulle låta vattnet stå och rinna medan vi borstar tänderna, vi samlar nästan maniskt på regnvatten (även mindre torra somrar) och skulle aldrig drömma om att vattna gräsmattan eller ens rabatterna (och definitivt inte soliga dagar när en hel del dunstar bort innan det når marken) utan vi vattnar bara sånt som odlas och ska ätas. Så mina tips är väl egentligen att sluta tänka på vatten som en oändlig resurs som finns så fort man öppnar kranen och som aldrig tar slut. Låt inte vattnet stå och rinna i onödan, bada inte badkar, stå inte i duschen i timmar. Jag tog tiden en gång för skojs skull och det tog 2 minuter och 41 sekunder för mig att duscha och tvätta håret (fast då är jag korthårig, en hippie hade kanske behövt någon minut extra). Ha en hink i duschen och samla upp det vatten som bara rinner bort i väntan på varmvattnet och använda det vattnet att vattna med. Och på tal om varmvatten så hade jag för ett tag sedan en diskussion med en person som beklagade sig över sin tonåring p g a att a. badrummet ockuperades i timmar och, b. att det inte fanns något varmvatten kvar när hen själv skulle duscha. Jag anser att det hör till normal hänsyn och hyfs som ingår i den såkallade uppfostran och att då får man klargöra detta för tonåringen, men personen ifråga resonerade som om tonåringar var någon djävla naturkraft som inte gick att bemästra. Fostra tonåringar, kanske det hetaste vattenbesparingstipset ever?
 Anlägg inte pool i trädgården. Helvete vad jag blir provocerad av folk som har pool och pratar om det som om det vore en mänsklig rättighet. Fatta vad slösaktigt.


En bekännelse...här slösar jag med vattnet.
 Okej, ovanstående till trots så måste jag bekänna att jag diskar grytor och kastruller som inte får plats i diskmaskinen under rinnande vatten. En sån dubbelmoral, men jag tycker det där med att diska i balja är lite äckligt, speciellt när vattnet blivit ljummet och det flyter fett och matrester på ytan. Yuck.  Någon gång händer det också, oftast på vintern och/eller när jag är frusen, att jag står längre än 2 minuter och 41 sekunder i duschen. Kanske upp mot FEM minuter? Dock inte varje dag, obs.


Det var jag och vattnet. Blubb. Skickar vidare utmaningen till DDT.

onsdag 11 juli 2018

Varför är inte regndans ett inslag i Let's Dance?

Eller nu ska jag väl inte sitta här och uttala mig om ett program jag aldrig har sett, men jag tror inte de håller på med regndans där. Men de borde! Den här värmeböljan och tillhörande torkan är ju helt orimlig, det känns som att det inte har regnat på flera månader. Igår blev jag helt orealistiskt jublande glad när jag hörde hur det började smattra på markisen. ÄNTLIGEN, vrålade jag som den värsta Gert Fylking när Nobelpriset i litteratur tillkännages (och eftersom det inte ska delas ut något Nobelpris i litteratur i år så blir det kanske årets enda uttalade "äntligen"), men tio sekunder senare var det över. Regnet alltså, inte Nobelprisutdelningen. Så snopet. Min man rusade ut för att ta in några bräder som låg ute och som inte fick bli våta, men kom av sig i steget.
Häromdagen hörde jag "...kraftiga regnmängder väntas" på radion och vred upp volymen till max, men då var det i Asien. Jag vill såklart inte att det ska bli översvämningar och naturkatastrofer vare sig här eller där, men en rejäl rotblöta hade ju inte varit fel. Det kan till och med få regna hela min semester. Tack för ordet.

