torsdag 30 november 2023

Winter is coming

Igår skulle jag ju jobba hemma på eftermiddagen pga ett för mig sent möte, så jag stack från jobbet vid tiotiden (ja, inte för att det är sent ens för mig utan för att kompensera lite för de timmar som ligger utanför min ordinarie arbetstid), svängde inom Willys på hemvägen för att köpa julkalendrar till min dotter och mina barnbarn. Det är nämligen tradition i vår familj att mor köper dessa till dotter (sonen är inte med i detta pga oförstående för konceptet, samt bor 60 mil härifrån så det är lite svårt med överlämnandet), och det spelar ingen roll att barnet ifråga är 37 år, hon ska ha sin julkalender i alla fall. Sen brukar jag också plussa på med lite chokladkalendrar och sånt där, så det kan bli en rätt dyr tradition. Men det är nästan den enda jultradition vi har i min familj så det kan man väl få unna sig. 

For alltså inom Willys. På min lapp med saker som skulle handlas skulle jag skriva "sharonfrukt" men kom inte för mitt liv på vad det hette så jag skrev "papaya" istället och tänkte att det väl ändå skulle föra mig till stället där de exotiska frukterna förvarades. Det funkade! Plockade sedan åt mig två billiga chokladkalendrar (till barnbarnen) samt en lite dyrare (till dottern och mågen). Började leta efter de riktiga julkalendrarna, alltså Radions och TV:ns julkalender. Hittade inte. Fick fråga, och då visade det sig att de var slut. SLUT? Är det ens möjligt? Har det någonsin hänt? Inte vad Åse (som jobbar på Willys och som jag känner privat) hade hört talas om, men hon kunde ju inte trolla så det var bara att ånga vidare. Packade ner lite matvaror jag handlat i mina medhavda kassar, tog chokladkalendrarna under armen och marscherade ut till bilen. När jag packade in mina grejer så var det plötsligt bara en chokladkalender. Här finns ju några tänkbara scenarion, t ex: glömt lägga upp den på bandet innan kassan, glömt den kvar i kassan medan jag packade de andra varorna, tappat den på vägen ut. Kollade kvittot, jo, jag hade betalt för två chokladkalendrar. Gick tillbaka till kassan, där var den inte och inte heller på vägen ut. VADFAN? Sen såg jag att den låg bredvid den tiggande romen utanför som antingen hade hittat den eller så hade någon annan hittat den och gett den till henne. Hade väl hellre dött än att propsa på att det var min egendom,  så jag lommade bara tillbaks till bilen och susade vidare till Coop. Letade som en galning där OCKSÅ och fick till slut fråga i kassan. Tjejen som satt där var kanske 20 och visste ingenting. Menar du chokladkalendrar? undrade hon och jag bara Nej du vet den vanliga, den som går på tv varje dag fram till julafton och till slut trillade polletten ner men hon visste ändå inte var de fanns. Men hon var tjänstvillig och ringde och frågade, problemet var bara att ingen, absolut INGEN på Coop svarade i telefon den här dagen. Tror hon fick napp på åttonde försöket och då visade det sig att det fanns ett stort bord med julkalendrar i alla dess färger och former precis innanför där man går in i butiken. Det hade jag överhuvudtaget inte lagt märke till eftersom jag var helt övertygad om att de skulle finnas vid kassorna för det brukar de väl ändå göra? Aja, hittade vad jag skulle till slut och återvände till kassorna för att betala. Då var det lång kö till 20-åringens kassa (eftersom hon hade fått sitta och ringa runt till Gud och halva världen för att efterlysa julkalendrar) så en tjänstvillig 18-åring hade öppnat en kassa till. Där var det bara en person i kö och en som höll på att betala, så jag ställde mig där men då visade det sig att den som höll på att betala hade köpt någon grej som det skulle vara garanti på och då skulle det framgå av kvittot vilket det inte gjorde. Han (för det var en gubbe) började orera om detta och Varför står det ingenting om det på kvittot, det ska vara två års garanti på det här, följer ni inte svensk lag i den här affären? och den stackars 18-åriga tjejen i den kassan kunde ju inte riktigt svara på vad som stod eller inte stod på kvittona så hon skulle ringa och fråga någon som visste. Fast det var samma sak där, ingen svarade. Valde att gå till en självscanningskassa, då var den ur funktion. Som tur var fanns det flera så att jag till slut kunde scanna och betala. Ångade sedan ut i rask fart och glömde att man ska scanna sitt kvitto för att komma ut, så jag gick emot de där grindarna som inte alls då öppnades av sig själv som jag föreställde mig att de skulle göra så då gick larmet. Dock slutade det igen ganska omgående, så jag kunde gräva fram kvittot och då funkade det inte eftersom det var kvittot från Willys, men TILL SLUT hittade jag Coop-kvittot och kunde komma ut och hem.

Inledde mitt "jobb" hemma med att träna och äta lunch (till mitt försvar vill jag anföra att jag faktiskt skulle jobba rätt så mycket längre än vad jag normalt brukar pga ovan nämnda möte), men sedan var det dags att börja göra skäl för lönen. Mitt Flickrum var svinkallt, men nu när jag ändå skulle sitta där några timmar så var det ju lite lönt att tända i den lilla kaminen så det gjorde jag och det var myz på hög nivå, eller så myzigt det nu kan bli när man jobbar. 

Medan jag satt på mötet började det singla ner snöflingor stora som dasslock och sen snöade det rikligt hela eftermiddagen. När jag jobbat klart tog jag hundarna och pulsade iväg en runda med dom. Tage blev extremt exalterad över snön och drog iväg som en avlöning samtidigt som jag satte min Kalle Ankafot på en isfläck under snön. For i backen med en duns som borde gett utslag på Richterskalan, men det värsta var att jag vek in ena benet under mig, naturligtvis det ben där det sitter en fot där jag har problem med en tåled. Den vek sig i en vinkel som inte var behaglig och detsamma gjorde knät. Kan pga artrosen inte böja knäna jättemycket utan att det gör ont och nu böjdes knät både snabbt, med kraft och betydligt mer än vad jag klarar av så nu gjorde det inte bara ont utan det var som om Lena Ph i egen hög person stod och höll konsert på uppfarten med sin gamla dänga. Kravlade mig upp och hasade vidare för vad annat kan man göra? Som väl var verkade det inte vara en bestående smärta, men det tog ju udden av det eventuellt goda humör man hade kvar. Blev inte bättre av att det var mer eller mindre kaos på vägarna. Byn där jag bor ligger i en håla så när man kör genom byn så är det först nedförsbacke och sen uppförsbacke och det går knappt en vinter utan att det blir lastbilar stående där. Nu stod det inte bara en utan två stycken i södergående riktning och bilar körde upp på gångbanan för att kunna komma förbi och vi gående (eller vilka vi, det var väl bara jag och mina hundar) fick liksom trycka utmed husväggarna och försöka raska över isfläckarna mellan bilarna. Gick sedan in på en liten grusväg som leder till några hyreshus där det finns 2-3 lägenheter per hus och där det mest bor gamlingar. Det är ingen genomfartsled utan det är kanske 50 meter väg som leder till en parkering och därifrån är det en gångväg som leder till vår gata. På vägen till parkeringen var det fem eller sex olika par hjulspår och det var ganska oklart var vägen egentligen gick eftersom det är gräsmattor bredvid och nu var vitt överallt. En kvinna i bil kom körande bakom mig och hon stannade och lade sig på tutan och vevade ner rutan och gormade om att hundarna var i vägen (vilket de inte var enligt mig, men hon tyckte väl att hon som bilförare hade något slags tolkningsföreträde om var vägen gick). Då var vi kanske 20 meter från parkeringen så det var väl inte som att hon hade dött av att sakta in för att kunna passera i snökaoset, men folk är ju som dom är. Det visade sig sedan att det var en av hemtjänstens personal. Stackars gamlingar om denna person är lika stingslig i sitt yrkesliv som i trafiken. Obs, fattar att hemtjänstpersonal har tight schema och är stressade osv, men nu var det ju ändå lite speciella omständigheter med snökaos och då får man väl ändå ta och chilla lite, kan jag ju tycka (just den här personen hade heller inte mer bråttom än att hon hann stå och ta en cigg och pilla med sin telefon innan hon påbörjade sin gärning). 

Kom hem, tillbringade sedan 45 sura minuter med att skotta gårdsplanen och uppfarten rena från snö. Sen kom grannen (som jobbar på Lantmännen) hem och berättade att idag hade priset på värmepellets sjunkit. Vi beställde pellets IGÅR, men då hade grannen varit lite om sig och kring sig och fixat och trixat så att vi fick till det nya, lägre priset. Schysst! Sen gick jag in och förberedde för vår Film-Onsdag där vi såg färdigt Harry Potter och de vises sten. Lade märke till att det såg ut som att Voldemort hade betydligt mer näsa när han sam-levde på baksidan av professor Quirrel än vad han får sen? Är kanske en bieffekt av att vara en fristående individ, vad vet jag?     

I natt har det snöat igen så idag bestämde jag mig för att jobba hemma, finns ju liksom ingen anledning att ge sig ut på vägarna i svinottan om man inte är direkt piskad till det. Eldar i den lilla kaminen i mitt  Flickrum™  och försöker att inte tänka på all snöskottning som väntar för nu har det helt plötsligt blivit nollgradigt och den snö som var fjäderlätt igår är idag tung och moddig. I natt ska det frysa på igen så det gäller att få undan eländet i tid. Om väderprognosen sedan stämmer ska det sedan inte snöa mer på några dagar, utan bara vara kallt. Hoppas på det, och sedan hoppas jag på att det blir töväder och att all snö smälter bort. I'm dreaming of a green Christmas. 



onsdag 29 november 2023

Himmelsgården

Har läst Himmelsgården av Nilla Kjellsdotter. Det är en fristående fortsättning på Flickan i stenparken som jag läst och gillat, så jag såg fram mot denna. Detta är handlingen:

En ung flicka hittas död i skogen, med en vit ros i handen. Det råder inga tvivel om att hon blivit mördad.
Polisen Mija Wadö har precis återvänt i tjänst, och får fallet på sitt bord. Den döda flickan, Elin, har varit på rymmen tidigare, men alltid dykt upp igen. Den här gången är hennes pojkvän spårlöst försvunnen. 
Elin deltog i ett läger på Himmelsgården, och polisen kämpar med att få de unga lägerdeltagarna att öppna sig. Motstånd finns även hos byborna, som redan tycks ha bestämt sig för vem som är skyldig - en situation som snabbt kan bli farlig. Klockan tickar och det blir en rivstart för Mija Wadö.

NJA, kände jag efter att ha läst den här boken, tyckte inte alls den var lika bra som den förra. Det kändes som att det var mycket upprepningar (Mijas snusande, polisernas kaffevanor, vad hunden Jaava gjorde, MED MERA) och utfyllnad, och vad är det med att alla måste ha en äldre, färgstark och lite excentrisk släkting och varför måste alla polischefer i det närmaste beskrivas som karikatyrer? Själva lägerverksamheten och dess deltagare kändes synnerligen konstruerade och jag räknade rätt så kvickt ut vem mördaren och vad motivet för morden var, så det var inte ens spännande. Den här boken får två  små hemmastickade sockar av fem möjliga. 

Vikten av en skumtomte

Igår åt jag några skumtomtar på jobbet och är man fostrad i Luthersk anda med att man ska äta sitt bröd i sitt anletes svett och inte äta något godis annat än på lördagar (lite oklart om Luther har något med det att göra, men det hade han säkert) så började jag lite löst fundera på (eller det var kanske snarare ett önsketänkande?) om skumtomtar är så himla onyttigt egentligen?, det är ju mest...skum, och luft? Enligt etiketten på lådan har 100 g skumtomtar ett energiinnehåll på 355 kcal, vilket i och för sig lät rätt så mycket, men jag kunde inte föreställa mig hur mycket 100 gram var i termer av skumtomtar, för en tomte väger ju liksom ingenting känns det som, och 100 gram skulle lika gärna kunna vara en hel ICA-kasse full. Inga vittnen fanns i närheten när jag smög ut i labbet och kontrollvägde en slumpvis utvald skumtomte på en analysvåg, och det konstaterades att en slumpvis utvald skumtomte väger 6,4102 gram. Detvillsäga, 100 gram motsvarar drygt 15 normalstora skumtomtar. Så nu vet ni det, alla som legat sömnlösa och undrat. 

