På riktigt

Har läst På riktigt av Marianne Lindberg De Geer, det kan du också göra. Det är den fjärde dagboken som inleds med Tvära kast, följt av Utan hänsyn och Faktiskt tyvärr och jag har läst och gillat allihop. Den här bara fortsätter i samma stil som de tre tidigare, här blandas tankar kring politik och kultur med vardagshändelser som tvättstuga, familjerelationer och fotbollsmatcher på tv. Älskar den mixen, men kanske mest att läsa om det vardagliga. Ska man vara pyttelite kritisk så blir det ibland lite upprepningar  som hade vunnits på att redigeras bort, och på ett ställe hajade jag till där hon skrev att hon tittade på fotboll och fick någon nyhetsflash "i halvlek". MARIANNE! ville jag ryta för hon som är så fotbollsintresserad och -kunnig borde väl veta att pausen mellan halvlekarna heter HALVTID? Har dock hört sportjournalister säga samma sak, så det kanske inte är så allmänt utbredd kunskap som jag trodde? Hur som helst så gillar jag Mariannes dagböcker, tycker hon verkar vara så smart och rolig, må hon leva och skriva i många år till. Den här boken får fyra stora köttbullar av fem möjliga. Bibblan, marsch, nu. 

They give you this but pay for that

Insåg igår att jag nog faktiskt får kasta in handduken och börja använda mina progressiva glasögon även på jobbet. Har ju  haft kontaktlinser ungefär sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna och har varit supernöjd med det fram tills för några år sedan när jag började bli såkallat ålderssynt. Det i kombination med närsynt går nämligen enligt optikern bara att korrigera till en viss grad med linser, sen är det progressiva glasögon som gäller. Och det skaffade jag för några år sedan och ser som en djävla ÖRN med dom, men jag gillar ju inte att använda glasögon. Tycker dom är i vägen, fast det är väl en vanesak. Men jobbigt när man typ är ute och  går (och det är man ju rätt ofta) när det regnar (och det gör det ju rätt ofta), eller när man rider och de immar igen när man blir varm (och det blir man ju rätt ofta). Men samtidigt: också rätt jobbigt när man inte ser ordentligt utan får sitta och liksom halvkisa framför skärmen när det är siffror och formler och annat smått och pilligt (och det är det ju rätt ofta). Är nu trött på att få lite ont i huvudet var och varannan dag på jobbet, tycker också jag blir trött i ögonen efter att ha stirrat in i skärmen i timmar (vilket man ju gör rätt ofta). Så idag åkte glasögonen på och jag får väl  helt enkelt börja vänja mig vid att vara en glasögonorm igen (hade glasögon i kanske...6-7 år innan jag började med linser och det var väl egentligen inget jag led av annat än när jag tränade eller red), det är väl inget att be för. Drar mig också lite för det för att jag känner att jag inte heller riktigt orkar höra folks kommentarer, oklart varför för vad jag än är så är det i alla fall inte fåfäng. Tror jag åtminstone. Men jag stör mig extremt mycket på när folk ställer frågor i stil med Har du skaffat glasögon? Har du klippt dig? Har du skaffat ny bil? eller annat som är i princip självklart (okej, kanske inte det där med bil för det kan ju vara en lånebil, men i övrigt). Har hundra procent lust att svara något dräpande, men då verkar man vara en sån som tar åt sig och det är jag ju egentligen inte. Eller? Kanske ändå? 

Irriterar mig (som vanligt känns det som?) på en gubbe på jobbet, han är inhyrd som någon slags konsult under för mig rätt så oklara former, och det är väl egentligen inget som jag borde behöva bry mig speciellt mycket eftersom vi inte jobbar med samma saker, men samtidigt är allt här så smått att det är svårt att inte bli involverad på ett eller annat sätt. Hur som helst. Personen som anställde den här gubben (surprise, surprise, en annan gubbe) tog tydligen för givet att allting liksom uppenbarar sig av sig själv, så samma dag som konsultgubben skulle börja hörde anställningsgubben av sig till mig (eftersom konsultgubben skulle sitta i "mina" lokaler) och undrade om det möjligen fanns en dator och en telefon som konsultgubben kunde använda. Det fanns det nu av olika skäl inte, och även om vår IT-avdelning inte är kända för att vara särskilt raska så är det i alla fall inte deras fel att saker liksom inte  kan materialiseras ur tomma intet, styrda av telepati. Sen har det kanske segats ut på det lite onödigt länge, misstänker att de vill markera att de faktiskt har annat att göra än att trolla fram datorer åt folk som skulle haft dom på plats i förrgår.
Ja, men i alla fall så kom konsultgubben oombedd inklivandes på mitt rum igår morse, meddelade mig  i viktig ton (vad nu jag har med saken att göra) att han nu fått sin dator och telefon och började upprört orera om oskicket att vissa program var på danska och andra på engelska (vad nu jag skulle med den informatationen till) och så ville han INTE ha det (intresseklubben noterar). Nä, det vill man kanske inte, svarade jag lite oengagerat för det är ju liksom inget jag kan göra åt det, ochdå fortsatte han att brodera ut texten kring att det minsann inte var för att han inte behärskade språken, för DET gjorde han (som om jag brydde mig om det), men det skulle vara "ordning och reda". Då har du kommit till fel företag, svarade jag inte, för jag inbillar mig ju alltid att folk ska tolka ens relativa tystnad som att man inte är intresserad av att prata med dom, men det verkar vara en usel strategi för om jag så sitter med blicken klistrad mot mina skärmar eller motsvarande och bara svarar enstavigt och tror att jag signalerar JAG ÄR UPPTAGEN så verkar det som att det bara triggar vissa att babbla på ännu mer om sig och sitt. Får väl bli mer som Saga Norén, länskrim, Malmö. 

Stressar över den kommande revisionen, men det är inte så mycket jag kan göra åt den saken just nu.  HAr försökt lugna nerverna genom att göra ett verktyg i Excel som kommer att bli (tror jag) helt outstanding och fantastiskt när det blir klart. I mitt nuvarande och kommande projekt är det en del som är otroligt svåröverskådlig och det finns liksom ingenstans där man kan gå in och snabbt se vilka delar man är klar med utan det ska klickas runt i det oändliga. Men med mitt nya superverktyg så kommer jag att kunna se exakt hur långt jag kommit och vad som fattas utan att behöva klicka runt i flera olika system. Mmmm vad fint det kommer att bli.  Excel är terapi för själen. 

Efter jobbet åkte jag på återbesök till Fotspecialisten. Var ju där i slutet av mars och fick ett träningsprogram som förhoppningsvis ska få mina rötna Kalle Ankafötter att göra det de ska utan smärta. Han var "mycket nöjd med det han såg", allt går enligt plan så här långt. Så här långt är läget nämligen så här: att smärtan kommer och går. Man hade ju önskat att den skulle försvinna helt, men en smärta som kommer och går är fan så mycket bättre än en smärta som är konstant som min ju har varit tidigare. Jag ser det som att det är som ett slagfält där fienden håller på att dra sig tillbaka, förhoppningsvis inte för att omgruppera och gå till nytt anfall utan att det är lite som när vårdkasarna tänds och Rohans ryttare rider ut i strid för att hjälpa Gondor. Eller nåt. Ska fortsätta med de övningarna jag har plus en ny (som var asjobbig) PLUS att jag fick ett program för att komma igång med löpningen. Till skillnad från alla andra medicinmän jag har träffat på så tycker nämligen Fotspecialisten inte alls att det är orimligt att en sånt måndagsexemplar som jag ska kunna springa. I barfotaskor. Trots plattfot och Hallux Valgus. Han tyckte inte ens att det var något med att jag hade anmält mig till Tjejmilen, det var väl ett jättebra mål att ha och "då är det hög tid att vi kommer igång med träningen". Så nu fick jag ett program som i stort sett var en variant av min intervallträning, fast med ett lite annat upplägg. När jag nämnde Tjejmilen så frågade han om det var i Stockholm, vilket jag bekräftade (vet inte om det finns fler tjejmil, det gör det kanske men för mig är det här The One som inte behöver förklaras närmare), och då sa han "då ska jag åka upp och heja på..." och så trodde jag i ett panikartat ögonblick att han skulle säga "dig" för det hade ju varit att passera gränsen för en professionell relation mellan patient och behandlare med råge och lite till, men som tur var fortsatte han med "familjen" så jag slapp oroa mig för att det här eventuellt skulle kunna utvecklas till ett mini-baby reindeer.
Blev pepp! Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade tabata (måste först hitta två exakt lika tjocka böcker till min nya fotövning, tror det ska funka med Hjalmar Alvings Isländska sagor i två band. Det  var nog inte så Egil Skallagrim och Gunnlaug Ormstunga hade tänkt sig sluta sina dagar, men så kan det gå) och lade mig sedan på soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. Kom hem sent, kunde i vanlig ordning inte somna, är svintrött idag men nu är det bara att köra rakt in i kaklet och hoppas jag överlever revisionen from hell. 

 

Till stallet istället, v 19 2024, pt 1

Igår var det dags för HOPPNING igen. GULP. Hade Irländskan och vi skulle först hoppa en övning med travhoppning över ett kryss, sedan trava över en bomserie och sedan svänga och hoppa ett annat kryss på böjt spår. Det gjorde vi från lite olika håll och i olika varv och slutligen plockades bommarna bort och allt lades allt ihop till en bana med sammanlagt nio språng. Irländskan visade sig vara en DRÖMPONNY när det kom till hoppning, det var bara att styra så skötte hon resten med jämna fina språng och inga konstigheter någonstans. Det var till och med nästan lite roligt att hoppa banan på slutet där jag kände att jag kunde tänka på vad jag gjorde och planera min väg och till och med vågade trycka på lite framåt. Känner mig SJUKT nöjd med mig själv (och Irländskan), nästan som att jag också har vunnit världscupfinalen i Riyadh. Nästa vecka är det teori, sen går vi sjukt nog in i vårterminens sista block. Galet. 

En helg mellan hägg och syren

Hjälp vad våren bara har dundrat in med stormsteg. Det räckte med en vecka av tvåsiffriga temperaturer så har allting liksom exploderat. Så härligt. Nu blommar häggen i trädgården, min man vill hugga ner den för han tycker den tar näring från körsbärsträdet intill, men jag stretar emot med motiveringen att man annars inte kan veta när man är mellan hägg och syren. Det är man just exakt nu! 

I fredags åkte jag hem, möttes av en nöjd man eftersom han signat upp för nytt jobb. Det var väl inte Drömjobbet med stort D, men bättre än ett streck som vi i vår familj brukar säga, vilket har sitt ursprung i en miljon partier Yatzy där man varit tvungen att sätta till exempel två ettor eller något annat fjuttigt som ett par eftersom det inte fanns något annat. Drömjobbet med stort D är ett jobb som min man sökte typ i februari?, men de kan aldrig lämna något besked eftersom de väntar på något tillstånd av något slag (fattade jag det som) och det har dragit ut på tiden och sist min man kollade med bemanningsföretaget som rekryterar så trodde de inte att det skulle hända något förrän efter industrisemestern, typ. Segt. Men nu har han i alla fall ett jobb fram till dess, om det nu blir något av det villsäga. Vi diskuterade en stund om detta innebar att vi var tvungna att skaffa ytterligare en bil (suck, stön) och kom fram till att vi kunde vänta ett tag med det för det funkar att åka buss även om det är lite knöligt.  

Jag tog en promenad, körde ett benpass och åkte sedan till stallet och red. Kom hem, duschade och damp i säng för det var väl ungefär vad jag mäktade med. 

Vaknade till en härlig vårdag, tog med mig Laban och Tage på en 12 km powerwalk som innehöll lite mer power än vad jag hade planerat för jag skulle vara i spårskogen redan 11.30 vilket innebar att jag måste åka 10.45, vilket jag kom på när jag var kanske halvvägs på min runda och det fanns ingenstans att gena så det var bara att ånga på. Kom hem 10.20 så jag hade inte behövt stressa, men det är ju lätt att säga i efterhand. Såg årets (för mig) första sädesärla. 

