10 orsaker till varför jag inte tänker anmäla mig till Expedition: Robinson

Ja, då var ju årets upplaga av Expedition: Robinson avklarad, nu känns det lite tomt. Jag hejade ju på Daniel och ville att han skulle vinna. Om han inte vann så ville jag att antingen Erik eller Elin skulle vinna, och det gjorde ju Erik, så jag får väl vara ganska nöjd. Jag sa innan att om ingen av dom tre vann så kvittade det, för de andra är lika djävla värdelösa allihopa. Jag  gick så långt så att jag sa att om ingen av de tre vann så skulle jag aldrig mer titta på Robinson. Tack Erik, för att du vann så att jag kan fortsätta titta på kommande säsonger. Paolo är ju redan ute och lockar folk att anmäla sig. Det skulle nog vara det sista jag gjorde i detta livet. Här är orsakerna.

1. Jag tål inte sol och får soleksem till och med när jag använder solskyddsfaktor 30. 7 veckor i Filippinerna = uteslutet.
2. Jag är skitdålig på att simma och vågar knappt doppa huvudet. Jag klarade knappt av att ta Baddaren i simskolan, där skulle man dyka under en flytande rockring. Inte mycket har förändrats sedan dess. Tävlingar där man ska simma och dyka = uteslutet.
3. På grund av min nackskada från helvetet så klarar jag knappt av att hålla armarna över huvudet mer än 30 sekunder och får jätteont när jag utsätts för ryckiga rörelser. Hinderbana = uteslutet.
4. Jag har jordens sämsta balans. Plankan = uteslutet.
5. Jag får skitont i nacken (se punkt 3) om jag inte sover med dyra ergonomiska kuddar. Sova på marken = uteslutet.
6. Jag är ganska ohändig (fast jag hjälper gärna till om någon säger vad jag ska göras). Bygga läger = (nästan) uteslutet.
7. Jag är i och för sig ganska seg och uthållig, men däremot är jag inte särskilt snabb. Tävlingar där man måste vara snabb = uteslutet.
8. Jag uppskattar slutna vattenburna avlopp alldeles otroligt mycket. Tömma blåsa och tarm i djungeln = inte uteslutet, men motbjudande.
9. Jag hatar folk. Kanske inte precis alla, men uppemot 98 % av alla jag träffar avfärdar jag som idioter. Att tvingas dela läger med och leva tätt inpå andra människor under extrema omständigheter känns så främmande att jag inte riktigt finner ord för detta. Att vara tvungen att pakta och vara trevlig i onödan mot dessa människor = uteslutet.
10. När jag är hungrig går procentsatsen i punkt 9 upp mot 100 % och det hade slutat med att jag hade gjort mig olycklig. Robinson = uteslutet.

Så ligger landet. Tyvärr, Paolo. Du får köra utan mig.  

Den mätta dagen är bäst, Karin Boye hade fel.

Ikväll ska det ätas julbord med min mans jobb, på en anrik gästgivaregård här i närheten av Ankeborg. Det är väl inte precis fri sprit och taxi hem, men vi har i alla fall planerat att ta bussen för att så att säga kunna ta ett järn när det nu bjuds och allt. Gratis är gott.

Detta gör mig lite nervös, eftersom bussarna här på randen till Österlen är ytterst nyckfulla den här årstiden. De ställs in lite hur som helst, tänk om vi inte kommer dit? Eller det är väl inte hela världen, då får vi ta bilen och en diskussion om vem som ska få vara nykter, men det överlever man ju. Men tänk om vi inte kommer HEM igen? Om sista bussen (20.52) helt enkelt snöat fast i en driva någonstans söderut? En kväll i Brösarps city verkar inte så värst lockande, speciellt inte när det snöar och är kallt. Då vill man ju sitta hemma framför kaminen och smälta all den gratisa julmaten. Ja, vi får väl se hur det här går.

Dagens peptalk

Jag: Min bil startade inte i morse, den var helt död! Vi provade med startkablar, men det hjälpte inte. Jag fattar ingenting.
Jenny: På film är det oftast att någon har satt en bomb i motorn, först händer ingenting men när den väl startar så poff, sprängs man i bitar. 
Jag: Det känns ju bra att det finns någon typ av förklaring åtminstone.

Robinson-Daniel = kung

Jag följer Expedition: Robinson ganska slaviskt. Har gjort det alla säsonger. Eller: Det ska rätt mycket till om jag ska missa det. Förr i tiden var det till exempel strängt förbjudet att äta chips och popcorn till Robinson-premiären, eftersom man då kunde missa någon saftig replik på grund av störande tugg-knaster. Endast mjuka kakor var tillåtna. Men det var på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. 

Jag måste nog säga att årets Robinson är den bästa någonsin, möjligen med undantag för första säsongen, Kents yxa skojar man ju liksom inte bort i första taget. Men Paolo är den absolut bästa programledaren genom tiderna, alla andra framstår som bleksiktiga mähän.

Och jag blev så grymt BESVIKEN över att Daniel röstades ut igår (även om det inte var oväntat). Han är ju liksom helgjuten, en driftig kille som både kan bygga hyddor och baka bröd och som både är skitcool och ödmjuk samtidigt (nästan som jag själv när jag tänker efter). Synd bara att han inte var så bra på pussel men det är ju kanske en egenskap man kan leva med. Jag hoppas, HOPPAS, att han får komma till den där flotten. Och att han, Erik och Elin kommer till final. Och att den där vidriga Mats får på nöten och liksom förnedras på något sätt, oviktigt hur, bara det svider. Min hatlista består i första hand av Mats, Sara och Maggie, men det finns många andra kandidater som står på tur. Typ de flesta, utom Daniel, Erik och Elin. Jäklar vad bra tv det här är.

"It has to be written: Those who have the youth have the future". Eller nåt.

Man undrar ju lite när man ser programmet Ung och bortskämd. Om de verkligen är sanna, de här tomtarna. Men dessvärre är det nog så illa ställt med vissa, även om jag inte begriper varför man vill skylta med det i tv. Man kan även undra varför folk frivilligt väljer att ge misslyckade föräldraroller ett ansikte, vill man verkligen bli ihågkommen som den som åker 6 mil enkel resa för att ge sin vuxna dotter frukost på sängen varje dag?

Man kan också undra varför de här unga och bortskämda har så helknasiga namn. Olga-Isabelle, Tim-Joel, Jean-Pierre, eller varför inte Lorenzo, det låter ju mer som travhästar än människor.

Men i alla fall. För att komma med i det här programmet så måste man uppenbarligen vara riktiga sopor, gnälliga jättebäbisar fast med rösträtt. Och sedan ska den som är sämst på att vara det som man skulle vara för att komma med i programmet få vinna en resa jorden runt (varför nu det skulle locka någon som redan får allt den pekar på). Jag får inte riktigt ihop det, men det är väl antagligen mig det är fel på.

Hit the gas and here I go

Men det var ju helvete vad det går trögt att blogga. Jag skyller på att jag har fått en gratis  träningsvecka på ett gym, och snål som jag är så måste jag utnyttja det till max. Därför är jag aldrig hemma.

Idag provade jag spinning med pulsklocka för första gången. Alltså det var pulsklockan som var det nya inslaget. Dessvärre var man tvungen att känna till sin egen maxpuls, och det gjorde inte jag, för jag har bara använt pulsklocka vid löpträning en (1) gång och den var så sjukt irriterande att jag tog av den efter några hundra meter och någon maxpuls hade mig veterligen inte infunnit sig. Men han som höll i passet sa att man kunde ta 220 minus sin ålder. Sen skulle man ligga på 80  % av det, och då räknades det som "tufft". Allas pulsslag och procentsatser visades på en stor skärm, så det gick verkligen inte an att lata sig om man ville komma undan med äran i behåll. Dessvärre måste det ha blivit något fel, för jag blev knappt andfådd ens när pulsmätaren slog över på rött (mer än 90 % av maxpulsen). Nu skulle man ju kunna hävda att jag har världens superkondition, det är jag och kenyanerna liksom,  men eftersom jag inte har konditionstränat på typ ett år på grund av fotskadan från helvetet så är det tyvärr inte sant.

Hur som helst, det såg ju bra ut. Och det är ju huvudsaken. Eller nåt.

Dagens fikarumskommentar

Jag: Ska du gå på konstföreningens fest imorgon?
Jonas: Nej, jag är inte med där längre...Jag har gjort en konstpaus.

To help you rid those scum

Idag har jag varit och spanat in det som troligtvis ska bli mitt nya träningsställe. Det verkade hur bra som helst ända tills jag upptäckte att det låg vägg i vägg med en begravningsbyrå.

Man blir ju lite fundersam. På begravningsbyrådörren stod det dessutom att de hade jour dygnet runt. Det verkar ju...betryggande. Eller nåt.

Det drar en skugga utmed murarna ikväll, den är sval och förtegen

När jag flyttade från stan i vintras sa jag samtidigt upp mitt medlemskap på gymmet där jag tränat ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Det kändes sådär, men det känns ju ännu mer sådär att betala sura pengar för något som man ändå inte kan utnyttja. Men det är lite trist, för i Nya Ankeborg finns det inget gym, bara en gammal sunkig sporthall där frivilliga brandkåren lyfter lite skrot då och då. Det känns inte som att jag riktigt hör hemma i den miljön faktiskt.  

Men nu har jag fått nys om ett nytt träningsställe. Nikky och Sandra tränar där. Om jag är snäll får jag kanske följa med dom någon gång. Det återstår att se hur snäll jag är, och hur snälla dom är.   

