onsdag 30 november 2011

Jag, en hemlig polis (och sjukt nyfiken, jag erkänner)

Alltså, man har ju valt helt fel yrkesbana här i livet. Jag hade blivit världens bästa polis. Hör här: Härförleden satt jag och slöbläddrade i lokaltidningen och då råkade jag se att några grannars hus var till salu. Det var tyvärr inte Tengil och Katla som var i flytt-tagen, utan ett helt vanligt ordinärt och rätt trevligt par som flyttade in för lite drygt ett år sedan. Och jag in på hemnet som ett skott för att spana in hur de hade det i sin privata sfär så att säga, men på alla bilderna var det helt urblåst, som om det inte bodde någon där alls. Hade de redan flyttat? Och varför? Klickade mig in på hitta.se och sökte på deras telefonnummer (som jag råkar ha för att vi är medlemmar i samma brukshundklubb, det är inte så att jag sitter inne med alla grannarnas telefonnummer), men de hade väl kontantkort eller nåt, för det blev ingen träff där. Då klickade jag mig vidare in på min bästa snok-sajt, Birthday.se. Där får man reda på, inte allt, men man får LEDTRÅDAR att jobba vidare med. Slog in deras exakta adress, fick ingen träff, vilket betyder att ingen är folkbokförd på den adressen längre. Sökte på hans namn, men fick för många träffar och ingen stämde riktigt. Hela grejen med Birthday är ju att man ska ta reda på när och hur mycket folk fyller år, och jag visste inte exakt hur gammal han var och det fanns för många i ungefär samma ålder även när jag sållat bort de som var över 50 och under 40. Sökte på hennes namn istället, fick en träff i rimlig ålder på en adress i en lägenhet i stan. Klickade på den förnämliga funktionen På samma adress, och fick på så vis reda på att ingen annan var folkbokförd på den adressen. Jaha, skilsmässa då. Men vart hade han tagit vägen? In på Facebook. Vi är inte vänner på Facebook, men brukshundklubben har en Facebooksida och där hade han väl varit och kommenterat någon gång och någon gång hade jag av ren nyfikenhet gått in på hans sida och kollat runt lite. Hittade honom igen och noterade att han hade en ny arbetsgivare långt iväg i Tjottahejti, men sånt där vet man ju inte så noga, de kan kanske ha någon filial någonstans. Sökte på hans namn i Tjottahejti på Birthday, ingen träff. Nähä. Tillbaks till Facebook, såg att han hade lagt upp ett album med bilder på sin hund och där stod hundens kennelnamn. In på SKK Hunddata, sökte upp kenneln, bläddrade igenom alla kullar och hittade till sist just den hunden, klickade på ägaruppgifter och voilà, där var han registrerad på en adress till Tjottahejtis grannstad. Dubbelkollade med Birthday, allt stämde. Kände mig mycket nöjd med mig själv och när min man kom hem berättade jag om mina lyckade detektivarbete och det utan att ha tillgång till polisens alla fusk-register som dom har, jag hade banne mig kunnat få jobb på Interpol och kunnat hitta vilken brottsling som helst. Och min man bara: Ja, eller så hade du ju bara kunnat fråga någon av dom varför dom flyttade...Men jag tror att han bara är avundsjuk på mina supersnut-skills. 


Senare på kvällen slumpade det sig faktiskt så att jag träffade henne, kvinnan i förhållandet, och fick då verifierat att det inte längre var ett förhållande eftersom han hade träffat en annan och flyttat till Tjottahejti bara sådär rätt av efter att ha gått och surat i ett halvår eller så och låtit henne slitas mellan hopp och förtvivlan. Hade jag nu varit polis på riktigt så hade jag fan i mig satt honom i häkte ett bra tag. Inte för att man kan hindra folk från att träffa andra, men herregud, man måste väl för helvete kunna göra slut som anständigt folk först om man tycker att relationen börjar vissna, istället för att spela dubbelspel och vara otrogen och hålla på och löjla sig som nån djävla sextonåring med storhetsvansinnerelaterad konflikträdsla? Skärpning här, hälsar lagens långa arm.

Välkommen till Buch & Holm, ett företag som lever kvar på 50-talet

Idag fick jag reklam från företaget Buch & Holm, där jag brukar beställa labbgrejer till jobbet, med deras speciella julerbjudande (som om man helst av allt ville att tomten skulle komma med säcken full av pipetter, mätglas och IR-termometrar). Jag tycker det känns oerhört fräscht och nyskapande att det finns någon som fortfarande tror att ett rullbord som är tänkt att användas "på laboratoriet, i produktionen eller på lagret" kommer att sälja bättre för att det demonstreras av en yppig brunett i svart festklänning. NOT. 

Cli! Cla! Clax! på er själva, Buch & Holm.
Man undrar ju lite vad det är för mossiga bakåtsträvare som har hand om marknadsföringen hos Buch & Holm. Finns det NÅGON som arbetar " på laboratoriet,  i produktionen eller på lagret" som går klädd sådär? Nej, just det. Skärp er för fan, det är 2011 nu.

På spåret vecka 47

Måste bara passa på att skryta med förra veckans resultat i På Spåret. Som vi såg på svt play denna vecka, eftersom vi hade icke svensktalande gäster på besök i fredags och det verkade en smula oförskämt att bänka sig framför den magiska frågan: Vart är vi på väg?

I alla fall. Lag Soffan (=vi) fick 43 poäng och ledde tävlingen nästan hela programmet. Dock blev vi till sist slagna på mållinjen av Erik & Martina Haag, som är sjukt duktiga och avslutade på 46. Martina Haag har ju skrivit i någon av sina böcker att hon är jätteoallmänbildad och gick ut grundskolan med typ 1,7 i snitt eller något sånt. Det märks verkligen inte, jag tycker att hon har koll på både det ena och det andra, åtminstone i På Spåret, medan man själv är ute och famlar i halvmörkret. Eller så klipper de bort en massa betänketid under inspelningen så att deltagarna framstår som smartare än genomsnittet.

På fredag är jag inte hemma, så Lag Soffan får vänta till efter helgen med att beta av veckans avsnitt. Men vi är på hugget!

tisdag 29 november 2011

Den dubbla tystnaden

Jag lyssnar just nu på ljudboken Den dubbla tystnaden av Mari Jungstedt, eller inte exakt just nu, för jag lyssnar bara på ljudbok när jag kör bil och då hade jag inte kunnat blogga samtidigt, eller kanske om man hade haft en sån där smartphone men det har inte jag. I alla fall. Det är Katarina Ewerlöf som läser, och hon gör det som om hon vore på Dramaaaaaaten och lägger in världens emfas i varenda replik. Typ om det står Men lägg av, skrattade Andrea, så ger Katarina "Tomten är far till alla barnen-Sara" Ewerlöf upp ett gällt och hysteriskt och mycket konstlat gapskratt innan hon läser själva orden i repliken. MEN LÄGG AV SJÄLV, vill jag säga. Nyss var jag tvungen att lyssna när hon skulle återberätta vad en polis sa som pratade med mat i munnen, och ja, då kunde hon inte bara klämma ur sig blablabla, sa han mellan tuggorna, som det stod i boken, utan var tvungen att låta som om hon själv hade munnen full med halvtuggade hamburgare och munkar och allt vad poliser brukar stoppa i sig. Smask smask, prat svälj, smask, prat, svälj.

Det är en rätt spännande story för övrigt så här långt, men det där skrattandet och tuggandet förstör en hel del. Sådär, nu är det sagt. Torsten "Saltkråke-Peter" Wahlund, kom tillbaks, allt är förlåtet.

Thanks for nothing

Idag har jag suttit och liksom supportat en supportkille hela djävla dagen. Eller i månader, känns det som. Eftersom jag får ett felmeddelande när jag ska ladda ner dokument från delar av intranätet att det inte stöds av "the download policy of the company" så trodde jag det var någon slags behörighetsgrej. Föreslog det för jättelängesen, men nähäedå, han ville ha det till att det var något fel på min Acrobate Reader. Så jag har fått ändra inställningar en miljon gånger, starta om och starta om och hålla på med samma sura Access denied-svar, och jag har försökt skjuta in ett Det har kanske med behörighet att göra...lite då och då, för döva öron uppenbarligen.
Men nu har han åtminstone klämt ur sig följande lama förklaring:

Hej!
Jag har pratat med X som har varit med och satt upp portal-lösningarna och den information jag har fått från honom är att det inte finns något stöd för tunna klienter i portalen i dagsläget.
Du får felmeddelande för att du inte har något antivirusprogram installerat och tyvärr kan man inte installera programvara på den tunna klienten.

Därmed får man väl anta att ärendet är avslutat. Jag brukar skoja och säga att när man har tunn klient (som är en mesvariant av dator utan hårddisk och som inte har något ljud och helt 1900-talsmässig grafik) så kan man inte göra något roligt alls, utan bara jobba. Fast uppenbarligen går det ju bara sådär även med själva jobbgrejerna. Det är ju roligt nästan jämt.

Bored to death from doing noting

Idag har jag blivit uppringd av en supportkille på jobbet. Han har verkligen lagt ner sin själ i att försöka få tag på mig de senaste veckorna, problemet är bara att jag sällan är i närheten av telefonen. Den fasta 1900-talsluren alltså, vilket är det enda sättet att ringa till mig på arbetstid, för när det började delas ut jobbmobiltelefoner till höger och vänster så var jag inte fast anställd, så jag fick ingen. Nu har jag varit fast anställd ett bra tag, men saken har liksom aldrig förts på tal och jag ligger väldigt lågt i den frågan för jag vill inte ha någon. Jobbmobil alltså. Men i alla fall så lovade jag den här supportkillen att försöka hålla mig nåbar idag under förmiddagen så att han kunde jobba på mitt ärende. Hittills har han ringt två gånger och mailat en gång, så jag hoppas verkligen att det går framåt. Fasen vad tråkigt det är bara att sitta och vänta på telefonsamtal, kan jag ju säga. Det finns ju gränser för hur mycket man kan städa sitt skrivbord och sortera papper och e-postmeddelanden medan man väntar på att folk ska höra av sig.

Nu bara: LUNCH! Jippi!

No more tricks for Nellie to perform

Jag läser i förslaget till den nya djurskyddslagen att det ska bli förbjudet att ha elefanter och sjölejon på cirkus. Det var väl fan i mig på tiden, fast egentligen hade jag sett att hela djävla fenomenet cirkus förbjöds. Enligt mig är cirkus en helt efterbliven form av underhållning som borde kunna ersättas med någon form av animerad film om man nu till varje pris finner det lustigt att se sälar jonglera med bollar eller lejon bli dirigerade med piska av små hårdsminkade öststatskvinnor i blanka trikåer, samt transporteras hit och dit och förvaras i små burar resten av tiden. Det har väl för fan blivit 2000-tal även i familjerna Bronett och Rhodin och allt vad de nu heter?

måndag 28 november 2011

Prisa Eon

Tror någon på Eon läste mitt förra inlägg och såg till att speeda upp reparationsarbetet en smula, för när jag körde in i byn så lyste adventsstjärnorna hemtrevligt ur fönstren på åtskilliga hus. Inklusive vårt, fast det var inte en adventsstjärna utan 1. en billig kopia av Eldflugelampan (arvegods från mormor) som alltid är tänd, förlåt miljön, och 2. lampan i pannrummet som någon tydligen glömt att släcka innan den här Berit gjorde det på ett lite mer handfast sätt igår kväll.

Vad som mer lyste var pannan själv, halleluja. När man bor i ett gammalt hus med en gammal panna är det alltid nervöst med värmen. Det är ju en naturlag att en panna aldrig går sönder när det är sol och varmt och frid och fröjd utan det inträffar alltid natten till juldagen när det är 23 grader kallt och hela släkten är på ingående och planerar att stanna ett tag.

