Run for the hills, were both sinners and saints

Nu jävlar är det dags för Tjejmilen. Eller det är ju inte förrän på söndag, men Jenny och jag ska ha lyxhelg och åka upp redan i morgon. Bo på hotell, äta gigantiska hotellfrukostar och -middagar, och sedan avsluta helgen med att springa. Hur nu det ska gå. Jag har ju nageltrång från helvetet, samt sår under hälarna och har de senaste dagarna setts linka fram i ungefär samma hastighet som ett genomsnittligt Luciatåg. Jenny har världens rethosta och måste dopa sig för att få sova om nätterna. Ingen av oss har kunnat träna på cirka tusen år, men det kan inte hjälpas. Starta ska vi i alla fall göra, och i mål kommer man alltid. På ett eller annat sätt. Dessutom bistår världens bästa bror (dvs min) med all Stockholmslogistik och annat praktiskt, från hämtning på hotellet till väskhållning och pepp under och efter loppet samt dusch och fika och skjuts till tåget efteråt. Vi behöver inte göra något mer än att springa en mil.

Nu har jag i alla fall packat, eftersom vi sticker direkt från jobbet imorgon. Packningen liknar mest av allt en förbandslåda. Plåster, kompresser, skumgummi, sporttejp. Och så har jag gjort LÅTLISTAN till min mp3-spelare, som är det viktigaste av allt. Den här gången blir det mycket The Men They Couldn't Hang blandat med Die Toten Hosen och Lars Winnerbäck. Samt Iron Maidens Hallowed Be Thy Name, som är med på alla låtlistor jag gör.

I morgon ska vi sluta tidigare från jobbet och äta lunch på Subway innan tåget går. Lyxigare än så kan ju inte en helg börja.

Haitiskt ordspråk

Om arbete vore så fint och förädlande som det påstås, så hade säkerligen dom rika lagt beslag på allt arbete för längesen.

Side by side

Korridorssnack:

Muoi: Finns det inget ord för unga killar som gillar äldre kvinnor? Om det är gamla som gillar barn så heter det ju pedofil, men vad heter det när det är unga som gillar gamla?
Björn: Nekrofil!

Kittla aldrig den drake som sover

Nästan alla jag känner är helt besatta av Harry Potter. Vuxna människor. Det är ju inte riktigt klokt har jag hävdat, och helt enkelt vägrat befatta mig med den beskäftige lille gossen. Det är nästan så att jag har velat vägra befatta mig med de här människorna också, men då skulle bekantskapskretsen decimeras med nästan 100 %. Och det vore kanske att ta i. 

Jag bad Lotten avslöja hur den sista boken slutar ("Kom igen nu, säg om han dör! Du kan berätta allt, jag kommer aldrig att varken läsa böckerna eller se filmerna"). Fast jag har glömt hur det slutade. Jag minns inte ens om han dör eller ej. I ungefär fem minuter satt jag inne med information om den där lille trollungens öde, men sedan raderades den till förmån för något bättre värdelöst vetande.  

Nu har min pojkvän tvingat mig att se Harry Potter och de vises sten. Eller det var ju inte som att jag skulle bli tvungen att sova i hönshuset om jag råkade blinka under tiden, men snudd på. Eller om sanningen ska fram var jag väl inte direkt nödbedd. Och jag får väl till och med erkänna att den var rätt så okej, till och med bättre än jag trodde. Även om storyn var rätt så förutsägbar och Harry ser så satans präktig ut att man får lust att klippa till honom emellanåt. Men det kan han kanske inte hjälpa. Hur han ser ut alltså.

Mitt kritiska filmöga registrerade följande:

1. Om det nu var så satans hemligt när de skulle lämna baby-Harry där på trappan så att de tassade omkring och till och med släckte gatubelysningen, varför stod de då och snackade i tusen år precis utanför ytterdörren i ett villakvarter? Vem som helst som inte var död skulle ju ha vaknat av detta.
2. Om nu Harrys släktingar tyckte det var en sådan börda att ha hand om honom, borde de inte bli själaglada över att han blivit antagen vid Hogwarts? Typ, borde de inte ge honom hans brev istället för att elda upp dem?
3. Och var det inte väldigt taskigt av de där på Hogwarts att låta Harry bo i misär under en trappa hos sina hillbilly-släktingar? Det var ju skitelakt av dem. När de nu var så djävla måna om honom för övrigt.
4. Om man har en trolleriskola, kan man liksom inte bara trolla dit eleverna då? Varför allt detta ståhej med packning och hemliga perronger och springa genom väggar? Kan de inte fixa det lite smidigare?
5. Systemet med sorteringshatten var ju helt saktfärdigt. Det måste ju ha tagit hundra år att placera ut ungarna i olika elevhem.
6. Och den här stackars Hagrid...kunde han inte fått behålla något enda litet djur? Det hade väl inte behövt vara en drake, men en kattunge? En guldfisk? Det kunde han väl själv ha trollat fram, för Guds skull.
7. Hagrid var för övrigt väldigt lik Hurley i tv-serien Lost.
8. Borde inte Harry med sällskap dö en ytterst plågsam död nu, eftersom de rantat omkring i korridoren på tredje våningen?
9. Och slutligen, om man nu går på skola för att lära sig trolla, varför i helvete får man inte trolla någon annanstans än där då?

Har man nu tagit fan i båten blir man väl så illa tvungen att se alla dom andra filmerna också. Hur många finns det egentligen, en miljon? Det verkar som om hösten är räddad.

