Som nitroglycerin

Har läst Som nitroglycerin av Frida Moisto, en bok som min mamma tipsade om för jättelängesen eftersom den utspelar sig i Jönköping med omnejd, vilket är detsamma som mina gamla hoods. Sånt är ju alltid kul. Antar att biblioteken i dessa hoods har fått någon slags förhandsexemplar (det var i alla fall teorin som min bibbla hade), för jag har fått vänta rätt så länge innan den ens köptes in här.

Handlingen:

När stjärnadvokaten Niklas Bromander påträffas död i ett garage i centrala Jönköping får kriminalkommissarie Lisa Engström fallet på sitt bord. Utredningen väcker starka känslor då Bromander några år tidigare fått en polismördare frikänd. Lisa, ökänd på polishuset för sitt heta temperament, är den enda som uttalar högt vad alla egentligen känner - att Niklas Bromander bara fått vad han förtjänat.Kort därefter försvinner Bromanders äldsta dotter spårlöst och polisen börjar ana att allt inte står rätt till i familjen. När bilder på dottern, fastbunden och naken, dyker upp drar en intensiv polisjakt igång. Spåren leder till en samtalsgrupp för utsatta kvinnor. Är det någon där som bestämt sig för att hämnas? Eller finns hotet närmare än så?
Samtidigt brottas Lisa med sitt eget mörka förflutna. Någon vill henne illa. Att hon inte ska passa in. Aldrig känna sig hemma. Vreden växer inom henne. Och den vill ut.

Alltså, det fanns så mycket som jag INTE gillade med den här boken. För det första ser jag som extremt osannolikt att en person som överhuvudtaget inte har något som helst impulskontroll och typ börjar slåss för minsta lilla provokation, ens skulle klara intagningsproven till polishögskolan, ännu mindre göra någon form av karriär inom poliskåren. Okej okej, jag vet att detta inte är en dokumentär, och jag vet också att till exempel Saga Norén (länskrim, Malmö) inte heller är speciellt sannolik som polis. Men två fel gör inte ett rätt. Dessutom tycker jag det är inte så lite tröttsamt med alla dessa poliskaraktärer med ett extremt mörkt förflutet som de till varje pris absolut inte ska låtsas om eller förhålla sig till på annat sätt än att begrava sig i arbete och alkohol. För det andra så tycker jag inte direkt att det ligger nära till hands att en person som har ett så nattsvart förflutet som Lisa hux flux skulle bli handlöst förälskad/attraherad av någon, och det jag tycker inte heller det känns sannolikt att en person som blir avfärdad och avsnäst i den omfattning som Jonas blir skulle fortsätta vara så satans intresserad av en så genuint otrevlig person som Lisa. För det tredje så blir det nästan lite löjligt när exakt ALLA karaktärer (okej, något litet undantag finns väl) antingen har varit utsatta för misshandel, våldtäkt eller andra former av övergrepp i barndomen eller i nuet, eller så är de veritabla as på ett eller annat sätt. Eller båda delarna. Det finns liksom ingen som är normal utom möjligtvis Johansson, men han är ju helt osannolik han också eftersom alla omkring honom är så djävla knäppa i huvudet och han aldrig blir förbannad på någon. Känns ju inte speciellt troligt. Och för det fjärde så är det OMÖJLIGT att hålla på och dyka och springa för livet och slåss och hålla på om man både har hjärnskakning och brutna revben och Gud vet vad för mer skador (det blir också väldigt löjligt och tröttsamt när Lisa beter sig som en liten unge och absolut inte ska ta emot någon vård eller hjälp eller så, om hon nu är så djävla bra på att "dölja sitt mörka förflutna" så kan hon väl för fan BITA IHOP även om hon inte gillar sjukhus?).
Såatteh, NEJ. Den här berättelsen tilltalade mig inte alls. Osannolika karaktärer och intrigen kändes som en skrivbordskonstruktion, och det var inte ens någon speciell igenkänningsfaktor av mina gamla hoods (att bara rabbla en massa stadsdelar ger i alla fall inte den känslan hos mig, jag saknar miljöbeskrivningar). Den här boken får en bristfälligt utförd polisutredning av fem möjliga.       

Till stallet istället, v18, pt1

Förra veckan blev det bara ett ridpass för när fredagen kom var jag slut som artist efter en megastressig vecka, plus att det var SKITVARMT och jag hade faktiskt noll lust. Då är det ju bra med drop in där det bara är att inte dyka upp när man känner på det sättet. Fast jag ångrade mig såklart lite. Vet ju att om jag bara tar mig i kragen och ger mig iväg så blir det bra 99,9 % av gångerna jag tycker det känns motigt. Men men. Nu åkte jag hem och städade i hönshuset istället. Det var också trevligt.

Men igår var det alltså dags för vanliga gruppen och jag hade Pojken som vanligt. Men han kändes inte som vanligt. Han var jätteseg och det kändes som att jag hade hundra kilo i varje hand plus att han kändes lite flåsig. Seg kan han visst vara, men han brukar inte flåsa, det gjorde han inte ens när han var ny och verkligen inte hade någon ork. Hoppas att det inte är något fel på honom.
I alla fall: Vi red en övning med bommar, för nu är vi inne i nästa hoppblock. Övningen var: först bomserie, sedan trava enstaka bommar med lite svåra vägar dit, lite som att rida en bana fast med bommar istället för hinder. Det gick väl rätt så bra, men Pojken har svårt att se det där med banor. Han gör en sak och sedan tror han att han är klar, och när man är klar får man ju vila, det är sen gammalt. Så det gäller ett jobba för att hålla igång honom för minsta tendens till att inte driva aktivt tar han som ett tecken på att det är okej att stanna, och det kan gå rätt så tvärt. Haha.
Nöjdast är jag dock med framridningen och högergaloppen som han bara flöt in i och sedan satt jag bara där och galopperade varv efter varv på en volt och han gick i riktigt fin form och utan tendens att vilja bryta av (och inte heller tendenser till att vilja bocka och sticka, tack så mycket). Vänstergaloppen var lite tjafsigare, men det är ju hans jobbiga varv så det är ju vad vi har att jobba med. To be continued med andra ord. Efter ridningen skulle hästarna få gå ute i hagen över natten, och naturligtvis skulle ponnyerna gå i den hagen som är längst bort från stallet, så jag och en till fick en rejäl promenad efter ett rätt så svettigt ridpass. Vi kom överens om att nästa gång ska vi rida barbacka ner till hagen. MYSIGT! Mvh ponnytjej_68:a 

It's raining men, närå, VATTEN

Vaknade i lördags morse av detta ljuvliga ljud: regndroppar som smattrar mot fönsterblecket. Minns inte när det regnade senast, men det känns som månader sedan. Och vad man verkligen, verkligen inte vill ha är ju ytterligare en sån där varm och regnfattig sommar som 2018, och med en så ovanligt varm och ovanligt torr vår som 2019 så är det ju inte utan att man blir orolig. Men helgen levererade verkligen med regn från snudd på arla till särla! Kände mig utomordentligt nöjd med sakernas tillstånd, trots att jag tillbringade 6 ofrivilliga timmar utomhus igår i sagda regn och var dyngsur och genomfrusen när jag kom hem (fast då har man ju sina förnämliga kaminer att elda i så jag var inte ett dugg ledsen egentligen).

Och i lördags fick jag åtminstone delar av potatisen i jorden. Förra året var jag av olika skäl typ sist i Sverige med att sätta potatis. Det blev såklart skörd av det ändå, men inte direkt så att man kunde stoltsera med några himla primörer. Åkte också till en plantskola och brände pengar. Vi har bestämt oss för att ta bort ett gammalt plommonträd som står bredvid uteplatsen, eftersom det kommer cirka 4 plommon på det per år plus att det skjuter tio miljoner rotskott som företrädesvis letar sig upp i fogarna mellan plattorna. Men det är ju alltid trevligt att ha ett träd som skuggar en när man sitter och avnjuter ett glas vin och en deckare under varma dagar på semestern, så vi bestämde oss för att plantera ett valnötsträd som ersättare. På den plantskolan jag var på så kostade ett valnötsträd 895 kronor och då fick man en 120 cm lång spikrak pinne med noll sidogrenar. Det kändes inte riktigt som att man fick valuta för pengarna där så jag ska sondera marknaden, alternativt tänka om.  Köpte istället hallonbuskar och kryddväxter för ungefär lika mycket som en valnötspinne kostade och kände mig nästan som ett fall för Lyxfällan, men eftersom jag fick ut hela mars' månads cirka 70 timmars övertidsersättning nu på aprillönen så kände jag mig berättigad att slösa. Har ni förresten tänkt på att man aldrig ser att folk som är med i Lyxfällan har bokhyllor med böcker i sina hem? De verkar mer gilla inredningsstilen med bokstäver med CARPE DIEM och AMOR VINCIT OMNIA och sånt.

PS: och på tal om inredningsstil. Ni vet såna där foton som tas på ens barn varje år på dagis och i skolan? Min syrra har tre barn, hon ramade in porträttfotot i A4-storlek på var och en vartenda år och hängde upp det i sitt sovrum. Det var fan helt obehagligt och såg ut som om hon var föreståndare för något ondskefullt barnhem i en skräckfilm med cirka 800 hämndlystna ungar som när som helst skulle kunna få för sig att mörda en i sömnen. Jag är ju generellt MOT renoveringar för sakens egen skull, men ingen var gladare än jag när min syrra blev sambo och de bestämde sig för att göra om lite så att det "skulle kännas som bådas hem". Kommer dock aldrig att erkänna detta offentligt, eller ja, nu gjorde jag ju precis det i och för sig. DS.

