tisdag 31 januari 2012

Sista inlägget för jäveljanuari

Nu du jäveljanuari är dina sista timmar räknade. Snart kommer lilla smidiga februari att skutta förbi på sina pigga ben, tätt följd av gladlynta mars och sedan, sedan är det VÅR. Hatar vintern även om den vi haft i år har varit väldans skonsam jämfört med 2009 och 2010 och jag hade inte gnällt en stavelse om det bara hade fortsatt vara några fjuttiga plusgrader, det tycker jag faktiskt att man kan få unna sig här i södra delen av landet. Men nu ligger det "rysskyla" över landet och hostar ur sig minusgrader så det står härliga till. Idag fryser jag dessutom helt osannolikt mycket om fötterna. Jag fryser nästan aldrig om vare sig händer eller fötter, använder till exempel bara vantar när jag skrapar rutorna på bilen på morgnarna, aldrig annars. Jag har helt enkelt svinbra blodcirkulation, men nu ikväll känns fötterna ta mig fan som två isbitar. Trots både brasa i kaminen, raggsockor och fårskinnstofflor. Mycket obehaglig känsla. Tror det är jäveljanuari som utöver någon slags voodoo, eller hoodoo som det korrekta uttrycket lyder. Voodoo är religionen, hoodoo är själva utövandet, har jag lärt mig av att se på amerikansk skräckfilm så det måste ju vara sant.

Som grädde på moset så är det alldeles otroligt kyligt vårt sovrum. Det är karaktärsdanande, men trist. Vi målade fönster i somras och då började det som bekant regna så in i helvete, så helt andra saker än isolering fick prioriteras. Typ att få färg på det nakna trävirket så att inte jätteregnen skulle sugas in där och få fönstren att svälla så att de inte skulle gå att stänga alls. Isoleringen är därför lite bristfällig på sina ställen, men det har inte spelat någon roll så länge temperaturen var behagliga 5-6 plusgrader, men nu när det är lika många minus kombinerat med snålblåst så är det JÄVELKALLT i sovrummet på grund av kyla och drag. Speciellt efter att man har suttit och snudd på hånglat med sin älskade gjutjärnskamin hela kvällen och sedan släpar sig upp en våning för att slänga sig i bingen. Det blir nästan som ett kallbad efter en bastu, föreställer jag mig åtminstone, jag är ingen bastufantast och sitter inte inne med fakta. 
Imorgon är det jag som klistrar fönstren, vi var ju på Ica i Gärsnäs och bunkrade klisterremsor redan i höstas, men sedan har det liksom inte blivit av. Jag sa i och för sig igår att jag skulle göra det idag, men idag blev det liksom inte heller av. Det är ju så sabla kallt i sovrummet att man drar sig för att vistas där. Detta är vinterns moment 22, varsågod Joseph Heller om du får lust att skriva en uppföljare någon gång. 

Jäveljanuari. Allt är ditt fel.

På spåret vecka 4

Jajaja, jag vet att det är vecka 5 nu, men Lag Soffan har haft förhinder fram tills nu. Tack SVT Play. Och ikväll var vi outstanding. 44 poäng skrapade vi ihop till skillnad mot Carl-Johan och Johanna (26) och Christer och Morgan (25). Värt att notera är också att vi fick 20 poäng av 22 möjliga bara på Dublin. Klarade resan på 10 poäng samt kunde ALLA frågorna utom den med pojkbandet, men det är ju snarare ett tecken på att allt är som det ska om ni frågar mig. Men i övrigt, man (jag) bara: Stout! Shamrock! Påskupproret! Michael Collins! Boomtown Rats!, osv i all oändlighet, och då har jag överhuvudtaget aldrig satt min fot på Den Gröna Ön. Sedan glänste jag kanske inte fullt så mycket på Vasa och Karlskrona, men Lag Soffan som helhet imponerade ändå stort, om jag får säga det själv. Slutskrötet* för idag.

* På rikssvenska: "Nog med skryt"

I hate Biltema

I morse när jag körde till jobbet var jag tvungen att tanka eftersom det knappt ens var tal om ångor utan snarare bara några ledsna bensenringar som låg och skramlade längst ner i tanken. Svängde in på Jet och skulle till att låsa upp tanklocket, men nähä, då gick väl inte det. Trixade lite, men nyckeln gick inte ens ner halvvägs, men av någon anledning gick det ändå att öppna. Obs, låser ALLTID tanklocket, så min första tanke var att någon klåfingrig fan hade försökt bryta sig in och sno min bensin. Ja, då stod plötsligt ett besök på BILTEMA på agendan, för när bensinpriset är uppemot femton kronor litern känns ett låsbart tanklock som ett måste även om man inte bor i Chicago direkt. Så tänkte jag även passa på att införskaffa en ny glödlampa till kupébelysningen eftersom den lade av för några dagar sedan. Den höll bara i 22 år, det var väl inget vidare.
Sagt blev gjort. Jag hatar Biltema, men de har ju fan precis allting i sitt sortiment. Nästan i alla fall. Så jag plockade glad i hågen ihop tanklock, talgbollar, fågelfrö, en lampa till carporten vedporten, batterier, nya torkarblad och så vidare. Sedan hamnade jag på lampavdelningen och blev precis matt. Aldrig i helvetet att jag skulle orka titta igenom alla miljoner olika sorters glödlampor och försöka räkna ut vilken som passar i kupén till min Volvo. Jag tog en kölapp till informationsdisken och väntade mig tålmodigt igenom ett par kunder som velade mellan vad som kändes som alla oljefilter som finns i hela världen, men till slut blev det min tur. Framförde mitt lilla ärende till en slö yngling och han bara Vadå kupébelysning? och jag: Jamen det som tänds när man öppnar bildörren och han började höglöst slå mitt registreringsnummer och scrolla sig fram i vad jag inbillade mig var Biltemas artikelregister, men det kan ju mycket väl vara någon smaskig porrsida också. Till slut sa han att han "inte kunde hitta den" och jag bara: WHAT?, hur svårt kan det vara liksom, men hans enda förslag var att jag skulle "ta med lampan in nästa gång så man kunde jämföra". Jamen tack för ingenting då.

Fick alltså åka därifrån med delvis oförrättat ärende, och sånt stör mig sjukt mycket så på vägen hem svängde jag inom Salvatores bilverkstad istället, med den bittra föresatsen att ALDRIG MER sätta min fot på Biltema. Framförde mitt ärende till (tror jag) Salvatores fru, och hon bara Jamen jag skickar ut Linus så får han titta, så det blir rätt lampa! Det kallar jag service. Linus pillade flinkt bort lampglaset och konstaterade att lampan såg hel ut. Fattas bara annat, den har ju inte mer än 22 år på nacken. En säkring, föreslog Linus och började rota under askfatet, där säkringarna av någon outgrundlig anledning är placerade, men nej, alla var hela. Nu kände jag att det hela nog började  tangera gränsen för hur mycket service man kan få till priset av en glödlampa när man dessutom inte ens behöver köpa en ny, och dessutom var det, påpekade Linus, ändå snart dags för 1000-milaservice, så helt plötsligt stod vi och bokade tid för det istället. Så på ett sätt var det ju tur att den där trögröven på Biltema inte hittade rätt glödlampa i sitt vidlyftiga sortiment. Det hade ju varit förargligt att behöva punga ut med kanske 29 spänn för en ny lampa när man har en 22-årig som fungerar perfekt. I teorin alltså.

Ja, och sen när jag kom hem och skulle testa mitt nya tanklock så  fungerade plötsligt det gamla, både att låsa och att låsa upp igen. Så nu har jag ett reserv-tanklock istället. Jag tror någon skämtar aprilo med mig här.

måndag 30 januari 2012

I familjens sköte

Idag när jag var på väg hem efter ett spinningpass på Familjegymmet, så klev det in en karl och tjoade till en kvinna: Jag ska hälsa från din man, jag pratade precis med honom. Han har det jättebra i fjällen, bara sex grader kallt och perfekt före. Han saknade inget utom dig!
Så nu vet vi det, liksom. Sedan berättade samma karl för alla som ville veta att han hade varit i Kina och köpt ett par progressiva glasögon för bara 300 kronor, och man fick dom efter bara en timme! Jag hade lust att fråga hur länge de höll, två timmar kanske?, men det kändes elakt att lägga sordin på den uppsluppna stämningen som uppstår när en riking har gjort ett riktigt kap, så jag hasade ut till min älskade Volvo 740 som stod och skämdes bland BMW-SUV:arna och susade hemåt istället.

På ett gym är det alltid smockat med folk efter nyår när alla ska sätta igång och förverkliga sina helt orealistiska nyårslöften om viktminskning och sundare liv. Det är lite jobbigt att det är knökfullt på alla pass, men det brukar tunnas ut i leden någon gång i mitten av februari och sedan är det som vanligt igen.
Vad som är lite roligt är dock att folk kan köra varv efter varv  på parkeringen utanför gymmet för att kunna sno åt sig de platser som är närmast entrén. Som om man skulle falla död ner om man var tvungen att gå 50 meter extra när man ska in och bränna fett. SMART!

Och så var handbolls-EM över för den här gången

Och Danmark klådde Serbien på deras hemmaplan, FANTASTISK match och de rödvita förtjänar absolut sin medalj. Även om det nu ställer till det för Sverige som hamnar i en svårare OS-kvalgrupp, men vad skulle Danmark göra då, förlora med flit för att vara lite schyssta mot sitt grannland? Skulle Staffan och Ola erbjuda Skåne och kanske även delar av Halland och Blekinge som betalning för en läggmatch? NJA, så går det inte riktigt till ens på Saltkråkan. Tyvärr (för Sveriges del). Men i övrigt: Grattis, Danmark. Snyggt jobbat.

söndag 29 januari 2012

I kennelhostans skugga

Sitter här med fötterna på bordet och fulsurfar. Älskar min Aladdinasksstora laptop som möjliggör detta. Bredvid mig i soffan slumrar Remus, tax med rätt att hosta. Skotträdda Boris var ju på pensionat över nyår för att slippa traumat med raketer och smällare. Det gjorde han, men istället drog han med sig ett kennelhostevirus hem. Det där kennelhostevaccinet som man betalar dyra pengar för måste ju vara tillverkat av upplösta sockerpiller eller något, för Boris blev jättedålig. Hosthosthost i fjorton dagar och sedan blev det en bakterieinfektion på det och ännu mera hosthosthost och BLOD, men sedan fick han penicillin och blev bättre. I samma veva kastade Remus, som dittills stått pall för de massiva virusduschar som han utsattes för dagligen, in handduken, så nu är det två hosthosthostande hundar här hemma och då kan man ju hålla sig för skratt. När Boris hostar så låter det som en människa i långt framskridet stadium av tuberkulos, och det är ju illa nog, men när Remus hostar låter det som när tjejen i Exorcisten får sina anfall.

En skön mix av sanatorium och skräckfilm. Stephen King skulle kunna komma hit och hämta inspiration om han hade kört fast och liksom behövde känna in sig i någon ny läskig miljö. Välkommen, säger jag bara.

Detaljer

Somnade ifrån Lars Norén och hans Detaljer igår efter cirka en timme. Så rolig och spännande var den.

lördag 28 januari 2012

"Ja, tjena det är E.T. Skulle jag pulla dig ikväll eller?"

Har precis kollat på filmen E.T. som jag inte har sett sedan jag såg den på bio någon gång strax innan Herren såg att jordens ondska var stor och anbefallde Noa att bygga en ark. Det var jättejobbigt att se den på bio eftersom det var så sabla sorgligt i slutet när E.T. och Elliot skulle skiljas åt, för jag var där tillsammans med en kille jag ville impa på och då passade det sig liksom inte att sitta och snörvla i biomörkret som en annan mes. Ibland är det så himla skönt att INTE vara tonåring. Nej förresten, stryk ibland. Det är ALLTID skönt att slippa vara tonåring.

Nu var det skönt att sitta hemma i soffan och vara 43 och få snörvla exakt hur mycket man ville, men uppenbarligen hade jag kunnat bearbeta det här tragiska avskedet under de 30 år som förflutit sedan jag satt där på bion med ett påklistrat leende och en stor klump i halsen, för nu kändes den inte sorglig utan mest...lam. Var det något som var sorgligt så var det väl det skitkassa skådespeleriet, det var ju bara E.T. själv som höll ställningarna som trovärdig. 

Nu ska jag ta en titt på det svenska relationsdramat Detaljer som Lars Norén har skrivit manus till. Då kan man nog få en och annan anledning att börja lipa. Mikael Nykvist är också med, vilket är ytterligare ett skäl till att deppa ihop. Älskar svensk film som FAN.

Shoppingdag

Idag åkte vi till stan för att uträtta lite ärenden. Uträtta lite ärenden = köpa fiolstråke (min man), köpa te (jag) och gå på Erikshjälpen (båda). Det slumpar sig dessutom så fint att både musikaffären och egyptiern*, affären där jag köper te, ligger snudd på vägg i vägg, vilket gör resan till stadens centrum till en logistisk fullträff. Kunde ju inte bli bättre, tänkte jag aningslöst utan att veta vad den här dagen skulle ha i sitt sköte.