Efter denna starka insats (okej, gjorde lite annat också) åkte jag hem och gick ut med hundarna. Det var nio grader kallt men solen sken och himlen var blå så jag gick en rätt så lång runda. Kom hem, tränade ett pass pilates, tände en brasa och sedan låg jag i soffan och läste resten av kvällen. Gick och lade mig tidigt pga att jag som vanligt sovit som en kratta natten till tisdagen pga den gamla vanliga kombinationen sent hem från stallet, uppe i varv, kallt sovrum, snarkande man. I natt sov jag däremot jättebra, så snittet är väl ändå okej. Sen har Agnes Wold sagt att det inte är farligt att sova för lite så då väljer jag att tro på det, hehe. 

Ska jobba på jobbet på förmiddagen, sen åka hem och jobba hemifrån i eftermiddag pga möte som börjar (i min värld) sent och slutar (i min värld) ännu senare. Hinner i alla fall handla på hemvägen och träna på lunchen, hoppas också kunna komma ut med hundarna innan det blir mörkt men det får nog stanna vid en förhoppning för nuförtiden blir det ju mörkt otroligt tidigt. 

Idag och imorgon ska det snöa. Buhu. Jag gillar det inte och jag tycker inte det är det minsta mysigt, men det är ju såklart bara att acceptera läget. Jag kan förlika mig med kyla och barmark, men kyla i kombination med snö är verkligen inget för mig. Enda positiva med kylan som varit senaste veckan är väl att det i alla fall inte kommer att falla tung blötsnö, men det är väl också det enda. Brrrr. 






tisdag 28 november 2023

Klassträffen + Efter klassträffen

Har läst-om Klassträffen och uppföljaren Efter klassträffen av Rona Jaffe. Det är två böcker jag har haft i min ägo sedan 80-talet någon gång och jag läser-om dom lite då och då när jag vill läsa något verkligt okomplicerat och ytligt. Böckerna handlar om Annabel, Emily, Daphne och Chris som börjar på Radcliffe någon gång på 50-talet och så får man följa dom och deras liv och vedermödor genom tiderna. Annabel är  snygg men lösaktig och får dåligt rykte (där Daphne har ett finger med i spelet), Emily är judinna och skäms över det, Daphne är på ytan perfekt men har en mörk hemlighet (hon har epilepsi) och Chris har en försupen mor och är tantig och trist. Man får också lite ytligt lära känna Männen: Max, som generellt är en hyvens kille som blir bästis med Annabel, hans vän Alexander som är en riktig deppgök, Richard som är snygg och populär men gift med en kvinna han gjort med barn och som nu vägrar att skiljas så han kan inte gifta sig med Daphne som han  (och hon) vill. 

Efter fyra år på college så händer detta: Annabel är förlovad med Bill men blir dumpad precis innan bröllopet och gifter sig sedan med Rusty, men äktenskapet blir olyckligt och hon skiljer sig och flyttar till New York med sin dotter Emma. Emily är också förlovad med den snygge, stilige blivande (judiske) läkaren Ken och gifter sig med honom, men äktenskapet blir olyckligt, Ken börjar vänsterprassla och Emily får ett nervöst sammanbrott och hennes barn Kate och Peter är p g a det nära att drunkna i deras pool. Daphne lever ihop med den fortfarande gifte Richard, tills en dag hans exfru går med på skilsmässa och Daphne och Richard kan gifta sig och påbörja sitt perfekta liv. De får fyra söner och allt är perfekt, men Richard vill ha en dotter och så får de en som har Down's syndrom. Chris, som var tillsammans med Alexander under collegetiden, blir dumpad av honom efter examen för han reser till Paris, men Chris reser efter och så visar det sig att Alexander är bög (det är även Max), men han vill inte vara det och mot alla odds så blir dom ihop och gifter sig och får en son (han kanske snarare var bisexuell?). Detta är första delen, som utspelar sig mellan 50-tal och 70-tal. 

I andra delen har det gått ytterligare ett decennium. Annabel har startat en boutique som (såklart) blir väldigt framgångsrik, hon har mängder med unga stiliga älskare men tycker livet börjar kännas tomt. Hon inleder en relation med den unge och mycket framgångsrike konstnären Dean, men han dumpar henne precis när hon har börjat tro att det är allvar, hon blir deppig men så träffar hon (den också mycket framgångsrike) regissören Zack och blir efter lite förvecklingar hit och dit lycklig. Emily har ett tråkigt Beverly Hills-hemmafruliv, Ken har börjat med kokain och blir galen, hon lämnar honom, hennes son Peter föreslår att de ska starta en kakfabrik, de gör det, det går jättebra och hon blir berömd och lycklig. Daphne och Richards äktenskap utsätts för prövningar när en av deras söner tar livet av sig, Daphne insisterar på att dottern med Down's syndrom ska flytta hem till dom (hon har tidigare bott på hem) men det funkar väl sådär. Richard skaffar en älskarinna, Richard och Daphne skiljer sig, Daphne träffar så småningom en ny man (bantningsläkaren Michael) och blir lycklig. Chris och Alexander kämpar på, men Alexander är hela tiden otrogen med nya bögar, fast Chris älskar honom ändå. Hon blir olycklig och går upp i vikt, träffar en bantningsläkare (Michael), går ner i vikt, inleder en relation med sin gifte chef Cameron och blir lycklig. Ja, det var väl alltihop. Läser dom inte för att få en litterär upplevelse utan mer som att se en såpa på tv. Avkoppling, distraktion, det är ytliga berättelser med enkla konstruerade problem och lyckliga slut. De här böckerna får två amerikanska universitet av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 48 2023, pt 1

Igår var det Köttbullsmåndag och ingen var gladare än jag! Tänkte när jag stod och byltade på mig lager på lager på lager för att stå emot fem grader kallt (som känns som femtio grader kallt i ridhus) men samtidigt inte koka bort när man  väl rider, att hon nog skulle vara lite trött och seg idag efter helgens BOOT CAMP, för det är ju liksom lite utanför hennes komfortzon och även hon borde ju ha lite träningsvärk, kan man ju tycka (själv hade jag ändå förvånansvärt lite, men det kanske kommer som idag). Hon kändes väl sådär när vi skrittade fram, men då går hon nästan alltid och drar benen efter sig. Sen skulle vi ta tyglarna med enhandsfattning. Det har vi gjort någon gång förut, och det är svårt men nyttigt. Köttbullen kändes väldigt fin och framme för hjälperna och när vi skulle galoppera på en volt så bara galopperade hon, varv efter varv efter varv och jag bara satt. Trots att hon kom nära hästen framför så höll hon galoppen nästan hela tiden och allt kändes otroligt okomplicerat. Det blir något att fundera på för mig. Tycker ju inte att jag använder tyglarna speciellt mycket när jag galopperar eftersom dressyrtränare M har sagt att jag bara ska galoppera på framåt och inte bry mig om var hon har sitt huvud så kommer hon att hitta sin egenbalans så småningom, så jag brukar bara hålla lätt i dom, men uppenbarligen blev det ju ändå stor skillnad? Kändes som att hon hade ett helt annat framåtläge, men det kan ju vara en tillfällighet också. Får fundera vidare på detta. 

Övningen vi red var så här: Skritt, vända upp vid A, rida rakt upp på medellinjen och sedan rida i skänkelvikning från X och ut till M (eller H beroende på i vilket varv man var i), sedan fram i trav och trava utmed andra långsidan och göra två tiometersvolter på valfria ställen. Sen samma sak fast skänkelvikning i trav och så galoppfattning direkt när man kom ut vid M (eller H) och så tiometersvolter i galopp, och slutligen galopp hela tiden och flytta hästarna ut till spåret där vi tidigare red skänkelvikning.  Allt utan stigbyglar och jag kan säga som så här: Det. Var. Jobbigt. MEN: Köttbullen var SÅ FIN. Hon gjorde vad hon skulle. Skänkelvikning! I både höger och vänster varv! Fattade galopp hur fint som helst. HÖLL GALOPPEN I TIOMETERSVOLTERNA! Okej, nån gång blev det lite (osköna) avbrott (där jag studsade omkring i sadeln på ett mycket ovärdigt sätt), men på det stora hela: toppentoppentoppen, så här bra har hon nog aldrig känts förut. Känner mig som queen of fucking everything. Sen vet ju alla att den vanliga formkurvan är upp som en sol och ner som en pannkaka, så det gäller att passa på att njuta av framgången så länge den varar. 

måndag 27 november 2023

And every one of them words rang true and glowed like burning coal

I fredags kom vintern och kylan. Från att ha regnat mer eller mindre konstant hela november slog det om och blev blixthalka, så det i princip var med livet som insats man tog sig fram utomhus. När jag kom hem från jobbet och tog med hundarna ut på promenad så var det svinhalt på gång- och cykelvägarna så man fick liksom hasa fram som en zombiepingvin. Ovärdigt. 
Hade tänkt göra soppa men orkade inte så det blev hämtmat. Sen var det handboll, Sverige mot Tyskland som uppvärmning inför VM som börjar nästa vecka och där det blev förlust för Sverige, oroväckande! Sen tyade jag inte mer utan gick och lade mig. 
På lördagen gick jag en runda med hundarna, det var kallt men ändå rätt härligt för solen sken och himlen var blå och det har man ju inte varit bortskämd med den senaste tiden. Sen var det BOOT CAMP i stallet för hela slanten. Kom hem, fixade mat och så tittade vi på House of the dragon och ett avsnitt av Klovn. Tycker House of the dragon är helt okej men vi har lite problem med att vissa av skådespelarna är så lika andra skådespelare. Plus att nästan alla Targaryans heter någonting snarlikt med ae, så det går ju inte att skilja på alla Aegon och Aemond och Daemon och Rhaenys och Rhaenyra och Laena och Raena och allt vad de heter. Plus att de ju dessutom gifter sig med varandra både kors och tvärs nästan oavsett om och hur de är släkt med varandra. Inte konstigt att Daenarys Targaryan till slut tappade det fullständigt, hon måste ju ha varit helt inavlad. 

Tycker så här:
1. Kung Viserys är lite lik den svenska skådespelaren Bengt Braskered. 
2. Ser Otto Hightower är lite lik den svenska skådespelaren Gustaf Hammarsten. 
3. Prinsessan Rhaenys är lite lik Marie Mandelmann.
4. Har också lite problem med att han som spelar prins Daemon är samma skådespelare som spelar prins Philip i The Crown. 

Så vi har lite svårt att ta serien på allvar. Igår till exempel när det var en kritisk scen med prinsessan Rhaenys, så sa min man Nu ska du se att Gustaf snart kommer inhoppandes och börjar spela på sin lilla fiol och sen fnissade vi åt det istället för att förfäras över inrikespolitiken i Westeros. Men underhållning som underhållning. 

Igår var det BOOT CAMP på förmiddagen, kom sedan hem och bytte om och studsade ner till bibblan medan jag fortfarande hade ångan uppe. Premiär för meröppet för mig! Det kändes väldigt busigt (hatar egentligen det uttrycket, men det var det som kom till mig) att smyga in på bibblan när den är stängd! Ha egen kod och inloggning! Tassa runt bland hyllorna utan att ha bibliotekariens vakande blick i ryggen (det tror jag i och för sig inte jag någonsin haft, men det kändes coolt att skriva det).  Lämnade en bok och hämtade en annan, sedan ångade jag hem igen, satte bröd på jäsning, bar in ved, tände i kaminen, duschade och damp ner i soffan lagom till returmatchen i handboll där Sverige glädjande nog hade ryckt upp sig och nu vann - vad det såg ut som - tämligen enkelt mot Tyskland. 

Det var helgen det. Nästa helg är det advent. Har inte pyntat något än, men har köpt ett fantastiskt doftljus som luktar exakt som gran, alltså inte någon artificiell barrdoft utan precis sådär som det luktade i storarummet (som vi kallade vårt finrum) hemma när julgranen stod där. Det blir lite feeling. Nu i veckan åker adventsstakarna upp, det är allt vad pynt som behövs enligt mig. Jaha, nä men det var väl allt, dags att ta tag i den här veckan dårå. 

 



Till stallet istället, v 48 2023, pt 3+4

Så var det dags för BOOT CAMP, the winter edition. Annars brukar vi ju ha BOOT CAMP typ i augusti, ofta när det är 25 grader varmt och man håller på att smälta bort även utan att sitta på hästryggen, men vissa år dimper det ner en höst/vintervariant också. Vinter var ordet sa Bull, för plötsligt har det blivit minusgrader och K-A-L-L-T, och alla vet ju att är det kallt ute så är det ännu kallare inne, i ett ridhus alltså. Men det var ju bara att bylta på sig lager på lager, skrapa rutorna på bilen och vrooma iväg. 