Åkte till spårskogen, som var full av mygg. Såna detaljer förtränger man ju när man går där och suktar efter vår. Lade ett spår som jag ändå tyckte blev någorlunda hyggligt fast området var knöligt och svårframkomligt. Åkte sedan hem och flyttade ungefär 1.5 kubikmeter ved från där den legat ute och torkat till in under tak. Städade i hönshuset, gick sedan in och grep sedan en bok och sedan ut i trädgården för att slappa ett tag. Då hände detta rara: Hönsen, som gått och skrotat i ett annat hörn av trädgården, kom rusande i samlad flock, Ulrika till och med flög en liten bit för att komma först, när de fick syn på mig. Sedan organiserade de sig runt mig där jag satt och gick där och pickade och krafsade, som om de kände på sig att jag tycker det är höjden av mys. Mmm. 

Satt ute och läste någon timme, sen gick jag in och lagade mat. Vi började kolla på Love Is Blind, Brasilien och ja, det finns ju lite kulturskillnader kan man ju säga. Den svenska versionen kändes otroligt pragmatisk och rätt stel i jämförelse, och då hade vi ju ändå starka karaktärer som Sergio och Krisse-Ly som inte precis kändes som representativa för svenska folket, men i jämförelse med Brasilien var det rätt tamt. I USA-versionen (vi har bara sett säsong 6) så var det ju alldeles otroligt mycket snack och mycket drama (det kanske det blir här också), medan i Japan var alla helt otroligt stela och artiga och korrekta mot varandra och när paren fick se varandra så kramades de stelt och kantigt. Men i Brasilien (här började vi kolla på säsong 1) så var det rejäla tungkyssar och rumpklämningar redan vid första ögonkastet. Mycket passion, kan man ju säga. Vi får väl se hur långt det håller. 

Ställde klockan på 06 för det var samling i spårskogen 09, men vaknade redan 05, en annan sak som man (jag) förtränger i längtan efter våren: att sovdelen av mat- och sovklockan blir helt uppfuckad av allt ljus. Eller om det ljudet av fåglar  som börjar kvittra osv som väcker mig. Aja, det är som det är. Kravlade mig upp, åt frukost, gick ut med hundarna. Hörde årets första gök! Det var en västergök, "så det var ju bra" meddelade jag min man när jag kom hem, som om detta med att västergök är bästergök var ett vetenskapligt faktum att förhålla sig till. Åkte sedan till spårskogen och tillbringade en trevlig dag där, om man bortser från alla mygg. Fick dock inte så många bett, men hade också dränkt in mig i Salubrin myggspray. Laban hade det lite kämpigt med viltstörning i spåret, det är som att han inte har kommit på förrän nu att man kan följa andra spår än sitt eget, och nu måste han kolla både det ena och det andra. Men det är väl bara att harva på så han får jobba med att sortera ut vad som är vad. Tror dock att jag skippar nästa spårprov som dessutom ligger en helg som krockar med ett funktionärsuppdrag, bättre att träna och förhoppningsvis hitta tillbaka till den där känslan av att kunna gå bakom och vara kanontrygg med att han följer sitt spår. 

Åkte hem, var dödstrött (både lördag och söndag genererade 20 000+ steg, så efter att jag satt deg på jäsning så lade jag mig på soffan och delegerade matlagningen till min man. Det händer inte ofta, men nu var det bara korv och potatismos som stod på matsedeln (regel nummer 1: förbered lättlagad mat på kvällen för man orkar inget annat efter en heldag i spårskogen). Det är inte så att min man är handikappad i köket, men han ser inte riktigt vitsen med att laga mat ordentligt från grunden utan tycker halvfabrikat är toppen, medan jag inte riktigt ser Felix Krögarpytt och motsvarande som något annat än absolut sista nödlösningen, och därför har det blivit att jag lagar i princip all mat. Klagar (oftast) inte, för det är inte speciellt betungande, men någon gång kan det vara skönt att slippa. Låg på soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste dagbok. Hon är så duktig på att skriva om samtiden blandat med vardagligheter (till skillnad från den här bloggen som bara handlar om me, myself and I känns det som, har jag ens nämnt till exempel kriget i Ukraina?). Sen åt vi middag och kollade på ytterligare ett avsnitt av LIB Brasilien. Sen kollade jag vidare på Baby Reindeer, som min man sade sig inte vilka fortsätta med eftersom den var "så djävla jobbig". Han är lite känslig, hehe. Ja, sen var klockan hux flux 21 och det var läggdags.

Den här veckan är det Kristi Himmelsfärdsdag på torsdag och jag har tagit ledigt på fredagen. Inget speciellt är planerat heller för denna långhelg, det ska bli så skönt. Påsken blev ju lite upphackad av  diverse aktiviteter kändes det som, så att min kvot av att bara gå hemma och drälla är inte på något vis fylld. Har dessutom ny ved att hugga nu när vi har fått in den som låg ute. Mmm...hugga ved. Bästa gympasset. Först ska jag bara överleva en jobbrevision from hell, den är imorgon.     

Till stallet istället, v 18 2024, pt 3

 Det var ett gött gäng som slöt upp till igenridningen i fredags kväll. Förra gången jag red igen, det var kanske något år sen? så var det ju en väldig spridning på kunskapen, eller det var väl egentligen mest en gubbe som inte kunde hålla igång sin häst och liksom var helt oförmögen att a. hålla sig innanför spåret, b. fatta att tillsägelser även gällde honom. Så då var det lite störigt för det spelade liksom ingen roll hur man själv försökte planera sin väg, han var överallt och stoppade upp kändes det som. Den här gången kändes det som att alla var på hyfsat likartad nivå, eller så var det bara för att vi red på stora utebanan och då ska det mycket till om någon ska vara i vägen för någon annan. Jag fick Fullblodet och det var jag väl sådär lycklig över faktiskt. Det är ju en fin häst, absolut, men jag känner att jag inte riktigt hittar någon kemi mellan oss. Plus att jag tycker att hon har så stora rörelser och det är ju inte riktigt min grej. Aja. Vi red en övning som gick ut på att rida mellan två punkter och på mitten av denna sträcka lägga en stor volt där hästen skulle vara rakställd. Det var svårare än det lät. I ridhuset eller i en paddock har man ju lite hjälp av väggar/staket, men på stora utebanan fick man enbart förlita sig till hand och skänkel, hehe. Det gick väl ändå hyfsat. Solen sken och det hade inte regnat på en vecka eller så, och det dammade som om det var  tio John Wayne som red omkring i vilda västern. Är det inte det ena så är det fan i mig det andra. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 2

Förra torsdagen var ju Köttbullen inte alls på humör, seg och ovillig. Hörde sedan av personalen på ridskolan att de hade klippt benen på henne tidigare på dagen, vilket är något av det värsta hon vet. Köttbullen är en typisk irish cob-typ med massor av hovskägg och tyvärr också Mallander/Sallander (lär mig aldrig vilket som är vilket, men precis som att mugg och rasp är samma sak fast det ena är i karlederna och det andra på skenbenet så är det ena på bakbenen och det andra på frambenen) och därför är det ett måste att klippa. Tror egentligen att Köttbullen trivs bäst med att vara klippt för hon känns i alla fall mycket piggare och rör sig trevligare utan ett ton av hovskägg på benen, men vägen dit är inte rolig. Så det var kanske därför hon var sur förra torsdagen. Igår gick det i alla fall mycket bättre. Pigg och framåt är väl inte direkt Köttbullens signum, men hon kämpade på. Vi red en övning med bommar på olika avstånd så att hästarna skulle få länge respektive korta traven samtidigt som de fick lyfta lite på benen. Kanske inte en jättejätterolig övning i sig, men väldigt nyttig. Och jobbig! Köttbullen var helt löddrig av svett efteråt och jag fick gå in med henne i spolspiltan och duscha av henne, något hon inte heller är superförtjust i. Men aningen har hon börjat vänja sig eller så var hon för trött för att protestera, i alla fall stod hon som ett tänt ljus och lät sig spolas av. Mysigt! Skönt att kunna fixa sånt själv också, tidigare har jag bett folk om hjälp att antingen hålla i henne eller i slangen, för hon är inte rolig när hon börjar bröta omkring för att komma undan. Sen hade vi en super-MYZ-stund där jag kliade henne bakom öronen och hon stod och halvblundade och njöt. 

Idag ska jag rida igen eftersom jag ska rida igen. Haha. Rida igen, med betoning på igen, är att kunna ta igen en missad lektion, vilket man får göra två gånger per termin nuförtiden. Förr blev man inpetad i någon random grupp där det fanns plats, men det blev väl lite väl rörigt och jag antar också på goda grunder att instruktörerna tröttnade på att maila förslag på tider till folk som aldrig kunde men som ändå skulle, så nu är det en fast dag i månaden, tio platser och först till kvarn. Har varit lite dålig på att utnyttja det, men ikväll ska det alltså bli av. 

The sun's zooming in

Igår var det onsdag men kändes som söndag, så idag känns som måndag fast det är torsdag. Aja, det är väl inte hela världen när det är på det hållet, hade ju varit betydligt värre om det känts som torsdag och varit måndag. 

Valborgsmässoafton gick väldigt obemärkt förbi, måste jag säga. Var ju astrött pga att jag bara sovit kanske fyra timmar natten till tisdag. Kom inte heller från jobbet i tid pga ett möte som drog ut på tiden. Tog mig hem, gick till bibblan samtidigt som jag pratade i telefon med min bror. Det kändes lite märkligt att strosa runt på bibblan och prata i telefon, så gör man ju bara inte!, men det här var på meröppet-tid och det var bara jag där. Gick hem igen, avslutade samtalet, tvingade mig själv att träna ett pass pilates. Sen var det kväll och jag och min man bestämde oss för att kolla på en film. Började kolla på The Lobster på Netflix som enligt uppgift skulle vara a dystopian absurdist science fiction romantic dark comedy drama film men som enligt oss bara var skitdålig så efter ett tag stängde vi av och såg två avsnitt av den nya serien Baby Reindeer istället. Jag gillade den, min man tyckte den var obehaglig. Ja, det var den ju såklart också, det är ju inte så att stalking är behagligt för någon inblandad, men den var bra gjord. Tyckte jag åtminstone.

Gick och lade mig tidigt, somnade som en gris och vaknade rätt tidigt nästa dag upp till en alldeles ljuvlig vårmorgon. Powerwalkade 11 kilometer i skogen med två av tre hundar, den tredje (Remus) föredrog att ligga kvar i sängen och gotta sig med husse. Kom hem, körde ett pass tabata och sedan tog jag och min man tag i en riktig surdeg: baxade upp en jättestor och jättetung ekkista ur källaren. Det är helt obegripligt hur vi en gång i tiden lyckades få ner den, för upp ville den i alla fall inte. Vår källardörr är inte av standardmått utan både lägre och smalare än en normal dörr. Finns väl inga standardmått för gamla kistor, men den här är nog både längre och högre än brukligt. FATTAR INTE hur folk kunde baxa omkring med såna här kistor förr när de flyttade, de vägar ju bly även om de inte innehåller något. Efter mycket pustande och stönande och vändande och vridande så lyckade vi till sist ta nämnda kista på högkant uppför källartrappan och därefter baxa in den i carporten vedporten där den hädanefter ska få stå till döddagar för förvaring av fiberdukar och annat jox som man inte kan ha i uthuset pga att mössen ser det som byggnadsmaterial till miljonprogramsområden. Och vinterdäcken kan nu äntligen få komma ner i källaren. Vår källare är ju ett femtonspel av stora mått, kistan stod på ett annat ställe tidigare men den platsen behövdes till något annat enligt min man, och därför flyttade han den till första bästa lediga plats och detta råkade väl sammanfalla med den dag då antingen sommar- eller vinterdäcken skulle bytas eftersom det råkade vara tomt där. Då bestämde vi att flytta upp kistan ur källaren, men eftersom vi båda vet hur tung och otymplig den är så har vi dragit oss för det nästan orimligt länge. Men plötsligt händer det. 

Sen åt vi lunch och därefter släppte jag ut hönsen ur hönsgården så att de kunde gå ut i trädgården för nu ÄNTLIGEN har Jordbruksverket släppt på restriktionszonerna för fågelinfluensa. Själv satte jag mig med en bok och en kopp te och bara njöt av att det var sol och värme, även om jag i normala fall inte är en soldyrkare. Men efter den här långa, sega, kalla och grå våren så kändes det rimligt. 