Men! När vi parkerade utanför egyptierns, som alltså är en affär där jag har handlat te och kryddor och agavesirap och den godaste balsamvinägern och fairtradechoklad sedan typ urminnes tider, såg det oroväckande mörkt ut på Kameruns avbytarbänk. Eller i egyptierns butik rättare sagt. Helt nedsläckt, och med en otäck lapp på dörren. Jamen då har butiken upphört bara sådär. Eller det var väl inte bara sådär, för tydligen har egyptiern jobbat 6 dagar i veckan i 14 långa år och nu var han trött på det och ville göra något annat än att förse Ankeborgs invånare med ekologiska och vegetariska naturprodukter. Typ ha lite semester. Det kan man väl kanske förstå, men ändå, man måste väl inte lägga ner hela denna fina verksamhet för det? Kunde de inte satt någon i lära som kunde ha fått ta över? Egoistisk som jag är oroade jag mig dessutom bara för hur jag nu skulle få tag på mina livsviktiga leveranser av grönt te och god curry och billig agavesirap, för att inte tala om den godaste balsamvinägern. Det var ett nederlag så stort att jag nästan inte kunde bära det.
Dessutom visade det sig att det enda stället där jag hittade te i lösvikt i hela djävla Ankeborg var en delikatessbutik, och då är priserna därefter. Och där är de dessutom inte tillnärmelsevis lika trevliga som egyptiern och hans fru. Inte mot mig åtminstone, men det stod någon sån där stiff upper lip-gubbe och köpte någon dyr och snobbig ost och jag tyckte nog att det fjäskades en hel del kring honom.  Men när jag frågade efter grönt rabarberte så hade de inte ens det, för "nä, om vi har en smak som svart te så tar vi oftast inte hem den i grönt". Sån där Sovjetfilosofi passar sig väl inte om man håller sig med en kundkrets som har "sosse" som sitt värsta skällsord. Nu tvingades jag byta från rabarber till någonting med gojibär, men det ska ju vara asnyttigt så det kanske inte är hela världen. Men ändå.

Så nu är det SORG efter egyptiern. Min man menade på att såna där affärer som egyptierns, de finns ju "överallt, typ i Malmö". Ja, men det är ju rätt drygt att åka ända till Malmö för att köpa 2 hekto te och lite curry. Men så får det väl bli framöver. Man får helt enkelt börja bunkra. 

Sedan åkte vi till Erikshjälpen. Där var det knökfullt med folk, mest pensionärer som stod och hängde på kundvagnar och avhandlade senaste PRO-nytt, samt familjer med skrikande spädbarn som tacklade sig fram mellan ställningarna med barnkläder för att roffa åt sig fynd.
På Erikshjälpen i Tomelilla, som är den enda Erikshjälp jag kan referera till, där har man det som på de flesta loppisar, fasta priser på böcker. Typ fem spänn för pocket och tio för en inbunden. Smidigt och enkelt och billigt. På Erikshjälpen i Ankeborg har man en annan filosofi. Där har varje bok ett individuellt pris, vilket innebär att personalen måste stå och slå upp varenda bokdjävel för att se vad de kostar. Och det är helt sinnessjuka priser också och slutligen inte alls särskilt billigt. Jo, billigt i förhållande till vad det skulle ha kostat nytt förstås, men det är mer antikvariats- än loppispriser. Och som sagt, sinnessjuk prissättning. Köpte några pocketböcker, en kostade 15 kr, en kostade 16 kr och en kostade 26 kr. En inbunden bok kostade 28 och en annan 22. Så snappade vi åt oss Robin Hood på VHS, den kostade 7 kronor medan Snövit och de sju dvärgarna som stod bredvid kostade en femma. Vad är meningen med detta? Är det inte FAN så mycket enklare att bestämma att alla VHS-kassetter kostar till exempel 5 kronor, pocket 15 (dyrt) och inbundna böcker 30? Fatta vad jobbigt att sitta och prismärka varenda bok och varenda film och fatta vilken tid det tar när den stackars tanten i kassan måste fumla upp varenda bok och bläddra för att hitta det pris som någon skrivit någonstans inuti samt famla med läsglasögonen för att konstatera att jo, det står 23 kronor, och så upprepa detta för kanske 20 böcker (när vi är där åtminstone), det tar ju evigheter. Istället för som i Tomelilla, där lämnar man fram sina boktravar och säger "11 pocket, 7 inbundna" och sedan går det på nolltid att betala.
Näe, tacka vet jag Svensk-Litauiska föreningen. Där tar man en kasse, fyller den med böcker och så kostar det 40 spänn oavsett hur många böcker man än pressar ner. Är det bara lite halvtomt i kassen kan de till och med uppmuntra en att "fylla upp lite". Sånt gillar jag. Fattar inte varför vi inte åkte dit istället, men jag skyller på egyptiern. Eller frånvaron av honom rättare sagt. Min världsbild är rubbad.
 


* Jag TROR i alla fall att han är egyptier. Fast jag vet egentligen inte var jag har fått den informationen ifrån.

fredag 27 januari 2012

Vinterns enda fördel

Kom på EN bra grej med vinter och kyla, och det är att man får elda i kaminen. Det kan man förstås göra precis när man vill, men det är ju inte riktigt samma grej när det är 28 grader i skuggan och vindstilla.

Mmm...älskar att elda i kaminen. Och hålla på med ved. Kanske inte så mycket att såga och hugga som att bära och stapla. Ljudet dom uppstår när två vedträn som slår mot varandra är som ljuv musik. Mmm...ved.

Ja, det var ett av mina små intressen, tänkte bara nämna det i förbifarten.

Inför Humlestafetten

Nu har jag gjort det. Skrivit upp mig på en mes-sträcka på Humlestafetten, fastän jag uppenbarligen är i så dålig löparform att jag skäms. Särskilt om man jämför med Magnus (gör en svensk klassiker) och Tord (gör en Iron Man), för att inte tala om Carl (är kenyan-snabb fastän han bara springer typ en gång per år). Där har man inte mycket att komma med. Jag får hålla mig till Stefan (hälsporre) och kanske Andreas (ekonom). Resten av vårt lag gapar än så länge tomt eftersom Christian har börjat jobba i en annan del av organisationen och Jenny ska sluta. Det känns som att järngänget är lite rostigt, men det ska väl ordna sig. 
 
Har precis kommit tillbaks från en löprunda, som kändes på gränsen till okej bitvis, och jäveljobbig bitvis. Det går väl åtminstone på rätt håll får man väl hoppas.

Humlestafetten är i maj. Nu är det januari. Det borde ju gå att komma i någorlunda form på den tiden med vilja, Guds hjälp och hela fötter. Första året vi var med i Humlestafetten så började vi träna i typ...mars? Och det gick ju vägen, även om resultatet inte precis var något att skryta med. Så det måste ju gå att göra om, även om man har blivit både äldre och latare. Tänk: Evy Palm.

evypalmevypalmevypalmevypalmevypalmevypalmevypalmevypalmevypalmevypalmevypalm.

Sol och vår

Det är något jag längtar efter, sol och vår alltså. Eller åtminstone vintern som den var innan, med plusgrader och barmark. Hatar snö och kyla.

Igår på jobbet så undrade Micke om det inte var någon som var lite sugen på thai-lunch, för det var nämligen han.  Jag hade i och för sig matlåda med mig, men när Micke började prata om det så kände jag hur jättesugen jag var på thaimat i förhållande till pasta med blomkål och broccoli, som raskt fick äran att stå kvar i kylen ytterligare en dag. Jag tog liksom helt för givet att Micke var den som skulle offra sig och åka iväg till vårt stamställe, Bengt & Somjits Thai, och därför biföll jag ivrigt detta förslag. Då visade det sig att Micke inte hade någon bil, så plötsligt var det jag som fick sätta mig i en iskall Volvo och susa iväg för att utfodra oss. Och sedan visade det sig dessutom att Micke inte hade några pengar, så jag fick "lägga ut" för honom.

Det är så här det börjar när man blir sol- och vårad, tror jag. Men för all del, jag ersätter gärna vintern med lite sol och vår om det är så här enkelt och inte går loss på mer än en femtiolapp.

torsdag 26 januari 2012

CSN knullar jultomten i röven, jo det är faktiskt sant.

Denna dagen ett liv. Jag har jobbat mina åtta timmar. Med något slags ekonomigrejer, inte hela tiden, men nästan. Jag och ekonomi går inte ihop. Alltså, jag är väldigt noggrann (läs: snål) med min/vår privatekonomi och ordningsam med alla viktiga papper och mig kan man väcka mitt i natten och så kan jag plocka fram elräkningen från mars 2010 om någon nu mot all förmodan skulle vara sugen på att studera snittpriset per kilowattimme vid just den tidpunkten. Har järnkoll på alla konton och lån och räntor och hur mycket pengar som finns och sådär. Men företagsekonomi! Det är ju så satans pisstrist och liksom själsdödande. Fattar inte hur man vill jobba med sådant överhuvudtaget, men någonstans bakom alla torra kamrerssjälar bultar säkert hjärtan av eld och blod, fyllda av passion och gäckande hemligheter. Det bara märks inte.

Susade hem, släppte ut Remus, tax med rätt att döda, i trädgården. Remus har fått kennelhosta och får inte anstränga sig, däraf ingen promenad idag, så han fick roa sig själv ett tag  medan jag hämtade in posten och skrapade upp en massa snö ur bagageutrymmet. Snön låg från början på biltaket, sedan kasade den ner på bagageluckan medan jag körde hem, och landade slutligen inne i bagageutrymmet när jag öppnade luckan utan att tänka mig för. Jag hittade en liten kaffekopp i bilen och fick liksom ösa bilen som om den vore en läckande eka. Bar därefter in mängder av ved, bar ut aska från kaminen, sorterade bort spikar ur askan (det är ett smutsigt jobb, men någon måste göra det), hängde upp talgbollar och fyllde på frön i lilla huset från Biltema.
Gick sedan in och fortsatte att träla. Nu är huset städat, tvätten tvättad och upphängd, tvätten som hängde i tvättstugan och var torr ihopvikt och inplockad i lådor och garderober och cirka ett ton räkningar är betalda. Allvarligt, det var löjligt många. Jag överdriver bara lite om jag säger att jag stod i fem minuter och bara sprättade fönsterkuvert. Alla var inte räkningar utan det var en del årsbesked och sånt som ska sparas till deklarationen. Och så var det ett tjockt härligt kuvert från Rövknullar-CSN med helt ohemula krav på återbetalning. Slantade in 20 papp bara på deras konto, hela årsavgiften på en gång eftersom jag hatar så kallade CSN-månader, som normalt inträffar en gång per kvartal, fast det känns som det är mycket oftare. Typ jämt när man har något kul på gång så bara: nä, det är CSN-månad, och så har man plötsligt en fete-räkning på åtskilliga tusen som dränerar hela ens ha-kul-budget.
Man kan ju förstås välja att betala per autogiro och månad så det inte märks lika mycket. Men det tycker jag verkar vara ungefär som att gå omkring och ha lite tandvärk jämt istället för att plågas i tandläkarstolen en gång per år.
Ja, nu är det i alla fall gjort. Nu dröjer det ett år innan jag kan surblogga om det nästa gång. Nu är jag dessutom trött. Ska elda upp veden jag bar in, dricka te och slösurfa in absurdum. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

Oh joy

Från och med nu (med undantag från något bittert eller glatt inlägg från finalen beroende på vem som vann) lovar jag att det ska bli mindre handbollsbloggande framöver (åtminstone fram till OS, givet att Sverige klarar kvalet), så alla som är ointresserade av sport kan andas ut nu. Eller alla och alla, jag har väl kanske bara omkring 5 läsare, så det där med "alla" låter betydligt mer drastiskt än vad det i själva verket är. Som att om alla  mina handbollshatande bloggläsare drog en kollektiv suck av lättnad så  skulle koldioxidhalten i luften höjas så mycket att växthuseffekten hade påverkats.