Vår förra panna höll på att driva oss till vanvettets rand. Det var en gammal oljepanna med tillhörande elpatron, men eftersom oljetanken varken var besiktigad eller godkänd och oljebrännarens status var ytterst oklar (och den enda som möjligen har råd att elda med olja med dagens priser är väl Joakim von Anka) så kördes den bara på el. El och vargavinter är en skitdålig kombination, och vi köpte vårt hus under den första vargavintern, 2009. Faktum är att den första snön föll när vi satt på banken och skrev under papperen, och sedan bara fortsatte det ju som bekant. Den första elräkningen kom efter ett par veckor och höll på att fälla oss, så vi införskaffade raskt en pelletsbrännare som ersättning till den befintliga oljebrännaren. Fossilt bränsle är ute och el är asdyrt, åtminstone om man ska värma upp 115 kvadratmeter hus med dragiga fönster och ganska dålig isolering. Förra ägarna hade visserligen kostat på sig en luftluftvärmepump, men det enda den gjorde förutom att föra ett sabla oljud, var att fösa runt lite ljummen luft från A till B så att draget blev ännu värre. Så pelletsbrännare fick det bli. Nu hade vi oturen att få ett måndagsexemplar som bara krånglade och stannade och fick mystiska felmeddelanden stup i kvarten. Vi hade även oturen att köpa den av ett måndagsexemplar till firma, för de gick aldrig att få tag på när man behövde hjälp. Man kunde inte ringa dom, utan man var tvungen att maila via deras hemsida och sedan fick man vackert sitta där och vänta på att de skulle behaga höra av sig och sedan vänta ytterligare på att de skulle dyka upp. Sura och otrevliga var de också. Så i somras när vi hade lyckats spara ihop en sisådär 80 tusenlappar så bytte vi panna och brännare och hela alltet. Och lika mycket som jag hatade den gamla pannan så älskar jag den nya. Driftsäkerheten! Utomhustemperaturgivaren! Automatshunten! OH YEAH!

Ja, så nu när jag kom hem så tog jag en sväng ner i pannrummet. Tittade lite på pannan som jobbade på så fint. Alldeles själv hade den känt av att ojsan, här var det kallt, nu är det bäst att sno sig på. Elementen var redan varma och det var 17 grader inomhus, vilket inte är så illa pinkat med tanke på att strömmen varit borta i 18 timmar och det var cirka 45 minuter sedan Eon blev färdiga med sitt.

Så jag är nöjd. Nu ska jag ändå gå och myselda lite i kaminen bara för att. Halleluja.

Till Eon

Kära Eon!
När det blåser kallt och träd faller och ström försvinner, var inte så djävla tidsoptimistiska. Skriv inte att ni planerar att bli klara kl 12.00 för att sedan ändra till kl 14.00 för att sedan ändra till kl 17.00. Skriv hellre att ni planerar att bli klara kl 20.00 och så blir man lite glatt överraskad när det visar sig att strömmen kommer tillbaks redan kl 17.30 eller så.

Med (nätt och jämnt) vänliga hälsningar
En just nu rätt så missnöjd kund.

PS. Om strömmen inte kommit tillbaks innan klockan 21 ikväll så har vi varit strömlösa i mer än 24 timmar och då får vi mer i ersättning än nu, när vi ligger i12-24 h-intervallet, så känn ingen brådska om det är så att ni är nästan klara runt 20.45. Ta gärna en tjugo minuters fikapaus då, det kan ni vara värda.

Storm i ett vattenglas, eller kanske lite mer än så

Ja, men då har man överlevt ännu en storm. Berit hette visst den här? Gudrun var lindrig, då bodde jag i lägenhet i stan och det enda som hände var att lyset blinkade till ett par gånger, samt att det blåste in lite glasfiberisolering på balkongen eftersom en granne i en närliggande villa precis hade köpt upp sig på ett stort lager som han dumdristigt nog valde att förvara utomhus. Sedan kom Per. Merparten av tiden med Per satt jag på ett strömlöst tåg utanför Alvesta med en grinig tysk som min närmaste medpassagerare. Han, tysken, klagade oupphörligt på den svenska tågtrafiken och menade på att i Tyskland gick minsann tågen som...tåget, vilka omständigheter som än rådde. Ja, till och med under kriget och med destination Auschwitz. Sa jag inte, men jag hade god lust.

Ja, så kom då Berit på besök i går kväll och ett tag gick det rätt så vilt till. Fast så här i efterhand var det väl inte så illa ändå. Strömmen gick vid niotiden igår kväll och har ännu inte återkommit, Röv-Eon har lovat att det ska vara fixat till klockan 14, men det tror jag när jag ser det. Men tallarna i trädgården stod kvar och takpannorna verkade också ha klarat sig och löven hade vi ju ändå inte brytt oss om att kratta ihop, hoppas de blåste över till Tengil och Katla så att de fick varsin mindre hjärtattack när deras fascistoida trädgårdsordning blivit rubbad.
Och plusgrader är det ju, så även om det är lite kallt inomhus så är det ju ändå inte så att man måste oroa sig för att något fryser sönder. Och så har vi ju våra förnämliga utomordentliga gjutjärnskaminer med inbyggda kokplattor, så matlagning och kaffekokning och liknande går kanske inte som en dans, men det är åtminstone fullt genomförbart. IN YOUR FACE, Berit.

söndag 27 november 2011

1:a i advent

Ja, så har man återigen ställts inför ett av världshistoriens stora och olösta mysterium, det är nästan någonting i stil med mörk materia eller Goldbachs hypotes. Det är hur man vid tjugondedag Knut kan stoppa ner ett antal fullt fungerande adventsljusstakar i källarförrådet, och bära upp samma djävla stakar elva månader senare och inte en enda fungerar. Vad är det egentligen för atmosfär i källaren som dödar glödlampor som inte ens är anslutna till elnätet? Och varför det alltid är den SISTA glödlampan av sju möjliga som man testar innan man hittar den som är trasig? Adventsljusstakarnas gåta, som sagt. Det vore något för sugna Nobelpriskandidater att sätta tänderna i.

Ja, men det var ju något att sitta och pilla med medan jag avnjöt Last Night Of The Proms igår kväll. Allsång är väl kanske inte riktigt min grej, men jag tycker det är fantastiskt mäktigt när tusen och åter tusen människor står i bänkraderna, viftar med flaggor och sjunger Pomp And Circumstance March och Rule Britannia som en man, för att inte tala om när alltihop avslutas med God Save The Queen. Pampigt är bara förnamnet, trist att Jimmy Åkesson och hans djävla sopprötter liksom har fördärvat det här med att sjunga nationalsång, det kan man väl snart bara göra på landskamper i idrott utan att det ska bli något slags politiskt statement.

För övrigt är det elva plusgrader utomhus och jag har precis kommit tillbaks från en långpromenad med friska vindar. Sedan gick jag in på aftonbladet.se och läste att det var klass 3-varning för Halland, Skåne och Österlen, och att allmänheten skulle ge fan i att ranta omkring utomhus utan hålla sig hemma istället. Så det är väl bäst att jag gör det då.

lördag 26 november 2011

Nära döden, eller kanske inte.

Har precis kommit hem från en hurtig tvåtimmarspromenad i plusgrader, sol och blåst. Alltså, kan man spara inställningarna för den här vintern någonstans? Så att den blir likadan nästa år? PLEASE!

I alla fall, jag strosade omkring på småvägar som slingrade sig fram över Linderödsåsens fot och mötte inte en kotte på hela tiden. Trodde jag åtminstone. På ett ställe stod en traktor parkerad utanför en stuga där det bor en konstnär som jag aldrig har hört talas om, men det behöver ju inte betyda särskilt mycket. Här på nästan-Österlen står konstnärssjälarna för övrigt som spön i backen så det ska fan hålla reda på allihop. Den här konstnärens stuga ligger så att man ser den på väldigt långt håll, om man kommer från det hållet vill säga. Det är öppna landskap och fria vidder för hela slanten, så jag hade den här stugan och den parkerade traktorn i blickfånget i säkert 20 minuter innan jag ens hade kommit fram till själva tomtgränsen.
När jag närmade mig så pass att jag skulle till att passera själva stugan så såg jag att det satt en gubbe i traktorn. Han bara satt där, rätt upp och ner och glodde rakt framför sig. Man undrar hur länge han hade gjort det, och vad det egentligen hade för syfte. Gubben såg ut som vilken butter och skitig bonnläpp som helst, men de brukar ju sällan sitta overksamma och bara surblänga rakt ut i luften sådär. Var det en bodyguard? En stalker? En galen mördare? Kallt borde det ju bli om inte annat, även om det inte är vargavinter, för traktorn såg ut att ha rullat ut från Massey-Fergusons fabrik ungefär samtidigt, eller möjligen något senare än den tidpunkt vid vilken Herren lät syndaflodens vattenmassor sjunka undan och Noas ark strandade på berget Ararat.


När man bor på landet så måste man hälsa på alla man möter. Även om det är en potentiell mördare som sitter i en gammal traktor utanför en konstnärsstuga och surstirrar ihjäl en när man kommer traskande med rosor på kinden och solsken i blick. Så när jag gick förbi så höjde jag ena handen och nickade lite.
Då. Startade. Han. Traktorn. Och körde efter mig!

Jag funderade på om det här möjligen kunde innebära att min sista stund var kommen, men jag trodde inte det. Efter konstnärsstugan börjar nämligen skogen, och kan man inte finta bort en galen traktormördare där så är det väl inte mycket bevänt med en, kan jag ju tycka. Jag har i och för sig aldrig provat det här i praktiken, men det borde ju bara vara att skutta iväg någonstans där traktorn inte kan köra. Det vill säga nästan överallt utom på traktorvägarna. Det borde vara en baggis.

Nu blev det aldrig någon traktorjakt över lingonröda tuvor och på villande mo, för det enda som hände var att han körde förbi mig och försvann bakom en krök och sedan såg jag inte röken av varken honom eller hans fyrtaktsmotordrivna dödsmördarfordon mer. Men man undrar ju lite vad han hade i huvudet. Men han var kanske bara en stackars kvävd och förtryckt konstnärssjäl i en bondes kropp, som var ute och insöp lite längtan och inspiration innan han for hemåt till slåttermaskinen och gödselstacken och EU-bidragsblanketterna igen. Jag gissar att det förhöll sig på det viset, det verkar lugnare än att det ska gå en mördare lös.

fredag 25 november 2011

The Jerusalem artichoke, eller sunchoke som vi föredrar att kalla den

Jag fick precis ett kraftigt behov av att veta vad jordärtskocka heter på engelska. Slog upp det, det heter Jerusalem artichoke, alltså kronärtskocka från Jerusalem. Det lät ju väldigt spännande och fjärran från det rätt så jordnära jordärtskocksnamnet som namnet till trots inte är ett dugg besläktad med kronärtskockan. När man googlar vidare på själva etymologin kan man dock läsa att det varken har med Jerusalem eller kronärtskocka att göra, utan man tror att italienska nybyggare i Amerika kallade jordärtskockorna för girasole, som är italienska för solros, vilket känns logiskt eftersom det som är ovan jord är väldigt likt. Och  sen har det blivit någon slags språkförbistring där nåt snille tänkte: Men vad säger dom? Jiii...aha, Jerusalem. Ja, så måste det vara.
Vidare har man bortförklarat kronärtskocksdelen med att den ätliga jordärtskocksknölen smakar kronärtskocka, det var en fransk upptäcksresande som kom på det. Nu tycker jag mig ha kommit på att jordärtskocka smakar jordärtskocka och inte alls som kronärtskocka, så jag undrar när den stackars jordärtskockan ska få ett eget, hederligt namn och slippa behöva vara någon slags djävla kronärtskockswannabe.   Sunchoke är tydligen ett förslag, Kör på det, säger jag.

torsdag 24 november 2011

Bron

Nu har jag sett den dansk-svenska tv-serien Bron från första avsnittet till sista, eller ja, det har ju tagit tio onsdagskvällar då. Jag tycker det var en toppenserie från början till slut, jag gillade verkligen karaktärerna, både den danska hygge-polis-Martin (även fast han, sina många förhållanden till trots, hade legat med nästan hela Danmark) men framför allt Saga Norén, Länskrim, Malmö. En sådan frisk fläkt bland alla trötta, bittra, frånskilda, halvt utbrända medelåldersplus-poliser med med lätt övervikt, lätta till medelgrava alkoholproblem och lätt ohälsa i största allmänhet. Mer Saga åt folket!


