Är hemma och har egentid idag, för min man och hans kompis åkte till Bornholm tidigt i morse och väntas inte hem förrän sent - med mina mått mätt dårå - ikväll. Vad gör man då? Jo, man får feeling och PUTSAR FÖNSTER. Så djävla B egentligen om man tänker efter, som om man vore någon himla Maj (Kristina Sandbergs karaktär). Men jag har stört mig på smutsiga fönster rätt länge nu, fast min tröskel för just sätta igång med fönsterputsning är extremt hög så därför har det ändå inte blivit av. Vet inte hur det är för andra, men jag tycker det verkar som att alla i hela världen utom jag har något magiskt knep för att få skinande rena rutor på ingen tid alls. Påfallande ofta är det män, som aldrig någonsin tar initiativet till en storstädning, som ändå på något mystiskt sätt vet hur "de riktiga fönsterputsarna gör". Är kanske sånt som diskuteras i herrbastun, vad vet jag? Det värsta är att det aldrig finns ett knep som man kan förlita sig på funkar i alla väder. Det är vatten med eller utan diskmedel, det är fönsterputsmedel eller ättika och det är trasor hit och tidningspapper dit och fönsterskrapor här och sämskskinn där. Har provat allt detta men får ändå inte till det speciellt bra. Det blir rent, visst, men det händer också att det blir flammigt och randigt och så är det jobbigt och svettigt och framför allt svintråkigt. Införskaffade därför en KÄRSCHER fönsterputs-nånting för rätt längesen, efter tips från en som sade sig hata fönsterputsning minst lika mycket som jag. Den levererades rätt så omgående, och sedan åkte den in i städskåpet och stod där och bligade och alstrade dåligt samvete varje gång man öppnade dörren. För då var det inte bara jobbigt att putsa fönster utan även jobbigt att sätta sig in i hur en sån där manick fungerade.
Men så idag tänkte jag att nä, hur djävla svårt kan det vara? Och så var det samtidigt bra att min man inte var hemma, för han säger nämligen att fönsterputsning är en ren bagatell, nästan roligt till och med. Ändå har han inte tagit ett enda tag med fönsterskrapan på de åtta år vi har bott tillsammans, eftersom han till skillnad från mig inte stör sig det minsta på att man knappt kan se ut genom rutorna. Fattar inte den grejen och tänker att det fan i mig måste vara genetiskt det här att kunna selektera bort smuts och stök och inte bry sig överhuvudtaget. Ja, jag är rätt bitter över detta. Vi städar ändå hyfsat jämlikt, men vägen dit måste fan i mig styras upp med schema och regler och rutiner, annars blir det inte gjort (av någon annan än mig). Ja, jag vet att inte ALLA män är likadana. Men alldeles för många för att det bara ska vara en slump. I alla fall, det sista jag ville var att ha någon som stod och kommenterade mitt eventuella tillkortakommande med Kärscher-putsaren med hur enkelt det var att putsa fönster.
Packade upp den och läste igenom bruksanvisningen. Det blev ett litet bakslag direkt i och med att den skulle laddas, och det tog flera timmar. Så min nu-djävlar-ska-det-putsas-fönster-energi kom ju av sig litegrann redan i starten. Men till slut kom jag igång. Och det var faktiskt himla enkelt och smidigt. Man fick med en liten sprayflaska för rengöringsmedel och så något munstycke på vilken man monterade en liten putsduk, men det kändes som att man lika gärna kunde spraya Ajax och gno ut det med vilken trasa som helst. Sen igång med MANICKEN, som var en skrapa som liksom sög upp smutsen som en dammsugare. Rent blev det! Enkelt var det! Är helnöjd, men nästa gång ska jag ha en trasa att torka av skrapan med för det blev lite märken efter den där man avslutade.
Annars? Följer DN:s liverapportering från nazistdemonstrationen i Göteborg. Fattar verkligen inte att man ens kan ge nassar tillstånd för att demonstrera, när har detta någonsin lett till något bra och positivt för samhället? Kan vi inte bara enas om att det inte ingår i vare sig yttrandefrihet eller mänskliga rättigheter att gå omkring på gator och torg och gapa om att Hitler är "den största folkhjälten genom tiderna"? LÄGG NER.
Och så har Magdalena Ribbing gått och dött. Tycker det är lite sorgligt att dö av en fallolycka när man går hemma och förbereder en lunch. Det är väl en sak att gamla människor dör för att de är sjuka och, tja, gamla, det är liksom livets gång. Men att vara 77 år och pigg och vital och så ramla och liksom slå ihjäl sig? Känns ju lite snopet. Nu vet man inte vem som ska styra upp det här med vett och etikett framöver. Finns det ens en värdig efterträdare? Hon kunde ju ALLT!
lördag 30 september 2017
fredag 29 september 2017
Pinterest, que est-ce que?
Alltså kan snälla nån modern människa förklara meningen med Pinterest? För ett tag sen googlade jag på hönshusbilder och hamnade där, sedan ombads jag rätt barskt att registrera mig för att kunna fortsätta titta. Skapade (lite motvilligt) ett konto, ombads (återigen i rätt bestämda ordalag) att välja fem kategorier som jag gillade, gjorde det och nu bara: Jaha? Vad gör man sen? Nu får jag mail var och varannan dag att det finns "25+ nya bilder" eller "vi har hittat några nya pins åt dig".
Vad är meningen med detta? Vill jag kolla specifikt på bilder av ditt eller datt kan jag ju lika gärna bildgoogla, tänker jag. Eller är det meningen att man ska se det som någon slags...jag vet inte, tv fast med stillbilder? Vem lägger upp bilderna? Ska man följa folk som på Facebook? Vilka? Hur vet man? Illuminate me, pls, för jag fattar verkligen ingenting (och orkar inte ta reda på det. Vill bara ha någonting serverat. Tack på förhand).
Vad är meningen med detta? Vill jag kolla specifikt på bilder av ditt eller datt kan jag ju lika gärna bildgoogla, tänker jag. Eller är det meningen att man ska se det som någon slags...jag vet inte, tv fast med stillbilder? Vem lägger upp bilderna? Ska man följa folk som på Facebook? Vilka? Hur vet man? Illuminate me, pls, för jag fattar verkligen ingenting (och orkar inte ta reda på det. Vill bara ha någonting serverat. Tack på förhand).
Till stallet istället, vecka 39
Har ej blivit mycket hästrelaterat denna vecka. I måndags var jag ledig och tänkte åka på drop in-ridning, men då fick min man feeling och hyrde släp och så fick måndagseftermiddagen/kvällen istället ägnas åt att samla ihop och frakta bort allt ris som skövlats från hönsgården-to-be. Slitigt värre, men gött att få det gjort. Känns annars som en sådan grej som skulle kunna blivit liggande till döddagar i vår djungelträdgård.
Men igår var det i alla fall ridning och det stod hoppning på schemat. Vi skulle till och med hoppa en liten bana! Var rätt så pepp på det, men så visade det sig att ridläraren var sjuk och vi fick vikarie. Och jag fattar ju att det inte är lätt att bara hoppa (hö hö) in med kort varsel och varken känna ryttare eller hästar, och jag är övertygad om att hen gjorde så gott hen kunde. Men någon bana blev det inte, istället red vi en rätt trökig övning som var typ vända halvt igenom i trav över en markbom, fatta galopp efter markbommen, vända över ridbanan och över en annan markbom och byta galopp och sedan komma på två små hinder utmed ena långsidan. Eller, det var väl inget större fel på övningen, men det blev mycket att alla skulle stå uppställda på andra långsidan och vänta på sin tur. Har absolut inget emot väntan om det går att utnyttja dötiden till något vettigt, men bara stå på kö känns lite meningslöst. Eller, vi stod ju inte bara på kö. Men tillräckligt mycket för att det skulle bli lite småtråkigt.
Hade Bulldozern och hon kändes rätt seg, utom i själva övningen, då ångade hon på som om hon hade fått betalt för det. Men framridningen lämnade en del övrigt att önska, vet inte om det beror på att hon har börjat sätta lite vinterpäls eller om det var för att jag tänkte att det var onödigt att ta spö eftersom hon brukar vara så framåt i hoppningen (och för att jag tycker spöet mest är i vägen). Nu låter det kanske som att jag har som hobby att piska hästar och om det kan jag väl säga att jag är nog bland de sämsta i Europa på att använda spö. Det händer inte ofta, men ibland kan det ju vara läge för ett korrigerande pet och då tycker jag oftare att jag träffar mitt eget ben eller sadeln, så nyttan av det kan ju eventuellt diskuteras.
Idag är det också drop in, men det blir inget av den saken för mig p g a att jag är helt sleten efter en späckad jobbvecka. Då var jag ändå ledig i måndags, men det har jag nog arbetat igen med råge resten av dagarna. Slit och släp, aldrig något annat.
Aja. Har anmält mig till en ny BOOT CAMP i stallet i samband med höstlovet, fast den här var tack och lov på helgen för oss vanliga dödliga. Det blir kul...hoppas jag. Hehe.
Men igår var det i alla fall ridning och det stod hoppning på schemat. Vi skulle till och med hoppa en liten bana! Var rätt så pepp på det, men så visade det sig att ridläraren var sjuk och vi fick vikarie. Och jag fattar ju att det inte är lätt att bara hoppa (hö hö) in med kort varsel och varken känna ryttare eller hästar, och jag är övertygad om att hen gjorde så gott hen kunde. Men någon bana blev det inte, istället red vi en rätt trökig övning som var typ vända halvt igenom i trav över en markbom, fatta galopp efter markbommen, vända över ridbanan och över en annan markbom och byta galopp och sedan komma på två små hinder utmed ena långsidan. Eller, det var väl inget större fel på övningen, men det blev mycket att alla skulle stå uppställda på andra långsidan och vänta på sin tur. Har absolut inget emot väntan om det går att utnyttja dötiden till något vettigt, men bara stå på kö känns lite meningslöst. Eller, vi stod ju inte bara på kö. Men tillräckligt mycket för att det skulle bli lite småtråkigt.
Hade Bulldozern och hon kändes rätt seg, utom i själva övningen, då ångade hon på som om hon hade fått betalt för det. Men framridningen lämnade en del övrigt att önska, vet inte om det beror på att hon har börjat sätta lite vinterpäls eller om det var för att jag tänkte att det var onödigt att ta spö eftersom hon brukar vara så framåt i hoppningen (och för att jag tycker spöet mest är i vägen). Nu låter det kanske som att jag har som hobby att piska hästar och om det kan jag väl säga att jag är nog bland de sämsta i Europa på att använda spö. Det händer inte ofta, men ibland kan det ju vara läge för ett korrigerande pet och då tycker jag oftare att jag träffar mitt eget ben eller sadeln, så nyttan av det kan ju eventuellt diskuteras.
Idag är det också drop in, men det blir inget av den saken för mig p g a att jag är helt sleten efter en späckad jobbvecka. Då var jag ändå ledig i måndags, men det har jag nog arbetat igen med råge resten av dagarna. Slit och släp, aldrig något annat.
Aja. Har anmält mig till en ny BOOT CAMP i stallet i samband med höstlovet, fast den här var tack och lov på helgen för oss vanliga dödliga. Det blir kul...hoppas jag. Hehe.
tisdag 26 september 2017
Så låt det bli höst. Vad rör det väl mig?
Hittade en höstlista hos ingenkatt, och som vanligt, vem är väl jag att inte fylla i en lista? Är fan helt manisk när det kommer till att svara på frågor.
Visa en bra höstbild från ditt arkiv:
Vilka är dina bästa minnen från sommaren 2017?