Freewheel burning

Nu ska en del vägar få nya hastighetsbegränsningar. För mig personligen har det väldigt liten praktisk betydelse eftersom jag a. inte kör bil särskilt ofta, och b. alltid ser till att vara ute i så god tid att jag inte behöver ha bråttom. Men för andra, till exempel Aftonbladets trafikreporter Robert Collin, är det en mycket allvarlig fråga. Vi har blivit lurade, hävdar han upprört i en artikel i aftonbladet.se. Någon har tydligen lovat att det ska vara 130 på motorvägar, och så blev det bara 120. Snopet. Nästan som i Sagan om Mäster Skräddare, ni vet han med "det bidde ingen rock, det bidde ett par byxor, men de är färdiga på lördag". Man kan ju tycka att 10 km hit eller dit inte skulle spela någon djävla roll, men uppenbarligen har jag missat något fundamentalt.

Praktiskt taget hela Europa kör fortare, skriver Robert Collin med tangentbordet genomsyrat av bitterhet. Att kunna köra lika fort som tyskarna är viktigare än miljön och trafiksäkerheten, skriver han inte, men det står mellan raderna. Alla borde förstå vad det gör för konkurrensen inom Europa när våra grannar söderut bokstavligen kör ifrån oss, skriver han också.

Näe Robert Collin, jag förstår faktiskt inte det. Vad är det egentligen vi konkurrerar med resten av Europa? Det land som har flest 130-skyltar vinner? Eller är det "marknaden", detta mytomspunna väsen, som susar förbi på autobahn medan vi tröga svenskar puttrar i högerfilen, nedtyngda av 30-skyltar och miljötänk?

Och framför allt: Vart ska vi, och varför har alla så förbannat bråttom dit?

Then the sands will roll out a carpet of gold for your weary toes to be a-touchin

Som alla vet, eller åtminstone borde känna till, så dängde jag min stortå i Göta Älvbron i samband med Göteborgsvarvet i maj. Nageln har sedan dess varit både blå och svart och för några veckor sedan valde den att lämna mig. Jag har tappat en miljon naglar i mina dagar, så den var varken sörjd eller saknad. Men den nya nageln som växer ut är däremot helt ondskefull. Den växer inte alls som naglar i allmänhet utan den gräver sig liksom ner i köttet istället, och den har nu orsakat en variant av nageltrång från helvetet. Själva nageln är bara några millimeter lång, men den växer ju hela tiden, fast åt fel håll, och det gör djävulusiskt ont kan jag berätta för den som inte har fantasi nog att föreställa sig detta av egen kraft.

På inrådan av min privata sjukvårdsupplysning (Barbie) ringde jag min vårdcentral för att tala ut, och jag blev rekommenderad att gå och visa min misär för distriktssköterskan. Så då gjorde jag det och fick träffa någon som nog var distriktssköterska på 1800-talet, för hon var fan helt senildement och verkade själv i stort behov av vård.

Hos distriktssköterskan, ett drama i en akt:

Distriktssköterskan (DS): Jaha, du hade visst något fel på foten?
Jag: Ja, jag har tappat en nagel och den nya nageln växer inåt istället, så det gör ont när tån stöter emot skon.
DS: Vem är din husläkare?
Jag: Cecilia.
DS: (antecknar på en lapp) Vilken fot är det?
Jag: Höger (tar av skon och visar upp min misär-stortå)
DS: Jaha, men den har du ju klippt av alldeles för långt. 
Jag: Men jag har inte klippt den! Jag har ju tappat nageln, det här är den nya som har vuxit ut under!
DS: Ja, just det ja. Jaha, jag vet inte...Hur ser den andra foten ut?
Jag (tar av den andra skon och visar min andra fot).
DS: Jaha...Nej, det är kanske bäst att doktorn tittar på det här. Vem är din husläkare?
Jag: Cecilia. 
DS (antecknar på lappen): Har du för trånga skor?
Jag: Nej, aldrig. Jag har de här hela tiden (pekar på mina magiska gymnastikskor med Kalle Anka-passform).
DS (helt allvarligt): Det är viktigt att man tar av dom ibland, så det inte blir för tätt.
Jag: Jo...jag har ju dom bara när jag är utomhus. Jag menade att jag inte använder några andra skor.
DS: Och du hade Christer som husläkare?
Jag: Nej, CECILIA!
DS: Ja just det ja. Nu är det ju lite köer, du kanske kan tänka dig att gå till någon annan också?
Jag (trött): Ja, det spelar ingen roll. 
DS: Ja, men då skickar vi en kallelse. 
Jag: Hej då.

Den kallelsen kan man nog se sig i månen efter, känns det som. Kan man inte ens hålla information som någon sagt för 10 sekunder sedan i huvudet så lär man väl inte vara förmögen till så mycket annat heller.

Nu har jag i alla fall tillverkat en enormt listig konstruktion bestående av sport-tejp och lite annat smått och gott från förbandslådan, som liksom drar bort huden från nagelns knivskarpa udd. Det gäller att inte stå handfallen när samhället vänder en ryggen.

Pigment Yellow

På de flesta arbetsplatser förekommer vissa former av brottslighet som är så allvarliga att det inte finns någon jämförbar straffskala. Att sno någons jättebra penna är exempel på den här typen av kriminella handlingar.

På mitt jobb heter den allvarligaste förbrytelsen "att gula ner". Detta för majoriteten av svenska folket förmodligen helt okända verb innebär att man spiller gult pigment någon annanstans än på sin egen arbetsbänk. Gult pigment är nämligen tillverkat i helvetet och går aldrig bort.
Om man har gulat ner allmänna utrymmen på jobbet kan man räkna med att hitta ett hästhuvud i sängen, alternativt en voodoodocka med knappnålar instuckna på mycket strategiska ställen. Skulle man drista sig att gula ner någon annans arbetsplats kan man lika gärna ta livet av sig med en gång.

Idag hade Björn gulat ner en diskbänk. Vi hotade först med att skicka honom till krigsförbrytartribunalen i Haag. Men eftersom han gett sig själv namnet Fläsk-Tarzan tidigare under dagen var det att betrakta som en förmildrande omständighet. Så vi bestämde oss för att låta nåd gå före rätt. För den här gången alltså.  

