Weird + SoA

Alltså, igår när jag körde hem så spelades Dylans Like A Rolling Stone IGEN. Jag har i och för sig ingen aning om hur det går till när man sätter ihop låtlistor på radion, men jag lyssnar på radio i bilen, mellan 5.00-5.25 och 14.05-14.30 och vad är sannolikheten för att det, två gånger på samma vecka, ska spelas två olika låtar som inte ligger på någon topplista eller har varit med i melodifestivalen eller Så Mycket Bättre under exakt de 50 minuter som jag befinner mig i bilen om dagarna? JAG BARA FRÅGAR.

Avslutade säsong 6 av SoA igår och är numera så orimligt irriterad på Jax och Gemma att jag tackar Frälsaren för att de bara är påhittade karaktärer och inga jag någonsin behöver befatta mig med i verkliga livet. Ska inte avslöja några detaljer, ifall det mot förmodan finns folk som läser här som är lika saktfärdiga med att ta sig igenom denna ändå bra serie som vi har varit, men i alla fall: SNACKA INTE OM SVEK MOT KLUBBEN när man själv har sålt ut en gängmedlem till fienden. Kanske inte frivilligt, men så går det ju när man inte kan nöja sig med att bara ha en bilverkstad utan ständigt måste jaga snabba cash för skulder, mutor, "business" etc. Och sen allt det här snacket om att älska sina barn får mig också att lacka ur, dom ungarna är väl mer passade av gängmedlemmar, "prospects" och diverse fnask än sina egna föräldrar. Tänk om lille Abel eller lille Thomas skulle råka få tredagarsfeber eller nåt och Jax bara "Jag måste vabba, jag ringer IRA och ställer in vårt möte om vapenhandel". SKULLE INTE TRO DET VA.

Och sen att Jax inte ens kan ringa ett djävla samtal eller styra upp någonting själv, han bara: Ring den och den, hämta den eller den (oftast mamma), fixa det och det, och de andra tuffingarna i gänget bara gör det utan att invända att den där djävla snorvalpen kan väl göra någon nytta själv.

Mina favoritkaraktärer är numera:
1. Juice (även om han gör dumma grejer, men det är ju bara för att han har haft det SVÅRT, haha)
2. Tig. Vet ej varför, för per definition är han ju ett ärkesvin. Men jag gillar honom ändå.
3. Chucky. Hahaha, jag tycker han är helskön när han helt beskäftigt ilar omkring bland de hårda killarna och plockar och fejar och donar.  

Ser nu fram mot den avslutande säsongen som enligt uppgift (Marcus) ska vara någonting alldeles i hästväg. Eftersom vi inte fattar hur man laddar ner, inte orkade med att ta oss igenom det massiva flödet av popupfönster med reklam på swefilmer och är för snåla för Netflix så väntar vi tills 1. boxen släpps, 2. boxen blivit lite billigare, samt hoppas att folk inte spoilar någonting till dess. Man lever alltså rätt farligt, men den som väntar på något gott, etc.

Bohemian Rhapsody

Har säkert både en eller två gånger bloggat om hur mycket jag gillar Queens Bohemian Rhapsody men det tål att upprepas. Den är så härligt svulstig och spretig och inkluderar det mesta, alla borde hitta åtminstone en del av detta mästerverk som de gillar kan man ju tycka.

Den spelades på radion i morse. Det händer ju inte alltför ofta om man säger så, den är väl för lång kan man väl tänka. Fast härom morgonen så spelades Dylans Like a rolling stone och det är ju inte heller någon treminutare om man säger, så det kanske är någon sån som gillar låtar som får välja musik den här veckan, vad vet jag. I alla fall. Bohemian Rhapsody tonade in, jag vred upp volymen (eller nä, det gjorde jag inte heller utan jag petade väl på något modernt digitalt reglage men ni fattar) och stampade takten hela vägen till jobbet. Och sen när jag körde hem så spelades den EN GÅNG TILL. Vad är oddsen för det liksom? Det kan ju gå månader eller till och med år mellan gångerna, och sen två gånger på samma dag.

Är det nu man ska köpa en trisslott?

DEPP!

Jaha, så var Sverige snöpligt ute ur VM. Orkade inte blogga den retliga matchen mot Frankrike där Sverige ledde i princip hela matchen och sedan när det var tio minuter kvar lade fransmännen i en växel till, segade ikapp, gick förbi, vann. Då var ju i och för sig Sverige redan klart för åttondelsfinal, så det hade ju ingen betydelse SÅ, men den som vann fick möta en på pappret lättare motståndare. Fast sånt kan man inte haka upp sig på, för alla som är i åttondelsfinal är ju där för att de har förtjänat platsen (utom möjligen värdlandet Qatar som tydligen har ett köpelag) och det är ju livsfarligt att underskatta sina motståndare. Men i alla fall, idag var det dags för ärkefienden Polen, och det var ruggigt jämnt i kanske femtioåtta minuter, sen fick Sverige en olycklig dubbelutvisning och kunde inte sega ikapp och så vann Polen och Sverige åkte ut. RÖVEN säger vi om det.  Men det är bara att gilla läget. Och sen spelar ju Sverige i princip fortfarande med ett pojklag med Olsson och Fahlgren och dom på nio meter. Tror att detta kommer att bli livsfarligt när de får mer rutin, så EM 2016 here we come.

"Och så talar vi inte mer om det", som min mormor (RIP) brukade säga när något tråkigt eller jobbigt ämne kom upp.

Dagskrattet

Min kollega Tord blev kanske inte jättesmickrad när jag avslöjade att hans superhjältenamn var "Den Goda Affärsmannen" och att hans uppgift var att rätta till limporna i affärernas bröddiskar, men han var inte sämre än att han gjorde en helt fantastisk illustration av sig själv:

Bild snodd från Facebook. Sorry, Tord, kunde inte låta bli.

Alltså, jag skrattade så jag trodde jag skulle dö. Satt i bilen (som passagerare) och hade långtråkigt och tänkte att jag skulle kolla Facebook lite för att få tiden att gå. Och så kom denna bild upp i flödet och plötsligt satt jag där och gapflabbade så tårarna rann.

Skratt alltså. Inte alls dumt.

Nattskrattet

I natt drömde jag att Tord kom till jobbet och hade målat en illrosa Batmanhuva direkt på huvudsvålen. Han berättade för mig att han numera var en superhjälte med täcknamnet "Den Goda Affärsmannen".
Hans superhjälteuppdrag gick ut på att han åkte runt i olika livsmedelsbutiker och rättade till brödlimporna så att de låg rakt och snyggt i hyllorna.

När han berättade detta för mig i drömmen så skrattade jag så mycket att jag vaknade på riktigt. Förstår inte hur världen har klarat sig utan "Den Gode Affärsmannen" fram till dags dato. Det finns uppenbarligen ett behov att fylla här. Jodåsåatt.

Hurra, Sverige-Egypten 25-25

Missade tyvärr kvällens dramatiska match p g a hundkurs, hörde bara fragment på radiosporten, oavgjort i halvtid och sedan underläge med fem mål. Sen hörde jag inte mer förrän matchen var slut och någon radioreporter hade halat in Mattias Andersson och han sa något om att de hade kunna vända matchen. Skönt! Nu väntar Frankrike på lördag och det lär ju (också) bli nagelbitarspännande.

La neige, eller vad fan det nu heter på franska. SNÖN helt enkelt.

Jaha, det blev vinter i alla fall, det är ju så djävla typiskt. Häromdagen såg jag vintergäck i knopp (visserligen intill en husvägg där det nog läcker ut en hel del värme så lite fusk är det, men ändå. KÄNSLAN) och man började nästan fantisera om vår och sen kom snön. Inte i några större mängder, men det blev liggande och sen var det först slaskigt och sen blev det minusgrader. Så nu är det vinter. Och mer snö ska visst komma till helgen eller i början av nästa vecka. RÖVEN, säger jag om det. Visserligen är det inte lika illa som för några år sedan när snön föll decimetervis i mitten av november och vi sa "ja, men den kan ju inte bli liggande läge" och så låg den kvar i ett obrutet täcke ända till påsk. På allvar skottade jag snö på påskafton det året, och då var man ju redan duktigt less på det efter att ha skottat i månader redan. Så illa lär det väl inte bli i år, men ändå. Så  himla onödigt och ovärt så här mitt i oxveckorna, kan jag väl tycka.

Annars är det mycket på ett spett just nu.  Det är mest all work and no joy för hela slanten. Hinner knappt jobba för alla möten där man dessutom blir ålagd ännu mer arbete. Ekorrhjulet snurrar på och SKA LIVET VERKLIGEN VARA SÅ HÄR?