Det hade ju  sett ut något, men det är alltså ingen som helst fara. Jag bloggar nämligen miljövänligt. Däremot orkar jag inte producera något som helst spirituellt, för idag ska jag städa och tvätta hela eftermiddagen och hela kvällen. Samt betala ett stort djävla berg av räkningar. Jätteroligt ska jag ha, hela eftermiddagen och hela kvällen. Amen.

onsdag 25 januari 2012

ÅH NEJ, Sverige-Danmark 24-31 eller 32 eller vad fan det nu blev, många mål till fel lag iaf

Jaha, då var EM över, eller det återstår ju en placeringsmatch för Sverige att ängslas över, men det känns som att det har gått åt så mycket adrenalin de senaste 10 dagarna, så det får jag väl återkomma till när jag återuppbådat mina krafter. Danmark var för övrigt kusligt bra. Jag sa ju innan att jag inte ville att de skulle vinna EM eftersom Sverige då skulle hamna i en svårare OS-kvalgrupp. Men så tänkte jag på vilka andra länder som är med här i mellanrundan och som  alltså kan vidare gå till semifinal och därmed också har en chans att vinna: Spanien, Serbien, Polen, Tyskland eller Makedonien. Vill inte se NÅGON av dom stå där och blixtra med guldmedaljer och vara sådär löjligt stolta (det är endast förbehållet nordbor, enligt mig), så kände jag bara NÄE, det får gå hur det vill med OS-kvalet, nu ska jag heja för rödvitt EM-guld.  Island, som jag hade som reserv, fick ju däng av Spanien så de är bortom all räddning nu.

Jag tar alltså tillbaks tidigare uttalanden och ordningen är nu återställd. HEJA DANMARK!

tisdag 24 januari 2012

Men ska jag falla, ja då ska det finnas tid att falla fritt

Idag fick jag jobba över 2 timmar på grund av ett möte, och blev alltså tvungen att sätta mig i bilen strax efter fyrahugget som vilken vanlig dödlig som helst. BORING. Trixade mig ut från bebyggelsen, sprang en härlig runda på fältet. Där skojade jag bara, stryk härlig. Det är fortfarande jäveljobbigt att springa, men idag fick jag en slags vision om hur det brukade vara. Såna visioner har jag ofta, men de uppträder nästan uteslutande när jag INTE springer. När jag springer har jag mer näradödenupplevelser än visioner. Men i alla fall. Det ljusnade lite idag kan jag väl säga utan att ta i för mycket.

Ja, men sen stod jag väl och svettades inne på Ica och skulle handla, och jag blev så förbannad. Jag skulle köpa äpplen. Vanliga hederliga svenska Ingrid Marie från Per Nilssons äppelodling i Vånga, ganska så exakt två mil norr om Ica Kvantum, kostade 26.95 kronor kilot. Medan Granny Smith från någon okänd djävla odlare i Italien slumpades bort för 19.95. Hur långt är det till Italien, tvåhundra mil? Hur fan kan det vara billigare än äpplen som snudd på är odlade hos grannen? Detta övergår mitt förstånd, men man kan ju räkna ut med lilltån att det är någon rik fan som tjänar på det här i slutändan, för sådan är kapitalismen, otack är den armes lön.

PS: Jag köpte Per Nilssons äpplen.

Interpunktion

Slökollade lite på Blockets hästannonser förut, inte för att jag ska ha någon häst utan mer för att hålla mig lite uppdaterad på vad som händer i häst-Ankeborg (här kan man hitta en hel del källor till skvaller faktiskt). I alla fall så hittade jag en annons där någon behövde hjälp med att utbilda en B-ponny och därför sökte "en mindre duktig ryttare", och man bara: Men vill man inte ha någon som är BRA istället?

Jajaja, jag fattar ju att det ska vara "en liten, duktig ryttare", men det är det kanske inte alla som gör.

PS till Barbie: Jodå, det är DEN Camilla. 

Count me out

Man ska aldrig försöka räkna ut det. Här satt jag, mild och god i sinnet och var mentalt med på att Sverige bara får spela placeringsmatch i EM, och hade siktet inställt på att heja på Danmark istället. Men se, det går inte alls för sig, visade det sig. För om Danmark (eller Spanien, men det unnar jag dom ändå inte så det spelar ingen roll) vinner EM, så hamnar Sverige i en mycket värre OS-kvalgrupp. Nu är det typ Sverige, Kroatien, Japan och något annat kasst land, och de två bästa (Sverige och Kroatien om inte allt går fullständigt åt helvete) går vidare. Men om Danmark (eller Spanien) vinner hela EM så hamnar Sverige i en kvalgrupp med bara europeiska lag, och det finns inga kassa europeiska handbollslag, och om Sverige inte klarar kvalet så blir det ett OS utan svensk handboll, och ett OS utan svensk handboll är ju helt meningslöst.

Återstår alltså att heja på Island. Heja Island! Alltså.

måndag 23 januari 2012

ÅH NEJ, Sverige-Serbien 21-24

Ja, vad ska man säga? Det var väldigt bra, fast målsnål, handboll. Men serberna var lite bättre. Obesegrade hittills, obesegrade även idag och det är fan inte lätt att slå ett favorittippat lag som har FLOW på hemmaplan. Plus ett lite konstigt domslut när domarna dömde offensiv foul mot Lundström när han i själva verket fick en serb i huvudet och inte var ett dugg offensiv, och dessutom ytterligare en skum offensiv foul och utvisning på Ekberg när tre minuter återstod och Sverige var i anfall. Och det säger jag trots att jag hatar när folk skyller på domarna, men LITE fega var de faktiskt, men det blir man kanske om det sitter 15 000 galna serber på läktaren och vrålar som apor.
Men serberna var lite lite bättre. Inte mycket mer att säga om det, TYVÄRR, även om jag tycker Sverige kämpade på bra och inte verkade knäckta efter det så kallade Polen-fiaskot häromdagen. Men marginalerna var inte på vår sida, tyvärr tyvärr. Ingen semifinal, så nu känns resten av EM rätt ointressant* och istället väntar OS-kval och såna grejer som vi hade sluppit om vi hade gått vidare.

*Inte HELT ointressant förstås. Man får heja på Danmark istället och försöka vara lite glad ändå.

Handbollsuppladdning

Usch, nu är det sådär nervöst igen. Ikväll möter Sverige Serbien och det kan, förstås, precis som alla andra handbollsmatcher, sluta precis hur som helst. EM är värre än VM och OS, för i VM och OS är det alltid några soplag som slinker med på någon kvot, så det blir lite lätta matcher. Men i EM är ALLA svinbra. Och nu är det VERKLIGEN vinna eller försvinna som gäller. Tror inte ens det duger med oavgjort. Och Serbien är 1. skitduktiga och 2. på hemmaplan. Och alla vet ju hur Balkanpubliken är. Inte direkt hämmade av sportsmanship om man säger så. Och ett starkt publikstöd kan ju vara som en sjunde utespelare, sägs det.

Läskigt läskigt. Går inte att slappna av en sekund. Se bara vad som hände mot Polen. Hoppas nu att de blågula inte deppat ihop totalt på grund av det. Skällsorden har ju minst sagt haglat. Varför gjorde man inte si, varför gjorde man inte så, varför blev det så många tekniska fel, varför släppte man in så många mål? etc etc. Det är ju alltid mycket lätt att sitta i tv-soffan och ha alla rätt. Jag irriterar mig också på TV4:s expertkommentatorer när de sitter och GNÄLLER när det går dåligt. Staffan & Ola coachar fel, den och den tar inte sitt ansvar som playmaker, den och den vågar inte skjuta. Det hjälper väl fan inte ett dugg, är bara tradigt att lyssna på.

Nu tar vi nya tag! Heja Sverige, friskt humör.

When the toy's upon the highest shelf

På mitt gym, eller mitt och mitt, på det gym där jag varje månad avsätter en rätt saftig slant för rätten att få gå dit och flåsa och svettas och plågas, där är alla nästan som en stor familj. Eller kanske inte jag då, jag gissar att man måste vara infödd Åhusbo i minst tre generationer tillbaks för att få räknas till familjen. Men många. Och det är rätt så roligt att sitta och värma upp på spinningcyklarna i familjens sköte så att säga, och få ta del av hur det är med Anna-Karins pappa (rätt så dåligt nu) eller Sven-Görans svärmor (lite bättre) och Gunillas knä (fortfarande ont, men hon biter ihop).

Idag när jag och många med mig stod och pustade ut i receptionen efter passet så rusade det in en kvinna och bara Christina, kan du se om min man, Christer Persson är på väg hit? Här kan man frestas att tro att Christina, vid sidan av sin roll som gymägare även besatt en hel del magiska krafter och var lite som Saida, men så var det inte utan det enda hon kunde göra var att kolla  i datorns bokningsschema om den gäckande mannen Christer P hade bokat sig för något träningspass. Det hade han inte. Hans fru bröt nästan ihop. Åh herregud, vad ska jag göra? Han svarar inte på sin mobil och det bara sprutar ut vatten ur ett element i hallen hemma! 
Verkligen ingen drömsituation om du frågar mig, och det var nu det visade sig att goda råd inte alls var dyra utan tvärtom haglade gratis över kvinnan. Flera stycken ställde kloka frågor kring värmesystemets uppbyggnad samt kom med förslag på tänkbara lösningar. En annan kvinna erbjöd sig att ringa sin man som var i VVS-branschen. Ett äldre par tyckte det var bättre att de åkte med Christer P:s fru hem nu på direkten för att "se vad som kunde göras på plats", och vips hade alla hoppat in i varsin BMW-SUV och susat iväg hem till familjen P*.
.
Sånt är så himla schysst! Det kanske finns hopp om mänskligheten ändå även om man tvivlar ibland. 



*Och jag hoppas verkligen att den här Christer P har en bra förklaring till varför han var på "gymmet" och inte hade mobiltelefonen på. Det luktar otrohet lång väg, men sånt vill man ju kanske inte höra när man står mitt uppe i en vattenläcka, så jag lät bli att upplysa fru P om det. Schysst av mig!

söndag 22 januari 2012

Freddie Wadling

För ett tag sedan skrev randigkatt ett inlägg om Freddie Wadling, som jag helhjärtat instämde i via kommentarsfältet. Skrädde verkligen inte orden, och sen undrar jag lite i en parentes: På Spåret, är det liksom en artisternas ättestupa? Det kan väl inte vara sådär djävla hett att stå och göra covers ihop med Augustifamiljen, men man måste kanske tacka ja ändå eftersom STIM-pengarna börjar sina och hyran ska betalas, ja inte vet jag hur det funkar. Men det känns lite som att är man med där så är man definitivt på väg ut i kylan. Nu i fredags var det ju Uno Svenningson, var har han varit de senaste åren och HUR SÅG HAN UT EGENTLIGEN, som en lektor i svenska och religion nästan. Ja, slut på parentesen.

Freddie Wadling har ju frekventerat På Spåret flera gånger, vilket stöder min teori ovan (och här tänker man också MEN HUR SER HAN UT EGENTLIGEN?) och verkligen slaktat varenda låt han har fått tilldelat sig. Fy vad dålig han är, faktiskt, men eftersom det redan sagts och jag är lat så behöver jag inte upprepa, det är ju så himla smidigt att bara kunna länka till någon annan. Men sen fick jag faktiskt lite dåligt samvete, för det finns faktiskt EN låt som jag gillar, ganska mycket till och med, fast då får man leta sig ända tillbaks till den gamla goda tiden när allt var som det skulle och Freddie sjöng i Cortex, i början av 80-talet nångång.

Varsågod, här kommer The Freaks (man kan se att Freddies tandstatus inte var mycket bättre för 30 år sedan, GÅ TILL TANDLÄKAREN! vill jag också passa på att säga. Tack för ordet.)

Sursöndag

Idag är humöret verkligen i botten. Orsaker:
1. Vaknade med nackspärr. Jag får nackspärr helt onaturligt ofta, typ minst en gång i månaden. Fast det är inte riktigt nackspärr utan någonstans längre ner, i det som kallas bröstryggen, som det låser sig. Sjukt ont gör det i alla fall. Nackspärr=BORING.
2. SNÖ. Igår när jag var ute och strosade i Guds sköna gröna natur så började Herren plötsligt låta snöslask falla från sin himmel i rikliga mängder. Jaja, det lägger sig säkert inte, tänkte optimistiska jag (detta var alltså igår, hade det varit idag hade det förmodligen varit annat ljud i skällan). Som fan att det gjorde. Fick halka hemåt, nedför åsen genom drivor, nästan. Och i morse när jag vaknade låg jävelsnön kvar. Snö=BORING.
3. Fick en riesengrosse Blase am fuss (nästan den enda tyska jag kan förutom der Minibar ist leer, extremt användbara fraser), det vill säga ett bautastort skoskav på ena Hallux Valgusknölen under gårdagens promenad. Blir så sjukt trött på mina fötter att jag har lust att hugga av dom ibland. Spelar ingen roll hur ingångna skor jag har, jag får JÄMT skoskav. Är det meningen att man liksom måste profylaxplåstra för att slippa få vattenblåsor stora som pingisbollar? När jag kom hem igår efter nästan tre timmars promenad i hällande blötsnö var jag blöt ända in, som man säger. Och när jag skulle skala av mig mina blöta strumpor så fick jag liksom med mig skinnet på vattenblåsan i samma grepp, så att det blev ett köttsår. Som blödde. Gjorde sjukt ont. Gör sjukt ont fortfarande. Dagens promenad blev därför betydligt mesigare. Vilket stör mig, för så här års är det ju nästan bara på helgerna man hinner med långpromenader. Fast Remus blev glad eftersom dagens promenad blev en Remus-promenad. Alltså, han fick bestämma hur vi skulle gå. När Remus får bestämma ska vi alltid följa efter något som man kan döda och släpa hem till grottan. I teorin alltså, i praktiken betyder det att han får plocka upp ett random spår i skogen och gå med nosen i backen och leta, nosa, tänka, fundera och följa efter, fast tillsammans med mig, och under tiden så har det där bytet satt sig i säkerhet för längesen om det inte är döende eller redan dött.
Så idag följde vi ett harspår i cirka 45 minuter, över stock och sten, genom taggbuskar och under hängande grenar. Min nackspärr tyckte att detta tilltag bara var sådär kul och min fot jublade inte direkt heller. Men man får ju offra sig. Remus var i alla fall mycket nöjd med denna aktivitet, och jag gissar att haren också var det på sitt håll. Hur som helst. Skavsår = BORING.
4. Kommer inte på något mer just nu, men det finns säkert massor att hänga upp sig på om man anstränger sig. Denna sinnesstämning=BORING.

lördag 21 januari 2012

ÅH NEJ, Sverige-Polen 29-29

Men VAD FAN HÄNDE? Först sitter man i en fantastisk första halvlek och Sverige leder med ELVA MÅL i halvtid och det är fest och glädje och man tycker nästan lite synd om polackerna som inte lyckas med någonting. Och sedan är det halvtid och sen kommer polackerna in igen och har förvandlats till några djävla målgörar-robotar och Sverige ser mest ut som ett korplag på dekis och får inte till det varken framåt eller bakåt. Ja, vad säger man?

