Igår kom ett sms att min mördarsnigelplockare fanns att hämta på ett utlämningsställe nära mig. Med tanke på att avsändaren till försändelsen var "Snigelshopen" så hade man ju förväntat sig att det skulle gå riktigt lå-å-å-å-ngsamt (hahaha). Men det gjorde det alltså inte. Beställd på söndagen, hämtad på onsdagen. Återstår nu bara att se om den funkar lika bra i verkligheten som i reklamen, men än finns det ju inga mördarsniglar (eller finns gör de ju, men i dvala och ej till någon större förtret). Förväntningarna är skyhöga.
Lite lustigt dock att "ett utlämningsställe nära dig" råkade vara Don Corleones bageri som jag bloggade om i ett annat liv 2007. Nu är det ju över fem år sen jag flyttade ut på landet, så jag fattar inte riktigt hur försändelsen har hamnat där? Har aldrig handlat någonting från "Snigelshopen" innan, så det kan ju inte vara några gamla uppgifter som ligger kvar och skräpar i systemet. Jaja, det var inte hela världen eftersom jag jobbar bara ett stenkast därifrån.
Att gå in på köpcentrat där bageriet ligger är lite som att träda in i en annan värld, då detta ligger i anslutning till ett såkallat miljonprogramsområde. Där sitter arbetslösa karlar från jordens alla hörn och spelar kort dagarna i ända, lugnt och stillsamt så det är inte så att man går dit med livet som insats (som vissa verkar tro). För ett tag sedan var det någon som tog upp att man borde jobba för att det skulle finnas en naturlig samlingsplats där även för kvinnor. Men då var det väl någon lättkränkt djävla viting som uttalade sig i lokalpressen? (är lite osäker på källan här) och tyckte att nu gick väl ändå jämställdheten lite väl långt. Skulle vi liksom lägga våra heliga svenska skattepengar på att några kärringar i slöja skulle ha någonstans att gå om dagarna?
Ibland får man bara sån lust att döda, slakta, mörda. Och nu syftar jag inte längre på mollusker som äter upp min sallad och snuvar mig på en årsskörd av vaxbönor och haricot verts.
torsdag 26 februari 2015
tisdag 24 februari 2015
Twin Peaks 2015, the fikarum edition
Jag och Marcus pratar om den nya tv-serien Jordskott.
Jag: Nej, jag har inte sett del 2 än, ska se den ikväll. Men vet du, jag började kolla på Twin Peaks igen!
Marcus: Den gamla?
Jag: Ja, det var jätteroligt. Det var mycket med telefoner kan man ju säga. Typ: Laura är inte hemma, var kan hon vara, vi ringer Bobby. Nej, vi kan inte ringa Bobby direkt för han är och tränar, så vi får ringa hem till hans föräldrar och sen till någon telefon i skolans gympasal, och sen: vi måste ringa Leland Palmer, var är han, vi måste ringa hotellet och det var växeltelefonister som satt och kopplade samtal hit och dit. Det hade ALDRIG gått att spela in en sån tv-serie idag.
Marcus: Idag hade det bara blivit: Var är Laura, hon svarar inte i telefonen, nähä, hon är död.
Jag: Och sen hade de använt en sån där hitta-iphone-app och så hade de hittat henne direkt.
Marcus: Det hade inte blivit någon lång tv-serie...
Jag: Ett avsnitt, trettio minuter. Inklusive reklam!
Än har inte David Lynch hört av sig för att be mig och Marcus att hjälpa till med uppföljaren. Konstigt.
Jag: Nej, jag har inte sett del 2 än, ska se den ikväll. Men vet du, jag började kolla på Twin Peaks igen!
Marcus: Den gamla?
Jag: Ja, det var jätteroligt. Det var mycket med telefoner kan man ju säga. Typ: Laura är inte hemma, var kan hon vara, vi ringer Bobby. Nej, vi kan inte ringa Bobby direkt för han är och tränar, så vi får ringa hem till hans föräldrar och sen till någon telefon i skolans gympasal, och sen: vi måste ringa Leland Palmer, var är han, vi måste ringa hotellet och det var växeltelefonister som satt och kopplade samtal hit och dit. Det hade ALDRIG gått att spela in en sån tv-serie idag.
Marcus: Idag hade det bara blivit: Var är Laura, hon svarar inte i telefonen, nähä, hon är död.
Jag: Och sen hade de använt en sån där hitta-iphone-app och så hade de hittat henne direkt.
Marcus: Det hade inte blivit någon lång tv-serie...
Jag: Ett avsnitt, trettio minuter. Inklusive reklam!
Än har inte David Lynch hört av sig för att be mig och Marcus att hjälpa till med uppföljaren. Konstigt.
söndag 22 februari 2015
Mördare av mördarsniglar
Vi lider av mördarsniglar. Ja, kanske inte just exakt punkt nu, men det är väl bara en tidsfråga innan de börja kräla fram ur lövhögar och annat och föröka sig av hjärtans lust.
Minns förr, innan det fanns mördarsniglar. Då tyckte man att åker- och trädgårdssniglar var ett bekymmer, men det är ju fan i mig ingenting mot den misär som mördarsniglarna åstadkommer. Mot de förra hade man åtminstone en rimlig chans, mot de sistnämnda är man om inte dödsdömd så åtminstone rätt så i underläge. Man plockar och plockar. Vi har nästan 2000 kvadratmeter tomt och man kan lätt plocka flera hundra sniglar vid ett och samma tillfälle. Nästa dag är det fan i mig minst lika många igen. Förra året tänkte jag att nu djävlar är det jag eller sniglarna, så mot mina principer köpte jag järnfosfat och strödde ut (principen var: inga bekämpningsmedel i trädgården, men järnfosfat är ju åtminstone inte giftigt för andra än för sniglar). Men man kan ju inte täcka 2000 kvadratmeter med järnfosfat varenda gång det har regnat, då hade man ju fått skaffa en sån där silo som finns på bondgårdar och börja beställa hem bulktransporter från Lantmännen. Känns väl inte riktigt görbart om ni frågar mig.
Men nu i år är jag laddad. Har beställt en såkallad snigelplockare (en av de trista sakerna med att plocka mördarsniglar är att man måste kröka rygg som om man var en figur på Vincent van Goghs tavla Potatisplockarna. Och det låter sig kanske göras lite lättvindigt av någon ung och vital person, men när man som jag och min man har uppnått en slags motvillig medelålder så är inte kroppen med på vad som helst längre. I alla fall inte utan att protestera och hämnas på något sätt). Läget är ju som det är och även om man hatar mördarsniglar så har de väl ändå rätt att dö en hyfsat snabb och smärtfri död. Så nu har jag hittat en finurlig grej som plockar, klipper sönder och deponerar mördarsnigeln i en plastpåse som man sedan bara knyter ihop och slänger i soporna. Allt utan att man behöver böja sig eller vidröra det slajmiga (allvarligt? Har ni fått mördarsnigelslem på händerna någon gång? Det är fan i mig nästan OMÖJLIGT att tvätta bort, det krävs liksom skrubbning med grova sidan av en Scotch-Brite-svamp och löjliga mängder varmt vatten och tvål). Hoppas den funkar. Jag har annars inga skrupler mot att helt sonika sätta en tung träsko på mördaren och vrida till, det tråkiga med den metoden är att det blir en massa snigelkadaver som hundarna tycker är fint att rulla sig i när de, kadavren, uppnått en viss grad av mognad och odör. Alltså måste man plocka upp och allvarligt, det finns roligare saker att göra än att skyffla upp döda sniglar.