Ska låna ut Sons of Anarchyboxarna till en kollega och tänkte för skojs skull att jag skulle titta på första avsnittet. Sedan fastnade jag (igen). Herregud vad unga alla  var. Till och med Clay och Bobby ser bara lite drygt medelålders ut och Jax är ju rena barnrumpan. Och så var de gladare allihop. Skrattade och festade och skämtade med sin "prospect", som till exempel att han fick åka omkring på en jätteliten barnmotorcykel, och en gång när de letade efter någon ondskefull typ som skulle näpsas så råkade de hamna på ett bönemöte och då gick de därifrån sjungandes Kumbaya under glada skratt. Alla problem löstes med våld, hot om våld, ännu mera våld samt ett eller annat mord, fast det är väl därför de får det så jobbigt senare (är på säsong  6 nu och där är alla rätt så bittra, sammanbitna och tyngda av allvaret efter åratal av illegal vapenhandel, droger, mutor och allsköns konspirationer och hållhakar i flertalet dimensioner, om de inte är döda eller i fängelse på obestämd tid). Det skojas inte så friskt längre bland anarkins söner, kan man väl säga.  En sak har dock inte förändrats, och det är att så fort någonting händer så är reaktionen antingen SHIT eller JESUS CHRIST, vilket uttalas minst tre gånger per avsnitt. Den som skrivit manus har uppenbarligen inget större behov av att variera replikerna.

Som jag minns Dallas (tv-serien) så stormade samtliga skådespelare med jämna mellanrum in i olika vardagsrum med repliken I need a drink och så stod de vid ett obligatoriskt drinkbord som alla rika amerikaner verkar ha (i tv-serier åtminstone) och slamrade med kristallkaraffer och tog sig ett glas för att koppla av när det blev lite körigt i tillvaron. Min variant av det är uppenbarligen att glo på tidiga säsonger av Sons of Anarchy. Ja, men man riskerar väl i alla fall inte att utveckla skrumplever.

Hurra, Sverige-Algeriet 27-19

Ja, det gäller ju att passa på och njuta av framgångarna, för man vet ju aldrig hur länge "vi" får lapa i oss av segerns sötma. Nu återstår ju dessutom gruppens mer vassa motståndare i form av Egypten och Frankrike, så då lär väl adrenalinproduktionen ticka igång om inte förr.
Dagens match var dock en riktigt avslagen historia. I andra halvlek vilade Sverige i princip alla sina rutinerade spelare och körde med någon pojklagsvariant, men Algeriet var inte ens i närheten av att komma ifatt. Sånt är ju vilsamt och GÄRNA FÖR MIG får resten av VM bli exakt likadant. Så kommer det förstås inte att bli, men man kan ju tillåta sig att fantisera lite.

"Plötsligt under intervjun slår Pelles senildemens till", eller: Det finns ett Varan-TV-citat för alla händelser i livet

Jag är normalt sett inte en person som glömmer saker. Har såkallad JÄRNKOLL på det mesta, inte för att jag sitter inne med några superkrafter utan mer för att jag är välorganiserad, skriver upp saker i kalendern och framför allt kollar kalendern dagligdags för att inte missa någonting. Därför är det i sanning lite chockerande att sitta hemma i godan ro och helt plötsligt bli uppringd och folk undrar var man håller hus eftersom man helt uppenbart inte dykt upp på den plats där man sagt att man skulle vara vid en viss tidpunkt. Pinsamt är väl bara förnamnet, åtminstone för mig. Det är kanske vardagsmat för andra, vad vet jag?

Och häromdagen när jag skulle tanka så hade jag glömt min kod till bensinkortet. Eller dieselkortet som det numera är. Det var liksom helt blankt i huvudet och kroppsminnet var inte heller till någon hjälp. Tänkte att om jag bara gör som jag brukar kommer fingrarna att slå in rätt kod av gammal vana, men i helvete heller. Fick tanka på mitt Mastercard (som jag mindes koden på eftersom jag har haft samma sedan 1985, kod alltså, inte kort) och ringa INGO:s kundtjänst och be om en ny kod. Detta är kanske också vardagsmat för andra, men har aldrig hänt mig förut.
Det enda som kom ut av detta var att jag fattade att INGO, som alltså Jet av någon outgrundlig anledning bytt namn till, inte ska uttalas INGO som i Ingemar "Ingo" Johansson utan IN-GO. Eller åtminstone svarade de så på deras kundtjänst, men de är kanske lika förvirrade som jag verkar vara just nu.

Och för övrigt känns det som att jag har en liten förkylning på gång. Hoppas det bara är en känning som går över utan att göra något väsen av sig, har inget speciellt behov av ont i huvudet, ont i halsen, snor, hosta och kanske feber just nu. Tack för ordet.

Dagens rövigheter so far, eller: Veckan börjar bra, sa han som skulle hängas på måndagen

1. Vaknade exakt klockan 04.02. Helt värdelöst när klockan ska ringa 04.30 om ni frågar mig. Egentligen borde man ju gå upp direkt då när man ligger där och känner att man ändå inte kommer att kunna somna om. Men det gör man ju aldrig. Istället ligger man kvar och hinner bli lite lagom dåsig för att det ska kännas ännu jobbigare när klockan väl ringer och man verkligen måste lämna sängvärmen.
2. Det hade snöat i natt. Inte jättemycket, men tillräckligt för att jag skulle få en känsla av domedag och Winter is coming, som de säger i Game of Thrones. Hoppas det här snöfallet är något väldigt snabbt övergående. Jag hatar snö. För min del kunde det få vara barmark året om, och nej, jag bryr mig inte om att det är "grått och trist". Det är grått och vackert!

Dagens tänkvärda

"Folk köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om".

Kommentarer överflödiga.

Mvh
Icke-konsument_68:a

Hurra, Sverige - Tjeckien 36-22!

Sitter och göttar mig åt Sveriges andra mäktiga match i handbolls-VM. Anfall, försvar, målvaktsspel, det går liksom inte att klaga på något. Möjligen att det inte var så nagelbitarspännade då, men i handboll kan ju allt hända och det snabbare än man hinner säga "Stürmerfoul" så riktigt avslappnad kan man ändå inte vara trots stor ledning. Har ju sett Sverige ligga under med tio mål och ändå vinna (och jodå, jag minns även den där fullständigt vidriga matchen mot Polen när Sverige ledde med åtta och sedan fick se det försprånget ätas upp och sedan snöpligen förlora, men jobbar effektivt på att förtränga den sura upplevelsen).

Gött jobbat i alla fall!

Ett geni har ordet

Igår kollade vi på På spåret, det gick visserligen i fredags men då var det ju handboll. Handboll går före i princip allt annat. Minns en gång för jättemånga år sen när Sverige skulle spela VM-final mot Ryssland under stor dramatik och jag var tvungen att göra något annat. Minns inte vad, men det var kanske något möte som det inte gick att utebli från med mindre än att man var död, och dit räknades alltså inte en VM-final i handboll. Fick ställa timern på VHS-spelaren och sedan cykla hem i raketfart med blicken fäst mot asfalten för att inte råka se någon löpsedel. Sen var det dramatik, Sverige låg under med rätt många mål men segade sig ikapp, fick någon utvisning i ett kritiskt läge och då var det fan nära att jag snabbspolade min videokassett för att slippa våndas. Jag gjorde det alltså inte, men det var som sagt nära (de vann dock till slut efter många om och men och fortfarande minns jag lättnaden när kommentatorerna sa "...och där är Sverige fulltaligt", för det var rätt många utvisningar i kritiska lägen).

Ja, men i alla fall, På Spåret var det ju. Jag är ju ingen globetrotter, så det geografiska är jag skitkass på. Får gå på ledtrådarna och ordvitsarna och denna vecka var det lyckat. Vrålade både Helsingborg och Leeds på 10 poäng innan de ens hunnit öppna munnarna i första klass och dressinen. Dessutom var jag den enda som visste att fettet i ull heter lanolin (fråga mig inte var jag har snappat upp det) och att mohair-ull* kommer från getter. Känner mig nu avsevärt smartare än snittet, vilket är en fin och mäktig känsla.

Idag är det söndag. Steg upp tidigt, gjorde bröddeg, tog taxarna och gick ut. Dagens runda var extremt händelselös jämfört med igår, och då hade vi ändå vägarna förbi Walter White och blev utskällda av monsterhundarna. Vidare såg vi ett rådjur, fyra dovhjortar och en jägare. Som var omtänksam nog att hålla på att sätta upp en skylt att jakt pågick, eller skulle pågå då. Det hade ju varit trevligt om fler kunde följa detta exempel så att man inte bara dönar rätt in i drevet som jag gjorde igår, trots att jag ändå frågade om det var ok att gå där jag gick. Jaja. Man får väl vara glad att man lever.