((((( OBS! SPOILER-VARNING!))))


MEN. Själva storyn, plotten eller vad man ska kalla det. Var det inte LITE VÄL omständligt av den här Jens/Sebastian att börja i stor stil med att lägga två olika likhalvor mitt på Öresundsbron och därefter i rask takt förgifta uteliggare, ta gisslan, leta upp och döda lite random folk, bränna butiker, sända mystiska meddelanden på nätet och liksom i största allmänhet lägga sin tid på att sätta griller i huvudet på och hålla Malmö och Köpenhamns samlade poliskårer sysselsatta dag som natt, och sedan dessutom innan allt detta lagt tid på att iscensätta sitt eget självmord, plastikoperera sig till vansinne, skaffa en ny identitet och så vidare i all oändlighet BARA för att han ville att Martin skulle få lida på samma sätt som han hade lidit? Om det enda syftet ändå var att han skulle ta död på Martins son, vore det inte avsevärt enklare att bara GÖRA det istället för att linda in det i en massa runtikring-brott (ett ord som jag har lärt mig av Leif GW Persson) där han (Jens/Sebastian, inte Leif GW Persson) dessutom hela tiden riskerade att åka fast innan själva målet var uppnått? Inte särskilt smart om du frågar mig.

Fast det är klart, om han hade varit lika smart som jag så hade det ju inte blivit 10 avsnitt av Bron utan kanske mer en deckare i storleksordningen Anslagstavlan. Det hade ju inte blivit mycket att hänga i julgranen när jag tänker efter.

Och visst måste det komma en uppföljade? Alla som vill räcker upp en hand, jamen då bestämmer vi det.

onsdag 23 november 2011

Stop! In the name of love! part II

Igår var ju våra vänner sPolarna på uppdrag hos oss på jobbet för att fixa det som måste ha varit århundradets mest igensatta avlopp. De lämnade oss med budskapet att allt var fixat och vi var nöjda och glada, ett tag. Fast bubblade det inte lite konstigt i golvbrunnen till ögonduschen på labbet när man öppnade kranen till handfatet i köket? Och varför var det helt blött på golvet i fläktrummet? Jo, för om man spolar på toaletten så rinner spolvattnet numera ut på golvet där istället för i avloppet. Aptitfaktor: Inte sådär jättehög.

Så ska det ju inte vara, så Spolargubbarna fick återvända. De kliade sig i huvudet och förstod ingenting. De slet loss hela toastolen, kopplade upp en laptop och filmade ner i avloppsrören. Vi andra poppade popcorn och bänkade oss för säsongspremiären av dokusåpan Avloppet. Det var spännande må ni tro. Så småningom lyckades de lokalisera något "konstigt" 8 meter ner och längre bort i systemet, men de kunde inte säga vad det var och de hade aldrig sett något liknande förut. Det börjar likna skräckfilm, banne mig.

Sedan var det dags för mig att gå hem, så jag fick lämna mitt i denna cliffhanger. Spänningen är olidlig!

tisdag 22 november 2011

Mat för en drottning

Så här såg Nobelmiddagen för 2010 ut:
  • Förrätt: Anka i press med vinteräpplen, pumpa, ättiksgrönsaker och kryddig gelé.
  • Huvudrätt: Tryffelstekt piggvar med vintersallad på kantareller och oxsvanstryffelsky.
  • Efterätt: Len mjölkchoklad och apelsinbavarosie smaksatt med gammeldansk bitter, serveras med apelsinsallad.
 Så här såg min middag idag ut:
  • Mos gjort på potatis, jordärtskockor, morötter och lite mjölk, smör, vitpeppar och salt.
  • Överkokt brysselkål med flingsalt.  
Och banne mig om jag inte tror att min var godare än vad de kungliga och berömda tuggade i sig.
Hemmagjort mos, gjort på hemodlad* potatis och jordärtskocka: Mmmmmm.
Överkokt brysselkål** som liksom smälter mot gommen: Mmmmmm.

Jag är nöjd. Och mätt.


* Morötterna var dock köpta. Morotsflugorna åt upp alla hemodlade morötter i år, DAMN YOU morotsflugor.
** Också dom köpta. Kålmaskarna åt upp alla hemodlade brysselkål i år. DAMN YOU, kålmaskar.

Stop! In the name of love!

Idag var det stopp i avloppet på jobbet. Eller egentligen var det inte stopp, men det har varit lite dålig avrinning ett tag, så Stefan ringde efter ett företag som kort och gott heter "Spolarna" och som livnär sig på att rädda folk med igenkorkade avlopp. Om de hade haft kyrkogårdar som affärsområde hade de kunnat heta DödSpolarna, men nu har de andra arbetsuppgifter och tur är väl det.

Jag har vid ett par tillfällen haft det tvivelaktiga nöjet att träffa Spolarna helt privat. Vi har nämligen lite bakfall på våra avloppsledningar, vilket leder till tokstopp då och då och då får vi då förnedra oss och ringa dessa glada gossar. Eller så djävla glada vet jag inte om de är eftersom vårt avlopp hittills alltid har valt att strejka på helger så har vi bara råkat på dom som har JOUREN, och det verkar ju vara ett öde värre än döden, åtminstone om man får tro uppsynen på de purkna unga män som grinigt undrar var brunnarna är och hur anslutningarna till dagvattnet sitter och så vidare.

Men dagtids-Spolaren var en pigg och glad kille som menade på att det här skulle vara fixat i ett litet nafs. Han var nästan provocerande i sitt sätt att avslappnat gå omkring och prata avlopp som om det vore ett cocktailparty, men sedan försvann han in bakom stängd dörr för att liksom attackera toastolen. Vid något tillfälle sa jag till Micke att "det här är minsann tillräckligt", om något jobbrelaterat, och då stack sPolaren ut huvudet och tjoade: Äckligt? Tycker du det här är äckligt? och såg ut som att han riktigt längtade efter att få börja argumentera för hur äckligt det kunde bli, och såg helt besviken ut när jag artikulerade att jag sagt tillrÄCKLIGT.

Efter ett tag for han ut och öppnade en brunn och plirade ner i den, sen kom han in igen och såg helt chockad ut. Hur länge hade vi haft stopp i avloppet egentligen? Vi hummade och menade att stopp är det väl inte riktigt tal om, det bara rinner ju undan lite dåligt, men det hade det ju gjort ett tag. Ja, då var tydligen hela avloppsbrunnen helt igensatt, den såg ut som en trekammarbrunn, han hade aldrig sett något värre. Han var tvungen att ringa efter förstärkning, och sedan var det två karlar som sprang med slangar och dånade med tryckluftsaggregat och höll på hela eftermiddagen och sa till varandra att det här var nog det värsta de hade sett i hela sitt liv. Hur många var vi egentligen som jobbade där, och hur mycket toapapper använde vi egentligen per person? Med jämna mellanrum skrek någon av dom: Fy fan vad det luktar SKIIIIT.  Så mycket för begreppet "arbetsro".

Man tycker ju att sådana där Spolarkillar skulle vara härdade, men de betedde sig som att det här var Århundradets Stopp och vi kände på oss att det här var någonting som skulle återberättas i både fikarum och kanske även på personalfester, och att vi skulle framstå som ett riktigt skräckföretag. Nu går vi alla och sneglar lite misstänksamt på varandra på jobbet. Vem ser ut att ha rikligast volym på sina tarmtömningar och vem är TOAPAPPERSBOVEN i dramat?

måndag 21 november 2011

Julen är här, åtminstone i Vittskövle City

Idag när jag körde genom grannbyn Vittskövle City såg jag att de hade fått upp en gigantisk julgran på torget. Eller "torg" är nog att ta i så att man spricker, det är mer som en liten öppen plätt framför pastorsexpeditionen. Men en gigantisk gran stod där i alla fall, med belysning och allt. Mycket stämningsfullt. Tyvärr låg min kamera i bagageutrymmet och jag hade en ogin SUV i ryggen och så var jag svettig och dan efter spinningen och ville bara hem och duscha, men annars skulle jag förstås ha stannat och tagit ett kort på den och spridit lite julstämning, fastän det är mer än en månad kvar till julafton.

Får väl istället slänga in en favorit i repris, en bild jag tog när jag körde genom Markaryd för några år sedan. Jag kan liksom aldrig sluta föreställa mig vilken typ av människor som väljer att ha denna typ av pynt i sin trädgård.

Jul, jul, strålande jul.

lördag 19 november 2011

Min natt med Sven Wollter

Randigkatt och jag har träffat en slags överenskommelse. Hon ska berätta om sitt liv som groupie och jag ska ösa några spannar ur mina erfarenheter från groupieträsket (det lät ju något). Söndag var det sagt, men jag är ju lite före min tid så jag börjar redan ikväll.

Jag har alltså tillbringat en natt med Sven Wollter, som av många (??) ansedd som "Sveriges sexigaste man", åtminstone år nittonhundralängesen. Nu för tiden är det väl mer oklart, den som bara har sett honom i Änglagård 3 känner nog att liknelsen med en sexsymbol ganska ihålig. Sorry, Sven, tidens tand tuggar på oss alla.

År nittonhundralängesen hängde jag lite i vänsterkretsar. Eller jag var gift med typ Sveriges svar på Karl Marx. Han och hans likar skulle, i sin strävan att nå ut till "massorna", anordna en liten happening med Sven Wollter och Berndt Egerbladh (RIP) i Ankeborgs konserthus för att samla in pengar till någonting. Sven Wollter är eller åtminstone var ju en schysst kille som ställde upp på såna här grejer både avigt och rätt, så han tackade ja utan åthävor. Jag minns inte vad intäkterna skulle gå till, men det var förmodligen Nicaraguas bönder eller något annat välgörande ändamål som passade där långt ute på vänsterflanken.

För att det skulle bli så billigt som möjligt skulle någon i vänstergänget hysa Sven och Berndt över natten för att spara in på hotellkostnaderna. Tydligen hade det varit heta diskussioner om vem som skulle få äran att "ha" dom, förstod jag efteråt. Jag är inte ett dugg orolig för kommunistrevolutioner och proletariatets diktatur, för de flesta vänstermänniskor jag har träffat kan inte så mycket som organisera en vanlig djävla rödvinsfest utan att lägga oceaner av tid på att diskutera vem som ska göra vad och hur och när och varför, och sen fattas det ändå väsentliga ingredienser i slutändan. Blotta tanken på att dessa virrpannor skulle kunna ta makten över produktionsmedlen och styra upp ett helt land känns lite skrattretande, men om jag har fel så ska jag villigt erkänna det när den tiden är inne.

Slutligen blev det i alla fall bestämt att Sven och Berndt skulle få övernatta hos den som bodde närmast Ankeborgs konserthus istället för i något grönsakskollektiv långt ut i Tjottahejti, så därför blev det jag och Karl Marx 2 som fick äran att hysa dessa legender över natten. Ja, och det var väl i stort sett allt som hände. De uppträdde, och sedan åkte vi hem till oss. Hela familjen Marx trängde ner sig i en säng, och Sven och Berndt fick kinesa bland My Little Pony-hästar och Star Warsfigurer i barnens rum. Jag åkte till jobbet innan de hade stigit upp, så jag fick aldrig veta vad de tyckte om detta alternativ till hotellrum, men om jag hade varit dom så hade jag tyckt det varit helkasst. Men så är jag väl inget större ämne för KLASS MOT KLASS-kampen heller och jag och Karl Marx 2 är lyckligt skilda sedan många år tillbaks.

Ja, det var mitt liv som groupie. Inte mycket att hänga i julgranen med andra ord.

En dag

I morse studsade jag ur sängen i ottan. Trickset för att lyckas med det är att aldrig hålla sig vaken längre än till 21.00 på fredagskvällen. Hade trickset varit att vara TVUNGEN att hålla sig vaken längre än till 21.00 hade det varit mycket svårare.