            Varsågod, Annika! :) 

Ja, det var väl i princip allt som hände. Så skönt med en ledig dag där man bara kan gå runt och skrota. Bestämde mig också helt radikalt för att skippa tomatodling i år, sådde för ett tag sedan och har skjutit upp att plantera om dom och nu kände jag att jag blev helt trött bara av att tänka på allt jobb som det innebär med att plantera om och bära ut och in för att avhärda och sedan plantera ut, gödsla, vattna, tjuva etc. Odlingen (för oss hobbyodlare) ska ju vara lustfylld och inte i första hand en plikt och börda.  

Då är det alltså torsdag. Har en lång dag framför mig, har möte med kollegor runt om i världen idag, vilket innebär ett tidigt för att matcha tidszonerna i Australien, samt ett sent för att kollegorna i USA ska slippa gå upp i svinottan. Kände att det var inte riktigt lönt att åka hem emellan, så jag packade med mig ridkläderna och åker till stallet direkt efter USA-mötet. En dust med Köttbullen får väl avsluta dagen, det blir fint. 

Jävla karlar

Har läst Jävla karlar av Andrev Walden och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

"En gång hade jag sju pappor på sju år. Det här är berättelsen om de åren. Om något låter påhittat kan du vara säker på att det är sant."

Julen 1983 skakas en villa i skogarna utanför Norrköping av ett våldsamt bråk och en hemlighet trillar ut ur en mamma. En pojke som heter Andrev får veta att hans pappa inte är hans pappa. Den riktiga bor i ett land långt bort och har hår ner till axlarna. Som en indian, säger mamman och tecknar mot armbågen för att pojken ska förstå. Det brusar i pojken för det är det bästa han har hört. Det känns som att han är pojken i en bok om en pojke som får veta att hans pappa är kung i ett magiskt land och att en ande ska komma för att ta med honom dit. Men det kommer inga andar, bara nya pappor som inte är hans.

Jag har sett den här titeln fladdra runt i periferin ett tag och på något vis fått för mig att det skulle vara en kvinnas berättelse, och det var det ju verkligen inte (annat än möjligen indirekt). Men vilken bok! Vilket språk! Vilken berättelse! Jag var helt tagen av alla känslor som vällde fram ur sidorna, ändå var den inte på något vis svårläst eller tillkrånglad. Genialiskt, skulle jag vilja säga. Den här boken får fem guldhamstrar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

I cast off the chains that I was born with but it never was enough

Igår hade jag en förmiddag fullspäckad med möten, ändå mailade min chef (som till skillnad från många andra brukar vara duktig på att kolla folks kalendrar innan han skickar mötesförfrågningar) och ville klämma in ytterligare ett möte före tre andra som låg på rad i kalendern där han ville presentere 2024 års løneregulering. Vi har ju inga lönesamtal eftersom man inte har det i Danmark, i alla fall inte enligt våra danska chefer, utan man får en lapp med sin nya lön, vad det motsvarar i procent respektive i kronor och ören, samt något lamt om ifall man hade frågor eller kommentarer kring sin lön så var man välkommen att meddela det till sin chef. Inte jättemycket förhandlingsutrymme om man säger så. Nu är jag ju inte direkt missnöjd med vare sig min lön eller hur löneutvecklingen sett ut för mig de senaste åren så jag klagar inte, men lite märkligt är det även om det där med "löneförhandling" nog mest är spel för gallerierna. 

Vår bransch skryter verkligen inte rent generellt med den högsta lönenivån, åtminstone inte när det gäller vanliga dödliga, jag antar att situationen för höjdarna är en annan. Men min chef har aldrig någonsin inbjudit till någon "presentation" av löneöversynen tidigare, och inte blev det bättre av att han inledde med att han bara ville förklara lite hur han hade tänkt kring min lön. Fick liksom intrycket att han ville bädda in en medioker löneökning som bara motsvarade den avtalsenliga i  diverse dösnack om att det var bistra tider nu och att det absolut inte fanns utrymme för mer än det som avtalet gav och blablabla. Men det visade sig vara fel-fel-fel, den generella löneökningen var 3 % men jag fick 3,8. Det er fordi jag synes du gør ett godt stykke arbejde, det er den korte version, sa min chef som förklaring, så det var väl bara att tacka och ta emot. Hade egenligen gärna velat höra den långa versionen, men det kunde jag inte med att fråga om för det kändes som att gå med håven. 

Sen försökte jag göra skäl för det goda stycket arbete jag fick mer betalt för, men ibland är det svårt alltså. Vi ska snart ha en riktig jävelrevision och det är extremt petigt med allt som hör därtill. Hade därför bestämt att jag skulle göra en internrevision med en person som har något av en nyckelroll i det som ska revideras. Och den personen är kanske det sävligaste som finns på den här jorden, det känns som att han (för såklart är det en han) har en vilopuls på cirka tjugo slag i månaden. Han ger verkligen ett ansikte åt beskrivningen "flegmatisk". Det är så bra med honom, för han är alltid så lugn och stressar aldrig upp sig för något, är den allmänna sägningen om Den Flegmatiske Kollegan (fortsättningsvis kallad DFK), men jag är inte lika imponerad. Alltså, det är ju såklart bra att man är lugnet själv och inte stimmar och stressar och har sig, men jag tycker att DFK rätt många gånger både tangerar och passerar gränsen för när lugnet övergår i ren likgiltighet. Och det går ut över mig och mitt arbete och alla andras med, men nu är det ju en gång för alla så att vissa alltid kommer undan oavsett vad de gör eller inte gör. 
I alla fall. Hade förberett ett antal för den kommande revisionen relevanta frågor på vilka DFK inte kunde svara på EN ENDA. En annan person satt också med, och försökte hjälpa DFK genom att killgissa men det blev ju aldrig bättre än så. Sen bad jag att få se viss typ av dokumentation och det fanns inte och jag vet inte, om man säger att dokumentation är ett lagkrav och hänvisar till förordning si och paragraf så, då borde det väl ändå ha en viss bäring? Men nä, det tyckte uppenbarligen inte DFK för han bara ryckte på axlarna åt mig. Föreslog att man kunde ta fram checklistor att fylla i vad som var gjort och vad som behövde göras, men enligt DFK så behövdes inte det för  att NN (den person som utför mycket av det operativa arbetet som DFK ansvarar för) "vet vad han ska göra". Jaha, så vi ska bygga upp vår verksamhet på att EN person "vet vad som ska göras" och sedan förlita oss på att den personen är på jobbet alla dagar och aldrig blir sjuk, har semester eller går i pension? 

GAH! Var så djävla irriterad efteråt att jag fick dra med mig vår VD ut på gården (för han sitter i rummet bredvid DFK och väggarna på vårt jobb är gjorda av papper) med någon förevändning att han skulle kolla på en grej, för att säga att nu får du banne mig ta tag i detta för det här är ENORMA brister, inte nog med att DFK inte sköter dokumentationen, han påstår dessutom att han inte har någon befattningsbeskrivning där ansvarsfördelningen framgår (ett annat lagkrav), när man pratar om riskbedömning (som ingår i DFK:s ansvarsområden) så sitter han som en fågelholk och vet inte vad jag pratar om och vad jag än säger så skiter han fullständigt i det. 
Tror dock inte det kommer att hända särskilt mycket där, för som sagt, it's a man's world och vissa kommer alltid undan med allt. I alla fall här. 

Avverkade resten av förmiddagens möten på ett uruselt humör, åt lunch, mailade irriterat med en kollega som, när man efterfrågar information, bara hänvisar till att informationen finns i dokumenthanteringssystemet utan att närmare precisera var någonstand. Just den delen av dokumenthanteringssystemets struktur bygger på att man vet vilket år ett visst projekt startades, vilket kanske är självklart för dom som var med men inte för mig som kommer in från sidlinjen och behöver ha tillgång till viss information flera år efter att projektet slutförts. Nu fick jag, efter att ha mailat fram och tillbaka 5-6 gånger, äntligen veta att projektet startades 2022, så då var det ju "bara" att gå in och leta systematiskt bland ett 20-tal mappar efter det jag behövde. Vilket den här gubbdjäveln kunde ha gett mig från början, men han är av typen som ska markera att det saknas resurser på hans enhet, och därför ska han inte hjälpa till med någonting man ber om. Det är ju bara det att de som beslutar om resurserna inte blir drabbade av detta för det märker dom aldrig, utan det skapar bara dålig stämning bland oss vanliga dödliga som sliter med att hålla hjulen rullande.
Aja, sen var det dags att åka hem. Vädret var i alla fall härligt! Gick med hundarna i skogen, tränade tabata och fot-rehab. Fick brev från vårdcentralen att de på röntgen hittat "lindriga förändringar härledda till artros" i min fot. När det gäller artros så har jag dock hört från flera av varandra oberoende källor att man kan ha röntgenfynd på artros utan att ha några som helst symptom, och man kan också ha massor av symptom men inte ett enda röntgenfynd, så jag vet inte riktigt vad jag ska göra med den  här informationen. En remiss är skickad till en ortoped så jag får väl en kallelse cirka år 2035 eller så. 

Ja, det var väl gårdagen det. Tur man hade stallet som ventil! När jag åkte hem så var det någon form av underhållsarbete på den avfarten där man svänger av motorvägen för att komma mot Nästan-Österlen. Inte en skylt om det någonstans tidigare, då hade jag kunnat köra ett annat håll hem, men nu fick jag istället köra världens djävla omväg. Var inte hemma förrän typ 22.30. Nu väntar en zzzzeg dag tror jag. Men det är ju i alla fall valborgsmässoafton och ledig dag imorgon så allt är inte kattskit. 

Till stallet istället, v 18 2024, pt 1

Igår fick jag någon form av hjärnsläpp när jag skulle åka till stallet. Vi börjar ju rida klockan 20.00, för att vara i stallet 19.30 som man ju behöver vara om man ska hinna göra i ordning sin häst innan utan att behöva stressa, så behöver jag åka hemifrån cirka 19.00. Men igår satt jag i soffan i godan ro och fick för mig att det räckte om jag åkte 19.30. Tror jag blandar ihop det med att innan, när vi hade vår ridtid 19.30 så behövde jag lämna hemmet 18.30, fast det blev ju inte rätt ändå. Panik uppstod när klockan var 19.20 och jag fortfarande satt i soffan i Adidasbyxor. Bytte om i ilfart, kastade mig i bilen och körde som en  (förvisso rätt mesig) biltjuv mot stan. Hann sms:a till en ridkompis Jag är jättejättesen men på gång, kan någon som har häst som redan går börja borsta och fixa i ordning Irländskan åt mig? och Bästa Måndagsgruppen™ ställer ju alltid upp. Sladdade in på stallplanen 19.45 (så det där biltjuverikörandet var väl att ta i) och medan jag krängde på mig ridstövlar, spände fast sporrar och drog på säkerhetsväst och hjälm så fixades Irländskan i ordning av en annan ridkompis (det visade sig att den ridkompisen som jag sms:at OCKSÅ var sen och hon i sin tur hade sms:at en annan, som OCKSÅ var sen, alla var sena men de flestas hästar gick lektionen innan så det löste sig ändå och 20.00 var samtliga redo att sitta upp). 

Igår var det markarbete och vi red en evighetsbana med bommar som man skulle rida mellan och igenom och runt så att det blev mycket fokus på ställning och böjning. En nyttig övning för Irländskan som ju är stel som en planka. En tråkig övning, tyckte Irländskan, just för att hon är stel som en planka och allt som innefattar ställning och böjning är jättejobbigt. Fick väl inte riktigt till det, det kändes väl något bättre än förra gången jag red henne men lätt är det inte. Hon är stark som en björn och inte helt enkel att rama in mellan hand och skänkel. Men vi kämpade på. Mot slutet skulle vi galoppera över markbommar och då blev hon lite stark och springig. Hon gör ju inget, men lyssnar inte direkt heller. Tycker dock att det är en trevlig modell på häst (eller ponny som det ju är), lagom hög och med lagom stora rörelser. Du hade behövt rida henne en timme till, sa Ridlärare A efteråt när jag pustade över Irländskans ovilja att svara på lösgörande övningar, och sådär är det ju oftast. Man rider väl aldrig så bra som två sekunder innan ridläraren säger att man ska sakta av, ge lång tygel och klappa hästarna. Aja, det är bara att kämpa vidare. 