Dagens runda tog nästan fyra timmar, så när jag kom hem var jag både trött och rätt hungrig, men nu när jag har ätit och landat i fåtöljen framför kaminen och det luktar nybakat bröd i hela huset känns det riktigt förnämligt. Nu gäller det att ladda batterierna inför veckan som kommer, som förutom jobb även innefattar veterinärbesök med vaccinationer, besök hos kiropraktor för en omgång dry needling, ett planeringsmöte samt en hundkurs. Mycket på ett spett just nu men det är väl som det ska vara då.


* HA HA HA. Här skrev jag fel och skrev först "merinoull", som ju kommer från får. Lite pinsamt när man precis har utnämnt sig själv till geni, eller kanske "geni" då. Men en av mina kanske 3 uppmärksamma läsare har ödmjukt satt mig på plats. Tack, Annika! :-)

"Är det ni som har valt frivillig dramatik?" eller: Det finns ett Varan-tv-citat för alla händelser i livet

När jag är ute och går på mina megalånga taxpromenader så brukar det inte hända ett piss. För ett  tag sen träffade vi på några lösa hästar, och så är det ju förstås det där huset där Walter White huserar. Men i regel är våra promenader alldeles otroligt händelselösa, det mest dramatiska är väl att man springer på en flock hjortar, men det är ju att betrakta som vardagsmat i de här omgivningarna.

Men idag! Vi begav oss norrut, travade längs med gamla banvallen upp till ett ställe där det ligger några hus som kallas för järnvägstorpen. Där går det en liten timmerväg parallellt med banvallen, och denna timmerväg mynnar så småningom ut vid väg 9/19 som min plan var att passera, sedan gå längs med en grusväg, vidare in på en skogsväg som mynnade ut i närheten av Vittskövle slott och så skulle jag gå hem genom skogen, en liten nätt runda som tar cirka 3 timmar.

Precis när jag vikt av på timmervägen som går parallellt med gamla banvallen började dramatiken. En bil med släp kom körande i full karriär bakom oss, så vi fick kliva ur hjulspåren, bli omkörda och det var väl inget mer med det. Bilen tvärbromsade 100 meter längre fram, föraren hoppade ut, hivade utan åthävor upp en död dovhort på släpet och körde sedan vidare, och jag tänkte att jaha, de har väl varit ute och jagat lite nu på morgonkvisten då.  Ett par minuter senare dundrade det fram två jätte-SUV:ar på gamla banvallen, som alltså är omgjord till gång- och cykelväg så där hade de strängt taget ingenting att göra. De bromsade in några hundra meter längre fram, ut hoppade två karlar i full jaktutstyrsel minus gevär och började spana på marken på ett typiskt eftersöksmaner. Jag passerade, vi sa hej som man gör på landet och eftersom de inte sa något så utgick jag från att jakten var avslutad, speciellt med tanke på att jag redan bevittnat att någon hämtat upp ett villebråd. Traskade vidare och några hundra meter senare sprang taxarna på ett rejält blodspår och blev förstås helt exalterade. Snäll som jag är vände jag och gick tillbaka och berättade för jägarna om min observation, men då visade det sig att de redan hade hämtat en hjort där och nu alltså var ute efter en tredje. God jaktlycka således. De hade egna hundar i sina jättebilar, så för mig och taxarna var det alltså bara att önska lycka till och traska vidare.

Kom fram till och korsade stora vägen och fortsatte in på lilla grusvägen som skulle ta mig till skogsvägen som skulle ta mig till Vittskövle slott osv. Mötte en person med barnvagn och hund som visade sig vara en jag träffat några gånger på en viltspårkurs för några år sen. Eftersom jag nästan aldrig träffar en enda människa på mina jättelånga promenader är sannolikheten för att jag ska träffa någon jag "känner" i princip lika stor som att man skulle träffa Barack Obama på Disneyland, men det var ju trevligt. Vi pratade en stund och gick sedan vidare åt varsitt håll. Sedan mötte jag två tjejer som ville hälsa på taxarna. Sånt händer kanske rätt ofta om man går med hund i stan, men extremt sällan ute på landsbygden eftersom man 1. knappt träffar någon och 2. denna någon oftast är typ en bonde eller liknande som nästan uteslutande är på väg någonstans och är av den anledningen inte intresserad av att hälsa på hundar. Taxarna var dessutom inte jätteintresserade av att bonda med några random tjejer, för plötsligt hördes det skott på avstånd och eftersom de har lärt sig att förknippa skott i skogen med att man snart kommer att hitta en smaskig klöv och få en massa beröm för det så blir de lite...exalterade. Så vi traskade vidare på vårt håll, jag kom in på skogsvägen, plötsligt sprang det ett rådjur över vägen och lika plötsligt sprang vi på en gubbe som satt på pass i ett jakttorn, vilket tillsammans med skotten tydde på att jakt fortfarande pågick och alltså inte alls var avslutad som jag hade trott när jag träffade på eftersökspatrullen.

Frågade om jag kunde fortsätta på skogsvägen eller om jag störde (jag tänkte i och för sig mer "eller om jag blir skjuten då" men har lärt mig att man inte skojar med jägare om vådaskott) och gubben sa att jag kunde fortsätta "för du syns ju bra" (hade reflexväst plus mössa med orange band, köpt i jaktbutik just för att synas i skog och mark till skillnad från jägaren själv som enbart var klädd i brunt och grått, men han satt ju skyddad i jakttornet då). Knatade vidare och plötsligt var jag för fan mitt i drevet. Hundar och drevkarlar på båda sidor om vägen och det sköts flera skott. Remus, tax med rätt att döda, blev TOKIG när han hörde de andra hundarnas drevskall och satte igång att vrålskälla även han. Hilding, som inte har riktigt lika stark jaktdrift, nöjde sig med att streta i kopplet och skälla på de andra hundarna, som dock inte tog nämnvärd notis över att det plötsligt dykt upp en taxpolis i skogen. Ingen jägare tog någon notis om oss heller för den delen, de hade väl fullt upp mitt i händelsernas centrum får man väl förmoda.

Vi traskade vidare på skogsvägen i VÄLDIGT rask takt och kom slutligen till landsvägen. Bestämde mig då för att gå längs med landsvägen hem eftersom det kändes sannolikt att det skulle kunna vara jakt även i nästa skog. Att gå utmed en landsväg är väl ett tvivelaktigt nöje, men den, landsvägen alltså, går genom skogen och är rätt sparsamt trafikerad så det fick väl gå an. Allt gick bra tills vi skulle passera ett ställe där det bor några Lancashire Heelers. Ibland är de ute och springer på hela den jättestora tomten och skäller ut alla och envar som går förbi, men det är ju inte ett stort problem eftersom tomten är inhägnad. Idag när vi gick förbi var det bara en av hundarna som var ute, men han var dessvärre inte alls på tomten utan utanför och tyckte att vi var inkräktare som borde jagas bort. En hane var det till råga på allt, och Remus tycker att andra hanhundar ska sättas på plats och är dessutom av den åsikten att ett litet slagsmål piggar ju alltid upp, medan Hilding är en blyg viol som tycker det är lite jobbigt när det kommer andra hundar och "attackerar", så de stretade åt varsitt håll i sina olika viljor och Lancashire Heelern cirklade runt oss med rest ragg. Dessvärre kom det bilar (vi var nu i öppna landskap så de syntes på långt håll) och jag ville inte precis ha en överkörd hund på mitt samvete, så jag fick försöka locka med den ut på en äng bredvid vägen och samtidigt förhindra slagsmål. Gick väl hyfsat, men sedan blev vi ju inte av med den så jag fick trixa mig, den och de motsträviga taxarna tillbaka över vägen, in på tomten och knacka på i huset för att berätta att en av deras hundar numera såg vägen som en del av sitt territorium. Det visade sig att de hade löptikar, därav att hanen var ute och rastade sig på egen hand, och sedan höll jag väl på aldrig få med mig taxarna därifrån, de såg väl detta som en invit till att få komma in och fortplanta sig men fick nöja sig med att revirkissa på grindstolparna.

SEDAN GICK VI HEM. Det hände inget mer, utom att Remus råkade få syn på en sork som kilade upp ur ett hål i marken och gjorde ett tappert försök att döda och nedlägga bytet, vilket han säkert hade lyckats med om han inte hade varit kopplad, och inne i byn så mötte vi en västgötaspets som hatar andra hundar. Men det är ju mer normala vardagshändelser. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag.