Doesn't time fly when you jobbar röven av dig?

Alltså, det är ju snart maj? Varför har ingen talat om det för mig? Va? Va? Va? Blev helt chockad när jag insåg att det fan är VALBORGSMÄSSOAFTON nästa vecka. Hoppas nu på att det kommer regn i helgen som utlovat, så det inte blir en massa gräs- och skogsbränder. För elda ska väl folk göra ändå antar jag, oavsett om det är kruttorrt i markerna. Brr. Har svinmycket respekt för eld och fattar verkligen inte hur folk kan tycka att det är spännande att åka och kolla på en skogsbrand. Jag får ångest bara av att tänka på det och vill omedelbart befinna mig tusen mil därifrån. Oklart varför det är så, för jag har mig veterligen inga eldrelaterade trauman i bagaget. Men så är det i alla fall.

Idag är det lön! Jobbade så mycket övertid i mars att jag denna månaden fick ut mer efter skatt än vad jag har i lön innan skatt. MEN OJ VILKA BEKYMMER och poor little rich girl, tänker kanske ni. Det tänker jag också. Samtidigt är jag lite missnöjd över att jag liksom har missat halva våren p g a jobb, jobb och åter jobb. Känner mig som Askungen. Eller snarare som stackars Boxer i Animal Farm, för någon bal är sannerligen inte i sikte, och det är jag evigt tacksam för eftersom det skulle vara ett större stressmoment än något annat i detta livet tror jag (Boxers öde var ju tyvärr inte heller så eftersträvansvärt).



Jag på jobbet

Men nu vänder det kanske? Har ju haft en hel ledig dag denna månaden (i torsdags) och planerar dessutom att jobba hemifrån på tisdag, för då jobbar vi bara (åtminstone i teorin) halv dag, och sen är man ju ledig på onsdagen. Så då blir det ju lite slappt, tänker jag. Är ju viss skillnad på att sitta i mjukisbyxor hemma i soffan och maila och prata med folk via Skype jämfört med att springa omkring som en dåre mitt i smeten och hetluften på jobbet (om än också i mjukisbyxor). Och sen ska jag vara ledig på både onsdagen och fredagen kring Kristi Himmelsfärd. Maj kommer kanske att bli en riktig toppenmånad? Vi får väl se hur det här går. Man är ju såkallat oumbärlig dårå. Jobbar hårt på att förändra den biten, men det är inte lätt när man är en av få som har jobbat länge på ett ställe och nästan alla andra är nya. Nu måste jag by the way jobba, hejdå.

Till stallet istället, v17, pt1

Igår var det ju teori och det kändes konstigt på många sätt att åka till stallet. Dels för att det var annandag påsk, vilket borde betyda ledigt även för ridlärarna men i vår klubb är det inte heligt med röda dagar utan verksamheten rullar på ändå. Dels för att det p g a tidigare nämnda annandag påsk kändes som söndag, och söndagar är ju inte en dag som man vanligtvis åker till stallet på. Och slutligen kändes det lite avigt att åka till stallet i sina vanliga gamla paltor istället för ridkläder, och se sina ridkompisar klädda i sina vanliga gamla paltor istället för ridkläder. Sen kom Karin, i ridkläder, och beordrade hjälm och handskar på för nu skulle vi tömköra. Så det gjorde vi, och det var svårt men kul. Jag ska inte påstå att jag aldrig har tömkört förut, för jag tömkörde mitt gotlandsruss en hel del när jag körde in honom, fast det är ju tusen år sen nu. Plus att syftet med den tömkörningen bara var att vänja honom vid sele och tömmar, inte att arbeta honom från marken.
Nuförtiden saknar jag det självförtroende jag en gång haft* och såg mig som helt nollställd när det kom till tömkörning. Tyckte det till en början var assvårt att hålla reda på både tömmarna och hur man höll händerna och var man var placerad i förhållande till hästen och hur man skulle flytta sig för att få hästen att flytta sig, och efter några varv på volten så blev jag helt snurrig i huvudet. Men det var kul att testa, jag skulle gärna göra det fler gånger.


* När jag fick mitt gotlandsruss var jag cirka 12 år. Hade ridit ett par år på ridskola samt läst en massa böcker om tjejer som fick egna hästar (företrädesvis såna som ingen annan människa kunde närma sig men de fick förtroende för just den här tjejen som därför kunde rida in hästen och ett par kapitel senare vann de mot alla odds en jättesvår hopptävling), så jag tyckte väl att jag kunde det där? I de där böckerna lyste föräldrarna med sin frånvaro, eller möjligen försökte de sätta käppar i hjulet för de hästtokiga tjejerna genom att kräva att de skulle läsa läxor istället för att vara i stallet, eller följa med och hälsa på någon tråkig faster just den dagen som den jättesvåra hopptävlingen var. Såna var väl i och för sig inte mina föräldrar, men de tyckte uppenbarligen att det var helt rimligt att ett barn ansvarade för skötsel och fostran och utbildning av en hingst som varken var riden eller körd tidigare. Tur (för mig, annars hade jag väl aldrig fått någon ponny) att ingen hade något välutvecklat riskbaserat konsekvenstänkande på den tiden. Kanske också tur att jag överlevde?

Påsken 2019

Jaha, nu går påsken 2019 snart ut genom dörren för att aldrig mer återvända. Det har varit en helt okej påsk. Påsken är nog min favorithögtid för den är så kravlös. Man måste inte umgås, det går bra att bara hänga hemma och så får man äta en massa. ME LIKE, som ungdomen skulle uttrycka det hela. Men på grund av att den här våren har varit rätt så kämpig så har jag känt mig SLETEN. Vill göra en massa saker som jag inte hunnit innan, men nu när jag haft tid så blir jag istället stressad för att jag tycker att allting tar sån djävla tid. Vill ju även ha tid att ligga på sofflocket och inte göra ett piss och det går ju inte riktigt ihop sig. På grund av detta får påsken 2019 alltså bara betyget helt okej och inte helt OUTSTANDING. Taskigt, för det är ju inte påskens fel att jag har närt en narcissist vid min barm (nu orkar jag inte länka till det inlägget en gång till, ni som inte fattar får helt enkelt bläddra bakåt i tiden).

Vad har jag då gjort? I torsdags var jag ledig. Då gjorde jag inte speciellt många knop. Städade, påtade i trädgården, tittade ikapp på Robinson. På fredagen var jag i stallet och tittade på en hopptävling. Solen sken, jag hängde i solen och drack kaffe och åt kexchoklad. Det var extremt vilsamt att bara vara publik och inte behöva ha ansvar för någonting överhuvudtaget. Fast jag fick hjälpa till vid prisutdelningen och hålla brickan med rosetter. Det överlevde jag ju.
Lördagen: baxade fram kompostkvarnen och malde ner en djävla massa grenar till flis. Det blev cirka en kubikmeter flis av Gud vet hur många grenar som främst kom från ett jättegammalt mirabellträd som vi sågade ner för ett tag sedan. Finns fortfarande massor av grenar kvar att flisa, men detta tog cirka fyra timmar och sen tyade jag inte mer. Resten av dagen satt jag i trädgården och läste. Har nu skaffat mig en präktig röd bonnabränna.

Söndagen: Sov länge (för att vara jag), masade mig sedan ut i trädgården och rensade ogräs samt städade och gjorde fint till hönsen och vaktlarna. Sen åkte vi på loppis som idrottsföreningen här i byn hade. Jag tycker alltid loppis är en jättebra idé tills jag kommer dit, för då blir jag dödstrött och irriterad av att trängas med folk och lyssna på barnskrik och bli knuffad hit och dit. Hittade en gammal kista som var nästan exakt likadan som den som min farmor hade när hon var ute och tjänade piga för hundra år sen (ganska så exakt faktiskt) och som nu står i den övre hallen härhemma, fast den här var kanske en fjärdedel så stor, och jag kände att DEN ville jag ha. När jag kom tillbaks med min man i släptåg (för vi är rätt så petiga med att vi inte ska köpa utrymmesmässigt stora grejer utan att först rådgöra med varandra) så fick jag istället bevittna en kärring pruta ner den från 250 till 150 kronor. Min man tröstade mig med att den ändå inte var så gammal som hon ville ha det till (det fattade jag också för det stod 1952 målat inuti den, men MODELLEN var ju precis som farmors och det var det som var grejen). Jag tröstade mig med att köpa en gammal spånkorg istället. Sen kom vi hem, jag tänkte att jag skulle kolla på Netflix men då funkade inte det. Internet till tv:n funkade inte heller. Höll på att få ett NERVÖST SAMMANBROTT, men det visade sig att när min man hade satt nätverkssladden i fel uttag när han flyttade routern från hallen in till vardagsrummet där han av någon anledning tyckte att den skulle stå istället. Sen funkade Netflix LIK FÖRBANNAT inte, för då skulle Smart Hub uppdatera sig. Ja, men det går väl över? Tröttsamt hur som helst. Hatar teknik som inte är medgörlig.
 
Idag? Vad har hänt idag? Har rensat ogräs och grävt upp de avläggare som jag gjorde på krusbärsbusken i höstas och planterade dom vid hönsgården. Grävde även upp humleskott och planterade även dessa vid hönsgården, plus rensade bort en massa björnbärsskott. Sen planterade jag om lite purjolök och brysselkålsplantor. Lagade sedan en påsklunch, lite sent kanske men bättre sent än aldrig, och så åt vi den medan vi tittade på ett avsnitt av Killing Eve (HBO, rekommenderas) och nu har min man gått ut för att byta till sommardäck och jag ska baka bröd och slappa lite innan det är dags att åka till stallet. Idag är det teori så det lär inte hända något spektakulärt, men det vet man ju aldrig.

