onsdag 31 januari 2018

Hej då januari, ingen kommer att sakna dig

Sista januari! Eftersom januari är min värsta månad så finns det ingen som är gladare än jag över att få vika upp februaribladet på kalendern. Ljuset! Livet! Allt återvänder. Har ju dessutom haft förmånen att få uppleva en grön vinter. Eller, det har väl snöat litegrann men det har sällan legat kvar och jag har inte behövt svettas och mödas över snöskyffeln en enda gång. Det får man ju ändå ta med sig när man ojar och vojar över hur deppigt det är med januari: det kunde ju ha varit januari med SNÖ. Pratade med en f d kollega i Falun igår och fick detta beskrivet för mig i starkt målande ordalag som inkluderade mycket deppiga glosor i stil med blötsnö, ryggskott och tjäle. Då är man ju glad att man bor i "Skåne - Sveriges Provence", som det stod på en turistbroschyr som någon lagt i fikarummet på jobbet idag. Har aldrig hört den förut, men i princip skulle man ju då lika gärna kunna säga att Provence är Frankrikes Skåne?


Och i morse pratade dom på radion om att kanske ta bort det här med att ställa om klockor till sommar- och vintertid. Spontant kändes det jättebra. Lider ej av att ställa fram klockan på våren, det är bara härligt när kvällarna blir långa och ljusa och att det blir mörkare på morgonen kvittar för mig. Jag går upp 04.15 varje vardag, då är det sällan ljust ändå och man ska ju ändå bara träla iväg till jobbet och då kvittar det liksom om det är mörkt eller ljust ute. Tycker jag dårå. Om jag hade fått bestämma hade det varit sommartid året om, för det är ju otroligt vad drygt det är när den där timmen ska betalas tillbaks frampå höstkanten och det helt plötsligt blir beckmörkt klockan halv fyra på eftermiddagen. Ja, det blir det ju så småningom i vilket fall som helst på grund av jordens omloppsbana runt solen, men det kommer i alla fall inte som en djävla käftsmäll från den ena dagen till den andra. VEM KOM PÅ DET? Så himla dumt.

Till stallet istället, v5, pt 1

Var och red i måndags, som alla andra måndagar. Kände direkt när jag tog tyglarna att det här skulle bli en måndag där Bulldozern INTE tänkte samarbeta sådär jättemycket utan mer jobba med att spjärna emot med sin enorma hals och sedan springa från det jobbiga mellan varven. Vi red rätt mycket skänkelvikning i trappa mellan kvartslinjen och medellinjen i ena halvan av ridhuset, sedan var det galoppfattning och galoppera över en serie bommar på andra kvartslinjen, med avbrott till trav innan kortsidan för att sedan komma ner i skritt innan kvartslinjen. En övning som enligt uppgift "krävde stor kontroll på sin häst". Bulldozern tycker MYCKET om bommar och i första vändan när jag vände upp mot serien så blev hon så exalterad att hon for iväg som ett djävla jehu i ett allt annat än kontrollerat tempo och det där med att ha kommit ner till skritt innan kvartslinjen tog hon nog mer som ett förslag som det gick att tänja ganska mycket på. Fick nästan styra upp i röven på framförvarande häst för att få stopp på henne, vilket känns som en mycket ovärdig metod. Nästa gång var jag mer beredd och fick till ett tempo som jag i och för sig fortfarande tyckte var aningen för högt men där galoppsprången stämde perfekt med avstånden mellan bommarna, så då var det väl rätt för henne får man väl förmoda. Noterade att andra inte hade det lika lätt utan fick komma om och om igen på serien långt efter att jag fått kommentaren "jättebra, räcker så med henne", så någon fördel var det uppenbarligen att sitta på ett litet explosivt krutpaket med extra allt.

måndag 29 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 22

Ja, men jag förstår ju att ni ligger sömnlösa och grubblar över hur det går med hönshuset. Har ju inte blivit jättemycket gjort p g a jäveljanuari och kyla och sånt där. I lördags blev det inte heller gjort någonting p g a att vi var borta nästan hela dagen, men igår tog vi i alla fall ett litet spadtag:
 
 
En stolpe sattes upp. Tanken är att man ska komma in i ett för-rum,
där vi ska förvara foder och sånt. I stolpen ska det sättas fast en dörr
som ska leda in till hönsens avdelning. Till höger om stolpen kommer
det att komma en vägg. Det utrymmet kommer sedan att härbärgera
reden och sittpinnar när vi har kommit så långt.
Sågade och skruvade fast några extra reglar på golvet så att det skulle bli stadigt.
En höna väger ju inte så mycket, men det kan ju tänkas att en människa
vill sätta sin fot där också, och då är det trevligt om golvet inte sviktar.
Tycker jag.
Golvskivorna på plats! I alla fall två av dom. Det var pilligare än man skulle kunna tro eftersom det naturligtvis inte passade
så exakt som man hade kunnat önska. Men till slut så. Ett golv! Ett golv! Ett kungarike för ett golv!

Till stallet istället, v4, pt 2

Var och red på drop in i fredags, hade Bulldozern och vi gjorde samma övning som vi gjorde på måndagens lektion, d v s skänkelvikning i trappa från kvartslinjen till medellinjen och så lite galoppfattning från skritt. Gick f-a-n-t-a-s-t-i-s-k-t mycket bättre den här gången! Skänkelvikningarna är svåra, men nu kände jag i alla fall att hon lyssnade och försökte istället för att bara stressa iväg. Och galoppfattningarna blev faktiskt jättefina! Överlag kändes hon mjuk och formbar och lyhörd större delen av lektionen, sen blev hon kanske lite väl het och bulldozeraktig mot slutet. Men ändå! Bra känsla! Är nöjd! Soliga gnägg från en snart 50-årig ponnytjej.

söndag 28 januari 2018

Åh nej, Sverige-Spanien 29-23 (men en silvermedalj är ändå en silvermedalj)

Jaha, det var det. Bara att konstatera att det inte räckte hela vägen den här gången. Deppigt eftersom Sverige faktiskt ledde hela första halvlek och spelade fantastiskt bra. Men i andra visade de gamla spanska rävarna att gammal ändå är äldst, inte minst när de satte in den fruktade veteranen Sterbik i målet. Där stod han som en annan lagårdsvägg samtidigt som försvaret utgrupperade sig och tvingade Sverige nästan tillbaks till sin egen planhalva. Sen lite konstiga domslut (men det får man ju bara tugga i sig) plus en faslig massa stolpe och ribba in för Spanien där det var stolpe och ribba ut för Sverige, men i handboll är det ju de små marginalerna som avgör det ibland.
 
Aja. Inte mycket mer att säga om den saken. Ett EM-silver är en fantastisk prestation och att förlora mot ett så rutinerat lag som Spanien är fan inget att skämmas för. Bra jobbat Sverige! Nu är EM slut och allt kan återgå till det normala igen. Plus: vi slog Danmark och Kroatien. Sug på den!

lördag 27 januari 2018

Slutet på sommaren

Har läst Slutet på sommaren av Anders de la Motte. Berättelsen handlar om femårige Billy, som försvinner spårlöst från sitt hem på skånska landsbygden sommaren 1983 och aldrig återfinns. Man får dels följa den pågående polisutredningen, och dels får man följa Billys storasyster i modern tid. Veronica har aldrig kommit över broderns försvinnande, vilket dessutom bidrog till att hennes mamma tog livet av sig. Veronica arbetar som terapeut och en dag dyker det upp en ung man som är påfallande lik Billy och som dessutom verkar helt onaturligt intresserad av det gamla fallet...

Jag tycker det här var en riktigt bra bok. Spännande och med bra driv och intressanta karaktärer (som man gärna hade kunnat utveckla ännu mer) samt ett slut med en twist som åtminstone jag inte riktigt såg komma. Den här boken får fyra och en halv spettekakor av fem möjliga. 

fredag 26 januari 2018

Jamen JAAAAAA, Sverige-Danmark 35-34 EFTER FÖRLÄNGNING OCH SVERIGE ÄR I FINAAAAAAL

Jamen alltså herregud. Här sitter man med kaninpuls och har fått ge sig själv dispens för extra tilldelning ur bibben denna afton. Alltså handboll. Så sjukt spännande och oförutsägbart det ändå är. Såg först matchen den ena semifinalen mellan Spanien och Frankrike, som Spanien rätt så otippat vann rätt så överlägset, tvärtemot mina profetior ("Ingen kan slå Frankrike"), men där Frankrike var helt blekt (min mammas analys: "de var väl uttröttade efter att ha spelat mot oss") och Spanien, trots att de inte direkt imponerat i detta mästerskap, vann utan synbar ansträngning.