Eh? Det hände väl inte något spektakulärt direkt. vilket inte automatiskt behöver betyda dåligt enligt mig. Jag jobbade rätt mycket, det var inte så önskvärt. På semestern var vi bara hemma och skrotade, det var jättehärligt men kanske inget man direkt lägger på minnet. Pass på den då.
Vad är det bästa/sämsta med hösten?
Det bästa: Höst känns lite som möjligheternas tid. En tid för förändring och nyskapande, vilket kanske låter motsägelsefullt med tanke på att jag är ganska förändringsobenägen. Men det är någonting med när allting kommer igång igen efter en sommar när allting bara flyter omkring lite halvslappt. Tillbaks till rutiner, köpa nya block och pennor, fylla i kalendrar, göra listor och PLANERA (låter helt perverst, jag vet). Sen tycker jag det är skönt att det blir svalare och att det inte är så mycket insekter och fästingar överallt. Och så kan man börja elda i kaminen och det vet ju alla att det är meningen med livet. Plus att det liksom är helt okej att burra ner sig i soffan med en deckare och filt och tända ljus, hade man gjort det i juli så hade folk trott att man var sjuk på något vis.
Det sämsta: Det är väl att det är så himla långt mellan semester och jul. Bara en enda futtig röd dag på hela hösten och den infaller på en lördag, så den har man ju ingen direkt nytta av. Och jag hoppar inte jämfota av lycka när det börjar bli minusgrader och halka heller.
Hur höstmyser du?
Se ovan. I soffan eller fåtöljen, med en brasa, en god bok/en bra film eller tv-serie, en kopp te/ett glas vin, något gott att äta, min man och hundarna. Gillar även långa promenader i färgglad bokskog, men det gäller ju lite mer året runt även om det är något lite extra visst med höstpromenader.
Vilka böcker har du planerat att läsa i höst?
Har alltid en jättelång lista över böcker som jag planerar läsa så det är inte direkt årstidsbundet. Just nu läser jag Den blå poetens kärlek av Lone Theils, De vackra döda av Belinda Bauer och Björnstad av Fredrik Backman, alla tre verkar lovande men de kommer ju inte precis att räcka hela hösten.
Dina 3 bästa hösttips – alla kategorier?
Köp ingenting! Har sagt det förr, men jag kan säga det igen, jag blir så djävla provocerad av det här med "höstmode". Man måste inte köpa nya kläder varje gång det blir en ny årstid.
Ut! Det kanske inte är så lockande att ta en långpromenad när det blåser och regnar, men få saker slår känslan när man kommer in, får av sig alla blöta kläder och tar en fika i myskläder. AAAAH.
Koka soppa! Det finns få saker som är så gott och enkelt och billigt som soppa. Älskar soppa! Det är en annan bra grej med hösten också, att man kan äta soppa. Det gör sig tyvärr inte riktigt lika bra en solig högsommardag.
Hur ser din höstoutfit ut?
Kör samma outfit året om och ligger snäppet ovanför baglady. Narkotikajeans och nån tröja, gympaskor och fleecejacka. Soft.
Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter?Att det är läge att tagga ner, säga nej, prioritera sig själv.
Vad har du på to do-listan just nu?Köpa stolpar och nät till hönsgård. Bygga hönsgård. Bygga klart hönshus. KÖPA HÖNS. Det är väl det som ligger i pipelinen just nu, på lite längre sikt.
Några tips på hur man botar höstdeppigheten?
Jag har mig veterligen aldrig varit höstdeppig, så jag har inget att bidra med där.
Vad är två nya grejer du vill lära dig i höst?
INGENTING, är det första jag kommer att tänka på. Kommer att ha så fullt upp med en massa svåra grejer på jobbet att det nog inte finns plats för mer.
Vilka serier rekommenderar du att följa?
Alla ska väl se fortsättningen på Stranger Things när den har premiär? I övrigt har jag precis börjat kolla på säsong två av Happy Valley och så repriskollar vi på Game of Thrones. Fan så enkelt när man vet vilka alla är.
Topp tre favoritdrycker i höst?Utan inbördes ordning: Kolsyrat vatten, vin, te.
Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?
Tjänsteresa till Danmark om några veckor. Inget jag ser fram mot direkt, ska väl erkännas.
Visa en bra höstbild från ditt arkiv:
 |
| Jamen till exempel den här. Taxar i mustig bokskog. Hittade funktionen "Lägg till bilder från din mobil" och upp dök den här från 2015. Men hade något liknande på Instagram igår så jag är uppenbarligen inte så variationsrik när det kommer till bildkomposition. Aja. |
Beskriv din kommande höst i tre ord?
Ta det lugnt (mitt nya mantra. Hoppas det hjälper. Det kommer att bli en ÖVERDJÄVLIG jobbhöst, men jag har försökt kompensera med ett minimum av måsten på fritiden. Hoppas det hjälper som sagt). Eh? Det hände väl inte något spektakulärt direkt. vilket inte automatiskt behöver betyda dåligt enligt mig. Jag jobbade rätt mycket, det var inte så önskvärt. På semestern var vi bara hemma och skrotade, det var jättehärligt men kanske inget man direkt lägger på minnet. Pass på den då.
Vad är det bästa/sämsta med hösten?
Det bästa: Höst känns lite som möjligheternas tid. En tid för förändring och nyskapande, vilket kanske låter motsägelsefullt med tanke på att jag är ganska förändringsobenägen. Men det är någonting med när allting kommer igång igen efter en sommar när allting bara flyter omkring lite halvslappt. Tillbaks till rutiner, köpa nya block och pennor, fylla i kalendrar, göra listor och PLANERA (låter helt perverst, jag vet). Sen tycker jag det är skönt att det blir svalare och att det inte är så mycket insekter och fästingar överallt. Och så kan man börja elda i kaminen och det vet ju alla att det är meningen med livet. Plus att det liksom är helt okej att burra ner sig i soffan med en deckare och filt och tända ljus, hade man gjort det i juli så hade folk trott att man var sjuk på något vis.
Det sämsta: Det är väl att det är så himla långt mellan semester och jul. Bara en enda futtig röd dag på hela hösten och den infaller på en lördag, så den har man ju ingen direkt nytta av. Och jag hoppar inte jämfota av lycka när det börjar bli minusgrader och halka heller.
Hur höstmyser du?
Se ovan. I soffan eller fåtöljen, med en brasa, en god bok/en bra film eller tv-serie, en kopp te/ett glas vin, något gott att äta, min man och hundarna. Gillar även långa promenader i färgglad bokskog, men det gäller ju lite mer året runt även om det är något lite extra visst med höstpromenader.
Vilka böcker har du planerat att läsa i höst?
Har alltid en jättelång lista över böcker som jag planerar läsa så det är inte direkt årstidsbundet. Just nu läser jag Den blå poetens kärlek av Lone Theils, De vackra döda av Belinda Bauer och Björnstad av Fredrik Backman, alla tre verkar lovande men de kommer ju inte precis att räcka hela hösten.
Dina 3 bästa hösttips – alla kategorier?
Köp ingenting! Har sagt det förr, men jag kan säga det igen, jag blir så djävla provocerad av det här med "höstmode". Man måste inte köpa nya kläder varje gång det blir en ny årstid.
Ut! Det kanske inte är så lockande att ta en långpromenad när det blåser och regnar, men få saker slår känslan när man kommer in, får av sig alla blöta kläder och tar en fika i myskläder. AAAAH.
Koka soppa! Det finns få saker som är så gott och enkelt och billigt som soppa. Älskar soppa! Det är en annan bra grej med hösten också, att man kan äta soppa. Det gör sig tyvärr inte riktigt lika bra en solig högsommardag.
Hur ser din höstoutfit ut?
Kör samma outfit året om och ligger snäppet ovanför baglady. Narkotikajeans och nån tröja, gympaskor och fleecejacka. Soft.
Har skol/jobbstarten fört med sig några insikter?Att det är läge att tagga ner, säga nej, prioritera sig själv.
Vad har du på to do-listan just nu?Köpa stolpar och nät till hönsgård. Bygga hönsgård. Bygga klart hönshus. KÖPA HÖNS. Det är väl det som ligger i pipelinen just nu, på lite längre sikt.
Några tips på hur man botar höstdeppigheten?
Jag har mig veterligen aldrig varit höstdeppig, så jag har inget att bidra med där.
Vad är två nya grejer du vill lära dig i höst?
INGENTING, är det första jag kommer att tänka på. Kommer att ha så fullt upp med en massa svåra grejer på jobbet att det nog inte finns plats för mer.
Vilka serier rekommenderar du att följa?
Alla ska väl se fortsättningen på Stranger Things när den har premiär? I övrigt har jag precis börjat kolla på säsong två av Happy Valley och så repriskollar vi på Game of Thrones. Fan så enkelt när man vet vilka alla är.
Topp tre favoritdrycker i höst?Utan inbördes ordning: Kolsyrat vatten, vin, te.
Har du någon inplanerad resa för den närmaste framtiden?
Tjänsteresa till Danmark om några veckor. Inget jag ser fram mot direkt, ska väl erkännas.
måndag 25 september 2017
Plötsligt händer det
Nej, jag har inte vunnit på Triss (tyvärr. Det räcker med en dags ledighet för att jag ska börja fantisera om att bli ekonomiskt oberoende och aldrig mer behöva ställa klockan och gå upp och åka till jobbet). Men idag, när jag var på Lokalföreningen, så snappade jag åt mig ett par stormhaspar. Eller vad det nu heter, de där hasparna som gör att man kan öppna fönstren och ha dom öppna. Det kan man nämligen inte i vårt hus. I alla fall inte alla fönster eftersom sagda haspar saknas. Vi har bott i det här huset i snart åtta år och har haft en provisorisk konstruktion bestående av skosnören och diverse föremål som stuckits in mellan fönster och karm. Bland annat en hundleksak i form av en gummiring som har legat som någon djävla fönsterdekoration i vardagsrumsfönstret i flera år. Så trött på det, men det är som att man inte ser det efter ett tag.
Men idag då! Köpte haspar, svepte hem, fram med borrmaskinen och voilà! Fönster som går att ha öppna utan att de blåser igen! Man kan ha tvärdrag! Köpte även en liten hasp så att man ska kunna ha sovrumsfönstret (som har en jättehasp) öppet lite grann och inte som nu vara tvungen att välja mellan vidöppet eller inte alls.
Så synd att det är höst, men jag hoppas på ett riktigt varmt 2018. Djävlar vad jag ska ha öppna fönster då. Hela tiden!
Men idag då! Köpte haspar, svepte hem, fram med borrmaskinen och voilà! Fönster som går att ha öppna utan att de blåser igen! Man kan ha tvärdrag! Köpte även en liten hasp så att man ska kunna ha sovrumsfönstret (som har en jättehasp) öppet lite grann och inte som nu vara tvungen att välja mellan vidöppet eller inte alls.
Så synd att det är höst, men jag hoppas på ett riktigt varmt 2018. Djävlar vad jag ska ha öppna fönster då. Hela tiden!
Skäran!
Jag och min exman köpte ett hus av ett gammalt par som skulle flytta till lägenhet. De frågade lite försynt om vi möjligen skulle ha något emot att de lämnade kvar trädgårdsredskapen som stod i uthuset, eftersom de inte skulle ha någon nytta av dom i stan. Vi, som flyttade från lägenhet och därmed inte ägde så mycket som ett maskrosjärn, tog tacksamt emot allt. Vilket visade sig vara en uppsjö av krattor och spadar och häcksaxar och sekatörer och grejer som skulle kostat oss tusentals kronor om vi skulle köpt det nytt, och ovanpå det dessutom en nästan ny motorgräsklippare. Som de inte ville ha ett öre betalt för fastän vi för att inte skämmas ögonen ur oss kände oss tvungna att insistera på.
