Till stallet istället, v17, pt 2

Var så nöjd med fredagens lektion, den var perfekt för mig och Bulldozern. Först fick vi rida fram självständigt, och då jobbade jag mycket med vändningar och övergångar. Sedan red vi ungefär som en jättestor slalom runt några stockar fram och tillbaks och jobbade med att ställa och flytta. Och sedan var det galopparbete på en stor volt och då var Bulldozern så lösgjord att det till och med gick att minska galoppen och jobba lite med samlingen. Kände mig SÅ NÖJD efteråt, det enda tråkiga är att när man precis känner att wow, ja, nu stämmer allt, ja då är det dags att sluta. Men sånt är livet uppenbarligen.

Bygga hönshus, an epic movie, part 30

Djävlar vad vi har jobbat med hönshuset i helgen som gick. Dock var det tyvärr väldigt lite av det som fastnade på bild. Typ: nästan ingenting. Vad gjorde vi då? Jo, lördagen inleddes med att min man stormade väg till Lantmännen och köpte virke. Det var väl bara gång åttahundrasjuttioelva eller så, för även om man bara ska bygga ett litet hönshus så spelar det tydligen ingen roll hur mycket brädor och skivor och spik och skruv och annat jox man än köper. Det är ändå alltid något som fattas, det är sen gammalt.
Att bo på nästan-Österlen och åka till Lantmännen så här års på en lördag är inte så kul som man skulle kunna tro. Vårt Lantmännen är ett riktigt, tvättäkta Lantmännen med bönder som främsta kundkrets, och stänger därför klockan 16 om vardagarna. En liten eftergift till oss vanliga dödliga kunderna har gjorts till 17.30 om onsdagarna, och då är alla där som inte kan se det som ett arbete att åka dit. Och på lördagen har de öppet ungefär en kvart (känns det som), och då är alla sommarstugeägare, som så här års invaderar det riktiga Österlen och som är sugna på att ta tag i alla de projekt som genererats under den långa karga vintern i Stockholm, där. Så det är ett överskattat nöje, men i lördags var det alltså ett måste, ansåg min man. Han kom hem med tolv brädor som jag mätte och kapade i lagom längd. De ska bli innertak. Först tänkte vi inte ha något innertak utan öppet upp till nock, sedan tänkte vi om eftersom det kunde vara praktiskt att ha som en liten vind där man kan förvara strö och liknande. Då tänkte vi först att vi kunde ha OSB-skivor som innertak, men sedan tänkte vi att det kanske skulle bli lite svajigt och så bestämde vi oss till slut för innertak av brädor.

Sedan knåpade min man ihop den del som ska innehålla reden och sittpinnar. Jag till kapade sittpinnarna av stammen från en gammal paradisbuske som vi tagit ner och som jag sparat till just detta ändamål för att den var rätt så kvistfri och lagom grov.  Sedan rensade jag ogräs, vilket inte direkt har med saken att göra men det tog ändå ett antal timmar under vilken en krusbärsbuske gick till motangrepp så att blodvite uppstod. Ser ut som nån himla EMO nu.

På söndagen fortsatte arbetet från arla till särla. Jag inledde starkt med ett av mina sidoprojekt som var att flytta en gigantisk hög med flis från ett ställe i trädgården, där den förvarats temporärt, till ett annat där den ska vara mer permanent. Det har inte direkt heller någonting med hönshusbygget att göra, men det var merarbete som uppstod i och med att vi var tvungna att kapa två stora björkar innan vi kunde börja bygga hönsgården, och därav fick en himla massa ris att flisa. Och det ska man ju göra av någonstans. Tänker använda det till täckodling så småningom, men just för stunden så låg det mest av allt i vägen. Det visade sig dessutom att det hade flyttat in en padda i den temporära flishögen. Man tänker: vad är det för en typ jordklump? och så hoppar den iväg. Detta har inte ett dugg med hönshusbygget att göra men känns ändå värt att nämna.

På eftermiddagen gjorde jag en resa till DÖDSRIKET, kändes det som, genom att foga alla hönshusinnerväggarnas springor med fogmassa. Detta för att det ska vara lätt att hålla rent och eventuell ohyra inte ska ha några bra ställen att ligga och frossa och föröka sig på. Ohyra älskar att gömma sig i springor och skrymslen och vrår så vill man ligga i framkant så gör man det svårt för dom att trivas från början. Vet att jag naivt nog inbillat mig att det skulle gå relativt snabbt och lätt att trycka dit lite klet och HA HA HA så fel jag hade. Fogmassan var så djävulskt trög att den i princip var helt omöjlig att pumpa ur den där sprutan eller vad det kallas. Fick ta i för både kung och fosterland och lite till och jag svor över åtskilliga gånger över konstruktionen. Kunde det inte bara vara som med en tub med spackel? frågade jag mig gång på gång.  Djävulskt kletigt och kladdigt var det också, och det fanns såklart EN MILJARD springor att täta och när jag kom in och skulle tvätta av kläbbet så gick det inte. Då hade jag ändå haft latexhandskar på mig, men de funkade ju bara en kort stund, sedan fastnade de i någon liten träflisa och revs sönder.

Men nu är det gjort! Återstår nu: sätta dit innertak, måla, fixa klart reden, montera sittpinnar, göra en nätdörr som ska finnas mellan människo- och hönsdelen, sätta in ventilationsgaller och hönslucka. Inte jättemycket med andra ord. Man skulle NÄSTAN kunna tro att vi närmade oss? Eller? STAY TUNED!

Fogmassa från helvetet. Min inre arbetsmiljö-Hitler
vaknade till liv när massan skulle inhandlas,
och jag ratade allt som innehöll isocyanater. Ropen
ska skalla, isocyanatfritt åt alla. Fick träna musklerna
i händerna som jag aldrig tränat dem förr eftersom
massan var trög och kolven som skulle pumpa var
ännu trögare. FAN VAD TRÅKIGT DETTA VAR.

