Deklarationen från helvetet

Nu äntligen är den där djävla deklarationen inskickad. Till slut lyckades vi hitta en summa i något gammalt bouppteckningspapper som gick att använda som inköpspris på den här fastigheten som har sålts med vinst. Till det plussade vår anlitade expert på en del och drog ifrån lite andra saker och efter 30 minuter fanns det en summa i en ruta. That's it.

Det här med fastighetsbranschen är verkligen ingenting för mig. Men nu är det i alla fall över, som vi brukar säga. Nu känns det som att hela helgen blev LEDIG på något vis. Framförhållning är nyckelordet.

And so what if I told you to fuck off?

Jamen nu är jag så djävla trött på allt var deklarationer heter. Jag ska aldrig, jag upprepar, aldrig sälja någonting mer i hela mitt liv. Åtminstone inte någonting som någon annan först har ärvt i cirka åttahundra led och som man råkar göra en liten nätt avans på.

Jag mailade ju någon speciell sektion på Skatteverket för att få reda på 1952 års taxeringsvärde. Tror ni att de har svarat? Nej men självklart inte. För det räckte inte att uppge fastighetsbeteckning och församling och kommun, man var även tvungen att känna till vem som ägde fastigheten 1952. Man kan ju verkligen undra varför, det är väl för farao inte så att taxeringsvärdet ändrar sig beroende på om det är Jöns Jönsson eller Albert av Mecklenburg som har skrivit på köpehandlingarna. Kan man ju tycka.

Så jag väntar nog på att trögrövarna på Landsarkivet ska vakna till liv, hasa sig ner i katakomberna och "titta i böckerna". Det som skulle ta 2½ vecka att göra. Tills dess har jag höftat in en saftig summa på Skatteverkets konto, bara för att vara på den säkra sidan. All reavinstskatt som överstiger 20 000 kronor börjar nämligen kräva ränta efter den 12 februari, upplyste mig en av de vänliga människorna jag har talat med i dagarna som passerat. Och man undrar bara, vad är det som är så djävla speciellt med den 12 februari? Hur har man kommit fram till detta magiska datum, är det typ första fullmånen efter att det sista barret har fallit från julgranen i Skatteverkets personalrum? Och varför mörkar dom med detta? Eller jo, jag fattar väl att det är någon som tjänar på detta, men ändå. Så djävla taskigt.

Men nu har de fått ett slags köttben att gnaga på ett tag i alla fall. I övrigt har vi nu anlitat en expert. Vi ska betala pengar för att någon annan ska deklarera åt oss. Eftersom det här snudd på har drivit mig till vansinnets rand så känns det som ett mycket bra beslut.

You looked all right before

Jamen nu ska ju man ju inte tro att gårdagens frågetecken kring ett inköpspris av en fådd fastighet har rätats ut, trots långa telefonsamtal med myndighetspersoner och ännu längre telefonköer innan man slussades in i paradiset. Jag ringde till Inskrivningsmyndigheten. De kunde konstatera att den fådda fastighetens tidigare ägare hade ärvt den, vilket jag också visste. Denna person hade i sin tur ärvt den av en annan person, som hade ärvt den av ytterligare ett djävla lik. Sen kunde Inskrivningsmyndigheten inte se längre bakåt i tiden, så jag uppmanades att ringa Landsarkivet i Härnösand. Det gjorde jag (34 minuter i telefonkö), och de kunde berätta exakt samma sak, sedan kunde de inte heller se längre bakåt i tiden på datorn. Utan då var det fråga om att "gå ner och titta i böckerna". Jag trodde lite enfaldigt att jag kanske skulle kunna hänga kvar i luren och vänta, men det här var mer som än i Änglar och Demoner när Tom Hanks ville in och kika lite i Vatikanens heliga dokument från tidpunkter då Frälsaren gick omkring i kortbyxor och pallade äpplen. Man var tvungen att göra en beställning av detta, och normal handläggningstid var två till två och en halv vecka. Jag gjorde denna beställning och fick ett mäktigt diarienummer, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med.