Helgen de luxe v 17

Alltså det där med att ta ledigt på en fredag och få en långhelg, det kändes som ett djävla GENIDRAG. I fredags morse skulle min man åka till Köpenhanm, så han for upp i ottan och jag låg kvar och drog mig. Somnade om, men vid 06-ish vaknade hönsen och med dom också jag eftersom vårt sovrum vetter mot hönshuset vilket såhär med facit i hand inte var den smartaste placeringen, men där hönsgården låg innan var bara en meningslös slänt med meningslösa barrväxter som inte gjorde någon människa glad, i alla fall inte i det här huset, medan höns ju gör en glad varje dag! Är ju heller inte som att bli väckt av tuppen, mer av ett lågmält skrockande och dunsar när de hoppar ner från sittpinnarna och gör sig redo att ta sig an den nya dagen. En normal människa hade kanske inte vaknat, men jag är ju extremt lättväckt och det är som det är med den saken. 

Tog med hundarna ut på promenad, kom hem, tränade, läste lite och åt en tidig lunch för jag skulle vara på personalmöte i stallet klockan 12 och sen var det samling i spårskogen klockan 16 så det var ju ingen vits att åka hem emellan. Sen ringde min man och var lite upprörd, förra veckan var han ju på intervju i tisdags för ett tillfälligt jobb, och fått besked på att han skulle börja som idag då. Men sen visade det sig att den  som han träffade inte hade fått klartecken från sin chef, så nu ska allting dras i långbänk ett varv till. Det här var ett vikariat för en som blivit sjukskriven två månader, känns väl mer som att dom ska förhala det så att den här personen ska hinna bli frisk igen och dom inte ska behöva anställa någon? Trist hur som helst. 

Efter mötet i stallet så åkte jag till Granngården för att köpa tvåtaktsbensin till vår trimmer och sen åkte jag vidare till spårskogen och tog en promenad där i väntan på att resten av gänget skulle samlas så att vi kunde få våra områden och lägga våra spår. Åkte sedan hem, gav hundarna kvällsmat och gick ut med dom, sen landade jag på soffan och funderade på att sätta på tv:n men orkade inte. Vilket var lite märkligt med tanke på att jag i princip förvandlades till ett psykfall när internet slutade fungera häromdagen. I torsdags fick min man ett ryck och monterade ett eluttag, i samband med det så bröt han strömmen och när han slog på den igen så fungerade inte internet. Jag hispade upp mig något så in i helvete för detta, sen visade det sig att det bara var att bryta strömmen en gång till så funkade det. Du beter dig ju som en tonåring, sa min man och jag förklarade att min målbild för att mäkta med att utsättas för en strid ström av stress och andras djävla problem på jobbet var att kunna dimpa ner i soffan och äta en macka och kolla på något meningslöst på Netflix på helgen och utan internet inget Netflix och istället för den verklighetsflykt jag suktade efter så skulle jag få ytterligare ett problem att ta itu med. För till skillnad från tonåringar så kan man ju inte bara gapa på en förälder för att få hjälp. Hur som helst, nu när jag hade all tid och möjlighet i världen att slappa framför tv:n så gjorde jag alltså inte det. Eller, jag satt rent fysiskt framför tv:n, men den var inte på. Läste en bok och spelade lite Hayday på telefonen (så internet använde jag ju åtminstone, hehe). 

Gick och lade mig tidigt för klockan stod på 05.30 på lördagen eftersom det var samling i spårskogen 08.00 SHARP. Tog med mig alla hundarna eftersom min man var i Köpenhamn. Det blev en låååång dag som vanligt, kallt som fan var det också. Var väl inte så farligt så länge man var i rörelse, men lite dötid och väntan blir det ju ändå. Inte så farligt för mig, för jag passar alltid på att gå med och titta på andras hundar för det tycker jag är så kul, men det finns ju dom som bara går sin egen hunds spår och sen sitter och väntar resten av dagen. Dom får ju dock lite skylla sig själva, men det blir ju inte varmare för det. Det regnar åtminstone inte, sa vi och undrade lite uppgivet om det ALDRIG skulle bli vår? Min exman brukade alltid, varje vår, fråga sig om kastanjerna skulle bli gröna till första maj. Han trodde aldrig det, dom blev alltid det, i alla fall under de 11-12 år som vi var ett par, och alla år efter det också vad jag vet, men i år undrar jag om han kanske för första gången någonsin kommer att bli sannspådd för den här våren är TRÖG. 

Trots att vi börjat en timme tidigare än vi brukade var jag inte hemma förrän vid typ halv fyratiden. Det kändes som söndag eftersom jag varit ledig på fredagen, men det var ju bara lördag! Hundarna slocknade som små ljus i soffan, dödströtta efter en dag i skogen (även om det bara var Laban som hade spårat, men de andra hade ju vaktat bilen mot potentiella inkräktare, och sånt tar också på krafterna). Låg i soffan och njöt av att det var precis knäpptyst och stilla. Läste lite, sen kom min man hem och berättade om senaste nytt från Köpenhamn (som var att han köpt ett årskort på Nationalmuseum som  mer såg ut som ett årskort till en porrklubb, eller inte för att jag vet hur ett sånt ser ut, men om det finns så såg det nog ut som det här). Sen masade jag mig ur soffan och lagade middag och så kollade vi klart på Love is Blind USA och gick och lade oss tidigt. 

Igår var det som att våren hört vårt kollektiva gnäll från spårskogen och skärpt till sig. Det var visserligen inte mer än fem grader eller så när jag gick ut med hundarna på morgonen, men solen tittade fram och vid halv tiotiden kunde man ana att det skulle bli en KANONDAG. Och det blev det också! Denna kanondag tillbringades i stallet eftersom det var anbefallt fixar/röjardag och det skulle ju göras oavsett, men det är ju fan så mycket trevligare att göra det i strålande sol och femton plusgrader istället för i snålblåst, regn och fem plusgrader. I övrigt skulle det här lika gärna kunna ha varit en fixar/röjardag på 70-talet, då båda mina föräldrar var extremt engagerade i den lokala idrottsföreningen och vi barn alltid fick hänga med på det vare sig vi ville eller ej. Då var det alltid så att mammorna rensade ogräs, städade och putsade samt kokade kaffe och korv (vet inte om vår idrottsförening inte hade någon grill, men som jag minns det så serverades alltid kokt korv med bröd vid alla evenemang) medan papporna klippte gräs och häckar och fixade staket och sånt. Lite så blev det för oss också igår, med få undantag så var det gubbarna som tog sig an trimrarna och häcksaxarna och motorsågarna, medan vi "tjejer" (a k a tanter) höll oss till maskrosjärnen och skurmopparna. Det kan man ju tycka ett och annat om, men vi hade i alla fall himla trevligt där vi satt/halvlåg och slet med maskrosor och kvickrot i rabatterna och pratade om högt och lågt. Sen grillade vi (tjejer/tanter) korv och därefter övergav jag ogräset och hjälpte jag till att dra undan nedsågade grenar av hagtorn, slån och annat diverse taggigt så idag ser jag ut som om jag vore en emo-personlighet med lättare självskadebeteende. Men det var en trevlig dag i alla fall, vi var nog närmare 20 personer och då blir det ju lite enklare att få lite gjort än om man är 3-4 stycken bittra som muttrar sitt  eviga föreningslivsmantra att Det är alltid samma personer som ställer upp...

Åkte hem, tog med tre säckar bortrensat ogräs som hönsen fick. Fixade i med brödbak och äggkokning och matlagning och sen var det väl i princip kväll och läggdags. En produktiv helg med fullt upp, men det har gett mer energi än vad det har tagit skulle jag vilja sammanfatta det hela med. Trots träningsvärk och rispade armar.  

Till stallet istället, v 17 2024

Igår var Köttbullen inte på humör. Vi skrittade ut, det hade hon inga direkta synpunkter på, men någon jävla dressyr tänkte hon tydligen inte utsätta sig för. Hon segade och stod emot och kändes allmänt ovillig. I galoppen lät jag henne få rätt lösa tyglar i början för det brukar hon gilla, men nu utnyttjade hon det istället genom att köra ner huvudet. Hon bockar inte, men nybörjarna kan få sig en liten ofrivillig flygtur när hon gör så för hon är STARK. Dagens övning var öppna på långsidorna, det gick väl ärligt talat ganska dåligt till och med för att vara oss. Men man kan ju inte vara på topp jämt, hehe. 

Blown on the steel breeze

Igår var en intensiv jobbförmiddag med möten som gick in i varandra och parallellt med det så ska jag dessutom lära mig använda ett nytt system där jag förväntas vara någon slags superuser, men detta sker samtidigt som andra också ska börja använda det och de har bara fått veta att de ska vända sig till mig och därför blir jag också bombarderad med frågor om varför saker inte funkar, hur gör man med ditt, var hittar man datt, osv? Min projektledare har varit på en stor mässa hela förra veckan och därför inte nåbar, igår sms:ade vi fram och tillbaka men jag skulle behöva prata om vissa grejer som är för omständliga att skriva om på sms, och då fanns det en tid som idag när hon skulle sitta i bilen. Ej optimalt, men vad gör man.

Och så de här personerna i mitt team, P1 och P2 där P1 ska sluta om en dryg månad och P2 är ny och under upplärning. Och där har P1:s strategi mest verkat vara att säga "nu ska vi göra ditt eller datt" och sen har det varit upp til P2 att fråga hur man gör, och ibland när P2 tror att P1 ska visa hur man gör så har P2 redan gjort det. Hade ju ett samtal med P1 tidigare i veckan där jag bland annat gav lite tips om hur man kan tänka när man ska lära upp någon som är ny, med vänlig hälsning från en som lärt upp en miljon människor på den tjänsten som P1 och P2 har, men det verkar ju P1 inte direkt ha tagit till sig. Tjänsten omfattar jobb i labb samt tillhörande administrativa uppgifter där det förra är relativt lätt att lära sig och det senare lite mer invecklat, och nu ser det ut som att P1 har satt lite i system att låta P2 göra allt labbjobb och gett sig själv i uppgift att sköta "det svåra". Det duger ju inte. Ska ta ett nytt snack med P1 och dedikera honom till labbjobb nästa vecka så att P2 får möjlighet att jobba med det administrativa och lära sig hela flödet istället för lite glimtar av det då och då. Men det får bli nästa vecka, för jag har som princip att åtminstone försöka att undvika jobbiga och tråkiga samtal på fredagar så man slipper gå in i helgen med en jobbig och tråkig känsla. Nu är det ju inte fredag idag, men eftersom jag ska vara L-E-D-I-G imorgon så är det ju lite samma grej ändå. 

Slutade vid lunch och åkte på massage, vilket var ljuvligt för mina spända axlar. Efter massagen grimaserade hon-som-masserat och tog sig med lidande min mot sin egen rygg. Var nära att skämtsamt fråga om det kanske var så att det var jag som skulle massera henne nu? men vågade inte för det kanske kan uppfattas som en sexuell invit, på hon-som-masserars Facebooksida finns det fullt med skärmdumpar på sms från karlar som är "sugna på en härlig upplevelse, mmmm" och meddelar att de tycker hon är fin och undrar om "extra" och "happy endings". För varje sådant inlägg ombedes man som kund vänligt men bestämt att sluta upp med sånt och informeras också om att polisanmälan kommer att göras. Såatteh, jag avstod mitt försök till skämt, betalade och lommade därifrån. 

Sen åkte jag hem, tog ut hundarna och gick exakt samma runda som i tisdags. Brukar aldrig gå samma runda två dagar i rad, men i tisdags slutade min Samsung Health tillfälligt att fungera när jag hade ställt in den på promenad. Håller ju på med "gå från Fylke till Mordor"-utmaning och skriver därför upp varje (registrerad) promenad. Chansade att det var 5,2 km och det visade sig vara 5,5 km så det var inte så illa gissat. Sen var det dags för filmkväll, förra veckan började vi ju kolla på en film som hette Damsel och nu såg vi klart den. Den började väl inte så illa, men slutade desto sämre. Man kan väl för i helvete inte FÖRHANDLA med en eldsprutande drake? väste jag uppgivet, men det kunde man visst enligt manusförfattaren. Huvudrollen spelades av hon som spelade Eleven i Stranger Things och Den Onda Drottningen spelades av samma skådespelerska som spelade Claire Underwood i House of Cards, men det blev det inte bättre av, tvärtom. Nu ringer hon nog snart Doug Stamper, sa min man när det körde ihop sig för Den Onda Drottningen. 