Jaha, sen var det ju dags för Sveriges stackars pojklag. Inte nog med att Johan Jacobsson skrivits ur truppen p g a skada. Sen drog väl Albin Lagergren på sig en hjärnskakning i matchen mot Norge, och inte nog med det utan sen blev man även matad med deppiga bilder på en febrig Simon Jeppsson som satt på läktaren och slokade. JAMEN DET VAR JU SVERIGES BÄSTA SPELARE SOM GICK BORT DÄR! kände jag och många med mig. Plus att Andreas Nilsson, vår bästa linjespelare, har varit pappaledig under detta mästerskap (hade en infekterad debatt om detta med en kollega idag där han tyckte att "han kunde väl vänta med det till efter EM" och jag bara "det har aldrig slagit dig att han kanske VILL VARA TILLSAMMANS MED SITT BARN ISTÄLLET", all cred till Andreas Nilsson här från mig).
Istället ringde man med kort varsel in Andreas Cederholm (cirka 9 år gammal) och Linus Arnesson (går på dagis och spelar i tyska division 2) för att komplettera detta pojklag. En klen tröst var att danska supermålvakten Niklas Landin ska bli pappa vilken dag som helst. Hoppades att han var riktigt djävla ofokuserad p g a detta (det var han dock inte häromdagen, så det var väl mer önsketänkande från min sida i ett läge som kändes rätt så hopplöst). Alltså, Danmark, är ju liksom regerande OS-mästare och rent ut sagt djävligt bra. Kändes som att resultatet var på förhand givet. MEN! Då går Sverige in och tar ledningen. Leder H-E-L-A matchen, men oftast bara med ett par mål så man kan aldrig riktigt slappna av. Men Sverige spelade rent ut sagt skitbra. Anfallsspelet, som varit lite tveksamt i två av mellanrundans matcher, funkade KLOCKRENT, Danmark bytte målvakt stup i kvarten men det hjälpte ju inte. Och försvaret var ju helt djävla OUTSTANDING. Palicka gjorde 19 räddningar! Sedan när det är EN, jag säger EN SEKUND kvar, så dunkar Danmark in ett oavgjort så det blev förlängning. Kaninpulsen hos undertecknad under denna förlängning var så hög att jag tror inte den var mätbar. Tror ju dessutom att jag "hjälper" de svenska spelarna genom att halvligga över soffbordet och väsa fram instruktioner, alternativt vagga fram och tillbaka och gnaga på knogarna som en annan autist. Ej värdigt, men det är så det är. Tio minuters förlängning kändes som tio ÅR, men de klarade det. DE KLARADE DET! Nu ska jag dricka (mer) vin och gotta mig i eftersnacket. På söndag blir det FINAL, mot Spanien! Det kan gå hur det vill, Sverige får ju som sämst silver! Oh the joy, osv.

Ett litet blogginlägg med en himla massa parenteser

Det har varit lite varmare några dagar nu, 7-8 plusgrader och det är en DJÄVLA skillnad om ni frågar mig. Är egentligen inte en speciellt frusen person, men  minusgraderna tär på mitt psyke på något sätt (är det för varmt (över 25 grader) så blir jag orkeslös och irriterad, så det är inte heller bra). Men igår! Hade en synnerligen oinspirerad dag på jobbet, åkte hem och surade över allt tråk som väntade (städa och betala räkningar). Men då tittade väl en blek januarisol fram ur det kompakta molntäcket. Och så plusgraderna på det. Blev som en ny människa, energisk och pigg (då låg jag ändå på ett rejält sömnminus efter onsdagens handbollsmatcher plus eftersnack i studion). När jag kom hem hastade jag undan tråket i raketfart och ägnade mig sedan åt ren njutning (vara ute med hundarna, hugga ved, mata småfåglar, glo på vintergäck i rabatten, tänka på var jag ska odla vad och JAMEN HEJ PENSIONÄR).

När det mörknade, för det gör det ju fortfarande rätt tidigt även om "det går åt rätt håll" (standardfrasen numera), så gick jag in och tände en brasa och kollade på Mandelmanns på TV4 Play. Älskar Mandelmanns! Min man förstörde dock en del av upplevelsen genom att påstå att Gustav Mandelmann pratar likadant som Kermits assistent Scooter i Mupparna (tyvärr sant upptäckte jag). Nu kommer jag aldrig mer att kunna höra Gustav prata utan att tänka på det, precis som jag varje gång jag hör Peder Fredricsson säga nåt alltid kommer att tänka på att han låter precis som Johannes Brost (gjorde).

Aja. Idag är det fredag, jag ska rida och sen planerar jag att baka något gott bröd och koka soppa som baserar sig lite löst på lök, pumpa och kronärtskocka eftersom det var grejer som fanns i kylskåpet och jag inte kan föreställa mig att det skulle bli annat än svingott. Mmm...soppa. Och ja, sen är det ju handboll, semifinal mot Danmark. Det lär ju bli en rysare, eller kanske inte ens det för danskarna är ju faktiskt ruggigt bra. Om Sverige spelar som de gjorde mot Kroatien så finns det mycket väl möjligheter att gå till final, men helt ärligt så har resten av mellanrundans matcher varit lite tveksamma, i alla fall anfallsmässigt. Och det hjälper ju inte hur bra försvar och målvakt man har (för det har ju varit nästan outstanding), det måste ju faktiskt bli mål också. Och Landin i det danska målet är nästan overkligt bra, det är sen gammalt. Men ändå! Mirakel kan väl inträffa, det har ju hänt förr. Jag tror att Danmark och Frankrike kommer att mötas i finalen och att Frankrike vinner, sen kanske Sverige tar brons (?) mot Spanien (fast Spanien med klanen Dusjhebaev i spetsen är verkligen inte heller dåliga), men blir ju hur som helst sämst fyra och det är ju inte illa pinkat av en trähäst som vi brukar säga (och jag har hemskt gärna fel i den här frågan). Det blir vin också (ja, för mig alltså, oavsett hur det går).

torsdag 25 januari 2018

Mina smala axlars längtan

Har läst Mina smala axlars längtan av Maria Frensborg, en såkallad ungdomsbok som handlar om Magda, som går i ettan på gymnasiet och är dökär i Jens, som är två meter lång och sådär kulturellt svår och ouppnåelig. Han är chefredaktör för skoltidningen och Magda börjar skriva för den, mest för att få en möjlighet att vara i närheten av honom. Samtidigt blir hon inbjuden till Kvinnliga Gymnasieföreningen och får genomgå en massa mer eller mindre mystiska invigningsritualer. Detta krockar då med hennes och den gamla präktiga barndomskompisens relation eftersom den senare tycker alltihop är rena löjan. Utöver detta finns det hemma hos Magda en helt annan verklighet med en ensamstående och djupt deprimerad mamma att förhålla sig till. 
 
Jag tycker boken bitvis var väldigt bra, med ett bra språk och trovärdiga karaktärer. Jag tycker synd om Magda som måste ta jättemycket ansvar för sin sjuka mamma, och jag kan förstå att hon kastar sig huvudstupa in i förälskelse och utmaningar och identitetsskapande. Samtidigt är Magda den där jobbiga förälskade människan som inte kan prata om N-Å-G-O-N-T-I-N-G annat än Jens, Jens, Jens. Det blir lite väl tjatigt och omständligt och detaljerat ibland även om jag vet att folk i allmänhet och tonåringar i synnerhet blir såna (jätteroligt dock när Magda, som har stenkoll på allt som Jens har, är och gör, kallar den kunskapen för sin Jenscyklopedi. Generellt plus för språket i den här boken. Dialogerna kan kännas lite torftiga ibland, men i övrigt mycket vackert målande och skarpa beskrivningar och betraktelser).

Tycker boken på pricken fångar det här hur det kan vara när man är svettigt tonårskär i någon som egentligen är ett självupptaget as, hur man försöker hålla sig i närheten, vänta på att Han ska se en, hur man desperat analyserar och ältar och försöker tolka allting som intresse från personens sida fastän man kanske innerst inne vet att nä, det är ingenting, har aldrig varit och kommer aldrig att bli. Det var riktigt bra, om än kanske något omständligt (fast samtidigt måste det kanske bli omständligt för att vara trovärdigt, jag vet inte. Svår balansgång där). Sen tyckte jag att hela den här biten med den mystiska och mytomspunna Kvinnliga Gymnasieföreningen och dess inledningsriter var rätt trist. Men jag har ju inte ens gått på gymnasiet och förstår mig generellt inte på fenomenet med invigningsriter och hemliga sällskap, fattar inte ens vitsen med nollning så det handlar kanske mer om att jag inte tillhör målgruppen. Den här boken får tre tonårsfinnar av fem möjliga.

onsdag 24 januari 2018

Jamen PUH, vinst för Frankrike

Jamen TACK till Frankrike för att ni slog Kroatien så att Sverige får spela semifinal mot Danmark på fredag. Gud vet vem som kom på det räknesystemet, men huvudsaken var att Frankrike vann. Efter att ha haft en stadig ledning på fem-sex mål hela första halvlek och en bit in i andra, men sen knaprade kroaterna in och så blev det sådär ONÖDIGT spännande igen. Frankrike var ju redan klara för semi så de behövde ju inte vinna, medan Kroatien var tvungna till det och var sjukt taggade. Och var på hemmaplan. Så det blev ju kallsvett och kaninpuls ända in i slutminuten, men det gick ju vägen till slut. Merci beaucoup.

Åh nej, (fast ändå bra på något konstigt sätt), Sverige-Norge 25-28

Jaha, nu har man suttit med kaninpuls i 60 effektiva spelminuter och sett ännu ett mötande lags målvakt STORSPELA. Vafaaaan liksom? Varför gör ALLA målvakter "sitt livs match" just mot oss? Jaja, jag fattar ju att det är Sverige som inte får till anfallsspelet riktigt, MEN ÄNDÅ. Så frustrerande och deppigt.

Förutsättningarna för avancemang i detta krångliga EM var dessa: Norge var tvungna att vinna med fem mål eller mer för att gå vidare. Så därför var ju detta en förlust på rätt sida marginalerna. Men nu måste dessutom Frankrike slå Kroatien för att Sverige ska ha möjlighet att gå till semifinal. Den matchen börjar snart. Så nu är det alltså bara att ladda om och börja hålla tummarna för att det lag som man gärna hade sett kräla i stoftet i lördags gör en minst lika bra insats mot hemmanationen. Helst mosar dom.

Allez les bleus! (eller hur det nu stavas)

Dags för ny telefon?