Efter detta tappade jag tålamodet litegrann och ringde upp Skatteverket (18 minuter i telefonkö) och frågade vad de egentligen ska med de här uppgifterna till. Är det verkligen rimligt för beräkningen av vår reavinstskatt idag att veta att någon har betalt typ tvåhundra riksdaler och en ko för denna fastighet en gång i tiden, innan alla började trilla av pinn och ärva varandra? Det tyckte inte personen jag pratade med på Skatteverket. Hon tyckte att jag skulle använda 150 % av 1952 års taxeringsvärde istället. Jag invände att hennes kollega hade sagt att man bara fick det om man ägde fastigheten 1952, men det var tydligen en tolkningsfråga. För säkerhets skull skulle jag bli kopplad till en av Skatteverkets experter på fastighetsförsäljning. Tyvärr var de upptagna allihop, men plötsligt fick hon jag pratade med syn på någon som var "lite halvduktig". Denna person rådfrågades, och enligt denna halvexpert var det ok att använda 1952 års taxeringsvärde. Då var nästa fråga hur man får tag på denna siffra, och efter lite trixande hit och dit så fick jag en e-postadress till en av Skatteverkets avdelningar som sysslar med taxeringsvärden. Så nu har jag mailat och frågat om de möjligen kan bistå med denna information. To be continued, som det brukar heta.

Jag är dock väldigt positivt överraskad över hur sjukt trevliga alla myndighetspersoner är. Om jag hade varit anställd på Skatteverket så skulle jag  gissningsvis vara så uttråkad och bitter att jag hade gråtit i luren varje gång någon ringde mig. Men alla är glada och trevliga och snälla och hjälpsamma, att de sen inte kan få fram informationen man behöver är ju kanske inte deras fel. Det är ju tanken som räknas.

The big bomb like a child's hand could sweep them dead just so to win

Det är såna här tider som det börjar bli Dags Att Deklarera. Något mer avtändande och osexigt är väldigt svårt att föreställa sig, det finns liksom inte i sinnesvärlden. Min egen deklaration gick väl någorlunda smärtfritt. Men så har vi sålt en fastighet med vinst och den ska beskattas. Förra året deklarerade jag en vinst på en bostadsrättsförsäljning, så jag tänkte att det var väl inga större bekymmer. Men jo. För då ska man uppge fastighetens inköpspris, men den var en gåva och om den var det så skulle man istället uppge förra ägarens inköpspris, och förra ägaren hade i sin tur ärvt det av en äldre och väldigt hädangången person. Man undrar ju liksom i hur många led man måste vandra tillbaks för att hitta en siffra att fylla i, och vad man gör om man av olika anledningar inte har någon kontakt med förra ägaren och önskar att det så skall förbli, så jag ringde Skatteverket för att kolla om det finns någon vett och etikett i sådana här situationer. Efter endast 42 minuters väntetid kom jag fram och fick till svar att man kunde ringa Inskrivningsmyndigheten och kanske få reda på detta. Det var ett stort kanske där, och jag undrade vad man gjorde annars. Jo, då kunde man ange 150 % av 1952 års taxeringsvärde under förutsättning att man ägde fastigheten 1952, vilket inte var fallet här. Ja, men då fanns det tydligen några slags tabeller där man kunde se ungefär hur mycket kvadratmeterpriset låg på vid det aktuella byggåret, men huset är ju så djävla gammalt att det inte är känt.
Tricky. Men jag får väl börja med att ringa den här Inskrivningsmyndigheten, det låter ju nästan som en instans som sitter och bestämmer vilka fångar som ska hamna i vilka fängelser, men så är det förmodligen inte.

I övrigt övergår det mitt förstånd hur någon kan vilja ha det här som sitt jobb. Att sitta och stöka omkring med de här siffrorna man har svettats och mödats och plitat ner på...ja, skärmen är det ju numera. Kontrollera att man har gjort rätt, beräkna och dra av och lägga till. Det är så djävulskt obegripligt. Och sen kan jag inte låta bli att tycka att om dom ändå måste sitta och kolla allting och tala om för en när man gjort fel, kan de inte sköta själva deklarationen åt en redan från början då, så att man själv slipper detta årligen återkommande trauma? De vet ju ändå alltid så djävla mycket bättre hur allting ska vara och får reda på allt man gör, kan man inte bara skicka in en liten hög med papper åt Skatteverket och låta dem sköta hela klabbet? Jamen då bestämmer vi väl det då. Eller?