Ska även handla extragrovt slippapper på rulle och spika på pallkragarna, för då ska det enligt uppgift riva och raspa såpass oskönt mot mördarsnigelmagarna så att de då inte ska tycka att min plocksallad är mödan värd. Det återstår dock att se. Nu djävlar är det hur som helst krig.
Minns förr, innan det fanns mördarsniglar. Då tyckte man att åker- och trädgårdssniglar var ett bekymmer, men det är ju fan i mig ingenting mot den misär som mördarsniglarna åstadkommer. Mot de förra hade man åtminstone en rimlig chans, mot de sistnämnda är man om inte dödsdömd så åtminstone rätt så i underläge. Man plockar och plockar. Vi har nästan 2000 kvadratmeter tomt och man kan lätt plocka flera hundra sniglar vid ett och samma tillfälle. Nästa dag är det fan i mig minst lika många igen. Förra året tänkte jag att nu djävlar är det jag eller sniglarna, så mot mina principer köpte jag järnfosfat och strödde ut (principen var: inga bekämpningsmedel i trädgården, men järnfosfat är ju åtminstone inte giftigt för andra än för sniglar). Men man kan ju inte täcka 2000 kvadratmeter med järnfosfat varenda gång det har regnat, då hade man ju fått skaffa en sån där silo som finns på bondgårdar och börja beställa hem bulktransporter från Lantmännen. Känns väl inte riktigt görbart om ni frågar mig.
Men nu i år är jag laddad. Har beställt en såkallad snigelplockare (en av de trista sakerna med att plocka mördarsniglar är att man måste kröka rygg som om man var en figur på Vincent van Goghs tavla Potatisplockarna. Och det låter sig kanske göras lite lättvindigt av någon ung och vital person, men när man som jag och min man har uppnått en slags motvillig medelålder så är inte kroppen med på vad som helst längre. I alla fall inte utan att protestera och hämnas på något sätt). Läget är ju som det är och även om man hatar mördarsniglar så har de väl ändå rätt att dö en hyfsat snabb och smärtfri död. Så nu har jag hittat en finurlig grej som plockar, klipper sönder och deponerar mördarsnigeln i en plastpåse som man sedan bara knyter ihop och slänger i soporna. Allt utan att man behöver böja sig eller vidröra det slajmiga (allvarligt? Har ni fått mördarsnigelslem på händerna någon gång? Det är fan i mig nästan OMÖJLIGT att tvätta bort, det krävs liksom skrubbning med grova sidan av en Scotch-Brite-svamp och löjliga mängder varmt vatten och tvål). Hoppas den funkar. Jag har annars inga skrupler mot att helt sonika sätta en tung träsko på mördaren och vrida till, det tråkiga med den metoden är att det blir en massa snigelkadaver som hundarna tycker är fint att rulla sig i när de, kadavren, uppnått en viss grad av mognad och odör. Alltså måste man plocka upp och allvarligt, det finns roligare saker att göra än att skyffla upp döda sniglar.
Ska även handla extragrovt slippapper på rulle och spika på pallkragarna, för då ska det enligt uppgift riva och raspa såpass oskönt mot mördarsnigelmagarna så att de då inte ska tycka att min plocksallad är mödan värd. Det återstår dock att se. Nu djävlar är det hur som helst krig.
Jag älskar söndagar
Eller ja, alla lediga dagar är ju mer eller mindre göttedagar. Fan vad jag längtar till pensionen när man får vara ledig, fri som fågeln, göra vad man vill JÄMT. Synd att det är cirka 20 år dit. Ej överskådlig framtid om man säger. Men de här söndagarna som är som idag: Man har stigit upp tidigt (p g a en viss tax som envisas med att hoppa omkring i sängen och tjoa HURRA, DET ÄR MORGON, VAKNA NU ALLESAMMANS när man som bäst stilla låter sig vaggas uti Morfei armar. Det GÅR att få honom (Remus, ej Morfeus) att somna om, men under den proceduren hinner jag oftast vakna och då är det lika bra att gå upp), man har ätit frukost, gått långpromenad med hundarna, kommit hem, bakat bröd, ätit lunch, löst korsord i DN och sen sitter man här med fötterna på bordet i den bästa fåtöljen framför kaminen och glor ut genom putsade (av Eriks Fönsterputs) rutor på naturreservatet som badar i vårsol. SÅ DJÄVLA GÖTT. Ville bara säga det, hejdå.
fredag 20 februari 2015
Saliga äro de lättkränkta
För ett par veckor sen var jag på teater och såg Den besynnerliga händelsen med hunden om natten, (en fantastisk bok av Mark Haddon som nu har blivit en pjäs där Hildings bror Versus har en roll, (dock inte, som jag först trodde, som hunden som det hände något besynnerligt med, men det finns fler hundar i denna berättelse). Det ville man ju inte missa, förutom att jag var nyfiken på hur det skulle gå att göra en pjäs av denna rätt så speciella bok. Svar: Det gick bra. Det gick för djävla bra. Ni som bor i Skåne, gå och se denna pjäs, det är fan i mig en order).
Jag hatar att köra bil i städer där jag inte hittar. Pjäsen visades i Lund, och för er som inte känner till det så är Lund verkligen ett rövhål att köra bil i. En massa enkelriktade knöliga kullerstensgator som inte leder någonstans annat än till andra enkelriktade knöliga kullerstensgator, och det finns ingen att fråga för alla man möter ute på gatorna är nyinflyttade studenter som möjligtvis kan vägen till Smålands Nation, men det är ju aldrig dit man ska. Men inför det här besöket hade jag gjort noggranna efterforskningar. Från avfarten på motorvägen så skulle det bara vara att köra raka spåret in till Mårtenstorget och där kan man parkera och sen ligger teatern bara ett stenkast därifrån. Så enkelt kan det väl helt enkelt inte vara? Nä, mycket riktigt. Det visade sig att det inte bara var jag som hade tänkt denna listiga tanke om var man lämpligast ställer bilen en söndag eftermiddag i Lund. Mårtenstorget var knökfullt, så jag fick panikköra runt i smala medeltida gränder med ett blodtryck som i raskt tempo närmade sig helt ohälsosamma nivåer, och när jag till sist hittade en tom ruta att ställa bilen i visste jag inte var jag var någonstans utan fick peta igång Google Maps i telefonen för att hitta till teatern och sedan gå med mobiltelefonen utsträckt framför mig som om jag tillhörde av någon forntida infödingsstam som ödmjukt försökte blidka den vite inkräktande mannen med gåvor.
Men det gick ändå bra till slut. Jag var dock "lite sen" enligt mina mått mätt. Pjäsen började klockan 16.00 och jag kom dit 15.52, men hade mina parkeringsplaner gått i lås så hade jag varit där kanske 15.40 eftersom jag hatar att stressa. I alla fall. Fram kom jag ju, och jag hade till och med kommit ihåg att memorera gatan-där-jag-ställde-bilens namn så att jag skulle hitta tillbaks till den sen.