Det var påsken det. Fattar inte riktigt att det är valborg och första maj redan nästa vecka? Ja, det gör ju inte det minsta ont. Mera fyradagarsveckor till folket.

Outsidern

Ja, så kom äntligen dagen då jag kunde sätta tänderna i Outsidern av Stephen King, en bok som jag köpte i höstas och väl tänkte att jag skulle ägna mig helhjärtat åt under julledigheten. Julen varar ju till påska, det är sen gammalt. Nä, men först var det bibblan som levererade det ena 14-dagarslånet efter det andra som jag kände att jag fick prioritera. Och sen var det hela den här soppan med Narcissus som gjorde att jag inte var på topp, och när det gäller läsupplevelser med Stephen King så vill jag nog vara det. På topp alltså, och inte låta en fantastisk stund besudlas av typ ens träliga vardagsbekymmer.

Handlingen:

Terry Maitland – även kallad Coach T – är något av en lokalkändis i Flint City. Alla känner den omtyckte basebolltränaren, som håller i stadens juniorlag och tränar ungarna i high school. Därför blir chocken extra stor när Terry blir arresterad inför publik och under stor dramatik vid en basebollmatch på den lokala arenan. Han anklagas för ett fasansfullt brott: sexuella övergrepp och mord på en elvaårig pojke.

Ett dussin vittnen säger sig ha sett Terry tillsammans med pojken eller nära brottsplatsen samma kväll. Men själv svär Terry på att han befann sig någon helt annanstans. Polisens utredare Ralph Anderson och den ambitiösa distriktsåklagaren Bill Samuels är dock övertygade om att de fått tag på rätt man och vill se honom i elektriska stolen. I staden sprids lynchstämningen samtidigt som Terrys fru och barn gömmer sig i hemmet.

Men det dyker upp märkliga inslag i utredningen som inte går att förklara, och Ralph Anderson tvingas till sin förfäran inse att historierna inte går ihop. Lika säkert som bevismaterialet mot Terry tycks vara, lika vattentätt är det alibi som basebolltränarens advokat presenterar. Kan en människa befinna sig på två olika platser samtidigt? När Ralph väl vågar ställa de rätta frågorna inser han att de krafter som satts i spel inte har någon naturlig förklaring – och att ondskan som ligger bakom det fruktansvärda mordet fortfarande är lös.

Jag gillade den här boken. Såklart. Jag säger inte att jag gillar exakt ALLT som Stephen King har skrivit, men närapå. Så jag är nog rätt så partisk. Jag kan ändå tycka om den här berättelsen att den kändes lite småseg och onödigt detaljerad i början, och det var väldigt många karaktärer att hålla ordning på. Men sen blev det spännande à la Mr Mercedes-trilogin även om själva upplösningen kanske var i tamaste laget med tanke på att det tog över 600 sidor att ta sig dit. Den här boken får ändå (eftersom jag är partisk) fyra skarpladdade Glockpistoler av fem möjliga.

Skuggan av en dotter

Igår när jag var på bibblan så nappade jag åt mig Skuggan av en dotter av Elena Ferrante från precis-tillbakalämnat-hyllan. Inbillar ju mig att böcker som andra lånat på något sätt skulle vara en garanti för att de är bra, men så var det i alla fall inte med den här. Handlingen:

Leda har för en tid sedan gått igenom en skilsmässa och lever för sitt arbete som engelsklärare, när hon inte ägnar hon sig åt sina två döttrar. När dessa är stora nog att flytta hemifrån väljer de att förena sig med sin far som är bosatt i Kanada. Leda fasar för att bo själv och tror att hon ska lida av ensamhetens gissel. Tvärtemot vad hon föreställer sig, blir ensamtillvaron en befrielse och hon känner sig helt enkelt lättad över att slippa ansvaret. Leda beslutar sig för att åka på semester vid havet, till en liten badort i södra Italien för att riktigt rå om sig själv. Men efter några dagars avkoppling i lugn och ro börjar saker hända som hotar hennes jämvikt. En skrikig och påflugen familj gör entré på stranden och de gör hotfulla utfall mot de övriga badgästerna. När ett av barnen i famljen tappar sin docka på stranden utlöses en räcka händelser som överskuggar hela semestervistelsen. Leda börjar rannsaka sig själv och de val hon gjort som maka och mor, kanske inte alltid vad man förväntar sig av en mamma.

Och eh, nä, jag vet inte. Tycker mest den var tråkig och deppig. Karaktärerna var generellt osympatiska och det hände väl egentligen inte ett skit. Den här boken får en skrumpen pinjenöt av fem möjliga.

I döden för dig

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: I döden för dig av Mian Lodalen och Maria Ahlsdotter. Det kom lite oväntat, för när jag läste handlingen så kändes det verkligen som något som var helt i min smak, hör bara:

Det är mycket som inte står rätt till i Smultronkullen, men de flesta barn sover åtminstone inomhus. Det gör inte Nina. Hon sover på balkongen. Inne i lägenheten bryter nämligen Ninas styvpappa långsamt ner familjen. Om Nina ska ha en chans att överleva vintern måste han försvinna. På balkongen bredvid Ninas finns Onni. Genom ett litet hål i betongen spirar en hemlig kontakt som snabbt utvecklas till en nära vänskap. Onni visar sig vara den Nina behöver för att nå sitt mål. Men han är också beroende av henne för det han själv måste avsluta. När Onni och Nina oväntat får sällskap av skolans gränslösa tvillingpar så inser de att allt snart kommer att bli på dödligt allvar. Frågan är bara vem som måste dö?

Men alltså, jag vet inte riktigt? Det är något i berättelsen som jag inte riktigt kan sätta fingret på men som gör att den känns lite för konstruerad och inte riktigt griper tag. Det är ju inte som att handlingen på något sätt är orealistisk, men karaktärerna blir liksom inte levande för mig och efter drygt halva boken så kände jag att nä, jag skiter faktiskt i hur det går. Och då blev den ändå kallad typ "en välskriven och gripande bladvändare" i någon recension som jag läste. Men det var väl nån som inte tyckte som jag dårå. Den här boken får en stulen pizza av fem möjliga.

Stormvarning

Har läst Stormvarning av Maria Adolfsson, som är en fristående fortsättning på Felsteg, som jag läste för ett tag sedan och tyckte mycket om. Gillar karaktären Karen Eiken Hornby, som är mänsklig och utvecklas och påverkas av det hon varit med om (till skillnad mot alla manliga superhjältesnutar som efter tiotusen traumatiska händelser bara är fortsatt stentuffa hårdingar som dricker whisky och möjligen har ett krossat hjärta som de absolut inte vill tänka på eller tala om).

Stormvarning handlar om det här:

 

Det är juletid när en man hittas död på Doggerlands nordligaste ö Noorö. Karen Eiken Hornby kastar sig in i utredningen, lättad över att slippa julfirandet. När ytterligare ett mord sker framträder kopplingar till ett lokalt whiskydestilleri, men Karen oroas mest över om hennes lindrigt laglydiga släktingar är inblandade. Det blir en svår balansgång mellan hennes privata jag och rollen som polis.

 

Jag gillade den här boken också. Själva berättelsen är väl rätt så klassiskt uppbyggd, men jag gillar som sagt karaktärerna, jag gillar också att hela Doggerlandskulturen, som, trots att den är påhittad, liksom så självklart tar plats och infogar sig helt naturligt. Spännande, möjligtvis kanske något onödigt detaljerad. Känner att jag liksom kan överleva utan att få beskrivet hur en osttråd från en bit pizza löper dras ut och sedan bits av. Men det är petitesser. Den här boken får fyra rejäla glas whisky av fem möjliga.

Till stallet istället, v16, pt1

Nä, jag var ju så extremt opepp på ridning igår att jag mest av allt kände för att stanna hemma och läsa ut min bok som jag bara kommit halvvägs igenom och måste lämna tillbaks på bibblan senast imorgon, går ej att låna om. Men så kan man ju inte tänka, så jag drog på mig ridkläderna och åkte iväg. Motvilligt. Hoppades att det som av något mirakel skulle stå något annat hästnamn än Pojkens bredvid mitt på tavlan där det står vem som ska rida vad, men det gjorde det förstås inte. Väldigt oklart varför det ens skulle stå någon annan häst på mig när Karin har sagt att jag får rida Pojken tills jag själv säger att jag inte vill längre och det har jag ju inte sagt att jag inte vill, för jag VILL ju rida honom. Fast inte om han ska vara konstig och knäpp och bete sig som en djävla arab (OBS, hästrasen menar jag nu, måste man kanske tillägga så att inte Jimmie Åkesson börjar höra av sig för att fiska röster. Hör du det, Jimmie? Du har inget här att hämta) och se spöken överallt och sticka iväg för ingenting. Orkar ej med sånt.

Tog inga sporrar för att se om det kanske är det som gör att han inte har varit sig själv. Pojken är alltid mysig att hålla på med i boxen, och så har han ju den gölligaste lurvmule man kan tänka sig. Har väldigt svårt för att låta bli att pussa på honom fastän han själv inte är så himla road av det. Gissningsvis för att i princip varenda människa han möter är på och ska kommentera och pilla på hans lilla mustasch.



ÄLSK!

