Norge är det nya svarta

Kollar på (ja, jag är ju sjuk, remember? så då har man tid för sånt) den norska tv-serien Valkyrien på TV4 Play . Gillar den skarpt. Förr var väl norska tv-serier synonymt med Fleksnes, men nu levererar de verkligen. Känner att smygnorskifieringen har börjat, förra veckan mailade jag en norsk kollega och frågade om [blablabla] var något som hen "hade bruk för". HADE BRUK FÖR? Var kom det ifrån? Skam, säkert. Det är väl bara en tidsfråga innan man begynter å hooka. Haha. Ködder bara.

Men norska låter ju så kul. Nyss var det en i Valkyrien som uttalade de ödesmättade orden "jag har cancer", men inte ens det går ju att ta riktigt på allvar, när det sägs som JAJ HAR KREFT! (ursäkta stavningen) så låter det ju nästan som att de ska på någon galej eller ut på tur med raska steg och TILL TOPPS BESTEFAR!

Hade Ingmar Bergman varit norrman så hade Stefan och Krister fått huvudrollerna i Det sjunde inseglet. Jodåsåatt.

The following

Bulktittar på säsong tre av The Following och det är ju alltså en riktigt spännande story, en blodtörstig katt-och-råttalek med mänskliga insatser som saknar rimlig jämförelse. Men så här i mitten av tredje säsongen (som utmålas som THE THIRD AND FINAL SEASON på dvd-omslaget så jag antar att alla dör?) så börjar jag känna lite att amenherregud, hur många symboliska ritualmord kan man egentligen planera och genomföra under extrem tidspress med DEN KNIVSKARPE FBI-AGENTEN RYAN HARDY tätt tätt i hälarna (men alltid cirka tre minuter på efterkälken)? Börjar kännas lite VÄL osannolikt nu om ni frågar mig. Men ändå. Det är helt okej underhållning och om ni frågar mig: Lite schysst videovåld är ju aldrig fel.

Till alla er som brukar säga "Var kommer allt snor ifrån?", här kommer svaret

I'm alive! Nätt och jämt, men ändå. Närå, i morse vaknade jag och kände mig hyfsat pigg, tänkte till och med att "jag kunde ju faktiskt ha gått till jobbet idag". Sen gick jag upp, åt frukost och tänkte att jag åtminstone kunde baka bröd, eftersom helgens feberfrossa inte medgav sådana utsvävningar. Efter att ha rört ihop deg till bröd för latmaskar, vilket i runda slängar tog fem minuter, så var jag helt slut. Så var det med den piggheten. Under samma tidsperiod hann jag dessutom snyta mig ungefär tjugo gånger. Nu borde man ju då ställa sig frågan, "var kommer allt snor ifrån", för det frågar ju alla sig som någonsin haft en monsterförkylning. Men jag har pluggat cellbiologi på högskolenivå, och är det någonstans man får veta svaret på de stora frågorna i livet så är det där. För att ni ska slippa ta mer studielån så kommer svaret på snorets gåta här:

Snoret kommer från en speciell typ av celler som kallas för bägarceller (in English: goblet cells, vilket låter lite fränare om ni frågar mig), som har till uppgift att producera slem där främmande partiklar ska fastna och sedan transporteras bort från luftvägarna. Slemmet innehåller även protein som jobbar med att ta kål på virus och bakterier. När man blir förkyld så lägger bägarcellerna in högsta växeln och går BANANAS för att kunna oskadliggöra och transportera bort alla virus som ligger och skräpar överallt i luftvägarna. Däraf allt snor, vilket alltså är ett tecken på att immunförsvaret jobbar på som det ska. Så även om det inte känns kul att ha en näsa som ett Niagarafall så är det ändå något bra. Kan man ju försöka trösta sig med i alla fall.

I've got the flu

Nu är den här, ÅRETS INFLUENSA. Ett erbjudande som jag uppenbarligen inte kunde motstå, men det var ju ingen hit. Har nu avverkat feber, ledvärk och huvudvärk from hell, låter och känner mig som att jag har levt enbart på whisky och cigaretter de senaste tjugo åren av mitt liv. Är hemma från jobbet för första gången sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Om det vill jag säga: FY FARAO VAD TRÅKIGT. Att vara hemma en ledig dag = paradiset på jorden. Att vara hemma när man är så matt och orkeslös att det känns som ett helt företag att sträcka sig efter fjärrkontrollen = HELT DJÄVLA VÄRDELÖST. Det är alltså JETESYND om mig. Ville mest bara säga det.

Låg som en ilandfluten manet i soffan och glodde på finalmatchen mellan Frankrike och Norge igår där man väl ändå får säga att Frankrike var värdiga vinnare. Nu är handbolls-VM över och det blir bara vanliga ickesportrelaterade blogginlägg framöver. OM JAG INTE DÖR VILLSÄGA.

Mvh anonym_man

Man älskar Mandelmanns

Alltså GUUUD vad jag älskar tv-programmet Mandelmanns gård på TV4. Vi bor ju inte jättelångt från Djupadal och har varit där och strosat runt i omgivningarna flera gånger, men aldrig besökt själva gården eftersom vi är lite sådär "åh Gud vad mycket folk, vi kör förbi" så fort vi är ute och roadtrippar på Österlen, där vissa ställen drar till sig folk som getingar till en saftflaska och Djupadal är ett sånt ställe. Men i alla fall. Är helt kär i familjen Mandelmann och tycker de verkar vara typ jordens härligaste människor.  Ja, det var väl bara det jag ville ha sagt egentligen. Ska se veckans avsnitt nu, lyllos mig.

Med i matchen

Igår åt jag jobblunch med en danska och en norska och en svenska (och så Bellman, får man ju alltid ryggradsmässigt lust att fortsätta en sådan mening). Norskan och jag känner varandra hyfsat bra, danskan har jag i princip bara haft lite sporadisk mailkontakt med under årens lopp, och kanske träffat någon gång som hastigast för sådär fem år sen eller så.  Hur som helst så frågade jag norskan, för vi har pepp-chattat med varandra på Facebook nu under VM, om hon skulle hinna hem till MATCHEN, alltså kvartfinalen mellan Norge och Kroatien ikväll, och ja, det skulle hon och så sa vi något om att Kroatien blir en tuff nöt att knäcka. Då vaknade danskan till liv och fattade vad vi pratade om, och gav mig en riktig box på armen och nästan röt att VI SNAKKER IKKE HÄNDBÅL NO.

Hahahahaha, snacka om dålig förlorare! Till och med Mikkel Hansen sa ju att nä, men är man inte bättre så förtjänar man att åka ut. Fast han ville kanske också bräka att VI SNAKKER IKKE HÄNDBÅL NO till journalisterna efter förlusten mot Ungern, men man får väl anta att han är mediatränad. Nu var det väl kanske inte etthundra procent allvar, det som danskan sa, men i alla fall minst nittio. Vi enades i alla fall till slut om att vi skulle visa lite skandinavisk solidaritet och heja på Norge. Om inte annat så för att ALLA som slår Kroatien borde få någon form av medalj, det är sen gammalt.

Die Mauer

Alltså, förutom allt annat som är jättekonstigt och dåligt med att USA har en djävla cirkusclown till president, så: den här muren han tänker bygga mellan USA och Mexico? Som han dessutom kräver att Mexico ska betala? Hur tänker han här? Eller tänker han inte alls?

När vi köpte vårt hus så hade det stått obebott ett tag, och eftersom det inte fanns något staket så hade vissa grannar tagit för vana att gena över vår tomt samt ibland även rasta sina hundar i vår trädgård. Nu var i och för sig inte detta själva huvudorsaken till att vi satte upp staket utan det var för att vi skulle kunna ha våra hundar ute, men ändå: man, eller åtminstone jag, har ju ingen lust att ha kreti och pleti vandrandes omkring på den egna tomten eller ha den som en offentlig hundrastgård, så vi hade högst sannolikt satt upp staket även om vi inte själva hade haft hundar som vi ville kunna släppa ut i trädgården. Men jag skulle ju inte ens en gång komma på tanken att skicka räkningen för staketbygget till grannarna, så befängd tycker jag att idén med att Mexico ska betala för Donald Trumps djävla mur är.

Som jag hörde någonstans för ett tag sen: Det är en mänsklig rättighet att vara dum i huvudet, men det betyder ju inte att man MÅSTE vara det.
EXAKT!

Anmäl-alltid-ändrad-inkomst-till-Försäkringskassan-för-din-egen-skull

I morse hörde jag på radion att man, minns inte vem men...regeringen kanske? hade som förslag att ta bort kravet att folk som vabbar måste anmäla detta till försäkringskassan första vabbdagen, istället räckte det med att ansöka om ersättning när barnet var friskt igen. Detta i syfte "att underlätta för föräldrarna" och då tänkte jag i mitt stilla sinne att det var väl en klen hjälp? När jag tänker tillbaks på eget vabbande, eller, som man helt omständligt sa på den tiden, "jag är hemma för vård av barn" och en parentes här, när jag skulle vabba för mitt barnbarn och ringde och pratade med Försäkringskassans robot och sa att jag ville anmäla "vård av barn" så snäste hen "menar du VABB?", i en helt anklagande ton, som att jag var helt dum i huvudet. Det tyckte jag var jätteroligt och lite läskigt på samma gång. Ja, i alla fall. När jag tänker tillbaks på vabbandet så var det där samtalet till Försäkringskassan det extremt LILLA problemet. Man ringde, uppgav sitt och barnets personnummer och sen efter några dagar så kom det hem en blankett som man skulle fylla i och skicka in. Det var väl ingenting jämfört med att förströ ungar som var hemma med 37,8 i feber och extremt gnälliga/uttråkade/rastlösa OCH PÅ DEN TIDEN FANNS DET FAN I MIG INGEN DJÄVLA BARNKANAL SOM SÄNDE TECKNAD FILM DAGARNA I ÄNDA, ej heller paddor och poddar och allt vad det heter som man kan hålla ungar sysselsatta i timmar, utan man var väl glad om man hade något djävla kassettband med "Bamse i trollskogen" som inte spelats sjuhundratusen gånger. Så nä, att ringa till Försäkringskassan kändes inte så värst betungande om ni frågar mig. Och nuförtiden, när man kan sköta alla FK-ärenden i en djävla APP så borde det väl vara superenkelt? Enda gången det var problem var en gång strax innan jul, när jag hade postat min ansökan och någon jubelåsna la ett tomtebloss i den brevlådan så att alla försändelser brann upp, men det är ju inte direkt Försäkringskassans eller samhällets fel.

Men ja. Det verkar ju vara extremt mycket svårare och jobbigare att vara förälder idag än var det var förr, trots att de flesta barn av idag verkar vara upptagna med att hänga vid någon form av skärm minst 75 % av sin vakna tid, så det är väl bra att det underlättas dårå.

Fem lagar jag tycker borde finnas och en lag som jag tänker avskaffa

Nu är vi på banan igen med bloggutmaningarna, Mirre och jag! Den här gången på temat "juridik" (GULP). Jag ombads att hitta på inte mindre än fem nya lagar som jag tycker borde finnas, samt skrota en befintlig.