ÄNTLIGEN

Har ju köpt en såkallad surfplatta för att få ett smidigt liv. Mina bankärenden sköts nämligen via en dator som i Frälsaren skulle kunna ha använt för att skriva ner de tio budorden på. Så gammal är den alltså. Den har Windows XP, och inte vilket Windows XP som helst utan en sur djävla betaversion som inte går att uppdatera eftersom det saknas något servicepack som slutade ges ut omkring år 2002 eller däromkring (ja, det är en fulkopia som jag inte betalt en spänn för, so sue me), men den har fungerat bra i alla år. Nu är det mest banken som gnölar över att det är en "säkerhetsrisk" och det känns som en tidsfråga innan internetbanken slutar fungera.

För några år sedan uppgraderade jag maskinparken genom att köpa en laptop i storleksordningen Aladdinask. Med Windows 7. Är helnöjd med den, men så tänkte jag i samband med förra årets mellandagsrea att jag skulle slå till på en till, så att jag kunde ha en dator på varje våningsplan och slippa ränna omkring som en tossig efter alla mobila enheter som man numera har berikat sitt liv med. Den stationära stridsvagnen med Windows XP skulle få gå i pension, Aladdinasken skulle få bli upphöjd till bankdator och få bo i arbetsrummet och så skulle jag/vi ha en till dator på bottenvåningen, för dumsurf, tv-tittande och annat krafs.

Köpte därför en billig surfplatta med tillhörande tangentbordsdockning på Elgigantens mellandagsrea, plus en trådlös mus eftersom jag inte riktigt gillar pekskärmar. Problem nummer ett uppdaterades ganska så omedelbart eftersom surfplattan i sin billighet SAKNADE USB-uttag. Det trodde jag ju var så djävla elementärt att jag inte ens kollade att det fanns (=FAIL). Den trådlösa musen har ju en liten USB-plupp som den kommunicerar med, men det kunde man alltså fetglömma. Fick rådfråga Marcus, a k a Rävajävlen, på jobbet och fick rådet "bluetooth". Åkte raskt till NetOnNets lagershop, ett ställe jag hatar eftersom det påminner om en djävla Skinnerbox och man aldrig hittar ut, roffade åt mig en billig blåtandsmus, åkte hem och försökte ansluta. Och. Det. Gick. Inte. Sånt är ju otroligt frustrerande. Batterierna satt i rätt för det lyste en lampa, alltså kunde inte bero på det. Datorn hittade blixtsnabbt till exempel min telefon när jag satte igång bluetooth på den, alltså kunde det inte heller vara fel på själva blåtandsfunktionen. Men musjäveln ville inte fungera. Tänkte att jag väl hade fått något himla måndagsexemplar och köpte därför en annan, lite dyrare, på Kjell & Co. Som INTE HELLER FUNGERADE. Nu var jag heligt förbannad och var i det närmaste beredd att a. åka tillbaks till både Elgiganten, NetOnNet samt Kjell & Co för att säga dom ett sanningens ord, b. förnedra mig och be Marcus om hjälp (vilket är emot mina principer. Antar att om man är IT-tekniker så får man en miljard såna förfrågningar från sin plötsligt jättestora bekantskapskrets, ungefär som jag kan föreställa mig att läkare, veterinärer, rörmokare och elektriker också får, vilket jag också föreställer mig att sagda yrkesgrupper riktigt råhatar, därav principerna).

I alla fall. Parallellt med kvällens handbollsmatch satt jag och fulgooglade efter tips och tricks utan större framgång först. Datorn bara surade och vägrade upptäcka någon annan enhet än min telefon och jag kände hur blodtrycket steg. Men efter omkring åttahundra års intensivt googlande läste jag att det "kunde" finnas en aktiveringsknapp på bluetoothenheten som "kunde" vara svår att upptäcka. Fick detaljgranska musen, den jag köpte på Kjell & Co alltså (OBS) och hittade till slut en yttepytteknapp i storleksordningen knappnålshuvud som fanns nedsänkt bland CE-märkning och annan text, helt omöjlig att upptäcka om man inte visste att man letade efter något. Provade att trycka in den och det var inte det lättaste eftersom en normalstor fingertopp är betydligt större än den nedsänkningen man var tvungen att forcera för att komma åt knapphelvetet, men skam den som ger sig. Lyckades till slut peta till den och HALLELUJA, plötsligt dök det upp en "Bluetooth Mouse" där det tidigare bara hade varit blinkande prickar och Datorn söker efter och kan upptäckas av Bluetooth-enheter. 

Så äntligen slipper jag peka med fumliga fingrar och få fett och fingeravtryck på skärmen utan kan använda surfplattan som en normal dator, som är önskvärt om man är född på 60-talet och är mormor och allt möjligt. Halleluja, som sagt var.  

Hurra, Sverige - Island 24-16

Har precis avnjutit Sveriges premiärmatch i handbolls-VM där "vi" fullkomligt krossade Island. Men vem i helvete har sålt sändningsrättigheterna till KANAL 5? Man är ju van att TV4 sköter allt som har med handboll att göra och att Robert Perlskog och Claes Hellgren skickligt guidar oss genom matchen med förklaringar till blixtsnabba domslut, skvaller om spelarna och annat som hör till. Nu var det inte riktigt samma sak, men nu vann ju Sverige så det var väl skit samma SÅ. Men riktigt nöjd är jag ändå inte. En dålig kommentator kan i det närmaste förstöra en matchupplevelse, så framöver får kanal 5 ta och skärpa till sig.

I alla fall. Bättre inledning på ett VM kan man väl inte få. Heja Sverige, friskt humör.

Semlestatus

Jag älskar semlor. Vanliga hederliga semlor, inga himla nymodigheter med wienerdeg eller smördeg eller nåt annat fusk. Eller ännu värre - chokladsemlan, som jag av ren nyfikenhet och i tanken att "semlor är gott, choklad är också gott" köpte för några år sedan, men det var ungefär som när Brasse skulle baka sockerkaka i Fem myror är fler än fyra elefanter och tyckte att det var väl självklart att man skulle ha i korv som är så gott i sagda sockerkaka. Nej. Vissa saker gifter sig helt enkelt inte i munnen.

Är rätt kräsen när det kommer till semlor. För att jag ska bli helt nöjd så måste bullen ha rätt konsistens och får absolut inte innehålla för mycket kardemumma. Mandelmassans smak och konsistens är också mycket avgörande, ve det konditori som bara joxar i lite färdigköpt mandelmassa när alla vet att den ska vara blandad med inkråm, grädde och gärna en dutt vaniljkräm också, och så får det inte snålas så att man först måste jobba sig igenom ett ton bulle för att komma till själva mandelmassan. Vidare får det inte vara för mycket grädde, fast det problemet är ju det lättaste att åtgärda för det är ju bara att peta undan överskottet, men det känns ju rätt onödigt.

Ledande position i jakten på GULDSEMLAN är Café Sandhem i Vä. Deras semla är så nära den perfekta semlan man kan komma, så i regel köper jag bara semlorna där. I år har jag hunnit tugga i mig två stycken varav noll har varit därifrån. Den ena köpte jag när jag var i stan häromdagen och fick för mig att köpa med mig lite fikabröd när jag skulle besöka Nikky och prinsarna. Den var väl "sådär". Lite för sliskig, mandelmassan var inte speciellt god och så var det för mycket kardemumma. Igår köpte min man semlor på Ica, ni vet såna där i pappkartong med ett litet plastfönster som inte brukar vara särskilt goda och det var inte de här heller, det var bara tanken.

Två mediokra semmelupplevelser efter varandra medför att jag nu suktar efter Den Perfekta Semmelupplevelsen mer än någonsin, men nu är det helg och jag har inga planer på att passera bygränsen annat än till fots och då blir det lite väl långt att ta sig till Café Sandhem, så jag får väl försmäkta utan semlor på denna ö. Men nästa vecka. Då djävlar!

Nu ska jag dricka champagne (ok, mousserande vin då) och bland annat fira att det är fredag och att handbolls-VM börjar idag. Tjo flöjt.

THE PAIN

I måndags var jag och tränade TABATA för första gången på...ett halvår kanske, lite drygt. Idag är det torsdag och jag har fortfarande sådan grym djävla träningsvärk att jag har svårigheter med att gå, resa mig, sätta mig och så vidare. Tycker att jag är väl inte precis vad man kan kalla en soffpotatis utan är ju tvärtom ändå ute och rör på mig en del, men jag gör ju inte squats och burpees och tusen varianter av plankan i högt tempo dagligdags såkallat. Vilket jag alltså fortfarande blir medveten om varje gång jag rör mig i vaket tillstånd. Natten till igår vaknade jag till och med när jag vände mig i sömnen och råkade aktivera någon muskelgrupp som ville protestera å det grövsta mot den omilda behandling den blivit utsatt.