Sen fattar ju inte jag, om polackerna punktmarkerar Kim Andersson i varje svenskt anfall  och Jaszka gör tusen mål, varför punktmarkerar inte svenskarna Jaszka då? Fast det är ju alltid lätt att sitta på röven i tv-soffan och vara expert.

Jaja. Bara att bryta ihop och gå vidare. Det blev ju i alla fall en poäng. Bättre än ett streck som vi brukar säga.

fredag 20 januari 2012

På spåret vecka 3

HELL YEAH vad Lag Soffan regerar just nu. 42 poäng skyfflade vi ihop till skillnad från Jessica Zandén och hennes exman (28) och Carl Johan de Geer och Johanna Frändén (35). 10 poäng på S:t Petersburg, 10 poäng på Piteå och 8 poäng på New York. PLUS att jag sa "det måste vara Var kommer barnen in med Hansson de Wolfe United" redan INNAN så mycket som en enda ton av musikfrågan hade spelats.

Nu slötittar jag på Insomnia, en norsk 90-talsfilm som jag lyckats missa fram tills nu, men den verkar väldigt seg. Dessutom ser ju Stellan Skarsgård ut precis som när han spelar med i Den enfaldige mördaren i den här filmen, och då är man inte så djävla trovärdig som polis om jag får säga vad jag tycker. Tror jag ska zappa över till TV4 Sport och lite handboll (Norge-Kroatien) istället.

Men jävla bokhandlare då

Surar lite eftersom jag vill lyssna på Det mörka tornet som ljudbok när jag åker till och från jobbet. Min man gick nämligen och fyndade de tre första delarna när han var i stan för ett tag sedan. MYCKET BRA, eftersom jag läste de två första delarna när de kom ut på svenska i slutet av 80-talet, men sedan hände ju ingenting, ingenting och åter ingenting på nästan tjugo år. Jo, på andra sidan Atlanten förstås, där satt Stephen på sin kammare och spottade ur sig den ena berättelsen efter den andra, men vad fan hjälpte det mig? Jag är alldeles otroligt lat när det gäller att läsa på engelska, jag har ett rätt så halvtaskigt ordförråd och det är så tradigt att alltid behöva gissa sig till av sammanhanget vad orden betyder. Eller det går väl rätt så bra när jag väl har kommit igång, men det är en gigantisk puckel som ska klättras över först och det gör jag alltså inte i första taget om jag inte är absolut tvungen. Ni kommer således aldrig att få höra mig beklaga mig över "hur mycket som har gått förlorat i översättningen", för sånt fattar ändå inte jag. Hahaha.

Men i alla fall, jag läste de där två böckerna och sedan gick det cirka tjugo år och sedan ramlade de övriga delarna ut på svenska. Mindes jag vad de första två delarna handlade om? Nja, det gjorde jag väl inte riktigt. Det var Roland och Mannen i svart och rätt så dystert, men det kändes inte som tillräckligt mycket kött på benen för att fortsätta direkt med del 3. Blev alltså tvungen att läsa om de två första delarna, och då tog det emot IGEN, för jag är egentligen inte sådär jättemycket för fantasy (fast undantag finns). Eller "magisk realism" som jag har lärt mig att det heter när det inte är hardcore-fantasy med bara en massa alver och jättar och troll och andra märkliga livsformer utan inslag av människor och den riktiga världen. Så det kändes bara Ååååh, jobbigt. Fastän jag VISSTE att jag skulle tycka den var bra när jag väl kom in i dom, för det hade jag ju gjort för tjugo år sedan. I alla fall, det var i det läget som min man kom hemdragandes med sina ljudboksreafynd. Och ljudböcker är ju så himla praktiskt. Älskar ljudböcker!  Nu har vi haft Roland som färdkamrat ett bra tag, och idag pratade vi,  min man och jag alltså, Roland fick inte vara med, om att vi skulle köpa på oss övriga delar som ljudböcker också, för nu börjar del tre lida mot sitt slut (för min man, jag är fortfarande på del två). Och eftersom jag inte är den som skjuter upp saker till morgondagen så svepte jag in på internet för att göra en liten beställning.
Och då FINNS dom väl fan inte som ljudböcker. Någon fanns visserligen som mp3-bok, men då kan inte min man lyssna på den i sin bil eftersom han har en efterbliven bilstereo som inte kan läsa mp3-filer. Nu kan man väl i och för sig köpa mp3-boken och konvertera den till något sånt där cd-format, men orka liksom.
SUR! När man nu för en gångs skull har bestämt sig för att shoppa loss (okej, det gör jag väl ganska ofta när det gäller böcker i och för sig) så GÅR det inte. Ska det vara så här?

Fräcka fredag

Fanns det inte ett tv-program som hette så? Ett soffprogram med Malena Ivarsson och två oljeinsmorda barbröstade manliga väsen som liksom flankerade soffan och stod och viftade med palmblad. Vifta med palmblad var för övrigt den syssla som de barn som skulle utbildas till husnegrer i Borta med vinden fick börja karriären med på Tara (och innan ni sätter PK-soppan i halsen så URSÄKTA att jag använder ordet "neger" bara sådär, men Borta med vinden är skriven på 1800-talet och då uttryckte man sig på det sättet, SPECIELLT i den amerikanska södern där det hela utspelar sig). Eller det var kanske inte palmblad, man har kanske inte palmer i Georgia, men något slags blad fick de i alla fall stå och vifta undan flugor med under måltiderna. Herrefolkets måltider alltså. Sedan, om de skötte sig, fick de avancera till att diska och städa. Kul liv. Och då var det ändå snäppet finare att vara husneger jämfört med att vara gårdsneger, för då fick man vanligen tillbringa sina dagar med plocka bomull. I boken jag läser just nu, Under kupolen av Stephen King, används för övrigt ordet "bomullsplockande", som i: "din bomullsplockande idiot" som ett svärord av en vit extremkristen maktgalen vice kommunstyrelseordförande. Undrar vad folk skulle sagt om man översatt detta till svenska förhållanden och börjat skrika Din potatisplockande tjockskalle till folk man retade sig på? Sådär löper tankebanorna omkring bara för att jag inte kom på någon roligare rubrik än "Fräcka fredag", men kom inte och säg att jag inte får ihop den röda tråden på ett eller annat sätt.

Avrundade denna fräcka fredag i motionsspåret, för att tala om något annat och viktigare. Jag tar tillbaks det här med fem gånger och sedan är man på banan. Kände mig som om jag låg på dödsbädden idag, och då sprang jag inte ens mördarelljusspåret med alla backarna utan tog en runda i platta Åhus. De där fem gångerna, det var nog mer när man var vältränad och hade ett uppehåll på, låt oss säga en eller ett par månader och så var det lite trögt att komma igång igen. Nu är det nog snarare FEMTON gånger, minst, som gäller innan nära-döden-upplevelserna slutar att ligga på lur utmed motionsslingan. Tio gånger kvar alltså. Cirka. Här gäller det att BITA IHOP OCH KOMMA IGEN. Över krönet på puckeln, annars kommer man att återfödas som en bomullsplockande LATMASK. Och det vill man ju inte.

Nu ska jag elda i kaminen och ladda för På spåret. 

torsdag 19 januari 2012

ÅH NEJ, Sverige-Tyskland 24-29

Näe vad det här var bittert. Även om Tysklands jävelmålvakt Johannes Bitter inte ens var med. Men tyskarna spelade bättre och bollarna och domsluten gick inte riktigt svenskarnas väg idag, så är det med den saken. Tur att Sverige redan var klart för spel i mellanrundan, annars hade ju detta varit asdeppigt. Ja, det var det väl ändå. Tyskarna hade i och för sig mer att spela för, eftersom en förlust idag inte bara hade sagt hej då till fortsatt EM-spel utan också möjligheterna till OS. Men ändå. De kunde gott ha fått smaka på hur sådant känns.

Efter hand så fylldes hallen med makedonier, eftersom matchen Makedonien-Tjeckien skulle spelas direkt efter denna. Och idag hejade Makedonien på Sverige, inte för att de har börjat gilla oss helt plötsligt, utan eftersom det skulle ha blivit mer förmånligt för dom, Makedonien, i fortsatt spel om Tyskland förlorade. Och eftersom de "hejade" på Sverige så höll de på och buade och skränade och hade sig i de tyska anfallen. Pinsamt. Folk kan ju tro att det är vi som håller på sådär, som några djävla Balkansupporters. Det går inte för sig.

Jaja, nu är det bara att bryta ihop och gå vidare. Än är ju inte spelet om Europa förlorat.

Att vara sportjournalist

"Våra experter saknar glöder i era ögon, Tobias"
"Ja, jag kan nästan förstå hur dom tänker där"
"Vad beror det på?"
"Ja, det är lite svårt att svara på så här mitt i matchen"

Om jag hade varit Tobias Karlsson så hade jag bett reportern stoppa upp mikrofonen i den kroppsöppning som är längst från munnen. Men han är väl lite mer mediatränad än jag, kantänka.

Inför matchen

Sitter och laddar inför matchen mot Tyskland ikväll. Tyskar kan liksom inte förlora nog mycket, tycker jag. Fast två världskrig och ett handbolls-EM räcker för mig just nu.

Tyskland fick ju spö av Tjeckien i söndags, men vann över Makedonien i förrgår. Sverige klarade ju med nöd och näppe oavgjort mot Makedonien, men slog Tjeckien. Det här kan alltså gå precis hur som helst. Oroväckande är dock att Johan Sjöstrand och Jonathan Stenbäcken är magsjuka. Allt enligt dagens nummer av Kristianstadsbladet, som förhoppningsvis inte jätte-up-to-date med situationen nere i Serbien. Så att de har hunnit friskna till igen, menar jag. Annars vilar ju en väldig börda på Andreas Palicka som enda målvakt. Han spelar väl i och för sig i Kiel, så han borde vara van vid att tas med tyskar. Å andra sidan kanske de är vana vid att tas med honom också. Känner till hans svaga punkter. Det får bara inte ske. Och tänk om han får en handboll i huvudet och blir skadad i matchen och inte kan fortsätta spela. Vad gör Staffan & Ola då, slänger in Sjöstrand med en spypåse? Någon tredjemålvakt är mig veterligen inte med i truppen.

Men jag ska väl inte måla fan på väggen i förväg. Jag tror jag går och hänger lite tvätt istället. Så glamouröst är mitt liv nämligen.

EDIT: Läste precis på Aftonbladet att de sjuka var bättre men att Staffan&Ola tagit beslut om att skriva in Mattias Andersson i truppen, just in case. Så att inte Palicka skulle behöva stå där som ensam målvakt ifall Sjöstrand inte tillfrisknade. Staffan&Ola kan man lita på.

Hungerspel hungerspel

Kan inte nog poängtera hur mycket jag rekommenderar Hungerspels-trilogin av Suzanne Collins. Om man nu kan rekommendera en trilogi när man bara har läst två delar, men det gör jag utan att tveka. Jag sträckte mig efter del tre i samma rörelse som jag använde för att lägga del två ifrån mig, men sedan kände jag bara att Nää, jag måste nog vänta lite, för när del tre är slut är det ju...slut.

Så jag stack emellan med att läsa-om Limpan av Allan Edwall (den rekommenderas för övrigt också om någon mot förmodan har missat denna litterära pärla, sjukt rolig!) för att liksom suga lite på Hungerspelskaramellen. Så jobbar jag.