Köpte ju en ny telefon förra året. Den ligger fortfarande i tryggt förvar i sin lilla låda, ouppackad, p g a "jobbigt" att flytta över grejer från gamla telefonen till den nya. Eller, det är det väl egentligen inte HELLER, bara...jag vet inte, det tar emot. Det är ju alltid något krångel och så tänker jag (varje månad) att jag bara ska betala den här månadens räkningar först, för det gick inte att flytta över bank-ID-appen utan den måste laddas ner på nytt och det kunde man inte göra om man inte hade en personlig kod som man fick om man loggade in på internetbanken med sin bankdosa och även om jag vet på ett ungefär var min bankdosa är så är jag ytterst osäker på om det finns något batteri kvar i den och om jag minns rätt så var det ett sånt där pyttigt specialbatteri som man aldrig har hemma. Plus att förra gången jag bytte telefon så följde inte mina böcker med i Aldiko-appen. Nu har jag i och för sig flyttat över Aldiko på minneskortet, så då borde väl böckerna hänga med när man flyttar minneskortet från den ena  telefonen till den andra, men helt säker kan man ju aldrig vara. Och jag har en hel massa olästa e-böcker som jag har fått för att jag prenumererar på DN och dom vill man ju verkligen inte gå miste om, så då tänker jag (varje månad) att jag ska läsa ut dom först, men det tar också emot för det är något lyxigt med att veta att man har en trave (eller ja) olästa e-böcker i telefonen om man skulle få tråkigt någon gång, så därför finns det alltid en eller annan lånebok som får gå före i kön. Ja, ni hör ju själva. Så himla många i-landsproblem att ta itu med. 

Men nu får jag nog snart göra något för den gamla telefonen lider av demens. Låser sig och startar om sig helt slumpmässigt. Plus att den där funktionen som gör att skärmen låser sig när man pratar i telefonen bara fungerar lite då och då. Ibland när jag pratar så går det helt smidigt, men lika ofta å växlar telefonen på eget bevåg från att den kontakt som man pratar med visas i displayen till...något annat. Knappsatsen till exempel, och sen får mottagaren lyssna på medan jag trycker in slumpmässiga sifferkombinationer med kinden och örat medan jag inbillar mig att jag för ett seriöst samtal med någon viktig. Känns ju faktiskt lite ovärdigt.

Nyss hände detta: Jag blev uppringd av en person. Svarade, pratade kanske 10 sekunder och sedan hade kinden/örat mot min vilja och kännedom parkerat samtalet. När jag, efter att ha gastat "HALLÅ, HALLÅ! HALLÅ?" som en blek kopia av Janne Lucas Persson in i lurens talande tystnad, försökte få tillbaks samtalet dök istället telefonens Bluetooth-inställningar upp från ingenstans på skärmen och blev aktiverade genom en flink öron-kind-tryckning. När samtalet sedan bröts, för uppenbarligen kunde inte telefonen hantera så mycket information på en och samma gång, så låste sig telefonen och stod och tuggade tjurigt i en halv evighet. Jamen så här kan man ju faktiskt inte ha det.

Dessutom måste jag lära mig att använda handsfree nu när det ska bli förbjudet att hålla i telefonen samtidigt som man kör bil. Pratar i och för sig bara i telefon när jag kör på ödsliga landsvägar utan trafik att tala om, men det kan ju stå poliser och blänga även där. Kan ju lika gärna ta smällen att lära mig ny telefon PLUS att vara näst sist i Sverige (min man blir nog sist) på det här med att prata med någon osynlig rakt ut i tomma luften utan att använda händerna.

tisdag 23 januari 2018

Hon som vakar

Har läst Hon som vakar av Caroline Eriksson, en bok som beskrevs bland annat som "ett psykologiskt relationsdrama" och "en svensk Kvinnan på tåget". Har läst Kvinnan på tåget och den gillade jag. Den här berättelsen handlar om Elena, som har separerat från sin man och sitter och deppar i ett radhus som hon fått hyra. Hon börjar studera grannarna och får kontakt med deras tonårsson och inser att någonting inte står rätt till i den familjen. Sen vinklas allting så till den milda grad att man knappt vet vem som är vem och vad som är vad och vad som har hänt och vad som är sant och vad som bara är hittepå. Det är rätt så skickligt, måste jag säga. Fast ibland var det lite VÄL mycket förvecklingar och det var lite VÄL mycket hintande om sånt som hade hänt och som skulle portioneras ut i lagom doser, men det blev lite för snåla tilldelningar emellanåt. Plus lite allmänt rörigt och aningens lågt tempo. Utöver det störde jag mig på att karaktären Elena skrev om sin syster som "syrran" exakt hela tiden. Det var syrran hit och syrran dit och syrran sa ditt och syrran bjöd på mat och syrran och hennes man kanske inte har det så bra och jag kände bara att kan hon inte få ha ett djävla NAMN? Men bortsett från det: Absolut välskrivet och rätt spännande. Som helhet får boken tre projektioner av fem möjliga.

UTAV

Kan vi prata lite om det här med att skriva "utav"? För jag får nästan sår på hornhinnan när jag läser det. Senast idag i ett mail där det stod att "din försändelse kommer att levereras utav PostNord". Är så många fel i den meningen att jag inte ens vet var jag ska börja*. Men nu fokuserar vi på UTAV. Det går inte. Det heter inte så. Det heter AV. Punkt slut. "Din försändelse kommer att levereras AV PostNord" (om man har tur alltså). Är förvisso inte den som inte kan slänga in lite talspråk i texten om det passar sig, men vid "utav" har man sedan länge passerat min gräns för vad som är anständigt. Sådärja, nu är det sagt. Sluta upp med detta omgående. Hälsningar Gud.



* Men man kan väl börja med PostNord. Det är ju inte så himla säkert att någonting kommer att levereras överhuvudtaget när PostNord är inblandat, det är ju sen gammalt. Sen kanske någon undrar, vadå, går jag och beställer saker mitt i YSNS-utmaningen? Nix, det var jobbrelaterat och sånt kan man inte alltid bestämma över själv (kände jag mig nödsakad att svara). Men såklart känns det lite avigt i dessa tider av icke-handlande.

Till stallet istället, v4

Igår var det måndag och Bulldozer-ridning. Har inte klurat ut om vi i gruppen får ha samma hästar hela tiden, eller om man byter ibland. Det skulle ju såklart vara väldigt enkelt att bara ställa frågan, men samtidigt vill man ju inte väcka någon sovande björn om det nu skulle visa sig att någon inte gillar det konceptet och på grund av denna fråga skulle vilja ta upp ämnet till diskussion. Alla verkar i och för sig nöjda, men man vet ju aldrig. Själv är jag i alla fall själaglad över att få jobba med Bulldozern, även om det kanske inte går sådär JÄTTEBRA hela tiden.

Vi red en övning som kallades "trappan", som gick ut på att man skulle vända upp på kvartslinjen, rida rakt fram några meter, sedan skänkelvikning några steg mot medellinjen, rida rakt fram några meter igen och så skänkelvikning in till medellinjen. Först red vi bara så, sedan byggde vi på med att passera X och rida "trappan" ut mot kvartslinjen och slutligen galoppfattning från skritt från den punkt på kvartslinjen där "trappan" slutade och avbrott till trav innan långsidan. Sedan jobbade vi även med självständiga galoppfattningar från skritt på volt. Tror gårdagens övning täckte in ungefär samtliga Bulldozerns (och mina) svaga punkter. Har dessutom kartlagt ytterligare en, och det är att när man bryter av från galopp till trav så tar Bulldozern bettet, kör fram sin ENORMT stora hals och drar ner huvudet i avsaktningen. Om Bulldozern väger, låt oss säga 400 kilo, så utgör nog halsen ensam minst 100 kilo så det är inte helt lätt att kontrollera. Det är inte som hon försöker bråka eller bocka eller så, utan är väl mer att hon inte orkar bära upp sig själv i övergången. Och hon är så jäkla stark och framtung att hon nästan drar mig ur sadeln varje gång, eller åtminstone känns det så. Sen är jag väl lite orolig för att jag ska bli hård och stum i handen och är därför kanske onödigt följsam, men nu har min ridlärare sagt att jag ska jobba med att sitta emot och hålla emot och sen får Bulldozern börja ta lite ansvar för hur det blir. Ska prova detta nästa gång. MOHAHAHA.

Annars gick det ändå rätt så hyggligt på transportsträckorna mellan "trappan" och galoppfattningarna, tyckte jag fick henne rätt så lösgjord och att hon åtminstone bitvis kunde trava på i ett lagom tempo istället för att pinna iväg som Ego Boy eller Ina Scot för att hinna ikapp framförvarande häst som är hennes vanliga. Så en rätt så okej lektion även om det inte uppstod några direkta Jan Brink-moments of joy. Men man kan ju inte få allt.

Hurra, Sverige-Vitryssland 29-20

Såg inte jättemycket av gårdagens match eftersom LIVET kom emellan. Eller åtminstone ridningen. På vägen hem hörde jag slutet av första och början av andra halvlek via radiosporten, rusade sedan in och fick åtminstone njuta av den sista kvarten där Sverige alltså slog Vitryssland (eller ska man säga Belarus?) med hela nio mål inför i princip tomma läktare. Vad är det med folk i Zagreb, gillar de inte handboll ELLÖR? I EM finns det inga dåliga lag så även om det inte är ens eget landslag som spelar kan man ju ändå njuta av bra handboll och spännande matcher. Tänker jag, men uppenbarligen inte kroaterna. Själv satt jag till exempel klistrad framför Danmark-Tyskland i söndags kväll och hoppades i smyg att danskarna skulle få stryk eftersom både vi och Norge åkt på varsin förlust i mellanrundan och då tyckte jag uppenbarligen att det inte vore mer än rätt att våra grannar på andra sidan sundet också fick smaka av den kakan. Fick istället se Hansen och Toft och Lindberg och Landin och resten av de rödvita efter en synnerligen jämn och spännande match dunka in det avgörande uddamålet och vinna.