Idag är det torsdag och som alla torsdagar så är det jobba, städa, rida. Men imorgon är jag ledig! Eller "ledig". Ska vara med på ett personalmöte i stallet, kunde jag väl passa på att vara med på "eftersom jag var ledig" (jag är verkligen SÄMST på att vara just ledig?), och sen ska jag till spårskogen och lägga spår till lördagens träning. Men sen! Hem och slappa, min man åker till Köpenhamn och blir borta till lördag eftermiddag, så lite egentid (som i att ligga i soffan och slappa) får jag ändå. Dock inte så mycket som jag skulle vilja för på lördag förmiddag är det ju spårkurs så jag kommer gissningsvis hem från den ungefär samtidigt som min man. Men men. Det ska i alla fall bli skönt att vara lite ledig från jobbet. 

There's diamonds and pearls in your hair

Igår vaknade jag ju utan huvudvärk och om man har vaknat med bankande huvud tre dagar i rad och gått omkring och känt sig vissen och bakis tre dagar i rad så är det nästan som att vinna på lotto att vakna upp och känna sig...normal? Allting blir i alla fall så mycket enklare, och det behövdes för igår var det segt på jobbet. Ringde de sista tyvärr-vi-har-gått-vidare-med-en-annan-kandidat-samtalen så nu kan jag i alla fall stryka DET från min lista. Kan också bocka av ett du-måste-göra-ett-bättre-jobb-samtal med en person. Inte heller jättekul men det måste ju göras för att det ska bli drägligt för andra i samma team. Avslutade dagen med ett segt möte med några höjdare där vi har ett problem att lösa men ingen vill ta i det med tång. Jag menade på att den som har det formella ansvaret för den aktuella produktlinjen också äger problemet. Den som har det formella ansvaret för den aktuella produktlinjen sitter dock i Danmark och han (för såklart är det en han) menar att eftersom problemet finns i Sverige så får det lösas av någon i Sverige. "Någon i Sverige" brukar vanligtvis vara jag, hade det här varit för tio år sen så hade jag förmodligen bara sagt att jag fixar det och så hade problemet varit löst, för jag är en sån som fixar saker (är jag kanske lite som han Red i Shawshank Redemption?) och ingen hade ens reflekterat över att det var ett problem. Men eftersom jag har fått så mycket nya ansvarsområden de senaste åren i allmänhet och det sista i synnerhet så har jag kommit till en punkt där jag måste sluta erbjuda mig att fixa andras skit. Och då blir dom lite sura, kanske inte direkt på mig men det är ändå mycket suck och stön och överlag en rätt tråkig stämning.   

Med detta i ryggen åkte jag hem, gick ut med hundarna och tränade pilates. Sen var klockan HALV SJU (mötet drog ut på tiden så jag kom hem mycket senare än vanligt). Åt kvällsmat och läste tills det var läggdags, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. 

Idag väntar en kick off inför nästa steg i det här projektet som jag jobbar med, samt att jag ska ha ännu en trökig "du-gör-inte-ditt-jobb"-happening med en som förvisso inte är i mitt team men vars arbete (eller  snarare brist på arbete) påverkar det jag jobbar med. Jag befinner mig i en del av flödet där det där andras fel och brister ofta visar sig, och då kan man ju välja att se mellan fingrarna eller att ta tag i problemet. Jag väljer oftast det senare, för är det något jag hatar så är det folk som tycker det är okej att småfuska sig fram i tillvaron. Då blir man väl själv inte jättepoppis bland småfuskarna, men det skiter jag i. 

Idag ska jag i alla fall gå en halvtimme tidigare för jag panikbokade in en massagetid i måndags eftersom det kändes som mina axlar höll på att sprängas. Det gör det inte längre, men lite massage och ompyssling kan ju aldrig skada. Ser sedan fram mot a. min lediga fredag, b. egentid i och med att min man ska åka iväg, c. ledig onsdag nästa vecka i och med första maj. Yay. Eller nåt. 

Bortförda

Har läst Bortförda av EP Uggla, detta är handlingen:

Gastkramande psykologisk spänning i högt tempo. En het dag i juli ska Ida plocka upp sin systers barn på Björkens sommaröppna förskola, Niko ska hämta sin dotter, och Sima är försenad eftersom hennes sambo glömt bort att det är hans tur. Allt verkar vara som vanligt utom hettan. Men idag kommer varken de eller övriga anhöriga att hämta några barn. Småbarnsgruppen är spårlöst försvunnen och polisen står handfallen. De förtvivlade föräldrarna söker svar – hos varandra och sig själva. Har någon tagit barnen och i så fall varför? Det visar sig snart att flera av dem bär på mörka hemligheter som alla kan ligga bakom barnens försvinnande. Jakten på de bortförda barnen blir allt mer desperat – ska man hitta dem innan det är för sent?

NJA, kände jag efter att ha läst den här boken som ändå lät väldigt lovande. Men NJA. Hela upplägget, intrig, motiv, upplösning av dramat etc var enligt mig rätt så krystat, och karaktärerna kändes helt osannolika. Många frågor uppstod, till exempel:

((( !!! SPOILER ALERT !!! )))

Kan man vara jurist och samtidigt så jagsvag och mähä:ig som Ida? Hur många gånger om dagen tuggar hon i sig Novalucol och Gaviscon och är det nödvändigt att redovisa exakt varje tablett som äts? Är det ens möjligt att vara myndig och i en process där man ska adoptera ett barn och köpa hus i Skåne osv, vara så ovetande och bortkopplad som hon? Kan man bli ekonomisk analytiker bara på ren feeling och utan att ha gått en sekund på Handels, som Sima? Är det troligt att man går in i något slags flirt-mode när ens barn är försvunnet? Vill man ens ha sex under såna omständigheter? Är det ens rimligt att en polis går fram till en kollega som står och spanar på Plattan och ber om hjälp att fixa lite amfetamin eftersom han "behöver hålla sig vaken" och kollegan efter en svag inledande protest bara "visst, självklart, jag förstår" och utan pardon muddrar en kran och langar över ett "nybörjarpaket". Själva upplösningen när en av karaktärerna bara gick från att vara världens gulligaste och omtänksammaste kille till fullblodspsykopat som skrek HORA i var och varannan mening var ju lite väl enkel om ni frågar mig. Också rätt tjatigt med väderleksrapporter på var och varannan sida, det har framgått att det är sommar och jättevarmt. NJA, säger jag om det mesta i den här boken. Den får två små protonpumpshämmare av fem möjliga.  

Some good things & some bad things

Har varit så sjukt trött i flera dagar, helt orimligt seg faktiskt. Vaknade innan klockan ringde av att jordens huvudvärk bultade i takt med varje pulsslag både i lördags, söndags och igår. Trolig orsak är väl spänd nacke och axlar och så vidare. Det har gått över efter efter ett tag, men har sedan känt mig typ bakis resten av dagen, trots att jag inte druckit en droppe alkohol på evigheter. Eller sen i påskas, men det känns som evigheter sen, kom häromdagen på mig själv med att fundera över när påsken var? som om den inte alls hade varit. Hur som helst, väldigt ovärdig känsla. Det var väl bara för att jag tänkte att nämen vad längesen det var jag hade ont i huvudet...för ett tag sen. Det ska man ju verkligen aldrig göra. 

Igår hade jag dessutom en otroligt trälig och energidränerande arbetsuppgift: ringa till folk som sökt jobb och berätta att de tyvärr inte fick det jobbet. Visst kan man göra det enkelt för sig och bara skicka ett mail med tack men nej tack, det gör jag till alla som inte har varit på intervju eller som jag varit i kontakt med på något annat sätt. Fick ju över 100 ansökningar så det skulle ju ta alldeles för lång tid att sitta och ringa runt till alla dom. Men dom som man har träffat, där känns det för opersonligt att bara maila. Vill gärna förklara hur "vi" resonerat, kanske också lämna ett litet tröstpris i form av Jag har kvar dina kontaktuppgifter så om det dyker upp något så kanske jag kan få höra av mig till dig igen? (har faktiskt hänt att jag gjort det också). De flesta tar det såklart bra, det är ju ändå vuxna människor som är medvetna om att det bara är en person som kan få jobbet. Men ändå. Så sjukt tråkig sak att behöva göra. 

Något annat som suger musten ur en är ju faktiskt också FOLK. Har ju en i mitt team (låt oss kalla hen P1) som ska sluta och hen har nu i uppgift att lära upp en ny, inte efterträdaren för hen har inte börjat än, utan en som började för snart två månader sedan (låt oss kalla hen P2), men det är ju inte jättelång tid för att lära sig vara "spindeln i nätet" (som jag brukar beskriva rollen för de som söker den). Och "upplärningen" av allt som inte varit direkt basic har tydligen gått till så att P1 sagt till P2 att "nu ska vi göra xxx" där xxx kan vara en ytterst branschspecifik sak som inte på något sätt är självklar och given för någon som aldrig gjort det förut, men P1 tycker tydligen att det är nog med information och lämnar över till P2 att fråga "jaha, och hur gör man det då"? och så får hen i bästa fall en luddig förklaring, i sämsta fall ingen alls. Alternativt att P1 berättar att "nu har xxx hänt så då ska vi göra yyy" och sen går iväg och gör det själv och när P2 sedan frågar om när de ska göra yyy så får hen svaret att det har P1 redan gjort. 
Det här berättade P2 för mig för ett tag sedan, jag lovade då att prata med P1 men då tyckte P2 att vi kunde avvakta lite till "för P1 är INTE rolig att jobba med när hen är sur". Så då bestämde vi att vänta och se om det ändrade sig, kanske (önsketänkande) handlar det bara om att P1 har en dålig dag eller så, men antingen tillhör P1 kategorin människor som har 365 dåliga dagar per år (366 i år), eller så är hen oförmögen att tänka utanför sin egen horisont. Det finns ju en viss kategori människor som tror att bara för att saker är självklara för dom så är det allmängiltig kunskap för alla och envar, ett tecken på låg intelligens om ni frågar mig. Inget blev i alla fall bättre av sig självt, så på min lista över "träliga och energidränerande arbetsuppgifter" så ingår numera också att ta ett snack med P1 om det här med hur man hjälper en ny kollega tillrätta. Är generellt glad över att P1 ska sluta, för att ha hen i sitt team är som att gå på nattgammal is, man vet aldrig när det ska bära eller brista. Men bara för att man ska sluta betyder det ju inte att man inte behöver bete sig som folk. 

Stör mig också på en som tack och lov inte är en kollega utan bara någon som är inhyrd under en  kortare period under ytterst oklara former, har faktiskt inte orkat engagera mig i vad han ska pyssla med i detalj. Men det är en sån här gubbe (för såklart är det en gubbe) som bara äääälskar att höra sin egen röst, en sån som mal på i det oändliga utan att någonsin reflektera över huruvida det som sägs är av något som helst intresse för någon annan. Den här gubben gjorde för vana att fråga Får jag störa en  liten minut? (bara uttrycket, en minut är väl alltid 60 sekunder) och komma med någon fråga som jag ändå inte kan svara på eftersom jag inte alls jobbar med de saker som han är inhyrd för att göra, för att sedan stå och dra snudd på hela sitt livs historia, trots att jag suttit med ansiktet mot skärmarna och på alla sätt signalerat att jag inte har all tid i världen. Orkar inte, så förra veckan sedan sa jag till honom att jag jobbar med ditt och datt, inte med dutt (som han jobbar med), så har han några sådana frågor så får han vända sig till någon annan. Sedan har det tack och lov blivit lite lugnare, kanske har han i bästa fall blivit kränkt, hehe. Annat som är störigt med honom är att han stänger toadörren efter sig när han går därifrån. Är ju väldigt rimligt att man stänger den när man går in, men vi brukar alltid bara fösa till den utan att stänga när vi går därifrån. Toadörren är nämligen placerad så att man inte kan se den rakt framifrån och om dörren är helt stängd så måste man gå hela vägen fram till den för att kunna se på låsvredet om det är ledigt eller upptaget. Det är inte så att vi har kommit överens om att göra så, men hittills under mina 23 år and counting på samma ställe så har alla gjort det, men när Pratgubben lämnar toan så stänger han dörren som om det handlade om att låsa in riksregalierna för obehöriga. Det kan man väl leva med, men utöver det så använder Pratgubben cirka ett ton sån där doftspray efter varje besök. Det är väl för all del omtänksamt att kamouflera sin bajslukt (även om man kan fundera över hur många gånger per dag det är rimligt att tömma tarmen, men han har kanske problem med magen, det tänker jag inte forska vidare i), men det behöver ju inte gå till överdrift. Jag har köpt en toaspray som luktar som nytvättad bomull men städbolaget ställer hela tiden flaskor med någonting som stinker konstgjorda pioner som luktar FAAN rent ut sagt, och självklart är det den som han använder. I tid och otid. Och i otroligt generösa mängder. 