Nu ser dom oss i hela vida världen

Jag hatar att gå på IKEA. Därför tycker jag att ikea.se är en mycket förnämlig inrättning. Jag betalar mer än gärna 495 spänn i frakt för att 1. slippa åka till IKEA och trängas med kreti och pleti, samt 2. få sakerna hemkörda och uppburna i min lägenhet och slippa a. slita med IKEA:s platta paket vars densitet tangerar osmium, samt b. förnedringen att stå på IKEA-parkeringen och försöka stuva in saker i en bil vars bagagesutrymmes storlek är gravt överskattat.

För några dagar sedan beställde jag lite bokhyllor och grejer, och nyss ringde en synnerligen sur brud från IKEA:s kundtjänst för att upplysa mig om att de kommer på torsdag. Inte för att fråga om det möjligen går bra att de kommer på torsdag, utan det var typ torsdag or die. Och sen förhörde hon sig i snorkig ton om hur det såg ut hos mig. Alltså utanför porten då, och det var nästan så att jag fick be om ursäkt för att det inte var utrymme i storleksordning fotbollsplan så att man kunde vända en 24 meters långtradare på ett smidigt sätt. 

Och jag fattar inte vad det är med logistikföretag som gör att det är omöjligt att säga en mer exakt tid än "någon gång mellan 9 och 15". Tror de inte att folk har annat att göra än att sitta hemma och rulla tummarna i sex timmar i väntan på ett några som kommer klockan 14.55 i 99 fall av 100? De måste väl i förväg veta på ett ungefär hur många körningar de har under en dag och kunna uppskatta hur lång tid det tar. Hur svårt kan det vara egentligen?  

Vi får väl se vad det blir av det här.

Somliga går med trasiga fötter

Idag var det varmt och jag var ute och gick en sväng. Barfota, för det är trevligt. Eller det var trevligt. Nu har jag sår under fötterna på grund av att folk slänger sitt jävla skit överallt. Och på söndag ska jag springa Tjejmilen är det tänkt. Det ska jag göra ändå, om jag så ska dö på kuppen. Men ändå.

Jätte-jättebra tajmat, verkligen. Jag säger bara: Compeed or die.

If I was a giraffe and someone said I was a snake, Id think, no, actually, Im a giraffe

I morgon ska jag på en stor fest som ska pågå från arla till särla. Jag är sämst i Sverige på finkläder och detta vållar mig mycket problem. Idag har jag förhört alla som jag tänker flankera mig med vad de ska ha på sig på dagen, så att det inte blir så att de kommer i smoking och jag i jeans. Nästa problem är vad man ska ha på sig på kvällen. Eftersom jag är totalt ointresserad av mode och handlar cirka 99 % av mina kläder på Myrorna så är min tillgång på så kallade finkläder starkt begränsad. Alla jag pratat med säger typ Jamen det är väl bara att ta någon kjol...och så en snygg blus till det. Jag äger för fan ingen blus, vare sig snygg eller ful. Det är inte rockn'roll med finkläder. Å andra sidan passar det sig inte riktigt att gå klädd som rebell när man är 40 och ska mingla med socitetssvin, eller jag menar övriga festdeltagare.
Situationen börjar kännas lätt problemartad och jag har därför ägnat kvällen åt följande givande överslagshandlingar: 

1. Pratat i telefon och sms:at med ungefär alla jag känner.
2. Joggat en halvmil.
3. Spelat alla Dylanlåtar jag kan på gitarr, iklädd min röda Philosophy Football-tröja.
4. Funderat på om inte Philosophy Football-tröjan är att betrakta som finkläder.
5. Läst valda delar av Encyclopedia of Serial Killers. 

Har jag öppnat garderoben än? Svar: Nej.

Jag läste nyligen om togor (eller vad nu pluralformen av toga kan tänkas heta), det var inte alls bara något gammalt lakan man svepte om sig lite hur som helst utan utseendet varierade beroende på medborgarnas rang och position. Högre ämbetsmän hade togor med guldstjärnor på. Det tycker jag låter snitsigt. Jag funderar på om man snabbt skulle slänga ihop en sådan och på så sätt lösa morgondagens klädesproblem. Inte för att jag kanske är att betrakta som en högre ämbetsman, typ kejsare, men så himla kinkigt kan det väl ändå inte vara.

Lånta fjädrar ger dig guld men ingen sagoskatt

Idag har jag varit hos en gynekolog. Det är ju bara sådär kul, men idag blev jag ändå en smula upplivad. För mitt i undersökningen fyrade gynekologen av världens Stomatolleende och utbrast helt exalterat Vilken liten och fin livmoder du har!

Komplimanger kan man aldrig få för många av.

På det att var och en som tror på Honom skall icke förgås utan hava evigt liv

Nu finns det ett dolt kristet budskap vid svenska trafikljus, berättar alla tidningar beredvilligt för oss. Handen som uppmanar en att trycka på knappen för att få grön gubbe är inte en anvisning om att man ska trycka just där för just det ändamålet, utan det är även en symbol för att det bara finns en väg till Gud, nämligen den genom Jesus Kristus.

Jag tycker budskapet är lite luddigt. Jag hade nog mer tolkat det som att det bara finns en väg till Gud, och det är väg 24 mellan Hässleholm och Örkelljunga. Eller vilken väg man nu råkar befinna sig på. Eller rent av att det är en anvisning att man ska hålla sig på den breda vägen fastän Skriften förespråkar tvärtom. Såhär kan vi ju inte ha det.