I alla fall. I denna skatt fanns även en skära. Den gillade jag skarpt och använde flitigt under de år vi bodde där. Den var så himla behändig att gå omkring med och...tja, skära av saker med. Sly, kirskål, grästuvor som inte gräsklipparen kom åt och som man kanske inte orkar dra fram en stor lie eller grästrimmer för. Älskade min skära. Dock inte så mycket så att jag tog den med mig när jag flyttade från huset, eftersom jag just då inte kunde föreställa mig att jag skulle kunna ha någon nytta av den i min lägenhet på 75 kvadrat.
Men livet tar ju lite oväntade vändningar ibland, och nu sitter jag på nytt i ett hus med en trädgård som mer påminner om en djungel. Även detta hus köptes av ett äldre par som skulle flytta till äldreboende, och även detta par lämnade vänligt nog kvar några spadar och krattor och annat smått och gott, dock ingen skära. Så när första vintern i huset hade passerat och det började spira och gro så kände jag att det behövde göras en viss komplettering. Jaha, men då fanns det väl ingen skära att uppbringa? Åkte till diverse trädgårdsbutiker och järnhandlare, men kammade noll överallt. Köpte istället en röjkniv, och var ändå rätt nöjd. Den var mäktig, man kände sig som Indiana Jones. Men jag saknade skäran. Mest för att röjkniven var så himla stor. Har inte precis nävar som dasslock (eller som Indiana Jones).
Idag, på min lediga dag, så tog jag en tur till Lokalföreningen för att kolla efter stolpar till hönsgården. Lokalföreningen här i närheten är en butik som har det mesta för den händige, men tyvärr har de öppettider som inte direkt är gjorda för den vanliga människan. De kör 7-16 utom EN kväll i veckan då de har öppet ända till 17.30. Sen har de öppet typ en kvart på lördagarna (eller okej, 8-12), men då är ju ALLA där, speciellt den kategori människor som har köpt sommarhus på Österlen som de ska renovera liv och själ ur. Och alla vet ju att minsta lilla byggprojekt kräver ett oändligt antal besök på närmaste brädgård eller byggvaruhus eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
När jag läste pedagogik så fick man lära sig massor om en gubbe som hette Pierre Bourdieu, och han hade en grej som han kallade för symboliskt kapital. Det gick ut på att vissa grejer kan vara värdefulla resurser i olika sammanhang även om de inte går att mäta i pengar, det kan istället vara till exempel socialt eller kulturellt betingat. Orkar ej förklara, ni får googla. I alla fall. Känner mig aldrig så i avsaknad av kulturellt kapital som när jag är på en BRÄDGÅRD. De skiter väl i Bourdieu men skrattar (inbillar jag mig) i hemlighet åt en när man säger "bräda" istället för "regel" och inte vet skillnaden mellan spik och dyckert. Och här är jag verkligen ute och famlar i de yttre regionerna av min kunskapssfär. Har egentligen inga problem med det, för jag känner att jag verkligen inte måste kunna allt om allt, men sen kommer den bistra verkligheten och står där i form av en gubbe i blåställ som ler lite nedlåtande när man stammar fram sitt lilla ärende. Känns väl SÅDÄR.
Aja, fick sondera terrängen med avseende på stolpar lite i alla fall. Gick sedan in i själva butiken och sonderade vidare. OCH DÅ LÅG DEN DÄR. Skäran! I tyskt kvalitetsstål! MY PRECIOUS!
Slog till utan att tveka eller ens blinka. Känner det som att cirkeln är sluten på något sätt. Med både en skära och en röjkniv står man inte handfallen om/när apokalypsen närmar sig.
I alla fall. I denna skatt fanns även en skära. Den gillade jag skarpt och använde flitigt under de år vi bodde där. Den var så himla behändig att gå omkring med och...tja, skära av saker med. Sly, kirskål, grästuvor som inte gräsklipparen kom åt och som man kanske inte orkar dra fram en stor lie eller grästrimmer för. Älskade min skära. Dock inte så mycket så att jag tog den med mig när jag flyttade från huset, eftersom jag just då inte kunde föreställa mig att jag skulle kunna ha någon nytta av den i min lägenhet på 75 kvadrat.
Men livet tar ju lite oväntade vändningar ibland, och nu sitter jag på nytt i ett hus med en trädgård som mer påminner om en djungel. Även detta hus köptes av ett äldre par som skulle flytta till äldreboende, och även detta par lämnade vänligt nog kvar några spadar och krattor och annat smått och gott, dock ingen skära. Så när första vintern i huset hade passerat och det började spira och gro så kände jag att det behövde göras en viss komplettering. Jaha, men då fanns det väl ingen skära att uppbringa? Åkte till diverse trädgårdsbutiker och järnhandlare, men kammade noll överallt. Köpte istället en röjkniv, och var ändå rätt nöjd. Den var mäktig, man kände sig som Indiana Jones. Men jag saknade skäran. Mest för att röjkniven var så himla stor. Har inte precis nävar som dasslock (eller som Indiana Jones).
Idag, på min lediga dag, så tog jag en tur till Lokalföreningen för att kolla efter stolpar till hönsgården. Lokalföreningen här i närheten är en butik som har det mesta för den händige, men tyvärr har de öppettider som inte direkt är gjorda för den vanliga människan. De kör 7-16 utom EN kväll i veckan då de har öppet ända till 17.30. Sen har de öppet typ en kvart på lördagarna (eller okej, 8-12), men då är ju ALLA där, speciellt den kategori människor som har köpt sommarhus på Österlen som de ska renovera liv och själ ur. Och alla vet ju att minsta lilla byggprojekt kräver ett oändligt antal besök på närmaste brädgård eller byggvaruhus eftersom det aldrig blir som man tänkt sig.
När jag läste pedagogik så fick man lära sig massor om en gubbe som hette Pierre Bourdieu, och han hade en grej som han kallade för symboliskt kapital. Det gick ut på att vissa grejer kan vara värdefulla resurser i olika sammanhang även om de inte går att mäta i pengar, det kan istället vara till exempel socialt eller kulturellt betingat. Orkar ej förklara, ni får googla. I alla fall. Känner mig aldrig så i avsaknad av kulturellt kapital som när jag är på en BRÄDGÅRD. De skiter väl i Bourdieu men skrattar (inbillar jag mig) i hemlighet åt en när man säger "bräda" istället för "regel" och inte vet skillnaden mellan spik och dyckert. Och här är jag verkligen ute och famlar i de yttre regionerna av min kunskapssfär. Har egentligen inga problem med det, för jag känner att jag verkligen inte måste kunna allt om allt, men sen kommer den bistra verkligheten och står där i form av en gubbe i blåställ som ler lite nedlåtande när man stammar fram sitt lilla ärende. Känns väl SÅDÄR.
Aja, fick sondera terrängen med avseende på stolpar lite i alla fall. Gick sedan in i själva butiken och sonderade vidare. OCH DÅ LÅG DEN DÄR. Skäran! I tyskt kvalitetsstål! MY PRECIOUS!
Slog till utan att tveka eller ens blinka. Känner det som att cirkeln är sluten på något sätt. Med både en skära och en röjkniv står man inte handfallen om/när apokalypsen närmar sig.
Bygga hönshus - an epic movie, part 5
Amen HELVETE vad det går långsamt, tycker jag. Exakt hela helgen har ägnats åt taket. Det där med att lägga ett papptak visade sig varken vara särskilt enkelt eller smidigt. Förra helgen lade vi underpappen, och det var ingen lek för småbarn. Denna helgen hade turen kommit till överpappen. Om underpappen var bökig att hantera när den skulle balanseras i våder om 4 meter, delvis nedkletade med asfaltsklister, så var det en ren bagatell jämfört med att genomföra samma procedur med överpappen. Överpappen var nämligen minst dubbelt så tjock och vägde därmed minst dubbelt så mycket. Tror en rulle på 8 meter vägde minst 15 kg och en våd kanske då 7-8 kg. Att hålla i sina utsträckta armar och samtidigt vackla upp på stegar. FY FAN VAD JOBBIGT, säger jag bara. Och svårt.
Här följer en serie bilder på temat "papptak från helvetet":
 |
| Första lilla våden på plats mot FOTPLÅTEN. Det här var det enklaste. Man kunde fortfarande stå på marken (eller en liten bit upp på en stege) och nå allting relativt smidigt. "Det här går ju bra" sa vi inte, för vi visste vad som komma skulle. |
 |
| Allting som har med takpapp att göra ska spikas. Vi köpte 2000 (TVÅTUSEN) pappspik till det här taket som är ungefär 3.70 x 2 m, och tänkte att nu tog vi allt i rejält. Men det blev bara en handfull över. |
 |
| Spikarna ser man inte efter som man klistrar överpappen så att den överlappar en spikrad på underpappen och så spikar man den del av överpappen som inte överlappar den undre raden av spikar. Här har vi gjort klart ena sidan. Detta tog EN HEL DJÄVLA DAG. Och detta var "den lätta sidan" (som inte är mot en sluttning). |
 |
| Gubbhunden Boris tyckte att det här är det mest förnämliga som någonsin gjorts för honom. Han älskar att ligga på torr jord, och nu hade han plötsligt fått ett helt tak över den plats som han genast utnämnde till sin. Där låg han och njöt hela dagen. |
 |
| Asfaltsklister. Har ungefär samma konsistens som seg kola, kletar fast exakt överallt och lämnar fläckar som aldrig går att få bort. Vi hatar asfaltsklister så ofantligt mycket just nu. |
 |
| Till sist var alla våder på plats och det var dags för KAPPORNA. De skulle klistras utmed trekantslisten, spikas fast i vindskivan och så småningom, när allt är klart, täckas av plåt. Vi är långt från plåten just nu. |
 |
| Saker som tar tid som man inte räknar med: flytta stegar hit och dit. Vart man än skulle så stod stegen inte där utan någon annanstans. Och eftersom hela vår tomt lutar som en slalombacke så är det liksom inte bara att ställa en stege och tro att den står bra där den står. En annan sak som var onaturligt svår var hur man ska göra när man ska lägga våder av takpapp högt upp på ett tak som man måste luta en stege mot för ett ens nå upp? Vi löste det genom att med hjälp av buntband fästa en träbit på en stegpinne, så att det blir en slags distans mellan stegen och taket. Sedan fick man försöka flytta stegen så att distansen inte hamnade exakt just där våden ska vara. Kanske inte så som Arga Snickaren skulle ha löst det, men så gjorde vi. Detta tog såklart ofantligt mycket tid. |
 |
| Till slut: Alla våder och kappor på plats! NAILED IT! som det visst heter. |
 |
| Inför THE FINAL MOMENT: Det här är nock-våden. Den ska bara klistras och täcka de sista raderna spik uppe på själva nocken. |
 |
| ÄNTLIGEN! Ja, inte för att det är klart. Det ska till plåt i kanterna samt hängrännor och lite annat smått och gott. Men vi slapp i alla fall dra en presenning över hela alltet. Är lite missnöjd med att bilden inte visar hur högt upp det är. Eller åtminstone känns. Jag gillar verkligen inte att gå på stegar, så jag har varit hundra mil utanför min comfort zone och är rätt nöjd med att ha klarat det utan att a. ramla ner. b. bryta ihop. OCH SÅ SER DET INTE ENS HÖGT UT PÅ BILD? |
onsdag 20 september 2017
Skeppet
Har läst Skeppet av Eva Sund, en bok som enligt uppgift skulle handla om en ridskola och "utspela sig i klassisk hästmiljö" och det nappade jag ju DIREKT på. Förr, när jag kanske mer hade ridskola som livsstil, så brukade jag säga att man skulle kunna ställa upp en filmkamera i vår stallgång så skulle man ha material till en dokusåpa på nolltid. Så mycket intriger och draman som utspelade sig där verkade sakna motstycke. Men ju mer man pratar med folk från andra ridskolor, desto mer inser man att det är samma sak överallt. Eller kanske snarare i föreningslivet i största allmänhet, men jag tror att folk som håller på med hästar (och även hundar) generellt är rätt så bestämda och mer viljestarka och att det därför automatiskt blir mer konflikter jämfört med till exempel en förening som ägnar sig åt schackspel eller boule. FAST VAD VET VÄL JAG? Är kanske världens dividerande om att folk inte ställer tillbaks schackpjäserna i rätt låda eller att det alltid är samma personer som måste stanna kvar och kratta boulebanorna (eller vad man nu har för typ av aktiviteter i såna föreningar). Ett visst mått av tjafs ingår nog i medlemsavgiften oavsett inriktning på föreningen.