The world is mine

Åh, jag beställde en skiva och istället för det vanliga standard-nu-har-vi-skickat-din-order-bekräftelsemailet fick jag det här: 

Dear,

So we just put some stuff in a package, and then we took that package (and a bunch of others) to the post office. And the people at the post office looked at us funny when we walked in with all the packages because they're maybe getting a little sick of this. But we aren't getting sick of it! We think it just gets cooler every day.

So, below is information about your order, including a tracking number that you can use to stalk your package as it makes its way to your front door.

There is also a list of the stuff in your package, but we might have also put some extra stuff in there for you, because it's the only way we feel comfortable showing our love. We wish we could be more expressive, but since we had our hearts broken in middle school, we've had a hard time opening up.

If you have any questions, just reply to this email. We're always there...waiting for you. But you don't have to write or anything, only if you want to. We want to neither encourage or discourage you from writing, just...the opportunity is there if you ever feel like it...sorry, are we rambling? Aaaaanyway...

We're sure you'll love whatever it is you got, and we'll be waiting patiently for your next order!

Alltså, jag fattar ju att det här också är ett standardmail och att ingen har suttit och knåpat ihop det åt mig personligen (även om det faktiskt känns lite så). Men det här standardmailet är ju så mycket bättre. Så mycket finare. Man blir helt enkelt så mycket gladare. Mer sånt åt folket.

Bobby flagged a diesel down

Jag har fått en ny vän. Den norske polismannen Harry Hole är numera min ständiga följeslagare. Just nu är vi i Bangkok och utreder ett par mord. Förra veckan var vi i Australien och gjorde samma sak.

Harry är en stor idiot ibland, emellanåt får jag lust att bara örfila upp honom när han inte uppför sig som jag tycker han borde. Det struntar han i och gör som han vill i alla fall. Själv får jag bara läsa och lida vidare. Men det är väl smällar - ha ha ha - man får ta när man börjar hänga med hårdkokta polismän.

Ur led är tiden (och ve att jag är den som föddes att vrida den rätt igen)

I natt är det dags för vintertid, eller "normaltid" för oss fossiler som MINNS hur det var innan 1980. När klockan var lika mycket hela tiden (eller ja...det var den ju inte, men ni fattar) året runt, och man slapp tänka jobbiga tankar som "ska man ställa fram eller tillbaka klockan?" och "förlorar man eller vinner man en timme nu?". Jo, jag vet att man ställer tillbaks klockan (för det står i min väderkalender) och jag vet att man får en extra timme den här gången. Men tanken måste liksom alltid tänkas.

Andra tankar är: Ställer mobiltelefonen om sig själv eller inte? Jag använder nämligen mobiltelefonen som väckarklocka, och jag ska ut på spårövning med samling klockan 09.00 imorgon bitti. Då är det ju rätt viktigt att känna till om man ska ställa tillbaks klockan eller inte innan läggdags, så att man inte dyker upp på fel tid och alla andra redan har stuckit. Spårövningen blir så att säga kanske lite svårare än vad den var tänkt från början då.

Den som lever får se, som det brukar heta.

 

"Plötsligt under intervjun slår Pelles senildemens till"

Förra helgen var familjen W på IKEA åt mig, eller ja, inte enbart åt mig förstås. Men åt oss införskaffades 2 lampor, 2 glödlampor och 1 tvålpump utan att vi behövde besöka detta köptempel från helvetet in person, vilket bara måste vara en välgärning.

Tvålpumpen är nästan värd en egen historia. Den som konstruerar en tvålpump som bara består av en behållare och ett lock som ligger löst ovanpå borde ju för  höge farao sitta inlåst på Kumlabunkern i resten av sitt liv. Jag råkade välta sagda tvålpump, varpå flera deciliter tvål forsade ut över jävla allt. Jag klagade så mycket att Daniel köpte en ny tvålpump i rena förskräckelsen. Innan IKEA-upplevelsen kände jag att tvålpumpen gärna fick vara lite snygg, men kraven har sänkts till att locket ska gå att skruva fast. Så kan det gå. 

I rena yran har vi dessutom kommit in i en negativ spiral av att glömma byta grejer med varann. Jag glömde ge Daniel hans bilnycklar och han glömde ge mig mina glödlampor. När jag åkte dit för att lämna tillbaks bilnycklarna och hämta lamporna glömde jag ta med den nya tvålpumpen. Idag åkte jag dit för att hämta den nya tvålpumpen och glömde istället kvar Remus' koppel.

Det här verkar bli något av en neverending story.

Hur man dödar en blogg

1. Skaffa en man.
2. Skaffa ett hus. Gärna gammalt, med renoveringsbehov.
3. Skaffa en hundvalp. Gå gärna på tusen hundkurser också.

Nej, det här duger inte. Massor av människor har allt det ovanstående och de kan ändå blogga. Jag ska skärpa mig, jag lovar.

Snopet

Idag fick jag för mig att det var svenska Biggest Loser i repris. Jag missar det alltid när det går i vanliga fall, eftersom jag är på hundkurs varje måndag.

Så vi förberedde oss. Åt en rejäl middag, och sedan plockade min man fram en påse chips och jag hittade en skål med karameller, för att låna ett uttryck från 50-talet eller så.  

Och så var det ingen tjockis-tv-repris! Utan bara något som jag hade fått för mig, för EN gång var (tror jag) var det så, och då är nog söndagskvällar den ständiga repris-dagen, tänkte jag så enfaldigt, så enfaldigt.

Snopet var ordet, sa Bull.

Och allting som jag rörde vid förvandlades till sand

Igår var det Robinson, ett tv-program jag älskar att hata. Mer älska än hata faktiskt. Jag menar, Maggan! Alla andra ligger på stranden och vilar sig i form, men hon joggar som om det inte fanns någon morgondag. Samlar ved som om vargavintern stod på dörren och satt och mediterade när hon var fånge i buren när de andra bara låg och gnällde över hur hemskt det var. En sådan människa är förmodligen fullkomligt avskyvärd att ha i sin närhet när man är trött och hungrig, men på tv blir det underbart.

Och Josefin, eller vad hon nu hette, hon som lipade över att hon inte hade någon handduk och tyckte att Robinson hade väl varit helt okej om man hade fått sova på något schysst ställe och fått god mat att äta och sådär. Och är smal som en bambustör och säger helt seriöst att "man dör ju inte av att inte äta på några veckor". HA HA HA, det är så komiskt. En vanlig turistdiarré så är ju hon ute ur spelet.

Ja, det återstår ju ett antal plantor. Till exempel Gurkan, den där sura balkanbruden och Flavia, men de känns mer utvalda och lite regisserade att man ska reta sig på dom. Det gör jag, herregud, men det är lite mer förutsägbart.

Ja, det får väl räcka så långt.

Fröna växer sakta under ytan

Det är mycket man inte alls förstår. Till exempel det här med Sverigedemokraterna. De säger att de inte är ett rasistiskt parti. Nähä, vad är de i så fall då? Och om de nu inte är rasistiska, varför måste de i så fall lämna kyrkan i protest bara för att biskopen säger att det är ovärdigt att göra skillnad på människor? Jag tror aldrig jag har känt mig så kränkt, sa Jimmie Åkesson efteråt. Men rasist, det är han inte.

Och så var det någon SD-tomte som hade twittrat SKAM SKAM SKAM! Skam över svenska kyrkan! Skam över biskop Eva Brunne! Det låter ju nästan som att det är en sinnesrubbad religiös fanatiker i sydligaste amerikanska södern som hade skrivit det. Inte en lokalordförande i ett politiskt parti som (dessvärre) är demokratiskt invalda i landets styre.

Men rasister är de i alla fall inte.

Som sagt. Det är så mycket man inte begriper.  

 

Vi sitter vid elden som två narrar och fryser så vi darrar

Igår när jag körde hem kom det en UGGLA flaxande ut ur skogen rakt framför min bil. För en tiondels sekund eller så glodde vi häpet på varandra med endast vindrutan mellan oss, sedan flaxade den vidare åt sitt håll och jag åt mitt. Eller jag flaxade väl inte så mycket i och för sig. 

Men ändå. En mäktig naturupplevelse, som om jag var med i både Harry Potter och Twin Peaks på en och samma gång.  Det är inte alla förunnat att få uppleva det en måndagskväll.

In sickness and in health

Jag är sjukt förkyld, eftersom jag har umgåtts med den vandrande virusbomben Adrian (1.5). Det är priset man får betala när man inte kan låta bli att pussa en liten prins. Innan Adrian föddes var jag inte förkyld en enda gång på över FYRA (4) år. Sen räcker det med EN (1) dagishämtning så kraschar hela djävla immunförsvaret. Så kan det gå.

Sedan smittade jag min man, så nu går vi omkring och hostar lungorna ur oss och det känns, eller åtminstone låter, som att vi bor på ett sanatorium. Eller där låg de ju mest och vilade i sängar, enligt vad man har sett. Det gör inte vi, vi ligger i soffan och tittar på en sinnessjuk kannibalfilm från tidigt 70-tal. Det finns sämre sätt att tillbringa sina dagar på. Men det här med att vara sjuk känns ändå väldigt överskattat om jag får säga min mening. 

Theyre coaches, businessmen and cops

Jamen man måste ju ändå kommentera valet. Och det är ju för djävla sorgligt, alltså det här med Sverigedemokraterna. Det är så att man börjar undra om man verkligen ska ha allmän rösträtt, när folk ändå är så djävla korkade som de uppenbarligen är. 

Dessutom: För skojs skull googlade jag namnet på vår gata. Och nästan den första träff som kom upp var en länk som hette Lär känna dina lokala Sverigedemokrater, och se där, där dök en av grannarna upp! Visserligen har vi, min man och jag, redan dömt ut honom som rätt så dum i huvudet, men ändå. Det räcker gott och väl med grannar som så att säga är lite lagom naturkorkade, såna har vi nämligen också. Men att ens trevliga lilla gata ska behöva bli besudlad med någon slags variant av Örnnästet? Va? Va? Va?