Aja, nog om det. Nu väntar match mot Norge imorgon. En riktigt vidrig måstematch och även om Norge inte slog Kroatien häromdagen, vilket ju faktiskt Sverige gjorde, så är de ändå onödigt bra. Och nu handlar det ju om vem som ska vidare till semifinal. Frankrike känns ju rätt så givna, men sen är det bara ETT LAG TILL. Har just nu inte hundra koll på gången, men vet att Sverige måste vinna mot Norge PLUS att Frankrike måste slå Kroatien för att Sverige ska kunna gå vidare. Sen finns det tydligen ytterligare en alternativ väg om Sverige INTE vinner mot Norge, men den var så invecklad att man i princip måste vara professor i matematik för att kunna räkna ut målskillnader och poäng och annat tricks. Den som lever får se.

söndag 21 januari 2018

Jag fann dig

Har läst Jag fann dig av Lisa Jewell. Tidigare har jag läst Fågelburen och Flickorna i parken, som jag båda gillade riktigt mycket, och den här gjorde mig inte heller besviken. Berättelsen handlar om Alice, som är en ensamstående trebarnsmamma som bor i ett hus vid havet i Yorkshire och som en dag hittar en man på stranden utanför sitt hus. Han har ingen aning om vem han är eller hur han har kommit dit och Alice, som verkar vara en vänlig om än något impulsiv själ, tar hand om honom och försöker hjälpa honom att minnas. Parallellt får man följa Lily från Ukraina, som flyttade till London för tre veckor sedan i samband med att hon gifte sig. En dag kommer hennes man inte hem från jobbet och när hon anmäler honom försvunnen så visar det sig att han aldrig ens har existerat. Då skulle man ju kunna tro att det var mannen på stranden, men det var det inte utan det finns ytterligare förvecklingar som pytsas fram efterhand som en tredje story som inträffade tjugo år tidigare berättas. Spännande med bra driv och trovärdiga karaktärer (även om Alice framstår som lite VÄL spontan och YOLO go-with-the-flow:ig). Ett minus för slarvig grammatik i översättningen, men det kan ju inte Lisa Jewell lastas för. Hade även velat veta mer om Alices tidigare liv som antyddes ha varit både händelserikt och rätt så dramatiskt, men man kan tydligen inte få allt. Den här boken får fyra strandpromenader av fem möjliga.

Till stallet istället, v 3, pt 2

Var på årets första drop in-ridning i fredags, eftersom jag tack och lov slapp att åka till Danmark på jobbresa. Då blev det stallet istället! Vi kämpar på, Bulldozern och jag. Det gick väl något bättre än i måndags, men skänkelvikningarna känns verkligen inte hundra. Sen skulle vi rida på en volt "med tagen bakdel" vilket är ett uttryck som måste ha uppstått under min 15 år långa time out eller så var det helt enkelt inte sånt man lärde ut på den gamla goda  tiden när allting inte als var bättre. Tagen bakdel är tydligen en förberedelse för sluta (rörelsen sluta alltså) och om jag förstod det hela rätt så skulle hästen vara ställd och böjd i rörelseriktningen, innerskänkeln skulle ligga vid sadelgjorden och aktivera det inre bakbenet, ytterskänkeln skulle vara något bakåtdragen och verka mothållande och flytta rumpan lite innanför spåret. Det här var ju inte ens lätt att skriva, ännu värre att utföra. DET GICK VÄL INTE JÄTTEBRA, om jag säger så. Eller framför allt så fattade jag ju inte riktigt hur det skulle kännas när det var rätt, och sen har jag generellt lite svårt att koordinera sidförande hjälper och Bulldozern tycker lite att det där med sidvärtsrörelser kan du ju göra själv om du tycker det är så djävla roligt. Men vi kämpar på! Mer kan man ju inte göra.   

ÅH NEJ, Sverige-Frankrike 17-23

Jaha, det här är ju så deppigt att det knappt går att blogga om. Sverige spelade JÄTTEBRA. Jättebra försvar, jättebra anfall, jättebra allting, men vad hjälper det när det står en djävla VÄGG i det franska målet. Här har man äntligen blivit av med surpuppan Thierry Omeyer som alltid var så omänskligt bra, och så kommer nån som är ÄNNU BÄTTRE? Så ja, allting som Sverige gjorde var jättebra utom avsluten dårå, får man väl säga. Sen såklart ska man ju inte ta ifrån fransmännen att de är ruskigt bra. Det landslaget har ju oceaner av erfarenhet jämfört med Sverige som i det närmaste framstår som ett pojklag i sammanhanget. Men man hoppades ju. Speciellt efter Kroatienmatchen.

Detta betyder nu att Sverige måste slå både Vitryssland och Norge, PLUS (om jag har fattat det rätt) att Frankrike utöver det måste slå Kroatien med minst ett mål, om Sverige ska ha en chans att gå vidare till semifinal. Detta eftersom Kroatien slog Norge i gårdagens match, som för övrigt var sjukt spännande. Sveriges match var inte spännande. Den var bara...plågsam.

Aja, nu glömmer vi det. Hoppet är ju i alla fall inte H-E-L-T ute. Heja Sverige, friskt humör.

fredag 19 januari 2018

Do you come from a land down under?

I förrgår spelade jag och min man Quizkampen och då dök det upp en bild på en burk Vegemite och så frågades det efter var denna produkt hade sin huvudsakliga marknad (eller det var i alla fall andemeningen, minns inte den exakta ordalydelsen) och det är ju Australien, vilket jag trumpetade fram på en nanosekund medan min man bara "vad fan är det där för något?". Nu kan man ju fråga sig hur en så icke-berest människa som jag känner till detta, och då refererade jag till den australiensiska gruppen Men At Work som 1982 hade en jättehit med låten Down Under, och där en av verserna lyder så här: Buying bread from a man in Brussels, He was six-foot-four and full of muscles, I said, "do you speak-a my language?", He just smiled and gave me a vegemite sandwich. Eftersom denna låt spelades JÄMT på radion så kunde man ju inte undgå att höra den och fungera över vad en vegemite sandwich egentligen var för något, men tydligen är det inte alla som lyssnar på  texten i låtar som spelas och tydligen är det inte heller alla som lyssnar på texter som tar reda på vad saker i texter betyder när de inte förstår det. Men det gör jag, däraf att jag kunde svaret på frågan.

Hur som helst. Igår när jag satte mig i bilen och startade den så spelades just låten Down Under på bilradion. Det händer ju liksom inte dagligen längre, och jag kom dessutom in i låten EXAKT när orden He just smiled and gave me a vegemite sandwich uttalades. Jamen vad är oddsen på det? Är det nu man ska köpa en trisslott* ELLÖR?



Har dock aldrig smakat.
Tycker ej det verkar jättegott
om jag ska vara ärlig.





* I teorin alltså. I praktiken håller jag ju fortfarande på med YSNS-utmaningen.

tisdag 16 januari 2018

Hurra, OMG!!! Sverige-Kroatien 35-31 och GRUPPSEGER!

Aja, tänkte jag inför den här matchen, det  går ju inte att slå Kroatien i Kroatien men hur det än går så är ju Sverige ändå klart för mellanrundan, så en förlust är ju inte hela världen. Tänkte jag då alltså. Jaha, sen började det med 1-0 till Kroatien, men efter det drog Sverige ifrån och ledde stadigt resten av matchen. Satt dock som på nålar och väntade på den fruktade downperioden som brukar komma som ett brev på posten så fort det går lite bra, för så är det ju i handboll. Men den kom aldrig! Sverige spelade som kungar, gudar, you name it, och när det var mindre än tre minuter kvar och det skiljde fem mål så vågade jag försiktigt lossa tummarna från de kallsvettiga handflatorna och andas ut. Helt otippat blev det Island som fick lämna gruppen och det kan de ju gott ha efter den för oss rätt snöpliga premiärmatchen.
 
HA-HA-HA-HANDBOLL!  

Till stallet istället, vecka 3

Igår var det måndag och från och med i år är ju måndag = riddag. I nya svåra gruppen. Igår hade vi vikarie, fast det kändes inte som vikarie för det var hon som hade förra årets ridläger och programridning som jag också var med på, plus att jag känt henne sen hon var liten och skumpade omkring i ridhuset på någon slö B-ponny med ledare. Känns jättekonstigt att de där barnen som alltid hängde i stallet och hade pynt- och rykttävlingar helt plötsligt är ridlärare, men det är ju tydligen sånt man får hacka i sig när man har blivit så djävla gammal som jag.

Fick Bulldozern. Lektionen innan vår är en ponnylektion som Bulldozern var med på. "Hon var lite seg idag", sa ridläraren när jag tog över henne. Och ja, det var ju ingen lektion som gick till historien som någonting storartat direkt. När Bulldozern är trött så tycker hon uppenbarligen att det är en bra strategi att springa ifrån det jobbiga, och hon blir verkligen stark som en oxe när hon sätter den sidan till vilket hon alltså gjorde igår. Gårdagens övning som hade tyngdpunkten på skänkelvikning i trav var inte heller som gjord för oss för vi är inte riktigt där än. Jobbade på med andra lösgörande rörelser så gott jag kunde när det fanns plats och möjlighet, men det ville sig inte utan hon spjärnade emot och satt fast framför allt i vänstersidan. I skänkelvikningarna stressade hon iväg och förböjde hon sig nästan hela tiden och i galoppen ville hon inte alls gå i form. Så det kändes väl SÅDÄR, men det är ju bara att ta nya friska tag. Egentligen hade jag planerat en jobbrelaterad Danmarksresa i slutet av veckan och skulle p g a den missa fredagens drop in-lektion, men nu ser det ut som att det blir ändrade planer och då får jag ju nya möjligheter till stordåd. Haha.