Naturligtvis skulle vi rida ute också. Och inte bara ute i paddocken utan ut i skog och mark skulle vi, fast bara i skritt och trav med en ridlärarpraktikant på cykel i täten, och det gick bra. Sen kom vi tillbaks till stallet och galopperade på stora utebanan, den är ungefär fem gånger så stor som en normal ridbana och det var ganska kaotiskt, men Karin hade organiserat så att jag och en till skulle rida lite mer tillsammans för Pojken gillar ju när han kan haka på andra. Så det gick också bra. Han stack inte, ingen tendens till att vilja bocka och galoppfattningarna blev faktiskt superfina. Han kändes faktiskt snarare lite lat än motsatsen, men jag vill ju hellre ha honom sån än känslan av att man sitter på en nyväckt Smaug. Sedan gick vi in i ridhuset och red bogen in och det gick rätt skapligt för att vara vi.
Såatteh, jag vet inte riktigt. Pratade med Karin och hon sa att han varit helt APATISK på första lektionen, och det var han ju inte nu. Men lugnare än han varit på länge. Jag hoppas det beror på att han har stört sig på sporrarna. Karin tror att han är trött i hjärnan och håller på att hitta sig själv. Så är det kanske också. Vi får väl se.

Nu blir det nog inte mer ridning denna veckan, för på fredag är det långfredag och då blir det nog ingen drop in-ridning på eftermiddagen för det ska vara klubbtävling i hoppning på förmiddagen. Och nästa måndag har vi teori. Men det kanske är bra med lite paus ändå?

Dassigt värre

Jamen man har ju liksom gjort någon form av karriär ändå. Blivit lite chef och så. Det var inte direkt självvalt om man säger så, jag har aldrig haft någon uttalad längan efter detta steg i karriären. Fast själva ansvaret har jag haft ändå, och då är det ju enklare att också få mandat att få styra upp istället för att behöva ta det via någon annan, så helvetes bökigt och omständligt och sen blir det ändå inte som jag vill. Så jag känner mig helt okej med den biten (i alla fall sedan jag blev av med Narcissus, vars person i kombination med fenomenet "personalansvar" får Dantes inferno att framstå som rena rama lekstugan). Gör heller ej jätteont att få betalt för att ha detta ansvar.

Men ibland får man lite märkliga arbetsuppgifter. Som till exempel igår, när vårt toalock gick sönder. Vet inte hur man gör på andra företag, men antar att det finns någon slags vaktmästare som man kan ringa när sånt här uppstår? Här finns i alla fall ingen som har den rollen utan det blir den som upptäcker felet som äger problemet. Därför får man till exempel även äran att rensa avlopp, plocka bort döda råttor i fikarummet och lite annat smått och gott. Så varför skulle inte självaste laboratoriechefen ge sig ut på jakt efter ett dasslock när det gamla plötsligt lossnade (inte ens alla kungens hästar och alla kungens män kan reparera ett plastfäste som har spruckit och olyckligtvis har jag inte heller tillgång till Carl XVI Gustafs samlade personalstyrka).  Man har ju ändå ansvar för arbetsmiljön och det är väl ovärdigt att inte kunna gå på toa på arbetstid. Susade alltså iväg till ByggMax och köpte ett billigt toalock på ingen tid alls. Kom tillbaks, monterade det på nolltid och upptäckte då detta:

.
Jaha, men det är väl bara att trycka ner, tänker kanske ni. Det tänkte kanske vi också, men om man gjorde det så lossnade sitsen från sina fästen. Värdigt. Not. Åkte tillbaks till Bygg-Max i ilfart, krävde (och fick) pengarna tillbaka och sen for jag i vredesmod till ett snofsigare ställe och belastade budgeten med stans dyraste djävla dasslock. Med inbyggda stötdämpare så att det inte ska smälla när man stänger och specialdesignat så att det ska vara lättstädat (antar att vår städerska kommer att bli glad nu?) och Gud vet vad för andra finesser som man kan bygga in i detta, men jag antar att någon säljare i VVS-branschen skrattade hela vägen till banken.

Kom tillbaks till jobbet och var SKITSTRESSAD p g a att jag hade en dansk chef (inte min men en annan på samma nivå) plus en ny medarbetare på oväntat besök och de ville att jag  skulle visa dom anläggningen och verksamheten, och detta samtidigt som jag skulle vara på ett annat möte. PLUS montera ett djävla dasslock då, men det skulle väl inte ta så lång tid. Tänkte jag och packade snabbt upp det snudd på juvelprydda locket och då visade det sig förstås att det var tusen miljoner skruvar och muttrar och packningar och grejer som skulle pysslas ihop innan det ens skulle bli tal om att inviga hela härligheten med en rejäl kisspaus.

Nu var goda råd dyra och danskarna stod i hallen och trampade och ville ha uppmärksamhet, men det vet ju alla att det bästa sättet för en nyanställd att komma in i gänget är övningar på temat TEAM BUILDING, så jag delegerade helt sonika detta delikata uppdrag till dom. Helt gratis dessutom istället för att de skulle åka iväg till någon dyr konferensanläggning och bli jagade runt av någon glättig KICK ASS COACH. Det var kanske inte riktigt det de hade förväntat sig av besöket i Sverige, men nån nytta ska man väl ändå ha av att vara chef och kunna få peka med hela handen när det som bäst behövs. Sedan bjöd jag på kaffe och rundvandring. Arbete först och nöje sen, är det inte så man brukar säga?

Ändå rart av dom, tycker jag.

Till stallet istället, v15, pt2

Nä, men det är väl HELVETE vad det inte går bra med Pojken just nu. Var och red i fredags och det var en jätterolig övning där man red mellan koner där man skulle göra halt eller övergång eller galoppfattning eller något annat. Älskar såna övningar där det liksom händer grejer hela tiden. Men Pojken var jättespänd och konstig. Visst, vi var utomhus och det blåste lite, men han är inte speciellt tittig av sig och jag har ridit honom ute förr utan att han har reagerat. Prickponnyn var med och for iväg en gång, men det är ju liksom lite mer förväntat att han ska göra det och det var en gång och sen var det inte mer med det. Men Pojken? Först gick det ändå rätt bra, vi red i skritt och trav och galopperade något varv och sen kom vi för nära en annan häst så jag bröt av och skulle sen göra en ny fattning och då stack han och bockade. Sen fick han för sig att han det var något jetefarligt i ena ändan av paddocken och passade på att sticka där också. Och sen gick det nästan inte att få ut honom på spåret i den änden. Sen gjorde vi galoppfattning från skritt och dom gick i och för sig BRA, men jag fick sitta emot som bara den för det kändes som att han var på väg att dra ner huvudet hela tiden. Såatteh, NJA? Detta är inte likt honom. Vet inte om det är att han har börjat få mer kraftfoder eller om han bara protesterar eller om han kanske har ont någonstans? Ska prata med Karin om detta, för man vill ju inte pressa honom till någonting om nu detta handlar om det senare. Och om det är en protesthandling kan ju någon som är lite yngre och tuffare hellre ta den konflikten, tänker jag. Är ju ändå 50+ och det vet ju alla att om man ramlar av NU så är det minsann inte bara att sätta sig upp och fortsätta som om ingenting hade hänt utan man slår sig halvt fördärvad. Har ej lust med detta.
MVH: Mesig_68:a.

Är grymt osugen på kvällens ridpass, men man måste ju ta sig samman. Tänker att det bara handlar om komfortzonen. Tänker att Ludger Beerbaum är ju skitgammal (eller i alla fall äldre än jag) och han ramlade ju av och bröt ett nyckelben i höstas någon gång, och var ändå med och tävlade i världscupfinalen nu. Och då är det ju ändå lite skillnad mot det han gör jämfört med att harva omkring på hobbynivå. Nej, här får man väl KÄMPA MOT DEMONERNA. Både mina och Pojkens.

Angelika

Har läst Angelika av Karin Valtersson. Den handlar om det här:

Angelika är försvunnen. När hennes syster Mikaela släpper allt för att åka över till England där Angelika bor sedan många år tillbaka har systrarna inte setts på länge och relationen är minst sagt komplicerad. Det är Mikaela som får ta hand om de åldrande föräldrarna, Mikaela som tvingas balansera ett krävande jobb med två små barn och ett äktenskap som blir alltmer ansträngt. Men hur länge till orkar hon vara den som håller ihop allt? Rebellen Angelika däremot gifte sig till allas förvåning rikt med den adlige Thomas, som Mikaela alltid haft svårt för. Var de lyckliga tillsammans? Har Angelika gett sig av självmant, lämnat sin egen dotter?

Mikaela upptäcker snart att hennes syster aldrig riktigt lämnat det förflutna och dess skuggor bakom sig och ju längre tiden går desto mer förbryllad blir hon, det hon får höra om Angelika i England stämmer inte alls överens med hennes egen bild av systern. Så plötsligt hittar Thomas ett meddelande från sin fru som Mikaela inte vet hur hon ska tolka. Vem är egentligen Angelika? Och vad är det som har hänt henne?

Jag gillade den här boken. Språket var riktigt bra och hade ett sånt jädrans driv så att man nästan blev lite andfådd av att läsa. Första kanske hundra sidorna var en ren fröjd. Sen blev det lite tomgång ett tag och jag kände att jag blev lite trött på både Mikaela och Angelika, HERREGUD vad de skulle komplicera allting. Men sen tog berättelsen ny fart och vändning och, ja, det var spännande to the bitter end. Och befriande med en berättelse där folk faktiskt GÅR TILL POLISEN när det har hänt något, som man ju inbillar sig att alla normala gör, istället för att hela intrigen ska byggas på en vi-kan-absolut-inte-berätta-något-för-polisen-twist som redan är gjord minst tretton gånger per dussin. Den här boken får fyra familjegräl av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er dårå 

Färgkombinationer och sånt

Igår (tror jag det var) så var nattens tema på Vaken i P3 och P4 (som jag lyssnar på när jag kör till jobbet) "färgkombinationer jag gillar". På tal om att årets förstamajblomma har släppts eller något sånt. Alltså, jag fattar verkligen inte vad det är för drivkraft hos folk som får dom att RINGA TILL RADION för att i direktsändning få berätta att de tycker att orange och svart är den snyggaste färgkombinationen i hela världen? Fattar verkligen inte sånt.