tisdag 10 juli 2018

Ur led är tiden, och ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen

Jag är en person som använder klocka. Inte som accessoar utan för att kunna hålla koll på tiden utan att behöva hala upp en stor djävla SMARTPHONE ur fickan varenda gång jag vill veta hur mycket klockan är. Det trökigaste som finns är när batteriet i klockan tar slut, för då måste man åka in till stan. Åka in till stan = kanske det mest avtändande jag vet. Men att gå omkring med en klocka som visar på tio över tre alla dygnets timmar överväger denna känsla, så igår svepte jag in till stan på lunchen, eftersom åka in till stan är illa nog, men "åka in till stan efter jobbet" känns som ett öde värre än döden. Oklart varför, men så är det.
Jag parkerade bilen i den sista lediga parkeringsrutan i hela södra Sverige och småjoggade tvärs över stan (som inte är större än att man kan småjogga från ena änden till den andra på mindre än tio minuter även om man är lika långsam som jag) till UR & PENN. Möttes av en tonåring med tom blick som förkunnade att de inte hade just det batteriet hemma. AmenvaFAAAN? Frågade vad det var för modell och fick till svar "ett litiumbatteri". Fick fråga IGEN vad själva modellen hette och hastade sedan därifrån i min jakt. Drog mig till minnes att det varit likadant förra gången jag skulle byta batteri (och i och med detta, UR & PENN, har ni härmed förlorat en kund forever), då fick jag småjogga bort till en sån där svindyr klockaffär som bara saluför märken som används som i förstapriser i världscupen i hoppning och daska upp min 199-kronorsklocka bland Cartier och Patek Philippe. Men det kunde jag väl göra igen dårå, så jag småjoggade ditåt med gott mod. Nähä, men om man bara är i stan sådär en gång vartannat år eller hur länge nu ett klockbatteri varar, så händer det att affärer försvinner under ens frånvaro. Så var fallet med svindyra klockaffären som nu hade ersatts av en butik för underkläder. AmenvaFAAAN igen då alltså. Återstod bara stans urmakare, som jag en gång i tiden bojkottat eftersom man där inte kan få batteriet bytt medan man väntar även om det inte finns en kotte i butiken, utan man får lämna in den och återkomma om en timme. Men det var ju många år sen, så jag var villig att ompröva min bojkott. Men NÄHÄ. "Det tar 20 minuter", sa en hårdsminkad donna till mig, som gissningsvis var dagens första och enda kund för någon annan syntes i alla fall inte till. AmenvaFAAAN för tredje gången på en kvart. Hatar den här typen av o-servicemindness när det handlar om någonting som tar så extremt lite tid, ett djävla batteribyte går på mindre än en minut när det utförs av en sommarjobbande ungdom på UR & PENN (förutsatt att de har batteriet hemma dårå), men hos en riktig urmakare ska det minsann krånglas och markeras att det är ett avancerat ingrepp som inte är för vem som helst. HATET! Förklarade att jag inte hade 20 minuter på mig och småjoggade vidare bort till Kjell & Company som låg på vägen mot bilen (hade räknat med att ett ynkligt batteribyte inte skulle ta så lång tid och hade därför inte lagt på så mycket i parkeringsautomaten, därav småjoggandet) för att KÖPA ett djävla batteri. Oklart hur jag skulle kunna få det på plats eftersom klockan bara kan öppnas med någon form av specialverktyg, men tänkte att min man säkert har något man kan använda för det verktyg han inte har i sina gömmor är gissningsvis inte uppfunnet. Plus att han är påhittig och händig så även om han kanske inte har ett klocköppnarverktyg så kan han säkert hitta något som går att använda som det. Min förtröstan till min man ökade ju mer jag tänkte på det, nu gällde det bara att få tag på ett batteri så var ju saken ordnad (och jag skulle dessutom slippa dessa trökiga åka-in-till-stan-våndor FOREVER). Kom in på Kjell & Company, rabblade upp modellen som jag plågat ur ungdomen på UR & PENN, men nähä, då fanns det väl ingen modell som hette så. Alternativt att jag mindes fel, men det håller jag för mindre sannolikt. Frågade ungdomen bakom disken på Kjell & Company om han möjligtvis inte kunde öppna klockan och titta efter vad det var för batteri, men han bara "nä, vi får inte öppna klockor för vi har inte den utbildningen". AmenvaFAAAAN för fjärde gången. Här gav jag upp och lufsade (orkade ej småjogga i helveteshetta och motgång) tillbaks till bilen. Kastade en blick på klockan, vilket jag gör reflexmässigt även om intellektet vet att den har stannat, och då funkade den plötsligt? Eh, jaha, OKEJ? Jag ställde den och tänkte att den stannar väl igen, men den har tickat på sedan dess. Allt detta småjoggande helt i onödan med andra ord.