Men i alla fall, Skeppet dårå. Boken handlar om Maria som efter ett antal år återvänder till sin gamla ridskola för att bli chef. Och konflikterna låter inte vänta på sig, och dessutom kräver ledningen att inriktningen ska bli mer modern och erbjuda westernridning och natural horsemanship, vilket såklart får de mer traditionsbundna att slå bakut.
Det fanns goda förutsättningar för en bra historia här, men jag blev rätt besviken. För det första var det ingen riktig (dvs vanlig) ridskola utan en fiktiv variant av typ Flyinge eller Strömsholm, alltså en ridskola som utbildar instruktörer, vilket tog bort en hel del av dynamiken som skulle kunna ha varit. Känns mindre intressant att läsa om enbart ridlärare och någon enstaka "andraårselev" när man vet att det finns så mycket mer att hämta på golvet så att säga. För det andra var karaktärerna så otroligt stereotypa och endimensionella att de knappt blev trovärdiga. Och för det tredje så var dialogen så himla stolpig och orealistisk. INGEN normal (hästmänniska) hade sagt "Pappan är den berömda hingsten Camaro M, och som du ser har han ärvt den ljusgrå skimmelfärgen efter honom", man hade bara sagt att "han är efter Camaro M" (eftersom alla som håller på någorlunda med hästar har koll på berömda hingstar). Och ingen pratar om "den ljusgrå skimmelfärgen" när det heter skimmel. Tyvärr kändes den mesta av dialogen lika krystat konstruerad och inte alls hästfolklig. Och intrigerna kändes också väldigt mycket som hittepå, nog för att jag vet att det finns falska människor som baktalar och backstabbar till både höger och vänster, men NÄ. Så som det beskrivs i den här boken har i alla fall aldrig jag upplevt att det går till, och jag är ju inte precis född igår.
Och sen undrar jag om det verkligen är NÖDVÄNDIGT att tilldela alla kvinnor alla dåliga egenskaper så att de enbart framstår som en flock missnöjda och grälsjuka höns medan karlarna i berättelsen samtliga är lugna och godmodiga och jovialiska. Så tröttsamt. Den här boken får en säck med betfor av fem möjliga.
Bygga hönshus - an epic movie, part 4.
Vet ej vad det är med den här sensommaren/tidiga hösten, brukar inte vädret i september generellt vara helt underbart? September 2017 bara: I give you ösregn var och varannan dag. Men idag var det uppehåll och då passade jag på att krypa in under presenningen och olja den del av taket som kommer att vara utanför fasaden och som i sinom tid ska målas. Här fick man då ångra uttalanden som "det finns inget fulare än ett hus med för litet tak", för det var väldigt mycket utstickande detaljer att olja. Den korta stegen var för kort och den långa för lång, så den långa stegen fick liksom vinklas in och bindas fast på ett mycket oprofessionellt sätt. Arga Snickaren hade fått dåndimpen, tur att han är i Asien och spelar in Expedition Robinson.
Sedan släpade jag bort allt ris från kalhygget, a k a hönsgården to be. Min man spikade fast det sista av underlagspappen på taket. Sen var det kväll. Provar nu att bildblogga från min SMARTPHONE eftersom jag är så himla modern då va. Ser det för djävligt ut beror det väl på att min tekniska förmåga inte ligger i paritet med detta.
tisdag 19 september 2017
Spel
Har läst Spel av Anna Roos, en bok som enligt DN skulle ha "vass klasskildring och spännande intrig" och vara "en bok man sträckläser". Vet inte riktigt om jag håller med om det, tycker snarare den var synnerligen lätt att lägga ifrån sig mellan varven. Boken handlar om Sol och Gustav, som är tvillingar men som efter föräldrarnas skilsmässa växer upp hos varsin förälder. Sol hos white trash-morsa i förorten och Gustaf hos fin pappa på Lidingö, och deras liv blir därefter. Gustaf går på Handelshögskolan och Sol flackar mest omkring utan större mål eller mening med livet.
När berättelsen börjar har Gustaf hittats död i Årstaviken, förmodat självmord, men Sol, trots att hon och Gustaf knappt umgåtts överhuvudtaget sedan de var barn, "vet" genast att det inte stämmer. Med hjälp av ett falskt CV får hon jobb på Handelshögskolans bibliotek för att "ta reda på sanningen". Redan här kändes berättelsen helt orimlig. Nu vet jag ju inte exakt vad man har för urvalsprincip när man anställer folk på Handelshögskolan, men jag har väldigt svårt att föreställa mig att en person som är så socialt inkompetent och med så bristande impulskontroll som Sol får anställning bara sådär, utan att någon kollar referenser eller någonting. Och att hon sedan inte blir avslöjad när hon helt uppenbart inte kan deras datasystem som hon sagt att hon kan, och dessutom står och sköter privatsaker på arbetstid och är helt uppkäftig typ första dagen - nä, så tror jag verkligen inte att det går till. Ja, sen visade det sig att Gustaf var med i något gäng där man spelade någon slags roulette med oklara insatser, och naturligtvis snackar hon in sig i detta gäng och får vara med och spela. Någonstans här började jag tröttna, både på intrigen som bara malde på utan att direkt komma någon vart, och på Sol själv, som hela tiden ska förhålla sig så utstuderat cynisk och ha en irriterande tröttsam jag-skiter-i-allt-och-säger-och-gör-vad-jag-vill-utan-att-bry-mig-om-konsekvenserna-attityd till allting. Ingenting av det här känns speciellt sannolikt, och de sista femtio sidorna skummade jag bara igenom för att se om den skulle ta sig på slutet. Men det tyckte jag inte heller direkt att den gjorde. Den här boken får ett pokerfejs av fem möjliga.
När berättelsen börjar har Gustaf hittats död i Årstaviken, förmodat självmord, men Sol, trots att hon och Gustaf knappt umgåtts överhuvudtaget sedan de var barn, "vet" genast att det inte stämmer. Med hjälp av ett falskt CV får hon jobb på Handelshögskolans bibliotek för att "ta reda på sanningen". Redan här kändes berättelsen helt orimlig. Nu vet jag ju inte exakt vad man har för urvalsprincip när man anställer folk på Handelshögskolan, men jag har väldigt svårt att föreställa mig att en person som är så socialt inkompetent och med så bristande impulskontroll som Sol får anställning bara sådär, utan att någon kollar referenser eller någonting. Och att hon sedan inte blir avslöjad när hon helt uppenbart inte kan deras datasystem som hon sagt att hon kan, och dessutom står och sköter privatsaker på arbetstid och är helt uppkäftig typ första dagen - nä, så tror jag verkligen inte att det går till. Ja, sen visade det sig att Gustaf var med i något gäng där man spelade någon slags roulette med oklara insatser, och naturligtvis snackar hon in sig i detta gäng och får vara med och spela. Någonstans här började jag tröttna, både på intrigen som bara malde på utan att direkt komma någon vart, och på Sol själv, som hela tiden ska förhålla sig så utstuderat cynisk och ha en irriterande tröttsam jag-skiter-i-allt-och-säger-och-gör-vad-jag-vill-utan-att-bry-mig-om-konsekvenserna-attityd till allting. Ingenting av det här känns speciellt sannolikt, och de sista femtio sidorna skummade jag bara igenom för att se om den skulle ta sig på slutet. Men det tyckte jag inte heller direkt att den gjorde. Den här boken får ett pokerfejs av fem möjliga.
måndag 18 september 2017
Bygga hönshus - an epic movie, part 3
Ja, ursäkta frånvaron av blogginlägg angående hönshusbygget, jag förstår ju att nästan hela Sverige ligger sömnlösa och biter på naglarna och undrar HUR GÅR DET? Det går väl SÅDÄR, om ni frågar mig. Tycker inte att det händer så mycket, fast vi har jobbat som sjutton hela helgen. Nu har jag i och för sig lärt mig av Arga Snickaren att den tiden man tror det kommer att ta att göra något, ska man multiplicera med tre för att det ska bli mer med sanningen överensstämmande. Så det är väl jag som är för otålig helt enkelt. Sen har det regnat exakt varenda dag i veckan, så då blev det ingenting gjort eftersom det inte är någon mening med att dra av presenningen och få allting genomblött. Tursamt nog var det bra väder i helgen i alla fall, men det känns ändå lite som att Arga Snickaren när som helst skulle kunna stövla in och vresigt dundra: VARFÖR BLIR DET INTE KLART?
Ja, men i alla fall. DETTA HAR HÄNT (och fråga mig inte varför bildtexten under vissa bilder har blivit så djävla liten för det vet jag inte och det går uppenbarligen heller inte att ändra till något annat så fram med läsglasögonen eller mikroskopet):
Ja, men i alla fall. DETTA HAR HÄNT (och fråga mig inte varför bildtexten under vissa bilder har blivit så djävla liten för det vet jag inte och det går uppenbarligen heller inte att ändra till något annat så fram med läsglasögonen eller mikroskopet):
 |
| I fredags klippte jag ner buskarna i det som ska bli hönsgården. Det kan ju ingen människa SE, eftersom det ligger tusen grenar med löv exakt överallt. Men de där nakna kvistarna som sticker upp är nu kanske en tredjedel av sin forna höjd. Det var jobbigt. För att inte tala om hur jobbigt det kommer att bli att en dag frakta bort alla grenar som nu ligger i jättestora högar i hela trädgården. Aja, den dagen, den sorgen. |
 |
| Det här är dörren till hönshuset. Eller det ska bli. Den här tog vi med från min mans förra hus och nu ska den alltså komma till användning. Först måste den såklart skrapas och tvättas och målas. |
 |
| Baksidan av dörren var täckt med masonit. Så gjorde man förr i världen för att det skulle se snyggt ut. Jag tyckte inte det var så snyggt längre så jag bräckte loss masoniten. |
 |
| Masoniten satt inte fast med superkrafter utan med en miljon små spikar, som jag drog ut. |
 |
| DETALJ, som det brukar stå i mäklarannonser. Notera också att dörrens tätningslist är tillverkad av ett snöre. Som satt fast med spik såklart. Hovtången har fått jobba hårt denna helg. |
 |
| Under tiden hade min man sågat och spikat fast den sista biten råspont så att vi numera har ett tak värt namnet. |
 |
| Jag målade fönsterkarmar. Vi tänkte återanvända några gamla fönster, men fönsterkarmarna passade inte riktigt så min man gjorde nya. Det här har jag ingen aning om hur det gick till, för det är sånt som han har stått och pysslat med i källaren om kvällarna. Flinkt! |
 | ||||||
| Så skulle taket kläs med papp. Till det behövdes en trekantslist i varje ända. Fråga mig inte varför, men så var det.
