Hejdå 2020

 Jamen vad passar väl bättre än att avsluta året med en lista? Samma som förra året, James? Såklart! 

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jobbade hemma betydligt mer än tidigare. Annars var nog det mesta sig likt ändå?

2.Höll du några av dina nyårslöften?
Så här skrev jag för ett år sen: 
JOBBA MINDRE. Sen kommer, utan inbördes ordning: träna mer med Tage (kanske tävla), vara hemma mer, läsa mer böcker, odla mer, säga nej till sådant som jag inte vill, försöka sluta att irritera mig på saker jag ändå inte kan göra något åt (målbild: en gås. En stor sävlig gås som allting bara rinner av. Det ska bli jag 2020), cykla mer med min elcykel. Och promenera mer, har jag definitivt kommit fram till under de första dagarna av min julledighet där jag har unnat mig långa långpromenader. Älskar ju långa promenader och det får mig att må bättre både fysiskt och mentalt, men när jag är stressad har jag en tendens att välja bort dom, tycka att jag inte har tid och istället för att ta mig tid så tycker jag synd om mig själv och ska unna mig att sitta i soffan och dumsurfa. Det är dumt. Det ska jag göra mindre. Men först och främst: JOBBA MINDRE. Nu får det fan i mig bli så.  

Och utfallet blev så här: Jag jobbade periodvis mindre, men periodvis också asmycket. Nu i höst och vinter har det lutat mer åt asmycket, men jag har nog haft någon period tidigare där det åtminstone har varit okej. Men det blir fail på den, det blir det. Jag tränade mer med Tage och han blev faktiskt viltspårchampion i somras. Tävlade dock ingenting bortsett från i viltspår, men det beror nog mest på att nästan alla tävlingar blev inställda. Delvis check på den. Hemma mer vet jag inte om jag har varit, men kanske? Jag tycker nog i alla fall att jag är bättre på att både säga nej och att inte irritera mig på saker som jag inte kan göra något åt även om det fortfarande kan bli bättre. Delvis check. Cyklat mer med elcykeln - check. Promenera mera - delvis check, för jag fick ju artros i knät och då var det inte läge. Men det har ju blivit bättre så nu är jag på gång igen.  

3. Kommer du att ge några nya?
Jamen jag fortsätter väl att tjata om att jag ska jobba mindre. JOBBA MINDRE ALLTSÅ. Generellt får jag väl fortsätta med 2019 års löften eftersom de flesta bara verkade vara halvvägs i land. Jobba mindre, säga nej till trökigt, vara en gås istället för att älta, cykla mer, promenera mer, även generellt försöka träna lite mer med hundar och med mig själv. Rida mer. Odla mer. Dumsurfa mindre. INTE TACKA JA TILL NÅGOT STYRELSEUPPDRAG I NÅGON IDEELL FÖRENING. Det får väl räcka där. 

4. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja, eller en medarbetare på jobbet i alla fall. 

5. Dog någon som stod dig nära?
Nej (om inte Sven Wollter räknas. Obs, jag kände inte honom personligen. Men det var deppigt när han dog).  

6.Vilka länder besökte du?
Inga? Eller var jag i Danmark en hastig sväng innan pandemin? Nej, det var nog 2019. 

7. Är det något du saknar år 2020 som du vill ha år 2021?
Jag har ju inte direkt varit personligt drabbad av pandemin, men det är klart att jag vill att den ska försvinna. 

8. Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas?
12 mars när det gick ut ett påbud från vår högsta ledning att alla som kunde skulle jobba hemifrån de kommande tre veckorna för att minska risken för smittspridning. Så overkligt att packa ihop och säga "vi ses i...eh, april?". Och det var ju bara början, skulle det ju visa sig.  

9. Vad var din största framgång 2020?
Tages viltspårchampionat. Lite ryttarmässiga framgångar med Köttbullen också. Har även klättrat en del i jobbmässiga sammanhang, även om det större delen av året mest kändes som motgångar. 

10. Största misstaget?
Säkert många, men just nu kommer jag inte på ett enda. 

11. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Fick artros i knät. Det var deppigt, men nu är det bättre igen och det förde även med sig att jag tog tag i min träning igen. Annars har jag - peppar peppar - inte ens varit förkyld. Har ju mina vanliga krämpor med axlar/nacke och tillhörande spänningshuvudvärk, men det är ju inget nytt under solen så att säga. 

12. Bästa köpet?
Min nya elcykel KARIN. Och min nya ridhjälm. 

13. Vad spenderade du mest pengar på?
Förutom nödvändigheter som bensin/diesel, bränslepellets och mat så var det väl KARIN och ridning för egen del. Sedan har jag även stöttat delar av min familj ekonomiskt när de haft det knapert. 

14.Gjorde någonting dig riktigt glad?
Jamen det är väl det gamla vanliga: familjen, djuren, trädgården, skogen. 

15. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2020?
Inga alls. 

16. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Jag skulle nog generellt säga gladare och även jämnare i humöret. 

17. Vad önskar du att du gjort mer?
Odlat kanske. Jag började i stor stil, men hade möss i växthuset som åt upp allting jag sått, och sen kom jag av mig lite och orkade inte riktigt börja om. 

18. Vad önskar du att du gjort mindre?
Jobbat och dumsurfat. 

19. Hur tillbringade du julen 2020?
Jag och min man var ensamma och det var som vilken sketen torsdag som helst. Sen hade vi ett litet fir med barn och barnbarn i söndags.

20. Blev du kär i år?
Inte mer och inte mindre än innan. 

21. Tv-seriefavorit?
Jag har nyligen sett två riktigt bra tv-serier: Unbelievable och The Stranger på Netflix. Dom nästan sträcksåg jag. Plus den norska Home for Christmas, den var mysig om än förutsägbar. Jag och min man har också varit helt besatta av The Crown. 

22. Bästa boken du läst i år?
Kan ej välja en, men de här böckerna fick högst betyg på min läslista i år: 
Främlingen av Elly Griffiths
Skuggjägaren av Camilla Grebe
Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson.
Gammelgrav av Erik Nilshammar. 
50 stater och 10 blånaglar av Anders Forselius.
I mörkret av Cara Hunter. 
Flickan i skogen av Sam Lloyd
Irrbloss av Elly Griffiths

23. Största musikaliska upptäckten?
Ingen.

24. Något du önskade dig och fick?
Inte som jag kan komma på sådär rakt av. Jag önskade dock att min man skulle få ett nytt jobb och att min dotter skulle komma in på sin utbildning (check på båda). Men för egen del minns jag inget särskilt.   

25. Något du önskade dig men inte fick?
njae.

26. Vad gjorde du på din födelsedag 2020?
Jag red islandshäst med min man, och sedan åt vi lunch på en uteservering i Simrishamn. 

27. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre jobb? Annars som sagt, har inte varit så personligt drabbad, men det är klart att det hade nog varit avsevärt trevligare om det inte varit en pandemi. 

28.Vad fick dig att må bra?
Samma som ovan, familjen, djuren, trädgården, skogen. 

29. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen. 

30. Vem saknade du?
Min bror.

31. De bästa nya människorna du träffade?
Lite kul folk i mina hundkurser. 

32. Bästa maten?
Den man äter i spårskogen.

Bokåret 2020

Bokåret 2020 var väl rätt okej. Totalt läste jag 69 böcker (plus fem som jag påbörjade men inte avslutade p g a tråkiga, och inklusive sex böcker av James Herriot som kanske inte riktigt ska räknas ändå p g a att jag läst dom innan? Aja, skitsamma, nu är de medräknade), att jämföra med 52 st 2019. Hade nästan glömt bort att 2019 var ett sånt rövår om det nu kan mätas i mängden böcker man läser, men jag tror kanske inte riktigt det hänger ihop. 2018 läste jag 75 böcker, och 2018 var inte heller någon sinekur. 2017 kom jag upp i 70 stycken. Alla år läser jag alla böcker av Lisbeth Pahnke och Nan Inger Östman så fort jag är stressad. Finns inget bättre botemedel mot stress än att försjunka i en hästbok från 70-talet, sanna mina ord. 

Det här är de böcker jag läste 2020:

Krisläge av Lucie Whitehouse. Betyg: 2
Moratorium av Monica Rehn. Betyg: 4
Nio främlingar av Liane Moriarty. Betyg: 3
Varje steg du tar av Lisa Jewell. Betyg: 4
Fallet av Lars Wilderäng. Betyg: 3
Ett hem att dö för av Lina Arvidsson. Betyg: 3
Herravälde av Elin Olofsson. Betyg: 4
När alla klockor stannat av Ninni Schulmann. Betyg: 3
Sista färjan från Ystad av Karin Alfredsson. Betyg: 3
Väggen av Marlen Haushofer. Betyg: 1
Person okänd av Susie Steiner. Betyg: 4
En dag ska jag berätta om mamma av Karin Thunberg. Betyg: 1
Främlingen av Elly Griffiths. Betyg: 5
Skuggjägaren av Camilla Grebe. Betyg: 5
Slutet på världen som vi känner den av Erlend Loe. Betyg: 4
My bloody Valentine av Christine Détrez. Betyg: 2
Hej då, vi ses väl? av Linda Åkerström. Betyg: 2
Flickan i brevet av Emily Gunnis. Betyg: 3
Dödens flod av Dervla MacTiernan. Betyg: 3
Hennes värsta mardröm av Peter Swanson. Betyg: 3
Ut ur skuggorna av G.R. Halliday. Betyg: 2
Mellan djävulen och havet av Maria Adolfsson. Betyg: 5
Råttkungen av Pascal Engman. Betyg: 3
Nyårsfesten av Lucy Foley. Betyg: 4
Klättra så högt du vill för du är ju ändå redan död av Lina Schollin Ask. Ej betygsatt. 
En sista vinter av Håkan Norebäck. Betyg: 2
Terapeuten av Helene Flood. Betyg: 4
Flickorna utan namn av Mikaela Bley. Betyg: 2
Ödesmark av Stina Jackson. Betyg: 4
På liv och död av Gitte Nilsson och Niklas Bodell. Betyg: 1
Institutet av Stephen King. Betyg: 3
Det enda rätta av Susanne Boll. Betyg: 1
Beatrice av Lina Bengtsdotter. Betyg: 4
Ett rum fullt av lögner av Nicci French. Betyg: 4
Tre små lögner av Laura Marshall. Betyg: 3
Blodsband av Edvard Fenvik. Betyg: 4
Nattspår av Karin Aspenström. Betyg: 4
Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Betyg: 3
Rolf av Malin Lindroth. Betyg: 3
Den osynlige vännen del 1 av Stephan Chbosky. Betyg: 3
Svärmodern av Moa Herngren. Betyg: 3
To my Love av Karin Aspenström. Betyg: 1
Den osynlige vännen del 2 av Stephan Chbosky. Betyg: 2
Än sjunger hon inga sånger av Susanne Fellbrink. Betyg: 4
Familjen Lambs hemlighet av Lisa Jewell. Betyg: 4
Gammelgrav av Erik Nilshammar. Betyg: 5
Curare av Martin Rössel. Betyg: 3
50 stater och 10 blånaglar av Anders Forselius. Betyg: 5
Nämn inte de döda av Christina Wahldén. Betyg: 4
I mörkret av Cara Hunter. Betyg: 5
Säg inget om Lydia av Celeste Ng. Betyg: 3
Allt som var mitt av Cissi Wallin. Ej betygsatt.
Det sista livet av Peter Mohlin och Peter Nyström. Betyg: 3
Goda grannar av Mattias Edvardsson. Betyg: 2
Flickan i skogen av Sam Lloyd. Betyg: 5
Den åttonde tärnan av Eva Franz. Betyg: 3
Rotvälta av Tove Alsterlind. Betyg: 2
Själarnas ö av Johanna Holmström. Betyg: 2
Irrbloss av Elly Griffiths. Betyg: 5
Nattsångaren av Johanna Mo. Betyg: 3
Alltid en dotter av Amy Engel. Betyg: 4
Likblomman av Anne Mette Hancock. Betyg: 2
Om dom bara kunde tala av James Herriot. Ej betygsatt
Alla mina fyrfota vänner av James Herriot. Ej betygsatt
Nästan bara rara djur av James Herriot. Ej betygsatt
I vår herres hage av James Herriot. Ej betygsatt
Den flygande veterinären av James Herriot. Ej betygsatt.
Yorkshire i mina drömmar av James Herriot. Ej betygsatt.
Din stora kärlek av Liane Moriarty. Betyg: 3

Orkade ej läsa klart-listan:
Syskonen av Tessa Hadley
Kattjakt av Emma Vall
Törnrosor av Stephen King & Owen King
Jackie av Annie Svärd
Barnbruden av Anna Laestadius

Din stora kärlek

Har läst Din stora kärlek av Liane Moriarty. Har läst alla hennes tidigare böcker och gillat dom. Den här handlar om följande:

Hypnoterapeuten Ellen O’Farrell är nöjd med det mesta, förutom med sitt kärleksliv. Först när Ellen lär känna Patrick vågar hon försiktigt tro på framtiden. Men så kommer kvällen då han ser på henne med en olycksbådande min: Det är något han måste berätta. Patrick har en stalker, en ex-flickvän som vägrar lämna honom ifred och Ellen kan inte låta bli att undra vem kvinnan är och vad det är som har hänt som gör att hon förföljer Patrick? Det är nästan så att Ellen själv skulle vilja träffa henne. Vad hon inte vet är att hon redan gjort det...

Jag tyckte den här boken var helt okej. Kanske lite i glättigaste laget för det är ju ändå rätt allvarliga grejer som jag tyckte att karaktärerna förhöll sig förbluffande lättsamt till. Välskrivet, bra tempo och driv, men kanske lite för mycket feelgood mot slutet. Den får tre kokaburrafåglar av fem möjliga. 

Årets julklappsfiasko

Min man gillar rollspel. Jag har aldrig spelat rollspel så jag vet inte, men jag kan inte föreställa mig att jag skulle kunna tycka att det var roligt. För cirka ett år sedan började min man prata om att han ville "bjuda hem några människor och spela Call of Chthulhu en helg". Ja, sen blev det ju pandemi så det blev inget av med det. 

Min man gillar inte bara att spela rollspel utan spelar även Playstation med stor glädje. Ytterligare en grej som jag inte riktigt förstår tjusningen med, men det ger ju å andra sidan mig en massa egentid och är det något jag uppskattar i ett förhållande så är det ju just det. Hehe. 

I alla fall, jag tyckte att jag hittat den snudd på genialiska julklappen när jag kom över Call of Cthulhu som Playstation-spel. Det var snordyrt, men jag tänkte flott och storstilat att "det är han allt värd" och att det kunde få vara lite som plåster på såren när han nu inte kunde få ha sin rollspelshelg (som jag är rätt lättad över att den inte blev av, vet liksom inte riktigt om jag skulle känna mig 100 % bekväm med huset fullt av femtioåriga tonåringar som kastade med mångsidiga tärningar och...eh, ja vad man nu gör när man spelar rollspel).

Fick vänta LÄNGE på leverans trots att jag tyckte att jag var ute i rätt så god tid före jul. Jag hittade detta spel på CDON och de beställer väl i sin tur från Gud och halva världens leverantörer och så himla lång tid brukar det väl inte ta, men jag hann ändå bli lite nervös innan det plingade till i telefonen igår att min försändelse fanns att hämta på Konsum. Skuttade dit, hämtade ut, öppnade upp för att slå in spelet i något mer julaktigt än en grå plastpåse från Post Nord.   

Och då visade det sig:

Att

Spelet

Var

På 

Polska.

Och såklart inte på flera olika språk där polska var ett. Utan det var bara på polska och det enda som var på engelska var titeln. 

Känner mig ungefär lika intelligent som ett ägg som inte tänkte på att kolla det. Alla spel är väl för fan på engelska? trodde jag. men nä, inte detta. 

Nu funderar jag på ett öppna ett sånt här duolingo-konto i min mans namn så han kan lära sig polska samtidigt som han spelar detta spel. Som en liten bonusjulklapp? Eller ska jag ge bort spelet till vår polska fönsterputsare Nerijus? Fast när jag tänker på saken är han kanske inte ens från Polen utan bara något jag fördomsfullt antagit baserat på ganska lösa antaganden. Det är också tveksamt om han äger ett Playstation. Men han och min kan kanske kan börja bonda? Gratis språklektioner (inklusive fönsterputsning?) mot Call of Cthulhu på Playstation?  

To be continued. 

Dan före dan

Nu har bibblan stängt precis lagom tills det att jag skulle ha oceaner av tid för att läsa böcker och ha det gött. Fan ta pandemin. Men det är väl bara att gilla läget. Undrar hur det går för bibliotekarierna, blir de permitterade? eller kan de fixa någon slags...eh, inte vet jag, coronasäker utlämning av beställda böcker? Det senare hade ju varit nice. 

Idag var jag ledig, sov tills jag väcktes av hönan Ulrika som högljutt tillkännagav att hon betalt hyran. Det är rätt roligt att man inte får ha tupp hur som helst i tättbebyggt område, men en höna som kacklande meddelar omvärlden att ett ägg är lagt kan nog låta exakt lika mycket. Och länge! Då är det inte smart att ha hönshuset på samma gavel som sovrummet. Där vi byggde hönshuset och hönsgården var bara en outnyttjad slänt där det växte några fula krypande barrväxter. Blev tusen procent bättre när det ersattes av höns-Hilton, men möjligheten till långa sovmorgnar försvann, det får man erkänna. Inte för att jag är en som tar långa sovmorgnar, men ändå.   

Tog mig upp och gav mig ut på långpromenad med hundarna i skogen. Mötte en påfågelstupp! Den måste ha rymt någonstans ifrån, antar jag i alla fall, för den ingår väl inte i den svenska faunan. Hundarna blev skogstokiga, men den (tuppen) bara vände på klacken och skred långsamt iväg mellan fur och gran. Det var väl dagens händelse. Kom hem, städade och betalade räkningar. Nu ska jag steka köttbullar och sen tror jag att jag ska beställa lite fröer från Runåbergs för nu har vi passerat vintersolståndet och då är det snart vår. God jul, osv. 

Herriot x 6

Har nu i höst passat på att läsa-om dessa älskade böcker som jag har läst hur många gånger som helst redan: Om dom bara kunde tala, Alla mina fyrfota vänner, Nästan bara rara djur, I vår herres hage, Den flygande veterinären och Yorkshire i mina drömmar. Har dom så behändigt i tre pocketböcker med två böcker i varje och jag har haft en härlig lässtund med innan jag somnar om kvällarna. Vad jag tycker om dessa böcker? De är så outstanding, skrivna med humor, värme, kärlek, känsla och man fnissar, lipar och njuter om vartannat. Är SÅ avundsjuk på alla som inte har läst och som har denna upplevelse framför sig. Enda som stör är ju att man retar sig på nyinspelningen eftersom de har ändrat så himla mycket på allt. Och inte till det bättre.

Betygsätter inte de här böckerna (och inte heller Vår herres folk och fä och Mellan himmel och jord som jag kommer att fortsätta med nu) eftersom de tillhör en helt egen kategori och det vore orättvist mot andra att jämföra.   

Frid vare med mig

Har ju generellt sett haft ett riktigt rövår, även om det naturligtvis inte är tillnärmelsevis lika rövigt som för andra som har blivit sjuka, mist nära och kära, blivit av med jobb, etc. I det perspektivet är ju min röv rätt liten och futtig, det är jag fullt medveten om. Men man måste ju ändå få gnälla lite. Har ju haft som stående nyårslöfte i många herrans år att jag ska jobba MINDRE det kommande året. Lyckades jag? Näe, inte i år heller. Och ändå var förutsättningarna bättre än någonsin. Men det är som att det går troll i att jag både ska vara helt oumbärlig i den dagliga driften samtidigt som det ska regna "nya utmaningar" över mig hela tiden och summan av kardemumman blir att jag ändå får jobba som ett djävla as hela tiden. Nu har jag ändå lyckats knyta ihop 2020 års jobbsäck rätt så hyfsat och försöker känna mig nöjd. 

Häromdagen, det var den dagen när regeringen gick ut med sina nya restriktioner rörande maxantal personer som får vistas i köpcentrum med mera, så lyssnade jag när lokalradion gjorde ett skjutjärnsjournalistiskt nedslag på Väla köpcentrum utanför Helsingborg. Har aldrig varit där, men det är väl ungefär lika mycket en avbild av helvetet på jorden som alla andra köpcentra som ploppar upp som svampar ur jorden (där jag heller aldrig är). De (lokalradioreportrarna) gick runt och frågade folk om vad de tyckte angående dessa restriktioner. Och ALLA var rörande överens om att det var bra och behövligt eftersom folk inte tar det här på allvar. Då skulle man ju kunna tycka att man, när dessa ord lämnat ens mun, skulle känna sig skäligen dum eftersom man själv uppenbarligen inte är någon som tar det här på allvar. Men det gjorde de inte, och när reportrarna frågade så slog de bara bort det med att "de skulle bara in lite snabbt". Som att begreppet trängsel inte hade någonting att göra med att folk bara "ska in lite snabbt" och ha något i en byggnad där luftväxlingen är begränsad och man delar ut- och inandningsluft med hela vagnslaster med folk. HAR NI ALDRIG HÖRT TALAS OM NÄTHANDEL? hade jag lust att skrika till radion. Jag fattar på riktigt inte detta. Det är väl en sak att handla mat, men att okynnesstrosa omkring i ett köpcentrum I DESSA TIDER tycker jag är på gränsen till idioti. Sådär, nu var det sagt. 

Nu har jag i alla fall betat av årets sista arbetspass. Avslutade med ett Teamsmöte med min grupp, där vår chef dök upp i tomtekläder. Så nu är det väl officiellt julledigt dårå. Till den 10 januari är planen med ett kort avbrott för något jävla skitviktigt möte som var lagt den 6 januari eftersom det var organiserat av danskar och de skiter i svenska helgdagar (men är själva helt okontaktbara på stora bededagen och fan allt vad de har). Men det var bara 30 minuter så det kan jag väl stå ut med att sitta och lyssna lite. 99 % av alla möten jag deltar i har jag en såkallat aktiv roll, så det ska bli mig ett sant nöje att bara sitta och dega.  

Nu ska jag skutta ner till affären och hämta ut min mans julklapp som varit på väg så länge att jag varit orolig att den inte skulle hinna fram till jul. Sen ska jag hugga lite ved och därefter tända en brasa (dock inte med den veden) och bara S-L-A-P-P-A. Hodeladihodeladihoppsanvilkendag.    

    

Saker som stör mig

1. Var och red i fredags. Den verksamheten har ju som alla andra drabbats av åtskilliga råd/restriktioner. Ett är att man ska komma dit ensam, ingen publik är tillåten och det är bara barn som får ha med sig max en förälder/medhjälpare. Det är ju rätt trist, bland annat har jag ju inte kunnat åka och titta på min man och hur det går för honom och hans grupp med vuxna nybörjare på hela hösten (de har börjat galoppera nu!), men regler är ju regler och de är till för att följas. I min nya grupp är det ju en äldre herre som rider, han är pappa till en tjej som sitter i styrelsen. Och i fredags var den här styrelsetjejen med honom i stallet, stod och hängde medan han gjorde i ordning hästen och följde med in i ridhuset och "hjälpte till" (som om han inte skulle kunna det själv) när han skulle sitta upp. Det är väl rätt kasst i allmänhet och för en som sitter i styrelsen och bör föregå med gott exempel i synnerhet. 

2. En annan stallgrej. När jag red på nittiotalet så fanns det en käring (ja, hon var väl då i samma ålder som jag är nu, men att vara käring är inte alltid åldersrelaterat) som var så djävla dum i huvudet för att tala ren svenska. Vi red periodvis i samma grupp och periodvis har min dotter ridit i samma grupp som hennes barn och det var alltid en massa hallå kring allting, det var fel på hästarna och det var fel på instruktörerna och det var fel på styrelsen och det var fel på de andra föräldrarna och i stort sett fel på alla människor i hela världen utom henne (och hennes barn). En gång när det var någon omorganisation i ponnygrupperna och alla skulle byta grupper sa hennes dotter till min dotter att hon (min dotter, som då var kanske 9-10 år, minns inte riktigt men det var på B-ponny-tiden i alla fall, och de här två, min dotter och käringens dotter, skulle dela på en ponny så de kunde ju av förklarliga skäl inte gå kvar i samma grupp längre) skulle få byta grupp för att hon var mycket sämre än alla andra. Min dotter blev av förklarliga skäl jätteledsen och jag pratade då med deras instruktör som blev RASANDE, för det var a. inte sant, och b. var det någon som skulle gå i den "lite sämre" gruppen så var det käringens dotter men hon (käringen) hade tjatat så in i vassen på hur viktigt det var för hennes barn att få rida på just dom dagarna där den "lite bättre" gruppen var för de hade så långt att köra och annars skulle de bli tvungna att sluta rida helt och hållet osv osv osv, så till slut så orkade inte instruktören hålla på och tjafsa om det längre utan sa att hon skulle lösa det för att vara schysst mot barnen, men såna där mobbar/översittarfasoner skulle ingen komma undan med. Så käringens dotter fick sig en åthutning och fick be om ursäkt och så var det väl inte mer med det, men sen tog det väl HUS I HELVETE när käringen fick reda på det och då ringde hon upp MIG och höll på att gaffla om detta i timmar. Mina aktier var inte jättehöga hos henne, för vi hade redan en konflikt i bagaget rörande ett dagridläger där ungarna skulle lämnas på morgonen och hämtas på eftermiddagen och då tyckte hon att jag kunde åka och hämta upp hennes ena unge "eftersom jag ändå körde", och när jag sa att jag inte kunde det p g a att jag även skulle åka och lämna min son på något sommarfritids innan ett visst klockslag och det var rätt tajt som det var utan att jag skulle behöva köra en massa omvägar, och dessutom helt enkelt inte hade lust p g a varför skulle jag? när käringen själv aldrig kunde lägga två strån i kors för att göra någonting för någon annan. Ja, då fick jag en lång utskällning om hur egoistisk jag var, som om det var MITT problem att hon bodde där hon bodde och inte kunde ordna skjuts. Skulle kunna skriva en hel ROMAN om denna djävla intrigmakerska och allt hon har ställt till med, men sammanfattningsvis kan man väl säga att vi ej var de såtaste vänner. Men sen bytte hon av någon anledning klubb och allting var frid och fröjd bortsett från att hon snackade en massa skit om vår klubb i den andra klubben, men det är ju bara vad man kan vänta sig och det var nog ändå mer synd om den andra klubben som fått henne på halsen. 
På den tiden som Käringen red i vår klubb så lyckades hon alltid tjata sig till sina favorithästar, hon sa till och med rätt ut att "jag betalar inte för att rida såna hästar" om en kallblodskorsning som vi hade på den tiden och som många gillade, men det var alltså inget för henne. Hon sa till och med rätt ut till mig en gång att den hästen (kallblodet) passade mig, för jag var ju inte bättre än så (ej så konstigt att hennes dotter hade mobbarattityd kan man ju säga). Ska inte säga att Käringen red dåligt, men hon hade järnhänder och brukade alltid såga ner hästarna på tygeln vilket ju kanske kan se lite coolt ut för ett otränat öga men det är ju helt meningslöst ur ett lösgörande och samlande perspektiv. "Man kan tro att hon äger ett helt sågverk", sa min dotter en gång för många år sen när vi stod och tittade på, och det var så djävla spot on och då var min dotter kanske 12-13 år men visste alltså mer om hur man rider en häst i form än en medelålders käring som ridit i hela sitt liv. Ja, hur som helst. I fredags efter att vi hade ridit så var det en i min nya grupp som pratade om att den hästen hon ridit hade varit så konstig i munnen, inte alls som han brukar vara, och då hade Karin sagt att "ja, men det är nog bara för att X red honom igår". X = samma namn som Käringen. Frågade "det är väl inte X X-son va?". OCH SÅ VAR DET DET. Fan också. Käringen is back, hon är vid det här laget 70+ någonting och de har väl tröttnat på henne i den andra klubben, inte vet jag men nu är hon alltså tillbaka och hon har dessutom tjatat sig in i en grupp som är någon slags dressyrspecial. Stackars dom. I alla fall så verkar hon ha fortsatt med sitt djävla sågande och jag önskar att någon kunde säga till henne. Men hon är ju sån som inte tar till sig av andras instruktioner eftersom hon i sina ögon är så djävla bra själv. TACK GODE GUD att hon inte hamnade i min grupp i alla fall. Blir dock lite orolig för de nuvarande instruktörerna, det är ju unga tjejer som visserligen har massor av skinn på näsan, men samtidigt är Käringen verkligen one of a kind och jag vet att hon var rätt nära att knäcka en instruktör på den gamla goda tiden, och det var sannerligen ingen mes.   

Ja, det ska ju tydligen alltid vara något. Det blir ju "spännande" att se hur det här ska utvecklas. Brr. 

Till stallet istället, v 51 2020, pt 2

Red terminens sista lektion i fredags, suck och snyft. Nu ryktas det ju om att en massa kommunala grejer och idrottshallar ska stängas osv. Jag kan tycka att det är väl ändå lite att ta i att stänga en ridskola, för det är ju inte direkt någon kontaktsport vi sysslar med. Vår största risk för "trängsel" (allt är relativt) är i sadelkammaren, och där har vi alla blivit drillade i att gå in en och en och det sköts minutiöst, i alla fall i vuxengrupperna. Plus detta: alla byter om hemma (ingen skillnad från innan i och för sig), vårt klubbrum är stängt, vår läktare är stängd, allting annat sker ju med minst hästlängds avstånd. Så jag hoppas verkligen inte att det blir någon nedstängning. Plus: vad skulle man göra med alla hästar? De behöver ju motioneras och skötas om, det är ju inte som att bestämma att en fotbollsklubb inte får fortsätta med sin verksamhet där man bara kan slänga in bollarna i ett skåp och ta ut dom om ett halvår igen.

Men ja, nu ska vi väl inte måla fan på väggen innan det har hänt, OM det händer lär det ju finnas gott om tid att klaga och gnöla. I fredags red vi en evighetsbana som var så här: Skritt längs med långsidan, framdelsvändning i hörnet, in på kvartslinjen och trava över en serie bommar, övergång till skritt och sedan trav över en annan serie bommar. Ner till skritt, framdelsvändning och så skänkelvikning i trav i slalom mellan koner som stod utplacerade på linje någonstans mellan kvarts- och medellinjen. Ner till skritt, framdelsvändning, galoppfattning och så galopp in till X, övergång till trav, ny galoppfattning och så övergång till skritt innan kortsidan, och sedan skulle man vända upp och hoppa ett litet kryss på andra långsidan, och sedan vända och skritta utanför krysset och tillbaks till "första" långsidan och så börja om från början. Det var superkul och även supernyttigt för Köttbullen som blev så himla lösgjord och fin och jobbade på riktigt bra. När vi red fram så galopperade vi jättelänge, vilket också kan ha haft med saken att göra, och i vanliga fall får man ju jobba som ett djur för att hon inte ska bryta av, men nu galopperade vi varv efter varv efter varv och hon bröt inte av en enda gång. Visst, nu var vi inte så många (7 st) och vi galopperade längs med fyrkantsspåret och därför kunde jag vända över när det fanns luckor. Men hon är inte blyg för att ta även det som en anledning att bryta av om hon är på det humöret, så jag var helnöjd även om jag fortfarande inte gör något mer än att åka med och hålla igång. Formen lämnar en del övrigt att önska, men den kommer väl. 

Jahapp, det var alltså denna terminen. Vi börjar igen redan den 8 januari så det är ju...snart. Under förutsättning att det inte blir några nya restriktioner dårå. 

Freedom, en liten stund i alla fall

Har haft en enorm jobbsurdeg som har hängt som ett djävla Damoklessvärd över mig så länge att jag nästan inte minns hur det var att inte vara stressad över det. I aim to finish in Q2 uttalade jag så sturskt någon gång i våras och sedan...blev det inte så. Nu berodde detta till 99 % på saker jag själv inte kunde påverka, men jag hade ändå 100 % av det dåliga samvetet, kan jag ju lugnt säga utan att överdriva. 

Men. Nu. Är. Jag. Klar. Samlade ihop alla filer och rapporter, klistrade in dom i ett mail till min chef, drog ett djupt andetag och tryckte på SEND. Hoppas nu att han tycker resultatet är bra, så länge som han har fått vänta. Hehe. 

Jaha, men vad ska man göra nu med all sin tid på jobbet? Städa? Fika? Hur gör man? 

Handbolls-EM

 Jahapp, då var det färdigspelat för Sverige i detta EM som jag inte bloggat en bokstav om pga lever verkligen inte la vida loca just nu. Brukar säga "en av fördelarna med mitt jobb är att det ALDRIG är några problem med att vara ledig i december" men ska det komma ett undantag så är väl 2020 året som levererar en massa skit om det uttrycket inte är för känsligt för mina cirka tre läsares jungfruliga hornhinnor. I alla fall: har i huvudsak tre reflektioner kring detta EM. 

1. Det går att spela utan publik även om det inte blir riktigt samma grej. Men det här kan väl i första hand fotbollen ta till sig, de som har såna problem med huliganer och läktarvåld och sånt där alltså, plus allt vad det kostar av skattemedel att upprätthålla lag och ordning och skydda, hjälpa och ställa tillrätta. Väck med huliganerna, sänd matcherna på tv och låt det bli en betaltjänst så att klubbarna får in motsvarande intäkter. Problem solved? 

2. Thomas Axnér är en mycket bättre coach än jag trott (förlåt Thomas). Har tidigare fått intrycket att han varit en besserwisser som kan och vet allt mycket bättre än alla andra och som dessutom uttalar sina åsikter på sån där dryg lundaskånska nästan à la Björn Ranelid. Men jag tyckte han coachade väldigt bra. Lugn och sansad (fast det kanske hade med frånvaron av publikljud att göra, att man inte behöver skrika för att göra sig hörd?) och framför allt att han gjorde något i underlägen. Bytte försvarsuppställning, bytte målvakt - ofta blev det väldigt bra. Nu gick det ju inte riktigt Sveriges väg ändå, men EM är EM och laget är ungt. Jag är positivt överraskad. 

3. Tycker absolut inte det är någon skillnad mellan damer och herrar när det kommer till handboll utom när det gäller en sak: När herrarna spelar så stoppas klockan stup i kvarten för att det ska torkas. Så fort en svettig handbollströja nuddar golv så blir det en blöt fläck och in från kanten springer då ett par slavar med handdukar och ser till att golvet blir halkfritt. I damernas matcher hände detta kanske (åtminstone så jag såg det) kanske två eller tre gånger per match, medan i herrarnas matcher sker det säkert minst tio gånger per halvlek. Beror det på a. att herrarna svettas mer? b. att damerna är mindre så deras svettavtryck mer är försumbart? c. pandemin? d. annat?  Skulle gärna vilja ha klarhet i detta. Men det lär jag väl aldrig få?     

4. Okej, en fjärde grej också. Jag älskar Robban & Claes som handbollskommentatorer, de är så otroligt kunniga och analytiska och ofta rätt roliga. Men snälla, sluta med analyser i stil med "ja, det är ju väldigt tufft att vara isolerad och avskild från sina barn under ett mästerskap" eller "nu när Bella Gulldén slutar i landslaget kommer hon ju att få mer tid med familjen" (ej ordagranna citat, men det var andemeningen), för det har jag hittills aldrig hört dom säga om någon i herrlandslaget. Och det består ju av åtskilliga pappor som ju borde ha samma känslor för barn och familj och har det säkert också (Andreas Nilsson tackade ju nej till ett mästerskap för att han skulle vara pappaledig (GULDSTJÄRNA) och jag hörde precis en intervju med Kim Andersson där han nämnde familjen som största anledning till att inte göra come back i landslaget), men det lyfts liksom aldrig fram som något annat än en tjejgrej. Sådärja, nu var det också sagt.

5. Nej, jag kom på en sak till. Följer handbollslandslaget på Instagram, och de lägger alltid ut inlägg vid matchstart, i halvtid och efter avslutad match och så någon liten analys kring resultatet. Sen fylls kommentarsfältet på med glada tillrop och beska yttranden, och här har jag noterat en skillnad. Om det har blivit en förlust så är det (generellt sett, inte alla män/kvinnor osv) majoriteten kvinnor som skriver peppiga kommentarer i stil med "bra kämpat ändå, nästa gång tar ni dom" medan män generellt ägnar sig åt sågningar i stil med "sämsta match jag sett", "fy fan vad dåligt spelat", "TJÄNSTE FEL (sic!) AXNER". Jaha, nu kan vi ägna fem minuter åt att diskutera i smågrupper om varför det ser ut som det gör i världen. Ha det gött, hääääj. 

Till stallet istället, v 51 2020, pt 1

 Haha, tänk att det ändå blev en pt 1, det trodde man ju inte I DESSA TIDER. Dock engångsföreteelse att jag fick lov att ta min dotters plats, det var för att hon missat rätt många gånger. Utgår från att styrelsetjejens pappa också missat rätt många gånger då, men skit i det nu för gud var härligt att få träffa sin guldgrupp igen. Kändes som evigheter sedan fastän det bara handlar om 14 dagar. Men det blir så definitivt liksom när man inte ens kan åka dit och kolla när de rider, för det är totalförbud för besök av andra än de som ska rida. Barn får ha med sig en förälder, det är allt. Ja, men det är väl så det måste vara nu och det kommer ju förhoppningsvis inte att vara såhär för all framtid. 

Vi red kadrilj, det är ju en typisk grej att göra sista gången på terminen. Lite högre klass på denna än den som var i fredags får jag väl säga. Vi är ju rätt samspelta som grupp plus att alla är på ungefär samma nivå. Fredagsgruppen är väl lite mer blandad kompott så jag hoppas verkligen inte att det blir så här mer än januari ut. Fast Ridsportförbundet har ju varslat om att det kan komma att gälla ända fram till sommaren. BLÄ i så fall. Men det är som det är. 

Det gick i alla fall BRA igår. Köttbullen stod emot i början (som vanligt), men blev riktigt fin och lösgjord mot slutet. Galoppen gick väl sådär, hon ville inte hålla igång riktigt och även om det är kul att rida kadrilj i galopp så låter det inte sig göras riktigt på en Köttbulle som gärna bryter av till trav vid minsta motstånd, typ att hon kommer för nära en annan häst och det gör man ju hela tiden i kadriljen. Vi var inte jämna par igår heller, så jag fick rida ensam igen. Eller med Mållgan, som Karin sa. 

Terminen slutar på fredag, men det är inte så farligt länge som det är uppehåll. Min "nya" grupp börjar igen redan den 8 januari. Tyvärr är alla jullovsaktiviteter inställda (såklart), men jag har redan kastat mig på mailen och anmält till boot camp i augusti. Hehe.  

Gör genast avbön

Här är det jag som sitter och gnäller över styrelsetjejen som fick byta plats med sin pappa när han var sjuk, för jag uppfattade det verkligen som ett stort NJAAA när jag frågade, och man vill ju inte ställa till det för någon om det nu kanske inte är okej att göra så. Fast det berörde mig uppenbarligen så mycket att jag kände mig tvungen att surblogga om det. Ja, men i alla fall. Fick ett sms i förmiddags från min dotter, som alltså rider i samma grupp som jag (gjorde innan Corona gjorde att jag var tvungen att byta och därför har ju frågan inte varit aktuell innan) där hon skrev att hon inte skulle rida på kvällen för hon hade ingen bil. Hade lust att bittert svara "TA MIN" eftersom jag ju inte skulle rida, men det skulle innebära för mycket logistiskt pill eftersom vi bor i olika byar och det är inte så enkelt att man bara kan ta bussen från A till B utan man måste först åka in till stan (3 mil) för att ta sig ytterligare 2 mil till punkt B som alltså ligger 17 km från A om man kör fågelvägen det gör ju inte bussen och förresten ska man ju inte åka buss I DESSA TIDER. 

Men sen fick jag minsann ett sms från Karin där hon frågade om jag ville rida på min dotters plats ikväll. ATT JAG VILLE. Nu jeflar. Det blir nog kadrilj idag igen. Känner att ÅÅÅÅH VAD DET SKA BLI ROLIGT ATT FÅ TRÄFFA GRUPPEN IGEN. Fastän vi bara har varit åtskilda i två veckor. Hahaha. 

Hillbilly elegy

 Såg filmen Hillbilly Elegy i helgen och det tycker jag ni också kan göra. En stark film som gjorde lite ont i magen att se. Den är såkallat based on a true story och finns som bok, fast inte översatt på svenska vad jag har kunnat googla mig till, annars hade jag väl reserverat den på bibblan i samma sekund som eftertexterna började rulla. Filmen var riktigt bra och Glenn Close helt fantastisk i rollen som Mamaw. Finns på Netflix. Seså seså, skynda på.  

Till stallet istället, v 50 2020

Ja, nu behöver man ju i alla fall inte namnge sina stallinlägg med "pt 1" och "pt 2" eftersom det bara är en gång i veckan nu. Booooring. Fast man ska väl inte klaga, det kunde ju varit att hela verksamheten hade fått stänga ner. Fast det är ändå märkligt att man inte kan vara 10 personer i ett ridhus på 2500 kvadratmeter där man per automatik alltid har minst hästlängds avstånd, men Ullared får ha öppet och dit får folk vallfärda? Jaja, skitsamma. Gillar inte detta, men det är ju bara att gilla läget. Dessvärre ser det som från början var sagt "till sista januari" ut att vara ända till TRETTIONDE JUNI nästa år, för Ridsportförbundet har förlängt sina restriktioner/rekommendationer/råd med förbehållet att det kan komma att ändras om pandemisituationen ändras. 

Blev sur i fredags. Det går en gubbe i min nya grupp och hans dotter sitter med i styrelsen. Många är lite sura på henne för när det är någon aktivitet, t ex boot camp eller extraträning, då ska hon alltid ha en och samma häst. Och till skillnad från mig som också alltid har en och samma häst så rider styrelsetjejen en av de mest populära lektionshästarna och det är liksom inte ens lönt att diskutera. Nu är det ju bara jag som vill rida Köttbullen, men om det var någon mer (vilket det ju inte är) så hade jag väl aldrig kunnat med att propsa på att ha ensamrätt. Men jag har hört mer än en säga att "ja, det är ju inte lönt att önska x (den hästen) om y (styrelsetjejen) ska vara med för man får ju ändå aldrig henne" (hästen, inte styrelsetjejen dårå). Hon, styrelsetjejen, är en sån där självsäker typ som liksom bara tar för sig utan att märkbart tänka tanken att det kanske är andra som har betalt precis lika mycket för sin lektion eller aktivitet och som kanske också skulle vilja rida den hästen. Blir lite sur på ridlärarna också även om jag kan förstå att det kan vara en svår sits ibland eftersom styrelsen de facto är arbetsgivaren och de gör ideella insatser för klubben, och för det kan det ju tyckas vara rimligt att ha någon form av förmån, men det är svårt med gränsdragningen. HUR SOM HELST. I fredags var styrelsetjejens pappa sjuk och då dök styrelsetjejen upp istället, "för det var inom familjen". Fick självklart sin favorithäst också, men hon (hästen) är nog inte Superfavoriten i nya gruppen och alla var nog rätt nöjda med vad de fått. Vad som störde mig var detta: Jag frågade Karin om jag och min dotter också kunde få byta sådär för vi är ju också familj, och då var det ett "njaaaa..." och man såg på henne att hon menade nej och att det kanske inte var en helt bekväm situation, hon hade säkert fått frågan och sagt ja för att vara snäll utan att tänka att det kunde finnas andra som också skulle vilja haka på. Det tyckte jag var sjukt svårt när jag själv satt i styrelsen och man skulle avgöra om man kunde göra ett undantag för något ömmande fall. Det är klart att man vill vara tillmötesgående, men att man hela tiden måste tänka på vad som skulle hända om fler bad om samma sak och liksom försöka värdera sannolikheten för att det skulle hända. Sedan stör jag mig rent principiellt på att man gör skillnad på en som inte tar nej för ett svar (styrelsetjejen) och en som backar direkt och säger "ja, jag tänkte bara kolla, frågan är ju fri" (jag). 

Sånt stör jag mig sjukt mycket på, när inte samma sak gäller för alla. I alla fall I DESSA TIDER när jag dels har blivit fråntagen min mysiga grupp och dels bara får rida en gång i veckan. 

I fredags skulle det ha varit hoppning, men Karin hade inte hunnit bygga något så hon frågade om det var okej att vi hoppade nästa gång istället. Det tyckte jag och några till lät utmärkt, JAMEN DÅ BÖRJADE VÄL STYRELSETJEJEN ATT INSISTERA PÅ ATT DET SKULLE VARA HOPPNING. Alltså hon rider ju inte ens i den här gruppen så vem är hon att lägga sig i? I den nya gruppen verkar det vara en som är PRO hoppning, jag och en till är definitivt ANTI och resten verkar inte bry sig jättemycket (enligt vad jag har fått uppfattning om hittills), då ska väl inte en som kommer och rider istället för någon annan komma och ha åsikter om vad VI ska göra i VÅR grupp. Jag och den andra hoppmotståndaren protesterade livligt och till slut blev det bestämt att vi skulle hoppa nästa gång istället. Mest handlade det nog om att det skulle ta en massa lektionstid att bära in och bygga hinder, i normala fall brukar detta finnas framme på "hoppdagarna" men av någon anledning gjorde det inte det nu. 

Istället för hoppning föreslog Karin att vi skulle rida kadrilj. Det är lite standard när det närmar sig jul i alla fall i vår klubb. Har lite blandade känslor för det, det kan vara jättekul men det kan också vara rätt trist, det beror nog lite på upplägget och på dom som är med. Menar inte att jag är något kadriljproffs själv, men vissa saker är väl ändå elementärt, t ex att ha koll på sin parhäst och se till att man håller jämna steg när man rider i olika varv. Men det är tydligen inte elementärt för alla och då slutar det i KAOZ. Den här kadriljen blev väl något mellanting, funkade bra ibland och ibland blev det lite rörigt p g a att det inte blev jämna avstånd och för att folk inte kunde skilja på vänster och höger. Vi var inte jämna par så jag och Köttbullen fick rida sist. Då kvittar det ju lite vad man gör eller inte gör, så det var lite halvtrist. Köttbullen var inte på sitt bästa humör, vet inte om hon brunstar eller vad det är, men motvillig är hon. Hon blev rätt så fin i formen till slut, men vägen dit var inte jätterolig om man säger så. Hon är så djävla STARK och då är det lätt att man blir stark tillbaka och till slut sitter man där och har någon djävla dragkamp och det känns ju sådär. Men ja. Vägen till framgång är ju sällan spikrak. Nu är det bara en gång kvar på terminen, sen blir det väl ingen ridning mer inom överskådlig framtid. Misstänker att det inte kommer att bli några jullovsaktiviteter eller någonting. BLÄ. Så surt.    

When the bomb drops it'll be a bank holiday, everybody happy in their tents and caravans, everybody happy in their ignorance and apathy

 Idag har jag varit på banken. Det händer ju inte direkt årligen om man säger så, förra gången var omkring år 2014. Mitt ärende då var detsamma som nu, att föra över lite pengar från ett konto som jag har haft ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Mina föräldrar öppnade det till mig på den gamla goda Föreningsbanken i min hembygd, det var kanske inte så länge sedan så att jag även fick en sparbössa i form av en elefant för att ytterligare uppmuntra ett strävsamt leverne, men inte långt ifrån heller. Det kontot har sedan levt ett eget och ganska stillsamt liv för sig själv, fristående från mina andra pekuniära förehavanden, och jag har tyckt att det har varit lite gött att ha det så. Mina (kanske lite smartare) syskon har för längesedan avslutat dessa konton, men jag föredrar att ha det kvar fast låtsas som att det inte finns, och av den anledningen kan det också gott få vara lite krångligt att komma åt dessa slantar. Typ att man måste ta sig till en fysisk bank, fylla i en blankett, ta nummerlapp och visa legitimation i kassan istället för att bara sitta och knappa lite i sin bank-app och föra över pengar hit och dit. 