Kul annars att Peder fick Jerringpriset i år igen. Och så djävla roligt att läsa alla bittra kommentarer från dåliga förlorare om att det är hästfolket som har gjort en röstkupp, att man borde lägga ner det priset osv. Ja, jag röstade tre gånger. Det hade väl alla andra också möjlighet att göra, så varför detta gnöl om att det gick att rösta flera gånger? Tror inte de här människorna förstår hur oerhört stor ridsporten faktiskt är och hur många röster det blir när alla vi tycker att Peder ska vinna. P-O-W-E-R. Och sen blev ridsport klassat som friskvård också, vilket inte är en dag för tidigt. Så 15 januari 2018 är en dag att lägga på minnet.  Inte bara blue monday så att säga.

söndag 14 januari 2018

Norra Latin

Har läst Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren, en bok som jag hade rätt så höga förväntningar på efter att ha läst Engelfors-trilogin. Berättelsen handlar om Tamar och Clea, som går första året på teaterprogrammet på Norra Latin i Stockholm. På den skolan påstås det att det för många år sedan har inträffat en tragedi där en lärare dog och en elev försvann spårlöst men som det sägs att han går igen. Är det en vandringssägen eller finns det något...övernaturligt där i korridorerna?

Jag tycker boken var väldigt bra i början. Trots att jag inte är det minsta intresserad av teater och aldrig har ägnat en tanke åt hur det är att vara 16 år och ha skådespelardrömmar, eller så var det kanske just därför? De delar av berättelsen som handlade om Clea (och Tim) och Tamar och deras inbördes relationer till varandra och andra var rent ut sagt skitbra, tyckte jag. Men ju mindre det handlade om dom och ju mer av det såkallat övernaturliga slingrade sig in i berättelsen, desto mer föll tyvärr mitt intresse. Det blev lite väl omständligt och detaljerat och överarbetat för min smak, och sen tyckte jag att slutet blev lite väl lamt när det ändå har ägnats sådär 500 sidor åt att bygga upp dramatiken och intrigen, och sen bara...jaha, var det allt? Ungefär. Lite snopet.
Och (det här känns ändå lite obekvämt att skriva, men skitsamma) sen det här med att ha med en karaktär som heter Sam och som konsekvent benämns hen? Ja, det ligger säkert i tiden och det finns säkert en och annan som inte vill identifiera sig med ett kön överhuvudtaget och då ska de väl få slippa det och nu framstår jag väl som både gammaldags och bakåtsträvare men jag gillade det inte. Tyckte bara det kändes störigt OCH lite pretto. Fast det var väl en petitess i det stora hela. Den här boken får tre Shakespearepjäser av fem möjliga.

Hurra, Sverige-Serbien 30-25

Jaha, efter fredagens snöpliga förlust mot Island blev det ju en sån där vidrig måstematch väldigt tidigt i turneringen. Från början kändes det som att svenskarna tagit sig samman och drog ifrån med fem-sex mål och höll det till halvtid. Sen var det som att serberna tog sig samman, det var ju måstematch även för dem, och började knapra ifatt och det blev onödigt spännande, speciellt när Sverige åkte på en dubbelutvisning när det var sådär fem minuter kvar. Drama! Men det löste sig över förväntan och sen blev nog serberna lite väl övertända och slarvade i några kritiska lägen samtidigt som Sverige gjorde några fantastiskt fina mål. G-Ö-T-T. Som jag har förstått det är Sverige nu klart för vidare spel oavsett hur det går mot Kroatien på tisdag. Att möta Kroatien är aldrig lätt, att möta Kroatien på hemmaplan är något av en mardröm eftersom de enligt mig har världens mest osportsliga publik som buar och vrålar och larmar och håller på så fort motståndarlaget så mycket som nuddar bollen. Så att slippa en måstematch mot dom är ju skönt.

lördag 13 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 21

Idag var det Winter is coming-känsla (iskallt och bitande nordanvindar) och suget efter att stå utomhus och svinga en hammare var...minimalt, kan man väl säga. Note to self: starta aldrig ett byggprojekt på hösten. Det som verkade vara en bra idé i september framstår som förfärligt dumt så här i januari.  
 
Idag var det i alla fall premiär för THE DOOR. 
 

 
 
 
 
 
Gångjärn skruvas fast. Det kan ju låta enkelt, men det var det inte.
För man måste hålla upp hela dörren och låtsashänga dit den och
samtidigt hålla fast gångjärnen OCH dörren innan det är tal om att ta
fram skruvdragaren. Det var ett moment som krävde ungefär åtta par
armar samtidigt, så någon möjlighet att fotografera fanns verkligen inte.
 
 
Men till slut kom den på plats. Det finns kanske dom som minns ett
behind the scenes-ansnitt som handlar om dörrens födelse. Där skrev jag
att jag inte visste varför det stack ut en massa spikar. Det var  för att
det så småningom på ett smidigt sätt skulle dras vagnsbultar genom
dörren utan att behöva borra och hålla på. Vagnsbultarna håller ihop
själva konstruktionen på ett snyggare sätt än spikar. Obs att skruvarna
inte ska sticka ut på baksidan av dörren som de gör på bilden utan ska
kapas i jämnhöjd med muttern. Men det fick bli en annan dag.
Här spikas en hasp fast. Det var något enklare än att skruva fast gångjärn.
Haspen är handsmidd och har legat i vår källare i eviga tider i väntan
på något bra användningsområde och nu kom den alltså till pass.
TA-DAAAA. The door in action. Med gångjärn och vagnsbultar och hasp.
Går både att öppna och stänga! Jag bad min man stänga in mig som en
omvänd Emil i Lönneberga. Dock saknar ju huset fortfarande golv, så
själva inlåsningen kändes inte så fruktansvärt dramatisk.
Jag tänker att gångjärn och bultar ska målas svarta, men det får väl bli när
temperaturen tillåter det. Dvs till våren eller så.    

fredag 12 januari 2018

Åh nej, Sverige-Island 24-26

Ja, handboll är ju inget för folk med svaga nerver, det är ju sen gammalt. Först en första halvlek där man undrade om a. Sverige ens var där, och b. den isländska målvakten var från en helt annan handbollsplanet? Han räddade exakt allt och isländske Pálmarsson matade in mål efter mål och Sverige låg under med TIO DJÄVLA BOLLAR. Sen en andra halvlek där Sverige plötsligt tog sig samman och nästan, nästan knaprade sig ikapp. Starkt gjort men det räckte tyvärr inte hela vägen. Hade matchen varat några minuter till så. Men nu gjorde den tyvärr inte det.

Tung inledning av EM alltså. Enda trösten just nu är att damerna också förlorade premiärmatchen i VM och de tog ju sig ändå till semifinal. Så än finns det hopp. Det är ju trots allt handboll.

You shall not shop, pt 2

Jo, men det här med att inte köpa några prylar går ju jättebra. Det var väl kanske inte så otippat för dom som känner mig som vet att jag hatar alla affärer utom kanske möjligen Granngården. Handlar för den delen inte så mycket på Granngården heller, men det är något som jag upplever som extremt rogivande med att bara gå omkring och titta på saltstenar och uppbindningsanordningar och säckar med betfor och kraftfoder. Till det kommer att det nästan aldrig är någon rusning av folk på Granngården (hatar trängsel), samt att personalen, i alla fall den på Granngården i Ankeborg, rätt så ogenerat diskuterar ungefär vad som helst rätt så öppet vilket ger en extra guldkant på tillvaron för mig som älskar att tjuvlyssna på andras samtal. I höstas fick jag till exempel höra en affekterad diskussion kring att man faktiskt borde göra ett turordningsschema för när det skulle skyltas med talgbollar i entrén (alltså packa upp och stapla dom på ett dekorativt sätt), vilket tydligen var något av det tråkigaste och jobbigaste man kunde utsättas för som anställd. Man anade av tonen i diskussionen att det fanns vissa i personalstyrkan som alltid lyckades göra sig upptagna med annat när det vankades talgbollsleveranser.  Det är såna där lite udda arbetsmiljöproblem som man inte hade en aning om att de ens existerade.

Ja, men nu skulle det ju handla om YSNS (You Shall Not Shop)-utmaningen. Som ju inte direkt kändes som en utmaning för mig, men okej, en och annan impuls har faktiskt dykt upp. Inte för att den på något sätt har varit svår att bemästra, men det är ändå lite intressant att se att det tydligen finns någon form av shoppingbeteende inbyggt i till och med mitt undermedvetna, eller vad det nu är för funktioner som styr det där. Har läst ett uttryck på Facebook, "villbehöver", som jag tycker är rätt så finurligt. Det är när man vill ha någonting som man egentligen inte behöver, men man vill ha det så mycket att man intalar sig själv att man behöver det. Jag har uppenbarligen också ett villbehov, även om det bara för mig är att säga nej, vänligt men bestämt och så är det slutdiskuterat med mig själv.

Sen kom Mirre och påstod att semlor ingick som en del av YSNS. Det gjorde det hela lite svårare, för jag tycker ju semlor är nästintill det godaste man kan äta och att det är lite det som bär en genom oxveckorna (är ej strikt med att hålla på fettisdagen) och borde inte semlor strängt talat definieras som livsmedel? Men OKEJDÅ, tänkte jag. Det gör ju utmaningen lite mer av en utmaning. Fast bjuden på semlor borde man ju ändå få bli? Va? Va? Va?

Pratade om YSNS i fikarummet på jobbet och då tyckte någon att det skulle gälla även sånt som Netflix och Spotify. Men där satte jag ner foten, för det är ju inte fysiska saker som har ett livscykelförlopp som tär på jordens resurser. Då kunde man ju lika gärna säga att man inte skulle få gå till tandläkaren eller köpa ett gymkort.