Vi skulle ha ridlärare M, som jag aldrig ridit för innan, och schemat var ett pass dressyr och ett pass markarbete på lördagen, och sedan ett pass hoppning och ett pass dressyr på söndagen. Var lite nervös för jag vet att ridlärare M också är hopptränare och inte för att jag kanske tror att någon ska tvinga mig att hoppa högre än jag tycker jag vågar, men förr så var ju ens ridlärare mycket för att man skulle knuffas ur sin comfort zone i hoppningen, var det så att det någon gång gick lite bra för en så skulle man hela tiden forceras till att hoppa högre, rida snävare svängar, hålla ett högre tempo osv, och JA, jag fattar att det är så man utvecklas, men det kändes också som att ridlärarna förr liksom fick en kick av att folk ramlade av, att det var ett välkommet avbrott i den grå vardagen. Nu är jag  absolut inte blyg för att tala om att jag är Sveriges, om inte norra Europas, mesigaste hoppryttare, men man vet ju aldrig hur det tas emot. Fast hittills har det tagits emot 100 % bra och ridlärare M var inget undantag. 

Men först var det dressyr! Första passet red vi mycket tempoväxlingar och övergångar och så volter där vi skulle flytta bakdelen på öppna delen och ställa utåt på slutna delen. Köttbullen var måttligt taggad på sidvärtsrörelser och började till och med spjärna emot på sitt gamla vanliga sätt i högervarvet genom att köra upp huvudet och vrida det till vänster, men i övrigt gick det ändå rätt så bra. Man kan ju lite förstå att Köttbullen tycker att hon är med i någon slags minivariant av 16 weeks of hell för först red jag henne på måndagen, sedan red någon av instruktörerna henne på onsdagen, sedan red jag henne igen på torsdagen och så fyra pass i helgen. 

Andra passet var det markarbete med bommar och sockerbitshinder, då skulle vi först rida skänkelvikning mot en bomserie på kvartslinjen, sedan trava över bommarna och sedan skänkelvikning ut till spåret igen, och sedan skulle vi hoppa över sockerbitshinder i galopp. Nu var sockerbitshindren på det lägsta, detvillsäga kanske 20 centimeter, så inte ens jag behövde ju hetsa upp mig över det, hehe. Det gick i alla fall bra, ja kanske inte skänkelvikningarna, men det övriga. 

Nästa dag, dvs söndagen, så skulle vi börja med hoppning. Vi var två grupper och vår grupp byggde medan den andra gruppen gjorde i ordning sina hästar. Sen fick vår grupp mocka och packa höpåsar  i ponnystallen medan den andra gruppen red, för personen som skulle ha haft stalltjänst hade blivit sjuk. Då älskar man ju mänskligheten lite i allmänhet och hästtjejer i synnerhet, för alla bara JAJEMEN, DET FIXAR VI och rusade iväg med skottkärror och grepar i högsta hugg. 

Sen var det vår tur att hoppa, GULP. Men det gick faktiskt jättebra, mest såklart för att Köttbullen är fullständigt okomplicerad i hoppningen och det egentligen bara handlar om att hålla igång och styra, för hon hoppar det man styr henne mot (i alla fall inom rimliga höjder). Jag och min ridkompis Carina som också är ponnytant hoppade kanske 30 centimeter och sen fick de andra hoppa högre, alla var nöjda och det gick bra för alla. Efteråt sa Carina och jag att man kanske skulle skicka ett mail till Peder Fredricsson och berätta att det fanns två riktigt vassa beridare tillgängliga om han behövde förstärkning nere på Grevlundagården. 

Sista passet var dressyr, dessutom blev vi ganska omgående beordrade att släppa stigbyglarna. Man var ju rätt så mör, men det var ingen pardon utan bara att lägga upp dom och skumpa omkring på sin rätt så ömma röv. Först red vi samma övning med flytta bakdelen på voltens öppna del och rida med hästen utåtställd på slutna delen, sedan var det öppna på långsidan och skänkelvikning på andra långsidan och slutligen förvänd galopp på båge. Förvända galoppen gick inte jättebra, för då var både jag och Köttbullen trötta plus att vi red på en liten fyrkant och hur vi än bar oss åt så tycker jag att vi hade någon annan precis framför oss, och då är inte Köttbullens första tanke att hon ska hålla igång galoppen till varje pris. Men resten gick faktiskt jättebra, hon var så fiiiin och hon gjorde det hon skulle, utifrån sina förutsättningar på ett jättebra sätt. Var helnöjd efteråt. En härlig känsla.  

fredag 24 november 2023

Distant memories are buried in the past, forever

Igår hände det inget speciellt förutom att det var nio plusgrader när jag steg upp. I onsdags var det fyra minus, så det var ju lite skillnad om man säger. Under dagen började det blåsa, och på kvällen vankades det både regn och hagel. Det var som att det var april istället för november. 
Sen var det fel att skriva att det inte hände något speciellt för det hände en tråkig grej för min man, han blev nämligen uppsagt från sitt jobb. Det är bistra tider även i hantverksbranschen numera. All nyproduktion av allt verkar ju ligga nere och alla sparar in på allt som inte är nödvändigt. De sista veckorna har han fått gå och be om mer jobb istället för att bara få en to-do-lista lång som ett ösregn, så det har väl varit på gång ett tag. Men det blir det ju inte roligare av. Aja, det löser sig väl på något sätt. Det kan väl inte vara lågkonjunktur i evigheter ändå va? 

Jobbade, åkte hem, promenerade med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig. Innan jag åkte till stallet så noterade jag att en av mina skor var borta. Trodde det var Laban som var skyldig, men dörren till hallen hade varit stängd och när han snor en sko, vilket skam till sägandes fortfarande händer, däraf den stängda dörren, så brukar man komma på honom med att han ligger och tuggar på den och jag kunde banne mig inte hitta den någonstans. Gick till och med ut och letade på yttertrappan för jag tänkte att den kanske hade åkt med ut i blåsten, men nä. Nu var det inte skor jag använder i stallet så det spelade ju ingen roll SÅ, men det var irriterande. Hatar när saker till synes bara försvinner. Sen hittade min man skon i tvättkorgen. Man kan ju undra hur den har hamnat där, men förklaringen var ganska enkel. När jag bytte lakan i sängen så hade jag nämligen föst högen med de gamla sängkläderna med foten framför mig, från sovrummet och vidare ut i övre hallen och nerför trappan, och sedan när de låg där i en hög på golvet i nedre hallen så samlade jag ihop dom och la i tvättkorgen och då råkade tydligen ena skon följa med. 

Idag är det BLACK FRIDAY, Gud bevare mig väl för det. Tur man slutar tidigt så att man slipper trängas med folk som ska gå man ur huse för att stilla shoppingsuget och som av den anledningen korkar igen vägarna för vanliga dödliga som bara vill ta sig hem. En fröfirma där jag brukar handla (på nätet såklart) hade infört BLACK FRÖDAG, det tycker jag var roligt. Väntar nu bara på att nåt företag som säljer bläckpatroner ska annonsera BLÄCK FRIDAY, om det inte redan är gjort villsäga. Är ju inte som att man lusläser alla annonser som fladdrar förbi i ens flöde för då skulle man ju sannerligen inte få mycket annat gjort.

Helgen är som sagt vikt åt BOOT CAMP och mycket annat lär man ju inte orka, hehe. Tänkte först köra lite intervaller efter jobbet för nu känns tån rätt hyfsad, men sen tänkte jag att det nog inte är fel att låta den vila över helgen också, så det blir nog raka vägen hem och så en promenad med hundarna istället. Ska också på ren jävelskap gå till bibblan och lämna och hämta en bok, bara för att man kan. Har ju fått tillträde till meröppet-funktionen nu men ännu inte testat om det funkar så det blir kanske platt fall, hehe. I normala fall är ju bibblan helt stängd på fredagar, men nu har man ju lite fått nycklarna till himmelrikets portar i handen. 
Ikväll tänkte jag laga någon soppa, tycker det känns som soppväder idag, och sen ska vi kanske då se klart på mastodontfilmen Harry Potter och de vises sten som vi påbörjade i onsdags. Eller så blir det ett avsnitt av House of the dragons. Eller kanske till och med båda? Vi får väl se hur dagsformen, eller snarare kvällsformen, är. Det brukar ju inte vara mycket med en på fredagskvällarna, men plötsligt händer det och någon gång kanske orkar man vara vaken till efter 21? 


Till stallet istället, v 47 2023, pt 2

Igår var det Köttbullstorsdag och jag tyckte att hon kändes lite slö. Nu red jag ju ett rätt tufft pass med henne i måndags och i onsdags hade klubben lagt ut på Facebook att hon hade varit med på "skolhästutbildning", alltså när ridlärarna rider till och utbildar hästarna, så det kan ju vara att hon var lite trött och/eller hade lite träningsvärk. Gårdagens övning var: trava över bommar (ridlärare V älskar bommar) på kvartslinjen, sedan göra en 10-metersvolt, sedan rida ur volten och in i skänkelvikning på kort diagonal. Det var svårt, men inte omöjligt. Tycker ändå att Köttbullen har blivit lite mer välvilligt inställd till arbete rent generellt även om det såklart inte innebär att hon flyter iväg i sidvärtsrörelser av sig själv. Men det går att flytta henne några steg utan att det börjar ryka ur öronen på henne. Sen galopperade vi på en stor volt och jobbade med att ställa hästarna utåt, sedan rakställa och sedan förböja inåt. Det var BÅDE svårt, för Köttbullens hals är styv och kraftig och där finns mycket underhalsmuskler att sätta emot, samt fruktansvärt jobbigt eftersom Köttbullen sannerligen inte galopperar på framåt frivilligt och gör hon det så är det med höjt huvud och sänkt rygg och ingen som helst värdighet. Dressyrtränare M jag har ridit för då och då säger att det är bara att galoppera på och låta henne hitta sin egen balans så kommer formen, men ibland kan man ju tillåta sig att tvivla på det. Men hon (Köttbullen, inte dressyrtränare M) höll i alla fall igång galoppen väldigt bra för att vara henne, och ta mig FAN om det inte gick att jobba lite med den där tjocka cobnacken utan att hon bröt av till trav, vilket är hennes första reaktion så fort man försöker lirka lite med tygeln. Det går framåt! Nu vankas det BOOT CAMP i helgen och då blev jag tilldelad henne, sen ska jag ju även rida henne igen på måndag, så det blir några tuffa dagar för oss båda. Men kul! 

torsdag 23 november 2023

Well, you can't expect him to hang around all day, can you?

Igår var jag hos sjukgymnasten, fysioterapeuten eller vad det nu heter. Han vikarierade ju en gång för min artros-PT sommaren 2020 och såg då ut att vara ungefär nio år gammal. Det gjorde han fortfarande, så det kan vara så att det var jag som lärde honom ett och annat om ålderskrämpor istället för tvärtom, man vet aldrig. Hur som helst så fick jag lägga mig på rygg med benen i 90° vinkel och sen sträcka ut och böja och ha mig och sen sa han att han tyckte inte alls att jag var speciellt stel och orörlig, tvärtom var hans uppfattning att jag var rörligare än genomsnittet (vet nu inte om det var genomsnittet av folk i allmänhet eller genomsnittet av folk med knäproblem). Gud bevare mig för genomsnittet i så fall för han visade "om du hade varit stel så hade du bara kunnat böja hit" och det var inte mycket. Han trodde att problemet satt i själva leden även om jag tycker att det är i musklerna/senorna det tar emot, och då fanns det inte så mycket att göra mer än att bara hålla igång och träna på. Fick en tröst-stretchövning för framsida lår som jag ska göra dagligen, 3x1 minut per ben. Skriver tröst för jag tycker det är så deppigt att inte kunna göra något för att påverka sin situation. Jag vet inte vad jag ska tro om stretching heller, för en del säger att man måste stretcha och andra säger att det spelar ingen roll om man gör det eller ej och åter andra säger att det är helt meningslöst och nästan skadligt, så vad ska man tro? Jag är svindålig på att stretcha för dels är det tråkigt och dels gör det ont, men nu ska jag ge detta ett försök. Vet när jag började träna pilates för hundra år sedan, då var det en övning som gick ut på att man skulle stå upp och låta händerna glida nerför benen och i början var det helt omöjligt att nå ända ner till golvet med, men det gick ju faktiskt att öva upp. 
Sen gick vi över till att diskutera min himla arm. Han trodde inte alls som kiropraktorn att problemet satt på armbågens utsida utan att det var senfästena i armvecket som blivit överansträngda. Fick ett program för det också och det skulle ta "minst 12 veckor" innan man kunde räkna med någon förbättring. Jahapp, nä men hur skulle det se ut om något bara var lite enkelt och smidigt någon gång?