Jaja. Första gången är alltid värst, sedan är det bara att harva vidare på den inslagna vägen.

Dagens fråga

Är det bara jag som blandar ihop Boko Haram med Procol Harum? Förmodligen. De senare har ju i princip enbart gjort sig kända för låten A Whiter Shade of Pale, eller åtminstone kommer jag inte på någon annan låt och min uppfattning är att de flesta människor känner till låten men inte gruppen. Så är det att vara ett one hit wonder. Boko Haram däremot har ju bland annat på sin meritlista att i dagsläget ha dödat fler personer än vad ebolaviruset gjort i Nigeria med ytterst tvivelaktiga metoder in the name of religion. Skit på er, skulle jag vilja säga.
Önskar därför att min hjärna kunde sluta koppla ihop flummig sextiotalsmusik med terroristgrupper. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Fight the system, fight it back

Att börja jobba igen efter att ha varit ledig sedan den 19 december var väl något av en chock, kan jag ju meddela om det är någon som undrar. Att sedan åka och träna brutalt och organiserat i grupp när man knappt satt sin fot på ett gym sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna var väl också något av ett brutalt uppvaknande, ska väl medges. Men det är bra. Jag gillar rivstarter.
"Gym" är väl förresten att ta i. Tidigare tränade jag på ett  flashigt gym i Åhus, men det blev för stressigt. Jag tycker ju att om jag har bundit upp mig på ett slavkontrakt där jag betalar 299 kronor i månaden eller nåt sånt så vill jag ju åtminstone träna så mycket så att jag känner att jag får valuta för pengarna, och för mig är det kanske 2-3 gånger i veckan då. Men när jag tränade 2-3 gånger i veckan så tyckte jag att jag inte gjorde annat än att flänga hem från jobbet, stressa för att hinna gå ut med hundarna och tajma in mat innan det var dags att sätta sig i bilen och flänga iväg till gymmet och sedan stressa hem för att hinna varva ner innan det var dags att gå och lägga sig. NÄE, kände jag efter ett par år när jag pendlade mellan att antingen flänga fram och tillbaks till gymmet (och ska man plussa på bensinkostnaden till de där 299 kronorna i månaden så kändes det alldeles otroligt ovärt) eller hade dåligt samvete för att jag inte tränade (inte så mycket för den uteblivna träningen utan mer att jag betalade för någonting jag inte utnyttjade, snål som jag är).

Så det lade jag ner, men jag ville ju inte sluta träna, bara slippa flänga. Men bor man på landet är ju utbudet minst sagt blygsamt. Här i Ankeborg finns det Friskis & Svettis i skolans gympasal två dagar i veckan och även om jag försöker intala mig att det är bra träning, billigt och på gångavstånd så är det ändå SÅ. DJÄVLA. BORING med den här klämkäcka skutt- och dansgympan som de kör med. Jag har försökt flera gånger, men vi är inte gjorda för varandra, Friskis & Svettis och jag.

Åker därför till en närliggande gymnastikförening, för där har de ett riktigt schysst och framför allt prisvärt utbud av träningspass. Jag gillar ju pass och att någon står och gapar KOM IGEN ÖKA NU DÅ framför att vandra mellan flashiga träningsmaskiner som ser ut att kunna vara delar av något av NASA:s rymdprogram, och jag föredrar alla gånger att ligga och blåsvettas på ett lortigt gympasalsgolv bland ribbstolar och plintar framför att trängas mellan spegelväggarna med folk i tajta trikåer som vandrar mellan stationerna med ett papper med sitt lilla individuella träningsprogram på. Av olika anledningar har det blivit lite si och så med träningen den senaste tiden, men igår tog jag mig alltså i kragen och kom iväg. En timme senare vacklade jag ut från sagda gympasal på minst sagt stumma ben och kommer väl att stappla omkring som en pensionär ett par dagar nu. men så går det när man tillåter sig att förfalla. Det är bara att bita ihop och komma igen helt enkelt.

Stora snopp- och snippchocken

Ingen har väl undgått ANSTORMNINGEN av åsikter kring SVT:s låt om snoppar och snippor från programmet Bacillakuten.

I alla tider verkar folk ha haft åsikter om vad som är "lämpligt för barn" och det här var väl SYNNERLIGEN oskyldigt om ni frågar mig. Men nä, då sitter det ett antal såna där vetabäst-babianer och mässar om sexualisering och att "barn måste få vara barn" som om det handlade om någon himla porrfilm. Ännu värre när det höjs röster att låten/filmen är "transfobisk". Ursäkta mig, TRANSFOBISK. Det här är ett program som riktar sig till barn i åldersgruppen 3-6 år, jag vet inte om "könsidentitetskris" är så himla vanligt förekommande att man måste lägga in brasklappar i stil med "man KAN ha snippa men ändå identifiera sig som pojke" och vice versa i ett barnprogram. Inte för att jag vill förringa transpersoners rätt att vara, men det ÄR faktiskt så att den stora massan BESTÅR av cispersoner (sedär, då fick jag in ett av orden på 2014 års nyordslista också) och jag vet inte riktigt varför det ska ses som en kränkning att utgå från hur det brukar vara så länge man inte förnekar eller förlöjligar det ickenormativa. Men det här blir lite som när public service råkar nämna till exempel Spotify eller I-phone och sedan tvångsmässigt måste lägga till "det finns även andra tjänster där man kan strömma musik" eller "det finns även andra märken av smarta telefoner" bara för att det inte ska räknas som reklam.  Nu känns det som att man kan inte få säga att en tjej har snippa utan att man måste lägga till "en tjej kan också ha snopp" eller "det finns även personer som har snippa som identifierar sig som personer med snopp" eller hur fan man nu ska linda in det för att ingen ska ta illa upp och känna sig förbigången. I en djävla BARNVISA goddammit.

Som Fritjof Nilsson Piraten så klokt sa: Skriver man om en synål så är det alltid någon enögd jävel som känner sig träffad.

Stormy weather

Nu är det väder igen! Igår var det först klass 1- och sedan klass 2-varning för stormbyar på Österlen och nu i eftermiddag är tydligen det dags igen. I affären pratade alla om att de hade eller skulle hem och "stormsäkra" och det har väl inte vi gjort mer än att vi alltid har batterier, batterilampor, batteriradio, ved och vatten på dunk hemma. Strömavbrott med kommunalt vatten är ju inte fullt lika illa som strömavbrott med egen brunn som drivs av en pump och en hydrofor som går på ström. Då har man EN SPOLNING och sedan är det knäpptyst, inget nytt vatten fylls på. Men med den kommunala vattenförsörjningen så kvarstår trycket i ledningarna lite längre tid, vi har varit strömlösa i ett dygn men ändå haft vatten i kranen. Är dock så präglad av obehaget med att leva med EN SPOLNING att jag har några 20-litersdunkar ståendes i källaren just in case. Med två kaminer med kokplatta och jättebra batteridrivna LED-lampor så klarar man ett längre strömavbrott rätt bra, men helst hoppas jag förstås att det inte blir något.

Hela internet är fullt av bilder med budskapet att nu ska julpyntet väck, men jag låter vårt vara kvar ett tag till. Anledning: Vårt enda pynt är tre adventsljusstakar i lika många fönster, inte som att vi har hela huset fullt av tomtar alltså, och jag tycker att nu under de tunga oxveckorna som följer så får man banne mig försöka lysa upp vad som kan lysas upp. Det har hänt att våra adventsljusstakar har stått kvar till slutet av februari, fast då har det väl varit lite lathet med i spelet också. Men januari och februari är rätt tunga månader om ni frågar mig.

Har lust att skriva något om det som hänt i Paris, men en bild får säga mer än tusen ord precis som vanligt.

Oh no!