På tal om det så funderar jag på om jag skulle prova nån sån här ljudbokstjänst? Jag sitter ju faktiskt i bilen nästan en timme om dagen bara för att ta mig till och från jobbet, då hade det ju varit rätt najs att använda den tiden till att lyssna på ljudböcker, tänker jag å ena sidan. Å andra sidan så lyssnar jag på radio istället, och då får jag till mig saker som jag förmodligen a-l-d-r-i-g skulle ha hört talas om annars. Kommer kanske att helt tappa nutidsorienteringen och även lite allmänbildning om jag bara lyssnar på ljudböcker istället? För om man betalar 129 eller 149 kronor eller vad det nu kan kosta i månaden känner snåla jag lite att man nog måste lyssna som satan för att liksom pressa varje krona ur det systemet. Då duger det ju inte riktigt att sitta och slölyssna på hur det går för Dackarna mot Indianerna i radiosportens speedway-referat. Å tredje sidan så är ju faktiskt böcker ett av mina allra största intressen. Mer än speedway och vad dagens gäst i P4 har att ge mig, känner jag nog. Å fjärde sidan: Även om det inte är mycket pengar i sig så är det ändå det här med 99 kronor här och 159 kronor där som blir rätt så dyrt i slutändan, och för just böcker finns ju den förnämliga och för mig kostnadsfria uppfinningen som stavas bibliotek. Så NJA? Får kanske bestämma att just ljudbokstjänster ska ingå i YSNS tills vidare för att slippa ta ett beslut för det här blev ju jobbigt. Ja, men annars går det ju bra som sagt.

Oxveckorna

Fy farao vad det är tungt med januari. Det är mörkt, det är kallt, man är trött och håglös och det känns som evigheter sen man var ledig (fast det var mindre än en vecka sen) och det enda man vill är att kura ihop sig framför brasan med en kopp te och en bok, men då har man visst ett arbete att sköta helt orimligt många timmar per dag. Och när man till slut kommer hem och kan tända i kaminen och slå sig ner med en trave biblioteksböcker, ja då får man sitta och kämpa som ett djur för att inte ögonen ska trilla ihop mitt i ett mord och sen slutar det med att man hålögt och gäspande sitter och dumglor på en repris av Ullared bara för att det tydligen är det enda man förmår. Eller okej, det sista skrev jag mest för att det skulle bli ett effektfullt slut på meningen. Men exakt allt annat är sant och med man avses i det här fallet alltså undertecknad.

Men nu har det i alla fall blivit fredag, och ikväll börjar herrarnas handbolls-EM. Det finns många anledningar till att hoppas att det ska  gå bra för Sverige, men en är ju definitivt att ett handbollsmästerskap är något som kan ta en genom oxveckorna. Sen när det är slut (och Sverige förhoppningsvis står med en medalj) så är det nästan februari, och februari är ju årets kortaste månad så innan man vet ordet av är det mars och vår. JAMEN DÅ SÄGER VI DET.




onsdag 10 januari 2018

Nyårslöftena!?!

Hoppla hoppla, jag letade efter något i bloggen och råkade visst hitta lite gamla nyårslöften för 2017 som jag inte ens kom ihåg att jag gett, än mindre bloggat om. Inte mindre än fem stycken hävde jag tydligen ur mig i ett visst mått av övermod inför vad 2017 skulle bringa i sitt sköte. Då ska vi se hur det gick:

Löfte #1: Fönsterputsningen. Jo, men den klarade jag ju faktiskt av efter skamligt många år med smutsiga rutor. Kanske inte regelbunden fönsterputsning, men åtminstone en gång. Och den där fönsterputsningsmaskinen var ju löjligt lätt att använda, dock krävdes det att den skulle laddas först så det går inte att spontanputsa med den om andan skulle falla på. Som om den skulle göra det? Aja, CHECK på den.

Löfte  #2: Mindre kött och mer vegetariskt? Ja, men jag tror faktiskt det. I princip allt kött jag köpte var från djur där jag personligen säkerställt att de haft det bra under sin levnad och slaktats på ett värdigt sätt och utöver det inte transporterats land och rike runt. Detta gör såklart att köttet i sig kostar en slant, vilket alla kan räkna ut automatiskt medför att en snåljåp som jag drar ner på konsumtionen. Win-win på den alltså. Fick dock avsluta året med att köpa ett par tråg (ekologiska visserligen) ägg i affären eftersom min ena lokala äggleverantör flyttade och den andras höns hade gått i vintervila. Det var lite surt (är så stor skillnad på ägg från affär och ägg från hemmahöns även om man köper ekologiska), men detta år får vi ju förhoppningsvis en egen flock!
Gick även med i en grupp för vegetarianer och veganer på Facebook och blev lite rädd för de senare. Herregud vilka trångsynta, fördömande och kategoriska människor som ska rädda världen. Nästan så att man får lust att klä sig i päls och hetsäta billigt danskt griskött i ren protest. Obs, skulle aldrig göra det, men ändå. Hatar när mästrande vetabästbabianer* ska tala om för mig hur jag ska tänka.

Löfte #3: Använda min fantastiska elcykel MAJA mer. Det gjorde jag inte av olika orsaker, främst "jävligt mycket att göra" som ju kanske låter som den mest långsökta ursäkten ever, men om man har tre mil till jobbet och röven full av arbetsuppgifter så är skillnaden mellan en och tre timmars restid tydligen det som fick den här pseudocyklisten att sprida kolvätefyllda avgasmoln till närmiljön istället för att trampa fram som en vind genom skog och mark. SORRY. Lovar att försöka göra bot och bättring under 2018. En cykeldag i veckan, åtminstone under perioden mars till oktober kan väl vara en rimlig målsättning i alla fall.

Löfte #4: Säga mer NEJ till energitjuvar med mera. Ja, men det tycker jag nog att jag blev lite bättre på? Men eftersom mängden idioter i ens relativa omgivning tenderar att vara konstant så är det ett ständigt pågående projekt.

Löfte #5: Var ju inte ett löfte utan mer en målsättning och det var att ta upp ridningen igen. Det gjorde jag så in i helvete. Årets bästa beslut tror jag minsann att det var. CHECK!

Se där, det gick väl åtminstone killräckligt (så fick jag in  det ordet också) bra? Ska jag lova någonting för 2018 då kanske nu när det har gått någon vecka och man liksom har fått känna in sig lite? Okej, håll i hatten så kör vi igång en ny och bättre version av mig själv:

Nytt löfte #1: Jobba mindre. Ja, det är ju lättare sagt än gjort, men åtminstone lägga mindre tid på sånt som vem som helst kan göra och mer tid på det som faktiskt bara jag kan göra. Det vill säga,  sluta känna mig bossig/bitchig när jag delegerar eller säger nej, samt sluta ha dåligt samvete för att min assistent bara får göra tråkiga saker. Såna här tankar tror jag inte en man i min position ens har snuddat vid? HEJ KVINNOFÄLLA? (obs, tror inte att världen automatiskt blir bättre bara för att man "börjar tänka som en man", men å andra sidan blir den lilla världen som snurrar kring mig knappast bättre av att jag jobbar som ett as hela tiden).

Nytt löfte #2: Vara hemma mer. Mitt bästa i livet verkar ju vara att bara måsla omkring innanför den egna tomtgränsen, så varför envisas jag då med att lämna hemmet stup i kvarten? Nej, precis. En konsekvens av detta blir då: inte ägna fullt så mycket tid åt föreningslivet, vilket är kluvet för mig som är föreningsmänniska. Är i nuläget rätt så less på mitt engagemang och då borde det ju vara synnerligen lätt att lova att dra ner på det, men samtidigt så tänker jag att om alla resonerade sådär så fort det känns motigt så skulle hela förenings-Sverige stanna och allting bli PISS. Däremot kan jag ju prova att ha ett lite mer lagom engagemang, behöver ju liksom inte gå all in hela tiden. Och som sagt, prioritera att vara hemma mer och ägna mig åt: 

Nytt löfte #3: Odla mer. Vilket i praktiken innebär att förklara krig mot mördarsniglarna som slukar allt utom potatisen (och ogräset). Har haft en odlingsmässig svacka i flera år p g a att det ej är jättekul att så frön och vattna och rensa ogräs och hålla på och sen komma ut och se feta mollusker ligga till bords och rapa belåtet mitt i plocksalladen. Men nu djävlar ska jag ta tag i det igen. Älskar ju att peta ner frön i jord (även om det inte är lika älskvärt att ha åttahundra småplantor som ska skolas om och avhärdas och planteras ut) och se det växa och slutligen skörda. SKÖRDA. Mmm. Lovar även att rensa den ena rabatten. Den andra sköter sig hyfsat själv med lökväxter och perenner som avlöser varandra utan att man behöver lyfta ett finger (förra ägarens förtjänst), men den första är en sorglig historia som har invaderats av en seg grässvål och när tulpanerna blommat över ser den mest ut som ett slumområde. Jag vill att det ska växa stockrosor där, men det lär ju inte hända av sig själv. Note to self: fixa för fan.

Nytt löfte #4: Eller det här är inte precis ett löfte utan mer...en målsättning, och det är att försöka hitta ett annorlunda sätt att förhålla mig till saker som stör mig istället för att gå omkring och älta saker i huvudet till förbannelse. Nu är det ju inte så lätt som att saker försvinner bara genom att man säger till sig själv att man ska sluta älta eller inte bry sig, så här får jag fundera över någon slags strategi för att hantera det p g a  ej hållbart i längden med ält och irritation. Säger till när jag hittat en patentlösning på detta enkla. Hahaha.

Nytt löfte #5: Ja, men det kan väl vara det här vi redan tidigare varit inne på, att försöka att inte köpa några prylar utan att först kraftigt ifrågasätta om det behövs, om det verkligen behövs, om vi redan har något liknande som kan användas istället, om vi ens behöver använda det, om det kommer att underlätta mitt liv väsentligt och om det kommer att göra mig till en bättre människa eller glädja någon annan. Måste svara ja på allt innan jag ens får tänka tanken på att öppna plånboken!

Sådär 2018, då kör vi väl.

* Ett uttryck som jag tror kommer från polisen Gullan (spelad av Maria Lundqvist) i kanske den bästa julkalender som någonsin sänts - Håll huvet kallt från 1994.