Det var jättekö till garderoben, men de som jobbade där var flinka och raska så det gick ändå rätt så kvickt. Framför mig stod två välskräddade kärringar som såg ut att vara från socialgrupp ett och som kanske hade tänkt att de skulle avrunda en strävsam vecka som omfattat både Rotarymiddagar och bridgeaftnar med att lapa i sig lite kultur sådär på söndagseftermiddagen. De lämnade in sinapersianpälsar ytterplagg (vet faktiskt inte riktigt vad en persianpäls är, men det låter rikt och passande), betalade, fick en bricka. Sen går ju vilken normalt funtad människa som helst ÅT SIDAN och låter de andra människorna som står och trampar i kön bakom komma fram. Eller hur? Men inte de här exemplaren på misslyckad evolution. De stod lugnt kvar i trängseln framför disken, till synes helt omedvetna om att folk ville fram och få lämna in sina kläder. Den ena slog upp programmet och började famla efter läsglasögonens senilsnöre för att läsa någon oerhört viktig information om pjäsen hon stod i begrepp att se. Den andra öppnade handväskan, tog upp en kam och började piffa till frisyren eftersom en mild midvintervind hotade att ha flyttat på några hårstrån. Båda tittade med härsken min på mig när jag trängde mig fram med jackan i handen och ett så syrligt URSÄKTA MIG att pH-skalan inte riktigt räcker till för att beskriva.
Allvarligt. Hur är folk egentligen funtade? Blir så djävla trött att jag är på god väg att förvandlas till Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Kötta loss med ett basebollträ bland idioter och ställa saker tillrätta. Dock: vill helst ej bli skjuten av en töntig polisman vid namn Prendergast mot slutet av min fantastiska dag då folk ska få vad de förtjänar.
Jag hatar att köra bil i städer där jag inte hittar. Pjäsen visades i Lund, och för er som inte känner till det så är Lund verkligen ett rövhål att köra bil i. En massa enkelriktade knöliga kullerstensgator som inte leder någonstans annat än till andra enkelriktade knöliga kullerstensgator, och det finns ingen att fråga för alla man möter ute på gatorna är nyinflyttade studenter som möjligtvis kan vägen till Smålands Nation, men det är ju aldrig dit man ska. Men inför det här besöket hade jag gjort noggranna efterforskningar. Från avfarten på motorvägen så skulle det bara vara att köra raka spåret in till Mårtenstorget och där kan man parkera och sen ligger teatern bara ett stenkast därifrån. Så enkelt kan det väl helt enkelt inte vara? Nä, mycket riktigt. Det visade sig att det inte bara var jag som hade tänkt denna listiga tanke om var man lämpligast ställer bilen en söndag eftermiddag i Lund. Mårtenstorget var knökfullt, så jag fick panikköra runt i smala medeltida gränder med ett blodtryck som i raskt tempo närmade sig helt ohälsosamma nivåer, och när jag till sist hittade en tom ruta att ställa bilen i visste jag inte var jag var någonstans utan fick peta igång Google Maps i telefonen för att hitta till teatern och sedan gå med mobiltelefonen utsträckt framför mig som om jag tillhörde av någon forntida infödingsstam som ödmjukt försökte blidka den vite inkräktande mannen med gåvor.
Men det gick ändå bra till slut. Jag var dock "lite sen" enligt mina mått mätt. Pjäsen började klockan 16.00 och jag kom dit 15.52, men hade mina parkeringsplaner gått i lås så hade jag varit där kanske 15.40 eftersom jag hatar att stressa. I alla fall. Fram kom jag ju, och jag hade till och med kommit ihåg att memorera gatan-där-jag-ställde-bilens namn så att jag skulle hitta tillbaks till den sen.
Det var jättekö till garderoben, men de som jobbade där var flinka och raska så det gick ändå rätt så kvickt. Framför mig stod två välskräddade kärringar som såg ut att vara från socialgrupp ett och som kanske hade tänkt att de skulle avrunda en strävsam vecka som omfattat både Rotarymiddagar och bridgeaftnar med att lapa i sig lite kultur sådär på söndagseftermiddagen. De lämnade in sina
Allvarligt. Hur är folk egentligen funtade? Blir så djävla trött att jag är på god väg att förvandlas till Michael Douglas' karaktär i Falling Down. Kötta loss med ett basebollträ bland idioter och ställa saker tillrätta. Dock: vill helst ej bli skjuten av en töntig polisman vid namn Prendergast mot slutet av min fantastiska dag då folk ska få vad de förtjänar.
torsdag 19 februari 2015
True Detective
Denna serie har man ju hört talas om. Fast jag har nog kanske lite blandat ihop den med True Blood och tänkt att näe, inte en till djävla vampyrhistoria. Inte för att jag har sett så många, men det känns rätt gjort och därför började inte min puls att slå hårdare när folket i fikarummet på jobbet började prata om True Detective, först att den skulle visas och sedan att den hade varit. GUD SÅ BRA, var det samlade omdömet, och då tänkte jag att jamen det var ju typ flera år sen jag hörde talas om den (efter en googling såg jag att den hade premiär 2014, så jag blandar nog återigen ihop den med någon vampyrserie), så det måste ju vara typ säsong hundrafemtioåtta och det orkar man ju inte ta tag i.
Så var det ju alltså inte fallet (HÖ HÖ HÖ), utan första avsnittet av första säsongen låg och gäckade på SVT Play och igår bänkade vi oss framför densamma. Och efteråt stämde vi in i fikarumspanelen: GUD SÅ BRA. En som min man kände hade sagt att man fick "ge det några avsnitt", men det tyckte inte vi, vi föll direkt. Gillade Rust Cohle mest, vet inte vad det säger om mig som alltid verkar ta till mig såna där introverta och lite missanpassade karaktärer, men så länge det bara är på tv kan man nog leva med det. Hade väl däremot varit värre om hela ens bekanskapskrets hade bestått av svåra personer som inte kan umgås och helst pratar om jättenördiga saker som ingen annan uppskattar. Eh. Lite som jag kanske. Fast än har inget som jag har åkt med bett mig att bilen ska vara "en plats för tystnad och eftertanke", men det är väl bara en tidsfråga kanske.
Rolig detalj: Vi har en nästan exakt likadan krona hemma (fast vår är av renhorn istället för hjort) som mordoffret hade fastbundet på huvudet. Planerar nu att börja begå ritualmord och gäcka polisen med skumma installationer när man nu helt ovetande satt inne med svincool rekvisita. NÄDÅ, SKOJAR BARA.
Känns i alla fall bra att ha två serier att följa nu när vi är lite mellan säsongerna.
Så var det ju alltså inte fallet (HÖ HÖ HÖ), utan första avsnittet av första säsongen låg och gäckade på SVT Play och igår bänkade vi oss framför densamma. Och efteråt stämde vi in i fikarumspanelen: GUD SÅ BRA. En som min man kände hade sagt att man fick "ge det några avsnitt", men det tyckte inte vi, vi föll direkt. Gillade Rust Cohle mest, vet inte vad det säger om mig som alltid verkar ta till mig såna där introverta och lite missanpassade karaktärer, men så länge det bara är på tv kan man nog leva med det. Hade väl däremot varit värre om hela ens bekanskapskrets hade bestått av svåra personer som inte kan umgås och helst pratar om jättenördiga saker som ingen annan uppskattar. Eh. Lite som jag kanske. Fast än har inget som jag har åkt med bett mig att bilen ska vara "en plats för tystnad och eftertanke", men det är väl bara en tidsfråga kanske.
Rolig detalj: Vi har en nästan exakt likadan krona hemma (fast vår är av renhorn istället för hjort) som mordoffret hade fastbundet på huvudet. Planerar nu att börja begå ritualmord och gäcka polisen med skumma installationer när man nu helt ovetande satt inne med svincool rekvisita. NÄDÅ, SKOJAR BARA.