FEM NYA LAGAR SOM BÖRJAR GÄLLA FRÅN OCH MED NU (om jag fick bestämma):

1. Rökning förbjuden. Och då menar jag lika förbjuden som att sitta och skjuta i sig heroin, inte bara förbjudet att röka på allmän plats eller något annat mesigt. Tycker för det första att rökning är så extremt äckligt och för det andra att man som ickerökande omgivning verkligen inte ska behöva utsättas för att rökare tycker det är fritt fram att stå och bolma var som helst med motiveringen att "det är ju utomhus", som om deras stinkande rökmoln inte existerade, PLUS att den lukten sätter sig i kläder och hud och hår och följer med den rökande personen in igen (BLÖRK), PLUS att jag tycker att det är dumt och ger upphov till en miljon sjukdomar. Dessutom är tobaksplantan en av de växter som är helt outstanding på att ta upp kadmium ur jorden och lagra det i sig, och det är allmänt känt att rökare har betydligt högre kadmiumhalter i blod och vävnader än vad ickerökare har. Kadmium är en tungmetall som skadar njurar och skelett, och som dessutom bryter ner ett protein som heter P53 och som är kroppens eget försvar mot cancer. Så inte nog med att man FÅR cancer av att dra i sig en massa rök och tjära och kolmonooxid och annan skit, det kadmium som man får i sig från tobaken (alltså även via snus) sabbar också kroppens egna tappra försök att stoppa sabbet så att säga. Så djävla dumt. Nu är det slutblossat, om ni frågar mig.

2. Delad föräldraförsäkring (och vabbdagar), rätt av (tror inget jobb är så djävla viktigt att man inte skulle kunna vara ifrån det några månader, sen får folk säga vad de vill, och alla som skyller på att de inte kan för att de är egenföretagare så nähä, men SKAFFA INTE BARN DÅ?). Jag är SÅ TRÖTT på den här debatten när man pratar om jämställdhet och vissa blir helt rabiata och bara "staten ska inte komma och bestämma över oss". JO, om du är så djävla dum i huvudet så att du inte begriper ditt eget bästa så kanske det är just det staten ska göra? För så här är det, enligt mig: Vi kommer aldrig att få ett jämställt samhälle om kvinnor fortsätter att ta huvudansvaret för hem och familj, för om kvinnor ska ha huvudansvar för hem och familj (vilket man i princip per automatik blir när man är den som är föräldraledig, tar all vabb osv) så kommer kvinnor att bli fortsatt omsprungna på arbetsmarknaden, halka efter i lönefrågor, aldrig hamna på poster där man har något att säga till om. Alternativt att kvinnor fortsätter att BÅDE ta huvudansvar för hem och familj och göra karriär och sedan bli utbrända eftersom DET ÄR EN OMÖJLIG EKVATION.
OCH DET KOMMER INTE ATT LÖSA SIG AV SIG SJÄLV, som vissa slapptaskar som inte vill ta diskussionen påstår, för om det vore så enkelt så hade det ju redan varit löst, eller hur? Mycket versaler här, men det här gör mig så förbannad. Speciellt när man läser kommentarsfält kring artiklar om föräldraförsäkring och ser kommentarer som "jämställdheten har gått för långt". Nej, den kan inte göra det. Jämställt är jämställt, alltså balans, allt annat är "inte jämställt". VAD ÄR DET DU INTE FATTAR?

3.  Och när jag ändå är igång så dänger jag in en lag som styr upp det här med de ekonomiska förutsättningarna i ett genusperspektiv. Det är ju allmänt känt att kvinnodominerade yrkesbranscher = lågstatus = pisslöner (och även att kvinnodominerade idrotter = tjejsporter = får inga bidrag och/eller sämre villkor). Jamen hur svårt kan det vara att få fram något slags index för löner där man, för viss typ av arbete (som man värderar utifrån till exempel utbildningskrav, svårighetsgrad, ansvar och sånt) helt enkelt HAR LÖN I SAMMA STORLEKSORDNING oavsett om det handlar om att montera detaljer på Volvobilar eller ta hand om dementa på ett äldreboende? Och när det gäller idrott så är det väl bara att styra upp bidragsfördelning efter antal utövare och göra något djävla kostprisindex för drift och underhåll av anläggningar oavsett om det är en konstgräsplan eller ett ridhus, END OF DISCUSSION.

4. Ja, och när jag ändå är inne på löner så kan jag även styra upp ARBETSTIDSLAGEN litegrann. Där har det ju inte hänt ett piss på över 40 år, så nu är det väl hög tid?  Känns extremt korkat att det, som nu, finns folk som bokstavligt talat jobbar ihjäl sig samtidigt som det finns andra som aldrig ens kommer in på arbetsmarknaden. Det är väl helt sjukt att det ska vara så, det finns ju arbetsuppgifter till alla? Tycker att sex timmars arbetsdag för alla vore helt rimligt, med bibehållen lön såklart. Och mer semester! Någon gång på 90-talet fick man ju 27 lagstadgade semesterdagar, men de försvann ju raskt efter bara ett par år, och jag känner att jag vill ha tillbaks dom med ränta. Är kanske bitter för att jag, som jobbar i privat sektor, "bara" har 25 semesterdagar, medan min syrra som jobbar i kommunen har typ en miljon? (Ja, jag är medveten om att det finns länder där man inte har rätt till mer än någon veckas betald semester om ens det, men nu är det JAG som stiftar lagarna I SVERIGE).

5. Femte och sista lagen är förmodligen inte genomförbar, men alltid när vi ser filmer som utspelar sig i fängelser, eller när man hör om hur det är på fängelserna, hur det är bråk mellan olika grupper och det smugglas knark och hålls på och de har ihjäl varandra med vapen som tillverkats av en uppfinningsrikedom som saknar motstycke. Då säger alltid jag något i stil med "ja, hade det varit mitt fängelse så hade jag satt alla fångar i varsin isoleringscell och så hade de aldrig fått träffa de andra fångarna och då blir det ju inget bråk?" (och ingen film heller i och för sig) och då säger alltid min man att det är ett brott mot FN:s konvention om mänskliga rättigheter. Så det kanske inte går att genomföra den här lagändringen, men ändå, håll med om att det är rätt smart?

EN LAG SOM JAG TYCKER MAN KAN SPOLA:
Lagen om offentlig upphandling. Alltså, principen är väl bra, men det känns ju som att det har blivit en extremt svårsmält och omständlig soppa av byråkrati och en massa överklaganden som inte gynnar någon, och att det alltid är den som erbjuder den lägsta prislappen som vinner anbudet och sen levererar SKIT och kan fortsätta att leverera SKIT medan företag som väljer att satsa på till exempel miljö och kvalitet aldrig har en chans. Känns inte som att det är att utnyttja skattepengarna på ett vettigt sätt om ni frågar mig.


Bollar nu över frågan till Justitiedepartementet. Det här blir skitbra.

Bränd himmel

Har läst Bränd himmel av Gilly MacMillan, en riktigt bra deckare måste jag säga. Handlar om en mamma vars son försvinner och så får man följa henne och polisens arbete lite varvat om vartannat, plus en rejäl inkännande inblick på temat "näthat".
Spännande berättelse, bra språk, bra driv, men jag saknade lite djup i karaktärerna. Man hade kunnat göra mer av dom, kände jag. Sen vet jag inte om jag är översmart, men jag tyckte nog inte det kom som någon jätteöverraskning vem den skyldige var när det till slut kom fram, kändes som att jag hade det på känn (är kanske ett polisämne?) även om författaren lade ut diverse trevare till tänkbara andra. Men mig lurade hon inte! Den här boken får fyra kriminalkommissarier av fem möjliga.

Läser just nu: Mannen som lekte med dockor av Magnus Jonsson, som ska vara första boken i en trilogi. Har bara kommit en sådär trettio sidor, men den har börjat lovande i alla fall. Nu väntar jävelmycket jobb de närmaste dagarna, så jag återkommer kanske inte med en recension förrän...eh,  till påsk? Nä, så illa ska det väl inte vara. STAY TUNED.

MEGADEPP, Sverige- Frankrike 30-33

Fy vad trist, det rutinerade Frankrike blev en för svår nöt att knäcka för Sveriges stackars lilla pojklag, som det kändes. Men de har banne mig inget att skämmas för. Fantastiskt spel på Frankrikes hemmaplan som precis lika gärna kunde gått Sveriges väg. Tappert att kämpa i motvind utan att ge upp när 28 000 fransoser står upp i bänkarna och vrålar Marseljäsen. Och så dystert att det inte räckte hela vägen. 

Nu får man väl heja på Norge istället. Som rätt så otippat slog Ungern i kvartsfinalen. Deras (Norges) herrar har ju aldrig varit i semifinal förut så det kan ju vara lite kul för dom. Sade hon ädelmodigt och svalde förlustens bittra bismak. Nästa år är det ju EM och då djävlar.

Om handboll, poddar och full frys (utan Stefan & Krister)

Ja, det blir ju mycket handboll nu under VM. Igår hade jag till exempel en massagetid inbokad som jag insåg krockade med Sveriges match. KATASTROF. Eller, det visade sig sedan att 75 % av krocken var under försnacket, så jag missade egentligen bara den första kvarten av matchen och den hörde jag på radion när jag körde hem. Så egentligen missade jag ingenting, för det var Christian Olsson som var kommentator på radiosporten och han är så himla bra. Men man vill ju ändå se det med egna ögon. Hade förvarnat min man om att "när jag kommer från massagen så kommer jag bara att rusa in och sätta mig och kolla på matchen" så det inte skulle bli en scen för att han satt och kollade på något "döspännande" reportage om andra världskriget som gick i repris för femtioelfte gången på History Channel. Inte för att vi brukar tjafsa om vem som ska se vad på tv, men det hade ju varit trist om vi skulle ha premiär på det igår på grund av en handbollsmatch. Ja, i alla fall. Jag kom hem, parkerade bilen och älgade in i vardagsrummet, fäste blicken på tv:n och såg män och en boll på en plan. Blev nöjd. Det tog flera sekunder innan jag fattade att det var Danmark-Ungern-matchen som min man satt på för att skoja till det. Jeteroligt. Ja, men sen ordnade det ju upp sig på alla plan. Men Danmark åkte ut! Och Tyskland åkte ut! Istället blev det helt otippat Ungern och Qatar som tog sig vidare till kvartsfinal. Det här är nog det konstigaste handbollsmästerskap jag har sett (och jag har sett många).

Mellan matcherna läser jag boken Bränd himmel av Gilly MacMillan. Har inte läst ut den än, men fy farao vad spännande och bra skriven. Återkommer med recension vad det lider.

Har även fattat grejen med "poddar". Alla djävla människor lyssnar ju på poddar både avigt och rätt verkar det som, och det har känts som att jag är den enda i världen som inte gör det. Lyssnar på gamla radioprogram i SR-appen, det är väl det enda, men det känns ju inte som en "podd" direkt? Och för ett tag sedan hörde jag någon reklam om någon podd som avslutades med "blablaha, finns där poddar finns", som att det var någon djävla självklarhet i stil med att mjölken står i kylskåpet. Fick fråga min dotter var poddar fanns. Det visade sig att de fanns i en app som hette Acast*.  Nu har jag laddat ner den och igår tog jag en promenad och lyssnade på en podd SOM EN MODERN MÄNNISKA. Kändes helfränt.