I övrigt så knogar man på. Narcissus fortsätter att ställa till det fastän han har fått kicken. Bland annat så har han mailat en rapport från ett projekt som han tycker att han har jobbat med (fast det är jag som är projektledare, men såna petitesser bekymrar ju inte en som Narcissus), där hans slutsatser är att projektet misslyckats på grund av ditt och datt. Han skulle hjälpa mig med detta i höstas, men så tyckte jag redan inledningsvis att hans provresultat blev så konstiga och när jag sedan gjorde om testerna så fick jag helt annorlunda och mer förväntade resultat, så då fortsatte jag att jobba vidare med det EFTERSOM DET VAR MITT PROJEKT. Ja, men nu hade han författat en (högst ovetenskaplig btw) rapport där han kopierat min projektplan och skrivit vad han tycker att han hade gjort ("I have made several minor adjustments in the formula", johodu, INTE EN ENDA skulle jag vilja påstå) och så de där slutsatserna då, och sen hade han skickat den rapporten till min chefs chef. Som ju kontaktade mig och undrade vad i helvete? Ja, det gick ju att förklara, men ändå. Tröttsamt.

Sen skulle han ju lämna ifrån sig dator och jobbtelefon, och det gjorde han för en vecka sen. Det var ju bra eftersom hans efterträdade började måndagen därpå. Fast han var ju inte så schysst att han tog bort touch-ID-låsningen på skärmen. För alla som liksom jag inte fattar så är det alltså att man låser upp telefonen med sitt fingeravtryck. Och tydligen är det lättare att skicka folk till månen än att öppna en låst AJFOON. Enligt vår danska IT-support dårå. Själv har jag letat igenom hela Flashback utan att komma närmre en lösning. Telefonhelvetet för ett djävla liv. Sms om att Narcissus har paket att hämta, sms från dottern som ber honom komma och hjälpa till att bära (oklart vad), sms från exfrun som undrar om han kan fälla ett träd på hennes brors tomt, sms från mamma som behöver hundvakt, tusen missade samtal angående detta. MED MERA MED MERA. Så det verkar ju inte som att han har berättat för sina nära och kära att han fått sparken och lämnat ifrån sig sin jobbtelefon.

Pratade med vår IT-support igen och då visade det sig att Narcissus kunde tänka sig att låsa upp telefonen OM han fick vara med när fabriksåterställningen gjordes, och OM han därefter fick behålla numret för det ville han ha till sin nya telefon. Man häpnar ju och lite till. Nu är telefonen skickad till den danska IT-supporten. Vet ej vad som händer sen, men jag hoppas ju innerligt att de inte går med på hans "krav".

Jodåsåatt. Livet leker.

Till stallet istället, v15, pt1

Var så sjukt OSUGEN på att åka och rida igår och kunde bara tänka på hur knäpp Pojken varit i söndags. Och då var han ju långt ifrån knäpp hela tiden, tvärtom jobbade han ju på som bara den, men det här testandet eller vad det nu är? Jag gillar det inte riktigt. Tänkte en massa på att han skulle sticka och bocka och ha sig och NJA, det kändes inte jättekul.

Men ja, jag kom ju iväg i alla fall. Och som tur var så skulle vi rida inomhus. Inte för att det normalt sett brukar vara något problem med att rida ute, men har man en KRIS så har man. Men det gick bra. Vet inte om det berodde på att Pojken var lite mör och trött efter söndagens genomkörare och inte orkade bråka, eller att han eventuellt tycker att han har testat klart nu? Hoppas på det senare. Vi red "bogen in" och det var svårt men gick rätt så bra. Galopparbetet gick också bra, han fattade fel galopp en gång i vänster varv, men sen höll han igång bra och höll framför allt ihop bra. Hans normala är ju att galoppera ikapp hästen framför och sedan bryta av till (släng)trav, men nu lyckades jag hålla avstånd ett helt varv runt fyrkantsspåret. Ja, men då får man väl ändå vara lite nöjd.

Dags att deklarera

Har deklarerat. Det tog mig i runda slängar 4 minuter, varav kanske 3 till att googla "antal arbetsdagar 2018" och kontrollera så att ingen har ändrat de där 18.50 kronor per mil man får dra av för resor till och från arbetet, så insatsen stod väl inte direkt i proportion till den tröskel jag tyckte mig behöva kliva över för att utföra detta. Tycker Skatteverket kunde ha lagt in föregående års antal arbetsdagar per automatik så att man bara behövde dra av för eventuell ledighet, och även att man skulle kunna lägga in typ GPS-koordinater för hem och arbete så skulle antal mil räknas ut automatiskt. Varsågod för förbättringsförslag. Då hade jag säkert kunnat deklarera på mindre än 1 minut och varit en lyckligare människa p g a dör själsligt av att hålla på med sånt här ekonomiskt PISS. Om jag hade tvingats jobba med ekonomi så hade jag nog blivit seriemördare.

PS: Efter avdrag fick jag tillbaks drygt 5000 kr istället för att få restskatt på 2000, så det var ju i alla fall värt det.

Jag som var så rolig att dricka vin med

Har läst Jag som var så rolig att dricka vin med av Rebecka Åhlund. Lånade den på bibblan efter att ha hört en intervju med henne på radion. Boken är alltså based on a true story och handlar om Rebeckas väg till att först bli alkoholist och sedan hur hon tog sig ur missbruket. Sånt brukar jag tycka är intressant att ta del av, men för den här boken kände jag mest njaaaaaee? Jag vet inte, men det var liksom ingenting i berättelsen som jag kände att jag blev särskilt engagerad i. Det var mest ett evigt betraktande av detaljer, först i fylla och sedan i nyktert tillstånd, som jag kände inte direkt intresserade mig. Det var säkert nyttigt för Rebecka att skriva den här boken, och det kanske även är nyttigt för människor med ett lite skevt förhållningssätt till alkohol att läsa den här typen av böcker. Men jag, som inte har någon missbrukarpersonlighet att tala om,, kunde inte relatera till någonting och gäspade mig pliktskyldigast igenom den. Boken får två korta snapsvisor av fem möjliga.

Narcissus, you may die screaming

Ni har väl alla hört talas om Narcissus, den där tvålfagre ynglingen i den grekiska mytologin (stavas då Narkissos om man ska vara petig med detaljerna och det tycker jag ju om att vara, men tycker också att den stavningen är så ful så jag föredrar latinets) som var så vrålsnygg att alla som såg honom blev dökära i honom, medan han själv avvisade både kreti och pleti (eller ja, om man ska vara petig här också så är kreti och pleti benämning på två utländska folkslag i kung Davids livvakt. Ni vet, bibliske kung David som var farsa till kung Salomo och som av vissa anses vara en föregångare till Messias, JAMEN SKITSAMMA, åter till Narcissus) i allmänhet och ett gäng nymfers kärlek i synnerhet, vilket gjorde kärlekens gudinna Afrodite förbannad. Alla vet ju att en förbannad grekisk gud(inna) inte är att leka med, och Afrodite dömde honom därför att bli förälskad i sin egen spegelbild, och det blev han och det enda han då kunde göra var att ligga vid vid någon pöl och glo på sig själv och där tynade han så småningom bort och dog, och då växte det upp en pingstlilja där. Pingstlilja = narciss. Based on a true story, typ.

I alla fall: Narcissist är ju inte bara en självupptagen grekisk sagofigur utan även en beteckning på en personlighetsstörning, vilket jag har bloggat lite om här. Narcissistens kännetecken är överdriven självhävdelse, bristande självkännedom, överdriven självkänsla, överskattad självbild, ett stort behov av att befinna sig i centrum samt brist på empati. Ett annat kännetecken för narcissister är att de, liksom sociopater och psykopater, är fundamentalt manipulativa och världsmästare på att dupera sin omgivning.

I somras fick jag en sån här person i mitt team. Reagerade redan under anställningsintervjun (som var med mig och min högsta chef) på att han, Narcissus alltså, knappt tittade åt mitt håll ens när jag ställde frågor, utan bara hade fokus på min högsta chef, men tänkte att jaja, han är väl nervös och det är ju ändå förståeligt. Efter intervjun så kände jag en hel del NJAAA?, men tänkte att det var kanske mest för att jag kände att vi inte riktigt klickade p g a total avsaknad av gemensamma intressen och man måste ju faktiskt inte vara kompis med alla på jobbet (även om det underlättar) och han hade ju ändå en lämplig bakgrund och verkade vara både kompetent och smidig att ha att göra med (vilket såklart visade sig vara jordens felbedömning, men som sagt: fundamentalt manipulativ är ett kännetecken). Sen råkade det även vara så att övriga sökande till den här tjänsten vid det tillfället var såna där riktiga karriärmänniskor som i första hand ville vara projektledare och chefer och THE SKY IS THE LIMIT och tjosan och hejsan, och där kände vi att dom kanske inte riktigt passade in i den aktuella rollen, som mer handlade om att ansvara för och arbeta operativt med kvalitetskontroll och support till produktionen, och vi ville få in någon snabbt och alla andra sökande hade redan jobb med minst tre månaders uppsägningstid medan Narcissus redan hade blivit uppsagd p g a en omorganisation på sitt förra jobb så han kunde i princip börja på studs.