 

 

 



Apanage

På nattradion pratade dom om vilka personer man skulle vilja följa i en reality-såpa och någon föreslog kungen "för att se vad han gör med apanaget som vi ger honom".
Tänkte lite på det där en stund. Folk som är emot kungafamiljen* blir ju helt rabiata så fort apanaget förs på tal och det gormas om att SKA MINA SKATTEPENGAR GÅ TILL SÅNT och KUNGAFAMILJEN ÄR SVERIGES STÖRSTA SOCIALBIDRAGSTAGARE och liknande utrop. Fast - hur skulle det annars se ut? Oavsett vad man tycker om monarkin så är det ju det statsskick vi har och det hade ju varit jättekonstigt om kungen fått lön från den privata sektorn. Kronprinsessans födelsedag presenteras av kungafamiljen i samarbete med Electrolux, typ.

Men ordet APANAGE är ju jätteroligt. Älskar att det finns ord som bara har en enda och väldigt smal betydelse (typ: triumvirat och ryttla). Ordet apanage kommer från latinets "apanare", som betyder "att ge bröd". Så nu vet ni det. Det var väl allt jag hade att säga egentligen.





* Jag är kluven i frågan. Håller "i princip" med om att det känns en smula förlegat med ers majestätandet, och jättekonstigt att man blir statschef via arv och successionsförordningar, men samtidigt tycker jag det är rätt ballt att ha ett kungahus och tycker kungafamiljen ändå verkar så genuint trevliga och godhjärtade, SO SUE ME. Plus: det där med makt och vem som har den och vem som får den är ju generellt rätt invecklat och det är ju inte så att folket på gatan får mer slantar i plånboken eller mer att säga till om bara för att kungahuset försvinner. Makt kan ärvas på många sätt. Just saying.

Sanningen om Audrey Wilde

Har läst Sanningen om Audrey Wilde av Eve Chase. Berättelsen utspelas dels 1959, när fyra systrar tillbringar sommaren hos sin faster och farbror på Applecote Manor där deras kusin Audrey försvunnit spårlöst några år tidigare, och dels i nutid när man får följa Jessie och Will, Applecote Manors nya ägare som flytt Londonlivet tillsammans med sina barn för att börja om på nytt. Nu och då växlar och flätas ihop och det är rätt bra driv i intrigen. Tycker dock att det mot slutet blir lite tjatigt med de fyra systrarnas inbördes känsloregister och att dramat med Jessie och hennes styvdotters relation kändes lite väl gjort. Men annars bra och läsvärt och jo, man får till slut reda på vad som hände med Audrey Wilde. Om någon undrar om jag inte gör annat än läser så är svaret jo, tyvärr. Håller dock alltid på med tre-fyra böcker parallellt och nu slumpade det sig så att några råkade ta slut nästan samtidigt. Vet inte varför jag ens nämner detta, som om det skulle vara ett skamligt beteende. Den här boken får tre herrgårdar av fem möjliga. 

Vågspel

Läste nån positiv recension om boken Vågspel av Ann Rosman. "En deckare som inbjuder till sträckläsning" eller nåt i den stilen. Man gillar ju deckare och man gillar ju sträckläsning, så här kan ju inget gå fel, skulle man ju kunna tycka. Fast jo, det kunde det visst. För det första visade det sig att det här var sjätte boken om ett och samma polisgäng och jag har inte läst de föregående fem. För det andra var det ett synnerligen träligt polisgäng med noll intressanta karaktärer, och för det tredje så var det så extremt mycket detaljer om båtar, och jag är så extremt ointresserad av båtar. Så nä, den förpassar jag oavslutad till den digitala papperskorgen utan att få veta om de någonsin hittade den försvunne Bo Stenman.

Till stallet istället, v17, pt1

Vi är nu inne i ett "hoppblock", vilket innebär att det är mycket med markarbete och bommar och grejer. Igår hade vi vikarie för vår vanliga ridlärare var ledig, men vikarien är hon som brukar ha drop in och bootcamper så det var inga konstigheter. Först skrittade vi ut en runda, sedan red vi fram på stora utebanan och det gick bra, Bulldozern kändes följsam och lyhörd. Sedan red vi upp till ridhuset och red i sicksack över bommar för vändande ytterhjälper, det gick väl sådär men lite bättre än förra veckan. Och sedan skulle vi hoppa två små hinder med 17 meters distans där vi då skulle rida på fyra eller fem galoppsprång beroende på vilken häst vi satt på. Bulldozern var en av dom som skulle gå på fem, men hon blev som TOKIG när hon förstod att hon skulle få hoppa och första gången drog hon iväg som om hon hade en bisvärm under svansen, klippte distansen mellan hindren på fyra språng och det var lite som att försöka stoppa en tsunami. Sedan var jag lite mer beredd och gjorde någon volt i galopp innan vi red mot hindret och då gick det lite bättre med tempot fram till hindren, men mellan hindren kändes det fortfarande som att jag hade väldigt lite att säga till om. Bulldozern består som sagt till rätt stor del av en tjock stark hals och när hon lägger all tyngd på bogarna och älgar iväg så lägger hon uppenbarligen inte mer notis åt den som sitter i sadeln än om det hade suttit en fluga på ryggen. EN gång (på sex försök) lyckades vi få in de där fem galoppsprången och då handlar det verkligen inte om att Bulldozern har så djävla vägvinnande galopp i sig själv, utan mer att tempot var...eh, en smula överilat. Nästa gång eller när det är så ska vi bli filmade när vi hoppar, som vi sen ska titta på och analysera när vi har teori. Är mycket glad att det inte var igår, för det var fan i mig inte mycket att dokumentera. Än mindre analysera. Aja, men det finns ju utrymme för förbättringar om man säger.