På tal om hungerspel: Nu är det lunch.

onsdag 18 januari 2012

Listigt

Nu har det ju snurrat omkring en lista på alla coola bloggar i cirka tusen år, och folk utmanar varandra till höger och vänster. Ingen har direkt utmanat mig, men så har jag ju ingen cool blogg med tusen miljoner läsare heller. Så jag SNOR väl helt enkelt listan istället för att vänta på en utmaning som aldrig kommer. Så jobbar jag.

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?
För ganska så exakt tio år sedan så var jag arbetslös för första gången i mitt liv. Eller rättare sagt, jag hade börjat på mitt nuvarande jobb, fast som säsongsanställd, så jag var ju inte arbetslös i den bemärkelsen att jag desperat sökte alla jobb som fanns, eftersom jag hade ett som låg och väntade på mig några månader fram i tiden. Det var en lite märklig känsla att ha sådär mycket tid till förfogande.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Skottade snö veckans alla dagar, känns det som. Hade ångest över vår gamla värmepanna som inte riktigt ville samverka med ett måndagsexemplar till pelletsbrännare. Svor över våra gamla skruttiga bilar som bara gick sönder stup i kvarten. VILKEN JÄVLA VINTER.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
1. Popcorn
2. Choklad
3. Chips med salt- och vinägersmak
Är man tråkig om man bara kommer på tre? Jag blir aldrig sugen på något annat än detta. Är det något fel på mig?

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Men herregud, vilka ska man välja? Jag kan sjukt många sånger utantill. Till exempel:

1. Den ena handen vet vad den andra gör (Blå Tåget)
2. Inte för kärleks skull (Lars Winnerbäck)
3. Balladen om K (Björn Afzelius)
4. The sick note (trad.arr)
5. And the band played Walzing Mathilda (The Pogues)



Som synes är jag mycket för det här med att kunna svinlånga och episka texter. Förmodligen beror det på att jag gick i söndagsskola helt onaturligt länge när jag var liten.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MÅNGMILJONÄR:
1. Betala av mina RÖV-studielån och vårt banklån (inte jättestort, men "den som är i skuld är aldrig fri". Ju.).
2. Sluta oroa mig för den dag bilen (årsmodell 1990) inte längre rullar, eller när huset (byggt 1950) får lite ålderskrämpor.
3. Jobba mindre.
4. Spara sjukt mycket pengar (snål som jag är). 
5. Förhoppningsvis vara lite generös mot mina nära och kära också. Det är alltid så himla lätt att ge bort pengar man inte har.

6) FEM DÅLIGA VANOR
1. Lämnar skåpsluckor öppna.
2. Gör skidbacke på osten.
3. Är ordpolis.
4. Säkert besserwisser också.
5. Hatar folk. Åtminstone 95 % av mänskligheten.

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA
Läsa. Skriva. Promenera med hund. Elda i kaminen. Laga mat/baka. Obs, ingen speciell rangordning.

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA
1. Högklackade skor.
2. Kavaj/tröja med axelvaddar.
3. Stentvättade jeans.
4. Balklänning.
5. Naziuniform.

9) FEM FAVORITLEKSAKER
Datorn. Kameran. Kaminen. Stereon. TV:n.

10) TIO PERSONER JAG VILL SE GÖRA DEN HÄR UTMANINGEN
Haha, FINNS det tio personer kvar som inte har gjort den? Jag säger randigkatt, Nikky och  Plastmamman. De tre blir dragna, som Stephen King skulle ha sagt.

Veckans sökord

Hej du som googlade Lotta och Roland knullar i andra avenyn och hamnade här. Hoppas du hittade vad du sökte, men jag är rädd för att svaret dessvärre inte finns i den här källan av värdelöst vetande. Minns att det fanns en tv-serie som hette Andra Avenyn för några år sedan, men jag minns inte vad folk hette och ännu mindre vilka som hade sex med varandra. Förmodligen alla, så brukar det bli förr eller senare i såpor.
Och till dig som letade efter bruksanvisning ångmaskin (sorry), hittade du något som verkade användbart så rekommenderar jag dig att INTE försöka på egen hand. Ångtryck och okunskap är en förfärligt dålig kombination.
Och du som tappert slog ihop karamellfärg+transpiration till en enda sökning kan inte heller ha hittat så mycket matnyttigt. Hur tänkte du här?

Däremot tycker jag inte att det är det minsta konstigt att någon har sökt på en abborre som slickar på en apelsin, det är ju en helt normal standardfras för oss som gillar Varan-TV.

tisdag 17 januari 2012

HURRA, Sverige-Tjeckien 33-29

Men puuuuuh, vilken jobbig match. Inte kunde man slappna av en endaste sekund, trots att Sverige ledde från start. Sex måls ledning, då kunde man börja andas lite, men nähä, då åkte svenskarna på en utvisning och tjeckerna knaprade in tre mål på två minuter. Och tre mål är ju detsamma som ingenting när andra laget är i ett flow. Men det ordnade ju upp sig och plötsligt var det fyra minuter kvar och Sverige ledde med fem mål, men nähä, då fick svenskarna TVÅ spelare utvisade samtidigt och tjeckerna kunde fortsätta med sitt knaprande. Fast det är ändå rätt roligt att se lite man-man-situationer, åtminstone när det står klart att Sverige kommer att vinna matchen.

Nu blir det en dags vila, sedan väntar Tyskland på torsdag. På handbollsåterseende.

She'a a little runaway

Måste bara nämna att jag sprang det plågsamma kuperade elljusspåret idag igen. Gång fyra, en gång till och sedan ska det börja lätta enligt mina teorier. Mina teorier hade dock aldrig kunnat föreställa sig sådana DJÄVLA backar som de i Ankeborgs elljusspår.
Dock! Idag var jag bara tvungen att hämta andan en (1) gång, och det var efter backe 1, eftersom den a. är brant som fan och b. det bara är kanske 10-20 meter mellan backe 1 och backe 2. Egentligen hade jag behövt hämta andan mer än så, men när jag segade mig uppför backe 2+3 (som liksom sitter ihop på ett helt perverst sätt) så stod det folk och snackade precis efter krönet på backe 3. Med andra ord, där jag brukar stanna och stå dubbelvikt och vilja ha syrgas i cirka en halv minut innan jag fortsätter.

Sånt är ju mesigt, dock, så idag var jag tvungen att plåga mig förbi de där människorna utan att stanna. Man vill ju inte verka klen i vittnens närvaro. Det var FAN så jobbigt, men det gick. Den dagen jag klarar backe 1-3 utan att stanna kommer att bli en stor dag i mitt liv, sanna mina ord.

Snart handboll

Brr, ikväll lär det bli dramatik när Sverige möter Tjeckien. Tjeckien gick ju och spöade Tyskland i måndags, när svenskarna hade ett sabla slit med att få till ett oavgjort mot Makedonien. Och Tyskland får väl ändå räknas som en stor handbollsnation, så det var faktiskt lite otippat. Fast rätt åt tyskarna förstås. De behöver minsann inte alltid vara sådär äckligt bra bara för att de har sin gamla proffs-Bundesliga att frodas i.

Men det värsta är att nu kommer tjeckerna att vara apmalliga och, ännu värre, sprängfyllda av gott tjeckiskt självförtroende, medan svenskarna kanske är lite bleka och molokna eftersom de faktiskt nästan fick spö i måndags. Eller så, förhoppningsvis, så kommer de igen med friskt humör och en hel massa djävlaranamma och spöar skiten ur tjeckerna som kanske trodde de skulle få en lätt match. HOPPAS.

Det här med handboll är så nervöst och jobbigt. Man blev så himla bortskämd under hela 90-talet när det bara regnade medaljer över Bengan Boys och man aldrig någonsin behövde tänka i termer som "kvalmatcher" och det egentligen bara var det där OS-guldet som var ett retfullt uddamål bort. Nu har resten av världen tyvärr kommit ikapp och det känns som att varje match är livsviktig och kan sluta precis hur som helst.

Men nu är det snart dags. Heja Sverige.

Stjärnorna på slottet

En sak tycker jag är jättekonstig med Stjärnorna på slottet och det är att de, stjärnorna alltså, alltid börjar lipa. Så fort den kändisen som har sin dag ska prata om sin barndom, sin uppväxt, sina föräldrar eller något annat personligt som kanske inte är allmän kännedom så fälls det tårar i både parti och minut. Då tycker man ju: Men varför väljer man att prata om saker som är sådär extremt jobbiga och känsliga då, med folk man knappt känner och ett helt kamerateam dessutom? Eller blir dom tvingade? Får de andra kändisarna små lappar med ämnen som ska tas upp redan vid frukostbordet och blir de kanske rent av tvingade av produktionsbolaget att ställa jobbiga frågor om när och hur döden klampar fram bland ens nära och kära för att det inte ska bli för glatt och ytligt och puttenuttigt?
Jag skulle tycka det var dödligt pinsamt att sitta och böla i tv på bästa sändningstid, men i Stjärnorna på slottet känns det lite som att den som inte gör det snudd på riskerar att bli bortklippt ur hela kändissverige. Tur att man slipper oroa sig för sånt i alla fall.

Idrottsgalan pt 2

Men JAAAA, Rolf-Göran fick Jerringpriset på Idrottsgalan igår! (Här fick jag googla, visste inte vad det var, men för er som inte heller vet vad det är så är det Radiosportens pris för framgångsrika sportpresentationer, och det är svenska folket som röstar fram vinnaren). Äntligen!

Men kvällstidningar är ju roliga. Aftonbladets Marcus Leifby "misstänkte att Ridsportförbundet hade jobbat hårt för detta", hur bitter och missunnsam får man egentligen vara? Ridsport är den andra eller tredje största sporten i Sverige, sett till antalet utövare, det är väl inte särskilt konstigt att "folket" tycker att Rolf-Görans EM-guld ska premieras. Och landslagen för de andra två stora sporterna, fotboll och ishockey, har inte precis kommit seglande i ett skepp som är lastat med guldmedaljer.

Expressen intervjuade Rolf-Göran, och avrundar artikeln med ett Senare på kvällen, vid midnatt, träffade SportExpressen.se Bengtsson igen, utanför Globen. Dressyrstjärnan valde då att blicka framåt mot nästa sommar och OS i London.– Det är OS som är det stora målet, vi går för segern!  Man bara...eeeh, det är ju vakna killar där på SportExpressen.se som inte ens kan skilja mellan hoppning och dressyr. Ni ska kanske ligga hemma i era sängar och sova vid midnatt istället för att ränna omkring vid Globen. Rolf-Göran Bengtsson=hoppning. Jan Brink=dressyr. (MED FLERA, ska förstås tilläggas, det finns många som är bra och som kan hävda sig i världseliten i båda grenarna). Gör om, gör rätt.

Men såna petitesser kan man ju nästan inte reta sig på alls. Eller jo, klart man kan. Man kan åtminstone blogga lite om det.

måndag 16 januari 2012

Idrottsgalan

Safe:ar lite efter min nästan-fars-upplevelse och har på Svenska Idrottsgalan i bakgrunden. Fast jag kommer inte att orka se hela, och det spelar kanske ingen roll eftersom jag VET att Rolf-Göran Bengtsson inte kommer att få något bragdguld, eller vad man nu får för pris på Idrottsgalan. Det kommer väl att gå till Zlatan eller någon skidåkare. Ett sketet EM-guld i hoppning är förstås inget att komma dragandes med när svenska fotbollslandslaget faktiskt har vunnit en hel EM-kvalmatch.

Rolf-Göran, jag hejar på dig! Ville mest bara få detta sagt.

Mardrömsupplevelse

Fy fan vad jag var nära ett TRAUMA nyss. Har jobbat som ett litet as hela dagen, hann bara precis hem och kasta i mig lite mat innan det var dags att bege sig till Åhus city för promenad med Remus och två av medlemmarna i The Wendels samt spinningträning. Kom hem, duschade, tände en brasa, gjorde sallad, åt den medan jag bladade igenom lite handbollsskvaller och de viktigaste bloggarna i mitt liv. Kände hur jag kom ner i varv. Eller så himla uppe i varv var jag faktiskt inte innan, för att tala klarspråk var jag SKITTRÖTT, men det låter ju ballt att säga att man går ner i varv. Som att man var en äkta LB-person (LB står i det här fallet för "lite busy" men det ska uttalas LIDE BISSY på dryg skånska, tänk Tiffany Persson, och det betyder att man tror att man är avsevärt viktigare än man i själva verket är).

Satte på tv:n för att simultanhöra lite nyheter i bakgrunden samtidigt som jag läste bloggar. Hörde precis innan TV4-nyheterna startade något om blablabla Tina Lejonberg blablabla friluftsteater blablabla Stefan och Krister blablabla och det får vi ta del av här om en halvtimma. Och jag memorerade detta i något avlägset hörn av hjärnan. Alldeles för avlägset, visade det sig dessvärre. Där satt jag bekvämt nedsjunken bland soffkuddarna, med fötterna på bordet och min Aladdinaskstora dator i knät. Mitt i en spännande artikel om Fredrik Petersens finger (som gick ur led i gårdagens match mot Makedonien, red:s anm) och hur det kändes ("inte så farligt längre", handbollsspelare är tuffa) så HÖR JAG HUR HEMVÄRN OCH PÅSSJUKA RULLAR IGÅNG PÅ MIN TV!