Husdjuret

Har läst Husdjuret av Camilla Grebe, som är en halvt om halvt fristående fortsättning på Älskaren från huvudkontoret, som jag plöjde förra veckan. Eller fortsättning är kanske att ta i, men det handlar i alla fall delvis om samma polisgäng: den medelålders med ett problematiskt förhållande till kvinnor och alkohol (har dock skärpt till sig avsevärt), den kvinnliga profileraren med begynnande demens (som dessvärre inte är så begynnande längre), den excentriske chefen med den udda klädstilen. Den här gången är de i den fiktiva gamla bruksorten Ormberg och utreder ett cold case tillsammans med Malin och Andreas som är representanter för den lokala ordningsmakten. Detta cold case får snart sällskap av ett rykande färskt mord, en polis försvinner spårlöst och den enda som eventuellt vet något är profileraren som dock inte minns någonting p g a demens.
Jag tyckte det här, precis som förra boken, var en spännande berättelse med flera helt oväntade vändningar. Sen är tyvärr flera karaktärer lite VÄL stereotypa och förutsägbara, till exempel samspelet mellan Malin och Andreas kändes extremt gjort. Men berättelsen är riktigt bra, sista tredjedelen sträckläste jag till långt efter läggdags igår eftersom jag var tvungen att veta hur det skulle gå. Den här boken får fyra komihåglappar av fem möjliga.

måndag 9 juli 2018

BREAKING NEWS

Jaha, så verkar det som att vi har hittat en värdig efterträdare till gubbhunden Boris. Eller, såklart kan ingen ersätta Boris, för han var ju one of a kind. Men ja, ni fattar. Jag hade gärna velat ha ytterligare en tax, men "min" uppfödare hade inga valpar just nu och jag vill gärna ha från den kenneln och då får man vackert vänta. Så den här gången blev det en dansk-svensk gårdshund istället. Egentligen inte av någon speciell anledning, men vi tycker det verkar vara en trevlig ras som passar våra syften och som inte är helt sönderavlad. Plus lagom storlek tycker åtminstone jag, som föredrar den lite mindre modellen av hund.

Och den som inte smälter av nedanstående bilder har väl inget hjärta och rekommenderas starkt att söka hjälp någonstans.



Ikaros, 5 veckor gammal. MAN DÖR.


Inte större än ett marsvin! Ja, det kommer ju att ändras.
Tur. Man vill ju inte dö av hjärtsnörp varje gång man tittar
på honom.

Om tre veckor är det dags att hämta hem det lilla grynet. Sen väntar en till lika delar svinjobbig som underbar tid. Ha koll hela tiden, springa ut i tid och otid, torka kisspölar på golvet, få allting söndergnagt av sylvassa tänder. Och så valpmys. Valpmys...mmm. Uppväger väl ändå det mesta här i livet.

onsdag 4 juli 2018

Älskaren från huvudkontoret

Har läst Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe och den var fan i mig inte så dum. Eller först började den som vilken träig svensk polisdeckare som helst: Emma, som jobbar i en klädaffär, inleder en hemlig kärleksrelation med företagets VD. De förlovar sig, men lagom till förlovningsmiddagen försvinner han spårlöst. VAD HAR HÄNT? Och så har vi polisgruppen bestående av idel stereotyper: den frånskilde medelålders mannen som har ett problematiskt förhållande till både alkohol och kvinnor, den unga ambitiösa kvinnan, den lätt excentriske chefen som är gift med en temperamentsfull utländska och som är nybliven pappa. GÄSP, kände jag inför den här gruppen av poliser som tröskade på i sällskap av en kvinnlig profilerare som brottades med en begynnande demens och som DESSUTOM haft ihop det med den frånskilde (eller han var kanske aldrig ens gift) för tio år sen (trots att hon definitivt var gift men naturligtvis var det äktenskapet problematiskt). GÄSPELIGÄSP. Men sen började det hända grejer och sen tog historien - swooosh - en helt oväntad och riktigt intressant vändning som inte alls var så pjåkig. Den här boken får fyra elefanter av fem möjliga.

Ett meddelande från min inre 10-åriga hästtjej

Det blir inte mycket hästrelaterade aktiviteter nuförtiden när ridskolan är stängd och hästarna går på bete. Försökte få ihop ett gäng så att vi kunde rida islandshäst, men folk är ju så satans upptagna att jag lade ner det projektet. Har lyssnat på dokumentärpodden "Hästgården" (rekommenderas starkt!) i fem delar, men det räknas väl kanske inte riktigt.

Men igår ringde min ridlärare och berättade att Bulldozern blivit skadad, oklart hur men halt var hon i alla fall så nu var det boxvila istället för sommarbete. Sånt ställer ju till det när man kalkylerat med att hästarna inte ska vara i stallet en viss tid eftersom uppstallade hästar kräver avsevärt mer arbete än hästar som går i hage dygnet runt och som man bara behöver titta till och kolla så att de har vatten. Och min ridlärare jobbade sista veckan innan hon skulle gå på semester och resa bort, så hon undrade om jag kunde tänka mig att pyssla om Bulldozern lite under den tiden? Mocka, packa foderpåsar, rykta, gå ut med henne på korta promenader så att hon fick beta, ge henne kärlek?