Skrik tyst så att inte grannarna hör

Har sträckläst Skrik tyst så att inte grannarna hör av Karin Alfredsson, och det tycker jag att ni också ska göra. Berättelsen handlar om Roger, som arbetar som diplomat och ska flytta till Zambia, som blir förälskad i Ellinor, som kämpar sig fram som frisör. De gifter sig och hon följer med till Zambia och får leva lyxhustruliv, men det visar sig att Roger inte alls var den hon trodde. Berättelsen handlar också om Siame, som arbetar som betjänt i diplomathuset, och som blir förälskad i Loveness, som flyttar in i hans tjänarbostad, men det visar sig att Siame inte alls var den hon trodde. Bra intrig där man växelvis får följa dessa fyra karaktärer, plus en femte - trädgårdsmästaren White - och där allas perspektiv speglas på ett trovärdigt sätt och där man kan vända och vrida på det här med vem som är offer och vem som är förövare och är inte förövaren också ett slags offer? Enda minuset med den här boken var att det var lite tunnsått med karaktärernas bakgrunder, man skulle vilja veta mer om vad de hade med sig i bagaget och vad fick dom att bli det de blev, göra de val de gjorde och så vidare. Den här boken får fyra utrikesdepartement av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 29

I helgen har vi mest slitit med hönsgården. När vi från början bestämde oss för att bygga hönshus så sa vi "jamen vi kan ju hägna in slänten och ha som hönsgård, den ytan använder vi ju ändå inte till något vettigt". Ett beslut som visade sig både vara klokt och dumt. Klokt att utnyttja ytan, dumt på nästan alla andra sätt. Att bygga i en slänt är nämligen inte det lättaste om man vill få allting någorlunda jämnt och rakt och symmetriskt och i lod. Dessutom innehåller vår slänt en gammal indiansk begravningsplats eller åtminstone har någon tippat en massa stenbumlingar där en gång i tiden och sedan öst på med jord ovanpå så när man kör ner spettet i jorden så möts man av ett KLONK nästan var man än försöker. Vi har annars stenfri och lätt sandjord, så att slå ner stolpar och gräva hål till diverse saker har varit en barnlek överallt utom här. Men man ska ju äta sitt bröd i sitt anletes svett osv.

Min man är jättenoga med att allting ska vara rakt och jag
vet inte hur många miljoner gånger jag har stått med vattenpasset
mot stolpar och slanor. De var ej superraka från början, vilket
krånglade till det hela något. Men men. Rätt mycket kom i
alla fall ner i jorden och blev ihopfäst med skruvar. Det här
är cirka en tredjedel av hönsgården utanför Höns-Hilton.

 Utöver detta så innehöll slänten ett par gigantiska tujor som vi fällde i höstas. Jaha, men då visade det sig att enda stället där det överhuvudtaget var möjligt att slå ner stolpar var där de stod. De lämnade efter sig stubbar som inte gav sig i första taget och här skulle det alltså grävas ner nät. Gick ej smärtfritt om man säger så. Inuti stubbarna bodde det dessutom ett riktigt stort gäng myror som var synnerligen upprörda över att bli vräkta utan förvarning. Jag kan till viss del förstå dom, men vi hade ju inget val. Tack och lov var det fredliga svartmyror och inte ilskna ettermyror.  Man får vara glad för det lilla.




KAMPEN MOT STUBBEN. Just denna linje som
stolparna står i var den enda som lät sig göras p g a sten.
Ja, då stod ju en djävla stubbe i vägen, med rötter
ända ner i helvetet. Vi slet med motorsåg,
spett, yxa, slägga och kofot och avgick slutligen
med segern. Men fyfan vilket slit. Kände mig som
Nils Jakobs Son, ni vet Karl Oskars pappa i
Utvandrarna, när han gick och bräckte sten på sina
åkrar i fattigdom och armod.



Vi påbörjade också arbetet med hönsluckan.
Obs, den ska bli större så småningom. Och så
ska det byggas ett vindfång, typ som en liten
veranda, så att det inte ska bli dragigt.
 

Saker som ej fastnade på bild den här helgen var att fasaden sågades helt jämn och långsidornas fasader målades en gång till. Vvarför inte måla hela huset på en gång, undrar kanske ni. Färgen tog slut, svarar jag på det. Fick åka till Biltema PÅ EN LÖRDAG. Om någon undrar var alla människor gör på lördagseftermiddagarna så kan ni sluta fundera nu: De är på Biltema med sina skrikiga barn. Glasskön (som jag inte stod i) ringlade nästan lika lång som utanför Ge-Kås i Ullared och ljudnivån måste ha överskridit åtskilliga hygieniska gränsvärden. Jag blev trasig i själen bara av att titta på detta från min plats i den nästan lika långa kön till kassan.

Till stallet istället, v16, pt 2

I fredags hade jag nästan ingen lust att åka och rida p g a helvetesvecka (IGEN) i allmänhet och helvetesdag på jobbet i synnerhet. Deklarerade tydligt och klart på morgonfikat att "jag jobbade hela söndagen och jag har jobbat över varenda dag dessutom, så idag tänker jag gå hem i tid". Och exakt när jag skulle gå hem så körde allt ihop sig och blev KAOZ och jag fick ryta ifrån att JAG HINNER INTE och JAG HAR FAKTISKT EN TID ATT PASSA och DET ÄR VÄL SJÄLVA FAAAN ATT MAN ALDRIG SKA KUNNA FÅ GÅ HEM I TID NÅN ENDA DJÄVLA DAG och annat obalanserat. Sedan gick jag, inte precis i vredesmod men någonting ditåt. Och när jag kom hem så gick liksom luften ur mig och istället för att tänka på hur härligt det skulle bli att komma till stallet och rida så tänkte jag bara på hur jobbigt det var att byta om, sätta sig i bilen och köra tillbaks till stan igen och sen har vi ju en svacka, jag och Bulldozern och vilken stressig vecka jag haft och vore det inte bättre för mig att bara lägga mig i soffan och andas i fyrkant?  Det var lockande, men sen tog jag mitt förnuft till fånga och baxade ner mig i ridkläderna och kom iväg. Det var kanske dagens absolut bästa beslut. Vi red ut i skogen, det var vår, solen sken, fåglarna kvittrade och alla var på gott humör, hästarna också. Hästen framför mig var lite väl uppfylld av vårkänslor och bockade vid varje försök att galoppera, så därför tog vi ett litet galopp-pass på ridbanan när vi kom tillbaks till stallet, och det gick JÄTTEBRA. Fina fattningar och stadig i formen i båda varven. Sen åkte jag hem och var liksom ren i hjärnan och själen och kunde påbörja helgen på ett mycket bättre sätt än om jag hade legat i soffan och slappat. Så sant som det är sagt: It's good to be on horseback.