I övrigt undrar jag hur två personer i ett hushåll kan lyckas fylla två frysar så till den milda grad att det inte ens går att peta in någonting i storleksordningen halvliters glasspaket utan att behöva pussla och stuva om. Herregud, när barnen var små bodde vi i en lägenhet med en sån där kombinerad kyl-och-frys som är standard, men där kan man ju mer förstå att den halva frysen alltid var knökfull. Men två personer? Två hela frysar? (Eller okej, en och en halv - den nedre halvan av den ena frysen innehåller blod och klövar till taxarnas viltspår och även om jag brukar skoja ibland att "hemma hos oss vet man aldrig vad man får till middag, en fläskfilé eller en hjortskank" så ligger de alltså i sina separata lådor där ingen mat förvaras), men ändå. Nä, men det här duger inte. Nu har jag tröttnat och beordrat operation "äta ur frysen". Förra helgen hittade jag tre choritzo som blev över från någon grillning i somras, de skivade jag och fräste upp och gjorde någon slags gulaschsoppa på. Igår tog jag ut fyra små burkar märkta olika varianter av "köttgryta" och blandade ihop dom, det blev oväntat gott. Idag ska "Allt om mat" komma för att göra ett reportage om mig eller nehej, det skulle de visst inte alls det. Aja. Ser fram mot en lite tommare frys. DAGENS I-LANDSPROBLEM.


* För Android. Ajfon-användare har någon annan app som tydligen finns installerad och klar i luren. Varför har inte Android fixat detta utan förnedrar en så man måste fråga "var poddar finns"? Va? Va? Va?

Hurra, Sverige-Vitryssland 41-22

Ja, vad säger man? Det här känns ju nästan som på den gamla goda tiden (90-talet) när Sverige vann ALLT. Alltså vinna med 41-22 i en åttondelsfinal? Det var ju inte ens spännande. Men den spänningen kan jag faktiskt vara utan.

Nu väntar KVARTSFINALEN FRÅN HELVETET på tisdag. Möta Frankrike är alltid en kraftmätning. Möta Frankrike i Frankrike är inget man direkt önskar. Men nu får man ju inte välja motståndare så det är ju bara att börja tugga på det sura äpplet och göra det bästa av situationen. HEJA SVERIGE!

Hurra, Sverige-Egypten 33-26

Fredagen avslutades på bästa sätt, med en fet handbollsseger till Sverige. Nu var ju i och för sig båda lagen redan klara för åttondelsfinal så det var ju inte nagelbitarnervöst, men det kan ju vara skönt för en enda gångs skull. Sverige lade sig i en betryggande ledning med en gåendes gång och låg kvar där i sextio trevliga minuter. MER SÅNT, TACK! 

Glöm mig

Jaha, men nu har jag också läst Glöm mig av Alex Schulman, och, eh, det här vågar man väl knappt säga eftersom alla har höjt den till skyarna, så jag hade kanske lite väl höga förväntningar, men jag tyckte bara den var...lite sådär? Alltså JO, det var ju tragiskt och bitvis gripande och det är ett bra språk och han kan ju skriva, det är inte det. Men jag får liksom inte riktigt ihop hela bilden. Har ju precis läst boken om hans pappa och tycker ju att om nu hans mamma söp något så kopiöst så borde det väl ha märkts någonstans där också? Men det gör det inte. Fast det var kanske ett medvetet val, men hur som helst så kände jag mest NJA inför det här. Nu kanske mycket av min, inte direkt motvilja, kanske snarare likgiltighet, grundar sig på att jag tycker att Alex Schulman är (eller verkar vara, jag känner ju inte honom) en rätt dryg och uppblåst och inte speciellt sympatisk typ, och då har jag kanske lite svårare för att klämma fram sympati för hans livsöden än om det hade varit någon som jag gillade.

Nu låter jag förmodligen som världens mest osympatiska och oempatiska människa, men om jag skulle skriva en bok om min alkoholiserade mamma så kan ni få blogga om det och tycka att den bara är sådär. Jag kommer inte att bli sur, jag lovar*. Den här boken får tre flaskor rötjut av fem möjliga.


* Jättelätt att lova eftersom det aldrig kommer att hända p g a att jag inte har någon alkoholiserad mamma att skriva om. Med reservation för att hon rent teoretiskt skulle kunna börja kröka järnet efter 72 nyktra jordsnurr. Håller det för ganska osannolikt, MEN MAN VET JU ALDRIG.

Hurra, Sverige-Qatar 36-25

Man, alltså jag, trodde ju lite att kvällens match mot Qatar skulle bli a walk in the park. Sen råkade jag se blåbärsnationen Bahrain nästan spöa Danmark och blev påmind om att i handboll kan allting hända och Qatar tog sig ju trots allt hela vägen till final i förra VM på (deras) hemmaplan. Nu hände det tack och lov inte vad som helst ikväll utan Sverige drog ifrån rätt så omgående och höll en betryggande ledning, vann överlägset och är nu klara för åttondelsfinal. TJOHO!

Favorit i repris: Bröd för latmaskar

Ni är många som frågar (okej, det var väl egentligen bara Mirre, men det låter ju så extremt djävla fränt och livsstilsbloggigt att skriva så) efter receptet på mitt bröd. Ja, nu kan ju alla som ägnar sig åt GI och LCHF och sånt gå och göra något annat en stund, för vad är väl godare än en rejäl MACKA? Det är nog det jag skulle ha svårast att vara utan om jag skulle vara tvungen att välja bort något i min kost. Får nästan panik när jag läser Invandrarna av Vilhelm Moberg, där i början innan när allt är rätt så fattigt och eländigt även i Amerrka och så en dag tar mjölet slut och Kristina kan inte baka bröd. PANIK är ordet vi talar om här. Men nu lever vi tack och lov inte på 1800-talet längre, så håll tillgodo, här kommer ett fantastiskt recept för alla lata djävlar som inte har lust att knåda eller kavla eller vara tvungen att ta tjänstledigt för att följa ett surdegsrecept av Jan Heed, här är det bara att röra ihop, låt jäsa och så skjuts in i ugnen:

 BRÖD FÖR LATMASKAR (2 st):

1 paket jäst
1 liter kallt vatten
1 msk salt
1 dutt flytande honung (eller om man vill, ½ tsk strösocker)
1-2 dl havregryn eller rågflingor
1 näve rågkross (kan uteslutas)
 1-2 dl rågmjöl
c:a 2 l vetemjöl (jag brukar ta 50/50 dinkel/vetemjöl)

Här är det väl fritt fram att experimentera efter tycke och smak. Vill man ha grövre och mer kompakt bröd ökar man andelen rågmjöl och/eller flingor, vill man det lite luftigare och högre så tar man mer vete/dinkelmjöl. Någon brödkrydda och typ linfrön eller sånt kan man säkert också ha i om man har lust.


LATMASKENS ARBETSINSATS: 

Jag brukar, för enkelhetens skull göra två halva satser i varsin skål. Det låter kanske onödigt krångligt och omständligt, men anledningen till det är att degen, när den är färdigjäst, är både kladdig och seg och därför svår att dela upp i två exakt lika stora delar, men med den här metoden får man det så att säga rätt från början. Sen får man väl värdera arbetsinsatsen att diska en extra degskål kontra att brottas med en stor och väljäst och liksom levande degklump, men det gör ni som ni själva vill.
Tillbaka till själva arbetsinsatsen:

 Lös upp jästen i det kalla vattnet (det är bara en myt att degvätska måste vara fingervarm, det jäser ändå även om det tar lite längre tid), tillsätt salt och honung. När jästen lösts upp, rör i gryn, kross och allt mjölet (rör man för hand tillsätter man med fördel "lite i taget". Rör om tills det blir en ganska lös deg, den ska hålla ihop och släppa från bunkens kanter, men inte mycket mer än så. Smörj två formar med matfett och pudra formarna med lite rågmjöl. Lägg en bakduk över degskålen/skålarna och gå och gör någonting helt annat i minst 2 timmar (längre funkar också).
Efter minst 2 timmar hälls degen över i formarna. Sätt igång ugnen på 250ºC och ställ formarna uppe på spisen. Låt degen jäsa vidare i formarna under bakduk i 30-45 minuter eller så. Sätt sedan in formarna i nedre delen i ugnen. Grädda i cirka 15 minuter på 250ºC (för vanlig ugn, äger ingen varmluftsugn), sänk därefter värmen till 225ºC och låt stå inne ytterligare 20 minuter och sen är det klart.

Under tiden kan man komma undan med en massa tråk under förevändningen att "nä, jag har inte tid för jag bakar faktiskt bröd". Smartaste lifehacket ever om ni frågar mig.


Vi brukar förvara bröden insvepta i en kökshandduk (tycker de blir lite svampiga av att ligga i plastpåse) och de håller sig fint i 4-5 dagar i rumstemperatur.  ENJOY!

Jerringpriset

Hurra, Jerringpriset gick till Peder Fredricsson och vips fylls kommentarsfälten av magsura vetabästbabianer som inte kan ta att den som får flest röster från folket vinner, utan pratar i upprörda ordalag om röstkupper och vem som borde ha vunnit istället.
Har väldigt svårt att förstå följande: om det finns en tävling med väldigt tydliga regler kring vem som vinner och någon vinner helt i enlighet med dessa väldigt tydliga regler, EXAKT VAD ÄR PROBLEMET? Det är ju liksom aldrig någon som talar om en "simningsröstkupp" eller "triathlonröstkupp" (i alla fall inte så att man hör talas om det) om det är en simmare eller triathlet som vinner, men bara för att det är ridsport så påstås det att genast att nu har hela häst-Sverige med Ridsportförbundet i täten gaddat ihop sig mot alla andra stackars minoritetsidrotter. Eh, det kan inte vara så enkelt att ridsport ÄR en stor idrott med ett STORT antal utövare, och att de kanske faktiskt TYCKER att Peders insats var outstanding? Alltså, ensam felfri genom alla deltävlingar i ett helt OS, den insatsen kan ni ju försöka göra om, ni som tycker att ett sketen silvermedalj inte är så mycket att hänga i julgranen. Nu var det folket som tyckte så, och då är det han som är vinnaren. BEGRIPS?
 

Och vad är det för löjl om att "hästen gör allt jobbet", med det resonemanget borde ju ingen utom möjligen en löpare få något pris alls eftersom nästan all idrott omfattar någon form av material eller medium för att kunna utövas. Det är väl lika mycket Stensons golfklubba som Sjöströms bassängvatten (ja, okej, dålig liknelse men det står jag för) som skapar förutsättningarna för att de ska kunna utöva sina idrotter, ELLÖR? Ska Tony Richardsons BIL få Jerringpriset istället för Tony Richardson själv? Va? Va? Va? 

 

Skärpning alla dåliga förlorare. Ville mest bara ha sagt det. 