Igår var jag HELT SLUT efter jobbet. Åkte hem, släpade mig ut i skogen med hundarna i förhoppningen att det skulle pigga upp mig men det vete fan. Kände mig BÅDE bakis och som om jag var på väg att bli dyngförkyld, helt kraftlös. Avbokade ridningen (snyft), avbokade mitt tabatapass (mindre snyft för det kan jag ju genomföra när som helst), lade mig på en värmedyna på soffan och sov som en gris i en timme. Sen låg jag kvar där och växlade mellan att äta glass, spela Hayday på telefonen och läsa en rätt så medioker spänningsroman. Gick och lade mig och tänkte att nu kommer jag väl aldrig att somna, men det gjorde jag. Vaknade utan huvudvärk! Hurra!  Förkylingen-to-be verkade också ha kommit av sig. Hurra! 

Andra bra saker som hänt är följande:

Min man har fått jobb! På det där stället där han skulle vara på intervju i fredags men där rekryteringsföretaget glömde meddela den som skulle intervju att de bokat in en intervju. Men den blev av som igår då. Och det gick tydligen vägen och bråttom var det också så han ska börja redan på måndag. G-Ö-T-T. Visserligen var det bara ett tillfälligt sjukvikariat på två månader, men ändå. Två månader är bättre än noll månader och det är på ett stort företag så har man väl fått in en fot så kanske det kan leda till något annat. 

Har tagit ledigt på fredag. Det är nämligen STORA BEDEDAGEN i Danmark och jag tänkte att det kan jag väl också få åtnjuta? Stora bededagen är inte längre en helgdag i Danmark, men många tar ledigt ändå. Till exempel min chef. Och jag. Fast på varsitt håll då, ska väl tilläggas för säkerhets skull. Min man bestämde sig för att åka till Köpenhamn, vilket är hans nya hobby, "eftersom det här kanske är sista fredagen jag är ledig på länge", vilket då innebär att det öppnas upp för egentid i mängder. Mmm. Egentid, va? Det är fina grejer det. 

We'll see the bright and hollow sky, we'll see the stars that shine so bright

Förra veckan var tuff, inte hade man någon helg att vila upp sig på och nu har en ny vecka börjat som ser ut att likna den förra, knappt en död punkt någonstans. Nu längtar jag efter att bara få ligga hemma i soffan och titta på tv, fast när jag inte har något annat att göra än att ligga hemma i soffan och titta på tv så är det inte heller bra för man vill väl ändå ha en lite mer meningsfull fritid än så, va.  Ibland är det svårt att hitta en balans. Det är ju rent teoretiskt inga problem att vara funktionär lite då och då, träna viltspår  lite då och då, anmäla sig till ett spårprov lite då och då, osv. Den tiden har man ju, tänker jag. Men så plötsligt händer allting ändå på en gång. 

I fredags stannade jag kvar i stan eftersom det inte kändes speciellt lönt att åka hem, vara hemma någon timme och sen åka tillbaks till stan igen för att bygga bana och fixa i ordning det sista inför morgondagens Pay & Jump. Som är en slags träningstävling i hoppning, en av de nya fenomen som uppstått under tiden jag hade paus från hästar mellan cirka 2009 och 2017. Vår ridklubb har alltid haft det lite kämpigt med tävlingar, vi har ett med moderna mått mätt rätt litet ridhus, en väldigt liten läktare på ena kortsidan bara, begränsade parkeringsmöjligheter och ingen plats att stalla upp gästande hästar. Så vi kan inte ordna de där stora flashiga tävlingarna som lockar de stora namnen och "på min tid" i tävlingssektionen så bestämde vi att vår ambition ska istället vara att ordna små mysiga tävlingar med bra service och där alla känner sig välkomna och sedda och väl omhändertagna oavsett vem man är eller hur det har gått. Ingenting av de yttre faktorerna har förändrats under de åren jag hade paus, tyvärr har inget övernaturligt väsen gjort sig tillkänna och skänkt föreningen mer mark, större ridhus och en kappsäck full med pengar att använda till att rusta upp en gammal sleten anläggning, men vänlighet är ju i alla fall gratis. Av den anledningen satt jag därför en fredag eftermiddag och packade godis i små cellofanstrutar, häftade ihop och satte på band med rosett och en lapp med texten BRA JOBBAT ❤, som sedan varje ryttare fick när de lämnade banan, oavsett resultat. Tog sedan en promenad i stallskogen i väntan på att klockan skulle bli 17.00, sedan dök ett gäng upp och vi hjälptes åt att bygga bana, flagga in hinder och annat fix och trix. Sen satt jag och en till och försökte fixa till startlistor och ryttarmeddelande och grejer i EQUIPE, som är Svenska Ridsportförbundets tävlingsprogram. Minns när det kom, någon gång i slutet av 90-talet, då fick vår klubb söka dispens för att fortsätta köra vår manuella hantering för om vi kopplade in en dator och skrivare i sekretariatet för om man samtidigt använde toastjärnet eller kaffebryggaren i den intilliggande kiosken så gick varenda säkring och roligare kan man ju ha på en tävlingsdag. EQUIPE kändes inte som världens mest logiska och användarvänliga program, men man lär sig väl med tiden. Vi fick i alla fall ihop allting och det som är bra nuförtiden är att allting är online och det är de tävlandes ansvar att hålla sig uppdaterade. Förr var det ju ett pyssel med starttider och strykningar och ändringar i listor som redan skrivits ut och skickats iväg och veckan innan tävling så kändes det som att man fick vara tillgänglig dygnet runt för att svara på tusen frågor i stil med Jag har startnummer 18, hur dags tror ni jag behöver vara på plats? och Om tävlingen börjar klockan nio, hur dags börjar klass 2? Vi provade att ha särskilda telefontider men då fanns det såklart folk som absolut inte kunde ringa då och så var det det där med att ha ambitionen att överkompensera sin skruttiga anläggning med hög servicenivå. Plus att det ju alltid finns folk som tycker att telefontider inte är till för dom. Aja, det är i alla fall ett minne blott. 

Höll ett öga på världscupfinalen i dressyr (alltså! Guld! Patrik! vilken dag för svensk dressyr!). Var hemma halv nio på kvällen så det var i princip bara att slänga i sig kvällsmat och gå och lägga sig för klockan stod på halv sex nästa morgon. Var på plats i stallet vid halv åtta, hjälpte till att morgonfodra men sen var det ändå rätt lugnt fram tills att det började. Vår ljudanläggning från 90-talet har ju som sagt sett sina bästa dagar, men alla var imponerade över hur bra ljud det var i den lilla trådlösa 400-kronorshögtalaren från Clas Ohlsson. Sökte upp en låtlista med "peppig musik" på Spotify och sen fick den rulla. Så drog allting igång, jag skulle vara speaker och det har jag varit massor av gånger men det var nog 15 år sedan sist så jag kände mig lite smått ringrostig. I början babblade jag nog på lite väl snabbt, men så småningom kändes det som att jag hittade tillbaks till de gamla takterna. Kände mig väldigt, ja vad ska man säga, nöjd och tillfreds, lite som att allt mitt engagemang i hundklubbar bara har varit en parentes och att det är som spindeln i nätet och mitt i smeten på hästtävlingar som jag är i mitt esse. Sen var ju förutsättningarna i det närmaste optimala: inte jättemånga starter, gott om funktionärer, solen sken från en klarblå himmel, inget dramatiskt hände, allting flöt bara på. Är ju inte på något vis lika kul när det ösregnar och framhoppningsmöjligheterna blir urusla, när man har brist på funktionärer så att det tar evigheter att höja hindren (för att inte tala om att bära bort alla hinder och städa undan efteråt) och hela tidsschemat har spruckit redan efter första klassen eller om det händer något, en avramling eller omkullridning och någon skadar sig eller så. Men nu hände ingenting sånt och efteråt så var vi säkert 20 personer som hjälptes åt att bygga bort så det gick i ett nafs.  

Åkte hem och var fylld av energi. Tog en promenad på 11 km i rask takt (för trots att det var kul att vara tillbaks så tar det tid att tina upp en kropp som suttit i ett kallt ridhus i ett antal timmar), lagade kvällsmat samtidigt som jag kollade på världscupfinalen i hoppning som jag fick lyssna färdigt på i bilen (alltså! Guld och brons! Henrik! och Peder!, vilken dag för svensk hoppsport!) och det var så sjukt spännande! Älskar duon Christian Olsson och Maria Gretzer på radiosporten, tycker dom gör ett bra jobb med att förmedla sådant som egentligen måste ses med egna ögon. Fast just i detta fallet så var det bara Christian som snackade på, medan Maria lät mer som att hon var i utdrivningsskedet av en svår förlossning. Men det gick ju vägen. PUH. Sen åkte jag iväg för att gå på standup med Ina&Petrina. Köpte två biljetter för typ EVIGHETER sen och tänkte att jag och min man skulle gå, men då visade det sig att han inte var sugen på det och alla andra jag frågade var upptagna så jag fick gå själv. Var väl inget med det, men det hade nog varit lite roligare att ha någon att knuffa menande i sidan och utbyta blickar med, men nu var det som det var. Men showen var jätterolig och jag skrattade mycket. Åkte sedan hem och lade mig, för klockan stod på halv sex nästa morgon också. 

Kravlade mig upp ur bingen när klockan ringde, tog ut hundarna på promenad, packade matsäck och  lastade in Laban och mig själv och begav mig till spårskogen för viltspårtävling. Laban fick ett spår i bokskog som så här års bara är full av torra prasslande löv, men det bekom inte honom utan han gick in i startrutan, marscherade självsäkert fram och markerade starten och sen var det i princip bara för mig att hänga på, han avvek i princip inte från spårkärnan någon gång utom i återgången då han ringade ett par gånger innan han bestämde sig för vilket håll spåret gick. Var en helt fantastisk känsla som endast grumlades av att min uppfödare och tillika tränare (som hade lagt spåret åt domaren och därför gick med) efteråt muttrade åt mig att jag dragit i spårlinan i återgången. Det är ju ett big no-no och inget jag gjorde medvetet, men det kan ju såklart se så ut ändå. Sen följde fem timmars väntan medan alla andra skulle gå sina spår och domarkollegiet därefter skulle stöta och blöta varenda hunds prestation. Som tur var sken solen även om det inte direkt var någon värme i luften (ska det ALDRIG bli vår?). När allt var klart, vilket tog sin rundliga tid, så hamnade Laban på sjätte plats av 40 startande. Det var jag helnöjd med för det fanns många i startfältet som var betydligt mer rutinerade än vad han är. 

Åkte sen hem. Fick ett sms från min mamma, som var i Göteborg för att vara med som studiopublik på Bingolotto, något som den förening hon säljer bingolotter åt varje vecka ordnar för dom som hjälper till med det. Hon skickade ett kort på en unge i 10-12-årsåldern i typisk 70-talsoutfit och undrade om det var någon jag kände igen. Det var det inte, svarade jag och frågade vem det var för det kunde ju vara ungefär vem som helst. Hon svarade då att han gått i min klass i ettan men sedan flyttat, och då reducerades antalet möjliga personer till en person, för i min etta så var vi från början tio personer men i tvåan var vi bara åtta för det var en som flyttade och en som inte var skolmogen utan fick gå om. Sms:ade namnet på den som flyttat till min mamma och hon bekräftade att det var han, jag frågade då hur hon fått tag på den här bilden och då gick det ett tag och så ringde min mamma upp, trodde jag alltså, men då var det alltså min gamla klasskamrat som jag alltså knappt ägnat en tanke på 49 år men som nu jobbade på Bingolotto som hade tagit min mammas telefon och helt spontant ringt upp, för han hade alltså på något sätt kommit i samspråk med min mamma och nämnt att han gått i första klass i den och den byn och var född 1968 och då hade min mamma sagt att då måste ju du känna min dotter, osv osv. Det var kanske det sjukaste samtal jag haft på bra länge. Det var dock otroligt dålig mottagning i Bingolottostudion, så jag hörde kanske som bäst ungefär vart tredje ord, men det var ju ändå rätt galet måste jag säga. 