|
 |
| Det finns en särskild plats i helvetet för dom som skriver monteringsanvisningar för takpapp. Ett sladdrigt ark i A1-format fullt med såna här bilder och facktermer. Ingen av oss har klätt ett tak med papp förut, så det här krävde en hel del tankemöda. |
 |
| Till slut kom första våden upp. Den skulle in under trekantslisten, som min man så noga skruvat dit. Gör om och gör rätt. |
 |
| Och så skulle vindskivorna på plats. Det var jättemycket HÅLL DÄR! och ÄR DET RAKT NU? och SLÄPP INTE TAGET och kramp i fingrar och armar. |
 |
| Sedan var det dags för FOTPLÅTEN. Från denna ska vatten så småningom rinna ner i en hängränna istället för att sugas in i träet. |
 |
| Kanten på de återstående våderna beströks med asfaltslim. Det var en svart och kletig sörja som nog tillverkas i helvetet. |
 |
| Och det var på den "lätta" sidan. Det här är den svåra sidan, som ligger i en lutning. Fast då hade vi övat oss på den lätta sidan och fått in den rätta knycken, så det gick faktiskt lite bättre. |
 |
| Här önskar jag att det fanns en bild på det färdiga resultatet, men det glömde jag visst att dokumentera. Istället får ni njuta av min oproffsiga lösning av behovet av att ha en hammare när man klättrar på en stege och behöver båda händerna till det men sedan ska ha hammaren när man är uppe: rätt ner i narkotikajeansen bara. Arga Snickaren hade förmodligen fått en hjärnblödning. Gissar att man inte har pappspik i fickan på sin fleecejacka heller utan att det finns ett mer professionellt sätt att hantera detta på. Men underlagspappen blev i alla fall fastspikad så alla sätt är väl bra utom de dåliga, precis som vanligt med andra ord. |
Ja, det var denna helgen det. Jag trodde som sagt att vi skulle ha kommit mycket längre vid det här laget, till exempel ha väggar och inte bara tak. Detta tak ska dessutom kläs med ytterligare ett lager papp, vilket jag verkligen inte ser fram emot med tanke på hur lång tid det här tog. Fönster och dörr ska också på plats och passas in mellan reglar och annat, vilket jag inte direkt heller förväntar mig kommer att bli en barnlek.
Såatteh, det går långsamt framåt, men med betoning på långsamt då. Känns lite som när man var liten och hade träslöjd, som jag minns det så tillbringade man 23 lektioner med att stå och sandpappra på någon anonym träbit, men så plötsligt sa magister Bertil att man var klar och så fick man göra det där magiska, till exempel limma fast någon liten detalj som gjorde att träbiten blev en ljusstake. Just nu önskar jag bara på att det ska komma en magister Bertil och säga några förlösande ord. Är mer sugen på att hålla på med själva inredningen än att vara byggjobbare om jag ska vara ärlig. Aja, det brinner ju inte i knutarna direkt, det är ju inte som att det står hemlösa höns på gårdsplanen och akut behöver någonstans att bo. Stay tuned for the spännande fortsättning.
fredag 15 september 2017
Till stallet i stället, vecka 37, part 2
Igår hade jag Bulldozern, och efter att ha ridit en STOOOR häst så kändes det ju himla behändigt med en D-ponny. Vi är nu inne i vad som på ridskolan kallas "ett hoppblock", vilket innebär att det är några veckor med förberedande markarbete som ska mynna ut i hopp över hinder. Ganska onödigt om ni frågar mig som har blivit en hopplös - hö hö - typ som tycker det börjar bli läskigt så fort hindren överstiger 30 centimeter.
Igår red vi en övning med travbommar och sedan över ett litet kryss. För mig är det hoppning, men tydligen räknas det som förberedande markarbete. Det gick inte jättebra. Bulldozern är ärlig på hinder och tycker det är kul att hoppa, men det var svårt att hitta rätt tempo i den övningen. Man vill ju hålla igen lite va, men det var inte det lättaste. Först blev det undertempo men när jag skulle öka så blev det Bulldozersupersnabbslängtrav och det var ju inte riktigt meningen. LE ÖVER HINDRET, tjoade min ridlärare till mig, hade tydligen ett resting bitch face som inte var av denna världen.
Sedan skulle vi galoppera på fyrkantsspåret och stå i lätt sits utmed långsidorna, och det var svinjobbigt. När blev det egentligen svinjobbigt att stå i lätt sits? Det gjorde man väl jämt förr utan att det var något särskilt med det, men nu pustade och flåsade alla efteråt som om de sprungit minst ett maraton. Nu pratar jag alltså om ryttarna, hästarna var helt oberörda.
Vi jobbade också i skritt med vändande hjälper runt koner, det kändes bra. Det går jättebra att rida Bulldozern i skritt, då är hon lydig och vändbar och går jättefint. Trav under nedsittning är också riktigt bra, då kan jag hålla henne inramad mellan hand och skänkel och säte och hon formar sig fint. Men resten var väl inte jättemycket att skriva hem om. Lättridningen tar hon som framåtdrivande och lägger sig på bogarna och älgar iväg. Galoppfattningarna lämnar en del övrigt att önska trots att jag tänker LÅNG MAGE hela tiden. Och i galoppövningen med lätt sits så blev hon så djävla stark och drog iväg för att komma ikapp framförvarande häst. Som råkade vara stallets största som tar typ två galoppsprång per långsida, så här gick det undan vill jag lova. Sedan var hon på tårna och taktade som en tok när vi skrittade och lade iväg som Ego Boy när vi skulle trava I ETT LUGNT TEMPO SÅ VI FÅR NER PULSEN. Det tyckte hon var dumt. Haha. Men hon är ju ändå så himla härlig. Hon påminner lite om min första ridskoleälsklingshäst, en liten travare som hette Nirvana. Funderar dock på att ta Irländskan på nästa drop in så att jag får jobba lite mer med framåtdrivande och inte bara förhållande hjälper. Å andra sidan är Bulldozern mycket lättare att rida på drop in-ridningen när vi oftast bara är ett par stycken, för då lägger hon inte så mycket fokus på att hinna ifatt alla andra hästar. Aja, det är angenäma bekymmer.
Igår red vi en övning med travbommar och sedan över ett litet kryss. För mig är det hoppning, men tydligen räknas det som förberedande markarbete. Det gick inte jättebra. Bulldozern är ärlig på hinder och tycker det är kul att hoppa, men det var svårt att hitta rätt tempo i den övningen. Man vill ju hålla igen lite va, men det var inte det lättaste. Först blev det undertempo men när jag skulle öka så blev det Bulldozersupersnabbslängtrav och det var ju inte riktigt meningen. LE ÖVER HINDRET, tjoade min ridlärare till mig, hade tydligen ett resting bitch face som inte var av denna världen.
Sedan skulle vi galoppera på fyrkantsspåret och stå i lätt sits utmed långsidorna, och det var svinjobbigt. När blev det egentligen svinjobbigt att stå i lätt sits? Det gjorde man väl jämt förr utan att det var något särskilt med det, men nu pustade och flåsade alla efteråt som om de sprungit minst ett maraton. Nu pratar jag alltså om ryttarna, hästarna var helt oberörda.
Vi jobbade också i skritt med vändande hjälper runt koner, det kändes bra. Det går jättebra att rida Bulldozern i skritt, då är hon lydig och vändbar och går jättefint. Trav under nedsittning är också riktigt bra, då kan jag hålla henne inramad mellan hand och skänkel och säte och hon formar sig fint. Men resten var väl inte jättemycket att skriva hem om. Lättridningen tar hon som framåtdrivande och lägger sig på bogarna och älgar iväg. Galoppfattningarna lämnar en del övrigt att önska trots att jag tänker LÅNG MAGE hela tiden. Och i galoppövningen med lätt sits så blev hon så djävla stark och drog iväg för att komma ikapp framförvarande häst. Som råkade vara stallets största som tar typ två galoppsprång per långsida, så här gick det undan vill jag lova. Sedan var hon på tårna och taktade som en tok när vi skrittade och lade iväg som Ego Boy när vi skulle trava I ETT LUGNT TEMPO SÅ VI FÅR NER PULSEN. Det tyckte hon var dumt. Haha. Men hon är ju ändå så himla härlig. Hon påminner lite om min första ridskoleälsklingshäst, en liten travare som hette Nirvana. Funderar dock på att ta Irländskan på nästa drop in så att jag får jobba lite mer med framåtdrivande och inte bara förhållande hjälper. Å andra sidan är Bulldozern mycket lättare att rida på drop in-ridningen när vi oftast bara är ett par stycken, för då lägger hon inte så mycket fokus på att hinna ifatt alla andra hästar. Aja, det är angenäma bekymmer.
onsdag 13 september 2017
För lite semester, jo jag tackar
Fick mail från min chef om att jag hade tagit ut komp istället för semester under två veckor i somras, och "du vet väl att du måste ta ut minst 20 semesterdagar per år"?
Nä, det visste jag faktiskt inte. Eftersom jag hade svettats ihop närmare 150 komptimmar när semestern närmade sig så tänkte jag att det var lika bra att rensa undan lite. Brukar i vanliga fall ta ut tre veckors semester plus en veckas komp, men eftersom jag har jobbat som ett as hela detta året och kompbanken såg ut därefter så blev det alltså två den här gången. Dessutom fick jag både en veckas arbetstidsförkortning plus en massa sparade semesterdagar som blivit så gamla att de inte fick sparas längre, utbetalda i pengar tidigare i våras så jag har ju åtminstone inte varit direkt utfattig. Bortsett från på ledighet då, vilket jag tycker är något av en tragedi eftersom jag ä-l-s-k-a-r att vara ledig. Tyvärr har situationen på mitt jobb genererat en massa omständigheter över vilka jag inte riktigt har kunnat råda över, så att jobba så här mycket har inte direkt varit ett eget val om jag säger så.
Nu måste jag uppenbarligen sätta sprätt på tio semesterdagar innan året är slut, så har precis ansökt om en fetlång julledighet. OCH ett par strödagar nu under hösten som jag tyckte att jag gott kunde unna mig. Fan ta den som INTE beviljar detta nu. Because I'm so fucking worth it, tänker jag.
Nä, det visste jag faktiskt inte. Eftersom jag hade svettats ihop närmare 150 komptimmar när semestern närmade sig så tänkte jag att det var lika bra att rensa undan lite. Brukar i vanliga fall ta ut tre veckors semester plus en veckas komp, men eftersom jag har jobbat som ett as hela detta året och kompbanken såg ut därefter så blev det alltså två den här gången. Dessutom fick jag både en veckas arbetstidsförkortning plus en massa sparade semesterdagar som blivit så gamla att de inte fick sparas längre, utbetalda i pengar tidigare i våras så jag har ju åtminstone inte varit direkt utfattig. Bortsett från på ledighet då, vilket jag tycker är något av en tragedi eftersom jag ä-l-s-k-a-r att vara ledig. Tyvärr har situationen på mitt jobb genererat en massa omständigheter över vilka jag inte riktigt har kunnat råda över, så att jobba så här mycket har inte direkt varit ett eget val om jag säger så.
Nu måste jag uppenbarligen sätta sprätt på tio semesterdagar innan året är slut, så har precis ansökt om en fetlång julledighet. OCH ett par strödagar nu under hösten som jag tyckte att jag gott kunde unna mig. Fan ta den som INTE beviljar detta nu. Because I'm so fucking worth it, tänker jag.
tisdag 12 september 2017
Till stallet istället, vecka 37 part 1
Var på drop in-ridning igår precis som vanligt. Känner att det lite har blivit som en ordinarie lektionstid för mig. Fast nästa vecka kan jag inte, eftersom jag inte är så pass anal att jag skriver att jag ska på drop in-ridning i min kalender, och då tyckte hjärnan att AH, en ledig tid, och så bokade jag thaimassage på den. Kom på det några timmar efteråt, men då var det så dags och jag orkade inte ändra. Ska skriva in drop-in-tiden i min kalender fortsättningsvis. Haha.