Skärpning, kretiner.

And the band played Walzing Mathilda

Man måste älska Google Translate. Jag fick ett mail som avslutades med en polsk glosa som jag inte förstod. Och det vill man ju gärna, förstå alltså. Eller åtminstone ha en uppfattning om ifall det rör sig om en förolämpning eller en komplimang.

Ord: Pozdrawiam
Översättning från polska till svenska enligt Google Translate: Yours.

Ärans och hjältarnas språk är inte så högprioriterat, känns det som.

I-landsproblem #1

Samtal mellan mor och dotter anno 2010:

Jag: Måste du ha en så stor bild överst på din blogg?
Puppan: Jag vet inte hur man ändrar!
Jag: Det är ju jättedumt, man ser ju inte direkt när du har skrivit nåt nytt, utan man måste scrolla en mil för att kolla.
Puppan: Jamen URSÄKTA då att jag tröttar ut ditt pekfinger.

Lobotomy gets them home

Härförleden var vi och biblioteksröstade, som det antagligen heter nuförtiden, när Kungliga Postverket har gått i graven för längesen och online-röstning fortfarande ligger och ruvar någonstans i framtiden. Vi dråsade in på biblioteket klockan 17.58 och det stängde 18.00, så det var inte direkt tid till någon beslutsångest.

Vi var de enda besökarna. Det var vi, och en bibliotekarie slash röstmottagare, som förmodligen ville gå hem i rappet. Vi, alltså min man och jag, stod en kort stund vid bordet med alla valsedlar och talade rätt så öppet om vad vi skulle rösta på. Eller vi stod väl inte och basunerade ut det, men det var inte så att vi viskade och smusslade heller. Men när det var dags gick vi stramt åtskilda och i tur och ordning in och gömde oss i röstbåset för att stoppa i valsedlarna (som vi burit helt öppet genom hela biblioteket) och försegla kuverten. Som om hela biblioteket vore smockat med människor i allmänhet och SÄPO i synnerhet, som hade till enda uppgift att snoka rätt på smaskiga politiska detaljer i vårt liv som skulle kunna komma att användas emot oss i något sammanhang, om vårt liv av någon anledning skulle bli en politisk thriller. Fast det känns väldigt osannolikt.

Vanans makt är stor, uppenbarligen.

The priest goes dancing with a whore

Det är i gryningen, på väg till jobbet, som de stora frågorna i livet uppstår och börjar pocka på lösning. Till exempel i morse när jag tankade, då åkte det förbi en polisbil. Och då kom jag på att jag aldrig har sett en polis stå fylla tanken med blyfri 95-oktanig (eller vad nu polisbilar dricker) på någon mack, varken på film eller i verkligheten. Hur kommer sig detta, de kör ju bil JÄMT? Finns det hemliga bensinmackar i de underjordiska polisgaragen (som jag inte är helt säker på existerar i verkligheten, men på film finns de och det lurar alltid skurkar med skjutvapen där, hade jag varit polis hade jag alla gånger parkerat på gatan för att få ett långt och lyckligt liv), eller finns det tjänstvilliga väsen inom poliskåren som helt enkelt tillbringar sina dagar med att fylla och släpa hem otaliga bensindunkar? Ett slags polisens egna husalfer som arbetar i tysthet och möjliggör skyddandet, hjälpandet och ställa tillrättandet?

Så många frågor, så lite svar. Precis som vanligt med andra ord.

Dagens i-landsproblem

Problem: Man, dvs jag, har sjukt många presentkort på Akademibokhandeln (inte ett problem i sig, det ör en otroligt trevlig tanke). MEN: 

Närmaste Akademibokhandel: Lund (cirka 8 mil enkel resa).
Övriga ärenden i Lund: 0.
Tid till Lund-resa: Obefintlig.
Lust till Lund-resa: Också obefintlig.

På den gamla goda tiden när allt var som det skulle så kunde man köpa Akademibokhandelns böcker på NÄTET. Nu görs detta via Bokus. Kan man använda presentkort från Akademibokhandeln på Bokus? Naturligtvis inte.

Ja, ni ser själva. Jag är mogen för terapi vilken dag som helst.

Hygglo-Telia

När man skrivit så många sura ord om Telia som jag har gjort, är det inte mer än rätt att skriva några snälla saker också. Igår surbloggade jag som bekant om min döda telefon. Några timmar senare hade ett tjänstvilligt väsen på Telias kundtjänst hört av sig i bloggen med en länk till första hjälpen, eller ett formulär där man skulle fylla i vad man hade för bekymmer. Några timmar senare fick jag svar att det inte var något fel på min linje, men att supporten lät hälsa att jag kunde testa att koppla telefonen till ett annat uttag. Och det fungerade! Fan vet hur detta gick till, för ingen har rört några sladdar, såvida det inte har flyttat in en mycket stillsam poltergeist här, och telefonen har ju funkat innan, när sladdarna var kopplade annorulunda. Men skitsamma som jag brukar säga, huvudsaken är ju att det funkar NU.

Så: Snyggt jobbat, Telia. Jag menar det.

Telia del 2497

Och så var det dags för en omgång Telia igen. Jag upptäckte att vår telefon var heldöd. Eller telefonen i sig verkade väl leva, men linjen var död, och lamporna på modemet som är märkta "Phone" är släckta. Så jag in på telia.se för att felanmäla. Knappar in mitt telefonnummer och får det sura svaret Du kan inte felanmäla ditt abonnemang här. Vi ber dig istället kontakta kundservice på telefonnummer 90200. Jamen SCHYSST, och från vilken telefon då, är min sura invändning. Jajaja, jag vet att det är 2000-tal och att alla människor har minst en mobiltelefon, och så också jag. Men jag har faktiskt ingen större lust att spä på min mobilräkning med jättemycket meningslös väntetid i Telias jättelånga telefonköer för att sedan bli bortkopplad i ett kritiskt skede och få börja om från början igen, been there done that, tack så djävla mycket. 

Jag försökte istället maila, men om man väljer ämnet Fast telefoni så får man bara maila om abonnemangsärenden, betalningspåminnelser eller varuleveranser när man ska fylla i mailformuläret. Som sista utväg försökte jag chatta med en tekniker, för den möjligheten finns också. Fast inte på söndagar visade det sig. Ska man ha problem så ska man ha det på normal kontorstid.

Vi får väl se hur detta kommer att utveckla sig.    

En slav under oket av igår har inget eget liv idag

Jag har gjort SvD:s valkompass där man ska ta ställning till 25 påståenden om allt mellan himmel och jord och ange om man är med eller mot. Jag var med på det mesta tyckte jag, och då blev jag 64,2 % vänsterpartist, 57,8 % Feministiskt Initiativ:ist och 46,4 % miljöpartist. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här eller hur den som gjort testet har tänkt. Och framför allt anser jag att det är lite oroväckande att testet dessutom visar att jag är några procent Sverigedemokrat, utöver ovanstående politiska soppa. Det måste vara för att jag angav att jag inte tyckte Turkiet skulle vara med i EU, för det tycker jag inte, och jag tror väl kanske inte att Sverigedemokraterna är sådär jättepigga på det heller. Fast kanske av lite andra anledningar då.

Minst av allt var jag i alla fall moderat och piratpartist, vilket kanske i och för sig stämmer, men jag kan ändå inte smälta det där med SverigeDjävlaDemokraterna. Jag tror inte den som har satt ihop det här testet är så jättebegåvad faktiskt. Kanske är det en sverigedemokrat på prao.

Barnhemmet

Har precis, eller precis och precis, det var igår, men alltså rätt så nyligen då, kollat på filmen Barnhemmet från 2008. Den lämnade mig ingen ro, direkt. I natt var det världens åskväder och det kändes som att det stod döda barn i husets alla gömmor och bara väntade på att få...ja, jag vet inte. Visa sig kanske.
Hur som helst, för ordningens skull utfärdar jag en sedvanlig



(((SPOILER-VARNING)))




innan jag ger mig i kast med de frågeställningar som uppstod under filmens gång.
1. I scenen där ungen med påsen över huvudet (ett jättepedagogiskt sätt att ta hand om ett missbildat barn, heja spanska barnhem) jagar in Laura i badrummet och klämmer hennes hand, så tänkte jag: Äntligen en film som är lite realistisk när det kommer till att klämma händer i dörrar. För det gör ju skitont, man säckar ju liksom bara ihop och vrålar rakt ut, men Bruce Willis och liknande bara stövlar vidare som om ingenting hade hänt. Inte Laura dock, hon säckade ihop och jämrade sig och petade på sin avslitna nagel som vilken normal människa som helst, men i nästa scen var handen helt djävla oskadd. Skärpning här.
2. Och varför ville ungen-med-påsen-över-huvudet göra Laura illa? Hon var ju deras vän för bövelen.
3. När Laura insisterade på att få vara kvar i huset i två dagar "för att ta farväl" så hann hon med följande: Leta efter ledtrådar som döda barn lagt ut lite här och var i det inte så speciellt lilla huset, möblera om i stort sett hela det inte speciellt lilla huset, bygga ihop sex stycken inte speciellt små och lätta gamla barnhemssängar, tvätta sängkläder, bädda sängar, plocka bär, baka en kaka samt ikläda sig en vuxenversion av sin barnhemsklädsel (var den nu kom ifrån, men hon kanske tråcklade ihop en lite flinkt på lediga stunder). PÅ BARA TVÅ DAGAR. Yeah, right.
4. Och så den här källaren där Simon slutligen hittades, Tomas' hemliga rum. Det måste ju ha funnits en ingång till. För när Laura letade efter Simon i garderoben där den övertapetserade dörren fanns så råkade hon riva ut de där järnstängerna som hon sedan slängde tillbaks in igen så att dörren blockerades. När hon sedan upptäckde att det fanns en dörr där 10 månader senare, så var den ju fortfarande övertapetserad och hon fick riva och slita bort en massa tapet  för att få handtaget att passa. Jätteläbbigt att hon av misstag råkade stänga in sin egen son så han dog jämmerdöden i en källare som ingen visste om, men han kunde väl åtminstone fått ha gått genom dörren som en levande människa och inte som ett spöke?
5. Och ja, hur tänker man när man låter bygga en källare som dessutom har typ åtta meters takhöjd? Vilken arkitekt har jobbat fram denna pigga lösning, kan man ju fråga sig.
Ja, men i övrigt så var jag väl nöjd. Dvs skiträdd. Att jag aldrig lär mig.