Silent souls washed up on the shores

Vissa människor tycker att det är viktigt att ange rätt civilstånd när man frågar efter någons respektive. Jag förstår det inte riktigt, men för somliga verkar det nästan vara en slags förolämpning att råka säga "din fru" till någon som är sambo, eller "din sambo" om någons äkta make. Oklart varför, men en del löser det lite smidigt genom att säga något diffust i stil med Din...ja, nu vet jag ju inte om ni är gifta eller ej...och så får man själv fylla i. Ja, ni vet.

Häromdagen stötte jag på en granne, vi stod och pratade en stund om väder och vind medan våra hundar jagade varandra. Så sa grannen, och nu citerar jag ordagrant, att han skulle behöva tala med min (och här svävade han lite på målet medan han snabbt funderade på om han skulle säga man eller sambo innan han slutligen bestämde sig för) HUSSE.

Man undrar ju lite vad han trodde att fel civilstånd skulle framkalla för märklig reaktion, att jag skulle försöka döda honom? Och husse? Vad tror de att vi har för typ av relation egentligen? Det här verkar faktiskt lite oroväckande.

Lord, won't you buy me...

Idag råkade jag läsa ett litet stycke om aposteln Johannes, som var den enda av apostlarna som inte led martyrdöden. Man kan ju undra vad det var för en glidare. Sedan började jag undra lite allmänt vilka de andra, mer plågade apostlarna var och varför just mesiga Johannes kom undan. Jag är ju ändå både döpt och konfirmerad och har gått i söndagsskola, men vissa kunskaper har så att säga legat i träda och behöver ny näring för att blomstra.

Det är ändå många frågor som uppstår när man går i arla morgonstund med religiösa funderingar. Apostlarna, Guds utsända, är alltså samma personer som lärjungarna, plus Paulus. För er som inte känner till det var Paulus var en kille som hjälpte Jesus jättemycket. Bland annat skrev han en mängd brev som återfinns i nya testamentet. Man kan ju undra varför Paulus, som var så flitig och duktig på att sprida Läran ändå inte fick vara lärjunge som de andra tolv. Eller var han liksom lite bättre än de andra lärjungarna, redan fullärd och i princip på samma nivå som Jesus? Kanske blängde de andra lärjungarna på honom, knöt näven i fickan och svor över den där djävla Besserwisser-Paulus? Vi vet inte, vi kan bara anta. Någon anledning fanns det säkert till varför han inte fick vara med vid den sista måltiden. Kanske hade han läxat upp Frälsaren i någon känslig fråga och blev kommenderad att utföra mer profana sysslor. Förmodligen fick han diska upp efter de andras fest, och när allt var klart satte han sig kanske och författade ett av sina eviga brev, men innan han hann bli klar så gol hanen för tredje gången och resten är så att säga historia. Därför är detta Paulus brev i vredesmod till Jesus och lärjungarna inte så känt som det skulle kunna vara.

Jesus hade tolv lärjungar, men Judas Iskariot fick ju som bekant kalla fötter och gick och hängde sig. Då drog de andra lärjungarna lott om vem som skulle få bli den nya Nummer Tolv (Mattias blev den lycklige, om det nu kan anses vara en vinstlott att få äran att hänga med elva andra deppiga* lärjungar och få lida martyrdöden som belöning). Man kan ju undra hur valberedningen arbetade i det här fallet, och vem som fick vara med. Fick vem som helst vara med i lärjungelotteriet, eller fanns det särskilda lärjunge-hangarounds att välja på? Knepiga frågor det här. Lite som Keno, fast svårare att vinna.

* Får man väl anta, eftersom Jesus precis dött och Judas visat sig vara en riktig skitstövel och pingsten, då den helige Ande visade sig och ingjöt hopp och mod i lärjungarna, ännu inte var uppfunnen. Eventuellt regnade det också.