Ja, i alla fall. Igår var det teori för de ordinarie måndagslektionerna, vilket innebar vilodag för hästarna så de flesta drönade fortfarande omkring ute i hagen efter helgen. "Kan vi nöja oss med de som står inne?", frågade ridläraren och det kunde vi, jag och den andra som brukar vara stående drop-in-ryttare. Så jag fick prova en ny häst! En äldre gentleman, tror han är 18 år, med de snällaste ögon man kunde tänka sig. En GIGANT, i mina ögon då, 165 i mankhöjd eller så. Blev ju helt genomsvettig bara av att rykta och sadla och tränsa denne bjässe.
Lektionen gick väl SÅDÄR om jag ska vara ärlig. Gentlemannen hade den egenheten att han inte ville gå i täten. Nu var vi bara två, så det fick han ju göra i vilket fall som helst. Men helt nöjd var han inte med den situationen, utan kändes stel och tveksam, även om det blev bättre efter några varv. Men det kändes ju som att jag satt på någonting i storleksordningen ELEFANT, efter tre travsteg så hade hela långsidan swischat förbi och han var lång som ett godståg och kändes ungefär lika smidig.
Vi red en övning som gick ut på att rida innanför fyrkantsspåret, trava efter hörnpasseringen, bryta av mitt på långsidan, vända över i skritt, göra en framdelsvändning vid nästa långsida, igång i trav ner till nästa hörn, skritta längs med kortsidan, trava halva långsidan, sakta ner till skritt, vända över och göra framdelsvändning, osv. Så småningom lade vi till galoppfattning från skritt efter framdelsvändningarna också. Kul och nyttig övning och mot slutet började det kännas som att fram- och bakdelen på Gentlemannen åtminstone befann sig i samma landskap. Galoppfattningarna gick först inte alls bra, eller rättare sagt själva fattningen blev bra, men sedan bröt han av till trav nästan direkt, vilket ju inte precis var meningen. Har ju fått tipset att tänka LÅNG MAGE när jag fattar galopp på Bulldozern, men det funkade mindre bra med Gentlemannen för då blev det att jag bromsade med sätet. Så nu fick jag först tänka LÅNG-MAGE och sedan FRAMÅT, och då gick det mycket bättre. Sen att jag inte orkade hålla ihop denna STORA häst med hans STORA galopp när vi sedan skulle galoppera på volt, utan skumpade runt helt hjälplöst i slängtrav efter ungefär två varv, det kan vi ju tala lite tystare om. Eller helst inte alls. När vi joggade av dom efteråt så kändes han i alla fall UNDERBAR, gick i jättefin form och då var det såklart dags att sluta. Typiskt! Aja, det var kul så länge det varade i alla fall.
Ja, i alla fall. Igår var det teori för de ordinarie måndagslektionerna, vilket innebar vilodag för hästarna så de flesta drönade fortfarande omkring ute i hagen efter helgen. "Kan vi nöja oss med de som står inne?", frågade ridläraren och det kunde vi, jag och den andra som brukar vara stående drop-in-ryttare. Så jag fick prova en ny häst! En äldre gentleman, tror han är 18 år, med de snällaste ögon man kunde tänka sig. En GIGANT, i mina ögon då, 165 i mankhöjd eller så. Blev ju helt genomsvettig bara av att rykta och sadla och tränsa denne bjässe.
Lektionen gick väl SÅDÄR om jag ska vara ärlig. Gentlemannen hade den egenheten att han inte ville gå i täten. Nu var vi bara två, så det fick han ju göra i vilket fall som helst. Men helt nöjd var han inte med den situationen, utan kändes stel och tveksam, även om det blev bättre efter några varv. Men det kändes ju som att jag satt på någonting i storleksordningen ELEFANT, efter tre travsteg så hade hela långsidan swischat förbi och han var lång som ett godståg och kändes ungefär lika smidig.
Vi red en övning som gick ut på att rida innanför fyrkantsspåret, trava efter hörnpasseringen, bryta av mitt på långsidan, vända över i skritt, göra en framdelsvändning vid nästa långsida, igång i trav ner till nästa hörn, skritta längs med kortsidan, trava halva långsidan, sakta ner till skritt, vända över och göra framdelsvändning, osv. Så småningom lade vi till galoppfattning från skritt efter framdelsvändningarna också. Kul och nyttig övning och mot slutet började det kännas som att fram- och bakdelen på Gentlemannen åtminstone befann sig i samma landskap. Galoppfattningarna gick först inte alls bra, eller rättare sagt själva fattningen blev bra, men sedan bröt han av till trav nästan direkt, vilket ju inte precis var meningen. Har ju fått tipset att tänka LÅNG MAGE när jag fattar galopp på Bulldozern, men det funkade mindre bra med Gentlemannen för då blev det att jag bromsade med sätet. Så nu fick jag först tänka LÅNG-MAGE och sedan FRAMÅT, och då gick det mycket bättre. Sen att jag inte orkade hålla ihop denna STORA häst med hans STORA galopp när vi sedan skulle galoppera på volt, utan skumpade runt helt hjälplöst i slängtrav efter ungefär två varv, det kan vi ju tala lite tystare om. Eller helst inte alls. När vi joggade av dom efteråt så kändes han i alla fall UNDERBAR, gick i jättefin form och då var det såklart dags att sluta. Typiskt! Aja, det var kul så länge det varade i alla fall.
måndag 11 september 2017
Bygga hönshus - an epic movie, part 2
Den här helgen ser det inte ut som att det har hänt sådär jättemycket på hönshusbygget, så jag ger er lite BEHIND THE SCENES.
Ja, sedan tog visst den här helgen också slut? Vad som ligger i pipelinen nu är att få färdigt taket, förutom det ofrivilliga takfönstret så ska det kläs med papp. Sedan ska fasaden på, och fönster och dörr förstås. STAY TUNED!
 |
| Det köpts, fraktats hem och sågats upp bräder till fasaden. Dessa ska - förstås - också oljas. Herregud vad jag har oljat. Vädrets makter var inte speciellt nådiga utan bjöd på hällande regn från arla till särla, så jag fick inhysa mig i förrådet, bland cyklar och tusen andra grejer. Trångt, bökigt och kladdigt var väl bara förnamnet. |
 |
| Och värre skulle det bli nästa dag när allting skulle målas. Min man påstår att det är mycket bättre att måla fasadbräder innan de spikas upp, men jag är tveksam. Det var rätt så bökigt när de målade bräderna skulle vändas och vridas på, plus att man (=jag) inte fick någon känsla av att det hände något. Blev lite uttråkad och bitter men fick bita ihop. Självklart regnade det också. Fick använda växthuset för att lägga de kortare bräderna på tork. Årets skörd gick ändå åt helvete, så det gör väl inget om de cirka 2 tomaterna får en lätt bismak av DEMIDEKK GRUND. |
 |
| Min man åkte till Byggmax och köpte råspont och spikade upp nästan ett halvt tak. Byggmax hade inte rätt storlek hemma så han fick göra nya beräkningar på stående fot, "men det ska nog räcka". |
 |
| Sedan kom jag hem och fick stå på marken och langa upp resten av taket medan han spikade. Det var rätt långa bräder som skulle vändas och vridas på för att hamna på rätt håll. Råspont har nämligen en fram- och en baksida, samt en sida med spår och en utan (allt det här heter säkert något annat), så hur man än höll brädan så var den med 99 % säkerhet på något sätt på fel håll. |
 |
| Här var det äntligen klart, eller nähä, det fattades visst EN bräda. |
fredag 8 september 2017
Lite nytt på massagefronten
Det gick bra att boka om tiden som dansken sabbade, tack och lov. Så igår infann jag mig hos min nya thailändska. Eller, det var på håret att jag hann dit. Visste nämligen inte exakt var det låg, men adressen hade jag ju så det skulle väl inte vara några problem. Hade en föreställning om att den här gatan, Kung Knuts Väg, var själva huvudgatan genom byn som inte är så stor så det skulle väl till och med en blind höna utan lokalsinne, a k a yours truly, klara av. Nej, jag använder inte gps, det är ingen sport plus att allting som inbegriper Google Maps är en gigantisk sammansvärjning för att få folk att bryta ihop, ligga i fosterställning och börja tugga på gardinerna. Tror jag åtminstone.
I alla fall. Körde in i byn. Såg att Kung Knuts Väg visst gick till höger istället för rakt fram. Hoppsan, men jaha, jag kastade mig till höger och började följa Kung Knut. Det var en helvetes lång väg och husen låg så man knappt kunde se några nummer, vilket inte gjorde saken lättare. Blev lite tveksam när jag började närma mig en annan by, så jag vände. Körde tillbaks till där jag hade svängt av, ja då visade det sig att jag haft rätt från början, Kung Knuts Väg var själva huvudgatan genom byn, men den här kungen tyckte tydligen också att det var okej att avvika nittio grader från huvudleden och fortsätta åt ett helt annat håll. INTE OKEJ om ni frågar mig. Huvudgator ska vara raka och lätthanterliga.
Ja, i alla fall så kom jag fram till slut. Själva stället var väldigt fräscht, det fanns en riktig massagebänk (vilket man ju kan tycka vore ett rätt så basic inredningsdetalj, men efter att ha varit på nakenchock-stället så lär man sig att uppskatta de små sakerna i vardagen) och thailändskan själv var väldigt trevlig. Ska man klaga på något så var det väl att det stod en jättestor Buddha-fontän som porlade väldigt ljudligt i rummet intill. Tanken var väl att det skulle vara fridfullt och avkopplande, men NJA. Det var kanske också aningen lite för ljust i rummet, gillar ju när det är mörkt och ombonat. Men det är väl petitesser.
Take your clothes off, leave your underwear on, var direktivet som jag fick (och uppskattade), och sedan började massagen. Och ja, det blir väl aldrig som med Stålnypan. Hon är i en klass för sig (och därmed uppenbarligen också för bra för att vara sann). Men det här var helt klart bättre än de två senaste ställena jag varit på, där de mer har blaskat på lite olja och gnott runt lite halvhjärtat utan någon som helst märkbar systematik. Så på det hela taget är jag faktiskt riktigt nöjd. Möjligen att det var lite snålt med fotmassagen (men å andra sidan så får jag ALDRIG nog av fotmassage. På den gamla goda tiden i slutet av 90-talet när man tillbringade kvällarna på Aftonbladets Sodom-och-Gomorra-chatt så var det påfallande ofta män där som ville bli ens fotslav. Jag har ju lite svårt att begripa det där med fetischism, men som jag fattade det så ville de inte ens ligga utan fick någon slags kick av att bara hålla på och pyssla med ens fötter. Eller ja, det fanns väl en och annan som ville att man skulle stolpa omkring i lårhöga lackstövlar också, men de hade nog även lite annat på agendan. I alla fall. Nappade aldrig på dom krokarna eftersom jag mest chattade för skojs skull, lite som Heta Linjen, och definitivt inte för att ragga/bli uppraggad. Då tyckte jag i alla fall att det var otroligt konstigt, det här med fotfetischismen. Nu undrar jag om jag inte begick ett misstag som inte skaffade mig ett nätverk. Min man vägrar nämligen konsekvent att massera mina fötter. Det kan väl vara rimligt eftersom jag som sagt aldrig någonsin får nog och han tycker att det finns roligare sätt att umgås på än att jag ska ligga som en strandad val i soffan och knappt vara kontaktbar p g a maximalt avslappnad. Han fattar nog inte att han hade kunnat deala sig till vilka "förmåner" som helst i det läget. Hade han sagt "jag tycker att det är rimligt att du alltid dammsuger och jag slipper" så hade jag förmodligen bara mmmmm:at till svar. Sån är jag när jag får fotmassage, men lyckligtvis (för mig) är han inte en sån som utnyttjar situationen. Hur som helst, det hade nog inte spelat någon roll om så 100 % av tiden hade ägnats åt fotmassage, jag hade förmodligen ändå tyckt att det var "lite snålt". Slut på världens längsta parentes).