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett pass tabata plus vibrationsplatta, stretchade! Gick sedan till affären och hämtade ett paket, travade hem igen, åt kvällsmat. Sen kom min man hem och vi organiserade vår onsdagsfilmkväll med eld i kaminen, tända ljus och Harry Potter och de vises sten. Väldigt mysigt, fast minns inte att den var så himla LÅNG? Nu kom vi visserligen inte igång klockan 18 som planerat pga att min man inte kom hem förrän strax efter 18 och det skulle packas upp matvaror och kokas kaffe och poppas popcorn och hållas på medan vi pratade om vilka av skådespelarna som fortfarande levde. Kändes som att det bara är professor McGonagall kvar av dom vuxna nu, och det känns ju som att hon var jättegammal redan när filmen spelades in (googlade, hon är 88 år nu så ja, det är nog tyvärr bara en tidsfråga). Men ändå, jag tänker alltid att en film är cirka 90 minuter lång men den här var ju...en helkväll, kan man säga, i alla fall med våra mått mätt eftersom vi alltid strävar efter att vara i säng klockan 21 när det vankas jobb dagen därpå. 

Idag ska det jobbas, städas, ridas. Sen är det fredag och sen snart helg. Har fortfarande inte fått någon information om helgens BOOT CAMP, men hoppas det kommer under dagen. När vi anmälde oss i början av terminen så var det uttalat att det var ridlärare L som skulle ha den, men sedan gick hon lite hastigt och lustigt på föräldraledighet i september-ish och resten av terminen. Hon fick ju avbryta sin föräldraledighet i förtid i vintras när en annan ridlärare slutade hastigt och (inte så) lustigt, så det var väl inte mycket att säga om det. Men eftersom det inte har kommit någon information om BOOT CAMP:en så har vi börjat noja om "men tänk om hon har glömt bort det"? Fast avgiften lades på fakturan förra månaden så den biten har de i alla fall inte glömt. Aja, det löser sig såklart på något sätt. 

 

onsdag 22 november 2023

Takin' time to make time

Natten till igår sov jag som en kratta, av de gamla vanliga anledningarna: kom hem sent från stallet, duschade, gick och lade mig i vårt iskalla sovrum, min man var då fortfarande vaken och jag tänkte fåfängt att jag nog skulle hinna somna innan honom, tänkte sedan ännu mer fåfängt att jag nog ändå skulle kunna somna fastän han somnat och börjat snarka, kunde såklart inte det, ville inte heller gå och lägga mig i Flickrummet™ för där tänkte jag att det skulle vara ännu kallare eftersom det inte finns något element i det rummet (man ställer sig ju inte och börjar elda i kaminen klockan 22) och nu hade jag ändå lyckats jobba upp en viss värme (med hjälp av tre hundar) under täcket. Ja, så sömnen blev därefter, detvillsäga bristfällig. Så gårdagen var rätt seg, även om den inleddes med ett massivt vredesutbrott. Min dockningsstation till min jobbdator har nämligen en knapp som det börjar bli glapp i eller något, vet faktiskt inte vad det är men vissa dagar är det bara att trycka på ON och så lyser den upp och saker börjar jobba och så går jag in i vårt kombinerade kök/omklädningsrum/förråd/whatever och hänger in ytterkläderna och ställer in matlådan i kylskåpet och sätter på tevatten och går en runda och tänder i lokalerna och när jag kommer tillbaks är det bara att logga in och börja jobba. Andra dagar händer det absolut ingenting när jag trycker på samma ON-knapp på exakt samma sätt. Då får man börja dagen med att på ett mycket ovärdigt sätt försöka fjäska sig till maskinellt samarbete genom att dra ut sladdar, sätta i sladdar, trycka på lite olika sätt utan framgång för att sedan tappa humöret, svära högt, slå näven i bordet och vråla HELVETE (saker man kan unna sig när man är först på jobbet) och sen kanske den möjligen startar. Detta har nu ökat i frekvens från kanske en gång då och då till var och varannan dag, så nu har mailat supporten och bett om en ny dockningsstation ASAP för så här kan man ju inte ha det. Tills dess får väl datorn helt enkelt stå igång. 

Igår segade jag mig igenom jobbdagen, åkte hem, släppte ut hönsen, tog en promenad med hundarna medan jag pratade i telefon med min bror, kom hem igen, stängde in hönsen igen (de var ändå på väg att gå och lägga sig så det var egentligen bara för att inte hönsgården skulle stå öppen över natten), tränade ett pass pilates och sen låg jag i soffan och läste i en bok till kanske 19.30 då jag gick upp och lade mig i sängen och läste i en annan bok. Min man höll på med sin pianoläxa, han går någon slags onlinekurs. Tack och lov (för mig) är det elpiano och hörlurar så det är inget som stör. Det är värre när han får för sig att han ska bättre på sina banjo-skills, men det händer tack och lov inte så ofta. Banjo är ett akustiskt instrument som låter alldeles otroligt mycket och min mans repertoar av låtar är inte så stor, så allting låter exakt likadant. Hann i alla fall somna innan min man kom och lade sig, så nattsömnen blev ändå hyfsad. 

Idag ska jag besöka en sjukgymnast eller fysioterapeut eller vad det kan tänkas heta nuförtiden och förhoppningsvis få lite tips och tricks om hur man kan träna upp rörligheten när man är så stel i knäna som jag är. Det kanske inte går, men det kan ju vara värt ett försök. Läste för ett tag sedan om olika ålderstecken, det var väl lite löst baserat på den här japanska Locomo-metoden, ett var att man inte kunde använda trappor utan att hålla i räcket och ett annat var att man inte kunde stå upp och ta på sig ett par strumpor. Jag brukar alltid hålla i räcket när jag går i alla fall nerför en trappa, men det känns mer som ett inlärt beteende än ett faktiskt behov. Och jag brukar också sitta ner och ta på mig strumpor, men det är ju  snarare av lättja skulle jag säga. Nu har jag slutat att använda trappräcke och jag har också börjat stå upp och ta på mig strumpor. Det gäller att inte låta sig förfalla i onödan. 


tisdag 21 november 2023

Till stallet istället, v 47 2023, pt 1

Undrar vilken häst man får idag? skrev jag till min dotter igår eftermiddag och kände mig som om jag var tio år ungefär. När jag var i den åldern och gick på ridskola så fick man välja häst i den ordning man stod i kö (man stod inte i kön rent fysiskt utan man lade sitt lilla ridspö på golvet för att markera sin plats och sen gick man och pysslade med annat tills det var dags) till en lucka bakom vilken ridläraren satt och prickade av en, och minns jag inte helt fel så betalade man också. Gud vilket hästjobb (höhö) det måste ha varit att sköta bokföringen på den tiden, eller så kanske det inte var så noga? Vi bodde långt ifrån ridskolan och därför var jag alltid bland de sista som fick välja, så det var ytterst sällan jag fick rida de där populära hästarna (Grace!), men det var inte så många som gillade min älsklingshäst Nirvana, så det brukade lösa sig ändå. Minns det aldrig som att jag var  direkt missnöjd i alla fall. Ett sånt kösystem skulle aldrig funka idag för det är väl ingen som kan identifiera just sitt spö längre (utom möjligen jag som har ett svindyrt balanserat kolfiberspö men aldrig i helvete att jag skulle lägga det ifrån mig så att vem som helst skulle kunna plocka det till sig, hahaha). Men å andra sidan får vi heller aldrig välja hästar längre så det spelar ju ingen roll. 

Just nu finns det inte så många stora hästar i stallet och med undantag för Ettan så är det väl ingen som jag känner ÅH NEJ! för att rida. Tycker ju inte vi har någon kemi, men det är många som gillar henne så det är väl jag som är problemet. Men förrförra måndagen så sa ju ridlärare A något om att jag inte var van att rida så stora hästar som Trotjänarinnan, "men det ska vi ändra på" så jag var övertygad om att nu skulle  jag få någon riktig bjässe. På vägen till stallet så gick jag igenom de befintliga hästarna i huvudet, och av tio stycken så har jag i alla fall ridit sex (sju om man räknar en häst som jag satt på en gång när vi hade sitsträning) och med undantag för Ettan så tycker jag väl att jag klarar de flesta någorlunda hyfsat. Hoppades lite på Tösen eller till och med Travaren, men när jag kom så stod det Köttbullen! HURRA! kände jag och dansade en liten glädjedans i stallgången, helt värdigt för en ponnytjej på 55 jordsnurr. 

Gårdagens övning var att vi först skulle rida i sluta i trav på kort diagonal, därefter fatta galopp innan spåret och rida rakt fram i förvänd galopp. Det var inte det lättaste kan jag säga, men jag tycker Köttbullen skötte sig med beröm godkänt med tanke på att hon har sina issues med både ställning och galopp. Hon ställde igenom fint i båda varven, åstadkom något som åtminstone påminde om sluta och det blev förvänd galopp åtminstone några gånger. Tyckte också att hon hade ett för henne riktigt fint framåtläge när vi galopperade i uppvärmningen. DET GÅR FRAMÅT! Är så glad att jag ska rida henne två gånger i veckan några veckor nu! Hoppas såklart också på att få henne på den kommande helgens BOOT CAMP. 

måndag 20 november 2023

Parasiten

Har läst Parasiten av Sofie Sarenbrandt, del arton miljoner i serien om Emma Sköld varav jag har läst alla och varit ganska trött på Emma och hennes förträfflighet ett bra tag, men kan tydligen ändå inte låta bli att fortsätta läsa om henne och det spottas ju ut nya fall och böcker i en stadig takt. Aja, Sofie Sarenbrandt har väl också en hyra att betala tänker jag. Detta är handligen:

Brända kvarlevor av en kropp hittas en varm sommardag på Drottningholm. Vid offret finns en dödslista. Kriminalinspektör Emma Sköld är det sista namnet av fem.

Parallellt med utredningen rullas ett tjugo år gammalt fall upp, där en mamma åkte till akuten med sitt spädbarn och hamnade i häktet. Vad har det förflutna med mordet att göra? Det är upp till Emma med kolleger att stoppa förövaren innan fler råkar illa ut. Och slutligen även hon själv. 

Det här var väl en ganska typisk Emma Sköld-deckare, rätt spännande där kapitlen växlar mellan olika karaktärer och ofta slutar med en liten cliffhanger, vilket skapar ett driv i berättelsen men också gör att det blir lite splittrat. Det är en helt okej story även om jag kunde räkna ut rätt snabbt vem Gustav var, och så småningom också vem som var mördaren (kanske inte lika snabbt men i alla fall snabbare än vad som avslöjades i boken, men det är ju kul att känna sig lite smart ibland. Den här boken får tre dödslistor av fem möjliga. 

Att gå hela varvet runt och uppfinna hjulet igen, typ

Att gå hela varvet runt och uppfinna hjulet igen, typ. 



fredag 17 november 2023

Och då var det väl banne mig ny vecka och nya tag igen, för 47:e gången i år

Min jobbfredag avslutades med att jag fick ett meddelande från en person som leder ett projekt där jag är med på ett hörn där det stod You are a very vital part of this journey, I am so happy that we are on the same team och lite senare fick jag veta att jag var a very talented lady. Det lät ju fint, fast "lady" kändes ju...inte som att det var jag, utan mer kanske någon i det brittiska kungahuset. Men man får väl passa på att suga i sig när det serveras beröm, för det händer inte precis varje dag. 

Efter jobbet så åkte jag och handlade och sedan hem och ut med hundarna i regnet. Den skog som ligger närmast och där jag brukar gå på vardagarna kommer man till genom att gå över en äng där det också finns ett ganska djupt dike som man får ta sig över via en liten bro. Det djupa diket, där vattnet normalt sett rinner som en liten stilla å i botten, har på senare tid mer påmint om Göta kanal eftersom det har regnat så himla mycket, och nu räckte inte ens det till för att svälja undan all nederbörd utan hela ängen var översvämmad och liknade mest en liten sjö. Galet. Fick ta mig upp i skogen via landsvägen och en traktorväg lite längre bort. Tänkte på förra fredagen, när det kändes som att min tå höll på att lossna och hela tåleden var svullen och ömmade, hur jobbig och trist den promenaden var. Tån är fortfarande inte bra, men i alla fall betydligt bättre. Är inte helt smärtfri, men kan i alla fall gå normalt och med mitt vanliga klipp i steget istället för att plågat halta fram. Hoppas det försvinner snart för det här är inte roligt. 