SÅKLART JAG VILLE! Kände mig som att jag var 10 år och blivit ombedd att bli skötare på min älsklingshäst, vilket aldrig hände back in the days och det här handlar ju inte heller om "att bli skötare", men känslan hos den inneboende 10-åriga hästtjejen är ändå något ditåt. När jag var liten och gick på ridskola så var drömmen att få bli skötare på min favorithäst (Nirvana!). Alla hästböcker som handlade om tjejer på ridskolor och som jag sträckläste när jag var liten (och fortfarande läser-om med jämna mellanrum) handlade om tjejer som blev skötare, så det ville jag också bli. Att de där tjejerna sedan påfallande ofta blev framgångsrika tävlingsryttare på ingen tid alls lockade säkert också, men mest var det nog att jag så gärna ville vara en sån som åkte till stallet direkt efter skolan, som hängde där varje ledig sekund och som var med i ett hästgäng som hittade på en massa kul saker. Dom som tror att barn som växer upp på landet har det som barnen i Bullerbyn har nog aldrig tänkt på att det finns en baksida i form av att man blir ganska isolerad när man bor på en enskild fastighet vid vägs ände och det inte finns några allmänna kommunikationer att tillgå utan man är beroende av sina föräldrars möjligheter att skjutsa till och hämta från aktiviteter och socialt umgänge. Minns att jag var DÖDSAVUNDSJUK på folk som bara kunde fråga "ska vi leka efter skolan" och så gjorde de det, utan att behöva ringa hem och fråga om hämtning och/eller förhandla med sur skolbusschaufför som inte var intresserad av att skjutsa extra ungar annat än när han själv kände för det (ja, Curt, jag tittar på dig nu). Tror jag fick tjata MER på att få börja rida på ridskola än vad jag behövde tjata för att få en egen häst eftersom vi bodde fyra mil från ridskolan men hade stall och bete och gratis hö på den egna gården. Den förlösande faktorn för ridskolestarten var att det var tre andra tjejer från min skola som skulle börja samtidigt så föräldrarna kunde snacka ihop sig och turas om att köra. Sedan droppade de andra tre av efter någon termin, men då var man ju så att säga inne i systemet och fick fortsätta. Men jag fick aldrig bli en sån som hängde på ridskolan varje dag efter skolan och hela helgerna, utan min mamma skjutsade mig (motvilligt) dit när jag skulle ha lektion, åkte sedan (oftast) till den närliggande tätorten och fikade och kom sedan och hämtade mig när den var slut. Fattar såklart att det inte är rimligt att hon skulle vänta (eller fika) i timmar för att jag skulle få sitta och fnissa med andra i sadelkammaren medan vi putsade träns. Sedan fick jag ju en egen ponny, så jag kunde hänga med mig själv i mitt eget stall (a k a en del av lagården) varje dag. Jag har förstås INGENTING att klaga på i detta avseende och det gör jag inte heller. Den som väntar på något gott väntar på att få pyssla om en halt Bulldozer. Det ska jag göra nu i sommar.

Jaha, där hade jag fel men ibland är det ju roligt att ha fel också

Jaha, jag hade ju gissat att Sverige skulle förlora igår, men hade uppenbarligen fel. Fast SATFLÄSK vilken seg och tråkig match, men det gör ju inget när det vankas vinst och kvartsfinal.

Men alltså han Janne Andersson, har inte han ändå en rätt läskig utstrålning? Som att han skulle kunna snedtända och slå ihjäl någon innan man hunnit säga "indirekt frispark"? Det är vi helt övertygade om hemma i vår tv-soffa, men kanske är det som är nyckeln till Sveriges framgångar nuförtiden? MANAGEMENT BY FEAR känner man ju till.

tisdag 3 juli 2018

Men alltså va...

...det var ju ett jefla tjatande om vad som skulle kunna hända om kvällens åttondelsfinal ska avgöras med straffar? Är det en fördel eller nackdel, vem ska lägga Sveriges straffar, hur bra är Schweiz' målvakt, et cetera. Ja, nu råkade det ju bli straffavgörande i två andra åttondelsfinaler, men bara för det är det väl ingen naturlag att det ska bli likadant nu? Först ska de ju sparka boll i 90 minuter utan att någon gör mål (eller i alla fall att det blir oavgjort). Sedan likadant i ytterligare 30 minuter och SEN blir det straffar. Så det känns ju mindre sannolikt om ni frågar mig.  Hade det blivit till exempel 1-0 i de andra matcherna hade väl ingen per automatik spekulerat i vem som skulle få göra det där enda målet? Nä, just det.