SVESKE

Jag jobbar ju en del med både norrmän och danskar, vilket såklart genererar språkförbistringar åt alla håll och kanter, mest med danskarna. Aldrig att man till exempel kan sitta och säga att någonting är roligt utan att plötsligt framstå som världens latmask*. Danskan är ett så djävla lömskt språk. Man tror de pratar om porr och så menar de purjolök. Och när man säger att man ska äta frukost så tror de att det redan är dags för lunch. När man försöker öppna en dörr där det står TRAEKK så betyder det dra (mot sig), inte trycka (från sig) som man ju ändå tycker borde vara en rimlig översättning. För att inte tala om att, när man jobbar i något program och man ska bocka i en ruta någonstans, så heter det att de "sætter en flueben"**
Så himla mycket att hålla reda på alltså. Härförleden satt vi, det var jag och en dansk och en norrman (och så Bellman?) och pratade om Swish. Som på norska heter VIPS. Det känns ju så jättetypiskt norskt och klämkäckt och TIL TOPPS BESTEFAR över det uttrycket. Frågade vad motsvarande tjänst hette på danska och den hette då MOBILEPAY [mooobaaajlpäääj]. Det lät ju varken rappt eller speciellt SJOV om ni frågar mig.

Och våra danska kollegor är inte precis några svensktillvanda typer på andra sidan Öresundsbron utan härstammar från södra delarna av Fyn och SNAKKER därefter. Och fort ska det gå också. Fast de har uppenbarligen lika svårt att förstå oss, så ibland är det ingen som fattar vad någon överhuvudtaget ens pratar om. Härlig känsla när man som jag blir vald att föra protokoll ungefär elva gånger av tio och simultant måste försöka bena ut vad som egentligen har sagts och beslutats i olika frågor.

Igår ringde en dansk kollega till mig och bad mig om hjälp med en grej som jag fixade och sedan skickade ett meddelade att jag hade fixat. Fick då detta till svar: Mange tak Anna, du är en sveske! Det lät ju inte precis som en komplimang så jag google translate:ade och fick till svar att jag tydligen var ett katrinplommon. Vafaaan liksom? Fick googla vidare och hittade till slut att sveske även "kan bruges som kærlig betegnelse for en person, især et barn, som man godt kan lide". Det lät ju eventuellt något bättre, men det där med "især et barn" klingar ju lite illa när man ändå går med stormsteg mot 50 jordsnurr. Undrar om det inte var katrinplommon som åsyftades ändå? Är det alltså här och nu som jag ska börja med någon sån här ANTI-AGING WRINKLE REPAIR MIRACLE-produkt***? Tack som fan för det då, danskdjävlar.






* Roligt = lugnt på danska om någon nu mot förmodan inte kände till det. Roligt heter SJOV och när man skämtar så LAVER MAN SJOV. Låter inte alls speciellt kul om ni frågar mig.
** Alltså ett ben från en fluga. Man måste nog vara dansk för att förstå den associationen.
*** Och nej, det kommer såklart inte att ske om någon nu mot förmodan trodde det.

Flickorna i parken

Har läst Flickorna i parken av Lisa Jewell, en författare som jag nog mer och mer får säga att jag gillar sen hon lämnat chick lit-genren till förmån för lite mörkare berättelser som Fågelburen. Den här boken - Flickorna i parken alltså - handlar om Clare, som flyttar till en lägenhet vid en park tillsammans med sina döttrar. Parken verkar vara en idyll och människorna som bor vid den verkar vara som en enda stor familj, men man får veta att en ung tjej hittats död i denna park för många år sen. En kväll efter en grannfest hittas en trettonåring flicka medvetslös i samma park. Och sen handlar det om vad som egentligen hände, vad hände egentligen med den andra tjejen, finns det något samband och är de som på ytan verkar vara så himla hyvens typer verkligen det?
 
Tycker det är skickligt berättat om än i något makligt tempo, språket är bra och karaktärerna lite udda, men fullt trovärdiga. Den här boken får fyra picknickfiltar av fem möjliga.

tisdag 9 januari 2018

Till stallet istället, vecka 2

Igår började ridningen. Ny termin och ny grupp! Det var nervöst och pirrigt. Man vet ju inte vad det är för gäng man ska hamna i, kanske är det ett jättetajt gäng som tycker att man liksom kommer och förstör? Det har man ju varit med om förr även om de flesta brukar vara trevliga, men det finns ju alltid undantag och jag tänker att om man är på den högsta nivån så har man säkert ridit där ett tag och det är ju sen gammalt att ju längre en grupp har varit en grupp desto svårare är det ju för en utböling att ta sig in i den gruppen. Sen fanns ju också möjligheten att alla andra skulle vara proffsryttare på elitnivå och så kom man själv där med två terminer och femton års time out i bagaget och framstod som kommunens största sophög? Å andra sidan så blev vi ju faktiskt placerade i den här gruppen så någon ansvarig måste ju ändå ha tyckt att vi någorlunda hörde hemma på den nivån, men det kan man ju aldrig så noga veta. Och så det tredje (och viktigaste), vilka hästar skulle vi få? Fanns alltså en hel del att oroa sig för här.

Fast det mesta var - precis som det brukar alltså - rätt så obefogat. Fick en liten chock när jag upptäckte att två i gruppen var gamla ridkompisar från det glada nittiotalet (med det lilla undantaget att de inte hade gjort uppehåll i mer än kanske ett par år så till skillnad från mig så var de ju verkligen superduktiga, men men) och en tredje var en nu vuxen tjej som var en av dom som jämt hängde i stallet under den senare perioden när jag var aktiv i föreningen men inte själv red och som jag förmodligen utnyttjat skamlöst som tävlingsfunktionär eftersom jag minns henne som en sån som alltid ställde upp och hjälpte till. Resten av gruppen hann jag inte direkt bilda mig någon uppfattning om mer än att de verkade trevliga, så det bådar ju gott för framtiden.

Fick Bulldozern, hurra! Igår gjorde hon verkligen skäl för det smeknamnet. Först värmde vi upp bland annat med att öka och minska volter i trav med hästarna utåtställda, och sedan red vi en övning som började med att man red i skritt och skulle vända upp vid C och A och rida skänkelvikning till en kon som stod någonstans mellan H och E när man kom från C och mellan F och B när man kom från A. Sedan skulle man lägga en tiometersvolt vid en annan kon som stod mellan E och K respektive B och M och så rullade det på i båda varven. Sedan byggdes övningen på med travövergång när man kom ut på spåret och avsaktning innan hörnet, och därefter var det samma sak fast i galopp. Bulldozern brukar ju bli lite stressad när det är många hästar, och ännu värre blir det när hon upplever att det fattas galopp lite hipp som happ runt omkring henne. Så det var ju inte som att man fick uppleva något sånt där moment of joy där man kände att nu djävlar ringer snart Jan Brink och ber mig om hjälp. Eller ja, galoppfattningarna blev ju i och för sig riktigt bra, men det berodde tyvärr inte så mycket på mig utan mer på att Bulldozern var så överladdad att det räckte med att lätta lite i handen så for hon iväg som skjuten ur en kanon och sen höll jag på att aldrig få stopp på henne. Men för den som sett mig slita som ett djur för att hon inte ska slängtrava in i galoppen så såg det nog ändå hyfsat ut, haha.
Kan väl säga att det var flera hästar som var överladdade. Hade jag sett denna lektion (bakutspark, studsande på stället och allmän oro i ledet) som darrig återvändare för ett år sen så hade jag nog tänkt HJÄLP VILKA VILDA HÄSTAR och sprungit hem och gömt mig för det vet man ju hur det var förr när en av hästarna fick ett ryck och for iväg med blixtens hastighet och drog med sig allihop och folk dråsade i backen som mogna frukter till höger och vänster medan ridläraren stod i mitten och gormade och skrek. Nu eskalerade det inte till den nivån, utan allting hanterades "stille og roligt" som dansken skulle ha sagt och det kändes som att det hela tiden fanns en plan. "Allt var verkligen inte bättre förr", som jag och en av de gamla ridkompisarna sa efteråt när vi mindes hur det brukade gå till förr i världen, vilket var ungefär i samma veva som när Jesus red in i Jerusalem på en åsna.

Aja! Vårterminen har i alla fall börjat! Den här terminen är det ingen drop in-ridning på måndagar (gissningsvis eftersom det nästan alltid bara var jag och en till så det lär ju inte ha varit direkt lönsamt), vilket löste en del problem för mig. Måndagstiden passade ju så bra eftersom jag kunde svepa iväg till stallet direkt efter jobbet, men att först rida lektion, sedan åka hem, vara hemma några timmar och sen åka tillbaks till stallet och rida en gång till kändes ju inte som ett jättebra upplägg, så det bekymret löste sig ju av sig själv. Nu blir det drop in på fredagar istället, dock inte denna fredag för då ska jag på massage (mmm) och inte heller nästa för då är jag i Danmark på jobbresa (suck). Dålig tajming av mig får man väl säga, men det är ju bara att planera bättre i fortsättningen.   

söndag 7 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 20

Idag nåddes EN MILSTOLPE i hönshusbygget. Nämligen den att det utvändiga blev klart. Eller ja - naturligtvis inte HELT klart (hur skulle det se ut?), men "i princip" så är alla saker uppmätta, sågade, målade och fastspikade åtminstone på ett ungefär där de ska vara. Vad som bland annat återstår: Fasaden ska sågas jämn i nederkant och målas en gång till (tänker att det ska ske en härlig solig vårdag). Och dörren är inte på plats än eftersom den blev cirka en halv centimeter för bred (say no more) så den måste sågas av och den nya kanten målas två gånger. Sen ska det sågas ut en lucka så att hönsen ska kunna gå ut i hönsgården och byggas ett litet vindfång till den, samt tas upp hål för till- och frånluftsventiler så att det blir bra luftväxling men inte dragigt. Men det kommer säkert att gå både snabbt och smidigt. INTE. Aja. Återkommer med detta när det blir aktuellt. Nu är ju julledigheten slut, vilket innebär att byggandet enbart kommer att kunna utföras på de futtiga små helger man har till sitt sura förfogande (ja, jag är bitter).  
Här har jag sågat till några locklister så att de ska kunna passas in mellan
takutsprånget och ett av fönstren. Mycket pyssel har det varit med dessa
locklister. Kommer aldrig mer att kunna se ett hus med
locklistpanel utan att granska hur listerna har spikats, skarvats och
i största allmänhet hanterats. Känner mig som något av ett proffs på
locklister vid det här laget.
Här har den sista knutbrädan, som fick skarvas ihop p g a snett hus
p g a de döda indianernas vrede (obekräftat) till slut kommit på plats.
 
