Nu är det lunchdags. I fredags skulle Jenny och jag festa till det lite och köpa en macka på Subway, så vi åkte mot stan glada i hågen och åkte därifrån med en kraftig känsla av att ha blivit alldeles för gamla för sådana utsvävningar.
Det var lunchrusning, om man nu kan tala om rusning i vår lilla stad, men vi fick i alla fall intrycket att personalen hade mycket att göra och att det skulle gå undan. Och det var så enormt mycket att ta ställning till på kort tid att vi blev helt förvirrade av armadan av frågor som smattrade fram. Vilken sorts bröd? Vilken sorts macka? Varm eller kall? Ost? Alla grönsaker? Salt och peppar? Dressing? Vilken sorts dressing? Vad vill du ha att dricka? En kaka till efterrätt? Ljus eller mörk kaka? Ta med eller äta här? Betala kontant eller med kort?
Jenny och jag har varsin ingenjörsexamen och feta studielån, vilket skulle kunna indikera att vi borde vara något smartare än genomsnittet. Ändå klarar vi uppenbarligen knappt av att köpa lunch utan att framstå som om vi i det närmaste var inskrivna i omsorgsverksamheten. Det är en inte alltför upplyftande tanke.
Idag har vi båda med oss matlåda. Det känns befriande enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar