Silvervägen

Har läst Silvervägen av Stina Jackson. Det här är handlingen:

 

Sedan tre år tillbringar Lelle de ljusa sommarnätterna med att köra bil. Han kör utmed väg 95 som skär genom landet från Skellefteå i nordvästlig riktning förbi Arvidsjaur, Arjeplog och mynnar vid norska gränsen, den väg som kallas Silvervägen. För tre år sedan försvann hans sjuttonåriga dotter spårlöst och hennes försvinnande gnager sönder Lelle inifrån.

Till den lilla orten Glimmersträsk anländer Meja och hennes mamma. Meja är lika gammal som Lelles dotter var när hon försvann.

Medan höstens mörker närmar sig knyts Lelles och Mejas öden ihop och när ytterligare en ung flicka försvinner blir deras liv för evigt sammantvinnade.

 

 

Började läsa den här boken för ett bra tag sen, men i början var den väldigt lätt att lägga ifrån sig för det var sida upp och sida ner med evighetsbilkörande och cigarettbolmande och hela stämningen var grå och solkig och megadeppig. Fortsatte mest för att jag ville få reda på vad som egentligen hänt med Lina. Men efter kanske halva boken så började det bli rätt spännande och slutet sträckläste jag. Välskrivet och realistiskt, men kanske lite väl omständligt och detaljerat emellanåt. Den här boken får tre myggbett av fem möjliga.

Lojal

Har läst Lojal av Delphine de Vigan. Tänkte att det kunde väl vara kul att läsa något som inte nödvändigtvis är en deckare som utspelar sig i Sverige, USA eller Storbritannien. Den här boken handlar om följande:
 

I ett undanskymt hörn av skolan sitter trettonåriga Théo och hans bästa vän Mathis och skickar en flaska rom mellan sig. 

Deras lärare, Hélène, anar att något inte står rätt till med Théo. I sina försök att rädda honom går hon snart långt utöver vad hennes yrkesroll tillåter. 

Mathis mamma Cécile gör en hårresande upptäckt på sin mans dator och börjar ifrågasätta om hon någonsin verkligen har känt honom. 

Polerade fasader krackelerar samtidigt som berättelsens fyra trådar tvinnas samman allt hårdare. Ett fängslande drama om destruktiva hemligheter och outtalade lojaliteter - som trots det levereras med känslighet och den mjukaste av röster.
 

Lät mycket intressant, tyckte jag som är en sucker för socialrealism. Och franskt, vad spännande, tyckte jag också. Blev tyvärr rätt besviken för berättelsen var riktigt lam, trevade sig liksom fram utan att komma någon vart och precis när man trodde att det skulle börja hända grejer så tog den slut, helt abrupt som om författaren bara rest sig för att gå på toa och sedan blivit kidnappad av rymdvarelser och därför inte kunnat slutföra arbetet. Den här boken får två väldigt små Eiffeltorn av fem möjliga. 

Saker som aldrig verkar hända i Mandelmanns trädgårdar

För ett tag sen (läs: någon gång i höstas) skulle jag flytta en balja med gräsklipp som stått nere vid trädgårdslandet ett tag. Det innebar att det hade regnat i den och även om det är dräneringshål i botten på baljan så var den ändå mycket tyngre än jag hade förväntat mig och jag tappade den på foten. Har nu en blånagel som minne av den händelsen.

Denna veckan skulle jag ju så lite, hade jag tänkt. Påsen med såjord hade frusit fast, men min man lyckades få loss den med en karatespark. Igår var jag på Granngården och funderade på om jag skulle köpa mer såjord. Men så har jag sett ett youtubeklipp med hon Sara Bäck...mo? eller vad hon heter, med Skillnadens Trädgård, där hon sa att allt som man kan så på friland kan man så i vanlig planteringsjord. Det lät ju synnerligen logiskt och det hade jag ju dessutom hemma, så jag struntade i att köpa. Kom hem och tänkte att nu djävlar ska jag sätta igång. Ja, då hade ju såklart även säcken med planteringsjord frusit fast. Men den bände jag loss med en ogräshacka. Självklart var jorden som ett cementblock, PLUS att jag tappade cementblocket på foten när jag skulle bära in det, så nu får jag väl blånagel # 2.
Ställde jordpåsen i duschen och tänkte att där kan den få stå och tina tills nästa dag. Lyfte sedan ut den och ställde den på en tidning medan jag duschade. Sen glömde jag att ställa tillbaks den igen, men tänkte väl att den står ju ändå på en tidning så det är väl lugnt.

Det var det inte, kan jag informera om. Det är helt otroligt vilka mängder vatten en säck planteringsjord kan suga åt sig (när den ligger ute i regnet) som sedan förvandlas till is när det är minusgrader, och som sedan långsamt får återgå till flytande tillstånd igen. Tidningen sög upp så mycket som en tidning förmår, vilket uppenbarligen inte är särskilt mycket. Hade behövt packa in hela säcken i Pampersblöjor för att stå emot den syndaflod som jag plaskade in i när jag gick in i badrummet denna morgon. Tidningen var genomdränkt, badrumsmattan också. Jetekul grej att stå och pyssla med kvart över fyra på morgonen. Kände mest att SÅ HÄR GÅR DET FAN INTE TILL HOS MANDELMANNS.

Igår sådde jag i alla fall sparris i min upptinade såjord. Samt petade ner några tomatfröer. Det är kanske lite tidigt, men jag har SHITLOADS av tomatfröer och tänkte experimentera lite. Förra året satte jag ner tomaterna i tvättstugan när de grott, för där är det svalt och vi har en lampa som funkar okej som växtbelysning. Tvättstugan är min mans territorium, så jag överlät skötseln av dom till honom. Efter ett antal veckor bar han upp de ynkligaste tomatplantor världen någonsin skådat. Det visade sig då att den okej växtbelysningen endast lyste på SATANS citronträd* och mina tomatplantor fick hålla tillgodo med vad som blev över. Så de hade fått stå svalt och mörkt istället för svalt och ljust. Ej rekommenderat någonstans, kan jag väl säga. Så nu ska jag a. tvinga min man att sätta upp en riktig armatur med bättre växtbelysning, b. beträda min mans tvättstugeterritorium** och säkerställa att allt går rätt och riktigt till. 


* Fick det SATANS citronträdet i födelsedagspresent av min svärmor. Hatar att få krukväxter i present för det känns som att man har krav på sig att sköta dom till döddagar och det kan lätt bli så dålig stämning om givaren kommer på besök och ser nåt halvvisset risigt sloka i krukan. Det SATANS citronträdet är jättestort och kostade förmodligen jättemycket, vilket ytterligare ökar pressen på att man inte får misslyckas. Vi har inte nån bra plats för det inomhus, så min man kånkar ut det i växthuset på vårkanten och kånkar ner det i tvättstugan på hösten. Sen tappar det alla sina blad och står där som ett spretigt monument över ett dåligt samvete. Inte en enda citrondjävel har det producerat heller.



** Varje gång jag går ner i tvättstugan i källaren så blir jag irriterad över att det är så stökigt där, vilket beror på att min man inte kan se en tom yta utan att vilja belamra den med sina bra-att-ha-saker, och dom är många. För att slippa höra mina klagosånger så har han tagit på sig ansvaret för att sköta tvätten. Jag tycker väl kanske inte det direkt är win-win, hade faktiskt hellre sett att det var städat och välorganiserat i källaren, men ibland måste man uppenbarligen välja sina strider. Jobbar med tanken att det inte går att ändra en annan människa utan bara sitt eget sätt att förhålla sig till det man stör sig på (fast ibland är det där bara BULLSHIT, men man orkar ju inte tjafsa hur mycket som helst och jag lovar att vi har haft ett antal VÄRLDSKRIG angående ordningen, eller bristen på densamma, i vår källare). Tröstar mig med att det ändå är värt rätt mycket att få tillbaks sin tvätt ren och hopvikt utan att behöva lyfta ett finger. OBS, innan någon brister ut i avundsjuk lovsång: han har aldrig tömt diskmaskinen. 

Somliga borde få tvångslyssna till Televinkens trafikskola tills de dör

Igår när jag körde hem från stallet så var det en sån där situation som dom brukar varna för på trafikradion, nämligen att temperaturen faller och våta vägbanor fryser. Dessutom var det kväll och mörkt och jag framförde mitt fordon så nätt och försiktigt som omständigheterna krävde. Låg kanske i 70 på en 90-väg och hade en (1) bil bakom mig rätt länge och tänkte att vad skönt att folk ändå anpassar hastigheten till rådande omständigheter och inte far fram som blådårar. Var nästan lite upprymd över den tanken medan jag körde flera långa raksträckor där man kan se miltals åt alla håll och kanter och ändå inte blev omkörd, för är det någonstans som folk passar på att gasa och försvinna i fjärran så är det ju där, vet ju jag efter många års körande på denna väg. Så tänkte alltså jag, men uppenbarligen inte föraren av den andra bilen. För när vi en stund senare kom in i ett skogsparti där det är kurvígt, heldragna linjer, skymd sikt samt skyltat "Viltolycksdrabbad vägsträcka", DÅ valde min såkallade medtrafikant att trampa gasen i botten och köra om.

VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ FOLK?

Vinterhelvete

Ja, jag vet att det är mycket mer vinter i resten av landet, men ändå: blev så himla deppig när jag vaknade igår och det hade dråsat ner en decimeter tung blötsnö under natten. Men det är ju bara att gilla läget. Masade mig ut med hundarna i skogen ett par timmar. I skogen var det ändå okej, men sen gick jag på en liten väg som går mellan öppna åkrar och där blir det alltid snödrev. Så plötsligt fick jag pulsa med snö upp till knäna, vilket gjorde att humöret sjönk till minus. Kom hem och var rätt trött och lite hungrig och utöver det dyngsur av svett och smältande snö. Tog in och torkade av alla hundar och gick sedan ut och skottade i 45 minuter eftersom min man har tennisarmbåge och inte får/kan anstränga sig. Sen var jag väldigt trött, väldigt hungrig och väldigt irriterad, men det gick över när jag hade ätit mackor med stekt ägg till lunch. Seriöst, jag hade ALDRIG klarat nån sån här GI/LCHF-diet, eller det hade jag väl om jag verkligen hade varit tvungen, men tänk att aldrig mer få ta en macka? Vilket outsägligt trist och innehållslöst liv.

Jaha, sen slöade jag mest resten av dagen. Såg på handboll såklart. Danmark vann ett välförtjänst guld mot Norge, men vilken tråkig match. Den var ju inte ens spännande mer än kanske de första tio minuterna och i andra halvlek kändes det som att Norge hade gett upp. Trist. Annat var det med bronsmatchen mellan Tyskland och Frankrike där det var absolut jämnt i sextio minuter och avgjordes med att Nikola Karabatic dunkade in 25-24 när klockan stod på 59.59. Det är handboll när den är som bäst.

Skulle egentligen ha börjat med försådden, men orkade tydligen bara pulsa ut i uthuset och hämta in mina sålådor. Skyller även detta på snön och så detta: Påsen med såjord hade frusit fast mot underlaget, jag kunde inte rubba den men min man hade skor med stålhättor och fick loss den med en karatespark. Sen var såklart innehållet en isklump och fick stå och tina på ett element och sen hade jag lite tappat stinget. Ska ta tag i det nu i veckan istället. Ska även testa vintersådd av kål och purjolök, hela Facebook är fullt av bilder på snöiga byttor som står i växthus och vittnar om att det trots allt är en vår i annalkande. Tyvärr är mitt växthus just nu fullt av virke som ska bli kaninburar till den där annalkande våren. Jag älskar att bo där vi bor, men ibland önskar jag att vårt hus hade varit en gammal bondgård med tusen lador och uthus där man hade kunnat förvara saker, men jag får väl istället se till att det börjar byggas. Dock är det ju lite trist att stå ute i snö och minusgrader, så den där annalkande våren kan ju få ta och raska på lite. Dock: på fredag är det FEBRUARI. Februari är årets kortaste månad, det går fort och sen är det mars. Mars = VÅR. 

Till stallet istället, v4, pt2

I fredags var jag för en gångs skull INTE på drop in-ridning eftersom jag skulle rida igen en missad lektion. Den har jag visserligen inte missat än eftersom den ligger i framtiden, men det gick bra ändå. Förr kunde man ta igen en missad lektion i vilken grupp som helst där det fanns plats, men nu kör man istället ett uppsamlingsheat med självständig ridning en gång per månad. Förra gången jag red igen var vi bara fyra stycken och det gick jättebra. Nu var vi sju, och det hade förmodligen också gått jättebra om inte en av dom var en sån där person som tror att ridhuset är till för henne allena och som aldrig lyfter blicken och ser var någon annan befinner sig. Hon red i min förra grupp på torsdagarna, och det var likadant då. Nu säger jag inte att jag aldrig rider i vägen för någon annan, för det hände så sent som för ett par veckor sen. MEN MAN BER VÄL OM URSÄKT DÅ? Den här personen fnittrar istället gällt och verkar tycka att det här är ett naturligt inslag i verksamheten. GAH. Blir så trött.

Men bortsett från det irritationsmomentet så gick det bra. Pojken är ju en irish cob och för er som inte vet hur en sådan ser ut så har jag snott en bild från Wikipedia:

Irish cob

Vad jag ville visa med den här bilden är att denna ras alltså är utrustad med ett hovskägg som inte är av denna världen, och Pojken är inget undantag. Eller var, för nu har han minsann fått raka benen. Jag tycker att det är jättefint och charmigt med mycket hovskägg, men helt seriöst är det ett helvete att hålla rent. Och det fastnar både kvistar och kardborrar och allt möjligt i det, PLUS att åtminstone Pojken snubblar på sitt. Så nu åkte det. Och fan vet om det inte gjorde skillnad? Tyckte åtminstone att det kändes som att han lyfte benen lite bättre, men det kan ju vara en slump också.
Lektionen gick i alla fall bra. Jobbade med övergångar och volter och han lyssnade riktigt fint. Lite tjafs med bettet fortfarande, men inte lika mycket som förra lektionen. Galoppfattningarna blev fina och även om ett avbrott till trav aldrig är långt borta så går det framåt. Nu har han dessutom börjat få lite kondition och orkar galoppera mer än ett varv på volten utan att dö av ansträngning.

Denna vecka blir det bara ett ridpass för vi har teori med vanliga ridgruppen. Typiskt att det var den här veckan och inte nästa när jag missar ridningen p g a jobbresa.

HURRA, Sverige-Kroatien 34-28

Kände mig rätt så avslappnad inför kvällens match, Sveriges sista i detta VM. Känns väl lite som att det kvittar om man kommer på femte eller sjätte plats. Men Sverige spelade SVINBRA och ledde stadigt hela matchen igenom, ofta med sådär 4-5 mål. Vilket egentligen inte behöver betyda någonting i handboll (kommer ALDRIG att glömma den matchen när Sverige ledde med 10 mål mot Polen och ändå förlorade den matchen), men det kändes väldigt stabilt. Kul match också. 

Ser nu fram mot morgonens final mellan Danmark och Norge, tror det kan bli en rysare. 

Felsteg

Har läst Felsteg av Maria Adolfsson (ja, ytterligare ett 14-dagarslån som trängde sig förbi Stephen King). Den handlar om det här:

Det är morgonen efter oistra, den stora ostronfesten i Doggerland. En kvinna vaknar bakfull på ett hotellrum, i sällskap med fel man. En annan kvinna hittas brutalt ihjälslagen i sitt kök. Kriminalinspektör Karen Eiken Hornby får i uppdrag att leda mordutredningen, som inte underlättas av att hennes arrogante chef varit gift med offret.Kanske började allt redan i det märkliga kollektivet på sjuttiotalet. Kanske med ett telefonsamtal i våras. Kanske finns sanningen i byskvallret på puben Haren och Kråkan.Karen inser att hon måste hitta ett alibi åt en av de misstänkta för att själv slippa skylta med sina misstag. Samtidigt växer en vänskap fram mellan henne och offrets dotter.Karen Eiken Hornby har återvänt till Doggerland för att glömma sitt förflutna med hjälp av arbete, alkohol och män hon inte tycker om. Nu tvingas hon navigera mellan egna och andras felsteg. Doggerland är en ögrupp i Nordsjön mellan Storbritannien och Skandinavien. Landet är en kvarvarande del av den landmassa som tidigare förenade de brittiska öarna och den europeiska kontinenten. Idag består Doggerland av huvudöarna Heimö, Noorö och Frisel. Kulturen präglas av en blandning mellan det skandinaviska och det brittiska.

Jag tyckte den här boken var helt okej. Eller mer än så faktiskt. Lite kul att bara helt fräckt hitta på att ett landområde från istiden helt enkelt fortfarande existerar, tycker Doggerland införlivar sig förvånansvärt väl i både berättelsen, omvärlden och samtiden. Tycker också polisarbetet känns realistiskt, att det står och stampar rätt mycket och att allting visst inte får sin förklaring i sista kapitlet. Det jag inte gillade var det här att det tydligen inte kan finnas EN ENDA POLIS som inte har ett mörkt och traumatiskt förflutet som hen bearbetar genom att arbeta och dricka för mycket. Den karaktären känns ju lite väl gjord. Sen var kanske berättelsen också lite väl utdragen, boken är över 400 sidor lång och det är inget halsbrytande tempo om man säger så. Men jag kom ändå på mig själv med att gå och fundera på intrigen och hur det skulle gå, så helt fel ute är den inte. Den här boken får fyra ostron av fem möjliga.

I fablernas värld

Annika vill ha en uppdatering om djuren och jag är väl inte den som är den (finns det någon som har träffat en person som verkligen ÄR den som är den?) utan här kommer en liten rapport:

VAKTLARNA:
Det finns tyvärr inte mycket att säga om dom, för ska jag vara ärlig så är de hopplöst opersonliga och sitter mest och kurar under grenar. Inte ett ägg har de producerat på evigheter heller, men det hör ju till årstiden så det är ju som det är. Men söta är de. När vi köpte dom så var ett par "lite äldre" (oklart hur mycket äldre, men vaktlar blir inte så gamla) och nu i höstas så dog de, som vaktlar tydligen gör, knall och fall utan att informera om det innan, däribland den finaste hönan Honung. Flocken består nu av tuppen Johnny, hönorna Snövit och Svartprick plus tre anonyma hönor som är helt omöjliga att skilja åt. Till våren föreställer jag mig att vi ska bygga en voljär, mest för att buren de bor i nu hade varit perfekt att ha som kaninbur (till kaniner som vi alltså ännu inte har men planerar att skaffa. STAY TUNED for that) och då blir de kanske lite roligare att titta på, vad vet jag?

HÖNSEN:
Åh, mina tjejer! Höns är minsann husdjur som heter duga. Kan stå och titta på dom hur länge som helst utan att tröttna. Just nu är det lite synd om dom för marken är frusen och då kan man inte sprätta och picka och hitta smaskiga saker dagarna i ända, men de är ändå ute och strosar i hönsgården. Går ut när luckan öppnas på morgnarna, går in och sätter sig på sittpinnarna när de tycker det är kväll. Just nu ruggar de och ingen har lagt ett ägg på evigheter utom klippan Mette-Marit, som troget levererar ett ägg kanske varannan eller var tredje dag. Tror dock att Jeanette är lite på gång att börja värpa igen snart om hon inte redan har gjort det, för hennes kam och slör börjar bli rödare (de bleknar under ruggningen). Häromdagen när jag kom hem från jobbet låg det nämligen ett ägg som fortfarande var lite ljummet (d v s värpt på eftermiddagen) i det vänstra redet, och Mette-Marit lägger alltid sitt ägg på förmiddagen och i det högra redet. Men hon kan ju ha känt för lite omväxling också, sånt vet man ju aldrig.

REMUS:
Remus har, sedan gubbhunden Boris gick till de sälla jaktmarkerna, tagit rollen som flockens patriark. Som med allting han gör tar han det på mycket stort allvar. Hade han varit människa tror jag att han hade varit helt humorlös. Som hund kan han dock nedlåta sig att leka med Tage ibland, givet att Tage följer kung Remus' oskrivna lagar. Annars blir det däng. Han kan också, trots att han fyllt 9 år, få för sig att jaga sin svans. Sen ser han mäkta förnärmad ut när man skrattar åt honom.

HILDING:
Hilding är ju numera sjukpensionär efter att han för snart ett år sen fick se döden i vitögat i form av trombocytopeni. Det är lite jobbigt att tänka på. Först trodde vi inte han skulle överleva, men det gjorde han efter riktigt tuffa behandlingar med cellgifter och massor av kortison. Kortisondosen trappades successivt ner, allt gick bra men i somras sjönk plötsligt trombocyterna igen, inte så mycket som när han var riktigt dålig men tillräckligt för att vi skulle bli tvungna att börja fundera på det där jobbiga: är det rätt att utsätta ett djur för så tuffa behandlingar när prognosen är så oviss, osv. Så deppigt. Men den gången räckte det med kortison för att immunförsvaret skulle ta sig samman och sluta bryta ner trombocyterna. Nu står han på en låg kortisondos och får kanske så göra resten av sitt liv. Utöver det har han ett blåsljud på hjärtat. Han är dock inte märkbart påverkad av varken det ena eller det andra, utan är alltid glad och pigg och med på allt. Den enda skillnaden är att han har fått tunnare päls och lite känsligare mage. Förr kunde han sätta i sig vad som helst utan att det hände någonting. Det funkar inte längre, kan jag ju säga efter att ha sanerat x antal golv från hunddiarré. Tyvärr fattar han inte detta själv utan sätter fortfarande i sig vad som helst. Konsekvensanalys är inte hans starka sida.
När vi skaffade Tage var Hilding först överförtjust men lite väl buffligt hårdhänt i sin kärlek, så Tage tyckte Hilding var lite läskig. Det gick fort över, men eftersom vi motat bort Hilding från Tage ett antal gånger så var han i början väldigt avvaktande. Det är han inte längre, utan de har oftast väldigt roligt tillsammans. Hildings öron är dock som bussbiljetter, helt stämplade av valptänder. Eftersom han är Världens Snällaste Hund™.

TAGE:
Börjar mer och mer misstänka att Tage, snart 8 månader, är född i helvetet. Haha, skojar bara. Men det känns som att han har energi för ungefär tjugo normala hundar. På jobbet går det jättebra. Han ligger på mitt rum och sover hela dagarna (och det är ju förvisso tur) och bryr sig inte ett smack om ifall jag är där eller går på möte eller lunch. Men när vi kommer hem har han ju då legat och liksom laddat upp sig hela dagen och är då som en liten otäck duracellkanin på speed. Efter att ha jobbat i 8 timmar är jag väl mer som en kanin med batterier från Ica Basic, så där kan det bli lite jobbigt ibland.
Han är helt rumsren nu, men kan fortfarande få för sig att gnaga sönder saker så man får se upp med skor och sånt. Tror han har någon studsboll i sitt DNA, för helvete vad han kan hoppa. Det blir inga problem att klara hinderhöjden i brukslydnaden i alla fall. Misstänker också att han skulle kunna bli en fantastisk agilityhund, för han är snabb som jag vet inte vad. Tyvärr är mina skills som agilityhandler starkt begränsade, så vi får väl se hur det blir med den saken.
Tage är väldigt förtjust i människor och vill gärna fram och hälsa på allt och alla. Han har börjat bli lite vaktigare sådär så att han säger ifrån om något inte är som det ska. Tyvärr har han utvecklat en synnerligen stor jaktlust så det där med att ha honom lös i skog och mark är numera bara att glömma. Tack för det, hälsar x antal harar, rådjur, dovhjortar och katter. Han jagar dock inte som taxarna, med drevskall och siktet inställt på att DÖDA, utan verkar mer bara vara allmänt nyfiken. Kom dock på honom med att springa omkring och leka med en stendöd gulsparv ute i trädgården igår, så jag ska kanske låta detta vara osagt, och det kvittar ju när han ändå drar som en avlöning.

Ja, det var väl allt från Fablernas Värld just nu. STAY TUNED för uppdateringar.

ÅH NEJ, Sverige-Danmark 26-30 och GAME OVER

Alltså så himla deppigt. Sverige storspelade i första halvlek, det var oavgjort i halvtid, ett par gånger ledde man med de där tre målen som krävdes för att gå vidare till semifinal. Men det är så små marginaler i handboll och den här gången var det rutinerade danska laget strået vassare. BLÄ. Känner mig som Sveriges sämsta förlorare just nu och vet nu inte vem jag ska heja på i fortsättningen. Inte Danmark och inte Norge i alla fall. BUUUU. För att citera den danska publiken så fort Sverige nuddade bollen. När de inte skrålade självbelåtna segersånger. DANSKJÄVLAR.

 

PS: Det är såklart inte "game over" på rikrigt utan nu blir det match om femte och sjätte plats. Mot Kroatien av alla länder.

 

PS2: Sverige kan alltså som sämst hamna på sjätte plats av alla länder i hela världen. Det är ju ändå inte så tokigt.

In bloom

I morse när jag gick från parkeringen till jobbet så hittade jag en lök. Alltså en blomsterlök med någon centimeter grön blast som låg helt övergiven på den asfalterade gården, långt från ära, redlighet och framför allt rabatter. Antar att det är en fågel som har tappat den, för jag traskade fram mellan två byggnader så långt från allmänna vägar att inte ens en världsmästare i spjutkastning skulle kunna kasta någonting så långt. Också mycket oklart varför en världsmästare i spjutkastning skulle smyga omkring på ett industriområde och kasta blomsterlökar omkring sig på nätterna.
Tyckte i alla fall synd om lökstackaren och tog den med mig in och, i avsaknad av kruka, planterade den i en plastburk som jag nu har placerat i mitt fönster. Är nu sjukt nyfiken på vad det är för slags blomma. Lökens storlek var någonstans mitt emellan krokus och tulpan. Den som lever, och om löken överlever, får väl se.

Till stallet istället, v4, pt1

Igår var vi hör och häpna bara 7 stycken på ridningen. Alla brukar ju dyka upp mangrant, så igår kändes det ju nästan som manfall (kände mig tydligen tvungen att försöka få in både mangrant och manfall i en och samma mening, det gick väl sådär). Behöver väl inte skriva att jag hade Pojken, för det är väl mer eller mindre standard nu. Det gick rätt bra, fast han är fortfarande lite tjafsig med bettet och vill kasta med huvudet och sådär, fastän jag försöker rida med fjäderlätt fast ändå stadig hand. Nu har han ju fått tänderna kollade och det var inget fel på dom, så jag tänker lite att det är hans nya grej för att slippa undan arbete, för det försöker han ju göra med jämna mellanrum. Igår kändes han dock jättepigg. Vi red en övning som egentligen mest gick ut på att vi fick kritik för våra sitsar. Sitsträning är ju alltid välkommet och nyttigt ("bara SKÄLL på mig", sa jag till Karin efteråt, för säger ingen till mig så tror jag att jag sitter jättebra och sen ser man plötsligt nån amorf djävla Barbamamma i spegeln och undrar hur det gick till), men det är ju inte så mycket att berätta om.  Pojken kändes fin i alla fall, galoppfattningarna blev bra, även dom från skritt! Undrar om jag ska våga anmäla mig till en dressyrkurs i början av mars? Det var någon happening under jullovet, men jag tyckte det kändes lite bortkastat med en häst som inte ens kan galoppera på en volt. Fast det går åtminstone rätt bra nu, men om det inte är någon häst framför som han så att säga kan ta rygg på så märker man att han hellre vill gå rakt fram. Hittills har jag dock lyckats parera och hoppas att de där förnedrande utbrytningarna hör till det förgångna (dvs typ höstterminen 2018).

ÅH NEJ, Sverige-Norge 30-33

Alltså MEGADEPP! Är nästan glad att jag bara hann se första halvleken innan jag var tvungen att åka till stallet, för det här var ju inte alls vad jag ville se. Hörde radiointervjuer med Palicka, som var ödmjuk och självkritisk, och Ekberg som ändå var optimistisk inför vad som komma skall. Fast han är väl mediatränad, tänker jag. Jag (som inte är mediatränad) hade väl stått och svurit så Guds änglar gräto tårar.

Jaha, nu blir det alltsä inte bara måstematch mot Danmark på deras hemmaplan på onsdag, utan en måstematch där Sverige dessutom måste vinna med minst tre mål för att gå vidare. Om inte Egypten slår Danmark ikväll, men i skrivande stund står det 24-19 till Danmark med sex minuter kvar att spela, så den chansen är ju minimal. DANSKJÄVLAR. Som Ernst-Hugo skulle ha vrålat. Aja, det är bara att bita ihop, hålla tummarna och hoppas på ett djävla mirakel. Det har ju hänt förr, det är ju trots allt handboll vi talar om.

Skadeglädjen är den enda sanna glädjen

Igår hade Sverige spelledigt i handbollen, men det är ju alltid kul att se bra handboll så jag bänkade mig framför matchen Brasilien-Kroatien utan något större hopp för det känns ju som att Kroatien vinner jämt Och så gjorde de inte det! Utan fick spö av Brasilien. Ops, liksom. Det har väl aldrig hänt förr? Men de tog ledningen och ledde sedan hela matchen även om de rutiga knaprade ikapp och ett tag var det till och med oavgjort. Men det räckte ändå inte. Kroaterna var bistra. Brasilianarna jublade och dansade nästan samba. Själv satt jag i soffan och göttade mig nästan lika mycket som om det var Sverige som hade vunnit, för Kroatien förtjänar inget annat än förlust om ni frågar mig.

Nu gäller det att fokusera på Sveriges match mot Norge ikväll. Såg första halvlek av matchen Norge-Egypten igår och norrmännen såg otäckt bra ut. Hoppas de tröttade ut sig ordentligt, men det är väl att hoppas för mycket. Missar slutet av matchen p g a ridning, men jag får väl tro att Sverige kanske kan spela ändå, utan att jag sitter i soffan och biter på naglarna?

Familjen i huset bredvid

Har läst Familjen i huset bredvid av Sally Hepworth (Stephen King får ursäkta. för att vara favorit så ser det ut som att han ständigt verkar bli nedpetad på priolistan till förmån för bibliotekets 14-dagarslån, men faktum är att Outsidern är så spännande att jag just nu vill ransonera den så den inte tar slut för fort).

Boken, den jag just läst ut alltså, handlar om detta:

Den lilla gatan Pleasant Court lever upp till sitt namn. Alla känner sina grannar, och barnen leker med varandra ute. Men Isabelle Heatherington passar inte in i bilden av familjeparadiset. Som den enda ensamstående och barnlösa kvinnan fångar hon snart uppmärksamheten hos tre mammor, som bestämmer sig för att lära känna nykomlingen.

Men Ange, Fran och Essie har också sina egna hemligheter att bevaka. Som anledningen till att Ange måste kontrollera varenda aspekt av sitt liv. Eller varför Fran inte låter sin snälla, stillsamma make gå nära deras bebis. Eller varför Essie för tre år sedan tog med sin dotter till lekparken och återvände hem utan henne.

När deras besatthet av den nya grannen växer börjar hemligheterna sippra ut, och de kommer snart att upptäcka att när man granskar något alltför noga, ser man saker man kanske inte ville se …

Den här boken är enligt omslagstexten också "perfekt för alla som älskar Liane Moriartys böcker" och det gör ju jag. Tycker dock nästan att det känns som att Sally Hepworth härmar Liane Moriarty lite väl mycket. Språk, dialog, karaktärer, miljöbeskrivningar, allt skulle kunna vara hämtat ur en av Moriartys böcker, vilket irriterade mig lite. Sen tyckte jag inte att karaktärerna blev riktigt etablerade så jag hade svårt att hålla reda på vem som var vem och vems man och vilka barn som hörde till vilken kvinna långt in i berättelsen. Själva upplösningen var väl okej, men kändes lite väl tillrättalagd. Den här boken får tre värmeböljor av fem möjliga.

HURRA, Sverige-Tunisien 35-23

Jamen vad skönt att det för en gångs skull inte blev en match där man var tvungen att sitta SOM PÅ NÅLAR. Efter en liiite svajig inledning drog Sverige ifrån och lade sig på ett, även med handbollsmått mätt, betryggande avstånd så att det bara var att luta sig tillbaka och N-J--U-T-A.
Nervöst dock inför måndagens match mot Norge! Vinner dom är det klart för semi, förlorar dom så blir det måstematch mot Danmark på onsdag. Måstematch mot Danmark = ej optimalt. Måstematch mot Danmark på deras hemmaplan = NERVSAMMANBROTT.

HURRA, Sverige-Ungern 33-30

Jamenalltså PUUUH! Mina nerver! Klarar inte denna spänning som jag har genomlidit under kvällens match som var absolut jämn och det gick inte att andas ut förrän det var kanske en halv minut kvar. Men jiiisus vad de blågula krigade och kämpade, så de var så sjukt värda den här segern.

Och så skada på Gottfridsson! Illa illa. Måste nog sitta uppe en stund till och a. lugna nerverna, b. höra hur illa det är.

See you later alligator, fast lite suddigt

Var hos optikern igår och kollade synen. Skaffade ju progressiva glasögon för något år sen och med dom får jag verkligen supersyn på både långt och nära håll, men jag tycker det är väldigt praktiskt att använda linser så det gör jag dagligen*. Och då ser jag mycket sämre på både långt men framför allt på nära håll. Skum känsla för mig som från början är närsynt, men det är ju tydligen livets gång för många i min ålder. Det är ju dock rätt trist att behöva hålla på och flytta vad-det-nu-är-för-något-smått-man-ska-titta-på och liksom försöka ställa in det optimala avståndet och sen ser man ändå knappt någonting. Också rätt trist att sitta i soffan och läsa något och sen titta upp för att kolla vad som händer på tv:n och då få sitta och kisa en god stund för att liksom få in rätt skärpa, och inte blir det hundra av det heller. Så ett besök hos optikern var väl inte fel, tänkte jag, fast jag VET att det finns begränsningar för hur mycket ålderssynthet man kan korrigera med linser. Men man hoppas ju alltid. Blev undersökt av en ungdom som var megastressad. För nästan varje "är det bättre eller sämre så här"? fick jag be henne växla tillbaks till föregående bild eftersom jag bara fick se den i en sekund eller så innan hon bytte. Sen kom hon fram till att jag skulle ha lite svagare linser så kommer jag att se bättre på nära håll men skillnaden på långt håll blir inte så stor. Ska testa detta nu i en vecka och sedan höra av mig igen. Blir det inte bättre "finns det ingenting mer att göra" enligt optiker-ungdomen, utan då väntar glasögonormens bistra öde. Känns som att det här är en ÖDESVECKA där både ens tänder och syn står och väger mellan att vara funktionella eller bortom all räddning. Det är roligt nästan jämt.




* Sen tar jag ut linserna och använder mina "proggare" (som optikern som provade ut dom sa) på kvällen och får då SUPERHJÄLTESYN.  Vill jag inte ha det jämt då, undrar ni kanske, men nja, svarar jag då. Än så länge vinner linsernas smidighet.

HURRA, Sverige-Qatar 23-22

Jaha, här sitter man med kaninpuls och kan äntligen andas ut efter en match som alla s k experter har sagt inte ska vara nåt att oroa sig över, men faktum är att det var ytterst nära att Sverige åkte på sin första förlust och det mot ett himla köpelag. Vilken rysare det blev där Sverige låg under, knaprade sig ikapp, ledde med fyra när det bara var några minuter kvar och sen levererade någon form av världsrekord i tekniska fel så att det blev extremt och väldigt onödigt spännande in i slutsekunderna. Som väl var gjorde Palicka ytterligare en kanonmatch och fick till en superräddning i Qatars sista anfall. PUH. Nu blir det ny rysare imorgon mot Ungern. Aldrig en lugn stund under ett handbollsmästerskap.

Och nu blire gnäll (igen)

Idag var det dags för återbesök hos tandläkaren för att fixa till Kanal 4 en gång för alla. Var ju där innan jul och rotfyllde helvetet, men det är ju synd att säga att det blev bra för det blev det alltså inte. I bästa fall skulle man kunna säga att det inte blev någon direkt skillnad och att Kanal 4 fortfarande var i allra högsta grad alive and kicking. Fast det har den ju varit i flera år utan att jag har känt något annat än ett - relativt sett - rätt så milt obehag. Tillfixningen innan jul gjorde dock att det blev en stor glipa mellan Tanden och dess granne, så att vad jag än har tuggat på har fastnat långt därinne mellan den innersta och näst innersta tanden. Och mellanrummet har varit exakt så trångt att det inte har funkat med tandtråd, för då har bara det-som-fastnat tryckts ännu högre upp. Skaffade en sån där mellanrumsborste och ja, den går ju att peta in från sidan men är så klen att den böjs så fort det blir lite motstånd och det blir det om det till exempel sitter en rejäl knäckebrödssmula inkilad där, kan jag berätta. Och jag kan säga så här: att försöka tvinga in en slak borste mellan två tänder längst in i munnen kräver ett antal fingrar som definitivt inte får plats och då har jag ändå inga dasslock till nävar.  Testat tandpetare, återigen, för tjockt. En speciell sorts post it-lapp som man viker tre gånger funkar däremot ibland om man får den i rätt vinkel på första försöket, men så är det ju det där med att vara inne och rota med alla sina tio fingrar i munnen, DOM FÅR INTE PLATS. Så det var nästan så att jag såg fram mot dagens besök. Tänkte att jag kan leva med att ha typ fantomkänningar i Kanal 4, men det är ju för djävla störigt att nästan behöva lägga en halvtidstjänst på att peta ut matrester mellan tänderna.

Hann beklaga mig över detta samt att det inte blivit någon förbättring angående Kanal 4 OCH hinta om att jag nog behövde lite bedövning, och tur var väl det, för när man väl ligger där med käkarna uppspärrade till bristningsgränsen, munhålan fylld av diverse instrument och så nån djävla gummiduk spänd över halva ansiktet så är det inte direkt läge för kommunikation. Fick alltså borra upp kanalhelvetet och få den rensad IGEN, den här gången "betydligt vidare och djupare" (detaljer jag inte vill känna till) och går det som de andra gångerna så har jag nu att se fram emot upp till 48 timmars helvetisk smärta som är "helt normal" innan det vänder och blir bättre. "Nu kan vi bara vänta och se", sa tandläkaren med domedagsstämma och när jag äntligen blivit befriad från allt skräp i munnen så frågade jag vad som skulle hända om det INTE blev bättre. "Då får man ta bort den", blev svaret. Det är jag ju inte jättesugen på, speciellt inte när jag nu har plöjt ner tusentals bistra kronor i de här djävla rotkanalerna, så HÅLL TUMMARNA FÖR BÖVELEN.

Tror åtminstone att mellanrummet mellan tänderna har minskat något, så att jag kanske - efter 48 plågsamma timmar när Dom kallar oss mods-Stoffes överdosheroin hade varit frestande att skjuta i sig - åtminstone kan få äta mitt knäckebröd i mitt anletes svett utan att behöva tillbringa en halvtimma med fingrarna i munnen efteråt. HOPPAS! Om inte har jag en ny tid inbokad om tre veckor att se fram emot. Livet, va?  

Till stallet istället, v3

Den här veckan blir det bara ett ridpass, det är ingen drop in-ridning på fredag för då kommer hästtandläkaren (ja, jag vet att det inte finns något som heter så men det var så det stod på stallets Facebook) till stallet. Men igår hade vi vår första lektion med fantastiska KARIN. Hon i sin tur sa att hon tyckte det var smickrande att få ha vår grupp eftersom den tydligen ses lite som one of a kind p g a att den har funnits och varit mer eller mindre intakt i evigheter. Eftersom jag själv inte har varit med i denna grupp i mer än ett år så har det ju ingenting med mig att göra, men jag är svinglad för att jag hamnat i just den här gruppen, inte bara för att alla är så himla trevliga och roliga och hjälpsamma (och duktiga) utan också för att jag ju nu förstått att i den här gruppen slutar man inte. Punkt. Tänker heller aldrig sluta i den här gruppen. Punkt. Hade jag vetat detta så hade jag väl köpt en trisslott den dagen jag blev erbjuden en plats i denna grupp.

Men till gårdagens lektion. Skrev ju häromdagen att det är så stor skillnad på att rida Pojken när man är 10 stycken jämfört med när man är färre. Men igår hade vi eventuellt någon form av genombrott ifråga om galopparbetet. I vanliga fall galopperar vi tills han kommer ikapp framförvarande häst och sen blir det slängtrav. Och är man 10 stycken som galopperar på volter så är man 5 stycken på en 20-metersvolt vilket gör att man inte har jättemycket utrymme. Men igår gick det plötsligt att galoppera varv efter varv i riktigt fin bärig galopp tillsammans med fyra andra på en 20-metersvolt utan avbrott. I alla fall i vänster varv, i höger varv gick det inte lika bra, men det är ju också hans svåra varv så det kan jag väl ha lite överseende med. JÄÄÄÄ, kände jag om detta. I övrigt hade Pojken en sån där dag då han var lite tjafsig med sin mun och höll på med att nicka och krypa bakom hand och sånt där. Fan vet om han inte hade tungan över bettet också, för det kändes stumt och konstigt emellanåt, men emellanåt också rätt okej, så jag känner mig överlag NÖJD. Fantastiska KARIN frågade också hur vi ville göra med hästbyten och då var jag ju snabb och svarade att jag absolut inte ville byta, någonsin, och det var fine med henne och resten av gruppen så nu är det Pojken och jag resten av den här terminen. YAY PÅ DEN dårå.

HURRA, Sverige-Angola 37-19

Hade lite FLYT idag för matchen började inte 19.30 som jag trodde, utan 20.30 och flytet bestod i att några i ridgruppen som  hade kommit lite tidigare redan hade packat alla höpåsar så att det gick snabbt att kvällsfodra. Kunde därför höra halva första halvlek på radio när jag körde hem, duscha i pausen och sedan bara sitta och njuta när Sverige gjorde mos av Angola. Det kom väl inte som jordens chock, men första halvlek var ändå lite jämnare. Andra halvlek tyckte man nästan lite synd om Angola. Tyckte ännu mer synd om dom igår när de mötte Ungern och en angolansk spelare fick tröjan söndersliten och inte hade någon att byta med. Så han fick sitta på bänken för man får inte spela med trasiga kläder. Idag drog han på sig tre utvisningar och fick därmed rött kort. Och så megaförlust på det. Aja, kan ju kosta på mig lite medlidande när Sverige har vunnit tre matcher på raken. Mycket nöjd så här långt i detta VM.  Nu återstår två rysare mot Quatar och Ungern, som troligen går vidare till huvudrundan. Sverige är ju visserligen redan klara för huvudrundan, men man tar ju bara med sig poängen från de lag som också går vidare så det går ju inte att slappna av en sekund. Som vanligt i handboll med andra ord.

Till stallet istället v 2 pt2

I fredags var vi bara 3 stycken på drop in-ridningen och det måste jag säga är en enorm skillnad att rida Pojken då jämfört med när vi är 10 som vi (oftast) är på måndagar. Framför allt galopparbetet funkar mycket bättre och sen känns det som att allting liksom lossnar för honom efter en rejäl galopp. I fredags red vi en övning med åttvolter och serpentiner som verkligen var nyttig och mot slutet riktigt kände jag hur han började trampa under sig och arbeta med ryggen. Skithäftigt. Kändes som att Jan Brink nog ringer och ber om hjälp vilken dag som helst nu? Hoppas han ringer på en fredag dårå.

HURRA, Sverige-Argentina 31-16

Ja, vad säger man om detta? Efter en lite trevande inledning där det stod 6-6 någonstans i mitten av första halvlek så tog sig Sverige i kragen och levererade framför allt ett försvars- och målvaktsspel som gjorde att man till slut nästan tyckte synd om det argentinska laget för det var inte mycket som lyckades för dom. GÖTT (så mycket synd tyckte jag alltså om dom). 

Nu får jag hålla tummarna i morgondagens match mot Angola (men det ska väl ändå gå vägen...?) som jag missar p g a ridning.

Francesca

Har läst Francesca av Lina Bengtsdotter, och nu undrar ni förstås om jag har gett upp Stephen King och det har jag SJÄLVKLART inte gjort, parallell-läser i princip alltid 2-3 böcker och tycker att den, Outsidern alltså, är så spännande att den liksom måste ransoneras lite. Plus att Francesca var ett fjortondagarslån från bibblan som måste prioriteras. Har tidigare läst Annabelle och det här är en fristående (tror jag? men man har nog mer ut av Francesca om man har läst Annabelle) fortsättning. Handlingen är den här:

Kriminalinspektör Charlie Lager är mitt uppe i en komplicerad utredning i Stockholm när hon får höra talas om tonårsflickan Francesca som för snart trettio år sedan försvann från trakten där hon själv växte upp. Något i det gamla olösta fallet påverkar Charlie och snart plågas hon också av märkliga drömmar om sin mamma Betty och diffusa minnen från uppväxten. Vad betyder drömmarna? Finns det en koppling mellan dem och Francesca?
När vännen Susanne ber om hjälp för att reda upp sitt liv bestämmer sig Charlie för att resa tillbaka till Gullspång. Med sig bär hon mardrömmarna från barndomen och de obesvarade frågorna kring Francescas försvinnande. Men hon upptäcker snart att inte alla i bygden uppskattar att hon börjar gräva i fallet.


Jag tycker ungefär om den här som om den förra. Stör mig lite på schablonen Charlie (boken startar till exempel med att Charlie av sin chef tvingats gå i terapi, vilket hon naturligtvis motsätter sig kraftigt, har vi hört den förut ELLÖR?), men på det hela taget är det en rätt spännande och välskriven historia. Jag ger den fyra barndomsminnen av fem möjliga.

HURRA, Sverige-Egypten 27-24

Jamen nu är det som vanligt så här års dags för herrhandbollsmästerskap. I år är det VM i Danmark och ja, man borde ju ha varit där kände jag när 5000 svenska supportrar sjöng nationalsången à capella i Sveriges premiärmatch mot Egypten. Som av diverse experter hade förhandstippats som a walk in the park för Sverige och sånt blir man ju alltid nervös av att höra för Egypten är verkligen inget dåligt lag. Och naturligtvis blev det sådär onödigt spännande så att man fick sitta som på nålar in i slutminuten innan Jim Gottfridsson kunde säkra segern med en minut kvar att spela. Men tack och lov gick det ju vägen ändå. PUUUH!

Lösenkod, LÖSENORD FÖR I HELVETE

Har fått en ny jobbtelefon. Det känns...jobbigt. Fick ju vara utan telefon i omkring åttahundra år och det var rätt vilsamt måste jag säga. Men nu är den up and running. En AJFON. Jag som har haft Samsung ända sen jag skaffade smartphone. Tycker inte alls att den, AJFONEN alltså, är så satans intuitiv som folk påstår, men det spelar inte så stor roll för jag gör inte så mycket annat än ringer med den och det klarar ju till och med jag av.

Kom dock på en sak: För ett tag sen så ondgjorde jag mig ju över ordet "lösenkod" som användes i boken Kvinnan i fönstret. I min värld heter det ju antingen "lösenord" ELLER "kod", men det beror väl på att jag inte har en AJFON dårå. För varje gång jag krafsar på displayen så tjatar den om att jag ska ange min "lösenkod". LÖSENKOD kan mycket väl vara det fulaste ord jag har sett i hela mitt liv, det känns som att jag skulle få brinnande skavsår på hornhinnan om jag var tvungen att se det varje gång jag tog upp min AJFON. Så jag in i inställningar för att ta bort skärmlåset. Har ju ändå inget hemligt i min telefon inbillar jag mig. Ja, det var inte det enklaste och jag var tvungen att knappa in både LÖSENKODEN och APPLE-ID-LÖSENORDET (som dock heter lösenord, hallå, lite enhetlighet här?) cirka tusen gånger, men till slut gick det. Ja, men då kom väl nästa problem. Bara för att jag inte hade något skärmlås kom jag inte åt min mail p g a "säkerhetsinställningar i organisationen", så det är väl någon som tycker att det finns saker även i min löjliga AJFON som inte kreti och pleti ska kunna se, antar jag. Och efter ett tag kände jag att ibland är det ju faktiskt rätt smidigt att komma åt sin mail via telefonen också, så jag fick väl ändra tillbaks den där djävla LÖSENKODEN igen. Passade även på att byta LÖSENKOD eftersom den förra var "2018" (vald av något IT-geni) och det kan ju ingen fan komma ihåg nu. Obs, valde inte "2019" som ny LÖSENKOD om det skulle finnas någon mindre begåvad hacker därute som är sugen på att läsa mina rätt trökiga jobbmail, just saying.

Back in business

Igår började jag jobba igen efter att ha varit ledig i nästan tre veckor. Det är ganska vidrigt. Inte att vara ledig alltså, jag skulle verkligen kunna vara ledig HELA TIDEN, utan att börja jobba efter att ha levt som en svartpensionär i makligt tempo med korsord och elvakaffe och sånt där och sen ska man helt plötsligt vara högfungerande och typ minnas vad man höll på med 2018? Jetejåbigt. Men nu är första dagen avklarad och sen dröjer det väl inte länge förrän man kör på i sina gamla hjulspår och är rätt så nöjd med det också.

Inventerade mina fröer häromdagen, för nu kliar det i såfingrarna. Har allt som behövs förutom purjolök och sallad, men det är väl bara att ta ett glas vin och åtgärda dårå. I höstas tog jag frö från en av våra två sparrisplantor. Den ena växer i rabatten och den andra bredvid en buske lite längre ner i trädgården, oklart, för de bodde här innan vi flyttade in, om de är planterade med flit eller har frösått sig själv på något vis. Tänkte hur som helst testa att dra upp sparris från frö, det kan väl vara kul att försöka även om det kommer att ta hundra år innan man kan skörda. Har ju "lätt sandjord" som ju ska vara idealiskt att odla sparris i. Vi får väl se hur det går.

Nu har även Sveriges Mästerkock börjat, mmm. Har kollat lite på Masterchef USA och irriterar mig på att alla är så elaka? Häromdagen hade de en tävling där den som vann fick bestämma hur lång tid övriga medtävlande skulle få på sig att laga en rätt (och såklart fick den hon gillade minst bara 20 minuter på sig) och sen stod Gordon Ramsay och svor och sa att det här var det äckligaste han ätit i hela sitt liv. Stör mig på sånt, fast kan såklart inte låta bli att kolla ändå.

Även Mandelmanns har börjat. Där stör jag mig inte på någonting alls mer än möjligen att JAG inte bor på Djupadal och har en massa jättestora växthus. I år ska jag plantera tomater med fröer som jag tagit från de tomater jag köpte när jag var där i somras. AH. Ser vi en spin-off-möjlighet till Mandelmanns här, TV4?

Vänförfrågan

Har läst Vänförfrågan av Laura Marshall, en bok jag har hört (minns dock ej var) ska vara jättebra. Det här är handlingen:

"Du har fått en vänförfrågan från Maria Weston."

Mejlet från Facebook gör Louise bestört och illamående. Maria Weston har varit försvunnen i över 25 år. Senast hon sågs var på avgångsklassernas avslutningsfest 1989. Sedan den kvällen har hon varken setts till eller hörts av. Alla tror att hon är död. 

Louise har levt hela sitt vuxna liv med känslan av att hon bär skulden till Marias mystiska försvinnande. Och nu är Maria tillbaka - eller? Louise tvekar först men nyfikenheten tar över och hon bekräftar vänförfrågan och klickar sig in på Marias profilsida. Det blir början på en mardröm. 

Spännande! Njaaa, känner jag väl såhär i efterhand. Tycker intrigen var helt okej, men tempot var lågt och själva berättelsen var ett evinnerligt ältande och en massa jag-vet-vad-som-hände-men-kan-absolut-inte-säga-sanningen som kändes extremt gjord och rätt trist. Upplösningen var väl "lite oväntad", fast ändå inte. Den här boken får tre flyktiga Facebookvänner av fem möjliga.

Till stallet istället, v2, pt1

Jaha, då var det dags för terminsstart för vanliga ridgruppen. Såg fram mot en lektion med braiga KARIN, men hon börjar visst inte förrän nästa vecka. Men vi fick hon som hade drop in-ridningen förra terminen och hon är ju också jättebra. Fick Pojken och det gick rätt bra. Såklart inte lika bra som i fredags, för det gör det ju tydligen aldrig? Vi red en övning med serpentiner, först med skrittövergångar och sedan med galoppfattning på medellinjen. Det senare funkade inte alls för Pojken blev så förvirrad av att galoppera mot mötande hästar på spåret så han vek hela tiden av från min tänkta linje. Sen är det rätt svårt att vara 10 st och få det att tajma med skrittövergångarna  så att det inte blir köbildning. Stor skillnad mot i fredags då vi bara var 5 stycken, men den lyxen kan man ju inte alltid få. Men bortsett från det kändes det helt okej. Pojken var fin i formen och det börjar gå att arbeta honom lite även i galoppen. Annars är han ju världsbäst på att springa ifatt framförvarande häst och sen tycka att han är typ klar med galopparbetet. Jobbar på att få honom att galoppera långsammare utan att bryta av till trav och det går...framåt, fast rätt långsamt. Men det är ju ingen brådska. Funderar på att UNNA MIG några privatlektioner med Pojken nu i vår just för att få lite tips och tricks kring galopparbetet utan att känna att man är den som är i vägen för alla. Vi får väl se hur det blir med den saken.

Saker man gör på fyllan 2019

Haha, vilken skojig rubrik p g a att jag ALDRIG är full nuförtiden. Förr kunde man ju göra en hel massa dumheter när man vinglade omkring runt vingudens tron, men nu har jag blivit en sån som börjar gäspa efter ett glas vin och gå och lägga mig efter två. Glas alltså. Har inte varit uppe till klockan 02.00 på åratal. Var inte ens uppe till tolvslaget på nyårsafton. SÅN ÄR JAG.

Ja, men häromdagen så satt jag i alla fall i köket och klunkade på ett glas vitt medan jag väntade på att maten skulle bli klar. Slöscrollade väl bland inläggen på Facebook och VIPS kom det upp reklam att nån fröbutik hade 30 % på alla grönsaksfröer. Nu har jag visserligen en hel massa fröer redan och behöver verkligen inte köpa fler (för de ska ju sås och vattnas och gödas och hållas fria från ogräs och mördarsniglar och sånt där också). Men eftersom jag hade druckit ett glas vin så tänkte jag att man kan ju alltid kolla lite. Och vips hade jag minsann klickat hem både det ena och det andra.

Såatteh. Det finns alltså dom som flirtar eller är otrogna på fyllan, eller såna som kontaktar folk och ska säga SANNINGEN eller hamnar i slagsmål eller en massa annat. Att okynnesshoppa fröer till brysselkål och mangold känns ju i det sammanhanget inte så alarmerande. INTE SÅ DJÄVLA ROCK'NROLL HELLER FÖR DEN DELEN, men vad är väl en bal på slottet.

Till stallet istället, v1

Jaha, i torsdags började tydligen vårterminen och alltså var det drop in-ridning som vanligt igår, fredag. Fast med ny ridlärare för hon som brukar ha "droppen" ska vikariera för hon som ska vara tjänstledig. Jag fick ha Pojken som vanligt. OCH HELVETE VAD BRA DET GICK. Det var en sån där gång när man känner att nu djävlar dröjer det inte länge förrän Jan Brink ringer och ber om hjälp. Det var rätt längesen jag hade den känslan och jag har nog aldrig haft den med Pojken. Först framridningen: rätt galopp i alla fattningar utom en. Galopp på kvartslinjen utan att han vinglade. Volter i galopp utan att han sköt ut bogen och försökte trycka åt sidan. GALOPPFATTNING FRÅN SKRITT! Kändes helt fenomenalt. Sedan red vi en övning som var så här: Fem serpentiner i trav med skrittavbrott över medellinjen, sedan fem serpentiner i trav med tiometersvolter i varje båge och sedan fem serpentiner i trav med sidvärtsförflyttning från medellinjen ut till bågspetsen. Sedan samma sak i andra varvet. Och det gick så DJÄVLA BRA! Han gick i kanonfin form utan att vare sig lägga sig i handen och bli framtung eller gå bakom lod och han jobbade på bra med bakdelen och var helt plötsligt bekväm att sitta på i traven. Kändes som att nu var det i princip bara att sitta och styra.  SÅ GÖTT. Det är ju de här gångerna man lever för (och som man tyvärr inte riktigt kommer ihåg de där 999 gångerna när det går mindre bra...). Aja, terminen kunde ju inte ha börjat bättre. På måndag börjar den vanliga ridningen med fantastiska KARIN. Jääää.  

Ole dole

Har läst Ole dole av M.J. Arlidge. Ja, jag vet att jag skrev att jag skulle ägna mig åt Stephen Kings senaste, men det här var en biblioteksbok som jag tänkte att jag lika gärna kunde beta av och lämna tillbaka tillsammans med övriga julledighetslåneböcker. Den här handlar om följande:

Ett ungt förälskat par vaknar upp ur medvetslöshet, desorienterade och fångna i något som verkar vara en kakelklädd container. Det är mörkt och kallt, och det är omöjligt att ta sig ut. Deras fängelse tycks först vara helt tomt men när de famlar i mörkret finner de två saker: en revolver och en mobiltelefon.
Det ringer i mobilen. En röst talar om att vapnet är laddat med en kula. Den som skjuter den andra kommer att bli fri och få leva. Därefter bryts samtalet.
Det tar två veckor av hunger, skräck, smuts och kyla innan en av dem ger efter.
Någon har satt den här typen av kidnappningar i system; fler par försvinner - arbetskollegor, mor och dotter, två prostituerade kvinnor. Alla ges samma förutsättningar och alla ställs inför samma ultimatum. En får leva. En ska dö.
Kriminalkommissarie Helen Grace och hennes kollegor har aldrig upplevt något liknande. De ser inget samband mellan offren. Helen är skicklig, stark och rättfärdig. Men hon har själv upplevt fruktansvärda saker och måste regelbundet ge utlopp åt sina inre demoner genom att låta sig piskas.
När Helen äntligen tycker sig se ett mönster i utredningen är lösningen långt värre än hon någonsin kunnat ana.

Lät ju spännande värre, eller hur? Tyvärr var den inte det. Det var alldeles för många personer att hålla ordning på, karaktären Helen Grace kändes inte ett smack trovärdig och hela storyn kändes mest seg och trälig och alldeles för konstruerad för att engagera. Den här boken får två små glas öl av fem möjliga. Nu djävlar blir det King!