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Jag fortsätter att läsa Sara Beischer. Den här gången Det finns råttor överallt utom på Antarktis, som handlar om Clara som går på högstadiet, hennes relationer med sin ensamstående mamma, klasskompisar och någon värsting som plötsligt dyker upp i skolan (men som ändå nästan aldrig är där). Som de andra böckerna: bra språk, bra driv, rätt hög igenkänningsfaktor på mycket (framför allt: FY HELVETE vad skönt att slippa vara högstadieelev). Men berättelsen känns lite...märklig? Det finns liksom ingen riktig röd tråd utan händelserna vinglar fram utan något egentligt sammanhang mellan den vuxna Clara och den unga Clara och mellan den unga Clara och värsting-Christian, och slutet kändes mer som att...eh, tog pappret slut i skrivaren? Får inget riktigt grepp om någonting, men det hade man väl inte som tonåring så det är kanske meningen?

Ja, men den var ändå okej. Ett bra språk och ett bra driv förlåter rätt mycket, så den får tre och en halv håltimmar av fem möjliga.

Jamen herregud, jag måste ju blogga om HANDBOLL också

Alltså herregud, herrarnas handbolls-VM har ju börjat! Och jag har inte bloggat en stavelse om detta trots att jag suttit klistrad framför tre matcher. Åtgärdar detta med en snabb summering:

1. Sverige-Bahrain i fredags. En match som Sverige inte skulle kunna förlora (men det vet man ju hur det kan vara i handboll), och det gjorde de inte heller. Det var liksom inte ens spännande? Slutade 33-16 till Sverige.

2. Sverige-Argentina i söndags. Jag har en gång sett Sverige verkligen inte fixa att Argentina spelar en kvick och lite oförutsägbar handboll, men det var då det. Nu var det lite oklart de första tio minuterna, sedan var det bara att sätta sig ner och njuta av att Sverige lassade in mål efter mål, och kanske tio minuter in i andra halvlek kändes det som att Argentina gav fan i hur det gick. 35-17 till Sverige blev det.

3. Och så ödesmatchen mot DANSKJÄVLARNA igår då. Danmark är regerande OS-mästare och det känns ibland som att Sverige kommer med ett pojklag. Så är det förstås inte, men när man hör om någon spelare att "ja, han har gjort en riktigt bra säsong hemma i Alingsås", eller när man ser att någon är född 1995 så känns det ju...lite ungt, mot ett lag av giganter som Mikkel Hansen och dom andra jättedanskarna.

Mikkel Hansen, dansk landslagsspelare.
Skulle kunna platsa i vilket
kriminellt MC-gäng som helst?
MEN BRA, VÄLDIGT BRA
(som vi brukar säga)

Jerry Tollbring, svensk landslagsspelare.
Skulle kunna bli tillsagd att plocka upp
allt Ninjago-legot innan det är dags att
gå och lägga sig för imorgon är det
dagis?
MEN BRA, VÄLDIGT BRA
(som vi brukar säga)

Men hur som helst: DJÄVLAR vilken match.  Tyvärr var inte marginalerna på Sveriges sida utan det slutade 27-25, men det var en sån där match där Sverige precis lika gärna kunde ha vunnit. Kul att se, måste jag säga, jag som har sett Sverige ligga under och liksom tappa sugen så många gånger, trots att Staffan har stått och gormat från bänken att inga djävla hängbjörkar här nu gubbar! Men det var då det, här var det fullt krig i 60 minuter och det är ju inte Sveriges fel att Niklas Landin har helt övernaturliga målvaktsskills. För det var inget fel på vare sig anfall eller försvar, framför allt försvarsspelet var fan i mig LYSANDE om ni frågar mig. Det hade nog danskarna inte riktigt räknat med. Ja, tyvärr räckte det ju inte riktigt hela vägen, men vilken rolig och nervpirrande match! Handboll när den är som allra bäst!

Nu väntar match mot Qatar imorgon och Egypten på fredag. May the force be with them!

We're living in a material world...

Då var det dags för nästa bloggutmaning, och den här gången ska Mirre och jag gräva ner oss i våra prylar. Utmaningen lyder som följer:

1. Lista fem prylar du inte skulle vilja leva utan.
2. Lista fem prylar som finns i ditt hem men som du verkligen skulle klara dig utan.
3. Oj du har blivit utvald till deltagare i "Expedition Robinson", vilken blir din personliga sak som du tar med till ön?
4. Äger du någonting som har varit utsett till "årets julklapp"?
5. Ett fynd du gjort på loppis eller auktion?
6. Något du köpt till överpris och sedan ångrat?
7. Något du skäms för att äga?
8. Något du är stolt över att äga?


Okej, då kör vi:

FEM PRYLAR JAG INTE SKULLE VILJA LEVA UTAN (utan inbördes ordning):
1. SODA STREAM. Om jag bara fick välja en enda dryck som jag var tvungen att dricka varje dag resten av mitt liv så hade jag svarat kolsyrat vatten. ÄLSKAR kolsyrat vatten, har alltid gjort, men det var en rätt så ansträngande relation på den tiden när man var tvungen att bära hem tunga backar med Vichyvatten från affären och hålla på och krångla med pantbackar och grejer. Nu: kolsyrat vatten närhelst man önskar, i princip direkt från kranen. Mmmm.
2. Eltandborste. ÄLSKAR att borsta tänderna med eltandborste, eller rättare sagt: älskar känslan efteråt, när tänderna känns sådär härligt blanka och rena.
3. KAMIN! Visst kan man leva utan kamin, men vilket tråkigt liv. Och kallt.
4. Dator eller telefon med internet. Älskar detta med att allting är så djävla SMIDIGT! Man slipper ringa, köa, åka till affärer, man kan reka och få vägbeskrivningar och slipper irra omkring i blindo och stå och vänta på folk som inte dyker upp och så vidare. Smidigt liv...mmm. Det vill man ju ha.
5. Mikrovågsriskokaren EASY RICE från Tupperware. Vi äter rätt mycket ris, och nu är det där trista med ris som kokar över (eftersom man inte orkar stå och passa kastrullen) och fyller halva spisen med slajmigt risvatten som bränner fast och luktar illa, samt kastruller med en skorpa fastbränt ris i botten som står i blöt i diskhon ETT MINNE BLOTT. Nu: i med ris och vatten i byttan, på med locken, in i mikron en kvart på full effekt, PERFEKT KOKT RIS VARJE GÅNG. I'm loving it. Nu förutsätter det ju i och för sig att man har en mikro, jag får lägga till det som en egen punkt på denna lista).

FEM PRYLAR SOM FINNS I MITT HEM SOM JAG VERKLIGEN SKULLE KLARA MIG UTAN (utan inbördes ordning):
1. Juicepress. Oklart var den kommer ifrån. Visst är det jättegott med färskpressad juice, men det är fan i mig inte värt besväret.
2. Matberedare. Min man brukar dra fram den när han ska göra Janssons frestelse, och sen tar det en halv dag att montera och demontera och diska alla miljoner delar, och på den tiden har jag skalat och hackat och skivat allting med kniv och skärbräda för längesen.
3. Glassmaskin. Har aldrig någonsin använts i detta hem vad jag vet. Ändå står den där och blänger anklagande högst upp på en hylla.
4. Stämapparat till gitarr. Jag stämmer på eget gehör om det behövs.
5.  Kanske så mycket som 90 % av alla grejer som min man belamrar varje ledig yta i källaren med under förevändningen att "det kan vara bra att ha". Jag är mer en sån som slänger allt som jag inte ser någon omedelbar nytta med, och det är fan inte ofta som jag har ångrat det. Min man sparar på allt från tygbitar till trasiga stolar och gamla elsladdar och FAN VET ALLT. Blir så trött på det ibland att jag vägrar gå ner i källaren.

DET HÄR SKULLE JAG TA MED SOM "PERSONLIG SAK" I EXPEDITION ROBINSON:
Jag förutsätter att produktionsbolaget ger en fri tillgång till solkräm med solskyddsfaktor 50 (annars hade jag bara kunnat vara med i en timme eller så, sen hade jag legat och kliat ihjäl mina soleksem resten av tiden), så min personliga sak skulle vara ett rep. Man har ALLTID extremt mycket nytta av ett rep. Sen hoppas jag vid Gud att någon annan tar med sig en kniv.

ÄGER JAG NÅGONTING SOM BLIVIT UTSETT TILL "ÅRETS JULKLAPP"?
Jajamen! Cd-spelare (1991), mobiltelefon (1994), cd-skiva (1995), "internetpaketet" (1996), bok (1999), dvd-spelare (2000), kokbok (2002), mössa (2003), platt-tv (2004), ljudbok (2006), spikmatta (2009), surfplatta (2010), hörlurar (2012) och råsaftscentrifug (2013). Har dock inte fått något av ovanstående just som julklapp.

ETT FYND JAG GJORT PÅ LOPPIS ELLER AUKTION:
Ja och nej. Alltså, uppskattningsvis 95 % av vårt hem består av grejer som är antingen fådda, ärvda, hittade eller köpta på loppis eller Blocket. Men några direkta FYND verkar jag vara den enda i hela världen som aldrig gör. En gång hittade jag en samling böcker av Upton Sinclair i andrautgåva och i jättefint skick som jag köpte för 2 kronor styck, men hur många har hört ens talas om Upton Sinclair?  Nä, det var väl det jag trodde. Alla andra verkar dock kunna köpa fräna retrogrejer för en spottstyver och sedan sälja dyrt till hipsters på Ebay. MEN INTE JAG. Nej, jag är inte bitter. Jo, lite.

NÅGOT JAG KÖPT TILL ÖVERPRIS OCH SEDAN ÅNGRAT:
En GPS-klocka som jag använde kanske tre gånger och sedan blev den liggande. Har dock "lånat ut" den på obestämd tid till min dotter, så den kommer väl förhoppningsvis till någon nytta.

NÅGOT JAG SKÄMS FÖR ATT ÄGA:
Inget som jag direkt känner att jag måste gömma när det kommer folk, nej. Sen kan jag ju tycka att det kan kännas rätt osmakligt sitta i allsköns lyx och gnälla över typ dåliga tv-program när majoriteten av världens befolkning knappt har mat för dagen.

NÅGOT JAG ÄR STOLT ÖVER ATT ÄGA:
Teckningar och sånt som barnen gjort när de var små. Några tavlor som gammelmorfar Albert har målat. Priser jag har vunnit på tävlingar (kanske inte priserna i sig utan mer vad de symboliserar).



The utmaning continues...

Skynda att älska

Har läst ut Skynda att älska av Alex Schulman. Är inte något jättefan av honom direkt, men visst kan han skriva, det får jag ju ge honom. Och visst är det här en fin skildring av en sons relation till sin pappa. Men jag vet inte, det känns lite som att det här är en berättelse av Alex för Alex och som mest är av intresse för Alex. Jag kände mig inte speciellt berörd av berättelsen, och då är jag nästan lika lättrörd som Helena Bergström (såg t ex näst sista avsnittet av Skam säsong 3 två gånger på raken tidigare i eftermiddags och DET KOM TÅRAR I FLODER fastän jag visste hur det gick, kan jag ju meddela utan att skämmas.  Åh! Isak! Even! Ååååh!). Så jag är inte någon kallhamrad isdrottning direkt. Men Alex Schulman och hans pappas historia kände jag mig helt enkelt inte så intresserad av. SO SUE ME. Den får tre farsdagsslipsar av fem möjliga, och då ingår en bonusslips för bra språk).