Stefans lilla gröna

Har läst Stefans lilla gröna av Stefan Sundström. "En handbok i utanförskap" är undertiteln och det är väl en rätt så passande beskrivning på en bok som handlar om att bli lite mer självförsörjande och medveten. Jag gillar ju Stefan Sundström som musiker, mycket, och jag tycker generellt att han verkar vara en hyvens prick med hjärtat på rätta stället och självklart tyckte jag jättejättemycket om den här boken. Även om jag förmodligen aldrig någonsin kommer att tillverka mitt eget snus eller göra surmört så var det ändå mycket som var tänkvärt och lärorikt. Och så skriver han ungefär som han pratar. Hade det varit typ Jacob Wallenberg som hade gjort det så hade det förmodligen retat gallfeber på mig, men när det är Stefan så är det bara charmigt och personligt. Tycker jag. Den här boken får fem kompostmaskar av fem möjliga.

Dags att deklarera!

Har lämnat in min deklaration. Alltså, nuförtiden är det ju inte ens svårt att deklarera om man är en vanlig dödlig anställd med bara lite avdrag för resor till och från arbetet, ändå känner jag mig så outsägligt nöjd när denna säkert tre minuter långa årliga ritual väl är genomförd. Fattar inte folk som frivilligt jobbar med ekonomi, själv skulle jag dö tråkighetsdöden flera gånger innan det ens var dags för morgonfika. Men det är ju jag det.

Till stallet istället, v16, pt1

Jaha, vi fortsätter väl på temat "brunstigt och tjurigt ponnysto" och med det menar jag inte mig själv fast idag känner jag mig lite sån, fast stryk brunstig och skriv tjurig med stora bokstäver så blir det mer med sanningen överensstämmande. Är dock mer jobb- än hästrelaterat. Att komma till stallet efter en helvetesdag på jobbet, det är fint. Att åka hem efter en rätt så misslyckad ridlektion och ha fyra mastiga arbetsdagar med en massa tråk kvar innan helgen, det är mindre fint. Eller MISSLYCKAD var väl att ta i. Vi började med att rida fram självständigt på den stora utebanan och även om jag kände att jag satt på ett berg av motstånd så gick det ändå hyfsat eftersom jag kunde jobba med övergångar och sitta och pilla med framdelsvändningar för mig själv. Funkade bra fram tills det att den självständiga framridningen skulle inkludera galoppfattningar. Bulldozern fixar ju inte alltid riktigt det här med att andra får galoppera men inte hon, så då blev hon stressad och springig. Sen när jag väl SKULLE fatta galopp så blev det åka av. Fast i slängtrav. Mycket ovärdigt. Bläh. Sedan red vi in i ridhuset och hade en övning där det låg bommar i sicksack över medellinjen och där man skulle rida över dom så att det blev 90-graderssvängar för vändande ytterhjälper och helst utan att använda tyglarna annat än möjligen för att förhålla, men inte för att vända eller styra. Gick väl SÅDÄR, för samtidigt var det trav- och galopparbete på långsidorna, så Bulldozerns tankar gick mest till det kändes det som. Men i skritt funkade det. Sedan skulle vi vända rätt upp i trav och trava rakt över sicksackbommarna och det gick PISSDÅLIGT. Man skulle ju kunna tycka att man borde klara av att rida på en rak linje, men i helvete heller. Bulldozern bulldozrade på som om det gällde livet, eller åtminstone att syftet med övningen endast var att komma fram så fort som möjligt, så de två första gångerna fick jag bara slåss med henne om tempot. Sedan lyckades jag övertyga henne om vad jag tyckte var ett okej tempo, och när jag hade tid att titta i spegeln så såg jag att linjen mest av allt liknade en sladdrig lakritsrem. OVÄRDIGT. Inte ens ridläraren hade något positivt att säga om det efteråt och hon brukar ändå kunna klämma fram något som man gjort bra.

Aja, bara att bryta ihop och komma igen. När vi stod och köade för att skölja betten efteråt så visade det sig dock att allas intryck var att det hade gått jättebra för alla andra men dåligt för dom själva, så jag var väl inte ensam om denna känsla av totalt misslyckande. Men det är väl det som är såkallad utveckling? Hoppas, hahaha.

Till stallet istället, v15

Blev ju bara ett ridpass förra veckan pga teori på vanliga riddagen. Men i fredags var jag i vanlig ordning på drop in med min kära Bulldozer. Hon var INTE sugen på jobb, kan vi väl säga. Hon hade dessutom knappt blivit riden i veckan som gick plus att hon var brunstig, så det var väl inte så att Jan Brink skulle stå stum av beundran om han nu mot förmodan skulle vara ute och talangscouta efter nya förmågor till Knytkalaset. Snarare att han skulle fly skrikande vid åsynen av detta ekipage. Nä, så illa var det väl i och för sig inte, men det var mycket att jobba igenom. Plus att själva lektionen inte blev så lång eftersom vi skrittade ut en runda i det fina vädret som uppvärmning, och det var för all del härligt och mysigt men det TAR längre tid än om man bara skrittar fram på ridbanan.
Aja, bara att ta nya friska tag. Har anmält mig till en dressyr-bootcamp om någon månad. Pappen på det!

Bygga hönshus - an epic movie, part 28

Nu är våren här! Idag såg jag den första sädesärlan, så nu får det fan i mig vara officiellt. I veckan som kommer så ryktas det om sol och temperaturer på 18-20 grader. Det känns ju mer sommar för mig, men jag klagar inte. JAG KLAGAR ABSOLUT INTE.

Lite hönshusbygge hanns med igår också:

Min man sågade fasaden jämn. Det är nu inte
bara att såga så det blir jämnt, utan om ni tittar
noga så är kanten sågad i 45 graders vinkel.
Detta för att regnvatten ska rinna av och inte
stanna kvar och sugas in i ändträet och orsaka
RÖTA OCH MISÄR. Det hade såklart varit
1000 gånger enklare att göra detta innan bräderna
spikades fast, men det är ju lätt att vara efterklok.
Min man var missnöjd med sin insats och ville
inte att jag skulle fotografera, för "det ser ut
som om Palle har varit framme". Palle är en idiot
i periferin av bekantskapskretsen som snickrar
väldigt dåligt. Och så är han idiot. Att jämföras
med Palle är inte smickrande på något sätt.