Sen när jag var färdigmasserad så drog jag på mig paltorna och gick ut i rummet med den ymnigt porlande Buddha-fontänen, och då stod det en kopp te och ett litet fat med uppskuren frukt framdukat vid ett litet bord. Det kändes ju väldigt ompyssligt och lyxigt måste jag säga. Om Stålnypan ligger i topp på en femgradig skala så blev det här en hyfsat stark fyra.
I alla fall. Körde in i byn. Såg att Kung Knuts Väg visst gick till höger istället för rakt fram. Hoppsan, men jaha, jag kastade mig till höger och började följa Kung Knut. Det var en helvetes lång väg och husen låg så man knappt kunde se några nummer, vilket inte gjorde saken lättare. Blev lite tveksam när jag började närma mig en annan by, så jag vände. Körde tillbaks till där jag hade svängt av, ja då visade det sig att jag haft rätt från början, Kung Knuts Väg var själva huvudgatan genom byn, men den här kungen tyckte tydligen också att det var okej att avvika nittio grader från huvudleden och fortsätta åt ett helt annat håll. INTE OKEJ om ni frågar mig. Huvudgator ska vara raka och lätthanterliga.
Ja, i alla fall så kom jag fram till slut. Själva stället var väldigt fräscht, det fanns en riktig massagebänk (vilket man ju kan tycka vore ett rätt så basic inredningsdetalj, men efter att ha varit på nakenchock-stället så lär man sig att uppskatta de små sakerna i vardagen) och thailändskan själv var väldigt trevlig. Ska man klaga på något så var det väl att det stod en jättestor Buddha-fontän som porlade väldigt ljudligt i rummet intill. Tanken var väl att det skulle vara fridfullt och avkopplande, men NJA. Det var kanske också aningen lite för ljust i rummet, gillar ju när det är mörkt och ombonat. Men det är väl petitesser.
Take your clothes off, leave your underwear on, var direktivet som jag fick (och uppskattade), och sedan började massagen. Och ja, det blir väl aldrig som med Stålnypan. Hon är i en klass för sig (och därmed uppenbarligen också för bra för att vara sann). Men det här var helt klart bättre än de två senaste ställena jag varit på, där de mer har blaskat på lite olja och gnott runt lite halvhjärtat utan någon som helst märkbar systematik. Så på det hela taget är jag faktiskt riktigt nöjd. Möjligen att det var lite snålt med fotmassagen (men å andra sidan så får jag ALDRIG nog av fotmassage. På den gamla goda tiden i slutet av 90-talet när man tillbringade kvällarna på Aftonbladets Sodom-och-Gomorra-chatt så var det påfallande ofta män där som ville bli ens fotslav. Jag har ju lite svårt att begripa det där med fetischism, men som jag fattade det så ville de inte ens ligga utan fick någon slags kick av att bara hålla på och pyssla med ens fötter. Eller ja, det fanns väl en och annan som ville att man skulle stolpa omkring i lårhöga lackstövlar också, men de hade nog även lite annat på agendan. I alla fall. Nappade aldrig på dom krokarna eftersom jag mest chattade för skojs skull, lite som Heta Linjen, och definitivt inte för att ragga/bli uppraggad. Då tyckte jag i alla fall att det var otroligt konstigt, det här med fotfetischismen. Nu undrar jag om jag inte begick ett misstag som inte skaffade mig ett nätverk. Min man vägrar nämligen konsekvent att massera mina fötter. Det kan väl vara rimligt eftersom jag som sagt aldrig någonsin får nog och han tycker att det finns roligare sätt att umgås på än att jag ska ligga som en strandad val i soffan och knappt vara kontaktbar p g a maximalt avslappnad. Han fattar nog inte att han hade kunnat deala sig till vilka "förmåner" som helst i det läget. Hade han sagt "jag tycker att det är rimligt att du alltid dammsuger och jag slipper" så hade jag förmodligen bara mmmmm:at till svar. Sån är jag när jag får fotmassage, men lyckligtvis (för mig) är han inte en sån som utnyttjar situationen. Hur som helst, det hade nog inte spelat någon roll om så 100 % av tiden hade ägnats åt fotmassage, jag hade förmodligen ändå tyckt att det var "lite snålt". Slut på världens längsta parentes).
Sen när jag var färdigmasserad så drog jag på mig paltorna och gick ut i rummet med den ymnigt porlande Buddha-fontänen, och då stod det en kopp te och ett litet fat med uppskuren frukt framdukat vid ett litet bord. Det kändes ju väldigt ompyssligt och lyxigt måste jag säga. Om Stålnypan ligger i topp på en femgradig skala så blev det här en hyfsat stark fyra.
onsdag 6 september 2017
Berättelse om ett äktenskap & Hemsökelsen
Har de senaste dagarna påbörjat ett par böcker som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart. Den första var Hemsökelsen av Fay Weldon. När jag var tonåring läste jag En hondjävuls liv och lustar och tyckte att det var närapå den bästa bok jag läst, och tv-serien som kom några år senare gick ju inte heller av för hackor (den amerikanska filmversionen lämnar dock enligt mig en del övrigt att önska). Sen har jag väl läst något annat av henne som inte var sådär jättebra, men så läste jag säkert någon recension i DN som tyckte att den här boken var bra. Fast det var den inte. Berättelsen handlar om Annette, vars man plötsligt börjar gå i terapi och ägna sig åt astrologi och annat hokuspokus och verkar helt hjärntvättad av sin psykolog. Nästan hela boken (eller så långt jag orkade med, tre fjärdedelar kanske) utgjordes av dialog, vilket blev rätt tjatigt efter ett tag och väldigt tjatigt efter ytterligare ett antal sidor, och det var dessutom väldigt mycket gafflande om astrologi och hur planeterna står och den här Annette liksom bara fann sig i att hennes man har blivit helt djävla fnoskig och ifrågasatte exakt allting medan hon bara höll på och ursäktade sig och honom hela tiden. Känns ju rätt osannolikt om ni frågar mig. Den här boken får en KBT-timme av fem möjliga.
Tog mig sedan an nästa, Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Den har jag sett att flera har bloggat/instagrammat om på sista tiden så jag kände att nu djävlar är jag för en gångs skull lite med min tid. Men den var, ursäkta mig, så DJÄVLA tråkig. Antingen var det dialog där allt "sa hon" respektive "sa han" utelämnats, så man inte hade en aning om vem det var som faktiskt sa vad. Var det inte dialog så var det någons - bokens "han" får man väl förmoda - betraktande av "henne" i olika situationer och i helt orimligt detaljerade scener. Så den här orkade jag nog bara en fjärdedel av innan jag kände att jag gav fullständigt fan i deras djävla äktenskap. Den här får en överkorsad vigselring av fem möjliga.
Tog mig sedan an nästa, Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen. Den har jag sett att flera har bloggat/instagrammat om på sista tiden så jag kände att nu djävlar är jag för en gångs skull lite med min tid. Men den var, ursäkta mig, så DJÄVLA tråkig. Antingen var det dialog där allt "sa hon" respektive "sa han" utelämnats, så man inte hade en aning om vem det var som faktiskt sa vad. Var det inte dialog så var det någons - bokens "han" får man väl förmoda - betraktande av "henne" i olika situationer och i helt orimligt detaljerade scener. Så den här orkade jag nog bara en fjärdedel av innan jag kände att jag gav fullständigt fan i deras djävla äktenskap. Den här får en överkorsad vigselring av fem möjliga.
Nej, nej, nej, ni får aldrig mej
Nu har visst Idol börjat igen, hörde jag i fikarummet på jobbet. Jag har bloggat om Idol tidigare, första gången för nästan exakt tio år sedan faktiskt, så kanske behöver jag inte göra det igen, speciellt som jag inte tittar på programmet. Har aldrig gjort. Eller jo, jag såg ju ett avsnitt i början av första säsongen för att kunna bilda mig en uppfattning, men det gjorde mig uppenbarligen avskräckt för all framtid. Det är nu i början som det är roligast, när de riktigt dåliga är med, var en av fikarumsrösternas ivriga omdömen. Jag blev BARA trött. Ville bara säga det. Hejpåre.
Men det var väl FAN
Jaha, hann inte mer än få bekräftelse på min högt önskade massagetid så damp det ner nåt djävla URGENT OPERATIONAL MEETING APPOINTMENT-piss i jobbmailen. Samma dag som min massage. Hela dagen, alltså ingen möjlighet att smita ifrån och götta sig. Hatar för övrigt heldagarsmöten, speciellt om de är på danska. Detta är på danska. Hatet är stort. Känner att jag vill ställa mig som Ernst-Hugo och bara Tack, ni svenska vakttorn. Med plutonium tvingar vi dansken på knä. Här – Danmark; utskitet av kalk och vatten. Och där – Sverige; hugget i granit. Danskjävlar!
Så nu har jag fått maila thailändskan och bara I'm so sorry men går det möjligen att ändra till en annan dag? Ingen bra start på en förhoppningsvis ny thaimassagerelation.
Så nu har jag fått maila thailändskan och bara I'm so sorry men går det möjligen att ändra till en annan dag? Ingen bra start på en förhoppningsvis ny thaimassagerelation.
tisdag 5 september 2017
Massageproblemet
Alltså, hur svårt ska det vara att hitta någon som kan massera en trött och sleten kropp för en rimlig slant? Uppenbarligen skitsvårt. Tyckte ju att jag hade världens flax när jag hittade Stålnypan, men hon har ju varit lite av och på, och personen jag provade under en period när det var stängt lämnade ju en del övrigt att önska då det var i en kall källare där det sprang en unge ut och in, det svarades i telefon och satt en gubbe och hostade bakom det tunna draperiet. Så går det inte till hos Stålnypan, där är man så omhuldad och ompysslad att man tror att man är i himmelen. Tyvärr är hon ju lite fladdrig, först skulle hon lägga ner verksamheten, sen öppnade hon igen fast bara på helger, sen skulle hon stänga helt men sedan var det hux flux öppet igen. Och sen stängde hon IGEN, men när jag av en slump råkade springa ihop med henne så sa hon att jag kunde få komma "utan kvitto". Det kunde jag ju inte motstå, även om jag av princip ogillar svartjobb. Var där en gång, frågade då om det var okej att höra av sig om jag ville ha en ny tid och Stålnypan bara: oh yes, just text me. Gjorde det efter några veckor, men fick inget svar. Och häromdagen så pratade jag med en som hade bokat tid på nätet, fått bekräftelse men kommit dit och då var hela stället tomt. Så hon har kanske åkt till Thailand, vad vet jag? En massage-epok har gått i graven och det är DJÄVLIGT TRIST om ni frågar mig.
I somras sprang jag på ett nytt thaimassageställe här i krokarna som jag tänkte ge en chans. Beställde en tid, kom dit, det var i en källare (det verkar vara standard), men den var ändå rätt mysigt inredd. Massösen själv kunde nästan ingen svenska och rätt knackig engelska, men hon hade med sig sin son, som var i sjuårsåldern, och han var minsann hur flink som helst. Kollade upp att mitt namn stämde med bokningskalendern, kollade min Swish-betalning och skrev kvitto. Sedan blev jag invisad i ett rum där jag ombads klä av mig. Drog av mig de flesta paltor, men det var inte nog utan ALLT skulle av. Eh, jaha? Jag är något av en slow starter i alla möjliga sammanhang så jag kom mig inte för att invända. Jag ser inte mig själv som speciellt pryd, men uppenbarligen var detta något utanför min komfortzon ändå även om det var nästan helt nedsläckt i rummet, men så tänkte jag att vadfan, alla får väl ha sina regler för det är ju bara hon och jag här och det är väl inte precis sannolikt att hon kommer att erbjuda mig en happy ending.