Hunting high and low

Internet är så himla bra. Och dåligt, ibland. För idag när jag hämtade min bil på verkstaden och blev 2000 kronor fattigare i ett svep på grund av mina okända superkrafter, så hade man ju verkligen behövt hålla igen lite. Men så tipsade Patrik om en bra deckare, och vips var jag inne på Bokus och bara klick, klick, klick och kolla där, köp fyra pocket och betala för tre och kolla där, det finns ju ett par nya böcker om Adrian Mole som jag inte läst. På engelska visserligen, men de lär ändå aldrig översättas, lika bra att beställa dem med en gång så att samlingen är komplett.

Jamen det var väl riktigt lyckat, det här?

Det krävs så mycket mygel för att verka normal

I morse när jag körde till jobbet var det blåsigt och kallt och mörkt som värsta november. För att pigga upp mig själv satte jag på radion. Det var nyheter. Först pratades det om hur många som hade dött i översvämningar runt om i världen (massor) på grund av extrem väderlek, sedan nämndes att det knappt gick att andas i Moskva på grund av bränder orsakade av extrem väderlek, därefter var det en fransk turist som dödsstörtat från ett berg i Norge, inte på grund av extrem väderlek men ändå, börsbolagen hade minskat sin personal och således gett arbetslöshetsstatistiken en rejäl skjuts uppåt, och ja, det var nog något mer elände som jag har glömt nu.

Med en sån här inledning kan ju veckan förhoppningsvis bara bli bättre.

Be Your Own Star-show

Härförleden skulle jag köpa ett trädgårdsbord till - surprise surprise - vår trädgård. Jag hade inte så stor koll på utbudet, visade det sig. Jag hade helt naivt föreställt mig att man åkte till någon stormarknad och hostade upp ett par hundralappar och så fick man ett standardbord i trä. Fullt så enkelt var det inte, visade det sig när jag gav mig ut på min lilla expedition, vilken förstås utspelade sig under en av sommarens varmaste dagar, då man riktigt vill trängas med svettiga husvagnstyskar som invaderat den lokala stormarknaden för att bunkra livsmedel. Eller kanske inte.

Innan jag gav mig iväg lekte jag med tanken på att låna min mans bil, som är en kombi, för ett trädgårdsbord är ju inte helt litet. Men så tänkte jag att det är ju omonterat, och ett platt paket går ju in överallt. Och dessutom, och det här var den mer avgörande frågan, så var jag sugen på att lyssna på Lars Winnerbäck i bilstereon. Och jag hade nyligen tryckt ihop jättemånga låtar på en mp3-skiva, och min mans bilstereo är från yngre stenåldern så därför tog jag min egen bil med tillhörande mäktiga ljudanläggning som kan läsa mp3-format och gav mig ut på Expedition Trädgårdsbord.

Jag noterade att trä uppenbarligen är helt ute i trädgårdsmöbelsammanhang. Det fanns plast och metall och kombinationer av detta som liknade fan och kostade skjortan. Men efter idogt letande hittade jag ändå ett bord i trä som stod längst bort och längst in i ett hörn och verkade bortglömt. Men det var till salu och kostade omkring 700 spänn, vilket förvisso var mer än jag hade tänkt men mindre än om man skulle köpa en apful plast-metall-konstruktion för tusentals bistra kronor. Så jag betalade, kanske inte glatt och villigt, men något åt det hållet, och släpade mitt platta paket till bilen.

Det var som sagt varmt, och jag hade trängts med turistande tyskar. Jag kan bara skylla på det när det kommer till min bristande tankeförmåga i följande handlingar. Det platta paketet såg ut att gå in i baksätet på min gamla Volvo. Det gjorde det inte riktigt. Här skulle man, om man varit vid sina sinnens fulla bruk, hejdat sig, tryckt in sitt platta paket i bagageutrymmet, bundit fast bagageluckan med lite rep och grejer och kört hem. Så tänkte inte jag. Jag blev besatt av att få in det platta paketet. Det borde ju gå om man bara vinklade det på rätt sätt, tyckte jag. Jag vinklade och vinklade och ett tu tre hade jag på något vis aktiverat mina superkrafter och vinklat upp ett hörn i bakrutan så den, likt en bättre roman av Agatha Christie, sprack från kant till kant. Liksom budgeten för trädgårdsmöblerna.

Ja, vad säger man? Inte mycket, om man inte får räkna svordomar, som jag däremot strödde omkring mig i rikliga drivor. För att göra en lång och trist historia kort så lyckades jag till slut vinkla in det förbannade platta paketet genom att låta ett hörn sticka ut genom bakrutan. I detta tillstånd tog jag mig slutligen hemåt för att rehabilitera mina nerver. Bilen ska också rehabiliteras, just nu ser den mest ut som om den har varit med i en saftig omgång av Grand Theft Auto, och så kan man ju inte ha det.

Alltihop är Lars Winnerbäcks fel. Eller?

På en kvinnoanstalt är det fuktigt och kallt

Det känns som att bloggen ligger lite i träda. Jag skyller på semester. Fast nu är semestern slut, så då vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på. Allmän lathet kanske.

Bot och bättring utlovas härmed. Kanske.

Finally lost

Visserligen var det ett bra tag sedan jag slutade följa Lost, men man måste ju bara älska den här killen.

Obs, spoilervarning för den som inte vill veta hur Lost slutar eller vad det går ut på.

Falsk som vatten

Igår kollade jag, eftersom det är jag som gillar svensk film i det här äktenskapet, på Falsk som vatten från 1985. Jag såg den första gången när jag var i tjugoårsåldern och minns den som rätt otäck, speciellt scenen när Klara kommer hem och någon har skrivit VARFÖR ÄTER DU SÅ MYCKET APELSINER? på hennes ytterdörr. Det höll på att orsaka en smärre hjärtinfarkt för 20 år sedan, men nu var det förstås inte fullt lika läbbigt. Nu var det mer lite kul att lägga märke till alla forntidsdetaljer (skrivmaskiner, grå telefon med snurrskiva, uttryck som "hemma hos Hasse har dom VIDEO"), samt det faktum att Klaras synnerligen väl tilltagna ögonsminkning, med undantag för i slutscenen, aldrig någonsin flöt ut trots rätt så ymnigt lipande.

Och sen undrar jag verkligen hur svårt det kan vara att finta bort en isjakt? Den verkar ju vara snabb, men synnerligen svårmanövrerad, det borde ju bara vara att tvärvända och springa åt andra hållet och sedan raska över isen i sicksack, eftersom det tog cirka ett ÅR för den att vända? Tänk att man ska behöva styra upp precis allting.

Filmrecension

Ser vi aldrig på film nuförtiden, frågar sig vän av ordning. Nja, svarar jag då, det har verkligen varit lite si och så med det. Det här året verkar hittills mest ha gått åt till köpa och sälja bostäder, vilket i sin tur har medfört väldigt mycket flyttning och renovering och utredningar om inredningar och liknande göromål. Någon tid att sitta och kontemplera i tv-soffan har inte direkt medgetts.
Men nu är det semester och då djävlar ska det kopplas av, speciellt som ovanstående projekt nu börjar gå in i en slutfas där man faktiskt kan börja föreställa sig hur allt ska bli. Så nu kanske man kan få ägna sig åt att titta på film igen. Vi inledde lite trevande igår med Harrys döttrar från 2005, eller det var väl mer jag som tittade, jag gillar svensk film, medan min man mest satt bredvid och fällde beska kommentarer över skådespelarinsatserna i allmänhet och regin i synnerhet. Jag är inte heller överförtjust i Richard Hobert och den här filmen gick inte heller till historien som någon höjdare. Mest skit faktiskt. Men jag får väl ändå utfärda min sedvanliga
(((SPOILER-VARNING)))
Ja, det är två systrar och de har en pappa som hette Harry, därav titeln. Båda är gravida och den ena systern jobbar som gorillaskötare och hennes man är någon slags frilans och kör taxi för att få det att gå ihop och de bor lite trångt och halvdant, medan den andra systern och hennes man har ett odefinierat men lite flashigare liv. Men ändå. Livet leker, systrarna är superbästisar och som sagt gravida. När de är ute och firar pappa Harrys födelsedag så tycker gorilla-systern att det var längesen hon kände några fosterrörelser, så hela gänget utom pappa Harry susar in till sjukhuset för att kolla upp det. Alla fyra, dvs systrarna och deras män, tränger in sig i ett undersökningsrum och så kommer en snäll och förstående barnmorska och kör ett CTG som visar att allt är normalt. Barnmorskan rekommenderar att hon, gorilla-systern, ska stanna kvar för observation, men inte då, här vilar inga ledsamheter, nu vill hon iväg igen. Då föreslår den andra systerns man att de ska kolla henne också, bara på skoj sådär, för att se att allt är okej, och då visar det sig förstås (och man blir inte förvånad) att det inte finns några hjärtljud. Och samtidigt som den flashigare systern blir igångsatt för att föda fram sitt döda barn så går vattnet på gorilla-systern och de ligger och föder samtidigt. Ja, och sen efteråt så blir den flashiga systern lite besatt av gorilla-systerns barn på ett sätt som inte känns sunt, och gorilla-systern drar sig undan och den flashiga blir mer och mer påträngande och mitt i allt detta står deras män och pappa Harry och är helt irriterande oförstående till vad som händer. Och mitt i alltihop så är det en gorilla som föder en unge och blir bindgalen och slår ihjäl ungen och får avlivas (tveksamt vad detta tillför filmen, hur tänkte du egentligen här, Richard Hobert?) och gorilla-systern blir deppig och måste skickas iväg på något slags hem för att vila nerverna, och hennes man sitter hemma med ungen och sliter med en deadline och då kommer förstås den flashiga systern dit och erbjuder sig att hjälpa till, och han bara "visst visst" och så sticker den flashiga iväg med deras unge och vill åka iväg med sin man på en weekend-resa och låtsas som att det är deras barn (borde inte HON in på något slags hem för att vila SINA nerver, kan man ju undra), men det ordnar sig med lite god vilja och en klase vita lögner, och sen plötsligt sitter systrarna och talar ut om en FAMILJEHEMLIGHET som den äldre, gorilla-systern, minns och den yngre, flashigare, inte minns, och det visar sig att deras mamma var sinnessjuk, helt djävla bindgalen hon också, och när detta blivit utrett är systrarna hux flux bästa vänner igen och så är filmen slut.
SvD skrev: Harrys Döttrar är Richard Hoberts bästa på många, många år i sin recension, och man vill ju mest av allt gå ut och döda någon när man läser sånt. För HELVETE. Skärpning, kretiner.