 

En fasad blev jämnsågad, sedan orkade min man inte
med att det såg ut som att Palle varit framme, så han
gav sig på ett hörn av hönsgården-to-be istället.
Skruvade fast lister i ovankant och fäste nät.

Låg jag på soffan och åt praliner under tiden,
kanske ni undrar. Det gjorde jag inte. Vi har
fällt två stora björkar, och jag har slitit med
efterarbetet. Kapat upp tjocka grenar till ved,
malt tunna grenar till flis och samlat upp det
tunnaste riset i en stor hög. Detta har
utan att överdriva hållit mig sysselsatt i dagar.

Alex

Har läst Alex av Pierre Lamaitre, en bok som möjligen bortsett från att den var fransk till en börja med verkade vara som vilken dussinkriminaldeckare som helst: en kvinna (Alex) blir nedslagen och kidnappad på öppen gata, ett gäng kriminalare (Camille, Armand, Louis) tar upp jakten på kidnapparen. Vartannat kapitel får man följa Alex, vars kidnappare spärrar in henne i en djävulskt liten bur, utfodrar henne med torrfoder och lämnar henne där med ett gäng stora och hungriga råttor, och vartannat kapitel får man följa polisens arbete med att hitta kidnapparen. Så långt en story som det går tretton på dussinet på, och jag gäspade mig igenom huvudpoliskaraktären Camille som bortsett från det faktum att han är kortväxt (vilket det genomgående tjatas lite väl mycket om genom hela boken) också såklart har mist sin gravida hustru ett par år tidigare och såklart är tungsint och svårmodig och bor ensam med en katt. Inget nytt under solen alltså, men sen börjar det hända grejer som gör att det här inte alls är någon standarddeckare. Alex är inte något hjälplöst kidnappningsoffer (som blir räddad av polisen i slutet), kidnapparen har en helt annan agenda än vad man först kan tro och perspektivet ändras sedan nästan lika många gånger som det finns nitar i Eiffeltornet. Mycket intressant upplägg skulle jag vilja säga. Sen är boken som helhet lite ojämn, dialogen känns inte helgjuten och jag stör mig på att författaren ibland avslutar meningar med tre punkter...  <-- (störigt!). Den här boken får tre och en halv  flaska rötjut av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 27

I tisdags kväll träffade jag knappt min man. Jag skulle iväg och hålla hundkurs och åkte innan han kom hem från jobbet. Sedan kom jag hem från hundkursen och såg att han var på väg till affären. När han kom hem med sitt mjölkpaket så stod jag i duschen och när jag kom ut ur duschen så hade han gått ner i källaren. Så hela umgänget utgjordes väl i princip av meningen hej-hur-är-läget-jag-går-och-lägger-mig-nu. Men under denna min frånvaro hade det ändå hänt saker. Mmmm. Älskar när det händer saker av sig själv. Eller det är ju inte av sig själv, men ja, ni fattar.

Nästan färdiga reden! Nu ska det till en baksida
med lucka så att man ska kunna plocka ut äggen
utan att behöva gå in i själva hönshuset.
Det syns inte på bilden, men det har även satts upp
fönsterhakar på det fönster som är i "människodelen"
 så att man ska kunna få god luftväxling inne i
hönshuset i händelse av varma dagar. Fönstren som
är inne i hönsdelen kommer det ju att sitta nät framför,
så de kommer inte att vara öppningsbara.
 

  

To be continued precis som vanligt.

Självhushållning på Djupadal

Har läst Självhushållning på Djupadal av Gustav och Marie Mandelmann. Älskar ju tv-programmet Mandelmanns gård och svepte faktiskt förbi där i påskhelgen. Fast då var det stängt och snöigt och hade förmodligen väldigt lite gemensamt med den finstämda tv-produktionen. Djupadal ligger inte så långt härifrån och jag har varit där, fast för längesen och på den tiden när man bara kunde stanna till när man var ute och roadtrippade. Minns det inte som något speciellt, men det var ju som sagt innan det var med på tv och Gustav och Marie blev hela Sveriges, inklusive undertecknads, myspersoner #1. Ja, men nu lånade jag i alla fall den här boken på bibblan och bläddrade igenom den häromkvällen. På 70-talet kom John Seymours klassiska bok Självhushållning. Det var med den i handen som Gustav och Marie Mandelmann började sitt liv som självhushållare och lärde sig hur man plöjer en åker, plockar en kyckling och bygger en gärdesgård, står det om den här boken. Jag har också John Seymours klassiska bok Självhushållning i min ägo, och tycker de (böckerna, inte personerna) påminde rätt mycket om varandra, fast Gustavs och Maries bok var förstås mycket finare, mysigare och mer personlig. SOM ALLT GUSTAV OCH MARIE GÖR. Det enda negativa med den är väl att jag blir lite bitter över att jag inte har en egen gård med en massa uthus och mark så att jag kan leva det livet fullt ut (och det fastän jag av egen erfarenhet vet att livet på landet verkligen, verkligen är mycket mer av hårt arbete, slit och motgångar och att aldrig kunna vara ledig än vad man skulle kunna tro när man ser det på tv), men aja, i år blir det i alla fall höns. Kanske vaktlar också! Den här boken får fem gröna vågar av fem möjliga.