Och naturligtvis är det någon pajas som har JO-anmält detta nu. Exakt var går gränsen för mänsklig dumhet, och är den inte i och med detta passerad för längesen? Om man nu är så djävla mån om vad staten ska eller inte ska syssla med så borde man väl låta JO få syssla med något vettigare än att utreda huruvida någon tar illa upp för att det är en bild på en hand ett övergångsställe. Man kan ju för fan tro att man bor i Ankeborg. Vakna, kretiner. Som jag brukar säga.

Sjung "Sweet Home Alabama" för den tycker jag är bäst

Moralpanik:

Jag: Vi drack ett jättekonstigt vin i lördags.
Barbie: Fan vad du dricker vin! 
Jag: Ja, som fan. Det är jätteroligt.
Barbie: Jag dricker ALDRIG vin nuförtiden. Du måste återinföra vinet i mitt liv!
Jag: Det ska väl gå att ordna.

Själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot

Den imaginära personen Torr&Trång är rent omåttligt populär på sin dejting-sajt, måste jag säga. Varje gång man loggar in håller inkorgen på att sprängas av nya mail. Jag och miss E jobbar skift med att besvara dem, men det är ett slitgöra. Ibland blir det väldigt konstigt, för vi har liksom inte riktigt snackat ihop oss om hur Torr&Trång är som person och när vi skapade henne var vi allt annat än nyktra, vilket vi ju är nu, men vi improviserar så gott vi kan och då blir det som det blir. Jag gör henne, Torr&Trång alltså, oftast dum som ett spån och på gränsen till enfaldig, men plötsligt har miss E skrivit något riktigt djupsinnigt. Fast karlarna verkar inte märka någon större skillnad, de vill bara träffas eller skicka nakenbilder i webkamera stup i kvarten.

Jag inbillar mig att jag skulle ana oråd om jag ena dagen kunde diskutera golf med någon (miss E:s förtjänst) som nästa dag inte ens "minns" vad hon har i handikapp (här var det jag som ryckte in som spökskrivare, jag kan inget om golf), men är man bara ute efter sex är man, med betoning på man, uppenbarligen inte så nogräknad. Inte konstigt att folk blir mördade på sina nätdejter när de så totalt saknar allt vad omdöme heter.  

Och när man ifrågasätter varför de vill träffas och ha sex eller cyber-sexa i webkamera fastän de är gifta får man svar i stil med "min fru vill inte ha sex".  Ja, jag hade fan inte heller velat knulla med någon som satt och raggade korkade blondiner på dejtingsajter, den saken är ju klar.

Och varför vill man sexa med någon som heter Torr&Trång? Hade hon hetat någonting i stil med Våt&Kåt hade det väl varit mer uppenbart, men herregud, Torr&Trång? Skärp er för FAN.

 

Mjölken var både gul och blå

Idag fick jag ett kinesiskt jobbmail som avslutades med Best regards and wish that the Sweden National Olympic Team get very good rank in the Olympic Games!  Det tycker jag var lite rart. Här skulle man kunna invända att det är lätt att kosta på sig när man har vunnit så sabla många medaljer själv. Men ändå. Fast jag vet inte riktigt hur man återgäldar en sådan här artighet när allt det här med Kina och OS har blivit så värdeladdat och liksom kontroversiellt. Ska man gratulera till goda prestationer, men tänk om de tror att man är satirisk och tar illa upp istället? Jag får nog suga lite på det här först innan jag fortsätter odla relationerna med Himmelska Fridens Torg.

Sedan fick jag ytterligare ett jobbmail, den här gången från en skotte. Han skrev bland annat If you have any more problems, please don’t hesitate in asking me. I am always here to help you. Det kändes lite som att var beredd att stötta mig i livets alla skeden, även privat, och vara en ständigt flödande källa av goda råd och single malt. Jag tror även att man hade kunnat tonsätta detta mail och göra en country & westernlåt av det.

Jag riktigt känner hur mild i själen jag blir av sådant här. Mer artighetsmail till folket, tack.

I väntan på Godot, eller vad fan ska jag vänta på honom för?

Nu har OS pågått i evigheter och jag har fortfarande inte sett en enda minut. Och då räknar jag mig ändå inte som direkt ointresserad. Eller jag har åtminstone inga aversioner. Fast därifrån till att sitta hypnotiserad framför tv:n och följa försöksheat efter försöksheat i simning är steget tydligen väldigt stort.

Men nu när Sverige gått vidare ur gruppspelet i handboll känner jag att det är läge att börja engagera sig. Det enda jag kräver är att någon talar om för mig exakt när matcherna börjar. För det framgår inte av tv-tablån, och mitt intresse för OS är inte så stort att jag känner för att slötitta på 4 timmars tråktennis i väntan på något bättre. Hur svårt kan det vara?

Det kallas tvivel

Jag kan nästan ingenting om brottning. Jag känner ingen som intresserar sig det minsta för denna typ av idrott heller, eller det var åtminstone vad jag trodde. Men för cirka en dag sedan blev hela svenska folket brottningsexperter på en eftermiddag. Alla har plötsligt fått en enorm kännedom om hur saker och ting förhåller sig på och utanför mattan. Det är ingen hejd på hur illa det är: domarna är mutade, alltihop styrs av maffian och är uppgjort på förhand och på det hela taget suger hela brottningsförbundet gammal möglig älgsperma.

Det är konstigt vad mycket som kan hända på bara fyra år. 

För inte var det väl någon som gastade om korruption och köpta domare och osportsliga maffiametoder när Sverige tog OS-guld i Sydney 2004? I brottning. Hur nu det gick till. Kan man ju fråga sig.

 

Ångesttvång och höstsäsong och ekonomisk undergång

Härförleden när jag var ute och drällde bland vår Herres folk och fä mötte jag en kille som hade en t-shirt med texten Skatt är stöld på. När jag vände mig om för att kolla närmare på vad detta var för en svagpresterande livsform upptäckte jag tillägget Göinge MUF på ryggen.

Då började jag skratta. Den som inte förstår det roliga får skylla sig själv.