Snabbt jagar stormen våra år som skyar över hav

Häromdagen skulle jag citera lite fritt ur Erik Axel Karlfeldts Psaltare och lyra och det gick inte särskilt bra, för jag kom inte på vad som rimmade på nöd och död, vilket lite var en förutsättning för att ledigt kunna slänga detta citat omkring mig. Givetvis var det BRÖD och ingenting annat, men det lät helt plötsligt så konstigt med "vårt beskärda bröd", som om färdigskivat bröd var uppfunnet på 20-talet eller när fasen det nu kan ha varit som Karlfeldt satt och plitade ihop sina alster, så här blev jag osäker och min litterära framtoning fick sig en rejäl knäck.

Giv oss en härd att njuta vid,
av vårt beskärda bröd
Giv oss ett bröst att luta vid,
när glädjen vänds i nöd
Giv oss en tro att sluta vid,
tryggt i den mörka död

Sådär. Nu är det sagt en gång för alla.

A hillbilly holiday

I helgen var vi iväg och campade, samt fyllde upp bluegrass-kvoten för ett tag framåt. Åtminstone för min del, som blir mätt rätt fort. För inte nog med att det spelas som bara den på själva festivalen, hela djävla campingen (som inte är stor) är dessutom fylld av folk som står och jammar från arla till särla i olika konstellationer. Det kan man ju tycka är lite fräsigt ett tag, när någon bara kommer glidande med en ståbas i handen och bara ställer sig och börjar bompa fram toner ihop med några andra. Men det tar ju aldrig slut, och alla låtar låter på det stora hela ungefär likadant och stämsång är förvisso snyggt, men efter 12 timmars oavbrutet ljudande av gnälliga och nasala stämmor som bräker fram låt efter låt av gammal amerikansk misär så känns måttet inte bara rågat utan i det närmaste överfullt. Och det är ju inte bara ETT gäng som håller på, utan många samtidigt, och mitt i detta inferno skall man ligga i sitt tält och försöka sova. Det går ju inte, men jag har ett hemligt vapen, och det är en mp3-spelare laddad med Leif GW Perssons bok Linda som i Lindamordet, uppläst av Tomas Bolme. Jag kommer aldrig längre än till att man hittat en kvinnlig polis (Linda) mördad i Växjö (Lindamordet), och så ska det åka ner nån snubbe från Stockholm och hålla lite i trådarna under utredningen och sen vaknar jag av att första skivan är slut, och så tränger ljudet av fyra-fem personer som ylar i stämmor om hårda tider i Amerika in igen.

Men det värsta är inte detta, utan det är att man blir väckt hur djävla tidigt som helst av folk som inte har någon som helst campinghyfs. Om tälten står mindre än en halvmeter från varandra och det är tidigt på morgonen så kanske man noterar att det är tyst och stilla, och man kanske till och med kan föreställa sig att alla andra ligger och sover sin skönhetssömn. Då är det fan i mig inte nödvändigt att sitta och prata gamla minnen från militärtjänstgöringen i 200 dB så att alla andra vaknar och tvingas lyssna på dessa uppenbara lögner som årets grannar på ena sidan levererade åt var och en som råkade befinna sig inom hörhåll. Och när grannen på andra sidan vaknade till liv så passade han på att börja stämma sin banjo lite flinkt, sådär som faller sig helt naturligt att göra på morgonkvisten, och det i sin tur verkade var signalen till alla och envar att nu var det fritt fram att sätta igång och börja småjamma inför dagens övningar. Och då var klockan sådär strax efter sju på morgonen.

Hade jag inte varit så otroligt väluppfostrad som jag är så hade jag sträckt ut armarna genom tältduken och strypt dem allihop med mina bara händer och kört upp deras instrument i den kroppsöppning som befinner sig längst från munnen. Det var vad jag hade lust med, nämligen.

Same same but different

Jag har precis berättat hur Uma Thurman slår ner megaäckelvaktmästaren "My name is Buck and I’m here to fuck" i Kill Bill.

Susanne: Men varför var hon tvungen att slå ner honom och sno hans bil och sticka därifrån? Hon var ju på ett sjukhus, kunde hon inte bara ropat på hjälp?
Jag: Nej, nej, du förstår inte. Hon är en sån här, vad heter det nu igen, såna som har ihjäl folk mot betalning?
Susanne: Ortoped...?
Jag: WHAT? Haha, alltså, jag tänker på yrkesmördare.
Susanne: TORPED menade jag ju, inte ortoped.
Jag: Hårda bud i vården.

Hjärtat tar aldrig semester

Jag: På senare år har jag blivit så himla blödig.
Susanne: Ja, jag med! Jag fattar inte vad som har hänt.
Jag: Inte jag heller. För ett tag sedan började jag gråta när jag tittade på Forrest Gump! Hallå, det hade ALDRIG hänt för några år sen. Då var man mer som Terminator.
Susanne: Ja, exakt! Eller kanske någon kvinnlig motsvarighet.
Jag: Som hon i Alien?
Susanne: Ja, precis!
Jag: Alltså, vad är detta? Man börjar sin karriär som Sigourney Weaver och slutar som Helena Bergström! 
Susanne: Fy fan vilket djävla öde.  

"Min häst har blivit sjuk, min mamma går på fenedrin"

Idag är jag så kallat hemma med hantverkare, som i en annan porrfilm. Minus det pornografiska inslaget då. Jag sitter på ovanvåningen och slösurfar och hantverkaren befinner sig i källaren och pysslar förhoppningsvis med det han så småningom ska få betalt för.

Vår värmepanna är rätt gammal och när man ska fylla på vatten så blir det ett projekt som involverar två personer, en hel del svordomar och inte så lite ångest. Man får dra en slang från tvättstugan in i pannrummet, koppla på slangen på pannan - här kommer svordomarna in i bilden, eftersom det kräver en superspecialslangkoppling som alltid försvinner mellan gångerna - och sen får en person stå i tvättstugan och öppna kranen så att det blir tryck i slangen innan den andra personen med en rörtång vrider på en skruv som öppnar ledningen in till pannan, så att vattnet förhoppningsvis rinner in och inte ut. Personen i pannrummet får sedan hålla koll på manometern och gasta STÄNG AAAAAAAV när rätt vattentryck uppnåtts, och personen i tvättstugan måste då med flinka fingrar snabbt som ögat stänga av vattnet så inte systemet blir överfullt. Sedan är det dags för ångestinslaget, då själva öppningen till pannan ska förslutas igen. För gängorna till den här skruven är gamla och slitna och det finns bara ETT läge där den håller ordentligt tätt och det är bara en tidsfråga innan det läget också tillhör historien och hela det vattenburna systemet är ett minne blott. Man måste alltså både vara mentalt stark samt ha ett stabilt äktenskap för att klara av att hantera denna grundbult i själva värmesystemet.

Sen fick jag höra att det finns lata och bekväma människor som har låtit montera en kran på värmepannan. En kran som man bara helt simpelt vrider på när man tycker att vattentrycket är lite för lågt i systemet. Det kändes ju som en betydligt lugnare tillvaro, så jag kastade mig på telefonen och fick i sinom tid tag på en rörmokare. Han kom i tid, men fick omedelbart avvika för att "sticka iväg och hämta grejer", vilket verkar vara en standardhändelse i en hantverkares liv, alternativt en synonym för att åka iväg och ta en kopp kaffe. Nu håller han på och pysslar i källaren, men jag tycker att det är oroväckande tyst. Jag är mer van vid att det är ett djävla liv på hantverkare. Det känns lite som att man får mer valuta för pengarna när det slamras och slagborras och svärs mustiga eder, men det här kanske är ett undantag. Den som lever får se.