Hata Gustavsberg

Har läst Hata Gustavsberg av Agnes Lindström. Berättelsen handlar om 15-åriga Miranda som bor i - surprise, surprise - Gustavsberg, och hatar det. Orsakerna är många: för att det är medelklass-svennebanan, för att det aldrig händer något, för att hennes kompisar tycker att meningen med livet är att bara hänga hos varandra och kolla på film, för att...tja, kort sagt allt. Under en trist släktträff avslöjar hon att hon är lesbisk, vilket kommer som en förvåning för alla, inklusive henne själv. Sedan träffar hon Sanna och blir kär i henne. Eller blir hon det? Är hon verkligen gay eller är det något som hon bara hittat på för att verka speciell? Ja, lite såna där frågor har Miranda att tampas med i det dagliga och stundliga. Jag tycker att det här var väl en rätt så okej ungdomsbok, fast ändå inte. Jag stör mig lite på Miranda som person (fast om någon skrivit en bok som handlat om mig som tonåring är det eventuellt inte helt osannolikt att recensenter hade skrivit att boken var väl bra trots att huvudkaraktären var både dryg och osympatisk. Eller något sånt). Ja, men sen stör jag mig lite på själva upplägget och det blir rätt mycket transportsträckor där det inte direkt händer någonting, och sen är det tydligen någon slags naturlag som säger att allting måste sluta lyckligt och att alla är sams och harmoniska och mammor och pappor är snälla och backar upp sina barn i jobbiga situationer och, nja, det blir lite för mycket om ni frågar mig. Och sen fattar jag inte hur någon i modern tid, med bara ett Spotifykonto från hela världens samlade musikskatter, kan säga sig älska Ebba Grön och sedan aldrig ens ha lyssnat på Imperiet? Det känns ju extremt osannolikt om ni frågar mig, men det är ju jag det. Den här boken får två tonårsfinnar av fem möjliga.  

Bygga hönshus, an epic movie, part 26

Alltså, v-i-l-k-e-n helg! För en vecka sedan stod man och skottade snö och svor, och sen några dagar med normala temperaturer och sen bara: helg, 17 grader, sol och blå himmel. All snön försvann som när Aslan är i antågande i filmen Häxan och lejonet. SÅ HÄRLIGT!

Vi hade storslagna planer för hönshusbygget, men samtidigt fanns det andra praktiska grejer att ta tag i. För ett tag sedan fällde vi en stor björk och allt det riset skulle samlas ihop och flisas. Det tog ett antal timmar för undertecknad. Under tiden var min man i stan och köpte några reglar. Vet ej hur många miljoner besök på byggvaruhus detta lilla hönshusbygge har genererat, men det känns som att hur mycket virke man än köper så är det ändå alltid något som fattas.

Lite inredning kom dock på plats:

Så dålig bild, men här ska i alla fall redena vara.
Ovanför redena ska sittpinnarna komma, och
på listen som ses till höger ska den så kallade
bajsbrädan vila. Höns bajsar mest när de sover,
då är det praktiskt att fånga upp det på något
ställe där det är lätt att rengöra. Så var i alla fall tanken.

Sedan blev den där jättebjörken på grannens tomt äntligen fälld. Det tog sin modiga tid, för den stod i en lutning och för att inte mosa grannens hus fick vi liksom tvinga den att falla i uppförsbacke med hjälp av spännband och rep. Det var rätt nervöst, men gick bra. Eller, jag gjorde inte så mycket mer än hängde i repet för att motorsågens svärd inte skulle klämmas fast av tyngdlagen, men det var jobbigt och obehagligt eftersom jag hängde som en apa på den sida som trädet skulle falla mot så det gällde att vara kvick och hoppa undan när trädet föll. Sedan litar jag inte riktigt på träd som står i backar för man vet fan i mig aldrig riktigt var tyngdpunkten befinner sig, men det gick som sagt bra. Jag hade räknat med att åtminstone få laga staketet, men björken lade sig fint på några syrener vilket bromsade fallet. Sedan fick vi ägna ett antal timmar åt att kapa och bära undan stammen från grannens tomt (vi fick veden mot att vi gjorde jobbet, win-win om ni frågar mig), men eftersom detta var något som måste göras innan bygge av hönsgård kunde påbörjas så var det inte mycket att be för.

Så nu förväntar jag mig att det ska börja hända saker. Stay tuned for the spännande fortsättning.

Win-win FTW

Mitt jobb leder världscupen i omorganisation. Med hästlängder. Det är alltid mer eller mindre KAOZ känns det som. Mer i år än vanligt eftersom ett par personer slutat och deras arbetsuppgifter har vattnats ut i resten av koncernen så att ingen riktigt vet vem som förväntas göra vad. Färre personer på plats innebär ju dessutom att det räcker med en rejäl sommarförkylning hos en kritisk roll så rasar hela verksamheten som ett korthus. Vi har pusslat och planerat sommarsemestrarna, dividerat och tjafsat tusen gånger med våra utländska chefer och kollegor som tycker att det räcker med max 2 veckor på sommaren, sagt "semesterlagen" ungefär lika många gånger och till slut fått ihop det. Med undantag för en futtig liten vecka i mitten av juli där det generellt var snålt med folk på plats i alla koncernens bolag. Det var min första planerade semestervecka, men schysst som jag är så sa jag att jag kunde väl flytta fram den en vecka. I samma andetag sa jag, sniken som jag är, "fast då vill jag vara ledig lite i början av sommaren också". Och i början av sommaren är det ju ingen som är extremt sugen på att ha semester, så där fick jag vraka fritt. Har nu tagit ledigt från 28 maj till 7 juni, och så fick jag med klämdagar och halva dagar runt nationaldagen och sparade därför ett par semesterdagar. HELVETE VAD JAG KAN RÄKNA UT DET. Mvh Nöjd.

Till stallet istället, v14, pt2

I fredags var det ju helt osannolikt fint väder och dagens drop in-lektion var därför förlagd utomhus. Medan vi skrittade en runda runt anläggningen skröt jag för ridläraren om att jag hade varit i galopphimlen och så vidare. Sedan pratade vi allmänt om Bulldozern, att även om hon har sina sidor så är hon ändå så rejäl och pålitlig och håller inte på att bocka och sticka och sånt. Jaha, sen hann vi väl inte mer än att komma upp till paddocken så blev hon (Bulldozern, inte ridläraren) skiträdd för en stol och kunde absolut inte tänka sig att passera, så där fick jag.