Dagens absolut tråkigaste; såga skåror till fönsterblecken. Avdelning
saker man inte tänkt på hur de fungerar. Fönsterbleck alltså. I min värld
hänger de bara där under fönstren, men de sitter alltså inkilade i en liten
skåra som någon flink jävel har sågat till. I det här fallet jag.
Sen kapade min man fönsterblecken i rätt längder och bockade till kanterna
med ett specialverktyg som vi inte vet vad det heter.
Här spikas det fast locklist för brinnande livet under ett av fönstren.
 
Nästa fönster har fått fönsterbleck och locklister.
Och slutligen - TADAA - kom det sista fönstret på plats, inklusive
fönsterbleck samt de absolut sista locklisterna. Vilket århundrade som
helst kommer fasaden att sågas jämn och hönshuset även få en dörr.
Eller det finns redan en dörr, men den ska ju passa också, och sen vill
man ju gärna att den både ska gå att öppna och stänga. Men det är
detaljer som jag återkommer till när de blir aktuella. STAY TUNED.  

Lilla vinterdeppen

Sitter med fötterna på bordet och minideppar för att min episkt långa julledighet - har varit ledig sedan den 15 december - NU HAR TAGIT SLUT. Eller ja, det är ju några skälvande timmar kvar, men sen är det jag som ställer klockan på 04.15 och ger mig in i grottekvarnen igen. Känner mig inte jättepepp i detta nu över att behöva börja harva mig genom oxveckorna när det känns som att det inte var mer än några dagar sen jag stängde ner jobbdatorn och önskade alla god jul och gott nytt år, men eftersom jag varit ledig så helvetes länge så får jag väl inte gnälla. Fast det gör jag ju ändå. Kallt har det blivit också, och precis i detta nu gick blixtlåset på min vinterjacka (jättevarm, skön och med extremt många bra fickor) som jag ägt sedan 2007 sönder och jag fick byta till min nödjacka som inte alls är lika varm, skön och som har dåliga fickor. Buhu. Ska väl egentligen inte gnälla över det heller, för det har ju i princip varit plusgrader ända fram till nu och längre norrut i landet ligger ju snön vit över taken och så är ju stormen Cora på väg och jag har ju ändå en reservjacka och min man kan och ska förhoppningsvis byta blixtlåset i jackan i veckan som kommer. Kunde ju ha varit betydligt värre här, men nu är det här en deppdag och då får man gnälla även om andra har det värre.

Aja. Imorgon börjar ju även ridningen, så det finns ju ändå något att se fram mot. Ska ju börja i ny grupp (igen), hoppas alla är trevliga och att ingen vill ha Bulldozern.

  

lördag 6 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 19

Ännu en hönshusbyggardag är till ända. Även om vintersolståndet är passerat så dröjer det ju ändå ett bra tag innan det slutar skymma vid fyratiden. Tänk om vi hade börjat bygga vårt hönshus i april istället? Då hade vi kunnat beta av ett och annat under långa ljusa vårkvällar även i veckorna och det här hade kanske sluppit bli bloggvärldens motsvarighet till Rederiet. Note to self till nästa hönshusbygge. Eller nåt.
Idag gick saker och ting dessutom inte riktigt vår väg:
 
 
Det här är saker man inte vill se när man står i begrepp att spika fast den
sista knutbrädan. Följ bilden nerifrån och upp (eller uppifrån och ner) och
notera att det är SNETT. Oklart hur det har blivit så, vi som har haft
vattenpass och vinkelhake till ALLT. Kanske är det straffet när man
bygger i en sluttning på en (kanske) gammal indiansk begravningsplats?
Jaha, helt plötsligt passade inte den tänkta 12-centimetersbrädan längre.  
Då får man vara lite fiffig och göra speciallösningar av överblivna
brädstumpar. De var förstås inte målade, så det fick ju också göras.
Och sedan ska färgen torka, vilket tar ytterligare tid (om någon undrar
vad det är som tar sån tid så är det här en av anledningarna). Så här års
är verkligen inte optimalt att måla. Egentligen ska det vara minst 5
grader varmt, men jag som jobbar i färgbranschen vet att det räcker
med frostfritt. Däremot lämnar luftfuktigheten en del övrigt att önska.
Men vi får väl hoppas att det torkar (om någon undrar om man inte kan
måla inomhus där det är varmt och skönt och svaret är att jo, det kan
man, men då riskerar man även att träet torkar för mycket och drar
ihop sig och kanske spricker. TRÄ ÄR ETT LEVANDE MATERIAL,
har min man sagt åttahundra gånger sedan vi började bygga. Det visste
jag ju förstås redan, men inte exakt hur stingsligt det var med allting.  
Här har jag sågat till locklister till en del av panelen som ska sitta upp
mot taket på gaveln, därav 45 graders vinkel i ena änden.

 
Och här är alla locklisterna på plats. Man MÅSTE inte ha locklistpanel (framför allt inte om man vill att det ska gå undan med byggandet), men det är snyggt.
Här har min man klippt till ett fönsterbleck (som man köper på typ
tremeterslängder) och satt dit det under fönstret. Detta inkluderar även
att såga en tunn skåra i karmen där blecket ska kilas in. Pilligt och
(så klart) tidskrävande och plötsligt var det sent på eftermiddagen.
Sen visade det sig att det fattades locklister så jag fick mäta, kapa, måla
samt be till Gud att de torkar tills imorgon. STAY TUNED för bövelen.

fredag 5 januari 2018

Bygga hönshus - an epic movie, part 18

Årets första hönshusinlägg! Skulle det ta fem dagar innan vi orkade masa oss upp ut tv-soffan, kan man ju kanske fråga sig, men som vanligt har det ju pågått ett och annat behind the scenes, till exempel räkna ut hur mycket, åka och köpa, frakta hem, kapa och måla virke. Men det får ni inte se. Inte heller hur vi igår åkte och hyrde ett släp och fraktade tusen kubikmeter ris och kvistar från två nedsågade jätteträd till återvinningscentralen. Det tog kanske inte exakt hela dagen, men efteråt var vi helt slut och var tvungna att äta skräpmat, dricka vin och titta på Fargo resten av kvällen.
 
Men idag tog vi nya friska tag! HÄÄÄÄÄNG MED:
 
 
Alla de där gröna bräderna som jag stått och målat förvandlades sakta
men säkert till dörr- och fönsterfoder. Jag trodde det var lite samma sak
som -karm, men se karmen är det som dörren eller fönstret sitter fast
i och fodret är det som sitter runt om. Se där vad man får lära sig (1).
Här kan man bilda sig en uppfattning om hur högt hönshuset är. Eller
blev, eftersom det inte gick att gräva ner plintarna så långt som vi trodde
det skulle gå p g a att det ligger någon indiansk begravningsplats där.
Min man är 182 cm lång och når precis upp till dörrfodrets översta del.
Ni kanske tror att det bara är att spika fast bräderna lite slött? Så var
givetvis inte fallet, utan allting skulle sågas i 45 graders vinkel. Både
hörnen, men även nederkanten av bräderna (vilket bilden visar). Det,
fick jag lära mig, är för att, när regnet rinner utmed brädan och den är
rak nedtill så stannar fukten kvar, men om den är snedsågad så rinner
den av. Se där vad man får lära sig (2).
Här har det sågats vinklar och spikats fast. Är det väldigt petigt med att det
blir exakt 45 grader, undrar kanske ni. Det är det, kan jag säga nu, för annars
det inte rakt när man sätter ihop det. Mycket pill med att ställa in sågen.
Jag kallar den för vinkelsågen, men min man säger att det heter
KAP-OCH-GERSÅG. Med den kan man såga exakta vinklar. Om man
ställer in den rätt vill säga. Det gjorde inte jag vid något tillfälle och då
blev det FEL FEL FEL. Blev jag varse. Det var bara att göra om och göra rätt.
 
Ja, men delar av dörrfodret och delar av fönsterfodret har i alla fall
kommit på plats idag. Som vanligt tog allting tusen gånger längre
tid än jag räknat med. Hade man velat göra det enkelt för sig hade man
struntat i att såga fodren 45 grader i hörnorna för det går ju egentligen
precis lika bra att spika dit raka bräder som man pusslar ihop till en fyrkant.
MEN DET BLIR INTE LIKA SNYGGT.

 
Och eftersom hönshuset har tre fönster så blev det en faslig massa
mätande och sågande innan de där förlösande hammarslagen ljöd
över nejden. Undertill ska det också dit en bräda förstås, men först
ska det dit fönsterbleck så den får vänta. Väldigt mycket i ett byggprojekt
handlar visst om att vänta.

 
Även små bitar locklist har sågats 45 grader för att passa under takutsprånget. Man kan även se att bräderna har spruckit lite.
Och det beror på att de är köpta på Byggmax och man får vad man betalar för. Men eftersom hela huset ska målas en gång
till i vår så tänker jag att sprickorna går väl att spackla igen och måla över. Om någon mot förmodan skulle glo upp under taket och tycka att fy fan vad fult det ser ut.
Ja, det var väl allt för idag gott folk. Vi får se vad morgondagen bär i sitt sköte.