Sen reagerade jag även på att min högsta chef hade föreslagit att Narcissus, eftersom han ju ändå var lös och ledig, skulle höra av sig till mig och komma förbi någon dag så jag kunde visa honom runt på fabriken och lite sånt innan jag gick på semester. Narcissus hördes dock aldrig av, men det var ju ingenting som hade spikats så jag tänkte att det hade väl blivit något missförstånd och allt det där kunde vi ju för övrigt ta när han väl började, vilket han gjorde i slutet av augusti.

Så då började han. Och i början var allting frid och fröjd.  Eller: lite konstigt var det väl ändå ibland? Som till exempel att produktionsledaren tog med Narcissus och en till för att fixa arbetskläder, och han, Narcissus alltså, bara kom tillbaks med ett par skyddsskor fastän jag sagt att han skulle skaffa flera par arbetsbyxor och arbetströjor (på företagets bekostnad, så det var inte som att han behövde vara snål). Så nästa dag när jag bad honom byta om för att kunna vara med i produktionen (för att lära sig) så hade han inget att byta om med. Fick något vagt "det får vi fixa sen" till svar på varför han inte köpt några när han ändå var i affären som säljer arbetskläder. Inte heller ville han, Narcissus, ha de lånekläder som jag rotade fram och erbjöd. Tyckte det var lite konstigt, men tänkte att han är väl lite fåfäng då och det är ju förvisso i min värld extremt löjligt, men samtidigt inte olagligt (dock rätt opraktiskt) och ville han skita ner sina privata kläder så var det väl inte min business dårå. Skickade ut honom i produktionen med instruktioner om att han skulle vara med och lära sig hela processen, för det hade vi kommit överens om att det skulle vara en bra start för honom för att få förståelse för vad det var han skulle jobba med. Dock kom han tillbaks rätt så snart med motiveringen att "det sköter ju sig självt nu". Likadant när jag sa att han skulle hänga med den dåvarande laboratorieassistenten för att lära sig hur man gör kvalitetskontroll av de produkter vi tillverkar, och visst, Narcissus var väl med lite då och då, men tillbringade också rätt mycket tid på sitt rum, lite oklart vad han sysslade med där. Själv höll jag ju som bäst på att gno ihop mina 250+ timmars ofrivillig övertid som jag hade förra året, så jag hade inte riktigt tid att engagera mig i detta utan förlitade mig på att han, utan att jag skulle behöva mikrostyra på detaljnivå, gjorde det han blivit ombedd att göra, för det gör man väl i största allmänhet, och i synnerhet när man är ny på ett jobb? Detta att han inte var speciellt engagerad var något som framkommit i efterhand när jag pratat med de personerna som jag gett i uppgift att visa och lära upp Narcissus i ett och annat. Vid den här tidpunkten var Narcissus dock fortfarande väldigt trevlig och engagerad och hade mycket idéer och planer för framtiden så allting var väl ändå frid och fröjd.

Friden och fröjden byttes sakta ut mot ett gryende missnöje från min sida när dåvarande laboratorieassistenten slutade och Narcissus skulle överta dennes arbetsuppgifter. Det gick väl SÅDÄR, kan jag ju säga, för även om han kanske varit närvarande rent fysiskt så hade han i så fall haft tankarna någon helt annanstans, för hans kunskaper var minst sagt bristfälliga. Dessutom hade en del andra grejer dykt upp som gjorde att jag ogillade honom rent personligt, till exempel så visade han sig vara den typen av frånskild person (här känner jag faktiskt att jag skulle kunna skriva MAN utan att generalisera jättemycket) som under sina barnhelger åker hem till sina föräldrar, dumpar barnen där och sedan åker iväg och typ spelar golf för att därefter åka tillbaks och låta sig bjudas på mat och allmän service. HATAR sånt, fast strängt taget har jag ju ingenting med det att göra (tyvärr). Men det seglade upp andra irritationsmoment, till exempel att att han, när jag bad honom göra saker, svarade att javisst, det skulle han absolut fixa, och sen blev det ändå aldrig gjort och det var alltid något annat som kom emellan och han hade inte hunnit och yadayadayada. Hade flera samtal med honom där jag förklarade att jag, av en person som säger "det ska jag fixa", faktiskt förväntar mig att det ska bli gjort UTAN att man ska behöva tjata och hålla på och följa upp, och han lovade att "det ska bli bättre från och med nu" och så hände det ändå inte speciellt mycket och de där lite halvtrista grejerna som var på hans to-do-lista stod kvar vecka ut och vecka in. Störde mig också rent allmänt på att han kom oförberedd till möten och inte verkade ha en susning om vad som avhandlades. Okej, han var fortfarande ny, men så djävla ny så man sitter som en fågelholk när man pratar om saker som har varit på tapeten i veckor var han ju sannerligen inte, och jag hade lagt ner mycket tid på att förklara och sätta honom in i pågående ärenden. Tog ett snack med honom även om detta där jag tydliggjorde att "på den här arbetsplatsen så förväntas det av en att man kommer förberedd till möten och har läst igenom föregående mötes protokoll och är allmänt uppdaterad", för man kan ju aldrig vara nog tydlig med sånt som man själv tycker är lika självklart som att solen går upp i öster och ner i väster. Här var väl första gången som jag upplevde att han öppet nonchalerade vad jag sa, för han flinade lite och menade på att det var väl inte hela världen om man ställde en fråga om något som inte hörde till mötet. Svarade att det handlade inte om att ställa en fråga utan att komma helt oförberedd och liksom kräva att andra ska lägga sin tid på att sätta in honom i vad det handlar om bara för att man inte själv har förberett sig, vilket är ganska respektlöst mot övriga mötesdeltagare. Då backade han lite. Fast bara lite, för han hade varit provanställd i sex månader och nu hade det gått cirka sex månader och en sekund och då kände han väl att det var safe att börja visa sitt rätta jag.

Hans rätta jag urartade till en ORGIE i märkliga diskussioner och beteenden. På anställningsintervjun fick han frågan om han tyckte han hade några svaga sidor, och hans svar var då att han "ibland var lite dålig på att säga nej" och någonting om att han ibland tyckte han var för hård mot sig själv. Det vill man ju gärna tolka som att det här är en person som tar på sig mycket ansvar och jobbar och gnor och överlevererar/överpresterar men som ändå tycker att man kunde ha gjort lite mer och lite bättre. Men så var det verkligen inte, utan det visade sig mer och mer att han faktiskt var rätt så lat, han påbörjade saker utan att avsluta dom och det tog en väldig tid att komma igång med de enklaste projekt och den ständiga frågan från honom var "finns det inget enklare sätt att göra detta på?". Och då var detta alltså under lågsäsong när man har väldigt goda möjligheter att själv styra över sin tid och hur man lägger upp sitt jobb (till skillnad mot när det är högsäsong när allting bara går ut på att producera, leverera och överleva). Började på allvar känna mig bekymrad för hur det skulle bli när säsongen faktiskt drog igång, för det var inte bara det att han tog en evig tid på sig med allting, han verkade inte heller riktigt fatta vad det var han skulle göra eller ta in vad jag sa åt honom. Kändes också rätt svajigt med en person som nästan det första den gör försöker hitta genvägar och som verkar tycka att företagets hela affärsidé ska grunda sig i att det i första hand ska vara behagligt på labbet.

Jag frågade om han kunde hjälpa mig att sätta fingret på vad problemet var, var det kanske otydligt vad jag menade? Instruktioner i stil med "detta måste vara klart senast fredag" är inte jättesvårt att missförstå, tycker i alla fall inte jag, men man vet ju inte och här får man ju ändå (åtminstone låtsas) vara lite självkritisk. Man kan i och för sig invända att "senast fredag" går att tolka som att det menas att det ska vara klart fredag morgon, alternativt att man har hela fredagen på sig också. Men det betyder i alla fall inte att det är okej att dra ut på det till flera dagar in i veckan som kommer. Och enligt Narcissus var det absolut ingenting som var otydligt. Nähä, det var ju bra, men varför blev det då inte gjort? Nja, det var ju annat som kom emellan och så vidare.

Frågade då om det var så att han hade svårt att prioritera bland sina arbetsuppgifter, för om han hade det så kunde jag hjälpa honom med den biten. Men nej, det tyckte han inte att han hade. Sen kom han på det lysande argumentet: Jag får väl helt enkelt bli bättre på att säga nej, som att allting handlade om att han var helt överlastad med jobb upp över öronen och att jag krävde det omöjliga. Jag påpekade att det här var ju hans arbetsuppgifter och dom kan man ju inte säga nej till att göra bara sådär. Nä, det höll han ju med om. Jag får väl ha lite mer deadlines, var nästa argument. Jag svarade att som jag såg det så var ju problemet att han inte HÖLL sina deadlines, men om han kunde förklara hur han menade så kunde jag absolut bryta ner hans arbetsuppgifter till delmoment och sätta deadlines på dom om det var det som behövdes? Men nä, det "skulle ju inte behövas", tyckte han.