Kom hem och var i alla fall nöjd med min promenad. Lagade fusk-indiskt till kvällsmat, detvillsäga Tikka Masala på burk som jag hällde över grönsaker och kyckling från Picadeli-disken. Tycker det är ett life hack värt att nämna, i princip noll procents ansträngning och tillsammans med ris och sallad räcker det till middag för två plus luncher både lördag och söndag. 

På lördagen sken solen från en molnfri himmel! Det var visserligen minusgrader, men inte ens det gjorde något för nu har det varit mulet och grått och regnat hundra dagar i rad känns det som. Och jag gillar visserligen höstrusk, men någon måtta kan det ju ändå vara. Tog med mig hundarna och gick en runda på 12 kilometer. Kom hem, städade i hönshuset, bar lite ved. Det är den där björkveden som vi bar in från grannarnas tomt i somras som nu har legat på ett ställe på vår tomt i väntan på att min arm ska bli bra så att den kan bäras vidare upp i vedbacken. Armen är fortfarande inte bra, men det verkar ju inte spela någon roll vad jag gör eller inte gör, så nu orkar jag inte se den där högen längre. Tänker att jag kan försöka beta av lite av den varje dag, då blir man ju förr eller senare klar. 
Gick in och gjorde en äppelkaka. Sen firade vi min man som fyller år som idag, men han fick välja om han ville bli firad i helgen eller på sin riktiga födelsedag och han valde helgen. Vi har ju sällan kalas i ordets rätta bemärkelse, oftast är det bara vi. Men det är ju inte det sämsta. Plus: man behöver inte hålla på och stimma och feja och hålla på innan och bli helt slut efteråt. 

Igår vaknade jag tidigt och kände mig energisk. Gick min vanliga söndagsmil, fixade lite i trädgården  och med veden och fick äntligen ner vitlöken i jorden. Gick in och tränade pilates, sedan åt vi lunch och sedan låg jag i soffan och läste tills det var dags att dra igång ATG Live för att se "min" galopphäst som startade årets sista lopp. Som han vann! Ledde från start till mål! Blev löjligt stolt, nästan som att jag själv hade något med det att göra. Hehe. Sedan var det dags för världscupen i hästhoppning där det bara var en svensk (Amanda Landeblad) med och en svår bana med bara åtta till omhoppning, men Amanda var en av dom! Inte illa av en världscupdebutant, även om det inte gick så bra i själva omhoppningen, men då blir man ju ändå som sämst åtta och det får man väl sannerligen anse som med beröm godkänt. 

Ja, det var väl helgen det. Då var det bara att spotta i nävarna och ta nya friska tag. 

Öbarn

Har läst Öbarn av Hannes Fossbo, detta är handlingen.

Våren 1991, en underbar tid att vara svensk. Carola vinner schlagern, Sundin snurrar upp Fetisov i hockey-VM och en pappa styr träsnipan med säker hand. Förutom den där gången när han är så full att han dundrar rakt in i slussportarna i Hammarbykanalen.
Harry växer upp i en övärld där de flesta farsor är alkisar, många morsor också för den delen. Värmdö på nittiotalet är en vild och sjavig plats där man bor i en ombyggd sommarstuga och kör runt i en Volvo 142:a med biljardboll på växelspaken. Under åren efter att Harry förlorar sin pappa börjar han själv att köra längs Värmdös småvägar i allt högre hastighet.
Öbarn är en roman om klasstillhörighet och missbruk, om gamla båtar och nya pengar, om Kalle Anka och Chevy Chase, och om att till slut själv bli pappa och se bråddjupen öppna sig i en iskall öl direkt efter lämning på förskolan.


Jag gillade den här boken, inledningsvis väldigt mycket. Bra språk, rappt och närvarande, och fantastiska miljöskildringar. Det hoppas vilt mellan då och nu, men det är inget större problem, problemet är att det egentligen inte är någon direkt handling i nuet och därför känns det till slut som att det bara är sida upp och sida ner med en massa upprepningar. Det kanske är ett medvetet stilgrepp, men det blir hur som helst lite tjatigt med alla dessa folköl som dricks och burkar som pantas och den i det närmaste tvångsmässiga redovisningen av alla tabletter som intas. Gillade ändå den här boken, den får fyra ölburkar (dock bara 33 cl) av fem möjliga. 

Från syndafloden till The River, tema vatten alltså

Igår regnade det EXAKT hela dagen, och inte så lite heller utan det var mer eller mindre skyfall från arla till särla. Tur i alla fall att inte allt det här kom som snö, sa jag åtskilliga gånger under gårdagen och fick ibland medhåll och ibland inte för det finns ju dom som envisas med att det är så mysigt med snö och det blir så ljust och fint och yadayadayada. Håller inte med om det. Därmed inte sagt att jag uppskattar att vädret beter sig som i Första Mosebok där Herren såg att ondskan på jorden var stor och därför sände syndafloden för att utplåna hela mänskligheten med undantag från Noak och hans familj som istället får i uppdrag av Gud att bygga arken och segla iväg på den under tiden resten av världen går under lite. För det känns ju lite märkligt att allt liv på jorden, med undantag av Noak och hans familj dårå, utplånas av syndafloden, vilket ju måste betyda att alla människor på jorden är släkt i rakt nedstigande led med Noak och hans familj (Sem, Ham och Jafet med fruar och, får man förmoda, Noaks egen fru men hon är ju en såkallad doldis i det här sammanhanget), vilket ju ger en ganska mager avelsbas att jobba vidare med. Bibeln är ju dock en ganska inavlad historia om man utgår från att det inte fanns några andra människor än Adam och Eva från början och ändå fick de söner och döttrar som befolkade världen. Jaja. 

Plaskade hem från jobbet, min man hade tagit ledigt igår eftermiddag så han hade redan varit ute med hundarna. Jag drog på mig mitt fodrade regnställ och gummistövlar och klafsade iväg till biblioteket. Lämnade två böcker och hämtade fyra, samt fick inloggning till meröppettiderna! Nu djävlar ska jag läsa  så ögonen blöder så att jag kan gå och lämna böcker inne på billand en normalstängd dag bara på ren jävelskap. Hehe. 

Tog mig hemåt igen, torr och behaglig i mitt regnställ och det hade varit en riktigt mysig promenad om det inte var för att fötterna protesterade mer och mer ljudligt. Varje gång jag tar på mig gummistövlar eller något annat par skor/stövlar som jag inte använder så ofta så tänker jag Åh vad skönt, varför använder jag inte de här oftare, det ska jag börja göra! och sen när jag har gått ett par kilometer eller så i nämnda skor så börjar det kännas som att det ligger glödande kol på mina hallux valgusknölar. Har utöver det fortfarande ont i min inflammerade tåled, blir. Så. Trött. Aja, det går väl över. 

Slösurfade på Google och kom av någon anledning in på Bruce Springsteens låt The river vilket ju var lite passande i sammanhanget med tanke på ovan nämnda syndaflod. Började tänka på texten och vad den handlade om, var det självupplevt kanske? men enligt någon sida så var det istället att the inspiration came from a conversation with his brother-in-law, during which they discussed his sister's unexpected pregnancy. Och på ett annat ställe stod det att Bruces syster, i en biografi från 2012, plainly states that the song is a precise description of her early life with her husband Mickey, to whom se is still married. Det var ju ganska deppig start på ett äktenskap med tanke på att låten kom 1980 och, för den som eventuellt inte känner till det, handlar om en som gjort sin high schooltjej gravid och tvingas gifta sig med henne, innehåller rader som Now everything that seemed so important/Well mister they vanished into the air/I just act like I don't remember/Mary acts like she don't care. Tycker det är en så klockren beskrivning på ett liv som inte blev som det man hade föreställt sig och drömt om, men man får väl ändå hoppas att de har jobbat lite på sin relation sedan dess? Så att Mickey inte bara går omkring och är nostalgisk och tänker på "Marys" våta solbrända kropp och alla nätter som han låg vaken och bara lyssnade på hennes andetag, medan "Mary" är, ja det vet vi väl egentligen inte hurdan hon är eftersom låten är berättad ur Mickeys perspektiv, men "acts like she don't care" känns ju inte som beskrivningen av fulländad lycka i alla fall. 

Jaha, det är tydligen sånt jag går omkring och funderar på en regnig torsdag i november, Bruce Springsteens systers äktenskap. Vem hade kunnat ana det? 

Idag är det fredag, ska jobba, hoppas på att kunna sluta lite tidigare för att...ja, egentligen inte av någon speciell anledning utan det är väl bara känslan av att slinka iväg tidigare som lockar. Ska handla och hem och gå ut med hundarna i skogen och hoppas att min tådjävel går med på det. Har tejpat den idag för enligt mig kan man om inte bota så åtminstone lindra det mesta med sporttejp, men det är svårt att veta hur man ska tejpa. Får väl se om det gör någon skillnad. Aja, snart är det i alla fall helg. 



Till stallet istället, v 46 2023

Förra torsdagen sa ridlärare V att vi skulle testa att flytta Köttbullens tygel till den nedre ringen på Kimblewickbettet. Inte för att jag är något fan av att betsla upp en häst, men jag känner till de där tjocka starka cobnackarna, sa hon och det är ju sant att Köttbullen gärna lägger sig i handen och blir framtung. Jag valde ju medvetet att sätta tygeln i den övre ringen för att det inte skulle bli så mycket hävstångseffekt för om man börjar på max finns det ju liksom inget kvar att ta till sen. Tanken är inte heller nu att det ska vara så här för alltid, utan ett tag så att hon kanske hinner muskla upp sig lite. För djeflar vilken skillnad det blev. Nu var det ju inte så att hon per automatik gick i rätt form, någon (jag) fick fortfarande slita som ett djur men när hon väl fann sig i sitt öde så var det lite mer bara att se till att mata på framåt så var formen plötsligt där. Det var till och med så jag kunde känna några galoppsteg "i uppförsbacke" och det har jag aldrig känt med henne någonsin. 
Vi red en övning med bommar. Åh nej inte bommar, klagade jag på skoj, för det brukar ju inte vara Köttbullens grej, men det gick faktiskt riktigt bra. Först travade vi bara över olika bomserier med ganska korta avstånd mellan bommarna så att hästarna skulle lyfta på benen. Sedan var det trav över en bomserie på kvartslinjen, fatta galopp ur sväng, "hoppa" över ett f d kryss (från lektionen innan) som nu bara var nedlagda bommar (så inte ens jag tyckte det var något med det) på andra kvartslinjen, bryta av till trav och så trava över en ny bomserie på andra änden av första kvartslinjen, fatta galopp ur sväng och "hoppa" över ett likadant f d kryss på andra kvartslinjen. Vi var sex stycken som gjorde detta samtidigt och det svåra var att tajma så att man inte krockade med någon. Köttbullen var så duktig! Fattade galopp för hjälperna hur fint som helst och lyfte på benen över bomserierna så det kändes som att vi svävade. När det inte gick bra så var det faktiskt bara mitt fel för att jag stressade henne i galoppfattningarna för att jag var rädd att jag skulle krocka. Dumt av mig. Jag kunde ju ha lagt en volt eller något, men det kändes som att det kom hästar hela tiden och från alla håll. 
Var så nöjd, så nöjd efteråt. Hej då, nu sticker jag hem och ringer Bo Jenå och hör om han behöver toppa laget till OS, hojtade jag till ridlärare V innan jag ledde ut Köttbullen från ridhuset. Den känslan kan man ju faktiskt få suga på så länge den varar. 

torsdag 16 november 2023

5 x Elvis

Har läst-om böckerna om Elvis Karlsson av Maria Gripe, detvillsäga Elvis Karlsson, Elvis! Elvis!, Den riktiga Elvis, Att vara Elvis och Bara Elvis. Läste dom som barn och tyckte dom var rätt olustiga då. Tyckte Elvis var svårbegriplig och hans föräldrar otäcka, men ville se hur det var att läsa dom i ett vuxenperspektiv och det var inte mycket som hade ändrats egentligen. Kände dock en viss ömhet för den stackars arma Elvis som jag inte minns att jag kände som barn, och blev glad att han ändå hade sin farfar och Peter och andra lite normala vuxna omkring sig, för hans föräldrar är ju riktigt dysfunktionella. Elvis själv hade väl idag fått någon form av diagnos tänker jag. Det är väldigt mörkt, men idag verkar ju allting vara så tillrättalagt och inlindat i pastellfärgat fluff och inget får skava, så lite befriande är det ändå med barnböcker där sjuttiofemmor dricks och örfilar delas ut (även om det såklart inte är något jag förespråkar). Ger inget betyg pga är inte målgrupp, osv. 