Deep Blue

Fikarumssnack om schack:

Stefan: Man har ju ingen plan direkt, utan det är ju mer...ut med alla pjäserna på mitten av brädet och så får man se sen.
Christian: Ja, och så väck med alla bönderna direkt, så det blir lite plats!

Det känns som att Kasparov har ett och annat att lära av Mästarna.

Cheap trick and cheaper devices

I morse upptäckte jag att min 65-kronorsklocka hade stannat. Det kanske inte precis är ett järtecken som platsar i filmen The Reaping, men det är störigt eftersom det innebär att jag måste ta mig in till stan efter jobbet*. Jag tycker nämligen inte om att vara utan klocka. Jag lider av att inte veta vad klockan är. Jag vet det oftast ändå, men det hör inte hit. Jag vill kunna titta efter. På min egen klocka, inte någon annans.

Jajaja, jag vet att det finns massor av människor som inte har klocka och som klarar sig bra ändå. Men dit hör inte jag. En del av de här människorna antyder dessutom irriterande ofta att de skulle vara lite bättre än vanliga dödliga på grund av att de inte har klocka. De talar nedlåtande om sitt oberoende förhållande till tiden och att de är fria andar som inte behöver bry sig, som om ett armbandsur bara vore en lite snyggare version av slavboja. Då får man ju nästan lust att gå loss med ett basebollträ, som Michael Douglas i Falling Down. Det är ett hårt jobb, men någon måste göra det.

* Att "ta sig in till stan" tar kanske 10 minuter. Men det är principiellt jobbigt.

Så länge skutan kan gå

För några dagar sedan satte jag ut en annons på Blocket om att jag ville sälja en våningssäng. Sjuhundra miljoner människor har hört av sig och velat köpa den. Ungefär 90 %, dvs i runda slängar omkring 630 miljoner människor, har undrat om madrasserna ingår.

Men allvarligt. Jag handlar asmycket på loppis och second hand, eller asmycket är väl kanske att ta i för så himla mycket handlar jag inte, men när jag handlar är det nog oftare begagnat än nytt. Och jag tycker att jag har en hyfsad toleransnivå för vad som är hygieniskt acceptabelt i såna lägen, men jag kan ju tycka att gränsen för vad som är fräscht går vid någon annans madrasser. Saker av tyg man kan stoppa i tvättmaskinen - helt okej. Saker av tyg man inte kan stoppa i tvättmaskinen och som någon annan legat och utsöndrat Gud vet vad för slags kroppsvätskor i - inte okej. Om ni frågar mig alltså. Det var det förvisso ingen som gjorde, men jag säger det ändå, oombedd. Sån är jag.

Men uppenbarligen är världen full av människor som är villiga att betala en rejäl slant för någon annans okända utsöndringar. Och för allt i världen, inte mig emot. Jag fick ju till och med betalt för att slippa åka och slänga dem på soptippen.

You and I baby aint nothing but mammals

Härförleden satt vi i östrogen-flanken och läste ett reportage i Ica-Kuriren som handlade om impotens. Där stod det bland annat att man som kvinna absolut inte skulle säga "det gör ingenting". Det framgick däremot inte vad som egentligen är politiskt korrekt att säga i en sådan situation, vilket var ganska dåligt av Ica-Kuriren när de nu bemödat sig med ett helt reportage om ingenting.

Vårt bästa förslag på uppmuntrande tillrop var Kom igen nu, du kan om du bara vill, uttalat med en gymnastiklärares bestämda satsmelodi.
Det var kanske inte så snällt. Men vi tyckte det var väldigt roligt.

Youve got to make such a noise to understand the silence

Idag besökte jag en verkstad för att hämta en grej som varit där på lagning. När Micke var där för ett tag sedan så skulle en av de anställda visa någonting på deras hemsida, och då råkade Micke av en händelse lägga märke till att någon varit inne och surfat på rätt obskyra sajter.

När jag kom till verkstan idag fick jag stå och vänta en stund medan karlarna stod och jobbade klart i sitt anletes svett. Det var alldeles tyst, och jag kände att jag kanske borde säga något för att lätta upp stämningen. Jag är rätt dålig på kallprat, och den enda mening som spontant svävade upp i mitt huvud var Okej grabbar, vem av er är det som brukar surfa på brutalsex.com?

Men jag lyckades besinna mig. Att tiga är guld, som det brukar heta. Egentligen borde jag sluppit betala bara för det.

Fifty thousand skeletons of Jesus

Ibland slumpar jag runt lite bland bloggarna på Metrobloggens topplista. Häromdagen hamnade jag hos några som kallade sig "pilska paret", som uppenbarligen såg det som sin livsuppgift att fylla en blogg med skrönor om sitt sexliv. Berättelserna påminde ganska mycket om såna där "Läsarnas egna berättelser" som man fnissade sig igenom när man smygläste Lektyr i mellanstadiet. Man trodde ju att evolutionen skulle göra någon nytta och att mänskligheten skulle utvecklas till det bättre, men det verkar inte så.

Eller nu menar jag väl inte att det är något direkt fel att blogga extremt detaljerat om sitt sexliv, eller jo, det menar jag visst, jag tycker faktiskt det är rätt sjukt. Men var och en blir ju salig på sin tro, som det brukar heta.

Och med tanke på att jag och Miss E nog skulle kunna lägga en halvtidstjänst på att svara på mail åt den imaginära personen Torr&Trång, så vet jag faktiskt inte riktigt vad det är för fel på folk. Vi, det vill säga jag och Miss E, har gjort henne, Torr&Trång alltså, så jäkla urblåst att vi nästan skäms, men det verkar inte precis avskräcka någon. Inboxen håller på att sprängas av alla mail, och det är ingen hejd på företagsamheten hos karlarna när det handlar om att prata sex eller försöka arrangera ett litet äventyr vid sidan om sitt ordinarie förhållande.