Har fyllt veckans kvot av e-böcker på bibblan, så nu får jag väl läsa...något annat.

Varför man ska ta bort vekehållaren på värmeljusbehållaren

Skrev just ett svar på Annikas kommentar till Mina fem bästa miljötips, och tanken slog mig att det kanske inte är så djävla självklart det här med aluminium? Alla kanske inte känner till att aluminium, trots att det är den vanligaste metallen i jordskorpan, är extremt och helvetiskt energikrävande att framställa? (och framför allt kanske inte alla lusläser kommenterar på gamla blogginlägg?) så jag tänkte helt enkelt copypaste:a min kommentar i ett rykande färskt blogginlägg. Så VASSEGO, här kommer förklaringen till varför man ska lossa den där vekehållaren innan man slänger sin värmeljusbehållare i metallåtervinningen:

Det som hamnar i metallåtervinningen sorteras med hjälp av magneter. Då åker ju hela värmeljusbehållaren med p g a att vekehållaren är av järn eller stål (magnetiskt) och då kan man inte återvinna aluminiumet (som själva koppen består av). För att framställa ett ton aluminium krävs 10 000 kWh fossilt bränsle och nästan 20 000 kWh elkraft, dvs extremt energikrävande. Återvinner man istället aluminium så går åt bara 5 % av energimängden. Så det handlar alltså inte om huruvida man ska slänga värmeljusbehållarna i metall eller inte (för det ska man ju), utan den främsta miljögrejen är att man ska ta loss vekehållaren från koppen så att aluminiumskrotet kan sorteras och återvinnas, dvs en energi- och resursbesparing.

Slutsats: Lägg BÅDE aluminiumkoppen och vekehållaren i metallåtervinningen, men peta loss vekehållaren så att magneten kan ta det magnetiska och det ickemagnetiska stannar kvar. DÅ BLIR MILJÖN GLAD för att den slipper göra av med så mycket energi.

Själv har jag börjat köpa refill-värmeljus i stearin istället, vilket känns bättre. Stearin görs av animaliskt fett = förnyelsebart = bättre miljöval, vanliga värmeljus innehåller paraffin, som görs av olja = ej förnyelsebart = sämre miljöval. Plus att man använder ljusbehållaren gång efter gång efter gång istället för att bara elda upp ett ljus och sedan stå där med någonting som måste slängas. Har dock ett GIGANTISKT lager av gamla värmeljus som jag fan i mig inte vet var det kommer ifrån, men det är i alla fall inte från IKEA för där är jag aldrig och jag kan inte påminna mig om att jag någonsin plockat på mig en karta värmeljus när jag är och handlar annars heller. Ändå verkar förrådet aldrig sina, antar att det har med mina stå-rustad-inför-zombieapokalypsen-skills att göra. Aja. Det var allt från miljömuppen för den här gången.

Mamma är bara lite trött

Efter att ha läst Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer, som jag gillade jättemycket, kastade jag mig med liv och lust in i Mamma är bara lite trött av samma författare. Blandade först ihop den med en annan bok och trodde att den skulle handla om en som hade alkoholproblem och väntade hela tiden på att huvudpersonen i ren desperation skulle ta till flaskan. Men det hände ju aldrig, utan den här boken handlar om en som går in i väggen. Halva boken handlar om Minnas stressiga liv med småbarn och lärarjobb och horder av uttalade och outtalade krav från jobb, vänner, omgivning och sociala media. Alltså, jag kände på riktigt hur mitt eget blodtryck stegrades bara av att läsa, och jag kom på mig själv med att skrika i huvudet: MEN SÄG NEJ NÅGON GÅNG DÅ! Men det gjorde aldrig Minna, och så brakade hon in i väggen så det bara visslade om det, och fram till den punkten sträckläste jag i princip. Men någonstans där tappade berättelsen både tempo och handling, och det är kanske ett medvetet val från författaren för att demonstrera hur oöverstigligt jobbigt och meningslöst allt kan kännas när man är i den situationen (tror jag i alla fall). Men jag tyckte inte den andra halvan av boken var något vidare. Man får följa Minna när hon ska arbetsträna och ta sig tillbaka, men den delen av berättelsen griper liksom inte tag utan känns mest tråkig (och det kanske också är meningen?), karaktärerna känns inte så trovärdiga och slutet kändes inte som något riktigt slut och, tja, nä, jag blev lite besviken faktiskt. Den får bara tre adrenalinpåslag av fem möjliga.



Nu läser jag Skynda att älska av Alex Schulman. Alla har ju hyllat hans Glöm mej, men den fanns inte som e-bok så jag laddade ner den här istället. Och den är väl okej så här långt. Kanske lite väl omständlig, jag bryr mig liksom inte om exakt varenda detalj på inredningen i deras sommarhus, eller exakt vartenda barndomsminne därifrån, men den tar sig kanske så småningom? Den som läser får se.

It's good to be on horseback...GULP!

Jag blev ju så himla besviken över att det inte blev någon "frukostridning" för mig så jag började sondera terrängen av utbud. Sånt tycker jag är svårt när man är vuxen och befinner sig i en kategori som går att beskriva som inte direkt nybörjare men inte heller speciellt bra (och det säger jag alltså inte för att gå med håven efter att folk ska invända att "åjo, det är du väl visst", för det är jag inte OCH DET ÄR LUGNT. Behöver verkligen inte vara världsbäst på allt jag gör).

För ett antal år sen kände jag att jag ville börja spela pingis. Spelade/tävlade en del som yngre och tänkte att det kunde vara en lagom motionsform, men de grupper som fanns i Ankeborgs Bordtennissällskap vid den tidpunkten riktade sig antingen till såna som kunde gå vinnande ur en match mot Jan-Ove Waldner och Stellan Bengtsson, alternativt var barn eller pensionärer. Fanns liksom ingen kategori som fångade upp halvkassa vuxna, så jag fick lägga mina pingisdrömmar på hyllan. I den åldern (jag var kanske 23) var det väl även lite mer pinsamt att stå för att vara en halvkass vuxen, man var liksom fortfarande tillräckligt ung för att kunna ha blivit bra om man lagt manken till, men nu när man är drygt 48 jordsnurr kan man ju faktiskt skita i vilket.

Nu visade det sig inte bara vara jag, utan vid efterforskning visade det sig att det om någon månad skulle starta en grupp för just såna som jag: Ringrostiga som vill komma igång, som det så fint hette. Såatteh, det kan hända att jag mailade och sa att jag var intresserad. Köpte ju faktiskt ett par nya handskar i höstas, och de kan ju inte bara ligga i en låda och vara fina.

YOLO, osv.

It's good to be on horseback, för somliga dårå

Årets första jobbdag har klarats av och jag antar att om ett par dagar kommer det förmodligen att kännas som att man aldrig har varit ledig. Sitter nu och degar i soffan med tända ljus och filt och bok och något av alla miljoner gamla avsnitt av Masterchef som visas på någon av alla miljoner kanaler som ljudkuliss i bakgrunden, men har svårt att engagera mig eftersom jag inte har en aning om vilka deltagarna är eller vad de har gjort innan eller ens när nästa program är. Längtar tills på onsdag, då Sveriges Mästerkock börjar. Ja, det var väl höjdpunkterna i mitt liv just nu.

Skrev ju som ett nyårslöfte att kanske (eller ett nyårslöfte ska eventuellt inte vara "kanske"?) börja rida igen. Igår susade jag in på min gamla ridklubbs hemsida och såg att de hade något som hette "frukostridning" varannan vecka. Först åt man frukost och sedan red man en timme och det var bara att anmäla sig om/när man kunde och. DET LÄT JU DÖTREVLIGT, tyckte jag (plus: jättebra att inte behöva binda upp sig en viss dag och tid vecka efter vecka utan att kunna få vara lite flexibel) och slängde iväg ett mail och frågade vilken eller vilka dagar detta var på, för det stod inte. Föreställde mig dock att det var på lördagar eller söndagar och i mitt huvud målades det upp ganska trevliga scener.

När jag började rida på ridskola igen någon gång i början av 90-talet (efter att ha ridit som barn och gjort några års uppehåll i sena tonåren) så fick man nämligen börja i "lördagsgruppen" och lite visa vad man gick för. Sen gick man där ett tag tills det antingen blev någon ledig plats i någon passande grupp eller, om man var helt nybörjare, tills man blivit så pass sadelfast att man platsade i någon av de andra vuxengrupperna. Och jag minns de där lördagsmorgnarna som så himla mysiga. Man red och sen satt man kvar och fikade och snackade och umgicks på ett helt otvunget sätt i den där gruppen som alltså bestod av en näve vuxna i varierande åldrar och med varierande bakgrund. Minns även att vi satt i "klubbis" och även på läktaren och rökte som borstbindare, så vi var väl inga direkta förebilder för Ridsportssverige och dess barn och ungdom. Men roligt var det.

Något sånt hade jag gärna kunnat tänka mig igen, kanske inte vareviga lördag men någon gång ibland när andan föll på. Så jag mailade som sagt och frågade om dagar, och fick svar att det var varannan fredag från 07.30 till 09.45 och var jag kanske intresserad av att komma redan nu på fredag? JAMEN VILKA MÄNNISKOR ÄR LEDIGA DÅ? svarade jag inte, men jag undrade. Undrar fortfarande, men jo, det finns väl en massa människor som har det så flexibelt. Det skulle jag väl också i princip kunna ha, men på mitt jobb har vi veckomöte med tillhörande frukost varje fredag och det är ungefär lika väletablerat som att Kalle Anka visas klockan tre på julafton, och jag har vä-hä-ldigt svårt att tro att någon av mina kollegor skulle ha lust att flytta detta till någon annan dag bara för att jag har fått ett plötsligt sug efter att gå på ridskola. Så det blev ingenting med den saken.  TYVÄRR.

M v h
Besviken_hästtjej_68:a

Jag ska egentligen inte jobba här

Har läst Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer, en bok med en synnerligen passande titel för en som sitter på sista dagen av tre veckors julledighet och V-Å-N-D-A-S. Det är inte det att jag inte gillar mitt jobb, för det gör jag på det stora hela. Det är mest det här med att man jobbar så djävla mycket. Fyrtio timmar i veckan är fan alldeles för mycket. Har blivit bortskämd med att kunna göra exakt vad jag vill om dagarna utan att behöva tänka på vad klockan är eller att man snart måste börja tänka på refrängen för att det är en dag i morgon också och så vidare. Men nu är det alltså åter till ordningen. Jaja. Man får bita ihop.