Lektionen gick SÅDÄR. Kände direkt när jag tog tyglarna att här fanns det ett berg av motstånd. Sen skulle vi rida fram i trav med 20-metersvolter vid A och C och så övergångar på långsidorna. Inte en helt perfekt övning för Bulldozern när hon är på det humöret, då är det enligt min erfarenhet bättre att jobba mycket i skritt med vändningar och böja och ställa igenom. Men man kan ju inte ändra på ett helt upplägg bara för att Bulldozern har en dålig dag, så det var bara att kämpa på. Själva huvudövningen var att vända rätt upp på medellinjen i trav och rida rakt fram med en övergång till skritt vid X och igångsättning till trav igen. Det låter enkelt, men det var det fan i mig inte. Är ej lätt att vända en stor stark ponny som pinnar på som om det inte fanns någon morgondag och som gärna skjuter ut bogen eller bakdelen för att komma undan. Men just den övningen gick ändå rätt så bra för att vara oss. Sedan avslutade vi en övning som hette "Karusellhästen" som gick ut på att man vände upp på medellinjen, red några steg i skänkelvikning för ena skänkeln, sedan direkt över till skänkelvikning för andra skänkeln, sedan några steg rakt fram och så skänkelvikning igen. Det var skitsvårt, men gick förvånansvärt bra. Så precis när jag kände att yes, nu är vi på samma våglängd, ja då var det förstås dags att sluta. Men sådär är det ju jämt.

Kvinnan på bänken

Har läst Kvinnan på bänken av Anna Jansson, kanske den femtioelfte boken om Maria Wern och hennes poliskollegor i Visby. Det är lite som i Ystad eller Midsomer, man undrar lite hur många komplexa mordgåtor det egentligen är rimligt att en och samma småstad drabbas av och som en och samma slitna, utarbetade, lågavlönade, underbemannade men outtröttliga poliskår ändå mot alla odds lyckas knäcka. Men ja. Jag gillar väl ändå Anna Jansson på något vis. Det är helt okej intriger och rätt spännande och oförutsägbart, men jag börjar tröttna lite på persongalleriet. I den här boken tillsattes dessutom en utredningsledare som var som en kopia av han Mellberg eller vad han heter, den där sopiga polischefen i Camilla Läckbergs böcker. Visst finns det chefer som är idioter på många sätt, men det här känns ändå lite too much och rätt osannolikt. Eller ja, fast vad vet man? Känner ju tyvärr noll poliser. Den här boken får tre ringmurar av fem möjliga.

Bygga hönshus - an epic movie, part 25

Ja, nu hade man ju önskat att påsken var som påskhelger brukar vara - sol, plusgrader, ledighet osv. Så att man hade kunnat bygga klart sitt djävla hönshus någon gång. HA HA HA, skrattade Kung Bore hela vägen till Nordpolen. Eller nåt. Den här påsken har mest av allt ägnats åt snöskottning. Sen är det någon form av trestegsraket på gång, som inbegriper att fälla ett träd som står på en grannes tomt, men trädet kommer att falla in på vår tomt och då är det ju lika bra att få det gjort INNAN man sätter upp allt nät kring och över hönsgården, men detta inbegriper kommunikation med grannen som inte varit hemma. Såatteh. Känner mig en aning trött på detta nu.

Ja, men något har ändå hänt inuti hönshuset. Min man har börjat bygga på det utrymme som någon gång i tiden ska innehålla reden och sittpinnar. Varför står det två kattlådor där, undrar kanske ni. Det är min GENIALISKA idé som är sprungen ur barndomsminnen av hur djävla träligt det var när ett ägg av någon anledning hade gått sönder i redet och man var tvungen att sanera. Klet, klet och mera klet och självklart hade vi inte rinnande vatten i hönshuset eller ens i rimlig närhet till detsamma och för övrigt var redena byggda av grovt och ohyvlat virke för hundratals år sedan så allt man torkade med fastnade i alla ojämnheter. Nu tänker jag att vi bygger reden i storleksordning kattlådor, som sedan bara är att plocka ut, skölja av och sedan sätta in i skick som nya i händelse av nedsmutsning.  ÄR DET INTE DET FIFFIGASTE SÅ SÄG, som Brasse skulle ha sagt.

Har köpt kattlådorna på nätet på ett TILBUD.
Färgerna fick man inte bestämma själv, men
de som sålde kanske tänkte: killkatt, tjejkatt.
Tror mer på slumpen iofs.  

Till stallet istället, v14, pt1

Igår kändes det väldigt konstigt att åka till stallet, för hjärnan var ju liksom inställd på att det var söndag. Dessutom var jag svintrött efter all snöskottning från helvetet och hade mest av allt lust att gå och lägga mig redan klockan 18, men det går kanske inte riktigt för sig ens om det hade varit söndag på riktigt.

Vi fortsatte jobba med förra veckans övning, flytta bogen innanför spåret. Innan dess jobbade vi med övergångar på volt: trav, sakta av till skritt, trav igen efter ETT steg i skritt, och sen samma sak i galopp fast ny galoppfattning efter ETT steg i trav. Inte den lättaste övningen med Bulldozern. Eller om jag säger såhär: det är lättare att få henne lyhörd för framåtdrivande än för förhållande hjälper. MEN då hände istället detta: när jag satt där i galoppen och försökte få ner henne till det där enda travsteget, då började hon plötsligt (istället) samla ihop sig och gå i kort galopp med bibehållen form. HAR ALDRIG HÄNT FÖRUT! Nu var det ju inte riktigt meningen, men ändå. Bulldozern är lite av typen att hon liksom har ett läge och ett tempo i galoppen, och det har fram till nu varit helt djävla omöjligt för mig att jobba med det. Ökningarna - ja, det går ju förvisso fortare, men hon blir både lång i kroppen och fyrtaktig och det är ju inte riktigt tanken. Och varje försök till att minska galoppen har hittills mest inneburit att hon rasat ihop i den mest ovärdiga slängtrav för att hon inte orkar bära sig. Men igår, då var vi fan i mig i galopphimlen! Jag tycker galopparbete är ganska jobbigt eftersom det i Bulldozerns fall handlar om att försöka hålla ihop en stark tjock ponnykropp som bara dundrar fram lite hur som haver, och där man inte har så värst mycket att säga till om. Men det här med att få till det och rida i kort galopp med bibehållen samling var ju HELT MAGISKT och nästan inte jobbigt alls. Ville verkligen inte hålla på och tjafsa med övergångar och sånt larv när det kändes som att jag skulle kunna galoppera ända in i evigheten, men man är ju lydig elev så det gjorde jag förstås ändå. Försökte åtminstone.