Sen kröp det fram att han "mer brann för" att hålla på med utvecklingsarbete snarare än kvalitetskontroll. Mhm, jaha, men det stod ju i den befattningsbeskrivning som han själv för inte speciellt länge sen godkänt, att kvalitetskontroll ingick i hans arbetsuppgifter? Svarade jag på det, och på det svarade han att jo, det gjorde det ju och "det är okej". EH? Vad menas? Men så här är det att diskutera med den här typen av människor: det går inte, för de följer liksom inte normala regler. Tycker generellt att det fungerar som så när man tycker olika, att man argumenterar för sin sak, och sedan kommer man till en punkt där man antingen kommer överens eller så inser man att man inte gör det, och vid den punkten får man bestämma sig för om det är viktigt att vi MÅSTE vara överens och då får man i så fall hitta någon form av kompromiss, eller, om vi inte måste vara överens så får vi bara konstatera att vi tycker olika och så får man leva med det. Det är så jag tycker det brukar gå till, och det funkar ju inte att A tycker ditt och B tycker datt och sedan säger B att det är okej att göra ditt men gör ändå datt, och när sedan A ifrågasätter varför B har gjort datt och så säger B att ojdå, men från och med nu ska jag göra ditt och sen gör B ändå datt och så ska man dra samma visa en gång till. Repeat x 1000. Så kan man ju inte ha det. Tyckte jag, men inte Narcissus dårå, för han fortsatte att göra lite som han själv kände för. Och varje gång man ifrågasatte hur han hade tänkt när han gjorde i princip tvärtemot vad man sagt eller vad som stod i en instruktion så fick man svaret "nu tycker jag inte vi kommer någonstans" eller "vi kan nog ta och avsluta den här diskussionen för den leder ingenvart".

Ja, och sådär bara PÅGICK det. Hela djävla vintern och början av våren. Fatta hur mycket tid jag har lagt på meningslösa diskussioner enligt ovan, för man vill ju ändå tro att man ska kunna komma överens och resonera sig fram till en framkomlig väg att arbeta på. Det funkar ju oftast med folk som är någorlunda normala, men med den här kategorin människor kan man ju stånga pannan blodig utan att det gör varken till eller från.  Till och från var Narcissus ändå hyfsat trevlig, men mitt tålamod och min förlåtande attityd krympte för varje sån här diskussion och för varje gång jag fick förklara samma sak som jag förklarat tiotusen gånger medan han stod och glodde åt ett annat håll och svarade "mhm, jaha, visst" helt oengagerat när det ändå handlade om saker som han skulle LÄRA sig, som han skulle arbeta med och ansvara för. Och sedan visade det sig att han inte kunde någonting av det som jag hade visat honom och det var som om han  var helt oförmögen att sätta saker i ett sammanhang. Förra årets laboratorieassistent var 22 år och hade gått någon djävla teaterlinje på gymnasiet och hade noll teknisk bakgrund, han lärde sig ändå jobbet skitsnabbt. Narcissus är ett par år yngre än jag och har en magisterexamen i kemi. Kändes ju rätt orimligt att han inte skulle kunna lära sig att söka i en databas eller ta emot ett inköp i ett affärssystem. Man undrar ju lite hur han har klarat sig i livet so far? Han hade ju ändå ett sammanhängande CV med hyfsat kvalificerade arbetsuppgifter, men det kan ju för all del vara ett falsarium. Han blev ju anställd via ett rekryteringsföretag som - i alla fall enligt sig själva - är specialiserade på headhunting. Man tycker ju att de borde ha rimlig koll på sånt där som att kolla referenser och liknande, men vad fan vet man om någonting egentligen?

Jaha, för att göra en väldigt lång och trist historia kort så gick tiden och det hände bara konstigare och konstigare saker. Bland annat skickade Narcissus mail till Gud och halva världen där han ifrågasatte till exempel om det inte fanns någon annan som var bättre lämpad att städa (upp efter honom), så han kunde ägna sig åt "mer kvalificerade arbetsuppgifter". En lång mailtråd handlade enbart om hur viktigt det var att det fanns en uttalad och dokumenterad hierarki mellan honom och laboratorieassistenten, för om de skulle göra samma arbetsuppgifter (vilket stod i hans befattningsbeskrivning att de skulle göra) så kände han sig degraderad och det var han inte nöjd med. Alltså, han hade verkligen (enligt sig själv) inget emot att göra samma arbetsuppgifter som hon, men det var otroligt viktigt för honom att kunna få styra över henne så att han skulle få ägna sig åt "mer kvalificerade arbetsuppgifter" när han tyckte att han behövde det. Under vintern hade han fått ansvara för ett par mindre utvecklingsprojekt, som väl i hans värld ändå är att betrakta som "mer kvalificerade arbetsuppgifter". Men sedan visade det sig att han inte hade gjort speciellt mycket där heller. Fast det var ju inte hans fel utan det berodde på cirka en miljon yttre faktorer, och när man ifrågasatte hans ansvar så hette det att "jag tycker inte vi kommer längre i den här diskussionen nu".

Sen kom det fram att han inte heller skötte sina arbetstider. Jag börjar ju tidigt och slutar (i alla fall i teorin) tidigt och hade ingen koll på när han gick hem om dagarna. Men så fick jag signaler om att hans åtta till halv fem snarare var åtta till halv fyra, mer som regel än undantag. Och det är ju verkligen inte okej, så då fick jag ta ett snack med honom om det. Och det tog ju HUS I HELVETE kan man ju lugnt säga. Först erkände han att han inte hade kommit upp i heltid. Sen påstod han att han tänkte jobba igen det "sen" (oklart när), och slutligen menade han att det var OMÖJLIGT för honom att jobba "så mycket" (alltså 40 timmar per vecka) när han hade sina barn. Sen ville han veta vem det var som hade SLADDRAT, och jag svarade (såklart) att det inte hörde hit, men att folk som jobbar heltid generellt inte gillar när andra som har betalt för att jobba heltid inte gör det. Fick då höra att jag "höll mig med infiltratörer". Mm, säkert. Förklarade för honom att det där med att ständigt skylla på att man inte hunnit och samtidigt inte ens ha jobbat fulla dagar, det duger verkligen inte. Hans svar? "Jag tycker inte vi kommer mycket längre i den här diskussionen". SÅKLART.

Orkar ej dra alla detaljer och händelser, men situationer som ovanstående upprepades dagligen. Han skickade tusen mail med tusen kopior till tusen olika personer och skulle ha med alla i allting han sa eller gjorde, så till slut var det ingen som orkade läsa några mail från honom överhuvudtaget. Flera av varandra oberoende personer, bland annat hans (och min) högsta chef, ringde upp honom och krävde att MEN SLUTA HÅLL PÅ OCH MAILA MIG OM ALLTING HELA TIDEN. Om någon sagt så till mig hade jag väl aldrig någonsin mer skickat ett mail till den personen utan att först ifrågasätta om det verkligen var nödvändigt.  Men Narcissus bara fortsatte, envist och envetet.

Ja, i alla fall: till slut fick alla nog. Min högsta chef föreslog att han, Narcissus alltså, skulle säga upp sig. Det ville inte Narcissus. Efter ytterligare någon vecka blev han erbjuden att få gå på dagen, med tre månadslöner utan arbetsplikt och så skulle det få heta att han sa upp sig själv. Det "gick han med på", för alternativet var nog kort och gott att han skulle få sparken på grund av samarbetssvårigheter, och det ser väl inte så djävla bra ut i ens CV. Det insåg nog till och med Narcissus, så han accepterade. Facket hade nog inte gått med på detta bara sådär, men en sån som Narcissus tror väl antagligen att det bara är mesar som är med i facket, för han var det i alla fall inte.

Ja, så nu är vi av med honom och ingen är gladare än jag. Fast jag är trött. SLETEN, för att tala klarspråk. Plus att jag ligger sjukt mycket back med mina ordinarie arbetsuppgifter eftersom jag har fått göra Narcissus' jobb parallellt med att jag har lärt upp en ny laboratorieassistent (vilket planen var att han skulle göra). Såatteh. Tror nästa månad blir en sån där jag får ut mer i nettolön än vad jag har i grundlön innan skatt. Det gör ju förvisso inte ont, fast just nu ser jag mest fram emot att få vara ledig. När det nu blir. Påsk, kanske? Hoppas kan man ju alltid.

F d kollega. Han hade dock kläder på sig.

Cold case: Försvunnen

Har läst Cold case: försvunnen av Tina Frennstedt. Så här stod det om den:

 

”Försvunnen” är första delen i Cold Case, en deckarserie inspirerad av verkliga fall som utspelar sig i Malmö och på Österlen. En 19-årig kvinna försvinner en sommarnatt på Österlen. Fallet blir aldrig uppklarat. Sexton år senare härjar en dansk serievåldtäktsman i Malmö. Till en början famlar polisen i mörkret, men ett DNA-spår gör att man kan dra kopplingar till det gamla försvinnandet. Tess Hjalmarsson, kriminalinspektör och chef för Skånes cold case-grupp, tar sig an fallet. Hon brinner för att utreda gamla fall och att slutligen kunna ge anhöriga svar på vad som egentligen hände. Parallellt kämpar Tess med sitt ganska misslyckade privatliv och en barnlängtan som ser ut att gå i kras efter att flickvännen har lämnat henne.

 

Jag tyckte att det här var väl en rätt så okej bruksdeckare av typen jag gillar. Kul med att den delvis utspelar sig i byar som ligger rätt så i närheten, lite Bron-kopievarning med det här med svensk och dansk polis som ska samarbeta. Stör mig också lite på att det alltid måste vara så stereotypa karaktärer i en polisgrupp, den här boken är nämligen inget undantag och bara för att man gör huvudpersonen till kvinna och lesbisk betyder inte det att det att det blir mindre tjatigt att läsa om trassliga relationer och oförmåga att prata om känslor. STÖN. Sedan tyckte jag boken var lite väl spretig ibland och var det till exempel nödvändigt att trycka in en eremit som vittne? Kändes lite som att det hade man väl ändå kunnat klara sig utan. Men i övrigt som sagt: rätt okej. Den här boken får tre Öresundsbroar av fem möjliga.