Alltså jag tror aldrig jag har kommit på fötter så snabbt någon gång i hela mitt liv. Jag lyssnar just nu på Revolvermannen av Stephen King som ljudbok, han (revolvermannen, inte Stefan Kung) drar sina revolvrar snabbare än Lucky Lukes skugga. Och det är frågan om jag inte var ännu lite snabbare när jag osäkrade fjärrkontrollen för att TA BORT detta vämjeliga patrask från MIN TV. Alltså jag HATAR buskis och fars så mycket att det inte finns någon rimlig jämförelse, och jag skulle nog hellre ta skära upp pulsådrorna med en slö tårtspade än att genomlida en minut i Stefan och Kristers sällskap. Minns en gång i en av de första säsongerna av Bonde söker fru så var det en av bönderna som bjöd en av sina dejter på typ Snålvatten och jäkelskap. Och det kan jag säga, att hade jag varit den där dejten så hade ALL eventuell gnista slocknat med besked från min sida där.

Nu hann jag, tack vare min blixtsnabba insats, avvärja buskiskatastrofen. Men det var nära ögat! Känner mig både smutsig och liksom besudlad i detta nu. Brrr.

söndag 15 januari 2012

ÅH NEJ/HURRA, Sverige-Makedonien 26-26

Men åååh, vilken svettig och jobbig EM-premiär det blev mot de där eländiga makedonierna, härifrån soffan alltså, fast jag utgår från att det kanske även är lite jobbigt och svettigt på planen också. Men här i tv-soffan är man ju fullkomligt maktlös. Hatar att se makedonier som precis har gjort mål och skrattar så att man ser ända in till visdomständerna på dom. Hatar den där djävla Balkanpubliken som gapar och väsnas och visslar och kastar grejer så fort Sverige nuddar bollen, kan de inte skärpa sig, sådär håller ju inte vi på. Hatar tanken på att Sverige ska förlora mot såna svin. Nu gjorde de ju lyckligtvis inte det utan det blev oavgjort efter att Sverige legat under stora delar av första halvlek, men sedan segade sig upp till lika i halvtid och ledde med tre mål när det var åtta minuter kvar. Men fyra minuter senare hade de där förbannade makedonierna jagat ikapp och sedan var det nagelbitardrama till slutsignalen.

Jag gillar Robert & Claes, tycker de är jättebra kommentatorer, men SNÄLLA, kan ni inte sluta med kommentarer i stil med: Tänk om Ekberg hade satt den straffen istället för att skjuta i stolpen...Tänk om Sjöstrand hade räddat den där bollen...Tänk om Doder inte skjutit i stolpen...Tänk om vi hade haft Fredrik Petersen inne på plan! Ja, och tänk om alla i Makedonien drabbades av kollektivt hjärnsläpp och började dansa fågeldansen i varje anfall istället för att plöja in mål efter mål? Det vore väl hemskt trevligt och om inte om vore, MEN NU ÄR DET SOM DET ÄR.



Nu sitter jag här och har fortfarande PULS fastän matchen är slut. Det kan inte vara nyttigt med så här mycket adrenalinproduktion. Helst vill jag att Sverige ska leda med minst sex-sju mål hela tiden så att man bara kan njuta. Tänk på det i fortsättningen, Sverige! Nu är det i alla fall en dags vila, sedan väntar match mot Tjeckien på tisdag. PUH.

Ponnyakuten

Ikväll börjar en ny säsong av ett (av många) program jag älskar att hata, nämligen Ponnyakuten. Det är lite hästvärldens motsvarighet till Mannen som kunde tala med hundar. Fast i Sverige. Rika odrägliga bortskämda snorungar får dyra ponnyer som de inte klarar av och så skickas de till Tobbe Larsson, som alltså är hästvärldens svar på Cecar Milan, och får hjälp att lösa sina problem, som i nittionio fall av hundra handlar om problem med ledarskap och kommunikation, och som enligt mig i nittionio fall av hundra hade kunnat undvikas om de där djävla snorungarna hade gått på ridskola och lärt sig RIDA innan de fick en egen ponny.
Men det är ingen status i att gå på ridskola längre. Det är liksom SOSSE. Så nä, man köper en dyr ponny som någon annan har utbildat upp till SM-nivå och fördärvar den ett tag och sedan betalar man en saftig slant för att någon annan ska rida till den inför nästa tävlingssäsong (det är inga socialgrupp tre-kids som är med här, det kan jag garantera). Och hjälper inte det så kan man ju alltid söka till Ponnyakuten och få träffa kändisar (Tobbe är inte blyg för att bjuda in svenska eliten som gäst- och hjälptränare) och bli lite B-kändis själv på kuppen

Men roligt är det. I LOVE TO HATE. Ponnyakuten 2012, here we go! 

Pangpangbröder

Igår såg jag filmen Pangpangbröder på svt play och blev besviken. Jag hade kanske för höga förväntningar, för jag gillar den typen av film där kameran bara går och det egentligen bara händer små små vardagliga saker. Typ: Hästmannen, Kokvinnorna, Bondens tid på jorden, Erik och Sigvard etc. Så kallad gubbfilm.

Men de här pangpangbröderna, NJA säger jag. Det hände ju ingenting. Det behöver inte hända så mycket i gubbfilm, det SKA inte hända så mycket i gubbfilm, men ska man filma två personer under tio år så förväntar jag mig lite att man liksom ska få komma dom inpå livet. Litegrann åtminstone. Men nähä. De här två lintottiga barbröstade tvillingbröderna drällde omkring och såg surmulna ut helt utan något som helst sammanhang. Man undrade lite: Varför var den ena typ dvärg? Hur kul är det att vara dvärgtvilling när den andra tvillingen är en viking? Hur är det att bo på Österlen, inte direkt känt för sin vidsynthet, och vara inflyttad stockholmspratande tvillingdvärg? Hur är det att vara jättetvilling och ha en dvärgbrorsa? Men antagligen skulle man väl få undra det som fan, för det var något som överhuvudtaget inte berördes. De här tvillingarna svävade liksom runt sina egna axlar och man fick knappt se dom i något sammanhang alls. Knappt med kompisar, knappt med föräldrar, knappt med varandra heller faktiskt. De bara pågick. Sura och otrevliga verkade de också vara för den delen. Det var ju inte så att man direkt fick någon sympati för någon av dom. Okej, det fick man kanske inte för någon av kokvinnorna heller, de verkade ju i princip mer eller mindre vettlösa. Men där hände det åtminstone lite grejer. Länsstyrelsen kom på besök. Tjuren fick slaktas. Känslorna kring det. KÄNSLORNA. Det är det jag vill åt. Inte se sura tvillingar med bara bröst och blonda lockar såsa omkring och se tjuriga ut utan att man får veta varför. Hear my voice.

Söndag

Söndag. Har varit ute och promenerat. 2 timmar och 10 minuter, plus lite tid när jag stod och dösnackade med en gubbe som beundrade Remus, tax med rätt att döda. Han, gubben alltså, hade intressant information om några av grannarna. Inte Tengil och Katla, inte de närmaste heller, utan om en släkt (i vilken en av de närmaste grannarna ingår) som äger nästan hela gatan som vi bor på. Eller "hela gatan" var kanske att ta i, men fyra hus på en och samma gata plus en firma på andra sidan gatan känns ju nästan som Monopol.

När jag kom hem gjorde vi ett tappert försök att justera förgasaren på motorsågen  (min uppgift: hålla i handtaget, valfritt att tolka in hur mycket förgasare "jag" kontra "vi" har justerat), det gick sådär och vi beslöt att min man skulle vända sig till experterna på Lantmännen på onsdag, enda dagen på hela veckan som de har öppet längre än till kl 16.00. Så går det till på riktiga landet där det BARA är bönder som handlar.

Innan jag gick ut på min jättepromenad gjorde jag en bröddeg, och när jag kom tillbaks var den färdigjäst. Nu står brödet i ugnen och är snart klart. Funderar på att slänga ihop lite smör och mjöl och nötter och blockchoklad och av detta tillverka någon slags småkaka "när ugnen ändå är varm" så att säga. Ikväll börjar HANDBOLLS-EM. Tio dagar fyllda av spänning och dramatik väntar. Därför: bäst att passa på att vara lite huslig nu.

lördag 14 januari 2012

2012

Upptäckte precis att min nya dator har en inbyggd kortläsare. Eller, det visste jag i och för sig att den hade, men jag har liksom inte tänkt så mycket på den förrän idag när jag skulle uppdatera min fotodagbok. Och istället för att behöva börja mecka med usb-sladdar och var är just den sladden med just den helt unika lilla kontakten som passar till just den kameran och inte till någon av mp3-spelarna eller min mans kamera eller eller eller, så var det helt plötsligt bara att ta ut minneskortet ur kameran, pluppa in det i datorns innandöme och vips och voilà så var mina bilder i datorn. Så himla enkelt och smidigt!

Sådär som ni andra förmodligen har haft det i åratal, antar jag.

Backe upp och backe ner

Idag när jag var ute och gick så passade jag på att fotografera en av mördarbackarna på elljusspåret. Jag är uppenbarligen helt värdelös på att fotografera backar, för det ser inte alls lika brant ut på bilden som det är i verkligheten. Det här ser ju ut som vilken beskedlig liten lutning som helst, som man inte ens borde bli andfådd av att spurta uppför. Kameran ljuger som FAN.

Aldrig mörda på en lördag

Bra saker med lördag så här långt:
1. Man vaknar pigg och utvilad efter 10 timmars sömn.
2. Solen skiner, himlen är blå. Kallt visserligen, men ingen blåst och ingen snö. 
3. Man kan promenera i skogen 2 timmar och 20 minuter och när man kommer hem är det knappt eftermiddag.
4. Tacos igår=enkelt att laga middag idag. Brukar alltid slänga ihop en svingod pastasås på rester från tacosmiddag och det känns liksom som att allt redan är nästan färdigt.
5. Fredagskrysset i DN. Vi har DN fredag-lördag-söndag men jag hinner/orkar aldrig läsa fredags-DN på fredagen. Därför är korsordet kvar på lördagen. Fredagskrysset är veckans bästa korsord. Lördagskrysset är okej, söndagskrysset=boring.
6. Under kupolen är fortfarande bara halvläst. Måste ransonera för att den ska vara riktigt länge, men: HUR SKA DET GÅ?

fredag 13 januari 2012

Den nya tekniken

Mina föräldrar har fått internet i julklapp. Det går väl sådär för dom att ta till sig den nya tekniken. Min mamma sms:ade efter På Spåret för att dissa det lag som förlorade, och jag svarade med att skryta om att vi vann. Sedan ringde hon för att säga att det hade kommit ett "konstigt streck" när hon skulle skriva bokstäver i svars-sms:et. Jag gissade att hon nog råkat aktivera T9-funktionen och förklarade hur hon skulle göra för att få bort den igen. Sedan sade jag att om hon inte fick det att funka så kunde hon ju alltid googla efter hjälp, och hon bara: Ja, då skriver jag väl Siw, Mobiltelefon, Fel, så löser det sig säkert. 

Det värsta är att jag inte vet om hon skämtade eller inte. Jag gissar på inte.

När får barn gå till skolan själv?

Jenny berättade att hon hade blivit uppläxad av en så kallad proffsförälder härförleden. Ni vet, en sån där som alltid VET hur allting ska vara och som tokdissar andra för att barnen går på dagis, kollar på Gladiatorerna och har ketchup på makaronerna. I det här fallet hade Jenny bara frågat när barn kunde börja gå till skolan själv, kanske när de var 9-10? men NÄHEJ, tolv år ska de vara, punkt slut och end of discussion. Sen kan man ju kanske tycka att det väl är lite skillnad på om man måste korsa en 90-väg utan övergångsställe eller om det är cykelväg hela vägen, men såna där proffsföräldrar brukar vara så djävla kategoriska, så det är ju meningslöst att ens försöka föra en vettig diskussion.

Tolv år alltså. När jag var tolv år så körde jag moppe och tjuvrökte. Man tycker ju att man även skulle klara av att ta sig till skolan för egen maskin då. Det är ingen ordning på någonting längre.

På spåret vecka 2

PUH! Det var på håret att vi inte vann eftersom vi virrade bort oss alldeles på första resan. Men till sist lyckades Lag Soffan skrapa ihop 27 poäng och klådde därmed både Christer & Morgan (23) och Claes & Nisti-eller-vad-hon-nu-heter (12). Men kvällens omgång kändes SVÅR. Särskilt med tanke på att de som var med var såna som tidigare förlorat, då tycker man kanske att det skulle vara lite lägre nivå. Så att vi kunde glänsa lite mer. Men vi får väl vara nöjda med att vi vann.