Jag kände ett sug efter skogspromenader, så jag tog med mig Remus, tax med rätt att döda, och susade iväg. Vi har visserligen skog på nära håll också, men omväxling förnöjer som det heter.
På vägen dit passerar man ett slott. På ett fält bredvid slottet stod kanske 50 bistra grönklädda män med varsitt gevär och varsin hund uppställda. De bara stod där rätt upp och ner med ett par meters mellanrum utan att så mycket som titta på varandra. Jag gissar att det var dags att gå till skogs och jaga några av alla de fasaner som slottet föder upp och planterar ut på försommaren så att det knappt går att ta sig fram.

Rusningstrafiken!
Kungen var säkert där! Jag såg i och för sig ingenting som tydde på det, men enligt min pappa så går det omkring tio miljoner personer i drevet när kungen jagar älg, så steget till att jaga fasaner som duggar tätare än Egyptens gräshoppor är säkert inte så stort.

Det kändes inte så frestande att vandra omkring i skogen med så många skjutglada karlar i hasorna, så jag åkte till havet istället. Där kan man så här års strosa omkring i timmar utan att möta en kotte, så det gjorde vi. Eller jag strosade och Remus sprang som en vettvilling och verkade känna sig mäktigast i hela universum när han lyckades skrämma upp en flock måsar 100 meter längre fram. När vi kom tillbaks till utgångspunkten så kom det en BMW-SUV och slirade in på parkeringen. Ut klev en tjock gubbe i illasittande träningsoverallsbyxor och ställde sig och stirrade mot horisonten. Han tog tre steg ut i sanden, sedan vände han tillbaks, hoppade in i bilen och körde därifrån igen. Dagens stressade nutidsmänniskor har kanske bara tid att ta sig till havet, men det där med "gör mig till kung" får inte riktigt plats på agendan.

Ja, efter att ha snikt mig till en kopp kaffe hos The Wendels så åkte jag hem igen. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

torsdag 17 november 2011

Tjo flöjt

Jag bestämde mig för att Tommyviruset nu har lämnat min kropp, förhoppningsvis för att aldrig mer återvända. Jag firade detta med att åka till gymmet och springa 30 minuter på ett löpband. I sakta mak förvisso, men ändå. Det kändes BRA, både i kropp och fot. Det enda som inte kändes bra var att Adam Alsing visades på den jättestora tv-skärmen som hängde framför löpbandet. Jag hade visserligen musik i mp3-spelaren och slapp höra honom prata, men blunda kunde jag ju inte göra.

Sedan åkte jag vidare till The Wendels där Adrian, (2,5) bjussade på en marshmallow. Det var inte så frestande som man kan tro, för han hade själv tuggat på den först. Detta barnbarn har ju ett gott och generöst hjärta, men det här med smittspridning är kanske inte hans starka sida. Eller rättare sagt ÄR det väl hans starka sida. Det får räcka med Tommyviruset, ett dagisvirus till och jag är förlorad.

Sköna hem, my ass.

Sådär. Sommardäck av, vinterdäck på. Det är Patrik som ska ha äran av arbetet, min enda insats var att släpa upp däcken från källaren, lägga dom i Moby Dick, köra Moby Dick till jobbet där Volvon redan stod, lasta ur däcken, ge bilnycklarna till Patrik och sedan fixade han alltihop på nolltid. Vilket är mer än man kan säga att jag gör. Det är inte det att jag inte KAN byta däck, men det tar förfärligt lång tid när jag gör det. Och när nu Patrik är så hygglig och erbjuder sig självmant så är jag inte den som är den.

Återstod nu bara att släpa ner sommardäcken i källaren igen. Vi har en ytterbelysning som lämnar en hel del övrigt att önska, och hade det inte varit för att grannarnas dito är av storleksordningen att den förmodligen kräver en egen driftcell i Forsmark 2 så hade vi nog inte sett ett dyft så här års. Källartrappan, den utvändiga, är ännu mörkare för dit når inte grannarnas mastodontbelysning. Jag var tvungen att gillra upp min mobiltelefon med den inbyggda ficklampan påslagen, på trappräcket för att inte råka trampa på Lynette, paddan som bor där.

Så här är det fan aldrig i Sköna Hem. 

Paddan Lynette. Döpt efter Lynette Scavo i Desperate Housewives,
för hon har också en hel hög ungar. De, paddbarnen,  har dock
flyttat hemifrån nu, så nuförtiden är det ganska riskfritt att
gå i källartrappan eftersom Lynette själv har ett förhållandevis
stillasittande liv.

Ett nytt försök att smuggla in Clint Eastwood i mitt liv

Min man: Är det På spåret nu på fredag?
Jag: Nej, det börjar nog inte förrän nästa vecka.
Min man: Jaha. Men då kan vi ju passa på att se Den onde, den gode, den fule nu på fredag då!
Jag: Den heter faktiskt Den gode, den onde, den fule. Du vet ju inte ens vad den heter!
Min man: Äh.

Förhandlingar pågår, alltså.

onsdag 16 november 2011

I Moby Dicks våld

Ved blir man varm av flera gånger, säger kloka personer och det är sant. Bära ved, såga/hugga ved, stapla ved är aktiviteter som man svettas av. Detsamma gäller för eldningshampa, vet jag nu. Innan har vi bara köpt små mängder. Tio säckar, eller hur mycket man nu kan trycka in i en kombi. Men efter de senaste årens jävelvintrar så bestämde vi oss för att köpa på oss ett rejält lager. Så man inte står där sen och tvingas snålelda när den där djävla kung Bore står och hånflinar i flera månader.

Så idag lånade jag hem Moby Dick, den vita bussen, från jobbet. Moby Dick är ålderstigen och fruktansvärt obekväm att köra. Åtminstone för mig som inte är så lång. När jag ska frikoppla så måste jag liksom hasa ner från sätet, och när femmans växel ska i handlar det om gymnastiska övningar värdig en kinesisk OS-trupp.  Dessutom saknas servostyrning och det finns ingen bakruta, så att backa och fickparkera och såna där grejer är rena lotteriet. Eller kanske snarare rysk roulette. Inget man ägnar sig åt frivilligt med andra ord.

Men när det gäller att flytta eller hämta grejer är Moby Dick oslagbar och sväljer i princip hur mycket som helst. Närmare ett ton hampa tryckte vi med hampodlarbonden och hans traktors hjälp in i den vita valfiskens buk innan vi körde hemåt igen på slingriga och mörka österlenska småvägar. Sedan skulle alltihop ut igen, utan hampodlarbonden och hans traktors hjälp. Det var värre, och svettigt. Säckar med hampabriketter är extremt hårda och oformliga. Tänk en sån där rollspelstärning med tjugo sidor, fast i storleksordningen sopsäck och utan hörn. Det är ingenting som låter sig fogas ihop med andra säckar till snygga staplar direkt. Men ut kom det och i carporten vedporten hampaporten knökades det in, under mycket möda och stort besvär. Nu är jag så svettig att blotta tanken på att tända en brasa verkar löjeväckande.

Men som sagt, nu kan vintern få komma. Därmed inte sagt att det gör någonting om den helt enkelt hoppar över Sverige i år.

Säg det med ett leende och med en glimt i ögonvrån

Funderade på en sak lite snabbt bara. Varför är människor som ska rädda världen såna djävla dysterkvistar? Roland, han som är Revolvermannen i Det mörka tornet, han är ju inte precis någon lustigkurre. Frodo i Sagan om ringen ser ju ut som svårmodet personifierat, och inte ens Harry Potter är ju någon spelevink av större mått längre.

Det är klart att det måste vara tungt att gå omkring och ha ett världssamvete på sina späda axlar. Men ändå. Det här är ju fiktiva karaktärer. En och annan liten smålustighet skulle väl författaren ha kunnat unna dom? Och oss läsare, som måste dras med dessa deppgökar i ur och skur medan de, hjältarna, sammanbitet bekämpar all världens ondska utan att röra en min i sina pokerfejs. Roland skulle ju kunna vara en hejare på fräckisar, Frodo skulle kunna lära sig ett och annat av livsnjutarna Merry och Pippin, och Harry Potter kunde väl få trolla fram lite roligare grejer emellanåt. Det finns ju potential.

Kan man ju tycka, alltså.

"Ordet är 19"

Min man är verkligen FÖR att vi ska se Den gode, den onde, den fule. Mitt intresse är fortfarande svalt, men han försöker peta in spaghettivästern på dagordningen ideligen ideligen.

Så här låter det hemma hos oss nuförtiden:
Min man: Ska du vara hemma ikväll?
Jag: Ja.
Min man: Hela kvällen?
Jag: Ja.
Min man: Ska vi kanske se Den gode, den onde, den fule?
Jag (listigt): Vi måste nog se sista avsnittet av Desperate Housewives först, så att vi kan lämna tillbaks boxen.

Eller:
Jag: Hur långt har du kommit i Revolvermannen?
Min man: *tänker*
Jag: Hos mig har han precis ätit tre hamburgare utan bröd.
Min man: Har du inte kommit längre? Där var jag för längesen!
Jag: Ja, där är jag nu i alla fall.
Min man: Men ska vi inte se Den gode, den onde, den fule nu då?
Jag: Men är det inte bättre att se den när man har läst HELA boken?
Min man: Nej, man ska se den nu...för att känna igen miljön.
Jag: Man känner väl igen en postapokalyptisk vilda västernmiljö när man ser den.
Min man (upprört): Den gode, den onde, den fule är inte postapokalyptisk! Det är ju Clintan!

tisdag 15 november 2011

Till sängs med Leif GW Persson

Nu ska jag gå och lägga mig med Leif GW Persson. Ja, inte personligen då för höge farao, utan med en av hans böcker, Den döende detektiven. Jag gillade hans 70-talsböcker, Grisfesten, Samhällsbärarna och Profitörerna. Sedan kom en radda böcker om konspirationsteorier och Palmemordet av vilka jag pliktskyldigast plågade mig igenom den första och inte skulle kunna återberätta om så mitt liv hängde på det. Och den där Linda lär jag väl aldrig bli klok på. Jag faller i koma precis hela tiden och är väl nånstans och harvar på sjätte CD:n i nuläget. Om jag hade lyssnat på den på väg till och från jobbet så hade jag väl tagit mig igenom den på ett nafs, men jag vågar inte. Risken att falla i sömn är ju uppenbarligen mycket överhängande. Leif GW Persson borde klassas som en trafikfara och förses med röd varningstriangel, som medicinburkarna på den gamla goda tiden när allt var som det skulle.

Men jag kunde ändå inte låta bli att snyta åt mig Den döende detektiven för ett tag sedan. Jag gillar ändå Johansson. Och för den delen Jarnebring (men vem kom på att Sven Wollter och Tomas von Brömssen, två göteborgare, skulle kunna spela detta radarpar på ett trovärdigt sätt? Johansson är från Näsåker, Ångermanland, och Jarnebring är ju stockholmare. Gör om, gör rätt). Och det kunde väl vara lite kul att se vad de hade för sig som pensionärer, tänkte jag.

Så av dagens göromål återstår endast att gå till sängs med ett par pensionerade snutar och ett tjugofem år gammalt mord. Det kan man väl stå ut med, på pappret så att säga.

Något senare

Sådär. En massa lastpallar och annan skit är bortflyttade och omstuvade så att carporten vedporten kan svälja ett drygt ton hampa. Woodstock nästa, jädrar vilken fest vi ska ha. Nej, men allvarligt. Hampa är fina grejer, att inte fler eldar med det är något av en gåta. Hyfsat pris, bra verkningsgrad, blir varmt fort som satan. Koldioxidneutralt för den som bryr sig om sånt. Enda nackdelen ska väl vara att man måste åka och hämta det långt nere i Österlens mörkaste avkrokar,  men det får man väl stå ut med en gång om året.

Vår lokale hampaodlare gruffar en del över att det är en sån massa statlig byråkrati för att odla industrihampa. Man måste nämligen ha tillstånd och har man inte det räknas det som narkotikaproduktion, och i förlängningen blir han langare och vi narkotikaköpare. Det är härligt att leva lite sådär on the edge måste jag säga.