Känns i alla fall bra att ha två serier att följa nu när vi är lite mellan säsongerna.
onsdag 18 februari 2015
Jordskott
Har kollat på första avsnittet av Jordskott nu (eftersom ordinarie sändningstid är kl 21.00 en vardagskväll är den ju inget för en medlem av den såkallade SÖMNSEKTEN som jag tydligen tillhör, men tack SVT Play) Såg fram jättemycket mot den, "en svensk Twin Peaks" måste ju bara vara jättebra om man som jag både gillar svenska tv-deckare OCH Twin Peaks, men nu känner jag mer...eh, NJA? När jag tänker mig "en svensk Twin Peaks" så tänker jag mig ett traditionellt mordfall med någon slags övernaturlig och rätt läskig twist och där saker och ting verkligen inte är vad de ser ut att vara på ytan. INTE att man ska copypaste:a en massa detaljer som till exempel en polis som lyriskt utgjuter sig om att det här stället har den godaste pajen (fast hjortron istället för körsbär), visa klipp med timmerstockar som rör sig i slow motion (minus sågklingan från Packard Mill), en gammaldags skylt i trä ("Welcome to Twin Peaks"-kopia) vid infarten till den lilla orten Silverhöjd, samt att vissa människor beter sig helfnoskigt redan från början (t ex scenen med skrivaren i polishuset).
Så NJA. Det blev absolut inte kärlek vid första ögonkastet som det blev med Twin Peaks, men jag får väl "ge den en chans". Är sugen på att ha en tv-serie att följa och diskutera i fikarummet på jobbet, en serie som går på SVT och visas en gång i veckan och som inte kan sabbas av att någon osolidarisk fan har laddat ner en hel säsong och konstant ligger tio avsnitt före en i tid med stor risk för spoilers. Så kan man ju inte ha det.
Så NJA. Det blev absolut inte kärlek vid första ögonkastet som det blev med Twin Peaks, men jag får väl "ge den en chans". Är sugen på att ha en tv-serie att följa och diskutera i fikarummet på jobbet, en serie som går på SVT och visas en gång i veckan och som inte kan sabbas av att någon osolidarisk fan har laddat ner en hel säsong och konstant ligger tio avsnitt före en i tid med stor risk för spoilers. Så kan man ju inte ha det.
måndag 16 februari 2015
En fråga till JRR Tolkien
Vi har precis kollat på Bilbo. Ettan då, fast i repris för vi har precis köpt tvåan och kände att det nog var läge att "catcha up" eftersom ingen av oss riktigt kom ihåg hur, eller rättare sagt var i berättelsen den slutar.
I alla fall. I en kritisk scen där Bilbo, Gandalf och dvärgarna står längst ut på en klippa och slåss mot orcher och jättevargar så gör Gandalf ett av sina trollkarlstricks och skickar iväg en fjäril och EXAKT i det allra mest kritiska skedet när Thorin Ekenskiöld ligger avsvimmad och Bilbo står och viftar lite tafatt med sitt lilla svärd mot minst tio minst sagt härskna orcher och de andra hänger och dinglar i ett träd som håller på att välta rakt ner i ett jättestup, DÅ kommer en hel flock jättestora örnar och bara rensar undan i orch- och jättevargleden så de far all världens väg ner i avgrunden samt plockar upp och fraktar bort Gandalf, Bilbo och dvärgarna och för dom i säkerhet och en bra bit på väg mot dvärgarnas förlorade land Erebor (man hoppas verkligen inte att någon annan har flyttat in där under tiden så att det blir någon himla Isrsel-Palestina-twist).
Då undrar jag lite såhär: Sen, i Sagan om ringen-filmerna när Frodo och Sam och dom andra ska förgöra Ringen och Sauron en gång för alla. Istället för att de skulle hålla på och traska och gå i veckor och månader och dagligen och stundligen riskera livhanken bland orcher och uruk-haier och nazgüler och balrogar och vättar och jättar och allsköns ondskefulla väsen, varför kunde de inte bara ta en örn till Mordor, pytsa ner ringen i den där domedagshålan lite snabbt och så vara därifrån innan Sauron hunnit säga "Helms klyfta". VA? Det borde ju Gandalf eller Bilbo VERKLIGEN ha tänkt på om ni frågar mig, de som hade varit med förr och visste vart det skulle barka hän. Fatta vad snabb och kostnadseffektiv hela expeditionen hade blivit, för att inte tala om vilket lyft det hade varit för det systematiska arbetsmiljöarbetet i Midgård.
Hade kanske eventuellt blivit en något tråkigare film då. Men det är smällar man får ta.
söndag 15 februari 2015
Biggest looser, jag menar LOSER (tack Annika)
Glor på någon repris av "Biggest Looser Loser" där deltagarna utsätts för en "frestelsetävling" där de skulle lyfta på lådor där det låg olika grejer under, det kunde vara ett wienerbröd eller en frukt och, det som alla letade efter, immunitet mot utröstning för hela laget. Man fick välja att avstå att äta, men då fick de andra i laget äta desto mer och vad som än fanns i lådan man valde var man tvungen att äta det. I det ena laget ville alla utom en avstå från ätandet, så en stackars människa fick stå där och svulla i sig "för laget", medan det andra laget var lite mer taktiska och spred ut kalorierna på alla deltagarna och när den där lappen med immunitet äntligen hittades hade vardera laget satt i sig ungefär en normal persons kaloriförbrukning, ena fördelat på x antal personer och det andra hos en person. De är väl i och för sig vana att sätta i sig betydligt mer kan man väl tänka. Men ändå, konstigt upplägg att tävla i att äta när det är ett program som handlar om att lägga om stil och gå ner i vikt?
Who'd clean the bogs and sweep the floors? We'd all have immigration!
Har precis diskat en jättedisk. Igår valde nämligen vår diskmaskin från 1998 att kasta in handduken. Den har i och för sig lidit av ålderskrämpor ett bra tag. Torkprogrammet funkar inte. Den diskar inte riktigt rent heller och då och då släpper den ifrån sig någon konstig materia som fastnar företrädesvis på insidan av glas och sitter som berget så att dessa först måste stå i blöt och sedan diskas om. Rensar filtret som en galning, men det gör varken till eller från och är sådär lite lagom irriterande. Men ändå. Det kan man leva med när det är så JEFLA smidigt att bara trycka in all disk bakom lås och bom (största fördelen måste ändå vara att man slipper se den smutsiga disken), och sen bara trycker man på en knapp och sen är det rent. Eller ja, i vårt fall, "rent".
Men nu har alltså gamla Bettan gått till de sälla jaktmarkerna och jag fick den stora äran att lasta upp några dagars ackumulerade flottiga glas och tallrikar med matrester på och handdiska i omgångar. Passade även på att putsa silver, så djävla borgerligt och präktigt alltså. Och tråkigt. Men sånt får man ta när man envisas med att ha loppisfyndade nysilverbestick istället för praktiskt rostfritt och när man RUT-avdraget till trots inte alls har en hel stab av tjänstefolk à la Downton Abbey eller Matador som kan utföra såna sysslor.
Fick dessutom ont i ryggen. Standardhöjd för diskbänk är väl 90 cm, men jag är under standardlängd och har ett måndagsexemplar till kropp och då blir det därefter. Är ju dessutom inte van att handdiska längre efter fem lyckliga år i hus med diskmaskin, och på den tiden när jag levde utan diskmaskin så diskade jag alltid undan efter hand, så det aldrig blev några såna djävla berg av disk som det som jag precis har forcerat ur diskmaskinens inre.