Ska väl se matchen i alla fall, men jag tror Sverige förlorar. På min mans jobb fick alla sluta en halvtimme tidigare utan löneavdrag för att alla säkert skulle hinna hem och titta. Lite gölligt ändå med en så fotbollstokig chef. Min chef är inte på något sätt ointresserad av fotboll, men han är dansk. Och eftersom Danmark snöpligt förlorade mot Kroatien (på straffar) i förrgår så SNAKKAR VI IKKE MER OM DET. Aja, jag har ju ändå slutat för dagen. Hejpåre.

Ett meningslöst inlägg om vädret

Men är det bara jag som inte har semester? Ska fan jobba i TRE djävla veckor till innan frihetens portar öppnar upp sig för yours truly. Tre veckor, det kunde lika gärna ha varit tre år, som det känns nu.
Och vad är det med vädret 2018? Först snö när man förväntar sig vår, sedan inte en droppe regn på veckor? Visserligen kanske det utarmar beståndet av mördarsniglar, men med tanke på att grundvattennivåerna sjunker, ingenting växer och bönder får skicka sina djur till slakt för att de inte har någonting att äta så tar jag hellre en snigelinvasion faktiskt.

Är sjukt trött på värme. Ge mig först ett rejält åskoväder, sedan ett gäng mulna och gråkalla dagar. Växlande molnighet, 18 grader. Ska vi säga så? TACK PÅ FÖRHAND.

Morgonpasset

Fan vad jag hatar Morgonpasset i P3. Varför lyssnar man på ett program som man hatar, frågar kanske ni, och då svarar jag att det gör jag inte. Men när jag lyssnar på Vaken i P3 och P4 när jag kör till jobbet så brukar de lyckas spränga in reklam för Morgonpasset. Reklamen består av en inklippt snutt där tre programledare säger "tokroliga" saker och skrattar hysteriskt. ORKAR EJ MED SÅNT. Den här veckan består reklamen av att en av programledarna säger att hon varit på ett "afropass" på gymmet och att det var "det mest rasistiska jag har varit med om i hela mitt liv". Om jag förstod det rätt så var det för att vissa rörelser i det här passet enligt den här personen var "kasta spjutet" och "hoppa som en massaj", och OKEJ, det är väl rätt B och utdaterat att måla upp en bild av att alla människor i Afrika är primitiva stereotyper som är som hämtade ur Tintin i Kongo. Vet inte om personen som sa detta hade någon anknytning till Afrika eller bara var hederligt proxykränkt. Men seriöst, "det mest rasistiska jag varit med om i hela mitt liv"? Då har man väl inte varit med om speciellt mycket, kan jag ju tycka.

OBS, detta betyder alltså inte att jag tycker det är okej att göra antaganden och uttalanden baserade på förlegade stereotyper. Men det blir lite som när vissa står på barrikaderna för att Herr Gårman ska ha kjol istället för byxor och gör det till den viktigaste frågan inom feminismen. Jag är med på principen men tycker att det tar för mycket fokus från de VERKLIGA problemen. I min värld är det till exempel mycket värre att det finns till exempel "kvinnoyrken" och "tjejsporter" som per automatik genererar låg status och mindre pengar än att en trafikskylt ska se ut på ett visst sätt. Ett annat problem som jag tycker är gigantiskt är att det finns en synnerligen skev fördelning av maktpositioner där män med makt väljer andra män med makt för så har det alltid varit och så ska det alltid förbli, och att det i blandade sällskap som trumpetar ut sin jämställdhet påfallande ofta ändå finns en herrbastuklubb där alla beslut fattas inofficiellt. Såna frågor känner jag är mer angelägna än att hävda att det heter "en" istället för "man", men det är ju jag. Som sagt, jag förstår principen, men för mig är det inte det viktigaste. Jaha, nu gled jag visst in på annat här istället för att fokusera på mitt hat mot Morgonpasset. Eller Morgonpassets reklam. Jag tror inte alls helvetet består av svavelosande sjöar och brinnande eldar, det är att lyssna på infantila radiopratares interna fniss och flams i evigheters evighet intill tidens ände. FY FAN.

måndag 2 juli 2018

Uppdatering angående problemet Lars-Laura

Ni ligger väl sömnlösa och undrar hur vi har tänkt angående hönan Laura som blev tuppen Lars? Ja, vi var ju ganska långt inne på att han skulle hamna i grytan. Ingen nappade på min bortskänkes-annons och Lars tyckte att det var dags att vakna och ge sig tillkänna redan vid fyratiden på morgonen, vilket man får förmoda inte är helt okej i ett villaområde ens om man bor i utkanten. Hönshuset ligger precis utanför vårt sovrum. You do the math. FARVÄL, LARS.