Hooked on a feeling

Det går hemskt trögt med bloggandet. Det är nästan så att jag önskar att jag kunde skylla på fotbolls-VM, men jag har inte sett en enda match, bortsett från 10 minuter av Frankrike - Uruguay. Tror jag åtminstone det var. Evigheter sen var det också, dessutom.

Vi har förstås genomfört vårt traditionella fotbolls-tips på jobbet. Jag inledde lite svajande men hämtade mig starkt mot slutet och avslutade med värdigheten någorlunda i behåll, och då kan jag ju ändå inte ett piss om fotboll. Eller jo, jag kan ju reglerna, men jag är verkligen inte insatt i vilka lag som är heta och vilka som är på väg ut i kylan. Jag vet inte ens vilket lag Zlatan tillhör när han inte är i Sverige och sparkar boll.

Andra har inte riktigt samma värdighet i behåll. Det är de som känner till fotboll. Som sitter klistrade match efter match. Som följer ligan (oklart vilken, men det lär ju inte vara Jönssonligan i alla fall) under de tidpunkter som det inte är VM eller EM. Jag nämner inga namn, eller okej, Christian kvalar in i ovanstående kategori. Och ändå lyckades han bara skrapa ihop ett enda fjuttigt poäng mer än jag. För att inte tala om Micke, som hade stolpe ut i varenda match och kom näst sist AV ALLA.

Skadeglädje är för djävla kul.

So you been to school for a year or two

Nu avskaffas slaveriet för våra värnpliktiga, skriver Metro lite käckt och syftar på att den allmänna värnplikten avskaffas från och med den 1 juli. En tvålfager man i vitt kallar värnplikten för "brutalt tvångsarbete" och anser att militärtjänstgöring innebär "farliga eller förnedrande sysslor". Ja, vad ska man säga? Nu har jag ju förvisso inte själv gjort lumpen, och när man lyssnar på män som minns hur det var, så får det  Bron över floden Kwai att framstå som rena barnkalaset. Särskilt om de som minns gör det i samband med ett visst intag av alkohol. Och ju längre tid som förflutit, desto längre var marscherna och övningarna i fält pågick i princip i flera månader, vintertid givetvis, och hela kompaniet fick bara en gammal självdöd höna att äta på hela tiden. Det var verkligen hårda tider.

Fast sen när man gräver lite under ytan, då var det ju inte riktigt så det gick till, kan en och annan man medge. Man marscherade EN dag av 360. Man åt i matsal och sov i sängar de flesta av dessa dagar. Man var ledig och såg på video på kvällarna och hade permission på helgerna. Fast det är väl inte det man vill minnas när man ska framställa sig själv som en ung soldat som stod sig glad var han sig ställt; i eld, i blod, i frost, i svält*.

Ja, men hur som helst, man kan ju ha sin uppfattning om svenska försvaret och den allmänna värnplikten. Men det känns inte riktigt som någonting som "obarmhärtigt gjorde slut på förhållanden och personliga planer för utbildning och jobb" som den tvålfagre Metroreporten påstår i sin artikel. Och att använda ord som "slaveri" och "förnedring" känns väldigt mycket som att missbruka ord så att de blir helt urvattnade och till slut förlorar sin innebörd. Om detta är förnedring, vad är det då när det är krig på riktigt? Det känns inte precis som att den svenska värnplikten är jämförbar med att tvingas vara med i Röda Khmererna på livstid, ELLER?

* Fritt efter Soldatgossen av Johan Ludvig Runeberg.  

"I never liked you. You know why? You dont curse".

Vissa dagar känner man att gränsen mellan en själv och Michael Douglas i Falling Down är hårfin. Som idag. Jag åkte till Lantmännen för att se om de hade en skära i sitt sortiment. Det hade de inte, och varför blir man inte förvånad. Så fort någonting är BRA - och en skära är ett alldeles förnämligt redskap, särskilt om man tycker lien är för stor och klumpig, vilket jag tycker - så finns det inte. Vill man ha tag på en skära så får man väl åka till Sovjetunionen, men det låter sig ju inte riktigt göras på 2000-talet.

Hur som helst. Jag stod på Lantmännen och hängde och väntade på att få betala min substitutvara. Framför mig i kön stod två sommargäster. De ville ta sitt inköp på faktura, men det gick inte för de var inte inlagda i SYSTEMET, och här i Ankeborg så är det minsann inte bara att lägga in någon i SYSTEMET hur som helst, man ska helst kunna härleda sin härkomst i den skånska myllan till omkring tidpunkten för slaget vid Helsingborg* för att vara betrodd med att få handla på faktura.

Då hade de här sommargästerna, en kille och en tjej i sådär tjugofemårsåldern, inte kontanter så att det räckte, och inte heller pengar på kortet så det räckte, så då ville de betala lite kontant och lite med kort, men det gick inte heller, för det  var ett nytt SYSTEM som man inte kunde joxa med hur som helst. Då sa tjejen, som för övrigt pratade sån där dryg överklass-skånska som överklass-skåningar som bor i Stockholm gör, att de fick ta det på hennes pappas konto. Ska du inte ringa honom och kolla om det är okej först? frågade det jag förmodar var hennes kille. Jag har ingen täckning på mobilen här, sa hon tvärsäkert utan att så mycket som se efter först. Efter tusen år hittades pappan i SYSTEMET och en faktura kunde skrivas ut.

Sedan stod det en karl och frågade om expediten möjligen mindes vilken färg han hade köpt här förra sommaren, och konstigt nog gjorde han inte det. Så då stod de och dillade om vilken fasadfärg han skulle ha för att det skulle bli så likt som möjligt, i evigheter. Men vad fan. Kan inte folk a, bestämma sig för vad de ska ha och b, ta reda på vad det kostar, eller åtminstone se till att de har pengar med sig, INNAN de åker och handlar. Hur djävla svårt kan det vara?

Själv stod jag där med min substitutvara, en stor och dyr röjkniv från Fiskars. Mycket lik en machete. Det var också mycket nära att jag slet upp den ur sin förpackning och gick loss på idioterna framför mig i kön, som upptog min och alla andras tid på ett sätt som om de ägde hela världen. Men man är ju ett under av behärskning måste jag säga, så när jag hade betalat så åkte jag istället hem och gick loss på kirskålen. Det är kanske inte vad Michael Douglas hade gjort, men han är ju kanske inte heller ett föredöme i krishantering.

* 1710

Fäbodjäntan goes falling down, eller nåt

Idag skulle jag handla lite snabbt på ICA Maxi, för jag hade ett annat ärende till precis-bredvid-ICA-Maxi. Ha ha fucking ha, säger jag bara. Det går inte att handla lite snabbt på ICA Maxi. ICA Maxi är så djävla stort att det tar ett ÅR från det att man passerat deras djävla svängdörrar tills dess att man står på den gigantiska parkeringen och inte minns var fan man ställde bilen någonstans. Och ICA Maxis kundvagnar är så djävla stora att man snudd på behöver skepparexamen för att kunna hantera dom. 

Och så stod jag och rafsade bland påläggen och hittade Rökt Fäbodskinka. Det lät ju genuint och äkta ända tills jag läste det finstilta, att köttråvarans ursprung var Tyskland. Vad trött jag blir. Det finns väl för helvete inga fäbodar i Tyskland heller, och om man nu till varje pris (så djävla billig var inte den här fäbodskinkan heller för den delen) vill sälja kött som inte är svenskt så kan man väl skriva ut det tydligt och klart istället för att nästan mörka det med skitsmå bokstäver längst ner på etiketten. Det är så man vill kalla in Janne Josefsson och hela hans gäng och göra processen kort med ICA Maxi en gång till, eller kanske ännu hellre Michael Douglas som bara går loss med en k-pist under parollen The customer is always right.

Mitt tålamod är inte stort just nu.

Hämnd skall vara torr, kall och gratis, eller hur det nu var

Jag: Jag sprang på en tjej jag känner lite i helgen. Hon är VÄRLDENS SNÄLLASTE människa, och så för ett par år sedan så kom det fram att hennes man hade varit otrogen. Inte bara en gång, utan han hade haft förhållande med typ hela Sverige samtidigt. Så djävla taskigt! I alla fall så såg jag henne i lördags med en ny man, och jag höll på att knappt känna igen henne. Hon var så jäkla snygg, hon var solbränd och hade gått ner i vikt och var snygg i håret och hade snygga kläder och såg tjugo år yngre ut än när hon var gift med honom. Det var verkligen kul att se!
Susanne: Man får bara hoppas att det har gått åt helvete för han den andre, han som var otrogen.
Jag: Ja, jag hoppas han sitter helt ensam och övergiven. Och att han har drabbats av syfilis eller nåt! 
Susanne: Ja, och så måste han trösta sig med att köpa en sportbil... men allt han har råd med är en Mazda Miata. 
Jag: Ha ha ha, vilken loser.
 

Du kanske ser mig skaka dagen efter när jag letar efter tråden

Min son är ett musikaliskt geni (självklart brås han på mig, även om jag föredrar att hålla en mycket låg profil i det avseendet). Han är så musikalisk att han har fått ett stipendium av Lions. Det skulle delas ut idag, och självklart vill man ju sola sig i glansen av de stora stjärnorna. Dessutom skulle han framföra ett stycke i samband med mottagandet, och det är inte så att musikaliska genin som flyttat hemifrån gödslar ens liv med gratiskonserter, så det gäller att passa på. Han skulle spela ett stycke av Bartok. Om Bartok säger Wikipedia så här: en betydande modernist, och hans musik består av, eller kan efter en analys sägas bestå av, olika modernistiska tekniker såsom atonalitet, bitonalitet, försvagade harmoniska funktioner, polymodal kromatik, mönster av intervall och sekvenser, intervallmönster använda som grund på samma sätt som den liksvävande tolvtonstekniken, en skala med åtta toner, förminskade ackord, med mera. Tunga grejer, alltså. Det vill man ju inte missa.