Men boken då. Ja, jag gillade den skarpt. Det förutsätter kanske att man har en viss förkärlek för socialrealism, men det har jag ju. Boken handlar om Moa, som flyttar till Stockholm för att hålla på med teater och får ett jobb som timvikarie på ett äldreboende. Läste ut den på en kväll, nu var det förvisso ingen tegelsten, men det säger en del om att språket flöt på lätt och ledigt och det var en bra berättelse. Sen måste jag säga att jag beundrar människor som pallar med att jobba inom äldrevården, eller inom sjukvården, eller inom vilken djävla vård och omsorgsverksamhet som helst egentligen. När min pappa låg på ONKOLOGEN (bara namnet kan ju få en att deppa ihop) i somras, vilket han bara hann göra några dagar innan dog, så slogs jag av att personalen där var så...glada. Eller det var ju inte som att de gick omkring och storskrattade, men de var liksom så varma och vänliga och positiva. Att jobba på ett ställe där alla är jättesjuka och/eller döende kan ju inte vara så livat, tänker jag, och man kan ju föreställa sig att de anhöriga som kommer dit inte heller är några lustigkurrar, så jag är på riktigt full av beundran.

Ja, i alla fall. Jag ska egentligen inte jobba här är en jättebra bok. Läs den för bövelen. Den får fyra och ett halvt inkontinensskydd av fem möjliga.  

Sov du lilla videung

Läste ut Sov du lilla videung av Cilla och Rolf Börjlind i natt (den här julledigheten har gjort en hel del dåligt med min dygnsrytm och jag fasar lite när klockan ska börja klämta för mig kl 04.15 på måndag), och den var...inget vidare. Det är alltså fjärde boken i serien som börjar med Springfloden, som gick på tv i våras någon gång. Jag har läst allihop och det här var väl den sämsta, eller om det är att jag börjar bli rätt trött på de här karaktärerna. Olivia Rönning är dryg, Tom Stilton är stereotypen av macho-och-svårmodig-snut och generellt är alla människor så sabla...dysfunktionella att om det hade varit på riktigt så hade de aldrig fungerat som grupp eller i någon form av samarbete överhuvudtaget om ni frågar mig, vilket det inte var någon som gjorde men jag säger det ändå. Alla är så satans svåra och håller på sin integritet som om det vore en djävla dödssynd att bli det minsta lilla personlig med folk man tillbringar en tredjedel av sin vakna tid med. Ändå lyckas den här gruppen förstås lösa de mest invecklade och komplexa kriminalgåtor tack vare snudd på en så övernaturlig intelligens och/eller fantastiska skills som ingen normal människa ens snuddar vid, och det är uppenbarligen inga som helst problem för polismyndigheten att ta in en fd småtjuv eller en fd missbrukare som "konsult" (och de släpper genast allt de har för händer och ställer upp) och fixar och trixar lite med sina oändliga kontaktnät och får fram information som ingen vanlig dödlig krimmare ens hade kommit i närheten av. Eh, ja, men det är klart att man måste krydda den grå polisvardagen med lite sånt, det hade ju varit trist om deckare enbart handlade om poliser som bara gick till jobbet och gråjobbade med trafikövervakning och att samla in fyllon på stan och aldrig någonsin löste några spektakulära fall.

Ja, men i alla fall. Det kan ju få vara lite balans? Den här boken får bara två stulna njurar av fem möjliga.      

Tips till Google angående det här med riktad reklam

 Okej, alla har väl varit med om fenomenet: man googlar någonting, och vips så "råkar" det dyka upp reklam för just det lite här och var på ens internet. Störigt, men inte livshotande så att säga. Vad som är VÄLDIGT störigt är att man kanske googlar någonting EN gång och sen förföljs man av denna reklam i månader. Kollade till exempel upp vissa grejer i samband med att jag skulle köpa ett tennisracket till Adrian i julklapp, detta var kanske i början av november eller så, och jag får fan i mig mer riktad reklam kring tennisrelaterade produkter än vad BJÖRN FAKKING BORG borde få. Så mitt tips till Google är att införa en slags funktion där man kan kryssa i "tack, nu har jag köpt den här produkten/läst den här boken/sett en här filmen och blir bara irriterad om ni fortsätter att bombardera mig med reklam för den". VAD SA NI NU DÅ, GOOGLE? Var det inte en jättefantastisksuperduperidé så säg, va? Jamen varsågod, den bjussar jag på. Alla kommer att älska er/mig för denna funktion.

Utmaning: LOVEBOMBING

Jahapp, då var det dags för nästa utmaning på temat LOVEBOMBING. Nu vill Mirre att jag ska hosta ur mig fem bra saker med mig själv, samt två saker i min personlighet som jag tror att folk retar sig på. Det fick mig direkt att tänka på min mellanstadiefröken Ingrid. Hon var ung (fast vi tyckte hon var ungefär jämnårig med dinosaurierna, men eftersom hon gick i pension för inte så enormt längesen och jag själv snart börjar bli lika gammal så att jag hade kunnat stå och strö palmer och bre ut kläder när Jesus red in i Jerusalem på en åsna, så var hon gissningsvis någonstans mellan 25 och 30, dvs cirka jämnårig med mina BARN) och kanske lite nytänkade (svårt att säga när man inte har något att jämföra med), för med jämna mellanrum skulle vi skriva ner saker vi var bra på och saker vi var dåliga på. Ibland läste hon upp detta och så skulle man gissa vem det var, ibland fick man själv läsa upp vad man skrivit och så skulle ens klasskamrater säga om de tyckte det stämde eller inte. Väldigt oklart vad syftet med detta var, och det enda jag minns av det var att man alltid fick pikar för det man hade skrivit som sin grej att vara bra på, på barns vanliga ömsinta och kärleksfulla sätt ("hahaha, tror du att du är bra på längdhopp, det är du ju inte alls, Pelle hoppar ju mycket längre än vad du gör, HAHAHA SOPA"), och att det aldrig var någon som protesterade mot det man tyckte man var dålig på, utan det gav bara ytterligare bränsle på den elden. Jaha, det var tider det. Eller inte. Men jaja, skitsamma, nu är det LOVEBOMBING som gäller: 

FEM BRA SAKER MED MIG (om ni frågar mig): 
1. Jag är (i vissa avseenden) rätt smart. Detvillsäga jag kan snabbt sätta mig in i hur saker fungerar, förstå olika samband, tröska igenom stora mängder information och snabbt hitta det väsentliga, plus att jag har (i vissa avseenden) rätt bra minne. Är utöver det rätt allmänbildad.
2. Jag är en sån som tar tag i och styr upp saker. Ordning, reda, rutiner, instruktioner, allt sånt är min melodi så det bara visslar om det. Skulle kunna skriva en instruktion så att en flock schimpanser skulle kunna ta över driften av Forsmarks kärnkraftsreaktorer om det behövdes. Är inte heller en person som står handfallen med gapande mun när det skiter sig, utan ställer snabbt om till rådande omständigheter och ordnar till det på bästa sätt. Det är mig ni kommer att ha en enorm nytta av efter zombieapokalypsen.   
3. Jag är verbal och kan konsten att berätta en historia. "Med eposet som ideal" är mitt valspråk. Är dessutom rätt rolig emellanåt. 
4. Jag är lojal och har ett stort hjärta för det/dom jag tror på. Ej konflikträdd om det är något som berör mig (kanske inte annars heller, men där får man väl mer överväga nyttan med omaket).
5. Jag är bra på att laga mat och baka och såna grejer.


TVÅ SAKER SOM JAG TROR ATT FOLK RETAR SIG PÅ HOS MIG:
1. Jag kan säkert uppfattas som rätt dryg och besserwisseraktig, och i kombination med "ej konflikträdd" och "verbal" så: en rätt jobbig jävel. Har dessutom nästan alltid rätt, hahaha.
2. Jag är en sån som "kör mitt race" utan att kolla av vad andra människor tycker först. Får lägga in mentala noter till mig själv att infoga "eller vad tycker du?" i samtal med andra människor för det kommer fan i mig inte av sig själv.  Ett riktigt litet diktatorsämne med andra ord.

En miljöutmaning

Jahapp, nu tycker jag att det är dags att vi pratar lite om miljön, för den mår fan i mig banne mig inte bra.  Jag utmanade Mirre att klämma ur sig följande:

1. Mina fem bästa miljötips.
2. Några miljörelaterade saker jag skulle vilja bli bättre på.
3. Något miljötips som får mig att känna, HELL NO!
Som alla våra bloggutmaningar kommer de ju tillbaks som en boomerang, så nu är det min tur att klämma ur mig lite miljörelaterade meningar. Det visade sig att Mirre och jag tänker rätt så lika här, så det blir lite upprepning, men håll i palestinaschalen för här kommer de:

MINA FEM BÄSTA MILJÖTIPS:

1. Konsumtionsmönstren. Alltså, det finns få saker som provocerar mig så mycket som när folk säger att de "måste" köpa något för att de "har tröttnat". Alltså SERR (som de säger i Skam). För det första: meningen med livet kan väl knappast vara att renovera som om det inte fanns någon morgondag, riva ut fullt funktionsdugliga kök för att man inte gillar färgen på luckorna, köpa nya möbler för att den gamla soffan inte passar med de nya gardinerna och liknande resonemang. Dessutom detta idiotiska: köpa nya kläder för att det kommer en ny årstid? Rimligtvis hade man väl kläder på kroppen även förra hösten/vintern/våren/sommaren och med största sannolikhet DUGER DE YPPERLIGT eftersom vi lever ganska bekväma och stillasittande liv och därför rimligtvis inte sliter kläder på samma sätt som när folk verkligen hade ett kroppsarbete värt namnet. Så man slänger (okej, de flesta lämnar väl ändå till återvinning, vilket är bra) bara för att någon har bestämt att de paltor man hade för typ ett år sen nu är "omoderna". Alltså den som kom på det borde ju få Nobelpriset i dumhet, och de som går på detta borde få dela på detta pris. Det är inte straffbart att vara "omodern", bara så att ni vet. Ja, vad har detta med miljön att göra, undrar kanske nån nu. Ja, men varje grej som tillverkas kräver resurser i form av material och energi och för att inte tala om alla transporter, och för att inte tala om vilka pissiga anställningsförhållanden som råder i de såkallade låglöneländerna där merparten av all skit som konsumeras tillverkas. Ja, för de där jeansen från H&M och de där billiga gardinerna från IKEA:s tygavdelning är inte sådär svinbilliga för att Stefan Persson och Ingvar Kamprad är så djävla schyssta och generösa, de är sådär svinbilliga för att de har sytts av ett barn i Bangladesh som tjänar fem öre i timmen och jobbar fjorton timmar om dagen. Vad jag vill komma fram till är: TÄNK TILL LITEGRANN. Det är inte dödsstraff på att ha samma jeans som förra året. Det är inte nödvändigt att renovera så fort man flyttar. Det är inte nödvändigt att köpa en ny säng vart åttonde år (som reklamen just nu försöker få oss att tro). Förr använde man grejer tills de gick sönder, då lagade man dom och använde lite till. Det funkar nu också.