Hello from the other side

I tisdags var jag och vaccinerade mig, åkte hem, gick en promenad, struntade i att träna utan lade mig i soffan och kollade på Ondskan på TV4 Play. Oklart varför, för jag gillade inte boken och jag gillade inte filmen heller och jag är inte så säker på att jag gillar den som tv-serie. Alltså, det är ju en väldigt tragisk berättelse och det är välspelat och snyggt gestaltat och så, men jag får samma tanke som när jag läste boken och såg filmen: hade det varit på riktigt att folk hade fått så mycket stryk så hade dessa personer varit medvetslösa, hjärnskadade och till och med döda, sen får Jan Guillou säga vad han vill.  

Igår hade jag ju som sagt tagit ledigt. Vaknade efter sovmorgon med diffus värk i kroppen, gick upp och åt frukost, släppte ut hönsen i trädgården, tog en liten promenad med hundarna som bara var jobbig och inte det minsta lustfylld. Kände mig  lite febrig och det var ju förväntat eftersom jag blev det förra gången också och det var ju därför jag hade tagit ledigt istället för att gå upp i ottan, åka till jobbet och lida mig genom dagen. Hade väl förvisso kunnat sjukskriva mig istället, men nu gjorde jag inte det. Låg i princip hela dagen i soffan och kollade på Girls som min man köpt på dvd-box till mig eftersom vi inte längre har HBO. Det kändes som en lagom nivå på stimulans. Var trött och hade ont i huvudet, men jag hade ju inte ett enda måste på hela dagen så det var inte så illa ändå. Sov en stund på förmiddagen och en stund på eftermiddagen, gick och lade mig 19.10, läste en kvart, somnade sedan och vaknade som en ny människa lite innan klockan ringde i morse. Och nu slipper jag väl förhoppnnigsvis att få bältros, så det får det absolut vara värt. Känner rätt många som haft bältros och det har inte varit någon sinekur om man säger så. Känner dock inte en enda som har vaccinerat sig förutom jag. 

I helgen bestämde jag och min man att vi skulle avsätta en dag i veckan, onsdagar bestämde vi, till att titta på film eller någon serie. Vi är så dåliga på att göra saker ihop i veckorna, vi kommer hem från jobbet och så gör var och en sitt och det är väl egentligen inget fel på det, men NÅGON kväll kunde man ju anstränga sig för att skapa lite vardagsmys och nu hade vi planerat att se Harry Potter. Fick dock skjuta fram premiären av vår mitt-i-veckan-filmkväll eftersom jag kände att jag inte skulle kunna hålla mig vaken. Men nästa vecka så. 

Idag är det först jobb, sen ska jag hem och städa och sedan är det ridning. Ska försöka hinna med att svänga inom bibblan också. Snart kommer vi att få meröppet, då kommer bibblan att ha samma öppettider som Konsum, minus vissa timmar på dagtid då det är skolbibliotek och då har allmänheten inte tillträde. Nu brukar det av någon anledning alltid komma sms att jag har böcker att hämta på tisdagar, men då är det stängt. Igår orkade jag inte gå dit, så då får det bli idag fastän det alltid blir skitstressigt pga att de bara har öppet mellan 14-17 så jag kan inte ta det på väg hem från jobbet för då har de inte hunnit öppna än, så då får det bli på väg till stallet och då är det precis innan de stänger. AJA, I-landsproblem va? Men det ska bli fint med utökade öppettider och att man kan gå dit på helgen till och med. 

tisdag 14 november 2023

“Dwell on the beauty of life. Watch the stars, and see yourself running with them.”

Jobbade till sent igår pga att folk har mage att boka möten på eftermiddagar och jag tydligen inte har mage att tacka nej. Eller jag ser det så här: det är kanske ingen mänsklig rättighet att få välja sina arbetstider så att det passar en och börjar man tacka nej till jobbgrejer med hänvisning till de arbetstider som man själv valt för att det passar en så kanske det kommer någon från högre ort och tvingar en att jobba åttatillfem som alla andra, och då kommer jag förmodligen att dö själsligen. Därför tackar jag alltid ja, även om det innebär att jag får jobba längre. Rent teoretiskt skulle jag ju komma senare den dagen, men det händer aldrig, älskar mina jobbmorgnar för mycket för det. 

Satt alltså med på det där mötet igår, inget av det som sades berörde mig speciellt mycket så det kändes ganska så meningslöst ändå. Åkte hem, tog hundarna och gick ut i skogen. Upptäckte till min glädje att tåhelvetet gjorde mindre ont, i alla fall när jag gick på mjuk skogsväg. Inte så att jag kunde studsa fram obehindrat men jag behövde inte heller stulta fram som Krösa-Maja 2. Gick där och var nöjd och försökte komma på någon annan kvinnlig karaktär i Emil i Lönneberga som jag skulle kunna likna min nya gångstil vid och landade i att det fick väl bli Alma, fast har man någonsin sett henne göra något annat än slå händerna för ansiktet och säga hujedamej? Men Lina kändes lite för ung och rask och Kommandoran för gammal och ondskefull och jag är ju så att säga beyond Krösa-Maja och sen kom jag inte på någon mer. 

Kom hem och då var det banne mig redan mörkt. Staplade lite ved, tränade lite knäböj (måste ju hålla artrosen stången vad en inflammerad tåled än säger) och lade mig sedan på min fantastiska IR-värmemadrass en stund. Den är ganska styv så när jag lägger den i soffan så sjunker jag inte ner, så när jag låg där och åt min kvällsmat så kändes det nästan som att jag låg till bords som en annan romare. 

Tidigare på dagen så hade jag varit och hämtat ut ett paket. I somras fick vi nämligen en sommarpresent från jobbet, ett sånt här "gift card" där man kan välja själv. Det är extremt mycket köksgrejer signerat Markus Aujalay och Mischa Billing. Vi fick Markus Aujalays grillbestick i julklapp från jobbet förra året och nu i somras så var det många som valde ytterligare en uppsättning av dessa bestick för att få ett dussin, men vi är aldrig 12 personer som grillar i casa de Johansson så jag tyckte det var lite onödigt även om det är jättefina bestick. 

Sen såg jag att det där presentkortet snart gick ut så då blev jag girig och kände att den här gåvan inte fick brinna inne så då bestämde jag mig för Markus Aujalays stekpanna, inte för att jag behöver en men annars var det väldigt mycket japanska kockknivar och pepparkvarnar och ostbrädor och bourgogneglas som jag behövde ännu mindre. Nähä, men då var väl stekpannan slut? Försökte välja Marcus Aujalays kastrull istället, för en kastrull har man väl alltid nytta av, men då var den OCKSÅ slut.  Till slut valde jag Markus Aujalays UNIVERSALHACKARE, en plastbytta där man kan sätta ner en speciell kniv (eller en visp) och så drar man i ett snöre i locket som får knivarna att rotera och så blir allting finhackat (eller grädden vispad).  Hämtade ut den förra veckan och testade den i helgen som gick när jag på ett litet kick hackade ihop lök, oliver, soltorkade tomater och saltgurka att pigga upp mina grönsaksbiffar med, det var kanon även om det blev rätt mycket mer disk jämfört med att hacka med en kniv på en skärbräda, men men.

Fick ett mail med påminnelse om att jag hade ett paket att hämta ut och såg då ett sms från Schenker som jag missat eftersom det kom samtidigt som två andra du-har-paket-att-hämta-sms och jag bara hade två paket att hämta och jag tittade inte så noga för jag hade en lång radda med "du har paket att hämta"-sms, inte för att jag handlar så våldsamt utan mer att jag aldrig blir färdig att radera dom och för övrigt så visste jag ju att jag bara hade två försändelser, ett från det här "gift card"-företaget och ett från Bokbörsen. Men då hade detta hänt: när jag var inne och valde Markus Aujalays  UNIVERSALHACKARE på det här gift card-hemsidan så ska man ju fylla i sitt gåvokortsnummer och sedan namn och adress och sådär och det gjorde jag, men sedan hängde sig sidan och jag fick börja om. Sedan var det väl någonting behind the scenes som hände så plötsligt gick det iväg två beställningar och jag hade nu det tveksamma nöjet att få hämta ut ytterligare en Markus Aujalays UNIVERSALHACKARE till samlingarna. Aja, tänker att jag nog kan ge den till min svärson i julklapp så det blir nog bra. Googlade för att se vad den var värd (239 kronor) och när jag skrivit Marcus Au...eftersom jag då inte visste att han stavade med k så föreslog Google att jag nog menade Marcus Aurelius, romersk kejsare, död år 180 e Kr, så det passade ju bra för en som ligger till bords och äter sin kvällsmat enligt ovan. 

Idag ska jag jobba, sedan handla, sedan få andra dosen av bältrosvaccin, sedan hem och SLAPPA. Och imorgon är jag LEDIG. Då ska det förhoppningsvis slappas ännu mer och hoppas också att jag inte blir jättesjuk av vaccin-biverkningar så att jag kan njuta maximalt. Mmm...lediga dagar. Det är väl ändå det bästa som finns.  

 

måndag 13 november 2023

I should have learned how to play the guitar

Swish sa det och det alltså inte en pekunjär transaktion utan helgen i vecka 45 som for förbi. Den har varit sisådär, och orsaken till det är en inflammerad tåled. Det är alltså leden närmast själva foten på tån bredvid stortån som krånglar och gör ont och i fredags bestämde jag mig därför för att skippa intervallträningen som jag hade planerat och bara ta en promenad. Den promenaden var inte det minsta kul, det gjorde ont i varje steg och till slut vek jag av och genade hemåt igen. Leden var inte bara öm utan också svullen så det var bara att smörja med Voltaren och lägga sig på soffan och vältra sig i självömkan. Inte för att det hjälper, men ibland blir jag bara SÅ DJÄVLA TRÖTT på detta måndagsexemplar till kropp, att det alltid ska vara något som gör ont som man måste förhålla sig till. Sen ryckte jag upp mig, fixade tacos och sen började vi kolla på House of the dragons, som är en prequel till Game of thrones (om någon mot förmodan missat det, vilket jag hade) som min man hade köpt på dvd eftersom vi inte längre har HBO. Den var väl inte så tokig, men tycker att alla i allmänhet och kungen i synnerhet ser lite enfaldiga ut? Sen blev det  lite svårt när vi kom på att han som spelar prins Daemon är samma som spelade prins Philip i The Crown. 

Gick och lade mig tidigt som vanligt. På lördagen var tåhelvetet lite bättre så jag tog med mig hundarna ut i skogen, dock en avsevärt kortare runda än jag brukar, och det var inte med något direkt klipp i steget  utan stultade fram som en annan Krösa-Maja. Funderade på om det var så att hon som spelade Krösa-Maja (Carsta Löck) var i ens egen ålder när det begav sig, för det är ju ett välkänt fenomen att skådespelare som man tyckte var urgamla när man var liten i själva verket var betydligt yngre då än vad man själv är idag. Samma med vissa lärare som man hade i skolan och som man tyckte var riktiga dinosaurier och så får man höra att de gick i pension för kanske fem år sedan, vilket innebär att de måste ha varit i 30-årsåldern på den tiden då man i princip tyckte att de var äldre än Gud. Men Carsta var i alla fall omkring 70 år när Emil-filmerna spelades in, visade det sig efter en snabb googling. 

Efter lunch hade jag bestämt träff med en tjej som jag hjälper lite med hundträning ibland och hennes hund fick testa viltspår, vilket den såklart tyckte var livat värre. Vi åkte hem till henne och tog en kopp kaffe medan spåret låg till sig och det var väl mindre livat för hon och hennes sambo hade samma dag bestämt sig för att separera så stämningen var ju därefter, men men. Åkte hem och gjorde grönsaksbiffar till middag, har alltså fortfarande kvar zucchini från årets monsterskörd. 