Satt precis och slöglodde ut genom vardagsrumsfönstret. Vardagsrumsfönstret vetter upp mot ett naturreservat och lika väl som att slöglo på Nat Geo Wild kan man alltså slöglo ut genom fönstret, helt gratis kan man då få skåda både ekorrar, harar och ett ganska rikt fågelliv.
Satt som sagt i min fåtölj och betraktade en entita som satt och vippade beskäftigt med huvudet i bokharabindan när det plötsligt kom ett rådjur skuttande. Det hör faktiskt inte till vanligheterna, även om skogarna häromkring är fullkomligt fullsmockade med klövvilt så brukar de oftast hålla sig där och inte göra avstickare hit till civilisationen och först tänkte jag "djävlar vilken stor hare" och innan någon säger att jag bör kolla synen så vill jag tillägga att det var lite buskar emellan och färgmässigt är det inte mycket som skiljer och vissa fältharar är fan snart i storleksordningen shetlandsponny, plus att jag kollade faktiskt synen innan jul och hade mina nya multifokala linser på mig. Rådjuret, för det var ju ett sånt då kunde jag ganska snabbt konstatera, befann sig uppe i naturreservatet och inte på tomten, vilket kanske var tur för det räcker med att vi har skaffat undan döda rådjur en gång (vill dock poängtera att det hade dött en såkallat naturlig död och inte blivit hjälpt till de sälla jaktmarkerna av en mördartax). Naturreservatet är omgärdat av eltråd eftersom det går kor där på somrarna, vår tomt är dessutom inhägnad med nätstaket eftersom taxmaffian lätt går under nedersta tråden, så när det stackars ungdjuret (såg det ut att vara) irrade omkring framför staketet en god stund innan hen lokaliserade tomtgränsen och därmed kunde forcera elstängslet (som är avstängt nu på vintern) och försvinna utom synhåll.

Helt fel håll alltså. Åt det hållet ligger själva byn och ska Bambi tillbaks in i skogen igen, vilket verkar rimligt efter detta äventyr, måste han korsa stora vägen och det vet ju alla hur sånt brukar sluta för rådjurs del. Med ond bråd död. Det var nästan synd att taxarna inte var ute, för även om de inte hade kunnat ta sig ut från tomten hade de åtminstone skrämt skiten ur Bambi så att han försvann åt samma håll han kom ifrån (jag använder konsekvent "han" när jag talar om Bambi eftersom Bambi, the original shit alltså, var en han och det kändes faktiskt extremt krystat att skriva "hen" om ett rådjur).

Vi får väl se om detta får några konsekvenser. Min högsta önskan är att Bambi tar sig in på de onda grannarna Tengil och Katlas välskötta tomt och skövlar allt som finns att skövla. Fyfan vad jag hade skrattat då, men sådan tur har man väl aldrig. Och de har ju dessvärre också både hund och staket så det blir nog inget med den saken, tyvärr. 

Vädret

Vi måste prata om vädret, eller det måste vi kanske inte alls men vi gör det i alla fall för jag har ett behov av att tala om dagens väder. Idag är min sista lediga dag på min megalånga julledighet, fast det är en sanning med modifikation eftersom jag faktiskt jobbade större delen av dagen igår (p g a omständigheter över vilka jag inte riktigt råder) och är ledig i helgen, men det skulle jag ju ha varit oavsett. Jaja, skitsamma. Är ledig idag i alla fall. Igår var det dassigt väder, grått och regnigt, hela dagen, i morse när jag släppte ut hundarna i trädgården så tänkte jag att vad skönt att det i alla fall inte regnade och att det till och med såg ut att ha torkat upp lite under natten. Är det något jag tycker är genuint tråkigt så är det att torka 3 x 4 blöta och leriga hundtassar varenda gång man har varit utanför dörren, vilket jag ju förstås får göra oavsett hur tråkigt jag tycker det är eftersom alternativet är att ha hela huset fullt av tassavtryck vilket jag nog skulle uppleva som ytterligare lite tråkigare. Ja, i alla fall. Under de minuter som hundarna var ute i trädgården och skötte sina morgonbestyr så hann det börja regna, så jag fick lik förbannat stå dubbelvikt och torka tassar. När jag hade ätit frukost var det dags för Dagens Taxpromenad (för den som undrar så följer inte Boris med på dessa rundor eftersom han är gammal och bara ska motioneras sparsamt p g a taskiga höfter). Gick ut i ett lätt duggregn som efterhand ökade till ett rejält ihållande regn som sedan fick inslag av snöblandat för att slutligen övergå till regelrätta flingor i storleksordningen dasslock som sedan minskade och övergick i regn igen, allt under samma promenad (som visserligen varade i närmare 3 timmar, men ändå). Var dyngsur när jag kom hem igen, och då menar jag verkligen våt ända in som man sa förr. Fick ställa mig i duschen och skala av mig alla kläder för att inte blöta ner hela huset, sedan fick jag vrida ur både jacka och byxor innan jag ens kunde hänga upp dom framför kaminen eftersom det verkligen rann om dessa plagg. Medan jag pysslade med allt detta så slutade det regna och när jag precis dråsat ner i fåtöljen framför brasan i torra kläder och med en stor kopp te så sken solen som om det vore minst april. Medan jag loggade in på banken för att sköta lite pekuniära angelägenheter så gick solen i moln och det började blåsa, inte bara lite normal blåst utan det kom rejäla kastbyar som fick träden att vaja betänkligt. Såg sen att det var klass 1-varning för mycket hårda vindbyar på Österlen och varför inte när redan allt annat väder har avverkats bara på en förmiddag liksom. Ser nu fram mot dimma, hagel och åska så är väl hela väderregistret avverkat. Medan jag skrev de två sista meningarna hann det även börja störtregna, så nu får det helt enkelt vara färdigpratat om vädret. 

Who let the dogs out?

Idag passerade jag huset där det  eventuellt kokas metamfetamin. Jag hade fel. Det var inte kaukasiska ovtjarkor utan antingen en ras som är helt okänd för mig, eller så någon slags blandras av molossertyp. Stora som hus var de, och skällde gjorde de som om det inte fanns någon morgondag, och hundgården visade sig dessutom ligga omgärdad på två sidor av plåtskjul, så akustiken var inte att leka med när dessa fyra jättehundar drog igång sina varningsskall. De fick Cujo i filmen Cujo att låta och uppföra sig som en glad liten Bichon Frisé istället för en rabiessmittad S:t Bernhardshund med mord i sinnet.Vem vill omge sig med såna mördarmaskiner om man inte har något att dölja, typ en liten metamfetaminverksamhet som inte tål att synas i sömmarna hur som helst? Tills någon bevisar motsatsen är jag nu bergfast övertygad om att det är Walter White som huserar här i omgivningarna. Jodåsåatt.

Hälsning från framtiden

Bloggar just nu från min nya "surfplatta" som jag fyndade på mellandagsrean. Det var inte direkt kärlek vid första ögonkastet efter att jag packat upp det lilla aset (ja, den har legat och mognat till sig några dagar kan man väl säga), för först gick den inte att docka till det medföljande tangentbordet, eller det var väl jag som inte fattade hur man gjorde för efter att ha tagit loss och satt dit den några gånger funkade det plötsligt? Jaha, sen går det inte att använda mus p g a att det inte finns något USB-uttag, vilket jag liksom bara hade tagit för givet att det fanns eftersom det i min värld är helt fundamentalt, men NÄPP. Det är framtiden nu. Ingenting är självklart längre.

Nu kan man ju hävda att det väl för bövelen inte behövs en mus när man har både tangentbord och pekskärm, men jag tycker det känns så djävla avigt. Men det är väl en vanesak antar jag. Något annat som kändes avigt var Windows 8. Vem FAN har bett om en startskärm där saker liksom bara ligger och flyter omkring utan rim och reson? Det första jag fick göra var att ladda ner ett program som gjorde att jag fick en startmeny (hej bakåtsträvare) och sedan laddade jag ner Firefox för Internet Explorer står jag inte riktigt ut med. Och Bing! Vem fan hittade på att Bing skulle vara förvald som sökmotor och har någon någonsin hittat relevant fakta med hjälp av Bing? Skulle inte tro det va.

Ja, men efter lite arbete med att få saker att se ut som jag är van vid så blev det väl någorlunda. Men en mus vill jag nog ha ändå. Funkar det med Bluetooth tro? Får kolla upp detta snarast. Tjo flöjt.

Thunder & lightning

Tråkigt att ha en hund som är så himla rädd för skott/smällare/raketer att han far upp i full panik bara för att man slötittar på en repris av Svenska Hollywoodfruar och folk tar foton på Paul Anka. Blixtrar det så smäller det säkert snart också, så resonerar Boris, och då är det lika bra att ta skydd. Tyvärr innebär hans uppfattning om att "ta skydd" att springa omkring planlöst och skälla jättehögt, alternativt försöka krypa in under soffan och gömma sig, vilket funkar rätt dåligt om man är i storleksordning schäfer. Minns när vi sträcktittade på den danska tv-serien Brottet, det gillade han inte heller för det gick väl inte ett avsnitt utan att det var minst en presskonferens med tillhörande fotoblixtar.