På senare tid har kontot dock blivit lite mer tillgängligt för sedan i somras någon gång blir jag ombedd att "välja profil" när jag loggar in på internetbanken, och så kan jag titta på mina pengar men inte mer än så.  Föreningsbanken gjorde ju för många år sedan någon fusion med Sparbanken och blev först Föreningssparbanken och sedan Swedbank. Själv har jag varit kund i Ankeborgs Sparbank, som är/var en fristående sparbank som nu har gått ihop med några andra skånska fristående sparbanker och blivit Sparbanken Skåne. Som är en del av Swedbank fast ändå inte på något konstigt sätt som jag inte orkar engagera mig i. Det var i alla fall till ett av deras bankkontor som jag idag tog mig för att göra en liten transaktion från ovan nämnda konto till min brors konto eftersom vi har lite business ihop. Sedan jag var där sist hade de blivit en "kontantfri" bank, men det skulle väl inte spela någon roll tänkte jag (naivt), det är ju bara att fylla i en lapp och lämna till kassörskan och resten som sker är ju elektroniskt, ettor och nollor som skakas runt i något system. Nä, men det där bordet med uttags- och insättningsblanketter och penna i en liten kedja försvann visst samtidigt med kontanterna, så planen stupade redan i inledningsskedet. Fick förklara mitt ärende i kassan för Julia 19 år, som förmodligen aldrig hört talas om vare sig Föreningsbanken eller uttagsblanketter. Hon bad att få min legitimation och knappade in mitt personnummer och blev sedan fundersam. "Vilket konto sa du att det gällde?" och jag rabblade upp kontonumret som hon inte kunde se. Jag hävdade ju då att jag kunde se det i min internetbank, problemet var att jag bara kunde se men inte röra, och hon bad mig logga in och visa. Gjorde det, men nähä, det här med att "välja profil" funkade visst inte i appen. Fick öppna webbläsaren i telefonen och logga in i detta pyttelilla fönster med och ladda ner mitt djävla kontoutdrag och då skulle plötsligt någonting uppdateras och allting tog tusen år men till slut fick jag fram vad jag skulle. "Kan det finnas någon bankbok kopplad till detta konto?" undrade Julia och jag svarade lite svävande att det var nog tänkbart att det funnits en fysisk sådan från början, men att den hade nog avvecklats någonstans på vägen mellan Föreningsbanken-Föreningssparbanken-Swedbank. Ja, men om det var bankbok så var det plötsligt jättekrångligt och om det rörde sig om mer än 5000 kronor så skulle detta aviseras 6 månader i förväg, menade Julia. Jag protesterade och sa att jag gjort transaktioner utan bankbok i modern tid så det måste väl funka även nu? Det kunde Julia inte svara på utan hon var tvungen att ringa någon på Swedbanks huvudkontor och kolla. Och det kan jag säga att det var inte bara att. Det var koder som skulle knappas in och läsas upp och dubbelkollas och så bytte man sida och vips så krävdes det nya koder och det var Adam Bertil Cesar David hit och dit nästan som en hemlig militär operation, och sedan skulle det läsas upp information från det pyttelilla kontoutdraget på min telefon som vi stod och puttade fram och tillbaka under den Coronasäkrade plexiglasskivan bakom vilken Julia befann sig. 

Ah men till slut kom lösningen och då var det att jag skulle ladda ner Swedbanks bank-app vilket jag gjorde medan Julia gjorde mig till kund där på något sätt. Så nu har jag mitt f d hemliga och svårtillgängliga konto lika tillgängligt som allting annat. Röven. Sen är det alltid lika nervöst att föra över pengar till någon annans konto. Då ska man ju lägga till den personens clearing- och kontonummer samt namnge kontot. När det är ett bankgiro- eller plusgirokonto så kan man ju enkelt "hämta mottagarnamn". Men jag tror inte att det sker någon sådan koll när man knappar in någons privata kontonummer, vilket känns lite nervöst nu när jag har slantat över en rätt saftig summa. I min värld i alla fall, jag antar att Jacob Wallenberg knappast skulle höja ögonbrynen men allt är ju relativt. Så nu är jag lite nojig, vad händer om jag har satt in pengarna till någon annan? Kan man få dom tillbaks, är de för alltid förlorade, vad händer? Illuminate me, pls. 

PS Tror inte att jag har gjort det alltså, för jag har både dubbel- och trippelkollat, men MAN VET JU ALDRIG I DESSA TIDER. Mvh nervös

The time is out of joint, O cursed spite, that ever I was born to set it right

 Alltså det där med att jobba international kan ju ha sina sidor. Häromdagen skulle jag boka ett möte nån gång i mars. Satte mötestid 10-13 för att alla skulle kunna, men då gick inte det för någon skulle vara i USA då, och då skulle den personen få börja klockan 4 på morgonen. Det ska ju fan att försöka organisera någonting när folk inte kan hålla sig inom tidszonerna. 

Och idag skickade jag en mötesförfrågan till en kollega i England och tänkte till att de ligger ju en timme före oss (eller efter, beroende på hur man räknar. Jag tycker det är före när klockan är 7 där och 8 här, men det finns ju dom som tänker precis motsatt.) så jag satte mötestid till kl 11.00 så det inte skulle bli för tidigt. Fick till svar att då kan inte jag, kan vi ta det kl 11.00 istället? Haha. Jaha, men då fick det väl bli klockan 12.00 svensk tid då. Kunde inte med att vara så anal så jag hänvisade till att det är lunch då, you know the Swedish fika, it is very important for our business? Svarade jag alltså inte utan ändrade bara mötestiden från 11.00 till 11.00 i ett parallellt universum.  

Likblomman

Har läst Likblomman av Anne Mette Hancock. Den har fått danska deckarakademins debutantpris, stod det på framsidan, och på baksidan kunde man läsa det här:

Journalisten Heloise Kaldan befinner sig i en mardröm. En av hennes källor har avslöjats som en lögnare och det råder fullständigt kaos på tidningens redaktion, där man desperat försöker rensa upp efter skandalen. När Heloise oväntat får ett brev från Anna Kiel, som är efterlyst för mordet på en advokat tre år tidigare och fortfarande på fri fot, ser hon det som sin räddning.    

Heloise börjar gräva i fallet men när en av hennes kollegor mördas tvingas hon inse att hon tagit sig vatten över huvudet. Hon stöter ihop med polismannen Erik Schäfer, som även han börjat rota i Anna Kiels fall, och frågorna hopar sig. Har Anna Kiel slagit till igen, eller finns det fler än en mördare? Varför leder alla spår i fallet plötsligt till Heloise? Är hennes eget liv i fara?    

MHM, vad ska man säga om det här då? Upplägget med polis och journalist kändes enligt min mening lite väl gjort redan. Sedan tillkom en twist som jag inte riktigt såg komma, men jag kände ändå att...näää. Det var liksom FÖR stereotypt och även om det inte var 100 % förutsägbart så var det väldigt mycket transportsträckor och rätt onödig och lite stolpig dialog. Den här boken får två smörrebröd av fem möjliga. 

Röran när man försöker vara organiserad

Jag skulle kalla mig själv rätt så välorganiserad. Har koll på saker och ting, är förberedd på det mesta, har oftast både en plan B, C, D och resten av alfabetet också om något skulle gå åt helvete längs med vägen och det gör det ju alltid. Fast det senare går kanske mer under rubriken street smart än välorganiserad. I alla fall. Jag lever i en härlig symbios med min kalender och jag har inget som helst behov av att hålla på med en massa löjl i stil med bullet journaling. Alltså, jag har absolut inget emot själva idén, men det verkar som att de flesta lägger 99 % av energin på att göra sina egna fina krusidulliga kalendrar och sedan tittar de aldrig i dom. Fast jag har kanske fel. Själv är jag helnöjd med Outlooks kalender för jobbgrejer och telefonens plus en väggalmanacka för det privata. Men så för ett tag sedan fick jag tips från en konsult som jag jobbade med i ett projekt om TRELLO. En sida där man liksom kan göra digitala to-do-listor som tilltalade mig som gillar to-do-listor (eller framför allt gillar jag tillfredsställelsen när man får stryka saker från listan) och att ha det lite snyggt och välorganiserat. Så jag skapade ett konto, fixade en sida med listor och prioriteringsgrad och gjorde olika kategorier och höll på (nästan som en som gör sin egen bullet journal personlig och instagramvänligt konstnärlig, hahaha) och la den som startsida i webbläsaren och var helnöjd med det. I ett par månader eller så, sedan kom något jobbsnille på att vi skulle använda PLANNER istället, som ju är i princip samma sak fast på någon annan plattform om jag fattar det rätt. Så helt plötsligt hade vi projekt i både TRELLO och PLANNER och sedan tidigare har vi även använt ONE NOTE till vissa projekt och nu har något snille kommit på att man kan använda TEAMS, så nu har vi en massa TEAM med grejer på gång. Och nu är allting istället för ordning och reda en djävla RÖRA om ni frågar mig, man är med i hundra olika TEAM och PLANNER-grupper och vissa saker ligger här, andra ligger där och man hittar fan i mig ingenting längre. Får börja återgå till det gamla hederliga systemet penna och papper för att ha koll på vad som är vad. Är det så här det ska gå till nuförtiden, va?

Tröttmössa

Åh vad skönt att kunna gå och lägga sig tidigt på en måndag, det är man ju verkligen inte van vid, tänkte jag igår morse för när jag vaknar (väcks) på morgonen (04.00) så famlar jag alltid efter en positiv tanke som ska bära mig genom dagen eller åtminstone ge mig en enda anledning att gå upp istället för att ge upp, somna om och sova till långt fram på eftermiddagen (har förvisso aldrig hänt, men känslan är densamma varje morgon). Något kul som ska hända, att det snart är helg eller som igår då, bara att ingenting ska hända och jag kan vara hemma och slappa. Många tror att eftersom jag är en s k morgonmänniska så skuttar jag med ett skratt ur min säng och valsar omkring som i ett lyckorus bland gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol. Ingenting kan vara mer felaktigt, morgnarna är min absolut värsta stund på dagen där allting är jobbigt och absolut ingenting känns roligt. Men det går fort över och sen är jag redo att skalla dagen. Njuter enormt av känslan av att snudd på ha avverkat halva arbetsdagen innan fan själv fått i sig vällingen och att hela tiden liksom ligga lite före alla andra. Så här års förstår jag inte ens hur folk som har vanliga arbetstider STÅR UT? Mörkt när man åker till jobbet har väl alla, men jag har ju i alla fall (rent teoretiskt åtminstone) ett par timmars dagsljus när jag slutar. Igår var jag på massage efter jobbet och kom därför inte hem förrän 15.30. Skyndade ut till hönsen för att liva upp deras tillvaro med lite rester från söndagsmiddagen, men då hade de redan intagit sina platser på sittpinnarna och sa tack, men nej tack. Så pass bistra tider nu alltså. Men snart är det vintersolstånd och sen vänder det ju, även om det dröjer innan man märker det. 

Ja, i alla fall, utnyttjade jag då min ofrivilligt lediga måndagskväll och gick och lade mig tidigt? Nähädå, istället satt jag uppe till halv elva och glodde på Sverige-Ryssland i handbolls-EM. Fattar inte varför matcherna måste vara så djävla sent, Danmark ligger ju inte precis i en annan tidszon och det är ju inte som att det finns en publik som man måste ta hänsyn till I DESSA TIDER. Spännande match dock, synd att det blev förlust. Men eftersom Sverige redan var klara för mellanrundan så var det väl inte hela världen kände jag. I pausen och eftersnacket satt jag och kollade på fröer, velar lite om jag ska bunkra fröer från engelska fröfirmor nu innan Brexit eller ej. Det är ju billigare, men å andra sidan så brukar det ju inte bli så särskilt billigt i slutändan eftersom man (jag) alltid beställer avsevärt mer än vad man (jag) egentligen behöver (speciellt surt i år eftersom mössen åt upp allt jag sått i växthuset). Men så kom nya Impectakatalogen igår och shit alltså vad dyrt? kände jag. Såatteh, jag vet inte. Får väl suga lite på den karamellen. Ikväll ska jag gå och lägga mig tidigt (haha) och imorgon ska jag jobba hemma så då får jag ändå lite "sovmorgon" hoppas jag. Ska lämna bilen på service efter jobbet och baxa mig hem med buss från grannbyn. Bäää vad jobbigt. Nu blev jag trött på riktigt. 