Femtonspelet

Tänkte ha en lugn och skön hemmakväll för att avsluta Tommyvirusets vistelse i min kropp på ett värdigt sätt. Men Ödet ville annorlunda, eller det var väl inte så mycket öde utan mest vi själva som varit lata. Imorgon ska vi nämligen hämta hampabriketter i stora mängder, så att vargavintern kan få komma på allvar sen. Dom kan vi ha i carporten*, sa jag för rätt längesen, och med det riktigt klämkäcka tillägget: Vi får bara såga upp de trasiga lastpallarna till ved först så får dom plats. 

Ja, och alla dessa dagar som kom och gick och inte FAN blev det någon ved uppsågad. Eller åtminstone inte tillnärmelsevis lika mycket som det skulle behövas, för på jobbet har jag en låda där karlarna lägger spillvirke som jag tar hem efterhand, och det måste ju även det sågas upp och det har så att säga legat först i pipelinen. Nu måste det till krafttag och det kvickt. Det värsta är att en del lastpallar är inte trasiga utan ska lämnas tillbaks till Lantmännen i sinom tid, men eftersom Lantmännens chaufförer är helt tröga så tar de inte dom med sig när de kommer och lämnar pellets ens om man ställer dom mitt framför näsan på dom, och därför har vi en hel hög med hela pallar också. Det värsta är alltså inte att de inte är trasiga, utan att allting ligger huller om buller och måste sorteras upp NU. Och det är mörkt och kallt och trångt och jävligt och jag är ju trött och har rester av Tommyvirus att släpa omkring på.

Motivationsnivå just NU: Låg till medel.


* "Vedport" är en mer korrekt benämning. Någon bil har aldrig satt sitt hjul där.

måndag 14 november 2011

I love biblioteket

Vi skulle åka till biblioteket lite snabbt bara. Jag sa till och med: Ja, idag ska jag bara lämna tillbaka, inte låna...för jag tycker att jag håller på och läser en sabla massa böcker just nu. Jag har inga problem med att läsa flera böcker på samma gång, men det är ju onödigt att låna ännu fler, liksom. Men sedan slutade det ändå med att jag stod vid utlåningsdisken och langade upp mitt lånekort (ja, så går det fortfarande till här på landet, låneautomater har liksom inte hittat hit än)på en boktrave som fick följa med hem.

Mmm...bibliotek. En sån himla bra grej alltså. Knappt man tror det är sant. Någon har liksom kommit på att här har vi en påse skattepengar som har blivit över, vad ska vi göra med dom? Jag vet, vi köper en himla massa böcker och tidningar och skivor och filmer och låter folk låna dom helt gratis! 

Det är ju en djävla tur att biblioteket som företeelse är gammalt som gatan. Det känns inte som att det är någonting som Reinfeldt och hans gäng skulle kunna komma dragandes med för att vara schyssta mot folket, precis.

Jag vann!

Glömde att berätta att det var fest på jobbets konstförening i fredags. Jag var inte där på grund av Tommyviruset från helvetet (eller från Tommy, djävulen själv). Så jag missade konstlotteriet, men hade gett Jenny en fullmakt där jag skrev att hon fick välja fritt. Så gick jag väl och vann och Jenny valde en tavla av Kim Stensland. Ingen jag har hört talas om, men det behöver ju inte betyda någonting och jag gillar tavlan. Backpacker heter den, och den kommer säkert att bli värd skitmycket pengar någon dag.
Den där skumma texten nedtill är nån
internetgrej. Finns inte på originalet.

Micke sa att det var den mest deprimerande tavla han sett i hela sitt liv, Skriet av Edvard Munch inräknad, men det säger han bara för att han inte vann någonting.

Untitled

Sitter här och velar över hur resten av dagen ska gestalta sig. Jag har precis kommit tillbaks efter en en och en halv timme lång rätt så vådlig skogspromenad i obanad terräng och över både stock och sten tillsammans med Remus, tax med rätt att döda. Det borde ju fylla kvoten för dagens träning (speciellt som jag fortfarande är lite sjuk, eller rätt så sjuk men jag TROR att det har vänt nu). Ja, då dök det väl upp ett frestande sms om att det var hundträning ikväll. Och det hade jag väl kunnat hänga med på trots hurtig skogspromenad, men förutom det där djävla Tommyviruset så vaknade jag med nackspärr i morse. Eller det är liksom samma nackspärr som först bättrade sig men sedan tänkte: Nädu. Den här nacken känns som ett riktigt bra ställe att vara på. Jag tror jag stannar ett tag till.  När man har nackspärr på vänster sida, som jag alltså har, är det sjukt svårt att träna lydnad med en liten hund eftersom man a. inte riktigt ser vad som händer långt därnere vid sidan av ens vänstra fot och b. det gör ÖFERJEFLIGT ont när man ändå försöker.

Så nej. Ikväll blir det nog ett besök på biblioteket och sedan värmedyna, värktablett och...något mer på v för allitterationens skull, tv-serien V med de där rymdödlorna kanske? Så att man känner sig som hemma, eller nåt.

När Stephen King tvingade mig att se spaghettivästern

Jag har alla Stephen Kings böcker som är utgivna på svenska. Och en del på engelska, men jag är lite för lat för att hugga tag i dom sådär utan vidare, utan jag bidar min tid. Ibland får man bida ett bra tag. För extremt längesen, på åttiotalet, köpte jag nämligen Revolvermannen och Följeslagarna (som den hette på den tiden), de två första delarna i sjuböckerssviten Det svarta tornet. Sedan blev det till att bida på, för resten av delarna lät vänta på sig. På svenska alltså, Stephen satt nog och plitade på sin sida Atlanten men vad fan hjälpte det mig?

Jag hade nästan börjat ge upp hoppet, men för några år sedan släpptes då helt oväntat del tre, De öde landen. Samt en reviderad upplaga av Revolvermannen, och sedan trillade än den ena och än den andra delen ur svenska översättares händer tills serien var komplett. Jag kan ju inte se en Stephen Kingbok utan att vilja äga den, så jag köpte förstås på mig rubbet. Men nu till det lilla problemet. Jag kände att jag nog behövde uppdatera mig en smula när det gällde Roland och hans sökande efter tornet, eller rättare sagt läsa om del ett och två innan jag gav mig i kast med de återstående delarna. Och jag är egentligen inte sådär jättemycket för fantasy, så det tog emot lite. Eller ganska mycket om jag ska vara ärlig. Och det är löjligt, för jag vet ju att jag tyckte berättelsen var spännande när jag väl kom in i den förra gången. Så det borde ju inte vara omöjligt, men, tja, det har i alla fall inte blivit av. Förlåt Stephen, men så är det.

Men nu djävlar ska det bli annat av. För när jag flyttade från stan och ut till landet för ett par år sen så fick jag plötsligt körtid att slå ihjäl. Och ljudbok är en jättebra grej, men jag är lite för rastlös för att bara sitta rätt upp och ner och lyssna. Men när man kör bil går det utmärkt, så nu har jag lånat Revolvermannen som ljudbok. I samma veva köpte min man den på rea, så nu är tanken att vi ska lyssna på den tillsammans fast på varsitt håll så att säga. Den, ljudboken, inleds med ett extremt långt förord där Stephen King (eller det är Torsten Wahlund, a k a Saltkråke-Peter, som läser) berättar om Tornets skapandeprocess och refererar rätt ofta till filmen Den gode, den onde, den fule. Min man har länge förespråkat att vi ska se den, men jag känner att mitt intresse för spaghettivästern är ganska svalt. För att inte säga obefintligt. Men om Stephen King har sagt det så. Håll i hatten.

Låt Ola stamma fritt

Jag tycker synd om Robinson-Ola. I och för sig var väl Gnäll-Mats en värdig vinnare och det hade väl varit fan om någon som inte har vunnit en enda tävling skulle gå och vinna hela djävla Robinson, och okej att det är viktigt att ha en god social förmåga för att överleva i grupp, men vadå, Robinson var ju ensam. Den riktiga Robinson alltså, the original shit. Ja, åtminstone tills han träffade Fredag, men Fredag hade ju inte sådär jättemycket att säga till om precis. Så på så sätt var det väl kanske inte mer än rätt att Mats vann. Eller för den delen Hanna. Men ändå. Jag gillade Ola. Han verkar vara en helskön typ.

Veckans sökord på Google i den här bloggen handlar nästan uteslutande om Ola:
Robinson Ola stammar
Ola Robinson stammar
Ola Robinson + stammar
Ola Robinson 2011 stammar
Ola Robinson stamma
Ola stammar

Vet inte när den här bloggen blev samlingsplats för folk som har frågor om talfel. Alltså ALLVARLIGT. Man ser en rätt så cool kille på tv. Man hör att han stammar när han pratar. Måste man då googla för att få detta bekräftat? Skiter björnen i skogen? Har grodan ett vattentätt rövhål? Googlar folk på Björn Borg + tättsittande ögon eller Tomas Brolin + plufsig också? Eller varför inte Ulf Lundell + heldryg? Vad är det med folk egentligen, är de helt tröga?

söndag 13 november 2011

Pensionär light

Men alltså det här djävla Tommy-viruset alltså. Det försvinner ju fan aldrig. Och Tommy-djävulen själv har varit hos doktorn och blivit sjukskriven nu. Det var ju på tiden, innan han smittar ner hela världen. Men det känns alltså inte bra med ett sådant händelseförlopp. Jag försöker intala mig att Tommy är en vekling och har ett osunt leverne (ganska sant), och att jag själv kommer att tillfriskna inom kort. För nu är jag trött på det här.

Igår gick jag och lade mig klockan nio. Klockan nio en lördagskväll, det är ju så sorgligt att man knappt tror det är sant. Och då hade jag ändå, och det här tror man knappt heller, sovit en timme eller så på eftermiddagen. Och det var ju inte som att jag hade varit ute på stränga dagsverken och slitit och släpat i mitt anletes svett från arla till särla, så man tycker ju att längre än till niosnåret borde man ju kunna härda ut. Men icke alltså.

Idag har jag i alla fall mäktat med en promenad tillsammans med man och hundar. Nu ska vi dricka elvakaffe. Livet som pensionär känns inte särskilt fjärran eller ens främmande längre.

fredag 11 november 2011

Procol Harum

Härförleden satt vi och slökollade på Vem vet mest och då var det en som svarade fel på en musikfråga. Jag minns inte vad det rätta svaret var, men deltagaren svarade i alla fall Procol Harum. Det måste ju vara första gången i världshistorien som någon refererar till detta band när de får höra en låt som INTE är A Whiter Shade of Pale. 

Om jag varit någon av medlemmarna i Procol Harum så hade jag varit lite smådeppig.  Det måste ju vara för djävla trist att göra en låt som alla, precis ALLA, känner igen, till och med idag, nästan 45 år senare, och så är det kanske på sin höjd en promille av befolkningen som kan säga vilka det är som har gjort låten.

Procol Harum alltså. Lägg nu detta på minnet för fan.

111111

Snart, eller inte så snart egentligen eftersom jag skriver detta i förväg och schemalägger publiceringen (som om jag är en mycket viktig och upptagen person, eller LB [ellbe] som vi säger, LB ska, när det inte förkortas, uttalas på dryg skånska och står för Lide Bissy, det vill säga dryga personers sätt att uttrycka hur djävla viktiga dom är) är klockan 11 och det är den 11/11-11. Ett magiskt klockslag på ett magiskt datum. Eller kanske inte. Nu har jag hört allt från jordens undergång till new age. Eller om det är samma sak.

Men allvarligt. De 12 första åren på ett sekel måste det ju inträffa datum- och tidskombinationer med snygga siffror eftersom året har 12 månader och ett dygn har 24 = multipel av 12 timmar. Till exempel 030303 kl 03.03. Inte fan gick jorden under då.  Inte fan kommer det att hända något spännande kl 11 idag heller. Man kommer att ila omkring som en skållad iller på sin arbetsplats precis som vilken annan dag och tid som helst.