Konstigt att taxarna inte bryr sig. Boris är ju ändå åldermannen i flocken, man tycker ju att de åtminstone skulle tycka det var lite obehagligt när han far omkring i full panik, men de lyfter knappt på huvudet där de ligger nedbäddade på de skönaste ställena i soffor och fåtöljer och snarkar sig genom tillvaron. Vilket i och för sig är väldigt skönt, för det hade ju varit skitjobbigt att ha tre skotträdda hundar. Men konstigt ändå som sagt.

Glor på de där djävla Hollywoodfruarna i väntan på någon dansk thriller som börjar snart. Danskarna är inte dåliga på att göra filmer och serier, så jag hoppas på lite underhållning och schysst videovåld såhär på kvällskvisten. Har betat av dagens avsnitt av Sons of Anarchy. Det där med att titta på tv-serier tillsammans med någon har ju sina avigsidor. Nu idag till exempel skulle jag inte ha haft någonting emot att beta av tre-fyra avsnitt på raken, men det hade min man inte tid med och det finns regler om att man inte får titta vidare ensam utan den andres samtycke. Så för husfridens skull och som den goda hustru jag är så får jag väl lägga band på min SoA-iver tills imorgon då. Nu blir det dansk ond bråd död.

Återträffen

Såg den här filmen Återträffen av Anna Odell igår på TV och helvete vad jag blev irriterad. Fast det är väl förmodligen meningen att man ska bli, och ja, jag blev även provocerad av den här psykosgrejen hon höll på med och satt och gapade SKA DET VARA KONST som en annan reaktionär bracka och det var med stor tveksamhet jag slog på tv:n för att spana in detta projekt. Och jag gillade det som sagt inte. Tyckte mest att hon var extremt jobbig som höll på och ältade grejer som hänt för 20 år sedan med människor som hon aldrig behövt träffa sedan dess, vad ville hon ha sagt med det liksom och vad ville hon att de skulle säga? Det var ju liksom inte bra vad de än svarade, och det här gnällandet med "du såg mig aldrig", NÄHÄ? Hon själv då, såg och bekräftade hon varenda djävla människa i sin klass då? Gissningsvis inte.

Blev förbannad, som sagt. Mina skolår var inte heller a walk in the park, men för det första skulle jag aldrig ens tänka tanken på att åka på någon djävla klassträff, och om jag hade fått reda på att det hade varit en klassträff där jag inte varit bjuden hade jag förmodligen bara tyckt att det var skönt. Det finns ju redan så extremt många idioter här i världen så varför ska man bemöda sig med att aktivt leta upp folk som var idioter redan för 20 år sedan bara för att tala sina känslor och lipa över att man inte fick vara med och leka. O-be-grip-ligt om ni frågar mig. Den här filmen får inte mer än en halv överkorsad oxjärpe från skolbespisningen.

 Stör mig annars på säsongsavslutningen av The Walking Dead säsong 4, inte så mycket som för clifhangern från Terminus utan för att man i typ näst näst sista avsnittet får se ett klipp när någon som heter Bob ensam möter Daryl och Glenn, men de, Daryl och Glenn, har ju i princip varit åtskilda hela säsongen, och vem fan är Bob, är det samma Bob som var med Maggie och Sasha, men då skulle de väl ha känt igen honom? Fattar ingenting och nu måste jag vänta i tvåhundra miljoner år på säsong 4. Bittert, bittert.

Vi har börjat kolla på säsong 6 av Sons of Anarchy, och NJA. Jag är inte jätteimponerad, hur länge kan man egentligen dra ut på vapen-och-knark-och-våldsrelaterade konflikter och känns det inte som att Jax från avsnitt 1 säsong 1 har sagt att han vill att klubben ska ha en annan inriktning men inte fan blir det något med det, men det känns som att vi måste ta det här till ett slut någon gång, helst innan någon går och spoilar hela den sjunde och avslutande säsongen. Stör mig dessutom extremt mycket på 1. Jax, 2. Gemma, 3. Clay, 4. Tara. 5. Nästan alla andra också. Egentligen gillar jag bara Juice och Tig av karaktärerna. Möjligtvis Chibs också, men eftersom han precis har gett Juice ett präktigt kok stryk för någonting som typ hände i säsong 4 så ligger han lite på minus just nu. ÅH, JUICE. Vill adoptera honom. Min man bara: "Men han har ju samarbetat med polisen och snott knark och mördat en medlem av sitt eget gäng för att komma undan själv" och jag bara: "Jamen det gjorde han ju bara för att han var TVUNGEN". Eh. Note to self: Skippa planerna på att bli advokat.

Burning just like fire

För ett par månader sen var Jenny och jag ute och åt på en indisk restaurang och då brände de vid någonting i köket så att hela lokalen fylldes av, inte rök men väl stanken av något vidbränt. Den åt sig fast i ens kläder så att det satt kvar en mustig odör av förkolnad indisk mat dagen efter.

Idag blev jag smärtsamt påmind om detta. Lagar indiskt, långkok med kött, kryddor och bladspenat och grejer. Satte på en kastrull med ris, gick in i vardagsrummet och fick för mig att jag skulle kolla vad jag bloggade om denna dagen fast 2008 (jag började blogga 2007, men inte i januari). 2008 var ett produktivt år som genererade inte mindre än 665 blogginlägg. Bläddrade bland dessa inlägg, läste, mindes somligt, hade inte en aning om annat, skrattade en hel del. Den 4 januari 2008 hade jag bland annat bloggat om Paolo Roberto och Simpsons. Kallt var det också den dagen, kunde jag konstatera och sedan nåddes näsborrarna av något vidbränt. Riset! Helvete! Rusade ut i köket, drog igång köksfläkten på max, slet upp köksfönstret och lyckades precis vända röken som var på väg ut mot brandvarnaren.

Nu luktar vardagsrummet lite som den indiska restaurangen som Jenny och jag var på. Men jag antar att det inte är så man blir Sveriges nästa mästerkock.


(Till mitt försvar vill jag dock säga att jag nästan ALDRIG har bränt vid eller misslyckats med någon matlagning i hela mitt liv. Sent ska syndaren vakna uppenbarligen)

On horseback

i morse trodde jag det var måndag, så till den milda grad att jag till och med tyckte att det var tomt i söndagsfacket på Boris' dosett fastän det inte alls var det. Så går det när man är ledig för länge.

Gick ut och taxpromenerade längs med en grusväg där det ligger kanske...3 hus allt som allt. Vid ett av dom gick det fyra hästar lösa på vägen. Det är inte vad man skulle kalla en trafikerad väg, det är nog bara lantbrevbäraren och de som bor där som åker där men det kändes ju ändå inte jättebra. Knackade på i huset, efter hundra år kom en gubbe som såg ut att vara äldre än Gud och öppnade. Jag berättade att det gick hästar lösa på vägen och frågade om det var hans. Han hörde inte. Jag upprepade. Han tillstod att det kunde vara så att han glömt stänga grinden och så undrade han var jag kom ifrån och stod sedan och utgöt förundran över att jag hade gått "så långt" (var väl cirka 7 km hemifrån), jag försökte föra tillbaks samtalet till hästarna, han samlade ihop sig och sa att han fick väl gå ut och försöka fånga dom. Jag frågade om han behövde hjälp, men det sade han sig inte behöva så jag tog taxarna och knatade vidare. Vägen vidare var lång och rak och flera gånger vände jag mig om för att se om gubben kommit ut för att få tag på sina hästar, men gårdsplanen och vägen förblev tom (bortsett från hästarna då). Hade det varit mina hästar hade jag ju flugit ut i bara nattskjortan om jag hade sett att de var lösa, men den här gubben hade väl en mer laidback syn på det hela. ELLER SÅ HADE HAN INTE ALLA HÄSTARNA HEMMA.

Ha ha ha. Så att säga.