När denna nakenchock lagt sig kom första dråpslaget. Hon hade nämligen ingen riktig massagebänk utan bara en smal brits med en kudde och utan sånt där hål där man stoppar ner ansiktet. Så jag fick ju ligga med huvudet helt vridet åt sidan för att få luft, vilket verkligen inte var speciellt skönt.
När man går till Stålnypan så börjar varje behandling med att hon tvättar ens fötter med en handduk som hon kokar i en riskokare (ser det ut som i alla fall) så den är alldeles varm och härlig. Den här donnan stövlade iväg och återkom med en balja ljummet kranvatten och sedan började hon blaska av hela kroppen ungefär lika engagerat som någon som arbetar inom äldrevården och som hatar sitt jobb. Men jag tänkte (igen) att hon har väl sina rutiner och det är kanske inte alla som är nyduschade och fräscha när de ska på massage, det kan säkert komma in en och annan kund med tvivelaktig personlig hygien.
Ja, sen började massagen, och den var väl bara SISÅDÄR. Rätt så oengagerad och påminde mer om att bli insmord med solkräm på ryggen än professionell bearbetning av muskler. Och så låg jag så sabla obekvämt och så var det rätt så kallt även i denna källare, och när det var dags att vända sig så blaskade hon av en IGEN, och vattnet i baljan hade nu hunnit bli kallt så det var ju inte speciellt behagligt alls. Nä, det var verkligen ingen höjdare. Men när jag kom ut i för-rummet eller vad man ska kalla det, så stod den där lilla raska sjuåringen där och frågade om det hade känts bra och om jag var nöjd på ett så himla lillgammalt och gulligt sätt så jag kunde inte med annat än att säga OH JA. Ibland förvånar jag mig själv, för jag brukar inte vara den som inte kan säga ifrån. Men ibland finner jag mig uppenbarligen inte överhuvudtaget utan framstår som ett mähä av stora mått.
Men skam den som ger sig, så nu har det här mesiga mähät snokat upp en ny thailändska. Lyckades boka en tid via mail (HATAR att ringa) och ska dit om en vecka. Ska bli mycket intressant det här. Stay tuned for information, precis som vanligt med andra ord.
I somras sprang jag på ett nytt thaimassageställe här i krokarna som jag tänkte ge en chans. Beställde en tid, kom dit, det var i en källare (det verkar vara standard), men den var ändå rätt mysigt inredd. Massösen själv kunde nästan ingen svenska och rätt knackig engelska, men hon hade med sig sin son, som var i sjuårsåldern, och han var minsann hur flink som helst. Kollade upp att mitt namn stämde med bokningskalendern, kollade min Swish-betalning och skrev kvitto. Sedan blev jag invisad i ett rum där jag ombads klä av mig. Drog av mig de flesta paltor, men det var inte nog utan ALLT skulle av. Eh, jaha? Jag är något av en slow starter i alla möjliga sammanhang så jag kom mig inte för att invända. Jag ser inte mig själv som speciellt pryd, men uppenbarligen var detta något utanför min komfortzon ändå även om det var nästan helt nedsläckt i rummet, men så tänkte jag att vadfan, alla får väl ha sina regler för det är ju bara hon och jag här och det är väl inte precis sannolikt att hon kommer att erbjuda mig en happy ending.
När denna nakenchock lagt sig kom första dråpslaget. Hon hade nämligen ingen riktig massagebänk utan bara en smal brits med en kudde och utan sånt där hål där man stoppar ner ansiktet. Så jag fick ju ligga med huvudet helt vridet åt sidan för att få luft, vilket verkligen inte var speciellt skönt.
När man går till Stålnypan så börjar varje behandling med att hon tvättar ens fötter med en handduk som hon kokar i en riskokare (ser det ut som i alla fall) så den är alldeles varm och härlig. Den här donnan stövlade iväg och återkom med en balja ljummet kranvatten och sedan började hon blaska av hela kroppen ungefär lika engagerat som någon som arbetar inom äldrevården och som hatar sitt jobb. Men jag tänkte (igen) att hon har väl sina rutiner och det är kanske inte alla som är nyduschade och fräscha när de ska på massage, det kan säkert komma in en och annan kund med tvivelaktig personlig hygien.
Ja, sen började massagen, och den var väl bara SISÅDÄR. Rätt så oengagerad och påminde mer om att bli insmord med solkräm på ryggen än professionell bearbetning av muskler. Och så låg jag så sabla obekvämt och så var det rätt så kallt även i denna källare, och när det var dags att vända sig så blaskade hon av en IGEN, och vattnet i baljan hade nu hunnit bli kallt så det var ju inte speciellt behagligt alls. Nä, det var verkligen ingen höjdare. Men när jag kom ut i för-rummet eller vad man ska kalla det, så stod den där lilla raska sjuåringen där och frågade om det hade känts bra och om jag var nöjd på ett så himla lillgammalt och gulligt sätt så jag kunde inte med annat än att säga OH JA. Ibland förvånar jag mig själv, för jag brukar inte vara den som inte kan säga ifrån. Men ibland finner jag mig uppenbarligen inte överhuvudtaget utan framstår som ett mähä av stora mått.
Men skam den som ger sig, så nu har det här mesiga mähät snokat upp en ny thailändska. Lyckades boka en tid via mail (HATAR att ringa) och ska dit om en vecka. Ska bli mycket intressant det här. Stay tuned for information, precis som vanligt med andra ord.
Väntar tills natten kommer
Har läst Väntar tills natten kommer av Christoffer Holst, en bok som enligt någon recension skulle vara "en otroligt läskig skräckhistoria med skickligt utportionerade händelser av det klassiskt otäcka slaget, så att man efteråt undrar om det bara var hjärnspöken eller om det faktiskt var ett ljud? Tills man inte undrar längre utan gallskriker.” Låter ju jättebra, eller hur? Fast såhär i efterhand känns det som att antingen är recensenten av klent virke, eller så har jag liksom härdats efter decennier av Stephen Kingläsande (rolig grej på tal om det förresten: min man har nyligen börjat läsa Det, för vi har tänkt oss att se nyinspelningen med Bill Skarsgård som Pennywise The Dancing Clown, och han, min man alltså, inte Bill Skarsgård, klagade över att det var så himla många namn att hålla reda på. Jag har visserligen läst Det flera gånger, men det är säkert tio-femton år sedan sist. Trots det kunde jag utan att tveka eller ens behöva tänka efter rabbla upp både för- och efternamn på alla sju i Förlorargänget. Det här med att lägga namn på minnet är en superkraft jag har. Dock ej så himla användbar eftersom jag även är lite ansiktsblind så jag känner ju aldrig igen folk även om jag vet vad dom heter. Slut på världens längsta parentes) för jag tyckte inte berättelsen var anmärkningsvärt hårresande. Nu riktar sig väl boken i första hand till ungdomar, men de ska väl vara ännu mer härdade och avtrubbade än en mesig sextiotalist med livlig fantasi?
Aja. Berättelsen handlar om Lukas och Sam, ett ungt par som ska tillbringa en sommar i en stuga vid Vänern. Lukas är en stockholmare med lite svår bakgrund, Sam är en överklasskille från Göteborg som lite har glidit fram på en räkmacka i livet, men opposite attracts och så vidare. Sam har fått ett sommarjobb, vilket gör att Lukas tillbringar en massa tid ensam där han egentligen ska ägna sig åt en fotokurs men mest går omkring och inte får någonting gjort hela dagarna. Ja, sen hittar han en sextio år gammal dagbok som han börjar läsa i och så händer det ett och annat oförklarligt som såklart bara han märker, och sen händer det lite mer men graden av läsk är verkligen inte hög. Dessutom stör jag mig på rena felaktigheter, som till exempel:
1. Berättelsen utspelar sig i juni månad. En kväll ska Lukas och Sam "se Bonde söker fru till middagen". Det vet väl alla med lite koll att Bonde söker fru spelas in under sommaren (så att bönderna ska kunna ha romantiska picknickdejter hemma i kohagarna) och sänds på hösten, det är sen gammalt.
2. Lukas hittar en vinröd telefon som beskrivs som "en med skruvad sladd och nummerbricka man vrider på" (det korrekta ordet är btw "petmoj"). När han sedan läser i dagboken från 1954 så är får stugans f d ägare denna telefon i present. Nu är jag inte hundra på exakt hur telefonerna har sett ut genom tiderna, men när jag var liten så var ALLA telefoner grå och ägdes av Televerket, och de som hade gamla telefoner på den tiden hade såna där i svart bakelit. Det fanns INGEN som hade en vinröd telefon på 50-talet skulle jag vilja påstå.
3. Dessutom var det ju som sagt Televerket som ÄGDE själva telefonerna på den här tiden, och det här med att installera ett telefonjacket och öppna ett abonnemang var för det första svindyrt och för det andra något som inkluderade att det kom flera gubbar i en orange Volvo Duett och tillbringade en arbetsdag med detta. Så att överraska någon med att koppla in ett telefonjack lite i smyg på 50-talet känns...NJA. Rätt osannolikt om ni frågar mig.
Läste sedan att författaren är född 1990, så det är kanske inte så lätt att veta hur det gick till på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, men lite research hade väl varit på sin plats. Den här boken får två fiskargubbar av fem möjliga.
Aja. Berättelsen handlar om Lukas och Sam, ett ungt par som ska tillbringa en sommar i en stuga vid Vänern. Lukas är en stockholmare med lite svår bakgrund, Sam är en överklasskille från Göteborg som lite har glidit fram på en räkmacka i livet, men opposite attracts och så vidare. Sam har fått ett sommarjobb, vilket gör att Lukas tillbringar en massa tid ensam där han egentligen ska ägna sig åt en fotokurs men mest går omkring och inte får någonting gjort hela dagarna. Ja, sen hittar han en sextio år gammal dagbok som han börjar läsa i och så händer det ett och annat oförklarligt som såklart bara han märker, och sen händer det lite mer men graden av läsk är verkligen inte hög. Dessutom stör jag mig på rena felaktigheter, som till exempel:
1. Berättelsen utspelar sig i juni månad. En kväll ska Lukas och Sam "se Bonde söker fru till middagen". Det vet väl alla med lite koll att Bonde söker fru spelas in under sommaren (så att bönderna ska kunna ha romantiska picknickdejter hemma i kohagarna) och sänds på hösten, det är sen gammalt.
2. Lukas hittar en vinröd telefon som beskrivs som "en med skruvad sladd och nummerbricka man vrider på" (det korrekta ordet är btw "petmoj"). När han sedan läser i dagboken från 1954 så är får stugans f d ägare denna telefon i present. Nu är jag inte hundra på exakt hur telefonerna har sett ut genom tiderna, men när jag var liten så var ALLA telefoner grå och ägdes av Televerket, och de som hade gamla telefoner på den tiden hade såna där i svart bakelit. Det fanns INGEN som hade en vinröd telefon på 50-talet skulle jag vilja påstå.
3. Dessutom var det ju som sagt Televerket som ÄGDE själva telefonerna på den här tiden, och det här med att installera ett telefonjacket och öppna ett abonnemang var för det första svindyrt och för det andra något som inkluderade att det kom flera gubbar i en orange Volvo Duett och tillbringade en arbetsdag med detta. Så att överraska någon med att koppla in ett telefonjack lite i smyg på 50-talet känns...NJA. Rätt osannolikt om ni frågar mig.
Läste sedan att författaren är född 1990, så det är kanske inte så lätt att veta hur det gick till på den gamla goda tiden när allt var som det skulle, men lite research hade väl varit på sin plats. Den här boken får två fiskargubbar av fem möjliga.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)