Så jag for iväg till Biltema och köpte ett slaktkit. På riktigt, på Biltema finns ALLT. Dock låg det inte ute i butiken utan fick köpas över disk i kundtjänst, och när jag bad om "slaktkit:et" så fick jag ett "jaha, det vanliga då menar du?" till svar. Fann mig inte där, men det hade varit roligt att be att få se på det ovanliga och ställa frågor om vad man kunde ha det till. Fast sen kanske det sker något brutalt styckmord och så blir man kopplad till det p g a suspekt uppträdande i Biltemas kundtjänst, och det finns kanske folk som blivit fällda på svagare indicier än så, vad vet jag?
Dagen därpå var det över 30 grader varmt och att stå och slabba med blod och fjädrar och flugor och gassande sol var det absolut sista jag ville hålla på med. Till skillnad från Fritjof Nilsson Piraten som hade för vana att skjuta upp allting till morgondagen så brukar jag försöka att direkt ta itu med saker som är lite jobbiga och tråkiga så att man är av med dom sen. Men här gjorde jag alltså ett undantag. Min man, a k a Fritjof Nilsson Piraten 2, hade (förstås) inget att invända.

Jag köpte ju en motordriven hönslucka med timer på nätet för ett bra tag sen. Tanken med den var väl mest att luckan inte skulle behöva öppnas så tidigt under vintern. På vintern åker man ju till jobbet TIMMAR innan det dagas och det känns lite onödigt att hönsluckan ska stå öppen och släppa in kyla när det är kallt och mörkt och hönsen ändå inte går ut förrän det är ljust. Att montera och installera den hamnade därför tills vidare på att-göra-när-tid-finnes-listan. Men när Lars bekände färg tog vi tag i det, monterade luckan (en inre lucka alltså, så det blir som en sluss till den yttre) och programmerade timern så att luckan öppnas 9.00 och stängs 21.00.

"Gol Lars verkligen i morse", undrade jag ett par dagar senare, för jag kunde inte komma på att jag hört honom. Min man tänkte efter men kunde inte heller erinra sig detta. Och sedan dess har det - peppar peppar - varit tyst på morgnarna. Igår stod jag och dösnackade över staketet med de närmaste grannarna. "Har ni skaffat höns än", undrade dom då. Jag bekände då att vi skaffat höns OCH att det visade sig att en av dom "bytt kön", men de försäkrade att de inte hade hört ett knyst från vare sig hönor eller tupp. Såatteh, då avvaktar vi väl ett tag till. Om inte de närmaste grannarna ens märker att hönsen finns är väl sannolikheten för att onda grannen Katla lider av det i alla fall teoretiskt sett något mindre. Vet inte heller vad Lars' plötsliga tystnad beror på, om han har hamnat i en ny dygnsrytm i och med den timerstyrda luckan gör att han kommer ut lite senare, eller om hans klockan-fyra-på-morgonen-galande bara var nyhetens behag och att han i själva verket är en tyst och introvert tupp (HOPPAS!) eller om han tar nya friska tag med sitt galande när han rättat in sig i den nya ordningen. Vi får väl se. Han är tills vidare benådad. Håll tummarna för Lars!



Lars och hela damorkestern, från vänster till höger:
Brienne, Christine Perfect, Jeanette, Michelle Obama, Magnhild och Mette-Marit.










(Instick eftersom jag fick frågan IRL häromdagen: Nej, jag har inget moraliskt problem med att slakta och äta egna djur. Det är kanske inte det roligaste man kan göra, men som jag ser det är det konsekvensen av det köttätande man numera kan välja, och hellre hemslakt än kött från djurindustrin om ni frågar mig. Nu valde vi ju att bara ha höns och ingen tupp, men om man har tupp och det blir kycklingar så får man ju räkna med att minst hälften av kycklingarna är tuppar och det är något man måste förhålla sig till så det är ingen direkt skillnad som jag ser det).