Jag hade varit lite slarvig med att samla in information kring detta arrangemang. Man har ju liksom inte riktigt rutin på sånt här med Lions och stipendium, och det musikaliska geniet har väl inte precis strött några detaljer omkring sig heller. Så jag trodde lite slarvigt att det nog bara skulle vara en enkel ceremoni. Min man frågade lite diskret om det inte kostade inträde, eftersom Lions sysslade med välgörenhet och någonstans fick de ju sina pengar ifrån, men jag svarade bestämt att det kunde jag verkligen inte föreställa mig att det skulle göra, oklart vad denna känsla kom ifrån för när vi kom dit så visade det sig att det kostade 125 kronor per person. Som vi dessutom inte hade, men det musikaliska geniet hade varit vänlig nog att lägga undan gratisbiljetter till sin moder och sina systrar, så vi kom undan med hälften och blotta förskräckelsen. Det var pinsamt nog ändå att stå där bland sociteten och gräva i plånbokens alla fack, iklädd shorts med gräsfläckar och oknutna gympaskor, när själva stipendieutdelningen visade sig ramas in av en konsert med symfoniorkester och solister och resten av publiken var alldeles otroligt medelålders och högtidsklädda representanter från socialgrupp ett. TYP.

Men hur white trash:ig och hillbilly:ig jag än kände mig så har jag i alla fall en son som spelar piano som en gud. Så, nu vet ni det.

Heja SJ

Det är aldrig någon som säger något snällt om SJ. Inte jag heller, men idag ska jag. Det bestämdes lite hastigt och lustigt idag att jag ska åka till Göteborg på måndag. Eftersom jag är en sann miljövän, och framför allt för att jag blir helt sjukt stressad av att köra bil i städer i allmänhet och storstäder i synnerhet, så var det inget svårt beslut att välja tåg. Men oj vad dyrt det kommer att bli, tänkte jag som är van att boka 90 dagar innan för att det inte ska svida så mycket i min småländska själ och plånbok.

Men ibland blir man glatt överraskad. Tur och retur gick endast löst på 543 slantar, så då tyckte jag till och med att jag kunde unna mig en sittplats för 43 spänn.  586 kronor för nästan 60 mil, billigare än att ta bilen. Och framför allt slappare. Och så slipper jag äventyra mitt psykiska välbefinnande samt förnedringen att köra varv efter varv i rondeller för att jag inte vet vart jag ska, eller att tvingas bli nerslussad i Tingstadtunneln för att jag är för mesig för att byta fil när det är fler än tre bilar i sikte. Tåg är bra. Och billigt. Tack, SJ.

Jesus gick på vattnet, jag var inte han, jag fick min första kallsup två meter ifrån land

Det här med allmänbildning alltså. Innan 11 september 2001 hade åtminstone jag aldrig hört talas om vare sig al-Qaida eller Usama bin Ladin, eller ja, något av namnen hade kanske fladdrat förbi i marginalen på någon nyhetssändning, men det var inget direkt som jag hade lagt på minnet. Och det var inte precis något som folk gick och pratade om heller. Förrän efter den 11 september 2001, då var terroristnätverk något alla kände till och de flesta hade i princip hade gått i samma klass som Usama bin Ladin på högstadiet. Så väl kände de till honom helt plötsligt. Lite konstigt att INGEN har talat om detta innan 11 september 2001 kan man ju tycka. Men men, det är väl bara jag som är oallmänbildad då.

Och sen kom den här brottningsmatchen i OS 2008, där han Ara slängde sin medalj på golvet i vredesmod. Rätt så osportsligt gjort, kan man ju tycka, men nejdå, då visade det sig att brottning är en sport som präglas av mutskandaler och allmänt tvivelaktiga domslut. Det visste alla helt plötsligt. Även folk som aldrig sett en brottningsmatch i hela sitt liv och än mindre begriper hur bedömningen går till. Men de var djupt insatta i hur korrupta de där kubanska domarna var i den där specifika matchen. Åter får man stå där med dumstruten på för att man inte har hängt med i svängarna och satt sig in i internationella brottningsförbundets insideraffärer. Illa. 

Och så nu då, när Israel har dummat sig och angripit de här Ship To Gaza som kommer lastade med förnödenheter. Helt plötsligt talar alla om att de nar bordat på internationellt vatten. Och det får man inte. Och jag bara, vadå borda? Vad är det för ett ord, och vad menas med det? Gå ombord? Det låter ju som att israelerna är passagerare och att det snart ska dyka upp uppassare och fråga om de vill ha Gin & Tonic eller Frozen Marguerita innan supén. Men alla uttalar sig så tvärsäkert om den här bordningen att jag knappt törs säga att jag aldrig någonsin använt detta ord förut. Och då har jag ändå ett ganska välfyllt ordförråd, trodde jag. Men uppenbarligen finns det hål att täppa till även där.

Sådärja. Nu var det sagt.

Ordet var "eftertraktat"

Korridorssnack i marginalen:

Jag: Vad heter det när det finns väldigt lite av någonting som många vill ha?
Tord: Sex?

Shed settle for suburbia and a little patch of land

Nu ska kungen föra Victoria till altaret ändå, efter många om och men. Jag tycker det är ungefär det fjantigaste som finns, det här att fadern ska överlämna dottern som ett annat kolli till det blivande husets herre.

Men jag tycker samtidigt att det är coolt att göra det när man verkligen är i blickfånget och när Gud och halva världen har uttalat sig om hur förlegat och kvinnoförnedrande det är. Victoria gör som hon vill och skiter i vad folk tycker. Trots att hon är kunglig och har fått diplomati insupen med modersmjölken, får man väl förmoda. Ballt, tycker jag.  

Id be safe and warm if I was in LA

Alltså, det här med att ha en  mustasch-kampanj, vad är det för djävla trams egentligen? Kända svenska män engagerar sig i kampen mot prostatacancer genom att vara beredda att odla mustasch under maj månad, skriver Aftonbladet käckt. Jamen vilken enorm uppoffring för de kända svenska männen. Ungefär som att bära rött för att stödja Burmas folk. Fast det är väl lite politiskt inkorrekt nu när Thailand har sina tjurskalliga rödskjortor som ställer till det för de stackars svenska turisterna. Men hur som helst, vem i herrans namn kom på något så enfaldigt som Fucking Djävla Mustaschkampanjen? Idag läste jag ett anslag på ICA där de liksom bad om ursäkt för att personalen såg lite ovårdad ut, men det var ju för en god sak. Men det finns ju redan ett ljusblått band, prostatans motsvarighet till Rosa Bandet. Räcker inte det? Köp det, samla in pengar, ha stödgalor, gör vad ni kan men SLUTA med mustaschtramset. Nu.

Mustasch är för övrigt inte snyggt. Skägg är fint (åtminstone i måttliga mängder), men mustasch för raskt associationen till manliga amerikanska B-porrfilmsskådespelare. Don't blame me.

Rolling rolling rolling

Dagens fikarumssnack:

Björn: Jag var nästan först i Sverige med att åka rullskridskor...
Jag: ...någon gång på yngre bronsåldern...
Christian: Han åkte ihop med Bockstensmannen!

Devils right hand

Idag har jag träffat en mäklare för värdering av en av våra fastigheter (låter flott, men är det inte) som ska säljas. Han, mäklaren, var rätt så trevlig, men jag tycker faktiskt att mäklare tar så bra betalt att de ska uppföra sig lite mer som att de har längtat hela sitt liv efter att få slicka marken där jag står. Och han nådde väl inte riktigt ända fram kan man väl säga. Kanske berodde det på att det låg en död fladdermus på vinden på objektet han förväntas sälja med glad och tacksam min. Det var kanske inte det välkomnande han ville ha, men vadå, han får väl bita ihop som alla andra. Det fick ju jag göra. 

För övrigt hittade jag en död fladdermus på jobbet idag också. Vad är det med fladdermössen nuförtiden, tål de ingenting, eller? 

Dont go to heaven cause its really only hell

Nu har Ronnie James Dio kastat in handduken, 67 gammal. Det är lite hemskt när ens gamla tonårsidoler eller vad man nu ska kalla det, gör det. Särskilt när de dör i cancer och inte någon cool rock'nrolldöd. Å andra sidan är det verkligen inte coolt att dö som han sångaren i INXS heller, strypsex-med-sig-själv-döden. Eller att dö av en överdos eller kvävas av sina egna spyor eller skjuta skallen i bitar som andra väljer att göra när de lämnar denna världen. Döden är helt enkelt inte särskilt cool alls. Sådär. Nu var det sagt.

Mil efter mil

Jag har, förmodligen som en av de sista människorna i västvärlden, fått en inbjudan till Spotify. Spotify är HELT FANTASTISKT, säger ju alla, men jag är ju som vanligt skeptisk. Jag vet inte riktigt om det är mig eller Spotify det är fel på, men jag hittar ju ingenting av den musik som alla påstår finns där. Min syrra, som inte på något vis är först med det senaste (ett släktdrag), påstår att hon har hittat rånostalgi i form av Steve Gibbons Band på Spotify, men det gör inte jag. Något är fel. Det kan inte bero på mig, eller om det gör det så beror det på att jag är förkyld och har hela hjärnan full med virus. Så måste det helt enkelt vara.

Nu ska jag tröstläsa min nya Stephen Kingbok istället. Böcker är bäst när allt kommer omkring.