Nähä

Det blev inget paket hämtat. När jag med raska och endorfinfyllda steg travat bort till macken så visade det sig att den stängde 17.30 och inte 18.00 som jag trodde, och klockan var kanske 17.45, så det var ju helt kört. Så är det att bo på landet.

Nu ska jag gå med tunga fjät mot duschen. Sedan: tacos, ett glas vin och På Spåret. 

HELG!

Sådär, då är årets första jobbvecka avklarad, bara 47 eller nåt som återstår innan jorden går under. Fast jag tror ju inte på sånt där. Luther har nog mycket mer att säga till om än någon gammal mayamatematiker som fick slut på inspiration för tusen miljoner år sedan. 

Åkte och handlade efter jobbet, som alla andra i kommunen. Fattar inte hur ALLA kan vara på sosse-Ica fem över två när jag kommer dit. Är man ledig kan man kanske handla på förmiddagen, och jobbar man borde man väl inte dyka upp förrän efter fyra-fem eller när nu ni vanliga dödliga slutar, ni som inte stiger upp innan fan själv gör det och därmed också borde ha möjlighet att handla efter jobbet utan trängsel. Men i helvete heller. Irriterande. Särskilt irriterande är det med folk som står i grupp runt sin kundvagn och för långa diskussioner. Idag stod det en gubbe och en käring vid köttdisken och malde på i evigheter om ifall de skulle köpa nötfärs eller blandfärs, och så hade de liksom ställt sin kundvagn på tvären så att folk inte kom förbi. Och de var helt absorberade av detta samtal och verkade inte märka, alternativt gav fan i, att folk knuffade deras djävla vagn hit och dit.
Lite senare återfanns de vid mjölkdisken, och där dryftades det om de skulle ta en eller två paket mjölk. Samma djävla kundvagn ställd på tvären så att man liksom fick tackla sig förbi och tränga sig in för att få tag i ett eget mjölkpaket. LÅT BLI ATT GÖRA SÅ ÄR NI SNÄLLA! Jag blev nästan på lite Falling Down-humör.

Åkte hem, lastade ur en miljon kassar, fyllde kyl och skafferi, lade mig på soffan och powernappade i en kvart. Sedan tog jag taxen och gick till elljusspåret, där min man mötte upp på väg hem från jobbet. Han fick en tax och en jacka, sedan åkte han hem och drack kaffe medan jag plågade mig runt de hemska backarna. Hemsk träningsvärk hade jag redan innan, blåste gjorde det och det var på det hela taget mycket jobbigt. Det går lite bättre för varje gång, men backarna får jag nog ge mer än fem gånger innan de slutar vara kräkjobbiga. 

Men nu! Sitter jag här och är full av endorfiner och känner mig hur tillfreds som helst. Kom precis på att jag har ett paket att hämta på macken, och istället för att Men åååååh vad jobbigt, jag gör det på måndag istället (macken är nämligen inte bemannade på helgen) så tänker jag nu hoppa i skorna och skutta dit.

torsdag 12 januari 2012

På spåret vecka 1

Ja, jag vet att det är vecka 2, men Lag Soffan har inte haft tid att bänka sig förrän nu ikväll. I vilket fall som helst så gick det strålande, vi skyfflade ihop 41 poäng, jämfört med soplagen Ralf & Maria och Gunilla & Peter, som hamnade på 22 poäng vardera.

41 poäng, det är nästan i klass med Erik & Martina. LAG SOFFAN RULES! 
Ville bara nämna det sådär i förbifarten.

Pe Em Ess

Idag var kroppen, eller hjärnan, inte alls lika medgörlig som igår när det handlade om vilken typ av bränsle som den förtjänade. Och då har jag ändå inte tränat idag eftersom torsdag är städdag. Ja, om man inte ska räkna skura toastol och rensa duschsil och skrubba köksvask och plockaplockaplocka och dammadammadamma överallt som träning. Det gjorde inte jag. Jag var inte ens särskilt hungrig. Blodsockret var stabilt. Men kroppen, eller hjärnan, bara: CHOKLAAAAAAAD! (hej, pms).
Men jag talade strängt till den, kroppen eller hjärnan, och sa att den fick minsann nöja sig med en inlagd paprika, TROTS att det finns choklad hemma. Här ska inga hormoner komma och bestämma över mig.

Känner mig mycket nöjd med den psykologiska vinsten så här långt.

Fear the dark

Någon som inte är så nöjd just nu är Remus, tax med rätt att döda. Min man städar (jag är redan klar med mitt städande och kan således sitta i soffan och dricka te och blogga). Är det något Remus verkligen känner djup och innerlig skräck för så är det dammsugaren. Inte så att han morrar och skäller, han blir bara förfärligt nedstämd och deppig. Just nu ligger han bredvid mig i soffan och darrar oupphörligt. När jag inom kort kommer att resa mig för att gå på toa så kommer jag att få sällskap därinne. Av en dyster tax som tycker att livet är för djävla orättvist och GRYMT. 

Klotången är ett annat sånt där nedåttjack i Remus' värld. Om den råkar ligga framma så går han en omväg medan han kastar misstänksamma blickar på den. Och då ska tilläggas att hans klor aldrig någonsin blivit klippta så långt ner att det börjar blöda, så han har liksom ingen direkt anledning att tro att Den Onde själv har varit och lämnat ett av sina mördarredskap. Men det räcker att man håller i tassen med ena handen och har klotången i den andra så gnäller han som om man har varit på väg att hugga av hela benet. 

Däremot lyfte han knappt på huvudet när det regnade smällare och fyrverkerier över hela Ankeborg på nyårsafton och det lät som kriget härjade utanför ytterdörren. Den andra hunden fick vi lämna på pensionat långt ute i skogen för att han blir precis hysterisk när det smäller även om han är så fullproppad med lugnande medicin att han knappt vet var han befinner sig. Den andra bryr sig överhuvudtaget, men gråter istället över dammsugare och klotänger.  Så kan det vara. Nu ska jag gå på toa. I sällskap av en tax.

Filmtajm

Jag är med i en sån här marknadsundersökningsgrej som går ut på att man får nåt mail om att besvara en enkät då och då, och som tack för hjälpen får man ett visst antal poäng som sedan kan bytas mot Trisslotter. Tror det är något speciellt med dom där djävla Trisslotterna, att någon har manipulerat dom så att det bara är nitlotter, för jag har aldrig vunnit så mycket som 25 spänn på dom man får som "tack för hjälpen" från det här marknadsundersökningsföretaget (hänga gubbe på den?).

Nu var det förfärligt längesen jag loggade in på mitt konto och omvandlade poäng till Trisslotter, men idag gjorde jag slag i saken. Och då hade dom utvecklat det här litegrann, så att man inte bara kunde välja Trisslotter som belöning för sin enkätbesvararmöda (fler hänga gubbe-ord) utan även filmkoder på SF Anytime. Och eftersom det var så sabla längesen jag loggade in hade jag en hel säck med poäng som jag raskt bytte mot åtta (8) gratisfilmer.

Känner mig mycket nöjd just nu.

onsdag 11 januari 2012

Kick ass

Vad jag gillar när man kommer hem från gymmet efter att ha tränat dubbla pass (duktighetspoäng till mig där) och hjärnan bara: Men åh vad det skulle vara gott med en sallad till kvällsmat och styr upp så att man går ut i köket och börjar strimla purjolök och skiva tomater och skala morötter och hålla på, FASTÄN man är slut och trött och helt tömd på energi och det faktiskt nästan vore mer naturligt att släpa sig till soffan, leta fram en chokladkaka ur sitt hemliga gömställe och smaska i sig som om det inte fanns någon morgondag. Kroppen, eller hjärnan, ska ju gilla det snabba och enkla kickarna, sägs det ju, det är ju därför det är så lätt att bli sockerberoende och fastna i snabba kolhydratträsket och såna grejer, sägs det ju. Måste säga att jag gillar när kroppen, eller hjärnan, tänker lite mer långsiktigt och det alldeles av sig själv.

Heja kroppen, keep up the good work!

Foliemysteriet

Här hemma finns en rulle plastfolie och en rulle aluminiumfolie. De används typ...aldrig och har således varat i cirka hundra år, nä kanske inte, men åtminstone vet jag att det är samma rullar som låg i en låda i min lägenhet, som jag sålde vintern 2009. Så lite folie av både plast och aluminium går det alltså åt i det här hushållet.

Jag har för mig att det var annorlunda förr. Att man skrev ner Gladpack! och Aluminiumfolie! på inköpslistan lite mer frekvent än en gång vart tionde år. I en lägenhet som jag bodde i fanns det till och med en särskild hållare på väggen med tre fack, en för aluminiumfolie, en för plastfolie och en för hushållspapper. Så någonstans måste det ju ha funnits ett enormt behov av folie som fick någon listig uppfinnare och affärsman att börja massproducera och sälja speciella hållare, men till vad använder man egentligen folie?

Jag använder plastfolie, a k a gladpack, till att täcka över livsmedel som inte läggs ner i lådor med lock. Hade man inte lådor med lock på 1900-talet? Nu har man i alla fall, så det blir inte särskilt ofta den där gladpackrullen åker fram. Ibland kan jag svepa in en ost, men oftast hinner min man före och då hamnar osten i en plastpåse istället. Så jobbar han. Ett annat stort användningsområde är ju till att kavla marsipan. Eftersom jag hatar att kavla marsipan så händer det ytterst sällan. Aluminiumfolie använder jag typ om jag ska göra sån där latmansfisk där man lägger ner en bit fisk och lite random grönsaker i ett foliepaket och sedan låter koka ihop med potatisen. Det går inte åt några enorma mängder till det heller.

Den stora gåtan är om man verkligen använde mer folie förr, eller om det bara är som jag har fått för mig på grund av minnet av den där folie- och hushållspappersrullehållaren i min 80-talslägenhet. Är folie en 80-talsgrej? Något som var ballt och fränt och liksom revolutionerade hushållsarbetet? Eller är det bara jag som har minskat mitt användande sådär drastiskt? Frågorna hopar sig, mystiken tätnar.

tisdag 10 januari 2012

Spring spring spring

Har varit ute på jävellöprunda två av fem. Eller det slutar ju inte vid fem, men efter fem slutar det vara sådär övermäktigt jobbigt. Enligt min erfarenhet i alla fall. Fast jag vet inte, då har jag nog inte räknat med dödsmördarbackarna i det här elljusspåret. Innan bodde jag i typ världens plattaste stad, den enda backen var en viadukt över järnvägsspåren. Och jo, sen byggde de en cykelbro över samma järnvägsspår också. Två hittepåbackar, det är väl ändå rätt fattigt. Men det går att vänja sig vid och tycka att det är så världen är inrättad. Sedan flyttade jag hit till nästan-Österlen och Linderödsåsens fot och ordet "kuperat" fick en helt ny innebörd. Här i byn lutar precis allting och det känns som att nästan var man än går så har man antingen uppförs- eller nedförsbacke. Och de som anlade elljusspåret måste ha varit riktigt ondskefulla djävlar. Nu ska jag beskriva den LILLA rundan, som är 2 km. Den börjar med några hundra meters lättkuperat. Små korta uppförsbackar som man tar på fem-sex steg, och lite behagligt nedför däremellan. Sedan kommer första backen. Den är kanske 100 meter och BRANT. Sedan har man kanske 10-15 meter på sig till backe nummer 2. Den är minst lika lång och brant, och när den planar ut så är det bara precis ett litet sketet gupp nedåt och så kommer backe nummer 3. Som är lika brant, men kanske inte fullt lika lång. Fast då är man ju så djävla trött av backe 1 och 2 så att den verkar vara i flera mil. Dessutom kommer den knäckande första kilometerskylten någonstans här. Det är moraliskt nedbrytande att man är så trött att det nästan svartnar för ögonen efter bara 1 kilometer.
Efter backe 3 så är det som i början ett tag, lite småkuperat men inga jättelut i några hundra meter. Sedan kommer en brant nedförsbacke och efter den skjuter backe 4 upp sin otäcka rygg ur marken, lika brant spm backe 1-3, men kanske bara 30 meter lång så den klarar man med påskjutet från nedförsbacken. Och sedan är det en låååååång bit med svag nedförsbacke som får en att återfå tron på sig själv igen, den man tappade vid 1 km-skylten. Och sen är man i mål! Man kan ju naturligtvis springa den åt andra hållet också, men då får man ju börja med en låååång och seg, men inte brant, uppförsbacke och ha branta nedförsbackar på slutet. Och jag gillar faktiskt inte att springa i jättebranta nedförsbackar, tycker det är svårt rent tekniskt. Och sen tycker jag det är bättre att beta av det jobbiga i början och ha det götta på slutet. Sån är jag.