Ny diskmaskin ska införskaffas och jag bröt nästan ihop vid tanken på att tillbringa en söndag på Elgiganten och/eller Media Markt eller annan vitvarukedja, men min man, my knight in shining armour, erbjöd sig frivilligt att göra denna mediokra utflykt. GÖTT. Köp av vitvaror måste vara det tråkigaste som finns. Är fullt nöjd med att pytsa över pengar från sparkontot till denna utsvävning, vilket jag för övrigt gjorde via telefonen. Älskar när saker är enkla och bara funkar utan att man behöver bry sig. Nu tror jag i och för sig inte att fortsättningen blir lika enkel. Vi kan nämligen inte ha en stor standarddiskmaskin, utan måste ha en som är 45 cm bred för något annat får inte plats med mindre än att vi river hela köket och det är det ingen som har lust med och 45-centimetersmaskinen är för övrigt helt perfekt för ett hushåll som består av blott två personer. Men i dagens läge när allting ska vara JUST IN TIME så lär det ju inte finnas några jättelager av icke-standardmodeller utan det är säkert typ 10 dagars leveranstid och omfattar gissningsvis ytterligare minst en resa in till någon av ovan nämnda vitvarukedjor. Blir trött bara jag tänker på det, så nu tänker jag istället lägga mitt krut på fredagens korsord i DN. HEJ PENSIONÄR.
Men nu har alltså gamla Bettan gått till de sälla jaktmarkerna och jag fick den stora äran att lasta upp några dagars ackumulerade flottiga glas och tallrikar med matrester på och handdiska i omgångar. Passade även på att putsa silver, så djävla borgerligt och präktigt alltså. Och tråkigt. Men sånt får man ta när man envisas med att ha loppisfyndade nysilverbestick istället för praktiskt rostfritt och när man RUT-avdraget till trots inte alls har en hel stab av tjänstefolk à la Downton Abbey eller Matador som kan utföra såna sysslor.
Fick dessutom ont i ryggen. Standardhöjd för diskbänk är väl 90 cm, men jag är under standardlängd och har ett måndagsexemplar till kropp och då blir det därefter. Är ju dessutom inte van att handdiska längre efter fem lyckliga år i hus med diskmaskin, och på den tiden när jag levde utan diskmaskin så diskade jag alltid undan efter hand, så det aldrig blev några såna djävla berg av disk som det som jag precis har forcerat ur diskmaskinens inre.
Ny diskmaskin ska införskaffas och jag bröt nästan ihop vid tanken på att tillbringa en söndag på Elgiganten och/eller Media Markt eller annan vitvarukedja, men min man, my knight in shining armour, erbjöd sig frivilligt att göra denna mediokra utflykt. GÖTT. Köp av vitvaror måste vara det tråkigaste som finns. Är fullt nöjd med att pytsa över pengar från sparkontot till denna utsvävning, vilket jag för övrigt gjorde via telefonen. Älskar när saker är enkla och bara funkar utan att man behöver bry sig. Nu tror jag i och för sig inte att fortsättningen blir lika enkel. Vi kan nämligen inte ha en stor standarddiskmaskin, utan måste ha en som är 45 cm bred för något annat får inte plats med mindre än att vi river hela köket och det är det ingen som har lust med och 45-centimetersmaskinen är för övrigt helt perfekt för ett hushåll som består av blott två personer. Men i dagens läge när allting ska vara JUST IN TIME så lär det ju inte finnas några jättelager av icke-standardmodeller utan det är säkert typ 10 dagars leveranstid och omfattar gissningsvis ytterligare minst en resa in till någon av ovan nämnda vitvarukedjor. Blir trött bara jag tänker på det, så nu tänker jag istället lägga mitt krut på fredagens korsord i DN. HEJ PENSIONÄR.
tisdag 10 februari 2015
Allting kan gå i 1000 bitar
Alltså jag stör mig så sjukt mycket på Lalehs version av Björn Afzelius version av Anne Linnets låt Tusen bitar. Eller Tusind stykker då om man ska vara korrekt. Inte så jättemycket på själva låten i sig, men på hur sista halvan av låten, i Lalehs tolkning då, är ett enda utdraget E-E-E-E-E-E-E DU-U-U-U-U, E-E-E-E-E-E DU-U-U-U-U-U-U, E-E-E-E-E-E-E DU-U-U-U-U, E-E-E-E-E-E DU-U-U-U-U-U-U, repeat x forever. Så sjukt djävla jobbigt att lyssna på att jag hellre stänger av radion och lyssnar på motorljudet i bilen faktiskt.
Det var väl bara det jag ville beklaga mig över just punkt nu.
Det var väl bara det jag ville beklaga mig över just punkt nu.
måndag 9 februari 2015
Vår känsla av vårkänsla
Alltså igår var det väl nån plusgrad men samtidigt blåste det halv storm så att den faktiska temperaturen mer kändes som tjugo minus. Då i alla fall, istället för att kura under en varm filt inomhus tillbringades dagen i Guds fria natur från arla till särla, frysandes och hackandes tänder trots mössa, vantar, rejält underställ och kläder som skulle ha varit plockade direkt ur Ola Skinnarmos garderob. Trodde aldrig jag skulle tina upp igen.
Idag däremot. Sol och TIO PLUSGRADER, säkert ännu mer vid någon gassig husvägg där man hade velat sitta och blunda och lapa i sig gratis D-vitamin. Ja, men då är man fan i mig piskad att sitta instängd i konferensrum och på kontor och göra halvtråkiga jobbsaker bakom grådaskiga fönsterrutor. Så himla slösaktigt på något sätt. Kan ingen bara fixa så att man kan backa bandet, ha jobbat inomhus igår och fått vara ute hela dagen idag istället? Nehe, tydligen inte. Det är inte så mycket science fiction över 2015 än så länge måste jag säga.
Plus och minus, minus och plus
FAN. Hinner inte blogga. Eller jo, uppenbarligen, det är ju inte så att jag har hyrt in en spökskrivare som bloggar åt mig medan jag sysslar med annat. Men det är mycket nu. FAN. Jag tycker det är "mycket" ganska ofta, oftare än vad som känns okej. Om ingen hade tvingat mig att göra saker så tror jag att jag hade varit extremt nöjd med att bara alternera mellan att gå i skogen, laga god mat, sitta i en fåtölj framför kaminen och läsa böcker och kolla på tv-serier och spela Ruzzle och fulsurfa. Ibland tvingar ju dock livet en ut på olika äventyr och ibland, som nu, tar det emot ofantligt mycket. Oftast blir det dock kul, så ibland är det väl bra att man blir piskad ut ur skogen, upp från fåtöljen, bort från spisen, för annars hade ju ens register av upplevelser utöver det varit rätt så magert. Men det här med att det snärjer ihop sig och att allting ska hända exakt samtidigt? Inte jätteokej om ni frågar mig just nu (det var det i och för sig ingen som gjorde, men jag säger det ändå).
Tänkte sammanfatta februari so far i en klassisk plus- och minuslista:
MINUS:
Tänkte sammanfatta februari so far i en klassisk plus- och minuslista:
MINUS:
- En djävla förkylning som ligger i sin linda och kanske kommer att bryta ut, kanske inte. Hatar den där ovissheten och dividerandet om man ska våga träna eller ej, plus att jag känner mig helt vissen och energilös i största allmänhet.
- Har haft mycket på gång ett tag = andra saker som borde ha gjort har inte blivit av och genererar en oklar känsla av "att ligga back".
- Bilen är smutsig. Jag vill tvätta den men har lite för mig att man inte ska göra det på vintern för då fryser bromsarna fast? Eller nåt. Var aldrig ett problem när jag hade The Queen of Volvo för det förpliktigar liksom inte att tvätta en bil som med rejäl marginal tillverkades på andra sidan millenniumskiftet, men nu när jag har en rätt så ny bil så känner jag att den borde tas omhand innan den blir helt sönderfrätt av vägsalt och grejer. AAAH. Stressen.