Ja, sen var det väl i stort sett allt som hände den här helgen. Rätt matigt om jag får säga det själv. Nästa helg är det viltspårträning på lördagen och fixar/röjardag i stallet på söndagen, så det lär inte bli jättemycket vila då heller. Men sen nästa vecka igen så är det ju första maj på onsdagen så då blir det väl  i alla fall lite extra ledigt. Får man ju hoppas. Vi får väl se. 

Your faith was strong but you needed proof

Det går fan i mig aldrig som planerat. Igår var min tanke att jag skulle sticka från jobbet lite tidigare för att hinna hem och gå ut med hundarna och städa utan att behöva stressa innan jag skulle till stallet. Men på förmiddagen sms:ade min man att han skulle på en anställningsintervju i närheten av där jag jobbar och kunde han åka med mig hem? Hans intervju började en kvart efter att jag slutar i vanliga fall så så gick det med det försöket att gå tidigare. Sen blev det ändå ingen intervju, för det var en person från ett bemanningsföretag som hade bokat in honom men sen hade hen missat att berätta det för företaget som skulle anställa, så den personen min man skulle träffa visade sig efter tusen förvirrade telefonsamtal hit och dit vara på kundbesök i Blekinge. Ibland undrar man ju om det finns någon enda människa som gör vad de ska på jobbet? Inte för att jag tycker att jag är på topp i exakt åtta timmar alla dagar i veckan, men i jämförelse med bemanningsföretag och HR-avdelningar är jag fan i mig världsmästare. Aja, det var ju bara att fiska upp honom och bege sig hemåt, fast via en lokal godisaffär där de erbjöd dealen att för varje mängd jag köpte så skänkte de lika mycket. Till ridklubben då, obs. Det var snällt av dom, och bra mycket generösare än den jättestora firman som jag mailade och ödmjukt frågade om de möjligtvis kunde tänka sig att sälja något med kort datum lite billigare för att gynna en förening med dålig ekonomi, blablabla, men fick ett  rätt snorkigt svar att de redan höll låga priser i butiken och dit var jag välkommen att handla. Aja, man kan inte lyckats med allt. 

Mitt tidsschema hade ju spruckit så det blev ingen promenad, utan det var bara hem, städa huset i ilfart, äta kvällsmat och sen iväg till stallet igen. Min man hängde med för att kolla en sista gång på ljudanläggningen men det verkar som att mixerbordet är dödsdömt, det blir förutom mikrofoningången helt enkelt inte bra ljud när man kopplar genom det. Tur i alla fall att mikrofonen fungerar så att man kan ge startsignal och  ropa ut resultat. Sen är det ju trevligt med musik, men då finns ju Plan B med billiga Clas Ohlssonhögtalare med förbluffande räckvidd. Det ska nog lösa sig. 

Medan min man pysslade med det så red jag och mådde inte superbra efteråt p g a att min kvällsmat låg som en betongklump i magen och betedde sig som att den tänkte fortsätta med det. Är det något som är min akilleshäl så är det magen, det räcker med lite odefinerbart magknip så blir jag så ynklig, så ynklig. Ynkligheten transporterades hem och blev något mer uppiggad av att titta på en av deltävlingarna i världscupfinalen i hoppning där Henrik vann och Peder kom tvåa, precis som dagen innan med andra ord. Gick sedan och lade mig med Laban, efter någon timme kom min man med de andra hundarna och då vaknade jag av att Tage tyckte att Laban låg på fel ställe. STÖN. Lyckades i alla fall somna om och nu är det fredag och en späckad helg väntar. Banbygge idag, funktionärsuppdrag plus Ina & Petrina-show imorgon, viltspårtävling på söndag. Luther hade väl hoppat jämfota av glädje? 

Till stallet istället, v 16 2024, pt 2

Igår gjorde jag misstaget att äta för mycket för tätt inpå ridningen. Eller så djävla mycket var det väl egentligen inte, jag brukar äta typ ett kokt ägg, ett par knäckebrödsmackor och någon frukt men igår kompletterade jag med en rejäl bit cheddarost och en stor näve mandlar. Och detta lade sig som en djävla betongklump i magen och gjorde att jag fick håll när vi galopperade redan i framridningen. Och igår skulle vi galoppera MYCKET, för huvudövningen var att galoppera på båge längs med långsidorna, och vi körde på varv efter varv efter varv, det tog liksom aldrig slut kändes det som. Köttbullen var bra framme i galoppen, men i övrigt kändes hon trött och rätt seg. Är kanske våren, pälsfällningen eller bara allmän lättja, inte vet jag. Efter lektionen skrittade vi ut en runda, det var nog det bästa på hela kvällen, hehe. 

Såld på en måndag

Det här är ytterligare en bok jag inte kommer att läsa klart: Såld på en måndag av Kristina McMorris. Detta är handlingen. 

Det var deras blick Ellis först fastnade för. De satt på verandan vid husets framsida, två pojkar som kastade grus mot en konservburk. De var kanske sex och åtta år och hade varken skor eller tröjor på sig. Bredvid dem satt en skylt. En obehandlad plankbit med naggade kanter. Ellis uppfattade inte riktigt erbjudandet förrän han knäppte bilden. 2 BARN TILL SALU. Plötsligt fick han svårt att andas. Han sänkte kameran och läste orden igen. De borde egentligen inte ha chockat honom. Varje dag utackorderades barn till släktingar eller lämnades på kyrktrappor i förhoppningen att någon skulle ge dem mat och husrum. Men att sälja dem det gav ytterligare en brutal dimension till de svåra tiderna.

Jag blev tipsad om den här boken i någon Facebookgrupp där den omskrevs som omöjlig att lägga ifrån sig, men ingenting är omöjligt och för mig var det väldigt lätt att göra det. Gillade ingenting med den här boken faktiskt, tyckte det var stolpiga karaktärsbeskrivningar, rätt torftigt språk och allmänt seg handling. Den får en överkorsad filmrulle av fem möjliga. 

Marching out of time to my own beat now

Igår var en alldeles ofattbart seg dag. Inte på jobbet, där fick jag gjort vad jag skulle och lite till. Projektmötet med konsulterna gick bra, jag hade förberett en lista med konkreta och bra frågor som jag fick konkreta och bra svar på och hela mötet andades professionell effektivitet. Bra gjort av mig om jag får säga det själv. Satt kvar en stund på jobbet för att tajma in när "min" galopphäst skulle starta årets första lopp och följde det på ATG live. Han vann! Lämnade jobbet, svängde inom ett par godisaffärer på vägen hem för att försöka tigga till mig sponsring till lördagens tävling genom att fråga om de möjligtvis hade någonting med lite kort datum som de kunde tänka sig att sälja lite billigare för att stötta en förenings ungdomsverksamhet, tigg tigg, fjäsk, fjäsk. På första stället var det en ungdom som jobbade och som bad mig maila ägarna för hon fick inte bestämma sånt, och på andra stället fick jag löfte om att återkomma som idag så skulle de se vad de kunde göra. Tur man inte jobbar med att fixa sponsring säger jag bara, sånt här är cirka det värsta jag vet. För många år sen satt jag i en föreningsstyrelse där någon gubbe försökte bestämma att "alla i styrelsen ska fixa två sponsorer var". Är väl ändå förhållandevis lätt om man rör sig i det lokala näringslivets topp och har nätverk och kontakter och tentaklar ute både här och där, mindre lätt när man befinner sig i botten av den lokala näringslivskedjan. 

Åkte hem och gick ut med hundarna, kände mig alldeles ofattbart seg och trött. Tror lite att det berodde på att Remus var med, han är numera så gammal att han inte håller samma fart som de andra, och när han tycker att han ska nosa på något så blir det tvärstopp. Gubbhunden. Så måste det såklart få vara, men just igår kändes det jobbigt och som att vi aldrig kom någonstans för stannar en så stannar alla och nosar en så nosar alla och kissar en så kissar alla (utom jag dårå).
Kom hem, förhandlade med mig själv om min träning och kände mig som kapten Haddock i Tintin när han har en djävul på ena axeln som frestar med whisky och en ängel på andra axeln som förmanar honom att låta bli. Min djävul viskade förledande att det gör väl inget om man skippar ett träningspass någon gång då och då och du tränade ju både i måndags och igår och lockade med både soffa och glass, medan ängeln strängt påpekade att det är så det börjar när man går från att vara en tränande till en icke tränande person. Been there, done that och det funkar ju inte. Gjorde misstaget att sätta mig i soffan och snicksnacka lite med min man och då blev det ÄNNU svårare att masa sig upp, plugga i hörlurarna, dra fram pilatesmattan och köra sitt planerade tabatapass. Men jag gjorde det, även om det nog slogs svenskt rekord i pust och stön för det var hemskt vad det var jobbigt allting.

Duschade, fixade kvällsmat (ej glass) och sen var det dags för filmkväll. Vi började kolla på en fantasyfilm som hette Damsel och som var, tja, sådär. Är det inte konstigt att alla fantasyfilmer och serier utspelar sig på medeltiden? undrade jag och lanserade teorin att om fantasy hade utspelats i modern tid hade de klassats som science fiction, men min man hävdade att det inte alls var så och att det finns en genre som heter Urban Fantasy som utspelar sig i modern tid. Bad honom ge exempel på det och han svarade Stephen Kings Svarta Tornet. Det skulle jag mer vilja ha till magisk realism, men vad vet man var gränserna går? 

Såg halva filmen (vi brukar låtsas att de är miniserier) och sen var det läggdags. Idag är det jobb, sen hem och städa, sen till stallet och sen hem och sova. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. 

Separationen

Detta är en bok jag inte kommer att läsa klart: Separationen av Katie Kitamura. Detta är handlingen: 

En ung kvinna har kommit överens med sin otrogne make att det är dags för dem att separera. Men trots att de sen ett halvår tillbaka inte längre lever tillsammans är det fortfarande en hemlighet. Hon har just påbörjat sitt nya liv med en ny man när hennes exsvärmor ringer henne och berättar oroligt att hon försökt få tag i Christopher som verkar ha försvunnit i en avlägsen region i södra Grekland. Hon går motvilligt med på att åka dit för att leta efter honom. Men när hon anländer till hotellet är Christopher inte där, han har inte synts till på ett tag och skulle dessutom ha checkat ut för ett par dagar sen. Med en nervkittlande historia om intimitet och otrohet berättar Katie Kitamura om separationer från personer man levt nära, men också om att ha modet att våga betrakta sig själv.

Nä, men det finns säkert många som gillar den här boken, men det var ingenting för mig. Tyckte den kändes seg och ointressant och själva handlingen konstruerad. Den får en överkorsad flaska ouzo av fem möjliga. 

All I'm taking is your time

Livet rullar på, det gör det. Efter jobbet åkte jag till stallet och donade med ljudanläggningen. Lite skoj att det fortfarande är samma ljudanläggning som gamla tävlingssektionen köpte in på 90-talet. Innan dess fanns det en uråldrig historia som ingen riktigt visste hur den fungerade utom en gubbe (som gissningsvis då var i samma ålder som jag är nu) som bara kunde tänka sig att vara behjälplig om det gagnade honom på något vis, och det gjorde det sällan, och utöver det så fungerade den ytterst nyckfullt och jag vet inte hur många gånger man stod där dagen innan tävling och fick förnedra sig och fjäska och krusa för nämnda gubbe och det var alltid lika nervöst och ovisst om det ens skulle fungera eller ej. Till slut bestämde vi, den nybildade tävlingssektionen (efter att den gamla avgått i vredesmod, oh the joy of föreningslivet osv) att så här kan vi inte ha det, och köpte in en förstärkare, CD-spelade och ett litet mixerbord till vilket man kunde koppla in en mikrofon. Sen fungerade det toppen och vi behövde aldrig mer be surgubben om hjälp. 

Nämnda ljudanläggning har nu drabbats av ålderskrämpor, verkar det som för ljudet som kommer ut i högtalarna i ridhuset låter som skit, ärligt talat. Då skulle man ju kunna tro att det är högtalarna det är fel på, men när man testar mikrofonen så låter det bra. Min man påpekade att sladdarna mellan CD-spelaren och mixerbordet hade sett sina bästa dagar, så då provade vi att byta dom, men det hjälpte inte heller. Nästa hypotes var att det var CD-spelaren som inte mådde tipptopp, och CD-spelare är ju för den delen lite omodernt, så igår testade jag att koppla in en bluetooth-adapter och strömma från Spotify. Funkade skitbra, men lät fortfarande som skit i högtalarna vilket fick mig att tro att det kanske ändå var högtalarna det var fel på, kanske att något baselement eller vad fan det heter hade pajat?