HOPPAS JAG alltså. Det är väl bäst att lägga in någon form av brasklapp så att inte Ödet kommer och lägger fälleben på en och det blir mitt fel om jorden går under idag.

EDIT, som det heter. Det här med schemalagd publicering av blogginlägg fungerade ju sådär. Det vill säga inte alls. Det beror förmodligen på 111111. Eller är det mig det är fel på kanske?

Om man lever i en ankdamm och är fullständigt tillfreds tror man snart att gölen är en ocean

Nu har jag bokat en weekend i Stockholm i början av december, då jag ska hedra huvudstaden med min närvaro och gå på kurs på en och samma gång. Jag är, om jag får säga det själv, en mästare på att boka grejer. Speciellt nuförtiden, när man har en någorlunda stadig ekonomi som tillåter att man kan unna sig lite mer än snäppet ovanför uteliggarlivet. Jag gillar att kolla upp tidtabeller, jämföra priser, läsa hotellrecensioner och slutligen hitta det ultimata alternativet som tilltalar både den snåla småländska själen (man vill ju ha både lyx och flärd men inte betala skjortan) och latmasken (man vill ju inte bo långt ut i Tjottahejti bara för att det råkar vara lite billigare) samt fegisen (nu när jag ska åka dit HELT SJÄLV gäller det att hålla sig till säkra områden. Alltså områden där jag hittar någorlunda utan att behöva trixa för mycket med tunnelbanesystemet. Helst ska det vara gångavstånd till allt så jag slipper lägga mitt bräckliga lokalsinne i SL:s smutsiga händer). Någon äventyrlig backpacker har det visst aldrig blivit av mig.

Känner mig riktigt nöjd med utfallet, särskilt ditresan som med Veolia Transport bara kostar 299 kronor. Biljett-typen heter passande nog SNÅLIS. Lite förnedrande, men det kan jag ta, de lite mer påkostade alternativen heter MELLIS och DYRIS, och det är ju inte så värst mycket fräsigare om jag får säga min mening. Veolia Transports tåg är ändå så gamla och sletna att de skulle kunna ha varit rekvisita till en film om andra världskriget, och blev man gladare av en förstaklassbiljett om destinationen var ett arbetsläger? Nej, precis.

torsdag 10 november 2011

Städa städa varje fredag och så varje jul, det tycker jag är kul. NOT.

Nu är det visserligen bara torsdag, men i det här hemmet är torsdagen städdag eftersom fredagar är en del av helgen, i princip i alla fall, åtminstone fredagskvällen, eller de futtiga små timmar som swischar iväg från det att man kommer hem från jobbet till dess att man slocknar i tv-soffan (färre och färre för varje år som går och det beror inte på att man slutar senare och senare utan orsakas dessvärre av att man somnar tidigare och tidigare) och på helgen vill man ju bara göra roliga saker. Att städa faller verkligen inte inom ramarna för sånt som är roligt, men å andra sidan är det ännu tråkigare att ha stökigt och ostädat, så då får man ge fan i pesten och välja kolera och sedan vaccinera sig. Eller nåt.

I detta hem har varje individ (utom hundarna som mer bidrar till smuts och stök än tvärtom) varsitt städområde. Det fungerar utmärkt. Jag plockar undan, dammtorkar och städar badrummet och min man dammsuger och torkar golven. Båda tycker nog i och för sig att den andre har kommit lite lindrigare undan, men eftersom det är ömsesidigt så måste det väl ändå vara rättvist, antar jag.

En jättebra sak med att sluta jobba klockan 14.00 är att man kan åka hem i expressfart, störta in genom ytterdörren, greppa dammtrasan och toaborsten och börja vansinnesstäda och vara klar i ungefär samma ögonblick som min man, som slutar två timmar senare, stiger in genom dörren. Då har jag gjort mitt och kan sitta och slappa med gott samvete resten av kvällen medan han fejar och gnor runt omkring mig. Det är så jag inbillar mig att det kan kännas att vara förmögen och ha tjänstefolk. Ja, närmare ett rutavdrag än så lär jag nog aldrig komma.

Tommy tycker om mig, men jag tycker inte om honom just nu

Den här förkylningen alltså. Man skulle kunna tro att den kommit direkt från helvetet, men det har den inte. Den har kommit från Tommy. Tommy är en så kallad (mycket tveksamt just nu) arbetskamrat. Han insjuknade för en dryg vecka sedan. Stannade han hemma och kryade på sig? Svar: Nej. Det gjorde han inte. Istället gick han till jobbet fastän han helt hade tappat rösten och endast med stor möda kunde kraxa fram några ynkliga stavelser i taget. Oturligt för mig så måste Tommy och jag prata en hel del med varandra på jobbet.  Istället för att inskränka kommunikationen till ett minimum så tyckte Tommy att det var en smart lösning att istället att komma och ställa sig två centimeter från mig och väsa fram långa haranger, samt en generös dos av förkylningsvirus, rakt i ansiktet på mig och andra som han är tvungen att prata med på jobbet.

Ja, det kunde ju bara sluta på ett sätt. Jag och Patrik har nu hasat omkring på jobbet som zombies på grund av det här Tommyviruset. Och idag sjukskrev sig Tommy himself, den vandrande virushärden, efter en dryg vecka som potent smittkälla. Borde man inte ha blivit bättre då? Hoppas verkligen att Tommys öde inte är något slags facit över det här virusets livscykel, för i såna fall skulle det ju innebära att nästa vecka blir ännu värre. För Patrik och mig alltså. Vi som är sjuka men tappert släpar oss till jobbet SAMT håller oss på respektfullt avstånd från våra medarbetare. Vi borde få någon slags medalj för tapperhet i fält. Och så hoppas vi att den där djävla Tommy får sitt rättmätiga straff, vad det nu kan vara, inom kort.

A Zyklon B Movie

Jamen om man är lite lagom uttråkad så kan man ju alltid kolla vilka sökord som slussar folk genom internets portar och hit för att få lite inspiration. Nu har någon till exempel googlat på blåsyra + skokräm och hamnat här. Man undrar ju verkligen hur det står till i planeten hos vissa när de söker efter fakta på nätet. Hej, jag jobbar i Auschwitz och planerar att snygga till mig lite innan avrättningarna, vad ska jag använda för nåt? Eller?

I övrigt är jag lite besviken på programmet jag älskar att hata, Bonde söker fru. Det är ju så djävla puttenuttigt och befriat från intriger den här säsongen. Åtminstone sen hon den där lip-fian åkte från Pär-Ola Nyströms gård. Hos den gamle gubben är det ju rena Sörgården, lillkillen på Gotland är ju så blyg och tafatt att det inte ens händer något, åtminstone inte officiellt, ens när en av tjejerna går och lägger sig hos honom i hans säng mitt i natten, och de lesbiska är ju mest som ett fnittrigt (och sorry, lite infantilt) kompisgäng. Och så Playboy-Pär-Ola då. Där hade man ju förhoppningar om intriger, svartsjuka och snudd på ond bråd död. Jag känner inte honom, men jag vet ju vem han är, det vet väl hela häst-Sverige. Och han har ju ett och annat rykte att leva upp till om man säger så, men det händer ju inte särskilt mycket där heller. Men igår red han i alla fall ut med en av blondinerna på en romantisk picknick som bara råkade stå uppdukad mitt ute i ingenstans och som Pär-Ola hade "ordnat", och man bara: Ja men ELLER HUR att han skulle lämna sina dyra tävlingshästar uppbundna i skogen utan tillsyn och sitta långt därifrån och dricka bubbel och äta havskräftor i timmar. Kom igen TV4, det där var riktigt orealistiskt.

tisdag 8 november 2011

Bitter på bittermandel

Idag skulle jag baka en kaka med bittermandel i. Lat som jag är använder jag bittermandelolja istället för att hålla på och skålla och skala och mala the real shit. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så köpte man bittermandelolja i likadana små gröna glasflaskor som karamellfärg. Eller bittermandelarom och hushållsfärg som är det korrekta begreppet, om nu någon kinkig person skulle råka läsa detta. Hur som helst. Karamellfärgsflaskhalsarna har väldigt liten öppning, just för att man ska kunna droppa ut innehållet lite försiktigt sådär, en droppe i taget. Samma sak gäller för bittermandelaromen. Den ska doseras droppvis eftersom en droppe motsvarar en bittermandel.
En flaska bittermandelarom varar ju i tusen evigheter, så det är inte förrän idag jag fått stifta bekantskap med de nya förpackningarna från helvetet. Nästan likadana små flaskor, men flaskhalsens öppning var ju lika stor som munnen på valfisken som slukade Jona och behöll honom i buken i dagarna tre*. Här gick det inte att dosera någonting droppvis, och man undrar ju hur i helvete de har tänkt, de som konstruerade den här flaskan. Är det meningen att man ska OD:a på bittermandelarom, det är ju för helvete inte ens giftigt?

Allt var kanske inte bättre förr. Bittermandeloljeflaskorna var det dock.

*Vad hände sen med Jona, undrar kanske den förvetne. Jo, han drog till Nineve och framförde ett budskap från Herren som han (Jona) skulle ha gjort från början, men istället stack han alltså till sjöss, den fege fan. Folket i Nineve var nämligen riktigt djävla ondskefulla, och Gud sa: Jona, stick dit och säg åt dom att om dom inte skärper sig så ska jag låta hela djävla staden gå under. Men Jona var alltså inte sugen, tacka fan för det, så han smet därifrån, hamnade till sjöss, det blev storm och Jona bara: Kasta mig överbord så slutar det blåsa, jag lovar, och sjömännen bara: Okej, och hivade Jona i havet, och han blev uppslukad av valfisken och där låg han alltså och bidade sin tid i dagarna tre innan fisken hostade upp honom på land, blörk, och han (Jona) kunde sticka iväg till Nineve och framföra det där budskapet från Gud. Och tydligen blev invånarna i Nineve så impade av detta, eller så var de inte fullt så ondskefulla som de ville låta göra gällande, för de satte genast igång att fasta och omvända sig, och där blev Gud riktigt nöjd. Jona däremot, tyckte att folket i Nineve kom för lätt undan och gott kunde få sitt straff, så han blev bitter och klagosam och sen minns jag inte mer.

Agility med och utan hund

Nu i höst har jag och Remus, tax med rätt att döda, gått en kurs i agility. Från början var jag faktiskt inte sådär jättehågad, men man får ju ändå ta sig för någonting för att aktivera den jakthund som inte får jaga. Innan har jag tänkt att agility, det är väl mest nåt för småtjejer att hålla på med. Men det var faktiskt jätteroligt. Och svårt! Inte så mycket att få hunden att hoppa som att få den egna hjärnan att hänga med. Jag trodde att jag skulle ha jättemycket fördelar av att ha hållt på med hästhoppning och därmed framstå som en stjärna, men det kunde jag glömma för det är inte alls samma tänk. Det var likadant när vi hade kickoff med jobbet och skulle rida på mekaniska tjurar för några år sedan, där skulle jag vilja påstå att man inte hade ett dugg djävla nytta av sina ponny-skills. Jag är helt enkelt den som ger värdelöst vetande ett ansikte, men någon ska ju vara det också.

Vi var en grupp med enbart vuxna agility-nybörjare, så man behövde i alla fall inte känna sig heltrög och övermästrad av klipska och kvicka åttaåringar, vilket jag tror hade blivit fallet annars. Sånt är ju lätt hänt, menar jag. Nu har vi haft avslutning på kursen och då tror jag att vi alla förvandlades till åttaåringar, om än inte särskilt klipska och kvicka. Vi skulle nämligen ha en tävling där vi först skulle springa en bana själva, utan hund, och sedan en annan bana med hund, och den som hade den sammanlagt snabbaste tiden vann*.