- Borde förmodligen även boka någon slags service. Hatar att ha sånt hängande som ett djävla ok över mig. Samma där, aldrig ett problem med gamla bilen eftersom den var med i något slags system på bilverkstan och därför fick man en kallelse och slapp tänka själv. När det kommer till bilar önskar jag att jag aldrig behövde tänka en tanke. Borde ha en privatchaufför, eller varför inte en hel stab med tjänstefolk à la Downton Abbey.
- Har missat På Spåret flera veckor p g a trötthet (fatta vidden av att vara trött när man inte ens orkar se någonting som börjar kl 20.00) och dessutom fått flera svar spoilade i fikarummet, så nu är det ingen mening med att se programmen. RÖVEN.
- Nytt armbandsur. Tiden är inte längre ur led.
- Sol och plusgrader, och det ska vara plusgrader hela veckan, åtminstone på dagarna. Kanske till och med den sista snön mäktar med att försvinna?
- Vintergäck och snödroppar i trädgården, krokus är på gång.
- Igår körde jag hem vid 16.30 och det var fortfarande ljust ute.
- Februari är faktiskt en kort månad och sedan är det mars = officiell vårmånad.
onsdag 4 februari 2015
Solna Vikings
Lyssnade på radiosporten tidigare ikväll, de pratade om basketlaget Solna Vikings. Uttalat Sålna Vajkings. Alltså vad är det för ett djävla namn? Det är ett svenskt lag, Solna ligger i Sverige, vikingarna var svenska eller åtminstone nordiska. Må så vara att sporten basket inte är svensk (finns det ens några sporter som är uppfunna här förutom medeltidsaktiviteter i stil med stångstörtning och varpa?), men för det behöver man väl inte byta ut ärans och hjältarnas språk till nåt hittepåamerikanskt. Tycker det var bättre på den gamla goda tiden när basket hette "korgboll" och allting var som det skulle. Eller kanske inte. Men det fanns i alla fall inget korgbollslag som hette Sålna Vajkings och det var ju en välsignelse av Guds nåde.
Ett blogginlägg ENBART för att förgylla Mirres dag
Nu ska jag blogga om en händelse som tilldrog sig vid ungefär samma tidpunkt som kejsar Augustus gick ut med sitt påbud att hela världen skulle skattskrivas och Josef och Maria fick stappla iväg mot Betlehem i detta ärende. Med känd påföljd, kan man väl säga. Riktigt lika känd är väl inte det som kom att gå till historien som DEJTEN MED HÖGTALARMANNEN, men det beror kanske på att jag inte har varit sådär outgoing med denna händelse som Vår Fader med anhängare var om Sonens födelse i ett stall.
Nåväl. För ett antal år sen när jag var singel så övertalade min syrra mig att prova fenomenet "nätdejting" och eftersom man inte ska dö nyfiken så registrerade jag en profil på SPRAYDATE. Har bloggat lite om det till exempel här, men mest om alla otroligt konstiga brev och förslag man fick, det var verkligen MEN HUR TÄNKTE HAN EGENTLIGEN HÄR? i både kvadrat och kubik och alla möjliga dimensioner. Har nog inte direkt bloggat om själva dejtandet, för det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen*. En gång var jag på bio med en kille som körde motorcykel. Det är inget fel i att ha ett intresse, men han kunde verkligen inte prata om något annat, plus att han var den sortens människa som har den tråkiga vanan att prata om människor i sin omgivning som om de vore riksbekanta personer som alla förväntas känna till vilka de är och vilken inbördes relation de har med varandra. Så sjukt tröttsamt att höra på "Ja, då stack jag och Lasse iväg med hojarna...", "Jaha, vem är Lasse?" "Ja, det är ju Micke och Lenas granne" och man bara "Okej..." och "Ja, och då dök plötsligt Lotta upp" och på frågan vem det är så får man svaret att det är Lasses exfru. Eller syrra. Eller granne eller whatever, men i alla fall. Sjukt svårt att hålla tråden i ett sånt samtal som mer blir som ett slags polisförhör där man hela tiden måste sticka in en massa motfrågor för att ha en chans att hänga med.
Plus att han var typen som ser sig själv som "barnvakt" till sina egna barn, och sånt går ju fetbort. Så någon mer motorcykeldejt blev det alltså inte.
En tid senare fick jag ett mail på från en kille i min ålder som bodde i samma stad och som gav ett rätt hyfsat intryck med utgångspunkt från den rätt knapphändiga information som SPRAYDATE levererade. Jag svarade på mailet och vi skickade några mail till varandra och sedan föreslog han att vi skulle träffas och ta en öl. Jag var väl lite tveksam, men han bara: "Kom igen, livet är ett lotteri, ta en lott, du kanske vinner", och jag tänkte att vafaan, nu ska jag vara lite mer CARPE DIEM för en djävla gångs skull, så vi bytte telefonnummer och ringde upp och bestämde att vi skulle gå ut och svinga en bägare kvällen därpå, som var en fredag.
Under detta samtal nämnde han att han varit och köpt lite vinylskivor och jag sa något om att ja, det är ju aldrig fel, och så började han prata om sina högtalare. Han hade inte som jag något billigt ihoprafsat ur Elgigantens reakorg, utan inte mindre än tretton olika par högtalare ihopkopplade i snillrika system för den optimala ljudbilden. TRETTON (13) par högtalare, jag borde ha anat oråd redan där, eller åtminstone när han satte på någon av de tidigare nämnda vinylskivorna och började gå omkring mellan rummen och hålla ut luren och säga saker som "hör du vilken skillnad det är nu? Nu då? Vänta ska du få höra en annan grej", osv, men jag tänkte att han var väl kanske lite nervös och inte riktigt visste vad han skulle prata om och det handlade ju åtminstone om musik och carpe fucking diem och allt det där.
Ja, i alla fall. På fredagskvällen tog jag bussen till stan, vi hade stämt träff vid torget. Jag såg när han klev av bussen, tändandes en cigarett. När han stegade fram till mig och sa hej så blåste han samtidig ut världens största rökmoln som jag liksom blev helt insvept i. INTE SÅ FRÄSCHT kan jag väl tycka, men det finns ju ett tungt ok av uppfostran som hindrar en från att förvandlas till Farmen-Qristina så fort någon gör något man inte gillar (vilket kanske är tur).
Vi svepte i alla fall iväg till ett ställe där han kände någon som jobbade i baren (det visade sig sedan att han typ kände någon som jobbade i baren på ALLA ställen i hela stan så det blev i alla fall en rätt billig kväll räknat i alkoholenheter) och vi tog en öl och snackade. Eller han snackade. Om sina högtalare. De tretton paren som han hade nu. Högtalare han haft. Högtalare han ville ha. Högtalare som hans vänner hade. Hur jag än försökte leda bort samtalet från detta i längden enormt tradiga ämne så styrde han raskt tillbaks igen. Vi gick vidare till ett annat ställe. Beställde öl, slog oss ner och så berättade han om när han och hans vänner hade åkt till en högtalarmässa för att titta på andra högtalare. I takt med att ölen flödade så fick jag veta allt om vilka högtalare de hade sett, fördelar respektive nackdelar med olika ljudsystem och vikten av att alltid, alltid, alltid ha en korrekt ljudbild. Jag höll på att dö av tristess och hade för länge sen gett upp hoppet om att försöka styra in samtalet på något annat (varför gick jag inte bara därifrån? kan man ju undra, men det var väl det där djävla carpe fucking diem i kombination med rätt många öl som liksom fördunklade omdömet).