Hur gick det idag då? Klarade jag min målsättning att springa två av fyra backar? Både ja och nej. Jag sprang uppför hela backe 1. Det klarade jag inte sist. Men sedan var jag tvungen att gå några meter för att hinna hämta andan, eftersom backe 2 börjar nästan så fort man har avverkat backe 1. Sedan fick jag hämta andan även i backe 2 och 3. Backe 4 gick galant, och resten av banan började jag känna att jag hittade min löpning, alltså den när benen bara matar på och andningen och pulsen är kontrollerad. Förra gången så tänkte jag mot slutet "jag springer till bron, och där stannar jag". Men när det var kanske 30 meter kvar till bron så kände jag att om jag inte stannar nu så DÖR jag. Idag var det bara: Hej, bron, här kommer jag. Och så fortsatte jag uppför en bonusbacke som låg EFTER bron. 

Tog mig sedan hemåt, omväxlande gående och springande. Mer springande än gående faktiskt. Sedan kommer en backe i Körsbärsdalen som är BYNS VÄRSTA. Den är så lång och brant att jag blir sjukt andfådd bara av att promenera uppför den. Förra gången så bestämde jag mig för att springa till en sten som ligger efter ungefär en tredjedel av backen, gå till en tall som ligger efter två tredjedelar och sen springa uppför krönet. Det var SJUKT jobbigt. Idag bestämde jag mig för att springa till två-tredjedels-tallen direkt. Och det var också, surprise surprise, SJUUUKT jobbigt. But I did it, även om jag fick stå en stund med händerna mot knäna och pusta som en Tour de Ski-åkare efter målgång. Minus skidutrustningen då. Sedan lunkade jag vidare hemåt i rätt så sakta mak, för nu hade det hunnit bli rätt så mörkt (jag är inte snabb) och eftersom Körsbärsdalen är ett naturreservat så får man inte plocka bort nedblåsta grenar och omkullblåsta träd och sånt, så nu efter alla stormar så ligger det tio miljoner pinnar och kvistar överallt som man helst inte vill sätta foten på och bryta benet mot.

Men på det hela taget är jag nöjd. Nästa gång blir på fredag. Ska då försöka klara backe 2+3 i ett svep. Vi får väl se hur det går. Om jag behöver syrgas.

Fusk!

Min brukshundklubb har en fototävling där vinnaren är den bild som får flest "gilla" på facebook. Listig som jag är skickade jag meddelande till mina facebookvänner och bad dom gilla bilder som innehöll en tax och inga andra. Länge som fan ledde jag stort över alla andra. Men nu har väl nån jävel med typ 800 facebookvänner gjort samma sak, fast med en annan bild då. Jag tycker det är grovt fusk, inte när jag gör det utan när såna med 800 facebookvänner gör det när det var jag som kom på det först. Dessutom har jag inte 800 facebookvänner. Jag har inte ens 80 facebookvänner. Funderar på att börja be mina vänners vänner. Eventuellt starta ett upprop av något slag. Så här får det inte gå till.

måndag 9 januari 2012

Ja se det snöar, det var ju roligt. NOT!

Idag när jag åkte hem så hade jag nästan vårkänslor. Det var någonting i kombinationen med hur det luktar på jobbet när man har varit borta därifrån ett tag och torr asfalt och höstsådda fält med torrt visset fjolårsgräs i kanterna. Det där med jobblukten beror på att jag var säsongsanställd i hundra miljoner år innan jag fick fast jobb, och då bestod min "julledighet" av en inte så härlig vända med arbetsförmedling och a-kassa som jag är glad att jag slipper även om det var skönt att vara "ledig" 7-8 veckor mitt i mörkaste helvetet. När jag sedan började jobba igen efter "julledigheten" visade almanackan oftast på mitten av februari. Och då är det ju nästan vår! Kanske inte lika mycket vår den 9 januari, men man kan väl få ha lite KÄNSLOR ändå.

Och sen när jag var ute och gick med Remus, tax med rätt att döda, så hörde och såg jag barn som var ute och lekte i Körsbärsdalen. Vi bor faktiskt granne med riktiga Körsbärsdalen från filmen Bröderna Lejonhjärta (på Wikipedia står det att filmen spelades in i Brösarps backar, men det är felfelfel) och det är svinbra. Även om på köpet får grannar som Tengil och Katla,  may they burn in hell. Det goda ska segra så småningom. I alla fall så var det barn som hade klättrat upp för den högsta kullen i Körsbärsdalen och stod där på toppen och skrattade och skrek HALLÅÅÅÅÅÅ när jag gick förbi, och jag vinkade och kände mig som en helnöjd gammal stofil som blir munter bara för att barn är ute och leker och inte sitter inne och spelar Playstation dagarna i ända.
I somras hade vi vid något tillfälle besök av två barn, typ 6 och 8 år gamla. Jag tycker att om man är 6 och 8 år och bor i en storstad så borde man tycka det är åtminstone lite roligt att vara på landet, inte så att alla måste gå och mocka i en lagård bara för det, men att kunna sitta och fika i en trädgård som är full av klätterträd och gömställen där man kan springa omkring och härja, en trädgård som gränsar till en Körsbärsdal det strosar omkring kalvar och små gölle-shetlandsponnyer och blommorna blommar och bäcken porlar och hela Idas sommarvisa nästan framstår som lite småtrist förortsmisär i jämförelse, eller okej, det var kanske att överdriva en smula, men jag hade inbillat mig att de liksom skulle uppskatta det lite, men dom bara: Pappaaaaaaa, får vi gå och sätta oss i biiiiiilen? Och sen satt de där i ett svettigt och kvavt baksäte och blippade och bloppade med varsitt Nintendospel medan solen sken och fåglarna kvittrade, osv. Sånt tycker jag är för djävla sorgligt, faktiskt. Vet inte vad man ska göra åt det heller, för man kan ju inte tvinga nån att gilla träd och gräs och stenar, och för den delen är det ju inte mina barn så jag kanske helt enkelt bara ska sluta bry mig.

Hur som helst. Torr asfalt, gröna fält, lekande och stojande barn. VÅRKÄNSLOR. Trött var jag också, men jag kunde nästan intala mig att det kanske var den berömda vårtröttheten (som jag helt enkelt inte förstår mig på, det är väl på våren man blir pigg och glad?) och inte alls berodde på att jag sovit som en kratta flera nätter (är det fullmånen? VARFÖR i så fall? Så här var det aldrig förr! Det är ingen ordning med någonting längre). Till slut tyckte jag att jag var så trött att det liksom dansade prickar framför ögonen på mig. Jamen då var det väl för att det började SNÖA! Vad fan, komma här och förstöra mina vårkänslor den 9 januari, vad är det för djävla sätt?

Fast SMHI har sagt att det ska bli typ 6-7 plusgrader senare i veckan, så IN YOUR FACE, Kung Bore.

Veckan börjar med måndag

Inte så smart sak att göra på jobbet: Skriva en STOR komihåglapp över livsviktiga saker som absolut inte får glömmas bort och lägga den bredvid tangentbordet så att man absolut inte kan missa den.
Och sedan lägga ett ännu större papper ovanpå så att den där asviktiga lappjäveln inte längre syns.

Mvh
IQfiskmås_68

söndag 8 januari 2012

Söndagskväll

Nu är det officiellt söndagskväll, och eftersom vi är med i en sömnsekt så brukar vi gå och lägga oss vid 21-hugget om inget annat påkallar uppmärksamhet. Så ska klockjäveln ställas på 04.30. Fatta, 04.30! Så tidigt har jag inte gått upp sedan 22/12 2011. De första lediga dagarna vaknade jag tidigt av bara farten, men nu har dygnet liksom vridit sig på sig på ett sätt som inte verkar helt lyckat.

Jaja, bara att bita i det sura äpplet. Nu är det dags för te och TP. Förutspår att jag kommer att vinna, AS ALWAYS!

EDIT: Jag förlorade! Men så fick jag också helt orimligt svåra frågor, typ: Vad heter huvudrollsinnehavaren i Lilja 4-Ever? (Rätt svar: Oksana Akinsjina. Vem FAN går omkring och vet det?). Min man fick frågor i stil med: Vad heter Pippi Långstrumps häst? Sen ville han inte gå med på att spela en gång till, utan hänvisade till att det var "sent" och att han "måste gå och lägga sig" för han skulle "jobba imorgon".
Förbannad!

Fete-skryt

Nyss gjorde jag sås till söndagssteken. Söndagssteken itself stektes till på ytan och fick puttra i en blandning av saltat vatten, äppeljuice och balsamvinäger i ett par timmar. Sedan: Bort med steken, i med kanske 1½ dl créme fraiche, koka upp, red, smaka av, salta och peppra lite om det behövs. Klart.

För en liten stund sedan hällde jag upp såsen i en liten såskanna eftersom det ser lite sådär ut att ställa fram en stekpanna full med sås på bordet. Och då hällde jag med flit inte upp all sås utan lämnade lite i stekpannan så att jag skulle kunna skrapa ur den med sked och äta upp. Så god är min söndagsstekssås idag. I princip alltid förresten. Ville bara helt ödmjukt berätta detta. Nu är det matdags hemma hos familjen von Skryt.

Ett vårtecken

Skalade potatis och lyckades med detta även fylla den lilla lilla spannen vi har till komposterbart hushållsavfall. Poängen med att ha en liten liten spann är att man ska vara tvungen att tömma den ofta, så den inte börjar a. lukta illa, eller b. invaderas av bananflugor. Knatade ut till komposten och tog då även med en torr brödskalk som jag tänkte att våra vänner småfåglarna kunde få kalasa på. Kallt var det, men man, eller åtminstone inte jag, klär ju liksom inte på sig bara för att man ska vara utomhus i en minut som det på sin höjd tar för att tömma kompostspannen och kratta ner det nytillkomna i själva förmultningsprocessen. Så jag hoppade bara i ett par träskor och knatade runt knuten för att förrätta mitt värv. Sedan knatade jag runt nästa knut för att lägga brödskalken vid fågelbordet och noterade då att det saknades såväl frön som talgbollar. Knat knat tillbaks igen för att hämta och FAN vad kallt det var nu. Tog bort äckligt grönt nät runt åtta talgbollar och tryckte ner dom i talgbollshållarna. Hatar det där gröna talgbollsnätet så mycket att jag skulle kunna döda om jag ser det blåsa omkring i trädgården. Talgbollshållaren var en mycket god investering, men FANFANFAN vad kallt det var att stå där och liksom mata in talgbollar i den, och sedan knat knat knat tillbaks igen för att hämta spannen med viltfågelfrön och fylla på Lilla Huset Från Biltema. Kände mig riktigt missnöjd med kylan, men så råkade jag kasta en blick ner på marken och vad såg jag där om inte ett tappert litet bestånd av SNÖDROPPAR. Årets första! Och det var minsann inga mesiga som hade växt till sig intill husknuten och av vår dyra spillvärme, utan där stod de helt morskt ett par meter från huset och utmanade självaste Kung Bore (vilket kanske inte är jättesvårt i år, men det är ju tanken som räknas). Sånt gör mig sådär löjligt glad att jag måste berätta det för typ hela världen, även de som inte är det minsta intresserade. Tyvärr var det lite för mörkt, annars hade jag tagit en bild också. Men så var det ju också FAN SÅ KALLT, så jag ilade istället in och tittade till söndagssteken. Men bara så att ni vet det så blir det vår i år också. 

Lilla motorsågsmassakern

Vi, min man och jag, fick en bensindriven motorsåg i julklapp av mina föräldrar. Nej, vi heter inte Sawyer och bor i ett ruckel i Texas och ingen av familjemedlemmarna går under namnet "Leatherface" heller, så vitt jag vet.  Även om vi råkar vara ägare till inte bara en, utan två motorsågar. Vi, läs: min man, har en gammal, elektrisk. Men det går en säkring inuti motorsågen typ varenda gång man använder den och dessutom tycker jag att det är liksom ovärdigt med en sladdmotorsåg. På gränsen till bögigt, faktiskt. Och utöver det så har vi inget eluttag utomhus, vilket innebär att man måste dra tusen meter förlängningssladd från källaren och ut i trädgården varenda djävla gång det ska sågas någonting. Jobbigt. Förutom det faktum att man måste ägna timmar åt att plocka isär och pilla på säkring inuti bögmotorsågen varje gång den ska användas.

Så vi fick en bensindriven i julklapp, och idag skulle den invigas. Min man är ute i trädgården och styr och ställer med den i detta nu. Det går väl sådär. Först startade den inte, sedan startade den och stannade. Och sedan har den startat och stannat och min man har varit inne och bläddrat i bruksanvisningen ett par gånger. Tydligen har det något med inställningarna på förgasaren att göra.  Fan, måste allting vara så djävla omständligt? Jag har aldrig ens en gång tänkt på att det finns en förgasare på en motorsåg, och nu ska man tydligen känna till hur man ska ställa in den också. Med man, läs: min man. Själv ska jag masa mig ut i köksregionerna och sätta igång med söndagssteken. Hej 50-talet, eller nåt.