2. Maten. Japp, här finns mycket att göra. För ett tag sen såg jag någonstans (kanske i Facebookgruppen Ekologiskt är logiskt men jag låter det vara osagt) att någon jätteglad hade hittat ekologisk honung från Guatemala. Alltså hör hur det låter: Ekologisk. Honung. Från. Guatemala. Fatta att den honungsburken har rest över halva jordklotet och sedan förmodligen tagit några rejäla inrikes rundor också. När det finns svensk honung som produceras i princip runt hörnet (tips: gå in på Biodlarna och klicka på "Biodling där du bor" för att hitta en biodlare nära dig. Eller, om du känner för att stötta min bror, skaffa en andel i en av Happy Hives bikupor). Ja, detta var honung. Ett annat exempel var idag när jag var och handlade och skulle köpa äpplen. Affären hade finfina äpplen från Per i Vånga (ett par mil norr om stan) för 29.90 kr/kg. Affären hade också italienska äpplen för 14.90 kr/kg. Alltså, äpplen som har transporterats genom hela Europa kostar hälften av vad äpplen som körts fem mil gör (och då tror jag ju inte att direkt Per i Vånga simmar omkring i ett Joakim von Anka-kassavalv för förtjänsten av sina äpplen). Det är ju något som är riktigt sjukt här. Vad jag vill komma fram till är: köp närproducerat. Om tillräckligt många efterfrågar Per i Vångas äpplen så kommer de italienska äpplena att stanna i Italien. Och nä, det är inte en mänsklig rättighet att äta tropisk frukt från andra sidan jordklotet VARJE DAG ÅRET OM. Tänk lite smartare här. Okej, det är gott med banan och apelsin som det inte är möjligt att odla i Sverige. Men åtminstone på sommaren kan man väl tänka närproducerat och svenskt, och på vintern behöver man kanske inte äta färska jordgubbar och vattenmelon bara för att det går? TÄNK.

3. Sluta kasta mat.  Nu pratar jag inte om butiker som slänger felfri mat bara för att bäst-före-datum närmar sig (det är så dumt att jag inte ens finner ord) utan folk som utan att blinka häller ut en liter mjölk för att "den gick ut igår". Eller motsvarande slängande av matvaror utan att lukta, utan att smaka, utan att tänka (det är också så dumt att jag inte finner ord). Nu menar jag inte att man ska äta mögligt bröd och härsket kött, men alltså HALLÅ? Planera litegrann? Kolla vad som finns hemma innan man handlar? Utgå från vad som finns hemma när man funderar på vad man ska ha till middag? Lägga rester i en matlåda och äta till lunch nästa dag? HUR SVÅRT KAN DET VARA?

4. Sopsortera. Det finns få saker som får mig att bli SÅ HELIGT FÖRBANNAD  som folk som sitter och säger att "varför ska jag sortera soporna för allting blandas ändå sen" (källa på det: obefintlig). Härförleden sa jag i fikarummet på jobbet att man kan lossa på vekehållaren i värmeljusbehållaren innan man lägger det i metellåtervinningen för vekehållaren är gjord av järn och koppen av aluminium, och om vekehållaren sitter kvar så fastnar hela koppen i magneten som sorterar bort järn och då kan man inte återvinna aluminiumet och eftersom det krävs OTROLIGA MÄNGDER ENERGI för att framställa aluminium så kan det ju vara bra att återvinna det som redan finns. Och fick ett GÄSP och "jaja, det är så mycket som man ska göra jämt" till svar. Att peta bort vekehållaren tar inte ens en sekund, hur man veta att det är bra för miljön att peta bort den och sedan INTE PETA BORT DEN? Sånt övergår mitt förstånd. Och ja. Don't get me started med folk som inte orkar slänga saker rätt på återvinningsstationerna, eller för att inte tala om fenomenet att "saker som kastas ut genom bilrutan finns inte". Jag promenerar rätt ofta utmed landsvägen och hade jag fått ett öre för varje ölburk, cigarettpaket, McDonaldspåse eller  plastpåse som jag har sett i diket så hade jag blivit miljonär på max en månad. Sluta upp med det. GENAST. Saker och ting försvinner INTE för att det försvinner ur ditt synfält och för att ingen såg att det var du som kastade det.

5. Sluta resa så förbannat. Jag köper det här att köttproduktion (tillägg till punkt 2: köp bara svenskt, helst lokalproducerat kött) bidrar till utsläpp av växthusgaser, men HALLÅ, FLYGPLANEN? Folk reser ju till Thailand nästan lika lättvindigt som jag åker till stan och det är faktiskt inte hållbart i längden. Och återigen: hur kan det vara så billigt? VEM ÄR DET SOM TJÄNAR PÅ DET? (Okej, jättelätt för mig att komma med det här präktiga rådet eftersom jag inte gillar att resa, men SERR: Det är inte hållbart i längden. Man kan inte ha hela världen lika tillgängligt som sitt eget vardagsrum om det inte sker på bekostnad av något. Så är det. Plus: Sverige är fantastiskt. Prova det?

NÅGRA MILJÖRELATERADE SAKER SOM JAG VILL BLI BÄTTRE PÅ:
Ja, det är ju det här med transporterna. Vi bor på landet, och snart vi fann det, att det behövdes nånting i garaget. Nä, men bor man på landet är man tyvärr ganska hänvisad till bilkörning till och från jobbet eftersom kollektivtrafiken är som den är. Här går det två bussar i timmen, och det hade funkat ypperligt om det inte vore för att mitt jobb inte precis ligger där det ligger en busshållplats och då måste man byta buss och de är aldrig synkade och så tar det TIMMAR varje dag och det tycker jag är så ovärt. Förlåt miljön. Skulle gärna vilja vara en sån människa som tycker att det är okej att lägga fyra timmar om dagen för att resa miljövänligt, eller nä. Stryk det där. Jag är en människa som kommer hem fort och smidigt. TYVÄRR.
Sen jobbar jag på att bli bättre på att laga vegetariskt, eller snarare att komma ut tänket att mat slentrianmässigt ska bestå av kött-och-potatis-och-sås. Eller fisk-och-någonting-annat-till. Vill bli bättre på att hitta alternativ till kött och fisk helt enkelt, och även kunna variera fiskrätterna en smula. Viljan finns, men rätt ofta drar jag ändå till med någon rätt ur standardrepertoaren för att a. det är så förbannat gott, eller b. jag tycker mig inte ha tid eller lust eller ork att stå vid grytorna och experimentera. DOCK: Köper bra kött. Lokalproducerat och alla djur har åtminstone rent teoretiskt varit glada och lyckliga så länge de var i livet.   


NÅGRA MILJÖTIPS SOM FÅR MIG ATT KÄNNA HELL, NO:
Ja, det är ju det där när folk börjar diskutera miljövänliga schampon och det glider in på "inget schampo" och den ena efter den andra vittnar om att de inte tvättat håret på månader. Jamen hur äckligt verkar inte det? Eller att man ska använda typ kokosolja och bikarbonat och äppelcidervinäger och jag bara, men det är ju MAT? Sen hade jag nog aldrig pallat använda tygblöjor heller. En spann med begagnade stinkande tygblöjor i blöt i badrummet: Nej tack. En rejäl bajsblöja rätt ner i sopnedkastet: ALLA GÅNGER. Förlåt, förlåt, förlåt, men så är det.

Nästa utmaning - MAT!

Det passar väl prima att en av årets första utmaning handlar om mat. Mat som är så gott. Mat som man efter julens frosseri förmodligen borde förhålla sig lite avståndstagande till, men...mat är ju så gott. Älskar mat. Kan på riktigt bli helt harmonisk av att bara sitta och tänka på mat jag ska laga (och äta).

Här kommer alltså årets första MATUTMANING från Mirre:   

1. Bästa matminnet.
2. Det äckligaste jag någonsin ätit.
3. Om min favoritskådis knackar på dörren där hemma...vilken maträtt bjuder jag på?
4. Fem saker man alltid hittar i mitt kylskåp.
5. Fem saker man aldrig hittar i mitt kylskåp.

6. Jag får ge ut en kokbok - vad ska den heta?

7. Jag vill dela med mig av ett favoritrecept här och nu (får ej innehålla kött/fågel) - vilket recept blir det då?

 

Okej, håll i kockmössan för nu blire åka av:

 

1. Mitt bästa matminne upplevde jag på ett "guest house" någonstans på landsbygden utanför Glasgow som jag bodde på i början av 90-talet och som jag TYVÄRR har glömt vad det heter, det enda jag minns är att det samtidigt spelades in en tv-serie i närheten, som jag hade för mig hette någonting i stil med "Gården i dalen" (men när jag googlar får jag bara träffar på någon norsk bok, så jag minns väl fel då), ja men I ALLA FALL. Detta "guest house" drevs av ett lantbrukarpar och det slog alla rekord i god mat och gästvänlighet. Till frukost kom bonden själv och frågade vad man ville ha, äggröra? nybakat bröd? nyfångad forell? ost från det lokala ysteriet? ingenting var liksom omöjligt och så fick man det serverat på ett sätt som var värdigt en nobelpristagare. Under frukosten småpratades det om vad man hade för planer under dagen och då fick man tips på vart man kunde åka, var man kunde äta lunch, hjälp med praktiska saker ("Vill ni hyra hästar och rida? Vänta lite, jag ringer en kompis") och rent allmänt goda råd ("ta inte den vägen även om den ser närmare ut på kartan, för det är ett vägarbete där"). Sen åkte man iväg på sina turistgrejer på dagen och samlades till middagen igen. Dessa middagar var som tagna ur en annan värld. Först fick man sitta framför brasan i vardagsrummet och dricka sherry och konversera (eller klappa familjens hundar som låg och snarkade på golvet) medan bonden och hans fru stökade med matlagning och dukning. Maten var "local", alltså närproducerad, köttet var antingen från den egna gården eller vilt som bonden själv skjutit eller fiskat, allting tillagades i deras kök och serverades vid bordet där alla satt (tror de hade 4 eller 5 rum så man var kanske tio personer). Och det var förrätt, huvudrätt, efterrätt och därefter ost och kex och slutligen kaffe och kaka innan man tvärmätt vacklade in på sitt rum för att gå och lägga sig och smälta maten. Det fanns nämligen inget annat att göra där, rummen var pyttesmå, varmvatten kostade extra och tv var inte att tänka på, men det hade man ju lätt kunnat uthärda för att få uppleva den maten igen.  Som sagt. HIMLA SYND att jag inte kommer ihåg vad det heter (om det ens finns kvar). Tro inte att jag inte har googlat som en tossing, men jag har tyvärr inte fått något napp.

 

2. Det äckligaste jag någonsin ätit är nog PÖLSA. Pölsa är typ hackade kokta inälvor som man "avnjuter" med rödbetor och potatis.  Pölsa på burk var någonting som min mamma brukade ta till när inspirationen tröt, vilket den uppenbarligen gjorde rätt ofta för jag tycker vi åt pölsa minst en gång i veckan i vissa perioder när jag var barn. Har aldrig ätit det i vuxen ålder och kommer inte att göra det om jag inte står i begrepp att svälta ihjäl, då kan jag möjligen tänka mig att ompröva detta beslut. Men med viss tvekan. BLÖRK.

Pölsa från helvetet.