När Högtalarmannen gick på toa hoppade jag desperat över till ett annat bord och började prata med några ungdomar som satt där och hoppades att han inte skulle se mig eller åtminstone fatta vinken. Men när Högtalarmannen kom tillbaka trängde han sig helt obesvärat ner vid detta bord och började orera om olika slutsteg utan att bry sig nämnvärt om ifall någon lyssnade eller ej.
Till sist stängde även det sista vattenhålet i stan och frågan "ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt" blev aktuell. Han frågade eldigt om jag inte hade lust att följa med hem till honom och dricka whisky och lyssna på lite vinyl och jag bara "nej, jag måste hem" och han "okej, men jag följer dig till bussen" och jag bara "nej, jag ska inte till bussen, hej då hej då" och sedan hastade jag därifrån med raska steg.
Nästa dag fick jag ett mail om hur FANTASTISK han tyckt vår dejt varit, och jag fick linda in mitt svar i lite floskler om att det kändes som att "inte hade klickat riktigt" och sen tänkte jag väl att det hela skulle rinna ut i sanden...
...och det hade det väl också gjort om det inte, något år senare, hade visats en dokumentärfilm om folk med ett abnormt intresse för högtalare. Min dåvarande kollega Jenny kom till jobbet och berättade att hon sett den och "då kom jag att tänka på när du berättade om den där killen du var på dejt med som bara pratade om sina högtalare". Och alla hem fort som fan och in på Svt Play och jomenvisst var det Högtalarmannen i egen hög person som satt där och malde på om impedans och ortoakustik som om det inte fanns någon morgondag. OMG, jag nästan dog. Fick för mig att det kanske hade varit något hemligt filmteam med på den där ölkvällen och dokumenterat allt och att det skulle klippas ihop så att jag skulle gå till historien som någon som går och trånar efter en person som får dom i "Plötsligt i Vinslöv" att framstå som helt normala personer. TACK OCH LOV så var det inte så, men det kändes som att det var nära ögat.
Från den dagen så är det no more carpe fucking diem för mig. Ni ser ju själva, det kan ju ta en ände med förskräckelse. Sen slog det aldrig fel utan varenda gång jag var ute så nog fasen stötte jag ihop med Högtalarmannen så jag fick gömma mig bakom stolpar och smita in i affärer för att inte bli sedd, för man vet ju aldrig om de är på väg att spela in någon uppföljare heller. Det värsta är att alla på jobbet har sett denna film och det går ju inte en vecka utan att jag blir påmind om eländet som Micke älskar att återberätta som "när du var ihop med Högtalarmannen" (snacka om att kunna göra en höna av en fjäder). Eller så är det någon som länkar till några sköna klipp på Facebook. Ja, det var tider det. Så nära mina 15 minutes of fame har jag nog aldrig varit.
*Eller jo, jag träffade ju faktiskt min man på det viset, men det här utspelade sig alltså långt innan dess.
Nåväl. För ett antal år sen när jag var singel så övertalade min syrra mig att prova fenomenet "nätdejting" och eftersom man inte ska dö nyfiken så registrerade jag en profil på SPRAYDATE. Har bloggat lite om det till exempel här, men mest om alla otroligt konstiga brev och förslag man fick, det var verkligen MEN HUR TÄNKTE HAN EGENTLIGEN HÄR? i både kvadrat och kubik och alla möjliga dimensioner. Har nog inte direkt bloggat om själva dejtandet, för det var verkligen inte mycket att hänga i julgranen*. En gång var jag på bio med en kille som körde motorcykel. Det är inget fel i att ha ett intresse, men han kunde verkligen inte prata om något annat, plus att han var den sortens människa som har den tråkiga vanan att prata om människor i sin omgivning som om de vore riksbekanta personer som alla förväntas känna till vilka de är och vilken inbördes relation de har med varandra. Så sjukt tröttsamt att höra på "Ja, då stack jag och Lasse iväg med hojarna...", "Jaha, vem är Lasse?" "Ja, det är ju Micke och Lenas granne" och man bara "Okej..." och "Ja, och då dök plötsligt Lotta upp" och på frågan vem det är så får man svaret att det är Lasses exfru. Eller syrra. Eller granne eller whatever, men i alla fall. Sjukt svårt att hålla tråden i ett sånt samtal som mer blir som ett slags polisförhör där man hela tiden måste sticka in en massa motfrågor för att ha en chans att hänga med.
Plus att han var typen som ser sig själv som "barnvakt" till sina egna barn, och sånt går ju fetbort. Så någon mer motorcykeldejt blev det alltså inte.
En tid senare fick jag ett mail på från en kille i min ålder som bodde i samma stad och som gav ett rätt hyfsat intryck med utgångspunkt från den rätt knapphändiga information som SPRAYDATE levererade. Jag svarade på mailet och vi skickade några mail till varandra och sedan föreslog han att vi skulle träffas och ta en öl. Jag var väl lite tveksam, men han bara: "Kom igen, livet är ett lotteri, ta en lott, du kanske vinner", och jag tänkte att vafaan, nu ska jag vara lite mer CARPE DIEM för en djävla gångs skull, så vi bytte telefonnummer och ringde upp och bestämde att vi skulle gå ut och svinga en bägare kvällen därpå, som var en fredag.
Under detta samtal nämnde han att han varit och köpt lite vinylskivor och jag sa något om att ja, det är ju aldrig fel, och så började han prata om sina högtalare. Han hade inte som jag något billigt ihoprafsat ur Elgigantens reakorg, utan inte mindre än tretton olika par högtalare ihopkopplade i snillrika system för den optimala ljudbilden. TRETTON (13) par högtalare, jag borde ha anat oråd redan där, eller åtminstone när han satte på någon av de tidigare nämnda vinylskivorna och började gå omkring mellan rummen och hålla ut luren och säga saker som "hör du vilken skillnad det är nu? Nu då? Vänta ska du få höra en annan grej", osv, men jag tänkte att han var väl kanske lite nervös och inte riktigt visste vad han skulle prata om och det handlade ju åtminstone om musik och carpe fucking diem och allt det där.
Ja, i alla fall. På fredagskvällen tog jag bussen till stan, vi hade stämt träff vid torget. Jag såg när han klev av bussen, tändandes en cigarett. När han stegade fram till mig och sa hej så blåste han samtidig ut världens största rökmoln som jag liksom blev helt insvept i. INTE SÅ FRÄSCHT kan jag väl tycka, men det finns ju ett tungt ok av uppfostran som hindrar en från att förvandlas till Farmen-Qristina så fort någon gör något man inte gillar (vilket kanske är tur).
Vi svepte i alla fall iväg till ett ställe där han kände någon som jobbade i baren (det visade sig sedan att han typ kände någon som jobbade i baren på ALLA ställen i hela stan så det blev i alla fall en rätt billig kväll räknat i alkoholenheter) och vi tog en öl och snackade. Eller han snackade. Om sina högtalare. De tretton paren som han hade nu. Högtalare han haft. Högtalare han ville ha. Högtalare som hans vänner hade. Hur jag än försökte leda bort samtalet från detta i längden enormt tradiga ämne så styrde han raskt tillbaks igen. Vi gick vidare till ett annat ställe. Beställde öl, slog oss ner och så berättade han om när han och hans vänner hade åkt till en högtalarmässa för att titta på andra högtalare. I takt med att ölen flödade så fick jag veta allt om vilka högtalare de hade sett, fördelar respektive nackdelar med olika ljudsystem och vikten av att alltid, alltid, alltid ha en korrekt ljudbild. Jag höll på att dö av tristess och hade för länge sen gett upp hoppet om att försöka styra in samtalet på något annat (varför gick jag inte bara därifrån? kan man ju undra, men det var väl det där djävla carpe fucking diem i kombination med rätt många öl som liksom fördunklade omdömet).