Till stallet istället, v14, pt2

Alltså i fredags var jag SÅ SJUKT TRÖTT. Antar att det här narcissist-eländet tar ut sin rätt eller något sånt. Har varit i någon form av survival mode i evigheter och nu när jag inte längre behöver vara det så är jag...svintrött. Helt normalt och naturligt, men jag gillar inte att vara orkeslös och apatisk och tycka att exakt allt är jobbigt. Men det får väl vara så ett tag nu.

Så i fredags struntade jag i att åka på drop in-ridning. Trots att jag lever efter devisen att man aldrig ångrar ett ridpass och att jag vet att även om det tar emot så blir det ju alltid bra när man väl kommer iväg. Men i fredags var det enda jag kunde tänka på att jag skulle komma hem så sent och dessutom vara ännu tröttare, plus att jag skulle vara på utbildning hela lördagen och träna dressyr på söndagen. Det kändes som en VÄGG som tornade upp sig, så jag åkte hem och grävde lite i trädgården istället. Rensade bort en spann ogräs och satt sedan i hönsgården och tittade på när Mette-Marit och de andra TJEJORNA mumsade i sig detta goda.

Igår var det dock träning för dressyrtränare igen. Kan väl lite konstatera att Pojken är inne i en period av test och trots. Jag skulle rida tillsammans med Karin på Prickponnyn och först skrittade vi ut en runda och det gick bra. Sedan gick vi in i ridhuset och då skulle de två som ridit passet innan gå ut. Då ville Pojken också gå ut och blev mäkta förgrymmad när han inte fick det. Han gick mot dörren, jag höll in honom, han började studsa på stället och nästan resa sig (kändes det som), jag drog i ena tygeln för att svänga honom i motsatt riktning, drev på och han for iväg och bockade. YIII-HAAAA. Vet ju att han har issues med att vara ensam (tror inte han fattade att Prickponnyn var kvar utan såg bara de två som försvann), men det känns som att han har kommit till en punkt där han testar en hel del. Trist. Gillade ju med honom att han hela tiden varit så enkel och okomplicerad att ha att göra med. Han har, om än ibland rätt så motvilligt och segt, gjort vad man bett honom och visst, det har inte varit stordåd men inget krångel heller. Vi får väl se hur det här utvecklas. För sen, när lektionen väl kom igång så gick det nämligen fullkomligt L-Y-S-A-N-D-E. Han jobbade på av bara den, gick stadigt i form i alla gångarterna, blev underbart lösgjord, galoppfattningarna bara flöt han in i och det hela var som en dröm. Fick bra tips om att a. alltid se till att det blir BRA galoppfattningar, med spö som förstärkning av ytterskänkeln samt även peta lite extra med spöet för att han ska få in bakbenen mer under sig. b. ställa och böja igenom och jobba mer aktivt i hörnpasseringarna, samt c. GASA SIG UR PROBLEMEN och inte sitta och tjuvhålla. Det senare är ju inget man som kontrollmänniska och dressyrtant vill vare sig höra eller göra, men jag förstår ju resonemanget och ja, någonstans måste man ju bestämma sig för om man ska börja fega ur eller ej. Jag ska försöka satsa på ej.

Sen var Pojken så trött att han knappt orkade lyfta på hovarna när jag släppte ut honom i hagen. Min ork var det inte heller mycket bevänt med. Åkte hem och lade mig på soffan och glodde på världscupfinalen i hoppning istället för att jobba i trädgården som jag först tänkt. Eller jag hade tänkt att göra båda delarna, men det blev bara soffa och världscup. Peder, va? Man kan ju inte annat än njuta.

Till stallet istället, v14, pt1

Igår red vi ute! Från början var det bara sagt att vi skulle skritta en runda runt anläggningen innan lektionen eftersom det fortfarande var ljust. Det var det när vi hade skrittat det där varvet (som tar kanske 5 minuter) också, så då skulle vi "rida fram i paddocken, så går vi in sen". Men när vi ridit fram fick Karin FEELING och tände strålkastarna och tyckte vi skulle vara ute resten av lektionen, så då tyckte vi också det. Haha. Pojken hade vårkänslor. IGEN. Tidigare på dagen hade han varit ute i skogen och bockat så att en unge flög av. Ojdå. Jaja, men nu skulle vi ju rida dressyr. I HELVETE, sa Pojken och drog igång rodeo i vänstergaloppen. IIIIIH pep den 50-åriga dressyrtanten/kontrollmänniskan, men ramlade åtminstone inte av. Karin ville ha det till att han var bakskygg, men det har jag aldrig märkt av förut och när han hade vårkänslor i skogen så red vi ju sist av alla. Tror snarare detta är ett av hans försök att slippa arbeta, för han är ju rätt bekväm av sig. Han har ju provat med att vara väldigt lat, det funkar inte. Sen körde han ju ett tag med att bara springa rakt fram istället för att arbeta på böjda spår, men det har vi ju också tagit oss igenom. Så jag misstänker att det här med att bocka kan vara en ny grej som han testar för att se om det går att möjligtvis slippa undan, för det var bara vänstergaloppen som han krånglade i och det är ju den han tycker är jobbig. Högergaloppen gick jättebra. Sen var det också sån där hög klar luft igår som gör att många hästar blir lite knäppa i huvudet, plus att han är nyklippt och har börjat få lite mer kraftfoder. Kombinationen ger uppenbarligen en pigg och lite busig Pojke.
Men sen skulle vi rida skänkelvikning i trav på diagonalen, och då gick han SOM. EN. GUD. Ja, alltså inte i själva skänkelvikningen, för där orkar han fortfarande inte riktigt. Men traven. OH MY GOD. Kändes som att jag skulle kunna rida arbetstrav under nedsittning på honom I RESTEN AV MITT LIV när han trampar under sig och vilar på steget och liksom svävar majestätiskt fram som han gjorde igår när vi travade runt fyrkanten. Sen var ju som sagt skänkelvikningen inte mycket att skriva hem om, men det skiter vi i.

Hjäääälp???

Så här är det: jag hatar att resa. Hatar värme, hatar trängsel, hatar flygresor, hatar storstäder, hatar FOLK, och om ni frågar mig så består den perfekta avkopplingen i att bara måsla omkring hemma på den egna tomten. HEMESTER är alltså min melodi. Men nu råkar det vara så att min man fyller 50 i höst, och då tycker han att det bör firas med en liten resa, helst till varmare breddgrader, och i ett mycket svagt ögonblick lovade jag honom att "fundera på saken" (vilket ju alla vet är detsamma som att säga ja) under förutsättning att mitt jobbhelvete löste sig. Vilket det nu ser ut att ha gjort (kommer mer om detta i ett eget smaskigt inlägg) och därför började jag googla lite löst på resor, för jag är ju en sån som måste bestämma och boka för att saker jag egentligen inte vill ska bli av.

Vi (han) tänker sig typ Madeira, en vecka i typ oktober eller början på november. Ej all inclusive eller något annat extravagant utan bara ett vanligt djävla hotell med normalstandard (och frukostbuffé!). Men antingen går det inte att boka några resor så långt i förväg eller så är det PISSEDYRT. Tredje alternativet kan vara att jag har missat någonting väsentlig, typ "alla vet ju att man inte kan boka solresor förrän efter midsommar". Eller kostar det verkligen så här himla mycket, hur har folk i så fall råd? Tycker vi är dom enda i hela Sverige (ok, lätt överdrift) som aldrig har rest på semester.

Så: Ni som vet och kan det här med semestrar: hur gör man? Måste man vänta till "sista minuten" för att en vecka för två personer inte ska landa på 25+ papp? Kan man kanske gå till någon form av RESEBYRÅ? Finns det ens såna längre? Eller blir det som i "Sunes sommar"? Vad bör man tänka på? Känner mig helt lost här.

Till stallet istället, v13, pt1+2

I måndags red vi dressyr, jag och Pojken. Måste säga att han går från klarhet till klarhet. Det är ju inte som att Bo Jenå hänger på luren och vill ha med oss i landslaget. Men från att ha varit rätt så klumpig och obalanserad, utan en enda muskel och i princip inte kunnat någonting annat än att dundra rakt fram (fast väldigt vingligt, så det där med raka spår kunde man ju glömma) till att kunna gå stadigt på tygeln i skritt och trav (galoppen jobbar vi fortfarande med), galoppera på volt tillsammans med andra utan att bryta av (OMÖJLIGT förra terminen) och i största allmänhet vara mycket väl fungerande i verksamheten. Så himla kul. I måndags red vi skänkelvikning mellan koner, det är inte Pojkens starkaste gren, men det gick ändå rätt bra tyckte jag. I fredags fick jag ha Prickponnyn på drop in-ridningen. Det är lite nackdelen med att det börjar gå så bra för Pojken - nu går han många fler lektioner än tidigare och helt plötsligt är det inte fritt fram för mig att få ha honom på fredagarna. Men då har jag ju Prickponnyn, som jag ändå blivit mer och mer förtjust i. Visst, han har sina issues med läktaren, men i övrigt är han välskolad och kul att rida. I fredags red vi delar av något LA-program, man vände snett igenom i skänkelvikning till X och därefter rakt fram och sedan 10-metersvolt och så rakt fram och byta varv. vilket gick SVINBRA om jag får säga det själv. Sedan galopperade vi, vände halvt igenom och red förvänd galopp på spåret, och det gick också SVINBRA. Kände mig faktiskt helnöjd! Tyvärr har Prickponnyn ett så himla kort och stötigt steg så när han pinnar iväg i trav och det är nedsittning så känns det som att man ska skaka sönder. Men det får vi väl jobba vidare på.