Jag, Daniel Blake

Har sett filmen I, Daniel Blake i regi av Ken Loach och det tycker jag att du också kan göra. Skulle i princip kunna ha utspelat sig i Sverige i verkligheten idag även om man vill hoppas och tro att så inte är fallet. Finns på SVT Play någon månad till. Varning för storlip. 

Till stallet istället, v 49 2020, pt 2

 Jaha, i fredags var det då premiär för den nya ridgruppen som består av två personer som flyttats från varje vuxengrupp med tio personer i. Åtta stycken blev vi då, så det är ju OK. Fast jag tycker ändå det är löjligt. V håller väl cirka hundra gånger så stort avstånd som folk gör när de köar på till exempel Gekås, men ändå får vi inte vara tio personer till häst i ett 2400 kvadratmeter stort ridhus men till Ullared och liknande köptempel får folk vallfärdas lite hur som helst. Men ja, det är ju bara att gilla läget och det var ju ändå bra att det gick att lösa så här, sa vi till varandra när vi köade (på två meters avstånd eftersom vi tar detta på allvar) för att kunna gå in i sadelkammaren och hämta grejer. Känner de flesta i den här tillfälliga nya gruppen, störde mig på en som kom insläntrandes 15.20 när vi skulle börja 15.30. OK att 15.30 är tidigt för dom flesta, men man behöver väl inte stå och borsta i ultrarapid då. Kände att det kokade lite i mig, men vissa personer är ju inte ett dugg känsliga för att andra står och trampar och väntar på att de ska bli klara. Så vi kom inte igång förrän hon var nästan kvart i fyra. Karin var ändå snäll och försökte stretcha ut tiden så långt det bara gick i andra änden, men det är ju en annan lektion som börjar då så det blev inte mer än 45 minuters ridning. Vi pratade om det (på respektfullt avstånd) i stallet efteråt och sa att om den här sena zombiepersonen (som avlägsnade sig väldigt snabbt efter lektionen för hennes häst skulle gå lektionen efter) har svårt att hinna så kan vi andra hjälpas åt att göra i ordning hennes häst, för vi är ju i första hand vänliga och hjälpsamma. Och om det inte hjälper så får vi väl säga till henne att masa sig hit i tid, för man vill ju ändå rida hela de 60 minuter man har betalat för. 

Aja, skitsamma, det löser sig nog. Vad jag inte hade räknat med i den nya gruppen var att vi ju hoppade in på en annan dags terminsplanering. Terminsplaneringen är nämligen sådan att alla som rider på samma dag gör övningar på samma tema, fast såklart utifrån den nivå gruppen befinner sig på. Så om det är dressyr så kanske en grupp rider skänkelvikning på diagonalen medan en nybörjargrupp mer tränar på vänd snett igenom. TYP.  I måndagsgruppen skulle vi ha dressyr de två återstående gångerna och det gillar man ju. Men i fredagsplaneringen var det markarbete och hoppning i planeringen. SUCK. Jaja, det är ju bara att gilla läget där också. 

Köttbullen var på sitt allra tjurigaste humör och ville inte alls samarbeta. GRR. Hade behövt jobba henne lösgörande i skritt länge, men det var det ju inte tid till p g a zombiemänniskan. Karin sa att hon (Köttbullen) hade varit "jätteseg" tidigare i veckan, så jag lade all energi på att få henne att gå fram och det gjorde hon. Men gå på tygeln ville hon inte. Och hon ville inte fatta galopp, då fick hon ett pet med spöet och då vet ju alla vid det här laget att bakbenen åker i luften. Men sen galopperade hon, fast jag hade ett våldsamt göra med att hålla igång henne för hon ville bara bryta av hela tiden. 

Jaha, sen skulle vi börja med själva övningen som var att trava över en serie med kanske 10 bommar utmed ena långsidan under nedsittning, sedan fatta galopp, vända snett igenom över tre galoppbommar, bryta av till trav, fatta ny galopp efter hörnet och vända snett igenom över tre andra galoppbommar. Då helt plötsligt när vi travade mot första bomserien så blev Köttbullen JÄTTEFIN i formen? Mjuknade och sökte sig framåt och nedåt och kändes helt avspänd och harmonisk efter att ha stått emot som bara den. Eh, jaha? Kändes ju väldigt onödigt att slösa bort det på markarbete om ni frågar mig, men det var ju som det var. Själva övningen gick rätt bra men jag var bara hyfsat nöjd eftersom vägen dit varit sån kamp och jag hellre hade velat fortsätta jobba med lösgörande istället för att hålla på med bommar SOM JAG SKULLE HA FÅTT GÖRA OM DET HADE VARIT MÅNDAG. Allt är alltså Coronas fel.  Hehe. Aja, det är bara på det igen. 

Alltid en dotter

Har läst Alltid en dotter av Amy Engel. Detta är handlingen: 

Ibland är svaren värre än frågorna. Ibland är det bäst att inte veta alls.

I en bortglömd stad i det fattiga Ozarkbergen i Missouri lever Eve och hennes dotter Junie. Eve kommer från en trasig uppväxt och den enda som är viktigt i hennes liv är att ge Junie en någorlunda god barndom. När en polisbil stannar utanför restaurangen där Eve jobbar sjunker hjärtat ner i magen. Något måste ha hänt. Polisen berättar att de har hittat Junie och hennes lekkamrat döda, mördade.
Polisens sökande leder ingenstans, men Eve kan inte få ro förrän hon har hittat sin dotters mördare. Hennes jakt på rättvisa tar henne från stadens ruffigaste kvarter ut till de omgivande skogarna och slutligen till hennes barndoms trailerpark.

Det här var en berättelse som var både spännande, gripande och känslomässigt jobbig. Det fanns liksom inga vinnare någonstans. Men en riktigt bra bok, välskriven med bra språk och miljöbeskrivningar. Den får fyra dollar av fem möjliga.

Nattsångaren

Har läst Nattsångaren av Johanna Mo. Den handlar om detta:

När den skickliga polisutredaren Hanna Dunckers pappa dör tvingas hon efter 16 år i Stockholm att återvända till barndomens Öland. Trots allt som hände där. Trots alla blickar och rykten är det i den lilla stugan vid havet hon hör hemma.

15-årige Joel hittas död och illa misshandlad vid Möckelmossens rastplats och Hanna dras in i en utredning som berör hennes äldsta vän. Vännen hon övergav många år tidigare. Hannas förflutna definierar henne som människa och polis, hon är en överlevare som vi kommer att vilja följa i många böcker.

Ja, nä, alltså jag vet inte riktigt. Börjar det inte bli liiite tjatigt med alla dessa skickliga poliser som släpar omkring på ett tungt bagage som de inte vill prata om? Berättelsen i sig var okej, eller rätt så bra faktiskt. Men jag tröttnade ganska snabbt på Hanna och hennes dystra humör som jag heller inte riktigt förstod hur kollegan Erik stod ut med med sånt onaturligt jämnmod. En sån kollega hade jag ju aldrig bjudit hem till mig, men men. Den här boken var helt okej, men inte mer. Den får tre polisbilar av fem möjliga. 

What if God was one of us

Satt och skrev protokoll från ett månadsmöte där vi haft en stående punkt sedan i våras som hetat "Corona/Pandemi" och där vi har diskuterat olika jobbrelaterade problem som kunde tänkas uppstå som en följd av detta, till exempel till följd av lockdowns eller karantän eller försenade transporter och så. De senaste månadsmötena har vi dock inte haft så mycket att säga på den punkten, ingenting faktiskt och idag föreslog jag att den skulle stängas så kan vi hellre i så fall öppna den igen om det skulle finnas behov för det, och alla höll med.

Kändes dock väldigt märkligt att skriva: "Corona/Pandemi, status: Avslutad" i protokollet. Kände mig lite som Gud där ett tag. Synd att det inte är så enkelt i verkligheten.  

En decembermorgon

Jobbar hemifrån idag, gjorde det igår också av den enkla anledningen att jag hade möten rätt sent på eftermiddagen. Jag gillar ju att börja tidigt och sluta tidigt, men alla delar uppenbarligen inte den uppfattningen om hur man lever sitt liv på bästa sätt och kallar därför in till jättemöten som börjar typ 14.30, vilket arbetsmässigt är cirka min sämsta tid på dagen men ibland får man ju inte välja. Tänker i alla fall att det här ska bli mitt nya istället för att börja tidigt och sitta kvar på jobbet till sent, för alla möten är ju i alla fall på Teams eller Skype och då kan jag lika gärna sitta hemma i soffan och ha dom och slippa känna att jag kommer hem så himla sent. Jag kan ju rent tekniskt välja att börja senare dom dagarna, men det är ju ingen sport utan känns mer som slöseri med tid. Plus att jag slipper vara ute i trafiken när alla andra är det. Det deppigaste som finns måste ju vara att åka från jobbet någon gång mellan 16.00 och 17.00 så här års när det är mörkt och kulet och man tvingas köa vid rödljus och i affärer och trängas med alla andra som också är trötta och irriterade och bara vill HEM. 

Mhm. Fast i morse vaknade jag vid halv fem och kunde inte somna om så idag blir det en låååång dag. Ont i huvudet har jag också. 99 % av min huvudvärk härstammar från min nacke och mina axlar och så är också fallet idag. BORING. Ska dessutom ha lite vassa möten där man inte bara kan sitta och lyssna lite halvsovandes utan det kräver att man är aktiv och skärpt. Inte för att jag brukar sitta och slappa på möten eftersom jag oftast både leder mötena och fördelar arbetsuppgifter och skriver protokoll, men det finns ju dom som mest bara sitter av tiden. En dag som denna kan jag bli avundsjuk på dom, men det är väl bara att gilla läget. 

Har kollat på ett avsnitt av årets julkalender och den verkar lovande. Vad som inte känns så lovande är I vår herres hage. Ja, den är snygg och lite rar, men det är väl också allt. Gillar inte hur de har gjort om historien, det finns liksom ingen anledning till det och det finns heller ingen anledning till att alla ska vara så djävla skinande rena och snygga, det är trettiotal för fan. Alla borstade inte tänderna varje dag eller hade tillgång till rinnande varmt vatten och dusch och tvättmaskin. Tycker också att de har tagit bort mycket av de små twisterna som i alla fall finns i böckerna. Det är fina naturbilder, men det andra känner jag kunde ha gjorts mycket bättre. Nu återstår bara att se hur de ska fördärva Granville Bennett. Han lär dyka upp inom kort (jag är med i en Facebookgrupp som diskuterar denna serie med utgångspunkt från när den sänds på brittiska Channel 5 som ligger ett par avsnitt före oss). 

Nog om det. I morse kände min man sig "lite hostig" så han har försatt sig själv i karantän i arbetsrummet och har lite ångest p g a att han är nyanställd och de har jättemycket att göra på det nya jobbet. Fast i dessa tider blir man inte hjälte om man släpar sig till jobbet med symptom och det fattade väl han med för han är annars inte den som sjukanmäler sig i första taget, och det hade nog genererat mycket mer ångest och problem om det visade sig att han smittat ner hela sitt nya jobb med covid-19. Vi får väl se hur det här utvecklas. Hoppas i fallande ordning att det är 1. inbillning, 2. vanlig förkylning, 3. att jag inte blir smittad. Har inga problem med att schasa iväg min man in i separat sovrum, det finns absolut inget charmigt i att dela säng med en virusbomb. Särskilt inte I DESSA TIDER (2020 års mest uttalade ord efter "corona"). 

 

Irrbloss

 Har läst Irrbloss av Elly Griffiths. Handlingen:

Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.
Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.
Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?

Ja, vad ska man säga om det här? Jag är ju så oreserverat förtjust i Ruth Galloway och Nelson och hela gänget av poliskaraktärer i King's Lynn (vilket även inkluderar den osannolika druiden Cathbad), att det känns som att det faktiskt inte behöver vara något mord. Det räcker att få hänga med dom och läsa om deras vardagsbestyr så ryser jag av välbehag och försöker läsa sakta för att boken aldrig ska ta slut. Ska man vara riktigt, riktigt ärlig så kändes den här själva mordgåtan som berättelsen är upphängd på ligga på gränsen till att vara lite i tunnaste laget, och kanske var det lite väl mycket omkring att Tanya och Judy gick runt och visade foton och frågade om x kände igen y. MEN DET GÖR INGET. Älskar den (och alla de andra böckerna) ändå och blundar för sånt. Den här får fem cykellopp av fem möjliga.   