Hade tagit med en liten bärbar högtalare från Clas Ohlsson som jag ville testa och det visade sig ha SKITBRA ljud, hängde man den ut genom fönstret på domartornet så hördes det hela vägen ner till andra sidan ridhuset (60 meter bort), så det fanns ju i alla fall en plan B inför lördagens tävling. Skulle sedan testa mikrofonen igen, men eftersom jag stod i domartornet och högtalarna sitter i mitten av ridhuset så hörde jag inte hur det lät. Fick dra igång Spotify på telefonen och sedan lägga mikrofonen bredvid och klättra ner från domartornet och älga ut i ridhusets mitt för att lyssna. Det visade sig då att det var svinbra ljud i högtalarna även när man spelade musik, så då drog jag slutsatsen att det var ingången till mixerbordet som var problemet. Det kanske har ärgat eller något inuti, vad vet jag, men det finns väl någon kontaktspray för elektronik som kanske hade funkat,  man kan väl åtminstone testa och jag tänkte att min man har väl nåt sånt, han har ju allt. Åkte hem och lanserade denna teori för min man, men det visade sig att han inte hade någon "ren elektronikspray" och sen tyckte han att man skulle öppna och se hur det såg ut innan man sprayade in något, så jag erbjöd honom generöst att få följa med imorgon och göra detta medan jag rider. 

Var rätt trött och seg efter detta äventyr som också inkluderade ett besök på Kjell & Company för att hämta en specialsladd, en vända inom affären för att köpa äpplen och ett besök på bibblan för att hämta och lämna böcker. Körde pliktskyldigast ett pass pilates när jag kom hem och kom sedan lyckligtvis in i någon form av andra andning så istället för att drösa ner i soffan så gick jag ut och rensade lite ogräs i sparrislandet. Såg små små sparrisknoppar sticka upp och blev glad och hönsen blev glada för kirskålen. Annars blir det nog ett klent odlingsår, jag har visserligen sått tomater men det är också allt. Vet inte riktigt när jag ska hinna, men det löser sig väl. 

Nu är det onsdag och jag ska ha ett viktigt projektmöte med konsulter, som jag måste fixa på egen hand eftersom  min projektledare är iväg på någon mässa. Idag startar också "min" galopphäst (som jag äger en andel i) i ett lopp som går lagom till lunchen så det tänkte jag försöka följa via ATG Live. Efter jobbet ska jag åka till en närliggande godisbutik och se om det går att tigga till sig lite gratisgrejer som vi tänkte ha som giveaways på lördagens tävling. Sen hem, gå ut med hundarna, träna och så är det filmkväll. Japp, då kör vi. 

Livet innan du dör

 Har läst Livet innan du dör av Lina Nordquist. Detta är handlingen: 

I ett vanligt villaområde i Uppsala bor fyra grannar, var och en med sitt eget bagage. En korsade fyra hav för kärlekens skull, en är yrkeskriminell, en är företagare och den fjärde var polis tills han tvingades sluta. Grannarna möts av en slump en julikväll. Deras berättelser väver en skröna om värme och längtan efter försoning, men också om skam och sönderfall. I villaidyllen står väldigt lite rätt till. Några timmar förflyter och det skaver alltmer. När grannarna skiljs åt är en av dem död. 

Efter att ha läst Dit du går, följer jag så var förväntningarna skyhöga. Jag gillade den här boken också, bitvis åtminstone. Fantastiskt språk och intressanta karaktärer. Bitvis tyckte jag dock den var lite seg och omständlig, den stod liksom och trampade på tomgång emellanåt för att sedan ta fart igen. Lite ryckigt liksom. Den här boken får fyra villatomter av fem möjliga. 

Row your fucking boat

Igår var en halvträlig dag. I fredags landade ett jobbmail som rent teoretiskt innebar skitmycket att göra för somliga. Inte för mig, rent teoretiskt. Men helt plötsligt så är alla som har någon form av ansvar i detta jättejätteupptagna och/eller utbrända och/eller på gränsen att bli både det ena och det andra och då funkar det teoretiska inte alls. Så helt plötsligt fick jag lik förbannat i uppgift att koordinera och se till att rätt människor blev involverade i detta projekt. Styrde upp detta i fredags och igår kom en mötesinbjudan från en person angående detta och det var ju bra för då är den personen på gång i alla fall. Mötet skulle hållas klockan 14.00 och det är ju egentligen efter att jag slutat men okej då, jag stannar väl kvar för detta första möte som förhoppningsvis blir det enda jag behöver vara med på. Sen blev samma möte flyttat till 15.00 och då tänkte jag men okej då, jag åker hem och tar det mötet hemifrån. Hetsade hemåt, hetsade igenom ett träningspass för att ha det gjort, startade datorn och jaha, nähä, då hade mötet blivit flyttat till som idag då, to better fit everybody's working hours. Jamen tack så mycket för god framförhållning. Vet inte om det var av omsorg för mig, men jag hade ju tackat ja till mötet både klockan 14 och 15 så då borde det väl vara mitt bekymmer huruvida det fittade mina working hours eller ej, äh det gällde säkert någon annan.  

Stängde datorn och tog med hundarna på en promenad som kändes som flera MIL fastän vi bara var ute i någon timme. Det var så segt, som att vandra i sirap. Min man hade sökt ett jobb och nu var den annonsen borttagen utan att han fått besked om varken bu eller bä så han var på dåligt humör när jag kom hem igen. Gjorde min fot-rehab-träning och satt sedan bara och degade i soffan tills det var dags att åka till stallet. Där var det i alla fall kul, även om det inte gick så himla bra. Tur man har något att hänga upp sitt liv på utöver jobb och äktenskap, hehe. 

Idag ska jag till stallet igen för att fixa med ljudanläggningen. Har köpt en liten bluetooth-adapter som enligt mig borde gå att koppla in till mixern istället för CD-spelaren så att man ska kunna streama musik istället för att spela uttjatade CD-skivor som folk tröttnat på. Till det behövdes en specialsladd som såklart inte ingick, men det har jag beställt på click & collect på Kjell & Company. Vi får väl se hur det här går. 

Till stallet istället, v 16 2024, pt 1

Förra veckan fick vi ju önska hästar, fast sen vet jag inte vad som hände för nästan ingen fick det de hade önskat, haha. Ridlärare A var på utbildning så istället hade vi ridlärare V. Jag fick inte Köttbullen utan Irländskan, den ponnyn som jag hade på min första BOOT CAMP 2017. Beskrev henne då som "kanske norra Europas lataste" och med "Europas kraftigaste underhals" och inget av det hade väl förändrats förutom att hon blivit sex år äldre och utvecklat ännu fler skills att komma undan arbete. Är det något jag har lärt mig av att rida Köttbullen så är det att man får ange tonen redan från början, låter man henne gå och såsa i framskrittningen så får man liksom kämpa i motvind hela passet sen, så jag satte skänklarna i Irländskan från steg ett och jodå, jag fick nog till en hyfsad framåtbjudning, men hon var ju stel som samtliga av de sju svåra år som gått sedan jag senast red henne. Vi red övningen "slottet" som alltså är att man rider på en liten fyrkant och lägger en volt utåt i varje hörn, först i trav och sedan med volterna i trav och galopp på långsidorna. Hon gjorde väl vad hon skulle, men någon känsla av samspel var det absolut inte.  Det här blir något att bita i de kommande veckorna. 

No flag no uniform ever stopped a bullet from a gun

Jaha, då var det måndag igen och halva april har avverkats. Den här veckan säger prognosen att temperaturen knappt orkar ta sig upp till 7-8 grader på dagarna, regna ska det också göra och det känns som att våren är EXTREMT LÅNGT borta. Men det är väl bara att gilla läget.

I fredags jobbade jag, åkte och handlade, åkte hem och lämnade bilnycklarna till min man som skulle på något ärende, gick ut med hundarna, tränade, fixade tacos till kvällsmat och så kollade vi först på handboll, OS-kval för damer, Sverige mot Ungern där Sverige förlorade, och sedan Love Is Blind USA (nu känns det som att det BARA är Johnny och Amy som det är något med, de andra verkar ju mer eller mindre vrickade hela högen) och sen gick jag väl och lade mig p g a helt djävla slut efter en sjukt jobbig vecka.

På lördagen gick jag en långpromenad med två av tre hundar, Remus ska ta det lite lugnt ett tag enligt veterinären. Kom hem, åt lunch och sedan stimmade vi omkring för att hitta kläder värdiga en konfirmationsmottagning där konfirmanden själv låtit meddela att det var "dresscode: uppklätt". Vi kom dit uppklädda till tänderna (för att vara vi), men det var vi relativt ensamma om, de flesta var helt casual klädda, min exman kom i fleecejacka. Visade sig vara ett såkallat skämt från äldsta barnbarnets sida. Jaha. Jaja. Sen åkte vi hem, stinna av smörgåstårta och därefter orkade vi inte göra ett smack mer än ligga på soffan och dröna resten av eftermiddagen och kvällen. 

Igår var det upp tidigt, ut i skogen med hundarna och sedan hem och dra på sig löparkläderna för nu var det dags för lopp! Som vanligt var det problematiskt vad man skulle ha på sig, fryser aldrig när jag springer men i väntan på start är det ju mindre kul att som igår stå och huttra i vårvindar friska som istället för att leka och viska mer skar genom ben och märg. Tanken var att min man skulle skjutsa mig till loppet och släppa av mig och därefter åka på någon liten road trip och sedan komma och hämta mig igen, men vi måste ha missförstått varandra för han hade bara tänkt sig att vänta under tiden som jag knogade mig runt, och då hade jag ju kunnat ta med mig hur mycket kläder som helst och sluppit frysa röven av mig. Aja, så farligt var det väl inte ändå, småjoggade omkring lite planlöst och då var det inga problem att hålla värmen och sen var det dags för start. Banan var faktiskt toppenhärlig, började med en lätt utförslöpa så att man kände sig STARK. Sen blev det lite mer kuperat men inte så farligt som jag trott faktiskt, bortsett från slutet där man skulle uppför två svinbranta stentrappor, men det var ju bara att sega sig uppför. Gåendes, ska väl tilläggas. Har ju knappt sprungit något överhuvudtaget sedan i höstas p g a tådjäveln och hade inga visioner om att kunna springa hela det här loppet och det gjorde jag inte heller. Men det var jag inte ensam om, så jag kom åtminstone inte sist i mål. Jag sprang de första kanske...en och en halv eller kanske två kilometerna, sedan körde jag mina 30/30-intervaller resten av loppet. Det gick bra och kändes härligt. Ja, jobbigt också såklart, men härligt jobbigt. 

Åkte sedan hem och började fixa med lunch, baka bröd, koka ägg, etc. Min man åt överbliven smörgåstårta från konfirmationen (alla som ville fick med sig leftovers för det fanns sjuka mängder) men jag gjorde spaghetti och en sås på resterna av fredagens tacos, för smörgåstårta är bara god i tanken och i praktiken mest en gegga av vitt bröd och majonnäs som jag kan vara utan. Slöade i soffan med en bok resten av eftermiddagen, sen var det dags för handboll igen, Sverige-Storbritannien där de senare kommit in i OS-kvalet på ett wild card för att Kamerun inte fått visum. Det var en match som aldrig någonsin blev ens något som avlägset påminde om spännande, Sverige vann med 52-8 och blev därmed klara för OS. Sen lagade jag middag till mig själv och min man åt upp det sista av smörgåstårtan och sen  kollade jag på ett avsnitt av den nya Ronja Rövardotter (har sett tre avsnitt och vet inte riktigt vad jag ska tycka om den?) och sen var det väl i stort sett läggdags. 

Nu väntar ännu en fullspäckad vecka med jobb, sen ska det vara träningstävling i hoppning i stallet på lördag vilket innebär en massa fixande och trixande inför det. På lördag kväll ska jag gå på Ina & Petrina-showen och sen på söndag är det upp tidigt och iväg och tävla viltspår. Inte jättemycket vila och återhämtning den helgen inte, men det är väl bara att köra på, rakt in i kaklet, tjoho.