Herregud vad det här är pinsamt. Det är nästan så att jag funderar på att maila Pär Ström och be honom om en förklaring av det manliga psyket, för jag förstår det inte. Men det kanske är att ta i att göra honom till representant för manssläktet i största allmänhet. Men om någon annan har en bra förklaring så är ni välkomna att höra av er.

Peter Piper picked a peck of pickled pepper

För ett tag sedan såg jag filmen The Reaping och ända sedan dess har jag haft lust att skriva något elakt om den, så det tänker jag göra nu. Eftersom jag är en ansvarskännande människa så meddelar jag att detta är en SPOILERVARNING. Om någon nu skulle ha lust att se den filmen. Men det tycker jag inte att ni ska göra.
Hilary Swank är en fd präst som  tappat tron på Gud eftersom hennes man och dotter blev mördade av elaka negrer i Sudan när hon arbetade där i någon slags kristen hjälporganisation. Nu är hon istället forskare som avslöjar så kallade religiösa mirakel med vetenskapliga förklaringar. Samtidigt ser hon ut att vara max 25 år, så man undrar ju hur hon har hunnit med allt, men skitsamma. Hon blir ombedd att åka till en stad som hemsöks av diverse bibliska järtecken: vattnet i floden har förvandlats till blod, astronomiskt stora paddor ramlar ner från himlen, barnen invaderas av löss och så vidare. Hilary Swank har verkligen inte lust att åka dit, men gör det ändå när hon får reda på att alla skyller allt på en 12-årig flicka, för då kommer hon att tänka på sin egen unge och blir blödig.
Sedan visar det sig, medan farsoterna avlöser varandra, att hela stan är besatta av djävulen och att de offrar den näst äldste i varje familj för att skapa ett perfekt barn som på något vis ska skänka dem kraft genom den onde själv. Och den där 12-åringen var visst det perfekta barnet, men nu har allt på något vis gått överstyr och alla vill döda ungen, men det går inte för hon beskyddas av både Gud och Hilary Swank och det känns som rätt oklart varför, men det hade något att göra med en förbannelse och vem som var näst äldst.
Ja, ett tu tre så har ungen och Hilary Swank tagit kål på hela stan genom att nedkalla eld och förbannelse från skyarna, och sen åker de därifrån och Hilary Swank säger till ungen att nu ska de vara en familj, bara de två och ungen informerar Hilary Swank om att hon har a baby boy i magen, och det visar sig då att det man i filmen trodde var Hilary Swanks erotiska dröm hade hänt på riktigt och nu var hon typ gravid med Satan själv. Så kan det gå. Och då vilade det förstås en förbannelse över detta också och det är som gjort för en uppföljare.
Det som störde mig mest i The Reaping:

1. Att Hilary Swanks assistent sitter och tittar i mikroskop och förklarar att det här är frisk djurcell med intakta cellväggar, blablabla...Men fatta att djurceller inte har cellväggar utan CELLMEMBRAN. Och nej, det är INTE samma sak.
2. Att hela filmen utspelades på typ tre dagar och det borde vara omöjligt ens för en unge som är besatt av övernaturliga krafter att kunna avgöra könet på Hilary Swanks embryo. Eller frågan är om det ens är att räkna som embryo. Snarare morula eller blastocyst.

Sen var det väl inte så mycket mer. Filmer får gärna vara övernaturliga, men de får inte innehålla fel. Jag tycker alla filmregissörer borde ta en grundläggande kurs i cellbiologi. Det är väl det minsta man kan begära.

I was born and raised at the mouth of hazard hollow

Man borde kanske inte dissa kvällstidningar så till den milda grad som jag gör. Man får tänka på att de faktiskt genererar en stor mängd nya bra ord, så kallade löpsedelsglosor, som bidrar till att liva upp svenska språket. Ord som kräk-kollaps, för att bara ta ett exempel.

Och nu kan man även läsa att OS-pappan är bara en myt. Då trodde jag i min enfald att dom kanske syftade på typ Stefan Holms pappa, såna där multifunktionella föräldrar som är både pappor och tränare och coacher och bästa kompisar på en och samma gång. Fast så var det inte. En OS-pappa är en sån som passar på att ta ut föräldraledighet under större idrottsevenemang. Det är ju helt fantastiskt att någon bemödat sig med att hitta på ett särskilt ord bara för det. Speciellt som det tydligen bara var en myt dessutom.

Nu känns det dessutom som att Pär Ström kommer att blogga ihjäl sig om hur diskriminerande och mansförnedrande det är att ingen på försäkringskassan har kollat upp hur många kvinnor som är föräldralediga under friidrotts-VM.

When the wages that you get will help you to forget

Ibland undrar man ju hur det står till hos folk i allmänhet och journalister i synnerhet. Idag möts man av rubriken  Så kan du lura lågkonjunkturen, som om lågkonjukturen i sig var ett levande men inte särskilt intelligent väsen som man lätt kan finta bort genom att låtsas att det står en elefant i trädgården.

I artikeln får man sedan tips från "expterter" att det viktigaste är att dra ner på kostnaderna, typ ha med lunchlåda till jobbet istället för att äta ute och cykla istället för att ta bilen. 
Det hade man ju aldrig kunnat räkna ut själv. Är det inte svårare än så att vara expert på ekonomi så kan jag ta jobb som finansminister vilken dag som helst. Anders Borg, du kan gå hem och koka märgpipa till lunch. Nu tar jag över.

This heat makes some folks lazy, others mad dog crazy

Jag och min pojkvän beslöt oss för att vi skulle ha en romantisk videokväll och valde enhälligt, eller såhär i efterhand känns det som att det nog var mest jag som ivrade för detta, men demokrati är ju svåra grejer, att se filmen Motorsågsmassakern från 1974.