Igår gick jag min vanliga söndagspromenad, om än i Krösa-Maja-stil för helbrägdagörelse står uppenbarligen inte på den här agendan, sedan städade jag i hönshuset och medan jag var nere i det inhägnade trädgårdslandet och tömde hönsgödseln i mina odlingar så såg jag i ögonvrån hur hönan Himlajorden helt obekymrat spatserade omkring i odlingarna och såg ut som att hon ägde stället. Det visade sig att den andra grinden (vi har två) stod halvöppen, oklart varför men den kanske har blåst upp. Det sitter en sån där fjäder på den som ska göra att den ska fjädra tillbaka, men det förutsätter nog att gräset är kortklippt som en golfbana undertill, och det är det inte nu. Föste ut henne och stängde, konstaterade att staketet börjar se rätt säckigt ut. Vi satte upp det våren 2010, och man ska kanske då anta att medellivslängden för en tryckimpregnerad stolpe är 13½ år?
Sedan byttes det till vinterdäck. Skriver det i passiv form eftersom det var min man som utförde handlingen medan jag stod i köket och stekte pannkakor, som i någon himla 50-talsfilm. Men väderleksrapporten varslar om både minusgrader och kanske snö (buhu) i veckan som kommer så det är ju lika bra att vara beredd. Åt lunch, kollade på ett avsnitt av Klovn och sen var det världscup i hoppning (förtydligande till lappegnag: med hästar, hehe) med en väldigt svår bana, bara åtta kom till omhoppning och Peder Fredricsson slutade på en fjärde plats, Henrik von Eckermann kom tia tror jag, bland de snabbare av dom med fyra fel i grundomgången. Annars var det enormt mycket bommar som föll för många. Ben Maher vann och Steve Guerdat kom tvåa, det är två av mina favoriter så jag blev ändå glad. Kan i och för sig på rak hand inte säga någon ryttare på den nivån som jag direkt ogillar, en gång var det någon från något av de där länderna som man förr skulle kalla "arabländerna" men det är kanske nedsättande? men ni vet, Kuwait, Dubai, Förenade Arabemiraten, nåt av dom, som var jätteotrevlig och skällde ut en funktionär som (enligt den här ryttaren dårå) hade öppnat eller stängt en grind på fel sätt eller vid fel tillfälle, då blev man ju lite glad när det inte gick så bra för honom sen. Men annars är det mest kul att se alla som är så duktiga, såklart är det extra kul om/när någon svensk utmärker sig, men det är ju inte som när Sverige förlorar i handboll och man måste slå av tv:n direkt efter slutsignalen för att man inte står ut med att se storskrattande danskar eller fransmän eller spanjorer eller vad det nu kan vara för nation som dunkat in de avgörande bollarna. 

Ja, det var väl helgen i stora drag. Den kommande veckan ska jag TA DET LUGNT. Ingen ridning ikväll p g a hoppning, imorgon ska jag få andra vaccindosen mot bältros och på onsdag har jag tagit semester eftersom jag blev lite febrig förra gången och då kan jag väl passa på att ta en ledig dag och bara ligga på soffan och slappa och låta immunförsvaret jobba på med sitt. Så får det bli. 

söndag 12 november 2023

En vän för livet

Har läst En vän för livet av Sofie Sarenbrandt, det är hennes debut som barnboksförfattare och eftersom jag ändå gillar hennes deckare och gillar hästböcker så fiskade jag hem den från bibblan häromveckan. Detta är handlingen:

En dag ska ni få se, tänker hon.
Jag ska visa att jag visst duger.

Stallet är Miras favoritplats. I skolan är hon bara luft och hon har svårt att få vänner. Hos hästarna kan hon vara sig själv. Men ridningen känns inte lika kul längre, det börjar bli för svårt. När stallets finaste ponny Månen skadas lämnas han åt sitt öde om det inte vore för Mira. Hon sköter om honom och deras band växer sig allt starkare. Drömmen är att en dag få tävla på honom men för att nå dit måste hon bli en bättre ryttare. 

NJAE, kände jag lite här ganska så direkt. Jag har ju kvar nästan alla mina hästböcker från när jag var liten och läser regelbundet om dom allihop och tycker fortfarande att de är fantastiska. Okej, de där böckerna om Annika är såklart otroligt överdrivna (i första boken är Annika nybörjare och rider på ridskola, ett par år senare rider hon på samma ridskola men tävlar även svår hoppning internationellt, YEAH SURE), Svarta Hingsten är inte heller så kul egentligen, men Britta och Silver! Nan Ingers böcker! Jill! Mmm, det är grejer det. Men jag vet inte, sen hände det något med hästböckerna och enligt mig så är de som getts ut efter 1980-talet helt enkelt inte lika bra längre, oklart varför men de tilltalar mig inte. Kanske är det bara så enkelt att målgruppen är barn och jag inte var barn när jag läste dom första gången? Ja, hur som helst. Det här var inte heller en bok som tilltalade mig, den kändes helt enkelt inte sannolik (men inte så osannolik som Annika-böckerna som ju är lite komiska p g a det) och jag tyckte att karaktärerna var så himla överdrivna och det där upplägget med hästen-som-bara-finner-tillit-till-en-enda-människa känns så himla gjort om ni frågar mig. Betygsätter inte pga att jag vet att jag inte är målgruppen och ska inte döma, osv. 

fredag 10 november 2023

But if you open your mouth, then I can't be responsible for quite what goes in or to care what comes out

Igår satt jag på utbildning större delen av dagen och det var B-O-R-I-N-G eftersom det var så otroligt lite av utbildningen som hade med vår verksamhet att göra. Som tur var så var det digitalt och jag satt med en kollega, så vi kunde ju fika och prata lite medan vi lyssnade med ett halvt öra för att snappa upp det som eventuellt berörde oss (vilket som sagt inte var särskilt mycket). Men ändå. Är så dålig på att sitta rakt upp och ner och bara lyssna. 

Kom från jobbet lite senare än vanligt och det är inte bra för mina torsdagar är noggrant preciserade för att jag ska hinna med veckostädningen, jag måste åka från jobbet senast klockan DÅ och jag går DEN rundan som tar exakt SÅ lång tid med hundarna för att hinna vara klar med städningen till DÅ, så hinner jag äta och pausa en liten stund innan det är dags att byta om och åka till stallet. Ska jag dessutom till bibblan också, vilket jag skulle igår, så måste jag åka cirka tio minuter tidigare och då måste allting vara i fas med det. Igår blev jag lite uppehållen av ovan nämnda kollega så resten av eftermiddagen kändes det som att jag fick småstressa för att hinna med. Kom till stallet fem minuter senare än vanligt, men det var fem minuter för sent. Köttbullen går nämligen barnlektion som slutar 17.15, vilket är den tid som jag brukar komma till stallet, och då brukar jag be barnen låta henne stå i grimman med sadeln på istället för att hon ska sadlas av och sedan sadlas på igen en kvart senare. Men nu kom jag för sent för det, och barnet hade inte bara sadlat av utan också lyckats få på Köttbullen hennes täcke, så det var ju bara att göra om hela proceduren i omvänd ordning, vilket roade både henne och mig måttligt. 

Efter ridningen var det så äntligen dags för möte om klubbens hemsida. Det var jag, två från styrelsen samt hon som har skött den hittills. Det blev ett bra möte där vi kom fram till vissa konkreta saker, sen blev jag såklart också omedelbart tillfrågad om jag inte var intresserad av att sitta med i både styrelsen och tävlingssektionen. Sa inte omedelbart och reservationslöst ja, men jag sa inte heller nej för uppenbarligen gillar jag att plåga mig själv? Ibland när det är något viktigt som står på spel så utfäster jag också löften att om det eller det händer så ska jag göra någonting riktigt självuppoffrande, och nu är jag i en sådan situation där jag sagt (i och för sig bara inuti mitt huvud) att om x händer ska jag gå med i styrelsen om någon frågar mig, och nu har x hänt och då får man väl hålla sitt löfte för att det ska bli balans i universum eller nåt. Alltså, jag tror egentligen VERKLIGEN inte på sånt, för det resonemanget förutsätter ju att man också tror att det finns en dömande gud eller någon slags övre makt som håller koll på vad man gör (och också vet vad man har tänkt) och utdelar straff som står i  omvänd proportion till utlovade goda gärningar som inte blivit av, men samtidigt så vill man ju ändå tro att om man gör något bra för andra så är det kanske just det man gör som kommer att göra skillnad till det bättre för någon människa, och en sån människa vill man ju faktiskt vara. Ja, nä, men det känns väl som att den här gamla eldsjälen har börjat glöda så smått igen. Ge mig fem spänn för varje gång jag sagt Det här var sista gången som jag satt med i en styrelse så kan jag säga upp mig och leva på räntan till döddagar. Hahaha. 



Till stallet istället, v 45 2023 , pt 2

Igår var det Köttbullstorsdag, tyvärr var det en sån där dag när jag kände redan då jag tog tyglarna att hon inte var det minsta samarbetsvillig. Hon är väl inte sto för intet, sa ridlärare V efteråt och nä, det är kanske sant, fast det där med ston och deras brunstcykler är inte alltid så himla lätt att begripa sig på, i alla fall inte för mig som bara umgås med Köttbullen en gång i veckan. I alla fall. Vi skulle rida en övning som var en jättestor volt (som blev så stor och inte helt rund så vi kallade den för "ägget" istället, och sen sa vi det  i självklar ton till en som efteråt frågade vad vi hade ridit: Nä, vi red Ägget som att det var en etablerad övning i stil med "slottet" eller "hunden", hahaha) med två bomserier. Först travade vi och skulle rida med utåtställning på de delar där det inte var bommar. Det gick väl sådär eftersom Köttbullen bara spjärnade emot och inte ville låta sig ställas åt något håll. Sen skulle vi trava över den ena serien och galoppera över den andra, och det gick också sådär för galopp är ju inte Köttbullens främsta gångart, hon har svårt att fatta galopp, svårt att hålla galoppen, svårt att bära sig i galoppen och utöver det ganska dålig koordinationsförmåga så galoppbommar är inte a moment of joy för om avstånden inte stämmer, och det gör dom sällan eftersom hon har kortare ben än de flesta andra hästar, så klumpar hon sig över lite hur som haver och så blir det slängtrav istället för att hon kortar eller länger sig. Ligger bommarna på en volt som de gjorde igår så kan man ju själv styra var man rider så att avstånden blir mer Köttbullsvänliga, men om nämnda Köttbulle för dagen inte vill böja sig och forma sig så blir resultatet därefter. Såatteh, NJA. Det var väl inte så att jag kände att vi briljerade direkt, men sådär är det ju ibland. För övrigt gick det inte särskilt bra för någon, så det var kanske inte den lättaste övningen (känns i alla fall bra att vara i gott sällskap, hehe). 


torsdag 9 november 2023

En flicka som kallas Alice

Har läst En flicka som kallas Alice av Kristin Hannah, detta är handlingen: 

I den lilla staden Rain Valley händer sällan något, ända tills den dag då en liten flicka dyker upp från de djupa skogarna, undernärd, skräckslagen, aggressiv och omöjlig att få kontakt med. Trots sökning i alla polisregister över försvunna barn lyckas man inte fastställa flickans identitet. Myndigheterna vill låsa in henne på en institution tills man hittat någon anhörig. Tills helt nyligen var Julia Cates en framstående barnpsykiatriker, men en skandal förstörde hennes karriär och medierna jagade henne. När hon får ett desperat telefonsamtal från sin syster, polischef i hemstaden uppe i nordvästra USA, tar hon chansen att slippa ifrån den plågsamma situationen i Los Angeles. Rykten sprids snart om "vargflickan" och den skandalomsusade psykiatern som tagit sig an henne och återigen ifrågasätts Julias kompetens. Men för Julia är ingenting viktigare än att rädda den lilla flickan, som hon kallar Alice, och som sakta, sakta börjar återvända till livet. Då uppträder plötsligt en man som säger sig vara far till barnet, en man som avtjänat straff för mord på sin hustru och dotter?

NJAE? kände jag efter att ha läst den första kanske fjärdedelen av boken. Tyckte inte det var något större fel på själva grundstoryn, men den blev lite väl mycket indränkt i sockersliskig känsla av Allersroman vilket gjorde att jag tappade intresset för hela berättelsen för det var ju så givet hur det skulle sluta (lyckligt) och sedan blev det också inte bara på gränsen till utan helt overkligt, som 


!!!!! SPOILER ALERT !!!!!! 

när "Alice" återförenades med en varg som varit valp när hon hittades och som sedan dess fått växa upp i något varghägn, och den inte bara genast kände igen henne (vilket ändå kan omfatta ett uns av rimlighet), utan också på kommando kunde visa henne var hennes/deras grotta där de bott legat en dryg dagsmarsch bort (väldigt overkligt) samt även förstå innebörden när Alice säger "nu är du fri" och den genast tassar iväg för att återförenas med sin väntande flock (heeeelt djävla overkligt).



!!!!! FORTSÄTT HÄR !!!!!

Nä, men sen var det för mycket kärlek och tårar och ömsinta kyssar och annat dravel för min smak. Den här boken får två väldigt små skogspartier av fem möjliga.