Till stallet istället, v 49 2020, pt 1

Jaha, igår var det lite sista natten med gänget på ett tag då. Deppigt för min grupp är ju så oerhört trevlig, men det är ju förhoppningsvis inte för all framtid och vi visste ju att det skulle hända något om "max 8 personers-regeln" skulle tillämpas på ridskolan. I vår grupp hade vi till och med gjort upp egna planer på att några skulle avstå frivilligt enligt ett rullande schema om det skulle behövas. Men nu behövdes ju inte det EFTERSOM DET VAR NÅGRA SOM TOG EN FÖR LAGET. Hehe. 

Detta ska ju börja gälla från och med idag och fram till sista januari. Drop in-ridningen ställs alltså in och så blir vi en ny grupp med lite hopplock från andra grupper. Känner flera av dom från andra grupper redan så det blir nog ett bra gäng. Dessutom lovade Karin att vi skulle få börja med vår fredagsridning redan nu på fredag som lite plåster på såren. Egentligen börjar det ju inte förrän nästa vecka eftersom det var vanlig ridning igår. 

Ja, igår ja. Köttbullen var lite trilsk och ville inte ställa åt höger. Det vill hon väl aldrig, men igår ville hon verkligen inte. Så det blev att kämpa på. Det blev en jobbig lektion knappt utan en enda skrittpaus. När vi red fram så galopperade vi i vad som kändes som en evighet, bra mycket längre än vad vi brukar göra och när vi äntligen saktade av var det bara för att byta varv och sedan göra samma sak i andra varvet. PUH. Det var två grader kallt när jag åkte till stallet och jag hade klätt mig därefter, men där fick jag göra en paus och ta av ett lager. 

Sedan red vi kvällens övning som var: hörnpassering, öppna längs med långsidan, tiometersvolt vid B och därefter sluta, galoppfattning vid C och så rida en båge med förvänd galopp längs med den långsidan. Rätt så avancerat för Köttbullen och det blev väl varken hackat eller malet kände jag. Den förvända galoppen gick rätt bra, speciellt med tanke på att vi fortfarande befinner oss på nivån att man får vara glad om hon fattar galopp för hjälperna. Det gjorde hon alla gånger utom två, en gång blev det med lite bock och en gång blev det bara slängtrav, men resten gick riktigt fint. Nu får hon förvisso lite draghjälp av att se andra hästar fatta galopp framför henne, men det behöver man ju inte låtsas om. Öppnan och slutan gick väl sådär eller rätt dåligt, för hon fattar liksom inte vad hon ska göra. Känns också lite som att man hade behövt ha en extra instruktör till denna övning, för Karin kan ju inte titta på alla håll samtidigt och nu blev det mest fokus på den förvända galoppen. Men jag hade behövt ha någon som tittade på mig och sa vad jag skulle göra på den andra långsidan också. Men men. Förr eller senare så trillar väl polletten ner även hos Köttbullen. 

Lite depp och självömkan

Fick precis mail från stallet att Ridsportförbundet har gått ut med "max 8-rekommendation" från och med 1/12 - 31/1 2021. Ja, det var väl kanske rätt så väntat. Nu blev jag och en till "erbjudna" att byta vår ridtid till fredagar 15.30 för att verksamheten ändå ska hålla igång.  JA, jag fattar att man måste göra detta och det är bra att man tar det på allvar och gör vad man kan, osv. Jag säger inget om det och jag har redan sagt att det är OK för min del. Samtidigt tänker en del av mig: VARFÖR JUST JAG? (och en till). Fast jag antar att de gjorde det lätt för sig och tog ett par som de vet är lösa och lediga tidigt på fredagseftermiddagarna (åtminstone tror jag den andra är det för hon brukar vara med på drop in-ridningen lite då och då) istället för att mötas av en massa "nej, jag kan inte för jag slutar inte jobba förrän kl 16" eller liknande. Jag hade förmodligen gjort exakt likadant, men nu är jag SKITDEPPIG för att jag "bara" kommer att få rida en gång i veckan samt att jag inte kommer att få rida med mitt härliga måndagsgäng. Aja, det är bara att bita i det sura äpplet. Det är ju inte för alltid och det är ju inte som att ridskolan stänger ner och förhoppningsvis får jag väl också fortsätta att harva på med Köttbullen. Ska jag försöka vara lite positiv, och det ska man ju vara, så gör det ju kanske inte så ont att slippa komma hem jättesent på måndagskvällarna den allra mörkaste och kallaste tiden på året. Fast det är en klen tröst, det är det. BLÄ. Mvh bortskämd och priviligierad. 

Första advent kom och gick

Har aningen svårt att ta in och smälta att det är december imorgon. Alla vet ju att december går ju i ett litet nafs, man hinner knappt tända första ljuset förrän det är dags att stå och klinga i glas och lyssna på årets slakt av Tennysons Nyårsklockorna från Skansen. 

Igår var det alltså första advent, jag hade pyntat (a k a satt upp mina adventsstakar, mer pynt än så blir det inte här) några dagar innan för jag är inte så kinkig med att man måste vänta till exakt rätt dag. Herregud, man skulle kunna pynta i samband med att man ställer om klockorna till vintertid, för det är väl nu i november man behöver allt vad mys och extraljus man bara kan få? 

I alla fall, jag gick ut på långpromenad med hundarna. Tre timmar, återkom med trötta nöjda hundar och själv hade jag fått en gigantisk vattenblåsa på ena stortån. Stack hål på den (ja, jag vet att man inte "ska" men så har jag gjort i hela mitt liv och jag har aldrig haft några problem med det) och ut sprutade en stråle som fick självaste Manneken Pis att rodna av avund. Tände en brasa, tände alla ljusstakar, slog mig ner med en kopp te och DÅ BÖRJADE DET SNÖA. Det var ju som i en film (bortsett från att jag hävde ur mig ett mustigt "amenvadFAAAN är nu DETTA" istället för att oooh:a och aaah:a och tindra med ögonen. Nu kom det dock inte mer än några enstaka flingor, pust. Så jag kunde återgå till min söndagsslappa tillvaro i soffan istället för att ge mig ut och skotta och svettas och mödas.  

December brukar vara en rätt lugn månad för mig, dels för att jag inte julhetsar upp mig nämnvärt och dels för att det är lågsäsong på jobbet och det handlar mest om att knyta ihop säcken inför långledigheten som man alltid kan räkna med på mitt jobb. I år är det såklart inte så, utan tvärtom. Jobbar som en gnu för att hinna bli klar med  två stora projekt, ett som ska vara klart innan årsskiftet och där jag är på upploppet, och ett som egentligen skulle varit klart kvartal två, men som fick skjutas på framtiden p g a Coronasituationen, sedan var det semestrar och grejer som gjorde att det inte blev av. Men nu djävlar brinner det i knutarna så det är bara att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och köra så det ryker ända in i kaklet.   

Till stallet istället, vecka 49 2020, pt 2

I fredags var det svinkallt, dels ute och dels för att elementet på mitt kontor hade pajat. Då är man ju inte jättesugen på att åka till ett kallt ridhus. Man blir ju varm så fort man kommer igång, det är ju sen gammalt, men den där stunden i stallet när man har tagit av sig jackan, tagit på sig sina kalla ridstövlar, står och försöker värma bettet med kalla fingrar (life hack: spola bettet i varmt vatten) lockar inte. Men jag åkte ändå för man har ju aldrig ångrat ett ridpass. Det gjorde jag inte i fredags heller. Vi tränade på tempoväxlingar och övergångar och Köttbullen blev så himla fin, kunde nästan samla sig lite i både skritt och trav. Vi red tempoväxlingar även i galopp längs fyrkantsspåret där vi skulle öka på kortsidorna och samla på långsidorna, och det gick rätt bra. Det är sån himla skillnad på att vara en grupp på tio personer där man alltid kommer ikapp någon, jämfört med att vara hälften så många som vi var i fredags. Dels är det ju mer plats och så kan man också vända över ridbanan i galopp utan att riskera att det blir KAOZ som det nog skulle bli om tio personer gjorde detta samtidigt. 

Var så nöjd efteråt. Sen blev jag missnöjd för vi skulle packa höpåsar och då är det uttalat att man ska göra det en och en för att undvika trängsel, och ändå var man (jag) tvungen att säga till för det var en IDIOT som prompt skulle stå och slita i samma hötuss som jag. Folk är uppenbarligen idioter. Läste i DN häromdagen att Sverige inte behöver att en sträng landsfader (a k a Stefan Löfvén) skäller och domderar för att folk inte tar ansvar, men jag tycker nog tvärtom för uppenbarligen är det många som FORTFARANDE skiter det. Det var ju Black Friday i fredags, på vägen till och från stallet åker man förbi Ankeborgs shoppingcenter och parkeringen där var fullsmockad. Så jag tycker nog att det behövs dängas fler nävar i fler bord.    

Cold as Christmas

Kom till jobbet idag och var laddad, taggad och stressad i en härlig kombination. Satte mig och började plöja igenom dagens milslånga to-do-lista. Tyckte efter en stund att det var lite kyligt. Kollade vår värmeanläggning, för den är lite känslig och kan stänga av sig vid hastiga väderomslag och i natt kom det en köldknäpp. Men nä, den funkade. Kände på elementet i mitt rum, det var iskallt fastän det stod på max. Kände på alla andra element i närheten, de var varma och gosiga. Provade om det var luft i, det var det inte. Vred termostaten lite hit och dit, inget hände. Bad vår underhållskille om hjälp. Han gjorde ungefär samma sak och med samma klena resultat, och sa sedan att han skulle ringa en rörmokare som förhoppningsvis kunde "svänga förbi under dagen". 

Finns ju få saker som är så ovärda som kalla kontor. Har inga större problem med kyla så länge jag är uppe och i rörelse, men att sitta framför en skärm och skriva med stela fingrar är så djävla trist och oinspirerande. Hade det inte varit för att jag ska rida i eftermiddag så hade jag åkt hem och jobbat resten av dagen hemma. Nu står mitt hopp till en rörmokare. Känns ju lite sådär med tanke på att det väldigt sällan som hantverkare går lösa och lediga och har beredskap för att släppa allt och ge sig iväg för att laga saker som går sönder lite sådär oförhappandes. Kom dock på att det fanns ett extra element i förrådet på jobbet, så nu har jag baxat ner det till mig och sitter i detta nu och inväntar dess effekt. Praise the lord, osv. 

En onsdag i mitt liv

Min man har ju börjat rida, och nu när han har jobb och dessutom jobbar i stan så tycker han inte det är lönt att åka hem mellan jobbet och ridningen eftersom han slutar vid 16 och måste vara i stallet vid 17 och det tar 25 minuter att köra från stan och hem och lika lång väg tillbaka igen, YOU DO THE MATH. Detta innebär att jag numera har EGENTID på onsdagar, från att jag kommer hem till cirka kl 19. Så pass gött. Hittills (det är väl tredje veckan nu) har jag dock förvaltat detta ganska dåligt. Förra onsdagen till exempel, då satt jag bara och glodde på telefonen. Fastän jag knappt ens ville göra det, men det var det enda jag orkade för jag hade sovit som en kratta på natten och så fort jag satte mig med en bok eller riktade blicken mot tv:n så trillade ögonen igen. Var för trött för att resa mig och göra något annat, och var också för trött för att göra ingenting men det var för tidigt att gå och lägga sig. Så himla ovärt. 