 3. Om min favoritskådis HARRISON FORD skulle råka ha vägarna förbi Degeberga och få för sig att göra ett spontant besök chez moi, vad skulle jag då bjuda på? Spontant känner jag att vad synd att han inte kom hit igår, för den maten hade räckt åt honom också och var nog värdig en Hollywoodkändis. Jag gjorde ett örtsmör på rivet citronskal, dragon, finhackad lök och vitlök som jag klappade in en (eko)kycklingfilé med, brynte i stekpanna och sedan skjuts in i ugnen på 175 grader. Vispade ur det som var kvar i stekpannan med vatten, balsamvinäger, soja och creme fraiche, vilket fick stå och småputtra under tiden som kycklingen var i ugnen och som jag sedan redde av till en sås som helt enkelt var to die for. Det var förbaskat synd att Harrison Ford inte kände detta på sig, för det hade räckt till honom också (de här kycklingarna har fått växa långsamt och länge och köttet från en filé räcker ledigt till två personer plus fyra matlådor). Åts med potatis från egen odling. Mat för en drottning. Mmmm. 

 

4. Fem saker man ALLTID hittar i mitt kylskåp:

a. Vattenflaskor. Finns det något godare än riktigt kallt kolsyrat vatten? 

b. Lök. Går det ens att föreställa sig ett kök utan lök? Ibland ser jag folk i affären som köper EN lök (säkert för att de planerar att laga mat efter ett recept som innehåller "1 gul lök"). Hur kan man ens laga mat som inte innehåller lök? Jag får nästan panik av bara tanken på att bara ha EN lök. 

c. Créme fraiche. Har det ofta i såser, grytor, som tillbehör till soppa, tacos, grönsaker, grillat...nästan allting blir godare med créme fraiche.

d. Jäst. Bakar i princip allt bröd som konsumeras, så det går alltid åt.

e. Vitt vin. Skål!

 

5. Fem saker man ALDRIG hittar i mitt kylskåp:

a. Ostron. Tycker det verkar så sjukt överskattat och snobbigt. Speciellt folk som berättar för en att ostron är en delikatess, blir så djävla provocerad. Tror mer på dom som säger att ostron är som att svälja en snorloska.

b. Gåslever. För det första föds gässen som ska offra sin lever upp under fullständigt vidriga förhållanden och för det andra är mitt intresse för inälvsmat rätt svalt.

c. Sniglar. Alltså, nej. Det är verkligen ingenting som jag någonsin har känt mig sugen på.

d. Musslor. Se ostron. Åt en pilgrimsmussla i år, det var premiär för mig (och för pilgrimsmusslan får man väl tänka), men det var ju som att äta en välsaltad rå köttbit? Ej jätteupphetsande om ni frågar mig.

e. Skaldjur. Kräftskiva, hummerfrossa, vitt vin med räkor...det har helt enkelt aldrig lockat mig.

 

6. Hurra, jag har vunnit Sveriges Mästerkock och får nu ge ut en kokbok, eller nähä, jag fick visst nöja mig med att döpa en kokbok i tanken. Min kokbok får heta Koka soppa på en spik och ska ha temat "laga svingod mat på rester". Det här med att folk kastar mat? Det duger ju inte. Matrester är en resurs och är det något jag är bra på så är det att trolla fram en kunglig måltid av i princip ingenting. Ge mig bara en lök och lite créme fraiche så. 

 

7. Nu ska jag dela med mig av ett favoritrecept, som inte får innehålla kött eller fågel. Eftersom jag redan har bjudit Harrison Ford på kyckling så kommer här ett recept på vegetarisk lasagne, som jag fått från Sonja och sedan modifierat lite efter eget tycke och smak:

 

3 lökar

4-5 vitlöksklyftor

2 morötter

1/4 vitkålshuvud (c:a)

1 näve djupfryst hackad bladspenat eller grönkål

1 burk krossade tomater

1/2 burk vatten (c:a)

1 dl rödvin (c:a)

1 dl ketchup (c:a)

salt och kryddor

500 g Keso

200 g fetaost (eller hur mycket det nu är i ett sånt där block i storleksordningen kortlek).

lasagneplattor

riven ost efter behag

 

GÖR SÅ HÄR: Skala och finhacka lök, vitlök, morot och vitkål, fräs detta i smör eller olja några minuter tills det mjuknar. Häll över krossade tomater, fyll den tömda förpackningen till hälften med vatten och häll i det med (så får man med allt). Låt koka upp, häll i rödvin, ketchup och bladspenat eller grönkål (eller båda, det har ingen dött av). Låt koka upp igen, smaka av med salt och kryddor efter tycke och smak (jag gillar cayennepeppar och chili, annars funkar svartpeppar till allt).

 

Ta fram en ugnsfast form. Häll i en skvätt av tomatsåsen så att det täcker botten. Lägg på ett lager lasagneplattor. Klicka ut ungefär 1/3 burk Keso och smula över 1/3 av fetaosten, det är ej nödvändigt att varenda kvadratcentimeter av plattan täcks, och häll på tomatsås så det täcker. Upprepa i 3 lager. På översta lagret strös slutligen ett generöst lager riven ost. Skjuts in i nedre delen av ugnen på 175 grader i...40 minuter nånting.  Det här är väl 6-8 portioner beroende på hur glupsk och/eller stor i maten man är. ENJOY. 

 

 

 

 

Hej 2017, här kommer fem nyårslöften

Så var det nytt år och nya friska tag. På nyår var vi hemma, skotträdda Boris skulle ha Sileo i munhålan varannan timme från eftermiddag och framåt och låg som tigerskinnet i "Grevinnan och betjänten" mest hela kvällen. Vi bläddrade bland våra hundrafemtio - känns det som - tv-kanaler och konstaterade att Karate Kid ett var det mest sevärda alternativet. Allvarligt? Är alla människor verkligen ute och partajar som om det inte fanns någon morgondag? Vi letade fram gamla goda filmen The Committments ur dvd-samlingen och avnjöt den. Fuckin' deadly!

Jag höll mig vaken över tolvslaget, vilket inte händer varje år precis. Ja, det var en nyårsafton att minnas. Eller kanske inte.

Hur som helst är det dags att anta bloggutmaningen som Mirre och jag håller på med,  nämligen att presentera fem (5) nyårslöften. Läste någonstans härförleden att folk i allmänhet bara håller 10 % av de löften som avges, och det låter väl ytterst realistiskt. Okej, vi får väl se hur det går med mina. Och Mirres. Uppföljning om ett år!

Löfte # 1: Ja, men det är ju den där förbannade fönsterputsningen. Alltså, det finns ingenting som jag tycker är så djävla tråkigt som att putsa fönster, samtidigt som jag tycker det är sjukt störigt med smutsiga fönsterrutor, en typisk lose-lose-situation alltså. Det gick väl an när jag bodde i lägenhet och dels inte hade så många fönster och dels hade fönster där man kunde putsa utsidan inifrån så att säga. Det var inte roligt då heller, men åtminstone görbart. Sen vi flyttade till hus har det blivit en mental puckel som är ungefär lika hög som Mount Everest att ta sig över. I vårt hus kan utsidan av fönstren nämligen bara putsas från utsidan, och de sitter så högt upp att man måste ha en stege för att nå, även på undervåningen, lika med jättejobbigt alltså. För ett par år sen fick jag tips från en kollega om ERIKS FÖNSTERPUTS, och det var fan i mig det bästa beslut kring städning som jag tagit. Varannan månad från och med då kommer ERIK (eller ska vi vara mer sanningsenliga så är det snarare Andrzej och Marius eller vad de nu heter) och putsar fönstren på nolltid för några hundralappar. Så vad GNÄLLER JAG DÅ FÖR? Jo, för invändigt är det ANNAS FÖNSTERPUTS som ska jobba, och det händer liksom inte. 2015 köpte jag en fönsterputsgrej som enligt samstämmiga vittnen hade revolutionerat fönsterputsningen. Lovade då att jag skulle börja använda den. Bröt det löftet. Nu ska jag ta nya friska tag. 2017 ska bli det år då fönstren putsas även invändigt med en viss regelbundenhet. Åtminstone en gång. Amen.

Löfte # 2:  Fortsätta på min inslagna bana med mindre kött och mer vegetariskt. 2016 gick rätt så bra, men 2017 kan bli ännu bättre. Självklart ska jag såklart bara köpa svenskt kött från djur och fåglar som haft det bra och ägg från hönor som får gå ute och sprätta och mysa i lagom stora flockar.

Löfte # 3: Med risk för att härmas: Använda min fantastiska elcykel MAJA mer. MAJA och jag blev ett par 2014, och då var intentionen att cykla till och från jobbet en dag i veckan, och det gjorde jag...ett tag. Hösten 2015 började min man plugga i Malmö och fick åka hemifrån i svinottan och då blev det så långa dagar för hundarna om jag skulle cykla (det tar mig alltså cirka 75 minuter enkel resa eftersom vi bor på landet och mitt jobb är i stan och dessutom NORR om stan som vi bor tre mil söder om), men med en elcykel är det ju aldrig jobbigt att cykla, det tar bara lite längre tid. Alltså fick MAJA och jag ta en paus i vårt förhållande tills min man pluggat klart, vilket han gjort i somras. Antal gånger som jag cyklat till jobbet i höst = 0. Bara av ren lathet, eller jag skulle väl kunna skylla på att jag haft en extremt stressig jobbhöst, för det har jag, men seriöst...det är bara en dålig ursäkt. Här måste det till en SKÄRPNING! Bestämmer nu att fredagar ska bli min cykeldag under 2017, så länge det inte är snö eller ishalka. Mörker, regn och lättja är inte godtagbara ursäkter.

Löfte # 4:  Mirres löfte var att säga mer JA, men mitt är att säga mer NEJ. Och då menar jag såklart inte att säga NEJ till roliga grejer, utan NEJ till människor och/eller aktiviteter som tar mer energi än vad de ger. Energitjuvar, vik hädan. Ni har icke i mitt liv att göra mer.

Löfte # 5: Tänker verkligen inte lova något storslaget i stil med att "börja träna", men något hälsorelaterat måste väl ändå till. När jag var Gudinna för en dag så fixade jag så att man kunde äta obegränsade mängder choklad utan att gå upp ett gram, men det verkar vara något fel på mina superkrafter för det funkar inte? Nu tycker jag det är rätt trist att avstå från göttigheter, alltså måste man ju röra på fläsket för att det inte ska cementeras i bilringar och dubbelhakor, det är den hårda och trista sanningen. Jag har ju tränat rätt mycket i mina dagar, men här på landet är ju utbudet rätt så klent i allmänhet och i byn vi bor i synnerhet. Här finns FRISKIS & SVETTIS en kväll i veckan and that's it. Jag har testat FRISKIS & SVETTIS i flera omgångar, alltid med intentionen att "all träning som blir av är bra träning", men seriöst (eller "serr" som de säger i SKAM), det är verkligen inte min grej. Det var tider när man bara kunde snöra på sig löpardojorna och ge sig ut och springa en mil för det kan man ju göra var man än befinner sig, men en krånglande disk har satt P för allt sånt roligt. Funderar på att ta upp ridningen igen, det är bra och allsidig träning. Kanske inte jämt, men lite oftare än turridning på islandshäst en gång om året. Det får bli, om inte ett löfte så i alla fall en målsättning. Nu vågar jag fan i mig inte lova något mer.