Jamen ni hör ju själva, "springa en bana själva utan hund"...det kan ju bara sluta på ett sätt och det är med smärta. Detta förnekades av alla, för vi var taggade som bara den och ingen ville framstå som en vekling. Hindren gick väl an, för de var bara 30 centimeter höga och det behöver man ju inte vara någon Patrik Sjöberg för att saxa sig över. Slalomdelen var oväntat svår, för man fick liksom trippa fram som en vansinnig balettdansös i slow motion samtidigt som man ville att det skulle gå undan utav bara helvete, så om dom i Riverdance letar efter nya medlemmar så fanns det flera tänkbara kandidater här. Sedan fanns det tre långa och verkligen inte särskilt breda tunnlar som man skulle åla sig igenom medelst hasning i ett rent ut sagt rasande tempo. Det var faktiskt lite Robinson-hinderbana över det hela, eller åtminstone försökte jag intala mig det. Tunnlarna är tillverkade av en jättelik spiralfjäder i metall som över överdragen med en gummiduk, och närkontakten med metall och händer-och-knän var sannerligen inte behaglig, kan jag ju säga nu när jag vet (ännu ett bidrag till det värdelösa vetandets galleri).

Men vi tog oss i mål allihop. Jag vred nacken ur led (nästan) i en av tunnlarna och Ingrid sträckte lårmuskeln, men lite svinn får man ju räkna med. Det hade kanske inte varit riktigt lämpligt att avsluta kursen med ett dödsfall, men en och annan idrottsskada hör ju liksom till. Man får kanske vara tacksam för att detta var en nybörjarkurs så att vi inte hade såna där vipp-hinder med. Det hade nog kunnat ta en ände med förskräckelse, men nu kom vi liksom undan med blotta förskräckelsen. Vår kursledare sa sen att vi allihop var färdiga att gå vidare till fortsättningskursen, så det känns ju lovande. Så fort låsningen i nackmusklerna har släppt så ska jag allvarligt överväga detta.

*Vi kom tvåa!

Cold blue sky gives me the innocense I need

Det blir visst inte mycket bloggat när man är så förkyld som jag. Nära-döden-upplevelser är ju rena skämtet, nejdå jag skojar bara. Men någon inspiration har inte riktigt velat infinna sig.
I söndags var vi på Österlen Lyser när det hade slutat att lysa. I Brösarp gick det flitiga människor och plockade upp drivor av utbrunna marschaller i svarta sopsäckar, i övrigt betedde sig Österlen precis som vanligt. Vi åkte till Ica i Gärsnäs och bunkrade vinjäst och klisterremsor till fönstren som om undergången var nära förestående. På vägen dit körde vi förbi en loppis i trakten kring Gyllebo, a k a Bermudatriangeln. Den hade inte öppnat än, så vi fortsatte till Gärsnäs för att handla förnödenheterna först, med hjärtat i halsgropen. För när man åker omkring i närheten av Gyllebo så är det fanimig kört. Där kör man alltid vilse, eller åtminstone gör vi det. Alla vägar går genom stora bokskogar och ser precis likadana ut och det kvittar om man svänger höger eller vänster eller fortsätter rakt fram, man kommer ändå aldrig dit man har tänkt sig. Det är en förbannelse som vilar över detta ställe.

Nu höll vi oss ståndaktigt på stora vägen och lyckades därför hitta tillbaks till loppisen när den hade slagit upp portarna. Där var vi långt ifrån ensamma, men vi ålade oss skickligt fram mellan köpsugna österleningar för att komma fram till böckerna, där man brukar få botanisera i hyfsat lugn och ro så här års när det inte är en massa sommargäster som har tröttnat på varandra och vill ha "något att läsa".
På den här loppisen var bokhyllorna så djävla ostrategiskt placerade, de stod precis när man hade kommit uppför trappan till andra våningen, så man blev hela tiden knuffad hit och dit av folk som skulle upp och ner. Hur tänker man här? Men böcker brukar inte ha någon hög status på loppisar. Eller det finns i huvudsak två kategorier av bokförsäljare på loppis. De som inte själva läser böcker i någon större utsträckning och därför inte tycker att böcker har något värde, och därför i det närmaste skänker bort böckerna (vi gillar den här kategorin). Eller de som inte heller läser böcker, men som tror att bara för att någon är intresserad av böcker så måste de (böckerna) vara värdefulla, och så trissar de upp priset (vi gillar inte den här kategorin). Ja, sen finns förstås den tredje kategorin försäljare, de som faktiskt läser och gillar böcker, men de sniker ju undan alla bra böcker åt sig själva (vi gillar inte den här kategorin heller).

Hur som haver så plockade vi åt oss varsin trave, betalade 80 kronor för 15 böcker (försäljare: kategori 1) och susade hemåt igen. Det kan ju inte direkt ses som en kraftansträngning, men resten av dagen låg jag på sofflocket som en död sill. Det här med att vara förkyld är djävligt överskattat om jag får säga min mening.

lördag 5 november 2011

Ulf Lundell lyser (med sin frånvaro)

Jag är asförkyld. Det är så djävla tråkigt, och att vara rastlös och febrig är en sjukt - ha ha - dålig kombination. Och vi som skulle åka och kolla på Österlen Lyser nu framåt aftonen, ett evenemang som vi brukar missa men i år faktiskt lagt på minnet.
Österlen Lyser är en händelse där byalag och köpmannaföreningar och folk i allmänhet i österlenska byar med självaktning går man ur huse och tänder facklor och marschaller och lyser upp i höstmörkret, och så tror jag det är lite tjo och glam och extra öppet lite varstans, och vi har sagt hur länge som helst att vi ska åka till Ica i Gärsnäs och bunkra saker som inte finns i vanliga Ica-butiker, typ vinjäst och klisterremsor för att täta dragiga fönsterrutor med. Så då kunde man liksom slå två flugor i en smäll, tänkte jag på den gamla goda tiden när jag fortfarande "hade hälsan", som (vi) gamlingar brukar säga. Men nu blir det inget med det eftersom det var i det närmaste övermäktigt att bara gå ner till potatislandet och gräva upp några knölar till middagen. Att sätta sig i en bil och åka ut i ett råkallt och dimmigt Skånelandskap kändes inte lockande efter den maratonloppsliknande insatsen.

Trist, för jag inbillar mig lite att Österlen Lyser skulle vara en fin upplevelse och vem vet, man kanske till och med springer ihop med självaste Ulf Lundell när han står någonstans och försöker fjutta eld på ett stämningsfullt stearinljus någonstans i trakterna kring Haväng?
Fast nu är det i och för sig dimmigare (både i skallen men framför allt utomhus) än i nyckelscenerna i De dimhöljda bergens gorillor, så det är nog inte så mysigt ändå. Och Uffepuffe sitter nog ändå bara hemma i sitt hus och kollar på reprisen på Böda Camping eller vad han nu kan tänkas ta sig för lite sådär i det fördolda när han inte måste vara svårmodig och djuplodande. Så jag stannar väl också hemma då, och fortsätter att hosta lungorna ur mig.

fredag 4 november 2011

LCHF my (fat) ass

Det är något skumt med LCHF, alltså det här tramset med Low Carb High Fat, eller för att uttrycka sig på svenska, proppa i sig en djävla massa fett och inget annat. Ingen potatis, inget ris, ingen pasta, ingen frukt, inga rotfrukter, däremot ska man vräka i sig mängder av smör, grädde, majonnäs, feta såser, kokosfett (använder NÅGON kokosfett till något annat än att göra ischoklad?) och en massa annat som går under det gemensamma samlingsnamnet "flöt".

Jag vet inte, men när jag var liten fick man lära sig kostcirkeln och att kolhydrater var bränsle till kroppen och att socialstyrelsen rekommenderade 6-8 skivor bröd om dagen. När jag läste cellbiologi på högskolenivå ett antal år senare fick man lära sig ungefär samma sak, det går att få ut energi ur både kolhydrater och protein och fett, men kolhydrater är det som kroppen har lättast för att spjälka (det där med 6-8 brödskivor om dagen var dock inget som nämndes i världens tjockaste och mest detaljerade bok, The Cell, Alberts et al., så det kan man kanske bortse ifrån). Men i övrigt, man börjar ju undra om vissa helt fundamentala saker helt plötsligt har upphört att gälla? Vad var det för ett djävla snille som kom på att man blir tjock av att äta potatis och pasta?

På 70-talet, när jag gick i skolan, fanns det kanske EN tjock person per klass, på sin höjd. Och då åt man väl för bövelen ris eller pasta eller potatis VARJE DAG. Man åt kalaspuffar och Skogaholmslimpa och sockrade på gröten och drack O'boy och ändå var folk i allmänhet inte speciellt tjocka. Nu är det snudd på att dagis, förlåt förskolor, här gäller det som sagt att inte trampa någon på tårna, som dristar sig att bjuda barnen på glass när någon fyller år i det närmaste skall anmälas till BRIS eftersom socker är ett djävulens påfund och ROTEN TILL ALLT ONT HÄR I VÄRLDEN och dessutom lika beroendeframkallande som heroin. Gud vad trött jag blir. Varför var det ingen som blev "sockerberoende" på 70-talet? Och varför blev man inte tjock och fick blodsockersvängningar utav bara helvete av allt potatismos och vit pasta och liknande som i det närmaste var stommen i varenda middag man satte i sig?
Kanske för att det bara fanns två tv-kanaler som visade program enbart på kvällstid och inga datorer och inget internet och inga enochenhalvliters läskflaskor och trehundragrams chipspåsar och en massa konstiga E-nummer och tillsatser i allting, och kanske för att folk inte bara satt på sina feta rövar och gjorde ingenting hela dagarna. KANSKE finns det ett samband här.

Ett jättekonstigt argument är att det ska vara så hälsosamt att äta LCHF. Sen när då? Förr åt ju folk riktigt smör och fett fläsk och sånt där, men tja, så djävla hälsosamt var det väl ändå inte? De fick ju propp och slag och blev åderförkalkade till både höger och vänster, och sedan dök det upp lättmjölk och salladsluncher och rekommendationer att man ska dra ner på fettet och så plötsligt ökade medellivslängden ett snäpp. KANSKE finns det ett samband här.

Jag känner några personer som håller på med LCHF på en helt fanatisk nivå, och de sitter och vräker i sig stora lass med smörstekt bacon och bearnaisesås och majonnäs och korkar igen sina blodkärl och liksom blänger snett när vi vanliga dödliga sitter där och tuggar i oss vår bleka pasta och kanske någon dödligt farlig rotfrukt, och det går liksom inte att föra en normal diskussion eftersom det hela tiden hänvisas till någon skum "forskning" som visar att alla andra har fel och dom har rätt. Och om detta kan man ta en titt här, men det går liksom inte att ta in några andra perspektiv på LCHF än den rent personliga (och tvivelaktiga) vinningen. Det är som en djävla SEKT där dom som inte är med oss är mot oss. Nej, det är något skumt med detta.

Jag tror att hjärnan blir så mättad av allt fett att tankebanorna liksom korkas igen helt av LCHF. Gå ner i vikt, gå upp i vikt, du blir dessutom hjärntvättad på köpet. Eller hjärnfettad, men det kan nog gå på ett ut. Nej, men om man skulle gå och ta sig en macka nu då.

torsdag 3 november 2011

156 säckar senare

Sådär, nu är all pellets nedburen i källaren och uppstaplad i pannrummet. Och inte ett ont ord utväxlades mellan oss under tiden. Nu kan vintern få komma, typ. Inte för att det gör mig någonting om den dröjer. Den kan faktiskt få hålla sig borta i evinnerliga tider om ni frågar mig. Så som det är nu, runt 10 plusgrader, är helt perfekt som både höst- och vinterväder. Vill man ha snö kan man väl åka till Norrland, herregud, man har väl bosatt sig i södra Sverige av någon djävla anledning och inte är det att tvingas pulsa fram i meterdjupa snödrivor som de senaste två vintrarna har varit så generösa med. Bort med sånt trams, från och med nu. JAMEN DÅ SÄGER VI DET.


Istid=no fun.

RÖV-DAG

Den här dagen har hittills inte serverat så värst mycket roligheter. Faktiskt inga alls när jag tänker efter.