Men igår hade jag en bra dag. Cyklade till och från jobbet med min nya vän KARIN (min elcykel alltså) och fick därför en massa frisk luft på köpet. Frisk luft = energi. Kom hem, var ute med hundarna i trädgården en stund, tog hand om höns och vaktlar. Gick in, städade, satte upp adventsljusstakarna och fixade med min jullåtslista på Spotify. Mitt nya bankkort hade kommit så jag passade även på att fixa det där tröket med att ta bort gamla uppgifter och lägga till nya på Netflix och Spotify och såna ställen där man har angett sitt kortnummer. Betalade räkningar och planerade morgondagens kursavslutning på brukshundklubben. Klockan 19.00 hade jag gett hundarna kvällsmat och varit ute på kvällspromenaden med dom samt duschat och tänt en brasa och några värmeljus och kunde med gott samvete dimpa ner i soffan UTAN* telefon och kolla på ett avsnitt av The Queen Gambit. Det är vad jag kallar för en bra eftermiddag/kväll, känner mig aldrig så nöjd som när jag har betat av en massa uppgifter och sedan kan slänga mig i soffan och det fortfarande är god marginal till läggdags. Vet inte vad det är som gör det, men när jag är ensam hemma får jag oftast hur mycket gjort som helst. Tror det handlar om att så fort jag gör något när han är hemma så kommer han och lägger sig i. Alltså inte på ett dåligt sätt (i alla fall inte alltid), utan mer av nyfikenhet, och så blir man stående och pratar och så kommer man in på något annat och babblar vidare om det och sen blir det lite att nä, vad säger du, ska vi inte ta en kopp te? och sen har man ju tappat styrfarten alldeles. 

Ikväll ska jag som sagt ha kursavslutning på brukshundklubben, sista kursen för terminen. Har i och för sig två viltspårkurser kvar, men de är på helgerna och inte så värst betungande. Nu ska jag bara beta av ett par rejäla surdegar på jobbet och om några veckor är det...jul? Hur det nu gick till. 

På min tv just nu

På allmän (hehe) begäran så kommer här lite synpunkter kring de tv-program jag följer just nu.

BIGGEST LOSER: Jag hejar på Simon! Fast nu åkte han ju ut, men hoppas han vinner hemmapriset då. Tycker han verkar vara en så himla fin person, snäll och omtänksam. Började nästan lipa lite när han fick träna med poliserna. Sån har jag alltså blivit. Får nästan lite moderskänslor för honom, fast han har ju redan en mamma som nästan verkar vara viktigare än flickvännen, för man kan väl ändå tycka att det är rimligare att vilja ringa till henne än till mamma när man får ringa ett (1) samtal? Det känns lite osunt, det gör det faktiskt. Men skitsamma. Jag gillar Simon. Gillar även Diako och Sebastian, fast de är lite quitters som har tusen undanflykter och förklaringar. De kommer aldrig att klara sig i det långa loppet. Har VÄLDIGT svårt att se hur man kan vara så ung, f d elitidrottare och sedan dega ner sig så fullständigt? Alltså, jag fattar ju att de här människorna inte mår bra, och jag fattar också det här med att man använder mat som både ångestdämpare och belöning och straff och jag fattar också att det i såna lägen är svårt att förhålla sig till mat. Det är ju inte som att sluta röka, det är ju bara att bestämma sig för att aldrig mera ta ett bloss. Men man kan ju inte bestämma sig för att aldrig mera äta. Så jag fattar att det är problematiskt och jag tycker det är bra att det kommer fram, för det är ju inte så enkelt som att folk inte vet hur de ska äta. Alla normalbegåvade människor känner nog till att sallad och vatten är nyttigt och att pizza och läsk inte är det. Sen tycker jag att programmet förenklar det lite, för om lösningen är att Micke/Pischa tar en åt sidan på gymmet och stirrar en i ögonen och säger några väl valda psykologiska floskler som går ut på att man ska tro på sig själv och som även innefattar ordet "krigare" så hade det ju knappast funnits några överviktiga människor. Men ja. Det ska ju bli bra tv också. 
Vilka gillar jag inte? Jag gillar inte Andreas och jag gillar inte Mona. Andreas för att jag tycker att han bara verkar vara en självupptagen lipsill och jättebäbis, och Mona känns otroligt dryg. Jag gillade inte Claus heller, men tyckte ändå han tog sig mot slutet. Men de här två tycker jag bara blir tradigare ju längre tiden går. Men återigen, det ska bli bra tv. Och det blir det ju. 

BONDE SÖKER FRU: Är det inte en väldigt händelselös säsong? Nu har jag inte sett förra veckans avsnitt, men tycker generellt att det mest är en massa transportsträckor och konstlade "ska du och jag gå iväg och ha lite egentid"-stunder? G-Ä-S-P. Tycker knappt någonting om någon. Eller jo, det gör jag ju. Mats tycker jag verkar vara lite obehaglig. Kan absolut inte sätta fingret på vad det är, men jag får lite psykopatvibbar av honom. Pontus känns rätt trist. Gillade Erik, men nu tycker jag han har hånglat runt med alla (ok, lite överdrivet) och det känns väl sådär. Gillar Patrik, men fattar inte vad han ser hos den där fåfänga 19-åriga lintotten. Det kommer ju aldrig att hålla i längden. Jag tycker han borde välja Einar istället, han verkar astrevlig. 

I VÅR HERRES HAGE: Har sett två avsnitt nu och JA, jag tycker det är en förtjusande serie men NEJ, jag förstår inte riktigt varför man ska göra om allting? Helen är en bonddotter som bor med sin pappa och hjälper honom med gården och tar hand om sina småsyskon, hon skulle ALDRIG bli bjuden på någon sån där snofsig socitetstillställning hos mrs Pumphrey. Sen tycker jag inte att dynamiken mellan Siegfried och Tristan har kommit till sin rätt, men den kommer kanske. Jag kommer såklart att fortsätta följa. Hur ska de gestalta Granville Bennett? 

THE CROWN: Detta (plus I vår herres hage) är den serie som jag och min man ser tillsammans. Vi var inte först på denna bollen och har precis börjat på den tredje säsongen. Har lite svårt att smälta att det är nya skådespelare, jag är ju också lite ansiktsblind och har därför lite svårt med de där som inte är med hela tiden. Fast jag tycker Olivia Colman gör drottningen bättre än vad Claire Foy gjorde, men det kan också bero på att Elisabeth är så djävla gammal att man liksom inte har någon tydlig bild av henne som ung och därför inte riktigt kan relatera till det på samma sätt. Ser mycket fram mot den omdiskuterade fjärde säsongen. 

KÄRLEK & ANARKI: Har precis tagit mig igenom denna, den var väl okej. Lättsmält eller vad man ska säga. Rätt så förutsägbar och själva plotten kändes krystat osannolik, men något ska ju driva historien framåt, det kan väl inte bara handla om att alla går till jobbet och gör sitt och åker hem och tittar på tv. Men den var okej. Sen gillar jag ju Reine Brynolfsson, tycker han är Sveriges bästa skådespelare, så allt han är med i blir ju lite bättre än vad det skulle ha varit annars. 

QUEEN GAMBIT: Började jag kolla på igår, den verkar lovande även om jag bara hann kolla på ett halvt avsnitt. Snygg. Gav man verkligen knark till barn på barnhem, sa min man tvivlande när han stannade till (han säger att han absolut inte vill se "såna där jobbiga relationsserier som du gillar", men tillbringar förbluffande mycket tid med att stå och titta på samt kommentera det som händer i tv-rutan på de där jobbiga relationsserierna) och det verkar ju onekligen märkligt men på 50-talet var väl i stort sett allting möjligt. 

Over & out från tv-soffan.

 

Träningen och jag

Min artros-PT hörde av sig och tyckte vi skulle avsluta vårt "samarbete" i artros-appen eftersom jag hade gjort såna framsteg. Jag har ju inte riktigt fattat hur appen funkar mer än att den slumpar ut två övningar per dag och skickar mail och påminner om man inte gjort dom (eller i alla fall kvitterat att man gjort dom). Men tydligen är det något som är kopplat till ens vårdgivare och då kostar man väl någon liten slant även om det inte kostar en själv något. För jag har ju haft kontakt med min artros-PT i appen, inte jättemycket men möjligheten har funnits och ibland har hon varit därinne och ändrat på mina mål och på vilken nivå övningarna ska göras det gör hon väl inte gratis tänker jag. Jaja, nu ska vi i alla fall avsluta det hela efter 28 veckor (såg jag i appen, annars hade jag aldrig tänkt på det). Det känns okej. Jag känner att jag - peppar peppar- ju är i det närmaste besvärsfri även om jag är lite stelare i det högra knät än i det vänstra, men det får man väl kanske leva med och jag har ju inte ont. 

Ska testa ett tag nu och se hur det funkar att få till övningarna även om jag inte har appen som påminner. Kan ju för all del lägga in egna påminnelser i någon kalender eller så, det finns ju all möjlig teknik att använda för sådana ändamål. Appen skickar ut en påminnelse klockan 07.00 och jag har satt i system att hinna utföra och kvittera dagens träning innan det mailet kommer, men det är väl bara att låtsas att det fortfarande är så och så får man väl slumpa ut lite egna övningar tänker jag. 

Har ju ändå (numera) lagt upp mitt liv så att det omfattar någon form av fysisk aktivitet varje dag, ridning eller pilates eller cykling eller långpromenad. Plus att jag kör en stunds daglig träning via en app som heter FAT BURNER, vilket jag tycker känns lite förnedrande, ungefär som att det för hundra år sen hette VIKTVÄKTARMENY på McDonalds om man ville byta ut pommes frites mot sallad. Men jag tycker övningarna i FAT BURNER-appen är bra, de är enkla att göra och kräver ingen speciell utrustning och man får lite puls och det är ju nyttigt. Det är ett antal grundövningar i stil med knäböj, utfall, squats, burpees och allt vad det heter, som slumpas fram enligt någon algoritm som är okänd men det avslutas alltid med plankan. Man tränar tre dagar i rad och vilar den fjärde och så kör man detta i 30 dagar under vilken intensiteten ökas. I början tar övningarna kanske 5-6 minuter att göra, och mot slutet av de 30 dagarna så är man kanske uppe i en kvart eller så. Sen kan man ställa in hur länge man ska vila mellan varje övning, jag har 10 sekunder och då hinner man (=jag) i princip hämta andan, kravla sig upp och inta nästa position innan man ska på'at igen. Denna typ av träning passar mig utmärkt. Helst hade jag velat ha en egen Biggest Loser-Micke-eller-Pischa som står och skriker KOM IGEN FÖR HELVETE åt mig. Det finns kanske någon app för det med? Får kolla upp detta. 

Money makes the world go round men min stannade visst till lite

Fick ett sms från banken i fredags att mitt kort hade blivit spärrat och att ett nytt kort plus "mer information" skulle komma med posten inom fem arbetsdagar. Detta har hänt mig en gång tidigare, tror det är någon säkerhetsgrej som banken gör om de har minsta misstanke om att något inte är som det ska. För jag kan väl visserligen tycka att det var orimligt lite pengar kvar på kontot, men det är ju dagen innan lön och det fanns inga transaktioner som jag inte kunde härleda. Det fanns det inte förra gången heller, men det är ju bra att de är om sig och kring sig. 

Har ju sprätt lite pengar omkring mig på senare tid, både ny cykel och ny ridhjälm och sen "råkade" jag även beställa lite blomsterlökar från Holland som visserligen var rätt billiga men det blev istället rätt många. Utöver det så har jag försörjt både man och dotter i vad som känns som evigheters evigheter, det är det inte men några månader i alla fall. Den förste p g a först rätt lång handläggningstid på a-kassan, sedan strul med a-kassan för att det stod fel på arbetsgivarintyget så att de hade räknat all semester och arbetstidsförkortning som frånvaro så att han enligt det intyget inte jobbat heltid, osv. Det ordnade till sig till slut, men sen är ju a-kassan i sig ingen guldgruva. Men nu har han precis fått ett nytt jobb och är på banan igen. Den senare p g a hon började plugga i augusti men får inte pengar från csn förrän efter 12 inrapporterade hp, p g a någon kurs för 100 år sedan som inte var avslutad. En veckas studier motsvarar väl 1,5 hp och hon har klarat alla tentor och inlämningar så det borde väl börja trilla in slantar där med någon gång tycker man ju, men då segar det p g a delkurser som ska vara helt klara innan det rapporteras in. Eller nåt. Börjar känna mig lätt GIRIG och vill ha min lön för mig själv. Fast jag har ju inget kort dårå. Och sen när det nya kommer så måste man logga in på både Netflix och Paypal och Spotify och lägga till nytt och fixa och trixa. Hatet mot denna typ av "arbete" är så ologiskt för det är ju verkligen ingenting som är jobbigt, i alla fall inte fysiskt och inte tar det speciellt lång tid eller är så omständlig heller. Men det verkar finnas en jättelik mental tröskel som måste forceras. Håhåjaja.