Själva huvudövningen, den med att flytta bogen innanför spåret, gick väl lite sådär. Det är svårt både för Bulldozern och för mig, kanske mest för mig dårå. Men det är ju bara att kämpa vidare. Sen blev det lite hastigt och lustigt bestämt att nästa vecka, då vi enligt schema har teori, ska vi inte ha någon teori utan istället ska någon filma oss nästa gång vi hoppar, och så ska vi ha teori kring det när det nu blir. Jag har blivit filmad i samband med hoppning ett antal gånger och varje gång uppstår samma fenomen: man tycker att man rider skitfort och hoppar väldigt högt, och sen när man ser filmen så visar det sig att tempot på sin höjd är mediokert och hindren skrattretande låga. Men ja, det är säkert nyttigt på något plan.

Påsk? Jul? Ingen vet

Jamen alltså, den här påsken liknar ju ingenting. Det snöar. Och snöar. Och sen snöar det lite till. Långfredagen fick inledas med att skotta undan den decimeter av tung blötsnö som skärtorsdagen hade bjussat på. Påskafton var det uppehåll och till och med en och annan solglimt, så då började man få upp hoppet om att det eventuellt skulle kunna bli någon form av vår. "I morgon bygger vi hönshus", sa vi entusiastiskt till varandra. Så kom påskdagen med ännu mera snö, så planerna fick ändras för hundrafemtionde gången denna "vår".

Till vänster: En normalstor busskur.
Till höger: En normalstor snödriva på Österlen
påsken 2018.

Igår tog vi en vända ner på Österlen. Enda fördelen med det här vädret är att det inte var lika mycket folk ute. I normala fall är det konstrunda i Skåne under påskhelgen. Eller, det var det ju den här helgen också, men till skillnad från normala påskhelger så gick det att ta sig fram på vägarna utan att dessa var blockerade av konstintresserade som krypkör fram genom landskapet för att hitta varenda konstnärssjäl som någonsin hängt upp en tavla i något gammalt uthus på Österlen. Torsdagens snöstorm verkade dock ha haft en något avskräckande effekt på i alla fall delar av denna population. Vi besökte ett (1) konstställe i Yngsjö, sedan tog vi en repa ner till Vitemölla, Kivik, Rörum (förbi Mandelmanns), Gärsnäs, S:t Olof och avrundade vid Piratens grav i Ravlunda.  En runda man mycket väl kan åka utan att stanna någonstans bara för att den är så snygg.  Tips från coachen.

Fritjof Nilsson Piratens fräsiga gravsten.

 

Till stallet istället, v13, pt2

Förr i tiden var ridskolan stängd alla röda dagar. Det innebar att den som satte ihop prislistorna fick sitta med almanackan och räkna hur många till exempel torsdagar det var i till exempel maj månad och sedan räkna bort till exempel Kristi Himmelsfärdsdagen som ju är röd och sedan gånga antalet tillfällen med timpriset för en lektion. Detta innebar att ingen någonsin betalade samma belopp från månad till månad och ingen grupp betalade samma som någon annan. Herrejesus vilket jobb att sitta och kolla av allt det? Nuförtiden är det så enkelt för nu har man anpassat terminsstart och terminsslut så att alla rider lika många lektioner på en termin (vilket innebär att det är lite flytande när terminen börjar och slutar) och alla betalar samma summa per månad och ingen hänsyn tas till röda dagar. Gött för oss ridande, lite mer synd om personalen men jag hoppas de blir kompenserade på något sätt. Ja, så i fredags var det ju långfredag, men drop in-ridning precis som vanligt. Det var inte samma härliga vårväder som fredagen i vecka 12, men i stan var det åtminstone barmark (till skillnad mot här, där det väl ligger en decimeter snö as we speak, och det är tyvärr inget aprilskämt) så vi red ute i paddocken. På förmiddagen hade det varit någon slags klubbtävling i hoppning, och ridläraren sa att Bulldozern hade gått rätt mycket och nog kunde vara lite trött, men att det inte skulle skada med lite lösgörande arbete för hennes del. Bulldozern hade dock en helt annan uppfattning i den frågan. Trött var hon definitivt inte, snarare överladdad. Det var trav i 180 km/h (kändes det som), studs på stället i skänkelvikningarna och allmänt slagsmål i övergångarna. Kändes det som i alla fall. "Men det ser ut som om du har silke i tyglarna", sa ridläraren när jag beklagade mig över att jag hade tusen ton stark ponnyhals i handen i varje avsaktning, så det kanske var mer känslan. Men galoppfattningarna blev i alla fall fina! Och även galopparbetet! Bulldozern har ju en tendens att lägga vikten på bogarna och sträcka ut sin enorma hals någon centimeter för varje galoppsprång, vilket gör att jag dras lite framåt i sadeln och då automatiskt kniper mig fast med skänklarna och ja, sen blir det ju mest pannkaka av alltihop. Men i fredags var det fina fattningar och galopp med bibehållen samling och bra bakbensaktivitet och då var det såklart också lätt att sitta djupt i sadeln och driva med sätet och bara känna hur lätt det var.
Övningen vi red var arbete på stora mittvolten med skänkelvikning i skritt på den ena halvan och galoppfattning från skritt och galopparbete på den andra halvan av volten, sedan var det diagonaler med att flytta bogen innanför spåret (svårt, men djävlar vilken bra skänkelvikning vi fick till istället) i skritt och trav, och hörnpasseringar i skritt med skänkelvikning och övergång till trav på långsidorna och slutligen mer galoppfattningar och övergångar. Såna där övningar som är supernyttiga för Bulldozern när det händer mycket hela tiden, för hon behöver träna sig på att bli mer lyhörd och inte bara flänga iväg. Det gick väl inte JÄTTEBRA i övningarna, men hon kändes mjuk och lösgjord och när vi travade av efteråt gick det att få ner henne i ett bra tempo och bra form. Och som sagt, GALOPPEN! Ska leva på detta resten av helgen nu