What a boring letdown

Alltså det här med att få barnbarn, det är grejer det. Mysigt värre, skulle jag vilja säga. Men medaljen har ju som alltid en fet djävla baksida, och den stavas dagisvirus. Alla småbarn kommer hem från dagis som små tickande och tidsinställda bomber och förr eller senare åker man dit. Som nu. Jag träffade Adrian i lördags. I söndags blev han sjuk. Igår började jag känna mig lite småkrasslig och nu känns det ungefär som om någon har stoppat ner en byggfläkt i halsen på mig. Och startat den på full effekt. 

Ska det vara så här? Kan man ringa Sverker eller nåt? 

Bakom varje hög av sand finns guld för den som letar

Peptalk i marginalen:

Susanne: Inger gjorde det här personlighetstestet på nätet, och när jag frågade hur det hade gått så vägrade hon tala om det!
Jag: Hon blev kanske besviken på resultatet...när hennes sanna jag kom fram!
Susanne: Ja, jag undrar VERKLIGEN vad det stod...Jag menar, vi tyckte ju att det mesta stämde på oss.
Jag: Ja, faktiskt.
Susanne: Men vi har kanske en lite annorlunda uppfattning om oss själva än vad hon har.
Jag: Ja, hon har kanske inte sin självbild klar för sig på samma sätt som vi.
Susanne: Nej,  vi tycker ju att vi är superbra på allt vi gör.
Jag: Jag tvekar inte att använda ordet "outstanding" när det gäller oss.

En blick som sedan länge varit brusten

Men vadfan, jag hinner ju inte blogga. Idag har jag i alla fall deklarerat. På internet. Det var inte så busenkelt som alla påstår, eller så är det jag som är osedvanligt trög, men jag tror att jag fick ihop det till sist. Sedan läste jag att i år ska skatteverket minsann vara extra noga med att kolla försäljning av bostäder. Det gör de kanske jämt, även om de inte säger något, men det känns som något av en konspiration. Varför skulle de annars out:ar detta just det år som jag för första gången i mitt 41-åriga liv har sålt en bostad med vinst?

FOLIEHATT, FOLIEHATT. Som vi* brukar säga.

* Tord och jag.

Born with nothing but not in debt

I morse hörde jag på nyheterna att polisen har gjort en razzia hos en äggsamlare och hittade omkring 3000 ägg, många från hotade svenska arter. Till exempel hittade man ägg från svartbent strandpipare som är helt borta ur den svenska faunan.

Funderingar som dyker upp är då:
1. Hur förvarar man 3000 ägg? I äggkartonger? I kylskåpet? Och är det tomma ägg, alltså urblåsta, eller är tanken att man ska kunna kläcka dem och få fram ett eget exemplar av TILL EXEMPEL svartbent strandpipare, och därmed vinna ära och berömmelse i ornitolog-kretsar?
2. Hur lägger polisen upp en sån här razzia? Och hur har de fått nys om detta lite udda brott (brottsrubriceringen var "grovt artskyddsbrott")? Typ Martin Beck: "Jo, jag såg en man som bar på en massa tomma äggkartonger, det verkar helskumt. Kan du kolla upp det, Gunvald?" Och sen kommer en full insatsstyrka med krypskyttar och grejer och bara blåser hela skiten i luften...eller kanske inte. Det går kanske lite mer städat till i verkligheten.
3. Vad händer med de 3000 äggen nu? Det är lite samma fråga som dyker upp när man läser att polisen eller tullen har beslagtagit 60 000 liter svartsprit eller 20 kg heroin. VART TAR DET VÄGEN SEN? Polisens årliga firmafest? Och verkar det inte lite skumt att alla poliser (på film) bara behöver doppa lillfingret i vilket vitt pulver som helst, stoppa det i munnen och sedan självklart kunna avgöra: Kokain. Eller: Heroin. Eller: Amfetamin. Aldrig någon tvekan där. Hur har de fått denna kunskap?

Så många frågor, så få svar.

Just cause because were outlaws

Jag sitter och väntar på att maten ska bli klar. Det låter väl fint, nästan som att man har en egen betjänt. Ett tjänstvilligt väsen som kommer tassande från köksregionerna och meddelar att det är serverat.

Fast så är det inte. Här gör man sitt bästa för att försöka koordinera en måltids olika beståndsdelar, och lyckas för det mesta. Dock inte idag. Potatisen är kokt. Såsen på schalottenlök, vitvin och örter är sjuden och redd. Och så öppnar man ugnen och finner att den så kallat ugnsbakade fisken fortfarande är helt djävla rå.

Sushi? Kan det vara något?

Röda ledsna gubbar

I morse hörde jag på nyheterna att Sverige har problem med att klara de 16 nationella miljömålen som riksdagen antagit. Som vedertaget är, så var det någon som hade utrett detta. Radioreportern berättade med allvarlig röst att i rapporten hade man satt "små röda ledsna gubbar" på de ställen där miljömålen inte uppnåtts. Och rapporten innehöll många små röda ledsna gubbar, alltså var det genomgående svårt att nå miljömålen.

Men ALLVARLIGT, vad är det här för dagisnivå? Att det stod illa till med ärans och hjältarnas språk visste jag, men att nästa steg var att i officiella sammanhang ersätta det skrivna ordet med symboler hamnade lite utanför min fantasivärld. Det går åt helvete med miljön, men det ska liksom lindas in i saft och bulle, fruktstund och fri lek. Nästa steg blir väl att fylla hela miljöbalken med smileys. Jättebra jobbat, vem det nu är, verkligen.

Always been the prophets who make the world evolve

Alltså, det här Facebook alltså. Jag vet inte om jag tycker det är så djävla fantastiskt som alla säger. Jag har letat lite efter en kille som jag gick på Komvux med i slutet av 80-talet, men det finns 443 som heter som han på Facebook och jag vet inte om man ska kontakta allihop eller inte. Det lutar åt inte.

Men så hittade jag istället en som var skolans (lågstadiets, inte Komvux) tuffaste brud på den tiden det begav sig (ni vet, eller åtminstone ni som är födda på 60- och 70-talet vet, hon som alltid fick vara Agneta när man skulle göra ABBA på roliga timmen). Hon var bästis med en annan brud (som fick vara Annifrid) och de var liksom skolans DROTTNINGAR. En gång tog jag och min kompis mod till oss och frågade om vi fick vara med och leka häst (vilket i princip betydde att man sprang omkring och gnäggade och gjorde krumsprång och hoppade över hinder samtidigt som man piskade sig själv på benen med en kvist), för de här tuffa brudarna hade byggt en jättestor hinderbana på brännbollsplanen. Eller så jättestor var den väl inte, men det var i alla fall kanske 4 hinder. Och vi tyckte den var jättefin, men vi fick inte ens en gång komma in på brännbollsplanen för de här malliga bruddjävlarna, än mindre vara med och leka häst. Som om deras ihoprafsade bråte på något vis skulle besudlas för att någon annan, dödlig, tog ett skutt över det. Detta har jag stört mig på i mer än 30 år. Vad är det för djävla sätt?

Men nu har jag alltså hittat henne på Facebook. Och hon hade ju blivit både gammal och sleten och såg rätt och slätt ut som en trist och tämligen förgrämd tant. Och det kändes oerhört bra måste jag säga*. Ha ha fucking ha.

* Jag glömmer ALDRIG en oförrätt. Kom ihåg det. 

When the law can stop the blades of grass from growing as they grow

Nu ska ju Madeleine och Jonas bryta sin förlovning också. Igår hörde vi det på nyheterna, och det var nån pellejöns från rojalistklubben som uttalade sig. Att det snudd på var alla andras fel, för Madeleine och Jonas hade inte fått vara ifred och reda ut saker och ting. Detta mediadrev av Guds nåde var i stort sett skuld till att förhållandet hade kraschat, eftersom de ALDRIG fick vara ifred. Enligt personen som uttalade sig då.

Och man bara, ursäkta mig. Men kan inte Madeleine och Jonas så att säga  bara sitta hemma på kammaren och reda ut sitt, som alla andra gör? Bara för att de är offentliga personer så måste de väl inte reda ut sina problem offentligt? Det är väl inte precis så att Se & Hör lurar i hemmets privata vrå direkt. Okej, det är säkert trist att inte ens kunna gå ner på Konsum utan att det ska bloggas och twittras och pumpas ut i media sekunden efter att kassörskan scannat in en (EN! NU ÄR DET KÖRT!) färdigrätt från familjen Dafgård. Men reda ut sina PROBLEM måste de ju inte göra precis just där och då. Det kan de väl göra innanför hemmets fyra väggar. Kan man ju tycka. Om det nu finns något att reda ut. Man bara: Madde, du är värd något bättre än en otrogen skit. Spola honom.

För övrigt anser jag att Kartago borde förstöras. Eller nåt.

I drank 16 beers and I started up a fight

Min mormor (RIP) var en Fin Dam. När jag var liten och hon kom på besök, från stan ut till oss på landet vid vägs ände, så andades det liksom flärd över det hela. Bilen var blänkade svart, tvättad och nyvaxad, mormor själv hade kappa och hatt och högklackade skor och parfym och smycken i guld. Och så pratade hon skånska, vilket kändes väldigt exotiskt på den tiden*.

Jag  tänkte lite på det idag, när jag sladdade in på parkeringen vid Adrians dagis i min gamla Volvo från 1990 som mest av allt verkar fungera som en slags mobil soptipp. Iklädd oknutna gympaskor, Adidasbyxor, stulna pilotsolglasögon och med Dead Kennedys på rätt så hög volym i bilstereon. Att det är en bit kvar tills det där med flärd känns som ett naturligt inslag i ens liv. Liksom.

* Inte lika exotiskt NU när man själv har bott i Skåne i snart 25 år och hör grötiga diftonger vart man än i världen vänder. Tiderna förändras.