1. Ont i halsen, nästan förkyld. Eller sådär så att det står och väger. Antingen väger det över och man blir genomjävelförkyld, eller så får man gå och vara halvförkyld i typ tre veckor för att det aldrig BRYTER UT. Kul att se fram emot vilket som.
2. Helvetesstressigt på jobbet. Kunder som vill ha material levererat helst innan det överhuvudtaget är tillverkat, ja, det ska till och med vara färdigtillverkat innan det finns råmaterial på lager. Blev kallad "bromskloss" idag.Vill mest sparka någon på smalbenet.
3. Var på apoteket och fick omotiverat närgångna frågor om vilken underlivstvål jag använde, och sen var det som att mitt svar inte var bra nog, utan då skulle jag bli påprackad Apotekets djävla intimolja, och det fastän jag sa att jag a. inte på något sätt led av obalans i underlivet, och b. har provat den där djävla intimoljan (okej, jag uttryckte mig inte direkt så) och inte tyckte den var något vidare. Jag var för övrigt på apoteket för att köpa VÄRKTABLETTER, inte för att få intima rengöringsråd.
4. Var och köpte hundmat. Innan har vi köpt en sort som heter Maxi Adult, för stora hundar, eftersom både den lilla och den stora hunden äter av varandras mat här hemma. Nu har den stora hunden fläskat på sig lite väl mycket, så då bestämde vi oss för att prova Mini Adult, för små hundar, innan vi tog till något så drastiskt som lightfoder. Men då kunde man väl inte köpa Minifodret i 15-kilossäckar eftersom man tydligen tycker att små hundar inte äter så mycket så att det är motiverat att sälja större säckar än 8 kg och då är kilopriset ett helt annat. Det vill säga mycket högre.
5. Kom hem, gick ut med hunden. Stötte på en granne som har en korsning mellan en Berner Sennen och en elefant, eller något liknande. Vi pratade, hundarna hälsade och var glada. Väldigt glada. Vet att denna granne sa för ett par veckor sedan att jättehunden precis varit skendräktig, men plötsligt såg jag Remus, tax med rätt att döda, liksom klättra som en katt uppför Bellas bakben i sin iver att få lägra henne, varpå grannen sävligt kläcker ur sig att Ja, hon löper lite...Jamen skaffa lite KOLL för fan.
6. Kom hem, skulle baka bröd. Öppnar en mjölpåse och det flyger ut saker med vingar från den. Jag antar att det är priset man får betala när man köper ekologiskt och obesprutat och kravmärkt, men det kändes ändå sådär. Jag bakar ju brödet själv för att jag inte vill ha några extra tillsatser liksom. 
7. Idag kom det pellets. Tre pallar som ska bäras från gårdsplanen ner i källaren och staplas där säck för säck, 156 säckar à 16 kg allt som allt. Detta gör vi cirka tre gånger om året och alla andra dagar säger jag att "nej, det är inte ett dugg jobbigt med pellets, det är ju bara några gånger per år". Men idag är det en av de där tre ödesdigra dagarna och då säger jag att jag HATAR det. Dessutom blir vi nästan alltid osams, för jag tycker att det är lika bra att ligga i som en räv så man blir klar nån gång, men min man tycker att man kan lägga in kaffepauser då och då. Om detta kommer vi nog aldrig att enas.
8. Klockan är inte ens 17.00 och det är redan mörkt. Vad fan liknar detta?

Röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt, Jesus älskar alla barnen på vår jord

Det lär väl inte ha undgått någon att ordet neger är ett stort no-no om man vill vara politiskt korrekt. Fast jag vet inte om jag tycker det är så himla mycket bättre när folk börjar flacka med blicken och undra vad de ska säga istället och försöka få "mörk" eller "färgad" att låta så himla avspänt och naturligt.
En gång sa en neger som jag jobbade ihop med, "du ska vara stolt över att du är svart", till en annan neger som också jobbade på samma ställe, men då blev den senare precis skogstokig eftersom hon inte såg sig själv som svart utan som brun. Ja herregud. Hur man än vänder sig har man röven bak.

För ett tag sen framkom det uppenbarligen är så värdeladdat att skoja om kinesers utseende så att kinapuffsförpackningen måste ändra utseende för att inte en miljard kineser inte ska härskna till och börja blänga snett på svenska godishyllor. Och nu är man uppenbarligen ute på hal is när det gäller indianer också, för att nordamerikas ursprungsbefolkning, som tydligen är en mer politiskt korrekt benämning, ska slippa associera svensk tv-underhållning till när den vite mannen kom med sina åskkäppar och sitt eldvatten och tog över hela Amerika.  Eller nåt.

Det här känns väldigt mycket som att sila mygg och svälja kameler. Allvarligt, har inte indianer värre problem att tampas med än att man i ett litet avlägset land tusentals mil därifrån använder uttrycket "inte ha alla indianer i kanoten" för att beskriva någon som är lite bakom flötet...eller hoppsan, vad säger fiskare som yrkesgrupp om detta uttryck? Och jag går väl inte omkring och hänger läpp för att kålrot heter "swede" på engelska, eller rättare sagt, om det hade varit mitt enda bekymmer här i livet så hade jag varit djävligt glad.

Om det åtminstone hade varit en indian som hade reagerat, men nähä, det var någon surmagad viting bosatt i Sverige som tyckte att rätt ska vara rätt och får man inte säga neger så ska man minsann inte få säga indian heller och kände sig manad att göra en anmälan till diskrimineringsombudsmannen. Jag blir så trött! Jag har sagt det förr, och de proxykränkta blir uppenbarligen bara fler och fler. För att citera gamla goda tiders Sune Studs och Grönlandsrockarna: Och alla löjliga lagar, lördagsstängt på systemet, men de verkliga problemen skiter dom i. Det hade i och för sig ingenting med proxykränkning eller hittepårasism att göra, men ändå. De verkliga problemen med rasism finns fan inte på svenska konditorier eller i seriealbumet Tintin i Kongo från 1930. Väx upp för fan.

onsdag 2 november 2011

Robinson-Ola

Det är hemskt många som googlar på "Robinson-Ola stammar" och så hamnar de här. Jag har ju bara skrivit ett enda pluttigt litet inlägg i detta ämne, och då var det inte ens det som var själva grejen.
Hur som helst så undrar jag varför i hela friden man googlar på "Robinson-Ola stammar"? Är det för att kolla om han verkligen gör det eller om det bara är som man inbillar sig? Eller hur tänker folk? Jag fattar ingenting.

Ola är dock fortfarande min favorit i årets Robinson, stamning eller ej. Han verkar vara en soft kille med glimten i ögat och hjärtat på rätta stället och så vidare. Ola borde vinna, tycker jag.

Och på tal om stamning så stammar även Adrian ibland, fast det blir inte lika mycket K-K-K-Claudius-stämpel över det hela när det handlar om en 2½-åring. Men hur som helst. Man ska ju inte lägga sig i när folk stammar, alltså inte hjälpa till och fylla i ord och sådär. Men det är fan SVÅRT att sitta och lyssna på någon som säger att han vill ha en-en-en-en-en-en-en-en-en-en...och så vidare i all oändlighet, man vill ju liksom bara starta en stor utredning: Men vad är det du vill ha? En kudde? En bil? En nalle? En smörgås? PEKA! Fast till sist räddade han sig helt skickligt på upploppet med ett Jagkanintesägadet och då blev det helt plötsligt befogat att reda ut det hela. Tyckte jag åtminstone.

Prinsen, en smart kille.

Var fan är den där djävla Lassie nånstans då?

Kom på en sak. Vi såg inte en enda kändis när vi var i Stockholm. Det var lite klent, tycker jag. När vi gick förbi Dramaten så öppnades i och för sig en dörr till en balkong på andra eller tredje våningen och ut klev en skäggig karl och tände en cigg. Det skulle ju kunna vara någon slags kändis, en demonregissör eller skådespelare, men de ser ju så djävla anonyma ut i vardagen så det ska ju fan känna igen dom. Och dessutom känns det nog mer sannolikt att det var en uttråkad vaktmästare som passade på att ta sig fem minuter i det fina höstvädret innan han fortsatte med sitt slit och släp i Dramatens dammiga (eller vad vet jag?) gamla lokaler. Vad man nu kan tänkas göra där, byta glödlampor i logerna och laga kulisser som välts omkull i vredesmod när lynniga skådespelare får utbrott under genrepet. Eller vad man nu sysslar med på Dramaten om man inte är kändis.

When you walk through a storm, hold your head up high and don't be afraid of the dark

Härförleden satt jag och slöläste hästannonser på Blocket, något som jag inte gör för att jag tänker köpa häst utan mer för att hålla lite koll på vad som händer i häst-Ankeborg nu när jag inte är sådär förfärligt aktiv längre. Blocket är en utmärkt källa till information, om man har gott minne (det har jag, oftast) och god fantasi (det har jag också, alltid). Jamen kolla, där är ju den där knäppa som vägrade ut sig och kastade av sin ryttare i ponnyallsvenskan, tror de verkligen att de ska få 60 000 för?...Jaså, hon hyr ut stallplatser nu igen, det var ju hemskt vad folk flyttar därifrån ofta, men hon har ju alltid varit en dryg fan så folk står väl inte ut längre än nödvändigt...Haha, där är ju det där fullblodet som blir helt galen så fort den får se en bil, och den kallar dom "trafiksäker". Hur kan han vara så dum att han tror att han får 10 000 för en shetlandsponny som varken är inriden eller inkörd? Nämen kolla, ska hon sälja DEN HÄSTEN som hon tyckte så mycket om? Åh vad sorgligt, undrar varför? Ja, sådär kan tankarna gå, fast nu kom jag visst ifrån ämnet lite.

På Blocket kan man inte bara köpa och sälja hästar utan även så kallade hästrelaterade tjänster. För ett tag sedan såg jag en annons för ett så kallat ridlekis, och det är väl inget fel i det, men hur tänker man när man väljer att kalla "det lilla stallet med de små ponnysen"* för "Stall Bock & Bus"? Det är säkert tänkt som lite tokroligt, men det är väl ändå aktiviteter som inte är särskilt önskvärda när det handlar om små barn utan någon större ridvana? Eller ens överhuvudtaget? Om man har ett litet barn som vill börja rida så föreställer man sig väl ett ställe med gulliga små ponnyer som är vana vid barn och trafiksäkra och som lunkar på i rätt sakta mak vad som än händer. Bock och bus är helt enkelt inte någonting man eftersträvar och den förälder som med berått mod vill skicka sina små oskyldiga barn till ett ställe där djävulens egna shetlandsponnyer bor borde få ett hembesök av soc.

I Höör finns det ett byggvaruhus som heter "Kvist & Knast"** och det är lite samma sak där. Det innehåller ju precis allt man INTE vill ha när man köper virke och det verkar ju rimma illa i marknadsföringskampanjer som innehåller ordet "kvalitet".

Jag har redan skrivit en gång om hur olämpligt det är att kalla sitt matställe för Café Bajonetten eller ett äldreboende för Valkyrian, så det behöver ju inte direkt upprepas. Jag anser även att det väcker illavarslande tankar om köttråvarans ursprung att döpa sitt matställe till Husses Kebab och häromdagen såg jag dessvärre en reklamlapp där man hade gjort tillägget "Husses Kebab - Stället med det lilla extra". Det lät mer som att skändade likdelar och självdöda råttsvansar ingick i dagens rätt än att det här var ett ställe som i det närmaste hade platsat i Guide Michelin.

Men man undrar ju vad nästa steg blir? Ättestupans Äldreboende? Brödraskapets Barnomsorg? Nazgûls Ridskola? Kom ihåg var ni hörde det först.

* SIC! Pluralformen av "ponny" är "ponnyer, ponnyerna"och ingenting annat, det har Svenska Språknämnden slagit fast för MILJONER år sedan, SLUTA OMEDELBART att skriva "ponnysar", "ponnisar", "ponnys" eller liknande, för det är felfelfel!
** För icke-skåningar så är en "knast" samma sak som en "kvist". Tror jag åtminstone.