Lördagsfriden

Idag hade jag lite ärenden i stan. Skulle på apoteket, systemet och besöka en gårdsbutik (som ligger utanför stan i och för sig) för att köpa grönsaker. Samt passa på att sticka inom jobbet och skriva min tjänstgöringsrapport för december, för när jag skulle göra det innan julledigheten så var det något systemunderhåll (?) för det programmet så att det inte gick, och sen när jag kommer tillbaks så tror jag det är typ för sent? Hatar att ha sånt där hängande över mig och när jag ändå hade vägarna förbi så. Listig som jag är så tänkte jag att jag skulle ta med mig taxarna, ställa bilen på jobbet och ta en taxpromenad i gamla hoods. Hatar nämligen att ha bilen stående obevakad medan jag är ute och traskar, inbillar mig alltid att det ska bli inbrott eller att någon ska tömma den på diesel under tiden som jag intet ont anande spatserar omkring i vår herres hage i timmar. Men inlåst på jobbet kändes ju rätt säkert. Sagt blev gjort. Åkte till jobbet, larmade av, gick in, startade datorn, väntade hundra år på att inloggningsprocessen skulle tugga sig igenom alla steg, väntade ytterligare hundra år på att löneprogrammet skulle starta, lade in mina semesterdagar och komptimmar, loggade ut, gick ut, larmade på, tog taxarna, promenerade tolv kilometer under vilka jag kom på att jag glömt att registrera min VAB-dag, återvände till jobbet, larmade av, gick in, startade datorn, väntade hundra år på att inloggningsprocessen skulle tugga sig igenom alla steg, väntade ytterligare hundra år på att löneprogrammet skulle starta, försökte lägga in "vård av barn", hittade inte det alternativet. WTF. Jag är väl för gammal. Fick ta "vård av närstående" och skrev en kommentar, kom sen på att vård av närstående har man kanske betalt för? Fy fan, SKA ALDRIG MER VABBA, det har bara varit elände från början till slut, och då var själva umgänget med det sjuka barnbarnet det lilla problemet och försäkringskassan det stora. Har fått ett ton blanketter som ska fyllas i efter bästa förmåga och när vi skulle fira jul kom jag helt stämningsfullt dragandes med papperslappar om kontaktuppgifter till förskola och föräldrarnas arbetsplatser och man bara: MEN VET DOM INTE REDAN DET PÅ FUCKING DJÄVLA FÖRSÄKRINGSKASSAN ELLER?

Den som lever får se om det kommer några pengar eller om hela jobbets lönestatistik blir helt snedvriden nu när jag har freestylat med ledigheterna. I alla fall, efter att ha loggat ut och larmat på och uträttat övriga ärenden så kom jag äntligen hem och nu är jag så trött som om jag hade utfört hundra dagsverken. Stadsmiljö är ingenting för mig, och jag tycker att taxarna ser rätt tagna ut de också. Det har varit extremt många lyktstolpar att kissa på för dom. Antar att det är många intryck i den urbana miljön att ta in, för de sover som klubbade sälar nu. Och nästan jag med. Ska sätta på ett avsnitt av Hem till byn på öppna arkivet och dega en stund nu tänker jag mig.  

Apropå ingenting. Utanför Ica satt en tiggare. Var övertygad om att jag hade en tjuga och stannade framför henne och började rota i plånboken men där låg en femhundring och en femtiolapp. Kunde inte med att stoppa ner plånboken igen så jag gav henne femtiolappen. Sedan åkte jag till systemet i Åhus. Där satt det en annan tiggare, och det måste ju vara öken i hökaröven att sitta där medan folk vallfärdar in och ut och tokhandlar årgångsviner och VSOP-konjak innan de sätter sig i sina BMW-SUV:ar och gasar bort till Jontes och köper den bästa kalvfärsen. Kan ju inte vara jättekul att tigga i sån miljö tänker jag mig, och jag kände mig astaskig som inte gav den stackaren något när jag hastade förbi med mina ekologiska viner, men man kan ju kanske inte ge till alla, jämt och jag hade ju dessutom redan gett bort min femtiolapp till en landsman (eller heter det landsmaninna? Landskvinna har jag i alla fall aldrig hört), fast det kunde ju inte han veta. Jag ger han som sitter utanför Konsum härhemma varje gång jag är där och handlar, men det hjälper ju inte den stackaren som sitter och fryser i Åhus. Inbillar mig att det borde vara lönsamt eftersom folk är rika, men samtidigt har jag ju sett klipp på youtube på folk som tigger på Stureplan vs någon förort och det är rätt deprimerande, att de som har pengar som gräs inte kan skänka så mycket som en krona. Min man berättade att tiggaren utanför Ica i Brösarp hade tomtekläder på sig veckan innan jul, vet inte vad det ger för bild till små barn, kanske att de har varit så onda att tomten får sitta och tigga ihop klapparna. Men det är säkert någon lättkränkt fan som har tagit itu med det redan, det skulle inte förvåna mig det minsta. 

2015, here we go!

Jaha, så blev det 2015 helt plötsligt. Hela Facebook är full av bilder på folk som firar nyår i parti och minut, det gjorde inte vi. Jag gick en långpromenad med taxarna, min man var och lämnade skotträdda Boris på pensionat i skogen, sedan åt vi middag, drack lite bubbel och glodde på ett par avsnitt av The Walking Dead och sedan på Crocodile Dundee 3 (urdålig) varpå jag somnade på soffan. Som en helt vanlig kväll med andra ord. Är nog den mest kvällströtta människa som finns i hela världen. Orkade alltså inte ens invänta tolvslaget utan tog taxarna med mig och kröp ner i bingen vid 23.30 eller så. Sedan vaknade jag pigg och alert nästa morgon och gav mig ut på långpromenad igen, min man åkte och hämtade skotträdda Boris från pensionatet i skogen och sedan åt vi middag, kollade på The Walking Dead osv. Ni hör ju själva vilket trist och inrutat pensionärsliv jag lever. Men eftersom några av mina huvudsakliga intressen är a. långpromenader med hundarna, b. god mat, c. tv-serier så lider jag så att säga inte nämnvärt.

Idag var det klass 1-varning för kraftig blåst, så då var det väl rätt olämpligt att gå i skogen utan jag fick istället gå i öppna landskap (inte så nära havet som Ulf Lundell vill bo, men inte långt ifrån heller). Det var...blåsigt, kan man väl säga. Hoppas det inte blir strömavbrott, för när det blir strömavbrott p g a blåst får vi alltid vänta så sabla LÄNGE. Det är visserligen gött rent ekonomiskt, förra året tror jag inte vi betalade någon nätavgift på ett halvår p g a kompensation för strömlöst, men jag ser nog hellre att allt fungerar faktiskt.

Det känns som att årets första inlägg borde bli mer storslaget, men jag kommer inte på något vettigt. Har satt upp två nya två målsättningar (jag när ett starkt hat mot själva ordet "nyårslöfte"), lika bra att jag skriver ner dom här så att jag får skämmas om det inte blir så.
1. Bara köpa kött från glada utegrisar och ägg från glada utehönor. Vi köper ju redan nötkött från glada utekvigor, och äter av den anledningen också mest nötkött. Men så fuskar vi ibland när det kommer till gris och hugger nån Scanförpackning i köttdisken, med konstant dåligt samvete över denna inkonsekvens som följd. Ska börja köpa från ett ställe inte långt härifrån där grisarna alltid går ute och bökar i stora leriga hagar och när man går förbi så oink-oink-oink:ar de sig fram till staketet för att kolla läget. Ägg köper vi alltid ekologiska, men målsättningen är att hitta en lokal leverantör där jag VET att hönorna går ute och har det bra, helst ska hönorna ha namn också. ALLRA HELST vill jag ha en egen flock hönor som går och pickar i trädgården. Tyvärr är det lite svårt att kombinera med jakthundar, det hade förmodligen bara blivit en liten ledsen hög med fjädrar kvar, men häromdagen såg jag på en av mina långpromenader en slags mobil hönsgård. Det kanske vore något.
2. Börja putsa fönster. Förra året sålde jag min själ till en fönsterputsfirma som nu kommer och putsar utvändigt varannan månad, vilket känns som något av det bästa beslut jag fattat på evigheter eftersom INGA fönster på vårt hus (utom källarfönstren) går att putsa utvändigt utan att man står och vinglar på stege. Jag hatar att ha skitiga fönster, men jag hatar också att putsa fönster OCH att stå på stege, så det blir därför aldrig några fönsterputsinitiativ tagna av mig. Min man påstår att han "inte har något emot" att putsa fönster, men å andra sidan lider han inte av att de är skitiga, så därför blir det heller inga fönsterputsinitiativ tagna av honom. Så "Eriks Fönsterputs" (och RUT-avdraget) kommer som gudasända. Trots det ska det ju putsas invändigt och emellan också. Gjorde ett ryck efter första gången fönsterputsfirman varit här, men sen skulle min man tvätta och måla bräder under taket och det rann ner en massa slabb mellan fönstren, så det är dags igen. Har skaffat en fönsterputsgrej, men tröskeln är jättehög. Men nu i år kommer det alltså att ske, det är åtminstone målsättningen.

Ja, det var väl det hela så långt. 2015, nu kör vi.