Halvåret av mörker i landet som Gud glömde

Var hos kiropraktorn igår (hade en gång en kollega som konsekvent sa "kiropraktikern" vilket störde mig lite varje gång jag hörde det, men ville inte vara besserwisser och rätta henne utan försökte istället övertydligt artikulera KIRO-PRAK-TOR varje gång vi pratade om det och det var rätt ofta för hon påstod att en specifik och namngiven "kiropraktiker" kunde bota inte bara ont i rygg och nacke och sånt utan även komma tillrätta med åkommor som högt blodtryck, allergier och allsköns andra icke muskel- och ledrelaterade krämpor vilket enligt mig är bullshit för om det var så enkelt att det gick att "bota" med en fysisk behandling så skulle det väl vara implementerat i sjukvården för längesen vid det här laget, men där var vi inte överens, kan jag väl säga) och tror han börjar tröttna på mig? Armen blir långsamt bättre och nu var det dags för lite kontrollerad sjukgymnastik och där har jag ju redan en tid inbokad. Tänkte därför passa på att presentera lite nya krämpor som dykt upp för så är det ju att vara ett måndagsexemplar, det är alltid något som spökar. Häromdagen kändes det som att skulderbladet låste sig, fick gå hela dagen och ömsom liksom försöka stretcha ut och ömsom trycka till något som kändes som att det inte låg rätt. Blev lite bättre efter måndagens ridning, men nu har jag istället lite ont på samma sida fast längre ner. Kan ju vara träningsvärk, eller en effekt av att skumpa omkring på en jättehäst också, vad vet jag? Och sen känns det som att jag har brutit en tå fastän jag inte har gjort det, avrundade jag min litania.  Jag tror det är artros, tillade jag också men Du har Mortons, sa kiropraktikern i en självklar ton och förklarade det som att om stortåleden inte är i linje med nästa (vad den tån nu heter, knappast pektån va?) tåled så blir det högre belastning på den leden och då kan man få problem. Sen rekommenderade han mig att gå till en fotspecialist. Nu har jag googlat på Morton och hans syndrom och neurom och grejer och tycker väl inte riktigt att det stämmer på mig nu, däremot de problem jag hade med mina fötter på den tiden jag sprang med skor för då var det som att ständigt ha en sten i skon. Men nu sitter smärtan väldigt distinkt i själva leden och känns som artros, med vänlig hälsning en som har artros. Vill dessutom inte gå till någon fotspecialist som säkert ändå bara vill pracka på mig en massa inlägg, tack men nej tack. Väntar på att det ska gå över av sig själv för det har det gjort alla andra gånger.

Resten av krämporna, detvillsäga ryggen, som jag tyckte var en uppgift för en kiropraktor men det var  istället någonting för sjukgymnasten att bita i, tyckte kiropraktorn och viftade ut mig (nä, det gjorde han inte, men det kändes så) efter att ha utfört sina sedvanliga kläm, tryck, drag och slit som tydligen är vad min arm behöver för att bli bra. 

Åkte tillbaks till jobbet, hjälpte en kollega att lösa ett stort och rätt komplext problem vilket gjorde oss båda ystra och väl till mods. Styrde sedan kosan hemåt för att upptäcka att det hade inträffat en olycka så vägen var avstängd, men lyckades göra en u-sväng och vända och köra hem via omvägar så jag slapp i alla fall sitta fast i bilkö. Kom p g a det plus att problemlösningen på jobbet tagit längre tid än jag hade räknat med hem sent, så efter att ha gått en runda med hundarna så började det redan bli mörkt. Buhu. Men det är åtminstone inte minusgrader och snö, alltid något. Dock minns jag förra november, då det också var för årstiden varmt och sen kom det från ingenstans tre decimeter snö i slutet av november. Tack och lov blev den inte liggande, men ändå. Winter is coming, osv. 

Kom sedan på att min andelsgalopphäst hade startat, så jag in på ATG för att se i efterhand hur det hade gått. Han var såååå nära att vinna, men kom tvåa. Jag gick i alla fall med vinst, jag hade satt 50 kr på vinnare och 50 på plats (vet inte riktigt vad det innebär, men i ATG-appen behöver man ju inte fatta någonting för att spela, och jag har sett en spelmissbrukare i Hem till byn göra så, så det verkar ju vara något etablerat?) och vann 122 kronor, så jag slutade i alla fall på plus. Ska ju också som "ägare" få min del av de insprungna vinstpengarna utbetalt vid årets slut, men det är ju många andelsägare så det blir nog inte  särskilt många kronor, haha. Men ändå kul grej. Köpte varsin andel i en annan häst i julklapp till min man och min svärson och den hästen blev halt och har därför bara startat två gånger i år, och båda gångerna kom den typ näst sist, medan "vår" ("min" och "min dotters") häst både har vunnit och kommit tvåa och trea i sina lopp (och näst sist någon gång, men alla kan ju ha en dålig dag). 

Idag ska jag vara med på en utbildning på jobbet på förmiddagen, sen hem och städa, till stallet och rida och sen  har vi äntligen lyckats få till ett möte om ridklubbens hemsida. Så nu antar jag att det är slut på föreningslivspausen. Den varade ju ändå nästan ett och ett halvt år den här gången. Vi får väl se hur detta utvecklas, känner mig lite "off" ifråga om hästar och ridsport för det verkar ha hänt oceaner av grejer  under de 8-9 år som jag hade min senaste paus. För längesen kunde man väcka mig mitt i natten och fråga mig om vad som helst i tävlingsreglementet och jag hade ett svar fortare än någon kunde säga ackumulatorhoppning, men nu är den kunskapen helt utdaterad, för att inte säga död. Men det går väl att väcka den till liv igen, kanske. Vi får se hur det här utvecklas. 

onsdag 8 november 2023

As we go down life's lonesome highway

Igår vaknade jag med träningsvärk i hela kroppen på ett sätt som jag inte tyckte stod i paritet till vad som utförts på måndagen. Jag hade tränat tabata, gått en promenad samt ridit, visserligen en stor häst som jag inte är van att rida, men ändå, det är sånt jag brukar göra varje måndag så man tycker ju att kroppen borde vänja sig? Men igår var det extremt motigt, nästan så att jag ett tag trodde att jag höll på att bli sjuk eller något. Hade ju i och för sig sovit väldigt lite på natten och det plus träningevärk plus att det var en sån där dag då allting är grått och regnigt och trist gjorde kanske att det tippade över från uthärdligt till snudd på motsatsen. Fick dessutom en massa jobbmail om en grej som tidigare var någons ansvar, sen slutade någon och någon annan fick ta över och sen slutade även den personen och en tredje, fjärde, femte, jag vet inte hur många som varit på den bollen och nu verkar det som att alla försöker alla putta den åt mitt håll.  Jag försöker hålla emot, behöver verkligen inte ytterligare ett mission impossible på mitt bord. Det är kanske 10 år sedan första personen slutade och överlämningarna till efterträdarna har blivit sämre och sämre och den senaste personen, som råkade vara min (tack och lov) f d kollega Jättebebisen, hade det bara som sitt ansvarsområde på pappret, tror aldrig att hen någonsin jobbade aktivt med det här. Dock fanns det utrymme för det i hens tjänst, vilket det inte gör i min, i alla fall inte enligt mig.
Satt och såg mail efter mail fylla inkorgen med frågeställningar som jag inte hade en aning om vad jag skulle svara på. Tog en treo och gick en vända ute på gården bara för att slippa se eländet, men tveksamt om det hjälpte. Eller det gjorde det ju INTE, men det skapade i alla fall lite distans och sen fick jag  börja förhala och försöka hänvisa till andra som enligt mig BORDE vara de som har ansvaret, men då visade det sig att en i sammanhanget nyckelperson hade semester denna veckan och nästa, så det uppstod ett slags vacuum i vilket inga beslut kunde fattas. 

Efter jobbet åkte jag och sprang intervaller, vilket jag var noll procent sugen på men har man bestämt sig så har man. Det kändes bra! Sprang min lilla runda på cirka 5,5 km och höll ett för mig rätt högt tempo  i alla fall under springdelen av intervallerna. Sen fick jag håll, men det var bara att kämpa på in i kaklet. Åkte sedan och handlade, sedan hem och tränade ett pass pilates och så tände jag en brasa och låg i soffan och läste och slappade resten av kvällen. Var extremt nära att somna vid 17.30-tiden men lyckades stå emot och hålla mig vaken för att sedan kunna gå och lägga mig i vanlig tid. Läste först i en bok av Kristin Hannah som jag retade mig lite på för jag fick känslan av Allers-roman. Började sedan läsa Maria Gripes Elvis Karlsson som jag köpt på loppis tillsammans med de andra böckerna i den serien pga nostalgi, men har inte riktigt orkat ta tag i att läsa-om dom tidigare för jag minns dom som extremt mörka och deppiga. Tidens tand hade inte ändrat på den saken, kan jag meddela nu. Mycket arga föräldrar och stryk och ångest. Men väldigt välskrivna, jag älskar Maria Gripes böcker (även om jag hävdar att Glasblåsarens barn är den mest obehagliga bok som någonsin skrivits, alla kategorier). 

Idag är det onsdag och jag ska till kiropraktorn och bli lite misshandlad. Ska också få besök av en kollega som förhoppningsvis kan hjälpa till att bena i det nya mission impossible-uppdraget. November tuffar på. 

tisdag 7 november 2023

Till stallet istället, v 45 2023, pt 1

Åkte till stallet med en känsla av att jag inte alls skulle få rida Knubbis utan istället Trotjänarinnan som det var tänkt förrförra veckan (förra veckan var det ju teori) och den känslan stämde. Trotjänarinnan är S-T-O-R. Och sur i boxen, hon lägger öronen bakåt och biter i boxväggen och ser ut som att hon mest av allt har lust att döda hela världen när man kommer med sin lilla borste och hovkrats, men det är 99,9 % attityd som man bara kan strunta i. Men stor alltså. Känns ju lite förnedrande att inte riktigt nå upp att borsta på ryggen och endast med möda kunna sadla själv. 
Igår stod det markarbete på schemat. Men ni menar inte att det är hoppning IGEN nästa vecka? sa jag för jag tyckte det var precis nyss, men det menade de i Bästa Måndagsgruppen™ som hade mer koll än jag att så var det eftersom vi fick skjuta fram förra hopptillfället en vecka så det var väl därför som det kändes som att det var alldeles nyss vi hoppade. Eller vi och vi, jag var ju inte med, men ni fattar. 

Gårdagens övning var en evighetsövning med bommar i trav på böjt spår i en hörnpassering, sedan vända snett igenom över en annan bomserie på kort diagonal, sedan genom två koner och göra en ny hörnpassering (även om det inte var i ett hörn), trava över nästa bomserie på motstående korta diagonal och sedan över en ny serie på böjt spår i nästa hörnpassering och sådär rullade det på, först i ena varvet och sedan i andra, och efter ett tag ändrade vi så att vi istället skulle komma i galopp på de korta diagonalerna och bryta av till trav och fatta ny galopp vid konerna. 

Trotjänarinnan är ju som sagt stor. Och lång. Och lite seg. Hon kan sina saker, men som gammal i gamet på ridskolan så ger hon såklart inte bort något gratis. Tycker dock att hon började mjukna och gå i form ganska tidigt (annars är det klassiska att formen börjar komma när det är typ fem minuter kvar på lektionen), så det kändes bra. Hade hellre fortsatt att jobba henne med lösgörande övningar än att trava över bommar, men det är ju inte jag som bestämmer sånt. Bomövningarna i trav gick bra, men i galoppen blev hon HET. Hehe. Det gick rätt bra ändå, men känns lite sådär när man sitter som en liten ärta och försöker bromsa en Finlandsfärja. Idag har jag träningsvärk i röven, eller gluteus maximus för att vara lite mer korrekt, tydligen har jag ridit mycket med sätet. Upptäckte också att jag liksom föll fram med överlivet på ett sätt som jag inte brukar, när jag fick kommentaren "bak med axlarna" och jag sträckte upp mig så kändes det som att det var flera DECIMETER det handlade om. Ridlärare A sa att det är precis vad Trotjänarinnan vill för då kan hon gå där med vikten på framdelen och slippa jobba, och det är hon väl inte ensam om att göra men ridlärare A trodde också det berodde på att jag inte var van att rida så stora hästar "men det ska vi ändra på". Buhu. Trodde att jag kanske skulle få rida mer ponny nu när det inte finns så många stora hästar, men tydligen inte. Tur jag har mina Köttbullstorsdagar.