I min ungdom, när debattvågorna om videovåldets skadliga inverkan svallade höga, var det jättefränt att ha sett Motorsågsmassakern. Ingen hade nog egentligen gjort det, fast alla ville ändå liksom ge sken av det. Där jag växte upp hade stans enda videobutik inte den i sitt sortiment, och uppenbarligen var varken jag eller någon annan i den dåvarande bekantskapskretsen driftiga nog att fixa fram den på något annat sätt. Det är ett helvete att vara rebell i en småstad.

Nuförtiden lär det knappast vara någon som blir impad över att man har sett Motorsågsmassakern, särskilt inte om man sett den typ nu, och inte för 25 år sedan. Och jag måste dessutom säga att jag blev ganska besviken. Så mycket väsen för så himla lite videovåld.  

Störiga inslag i Motorsågsmassakern: 

1. Att de amerikanska ungdomarna med mycket möda och stort besvär och med hjälp av flera plankor rullade ut en tjock kille i rullstol ur en minibuss, bara för att han skulle kissa. I en plåtburk. Kunde han inte suttit kvar i bussen och gjort det? Dessutom fick man aldrig någonsin se att de rullade in honom igen. Det måste ju ha varit asjobbigt. 
2. Att alla amerikanska ungdomar i amerikanska skräckfilmer till varje pris måste in i alla tomma och till synes övergivna hus de råkar stanna i närheten av. Helloooooo tjoar de ett par gånger, sen bara öppnar de dörren, som alltid är olåst, och kliver på som om de bodde där. Så gör man väl för helvete inte. Men så går det ju oftast illa för dom som gör så också.  
3. Att så fort det dyker upp en brud som är lite slampigt klädd så vet man att hon kommer att bli slaktad fortare än någon hinner säga Leatherface.
4. Att de satt i en bil där strålkastarna var tända fastän de inte ens hade nyckeln till tändningslåset. Hur gick det där till då?
5. Att familjen Sawyer hade ett helt hus fullt med skelett och lik och slaktarkrokar och halvdöda farfädrar och grejer, och golvet i vardagsrummet var täckt med ett halvt ton fjädrar och ben och annat äckelpäckel, och så hade de en levande höna i en skitliten fågelbur. Varför i helvete då?
6. Att Leatherface var så otroligt tafatt med sin motorsåg. Han kunde ju inte ens såga sönder en dörr utan att det tog halva dagen.
7. Att den sista överlevande bruden sprang så otroligt långsamt. Leatherface var ju rätt stor och tjock och bar på en tung motorsåg och hade dessutom mask för ansiktet och såg ut att lunka fram i sakta mak, och man tycker ju att bruden verkligen borde vara motiverad att hålla ett högt tempo, men lik förbannat sprang hon skitsakta. Sådär sakta så att Leatherface kunde hålla jämna steg i evigheter. MEN ÖKA.

Ja, det var väl i stort sett allt. En annan dag ska jag redogöra för störiga inslag i filmen The Reaping.

Bag-in-box-talk part II

In vino veritas:

Jag: Han hade täckt hela hennes kropp med vispgrädde och sen slickat av det.
Miss E: Va? Varför då?
Jag: Det skulle väl vara erotiskt.
Miss E: Det är fan inte konstigt att han är tjock!

Bag-in-box-talk part I

In vino veritas:

Miss E: Brännboll, Doktor Glas och analsex, där går ju gränsen för vad man vill utsätta sig för. 
Jag: Vadå Doktor Glas?
Miss E: Jamen det är ju så jävla pretto...Eller okej då, men gränsen går åtminstone vid brännboll och analsex!

Aint no use in turning on the light

Igår var jag hemma hos Miss  E och krökade. Gripna av stundens allvar och alkoholens inverkan bestämde vi oss för att vidga vyerna i Det Sociala Experimentet en smula, så vi registrerade en fejkprofil med det fantasieggande namnet Torr&Trång. Vi slängde ihop alla floskler och stereotypa uttryck vi bara kunde komma på och lämnade sedan denna stackars människa åt sitt öde för att se vad som skulle hända.

Idag kollade jag hur det hade gått, och det visade sig att den imaginära personen Torr&Trång hade fått inte mindre än 28 mail under nattens lopp, och medan jag satt där och glodde ramlade det in ytterligare ett par stycken.

Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Man vet inte riktigt vad det här säger om människorna, men det är synd om dom, det visste ju redan August Strindberg på sin tid.   

Directors cut

Ibland blir man bara så trött. Nu är det en unge som har varit i Skånes djurpark och råkat se ett hästhuvud som järvarna sparat och förmodligen känt att de kanske ville äta vid ett lite senare tillfälle. Och han hade blivit "jätteledsen" för det, ungen alltså, inte någon av järvarna. Det är väl för all del begripligt om man är fem år och har Disney Channel som referensramar och föräldrar som tycks vara oförmögna att förmedla någon form av information kring liv och död. Men detta att ungens förälder tycker att det var någonting att vända sig till pressen för vittnar om en ganska snål tilldelening av förståndsgåvorna. Hos föräldern då alltså. I alla fall om ni frågar mig.

Och att sedan kvällstidningar använder ord som "chock" och "skräckupplevelse" för att beskriva händelsen är på gränsen till pinsamt. Men de har väl också Disney Channel som världsbild, kan man förmoda. 

Gudfadern är det i alla fall inte, den saken är klar.

"Jag tycker om knark, men jag vill inte att DU ska hålla på med det"

Samtal mellan mor och son år 2008:

Jag: Vad gör du egentligen hela dagarna?
17-åringen: Jag lyssnar på jazz.
Jag: Gör du ingenting annat?
17-åringen: Nej. Jag lyssnar på jazz.