När Högtalarmannen gick på toa hoppade jag desperat över till ett annat bord och började prata med några ungdomar som satt där och hoppades att han inte skulle se mig eller åtminstone fatta vinken. Men när Högtalarmannen kom tillbaka trängde han sig helt obesvärat ner vid detta bord och började orera om olika slutsteg utan att bry sig nämnvärt om ifall någon lyssnade eller ej.
Till sist stängde även det sista vattenhålet i stan och frågan "ska vi gå hem till dej eller hem till mej eller var och en hem till sitt" blev aktuell. Han frågade eldigt om jag inte hade lust att följa med hem till honom och dricka whisky och lyssna på lite vinyl och jag bara "nej, jag måste hem" och han "okej, men jag följer dig till bussen" och jag bara "nej, jag ska inte till bussen, hej då hej då" och sedan hastade jag därifrån med raska steg.
Nästa dag fick jag ett mail om hur FANTASTISK han tyckt vår dejt varit, och jag fick linda in mitt svar i lite floskler om att det kändes som att "inte hade klickat riktigt" och sen tänkte jag väl att det hela skulle rinna ut i sanden...
...och det hade det väl också gjort om det inte, något år senare, hade visats en dokumentärfilm om folk med ett abnormt intresse för högtalare. Min dåvarande kollega Jenny kom till jobbet och berättade att hon sett den och "då kom jag att tänka på när du berättade om den där killen du var på dejt med som bara pratade om sina högtalare". Och alla hem fort som fan och in på Svt Play och jomenvisst var det Högtalarmannen i egen hög person som satt där och malde på om impedans och ortoakustik som om det inte fanns någon morgondag. OMG, jag nästan dog. Fick för mig att det kanske hade varit något hemligt filmteam med på den där ölkvällen och dokumenterat allt och att det skulle klippas ihop så att jag skulle gå till historien som någon som går och trånar efter en person som får dom i "Plötsligt i Vinslöv" att framstå som helt normala personer. TACK OCH LOV så var det inte så, men det kändes som att det var nära ögat.
Från den dagen så är det no more carpe fucking diem för mig. Ni ser ju själva, det kan ju ta en ände med förskräckelse. Sen slog det aldrig fel utan varenda gång jag var ute så nog fasen stötte jag ihop med Högtalarmannen så jag fick gömma mig bakom stolpar och smita in i affärer för att inte bli sedd, för man vet ju aldrig om de är på väg att spela in någon uppföljare heller. Det värsta är att alla på jobbet har sett denna film och det går ju inte en vecka utan att jag blir påmind om eländet som Micke älskar att återberätta som "när du var ihop med Högtalarmannen" (snacka om att kunna göra en höna av en fjäder). Eller så är det någon som länkar till några sköna klipp på Facebook. Ja, det var tider det. Så nära mina 15 minutes of fame har jag nog aldrig varit.
*Eller jo, jag träffade ju faktiskt min man på det viset, men det här utspelade sig alltså långt innan dess.
Ur led är tiden!
Februari började med att min klocka gick sönder. Den köpte jag för typ 149 kronor för sisådär en åtta-nio år sen och den har hängt med i ur och skur sedan dess, men säg den lycka som varar för evigt. Igår morse stannade klockan på halv nio och där blev den stående, trots fjäsk med batteribyte och en och annan uppmuntrande dunk i urverket. Antar att de där 149 kronorna nu hade tagit ut sin rätt när det kommer till kvalitet och livstid för en klocka.
Jag vill gärna ha en klocka, även om man numera alltid har klockor omkring sig i form av mobiltelefoner och datorer och grejer. Men ett armbandsur är ett armbandsur. Eftersom jag de senaste dagarna av olika skäl har fyllt min kvot av att vara i städer för lång tid framöver bestämde jag mig för att lite snabbt beställa något på nätet. Har en del krav, men inte jättehöga:
1. Analog. Digitalt i all ära, men jag vill ha visare och siffror att titta på.
2. Siffror ja. Vill ha siffror, inte några menlösa streck eller en urtavla full av ingenting. Och så vill jag ha ALLA siffrorna och inte bara 12, 3, 6, 9 markerade. Känns liksom diskriminerande mot 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 och 11, som om de tidpunkterna inte var värda att lägga på minnet.
3. Vattentät.
4. Armband av läder, ej av plast eller silikon eller metall eller något annat. Ja, jag vet såklart att man kan byta, men jag vill väl inte betala för ett armband som ingår och sedan vara tvungen att köpa ett till? (snål)
5. Får inte kosta mer än några hundralappar. Skulle aldrig FÅ FÖR MIG att lägga ut tusentals kronor på en klocka bara för att det skulle stå Rolex eller Cartier på den, då hade jag skämts ihjäl (inför mig själv).
6. Så enkel design som möjligt, tack. En klassisk klock-klocka helt enkelt, inte med tusen fräsiga detaljer eller en massa blingbling i "crazy färg".
Ja, det var väl inte skyhöga krav precis (fast ändå rätt många?) och det verkade vara lögn i helvete. Fick googla som en tok bland en massa tokroliga eller asdyra modeller och sålla bort typ ALLT. Tydligen är det helt ute att bara vilja ha ett armbandsur bara för att veta hur mycket klockan är, nuförtiden är det en ASSESÅAAAAR och ser ut och kostar därefter.
Trägen vinner dock. Hittade till slut en astråkig klocka för en rimlig peng, men vilken tid det tog. Så att säga, höhöhö.
Jag vill gärna ha en klocka, även om man numera alltid har klockor omkring sig i form av mobiltelefoner och datorer och grejer. Men ett armbandsur är ett armbandsur. Eftersom jag de senaste dagarna av olika skäl har fyllt min kvot av att vara i städer för lång tid framöver bestämde jag mig för att lite snabbt beställa något på nätet. Har en del krav, men inte jättehöga:
1. Analog. Digitalt i all ära, men jag vill ha visare och siffror att titta på.
2. Siffror ja. Vill ha siffror, inte några menlösa streck eller en urtavla full av ingenting. Och så vill jag ha ALLA siffrorna och inte bara 12, 3, 6, 9 markerade. Känns liksom diskriminerande mot 1, 2, 4, 5, 7, 8, 10 och 11, som om de tidpunkterna inte var värda att lägga på minnet.
3. Vattentät.
4. Armband av läder, ej av plast eller silikon eller metall eller något annat. Ja, jag vet såklart att man kan byta, men jag vill väl inte betala för ett armband som ingår och sedan vara tvungen att köpa ett till? (snål)
5. Får inte kosta mer än några hundralappar. Skulle aldrig FÅ FÖR MIG att lägga ut tusentals kronor på en klocka bara för att det skulle stå Rolex eller Cartier på den, då hade jag skämts ihjäl (inför mig själv).
6. Så enkel design som möjligt, tack. En klassisk klock-klocka helt enkelt, inte med tusen fräsiga detaljer eller en massa blingbling i "crazy färg".
Ja, det var väl inte skyhöga krav precis (fast ändå rätt många?) och det verkade vara lögn i helvete. Fick googla som en tok bland en massa tokroliga eller asdyra modeller och sålla bort typ ALLT. Tydligen är det helt ute att bara vilja ha ett armbandsur bara för att veta hur mycket klockan är, nuförtiden är det en ASSESÅAAAAR och ser ut och kostar därefter.
Trägen vinner dock. Hittade till slut en astråkig klocka för en rimlig peng, men vilken tid det tog. Så att säga, höhöhö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)