But its draughty in the trenches, oh

Jag har ägnat mig en smula åt lyxshopping på sista tiden. Det vill säga, jag har handlat en massa böcker och filmer. Jag gav till exempel mig själv en box med tre Roman Polanskifilmer i födelsedagspresent. Jag fyllde i och för sig år för 14 dagar sedan och den dök upp i förrgår, men det gör ju ingenting. Ikväll funderar jag i alla fall på att se filmen Rosemary's baby. 
Alternativet är att sträckläsa boken The Encyclopedia of Serial Killers som jag gav mig själv av någon annan anledning som jag har glömt nu, men det var säkert något behjärtansvärt. Den kom igår och verkar mycket lovande.

Det ser ut att bli ond bråd död hur jag än väljer.

"Känner du Fläskjohan? Han åt en gång hundra sådana här kakor"

Det var rätt längesen jag hade ärende till maffiabageriet. Men idag var det dags att hämta ut en liten försändelse från Adlibris. En för mig okänd ung dam ur den gigantiska klanen Corleone stod bakom disken och mumlade fram frågor med beslöjad röst. Maffiabagarna slänger fram en papperslapp och beordrar en att skriva ner löpnummer och kod som man fått via sms och så glider de iväg till sin lilla posthylla och börjar leta, men lillasyster Corleone valde den muntliga förhörsmetoden istället. Det tog en evig tid eftersom hon var tvungen att upprepa varje fråga flera gånger, för jag hörde inte ett skit av vad hon sa eftersom hon pratade jättetyst och med ansiktet nedböjt över disken. Fyra av maffiabagarna satt vid ett bord en meter därifrån och följde händelseutvecklingen utan att yttra ett ord. 

Jag antar att det var ett test för att se om hon var betrodd att sköta affärerna medan de var iväg och yrkesmördade. Eller vad nu maffiabagare gör på sin fritid.

Familj vanilj

Idag har jag hälsat på hemma hos Puppan och Daniel. Fast Daniel var inte hemma.

Puppan och jag diskuterade hur julen skulle firas i år. Att observera är att dagens datum är 5 augusti. Och då ska man betänka att vi knappt firar jul i vår familj. Vi har inga som helst traditioner att hänga i julgranen. Snarare ligger vi på soffan och drönar bort hela konceptet med 24 december. Vi slötittar på filmer vi sett hundra gånger tidigare och äter mat som varken är salt eller fet.

Sånt är viktigt att planera i god tid.

Nå skruva fiolen

Jag har ett getingbo utanför ett av mina fönster, eller vadå jag har, det är väl getingarna som har det. De har ockuperat ett ledigt hål i murbruket, och ingen hyra betalar de heller, såvitt jag vet. Nu ska det sägas att de hittills inte på något vis har stört mig heller, trots att boet ligger bara någon meter från balkongen och balkongdörren har varit öppen dygnet runt. En enda geting har förirrat sig in i lägenheten, men det känns som att det skulle kunna ha hänt ändå.

Fast jag är lite sur på getingsläktet i största allmänhet just nu. Jag blev nämligen getingstucken förra veckan. Helt utan anledning kan jag säga. Ena dagen plockades det körsbär i fred och endräkt med naturen, visserligen kändes det emellanåt som att det skedde med livet som insats, men på det stora hela gick det ändå bra. Nästa dag råkade jag bara passera Steklarnas Förenade Körsbärsterritorium, och då var det ett randigt litet as som tog det som en provokation av stora mått och satte gadden i vristen på mig. Som om jag hade försökt ta död på henne med en karatespark eller något. Skärpning, tack. Jag var faktiskt vänligt sinnad.

När jag var barn fick jag lära mig att om man fick mer än sju jordgetingstick så dog man jämmerdöden. Tyvärr var det ingen* som brydde sig om att upplysa om att det rörde sig om fler än sju stick vid ett och samma tillfälle**, utan jag trodde ganska länge att även om man bara fick ett stick i taget med åratals mellanrum så skulle detta liksom ackumuleras, så att när det där ödesdigra sjunde sticket till slut inträffade så segnade man ner och dog på fläcken, ungefär som Five Point Palm Exploding Heart Technique i Kill Bill.

Jag tror det kan bli en bra deckare med en lagom giftig intrig. Det sjunde sticket, i regi av Ingmar Bergman, nejvisstnej, han är ju död. 

Förmodligen så har han trampat i ett jordgetingbo.

* Läs: min mamma.
** Vilket för övrigt inte heller är sant.

Dagens boktips

Jag har läst Stephen Kings senaste bok Blaze, eller senaste bok på svenska i alla fall, jag tror hela Amerika är fullt av jättebra Stephen Kingböcker som en hop ondsinta gnomer på Bra Böckers förlag helt tjurskalligt vägrar att översätta. Ta bara det här att man var tvungen att vänta i typ 15 år på översättningen av tredje delen i Det Svarta Tornet. Inte ens jag klarar att hålla del 1 och 2 i huvudet under så lång tid. Nu måste jag läsa om dem först innan jag kan fortsätta, och det tar faktiskt emot lite, hur underligt det än låter.

Det kan ju inte vara att det saknas efterfrågan, så det måste helt enkelt röra sig om ren och skär ondska från förlagets sida. Jag är skitlat och vill helst inte läsa böcker på engelska. Fast nu måste jag snart läsa The Toyota Way samt en bok om seriemördare**, men det är en helt annan historia som jag kanske återkommer till.

Men Blaze var i alla fall jättejättebra och den som kan läsa hela utan att bli tårögd har helt enkelt inget hjärta. Alla måste läsa, annars kommer gnomerna på Bra Böckers förlag att hemsöka era drömmar. På originalspråk.

* Som numera av någon outgrundlig anledning är omdöpt till Det Mörka Tornet, men jaja, skitsamma. Som vi brukar säga. 
** Obs, de har ingenting med varandra att göra.