måndag 31 december 2012

Happy new year

Årets sista dag. Vi är lite småförkylda, men vid gott mod. Skotträdda Boris är lämnad på pensionat långt ut i skogen och taxarna slappar i soffan efter en långpromenad.  Själva har vi inget mer planerat än att äta gott, dricka bubbel och titta på tv.

Nyårslöften ger jag inte. Häromåret lovade jag till exempel att vi skulle dricka mer champagne, men det blev väl lite sisådär med den saken. Men nyss läste jag hos Plastmamman att nyårslöften ska vara väldigt konkreta och gå att göra varje dag. Och då tror jag att det där med att "dricka mer champagne" dels kan bli ganska dyrt om man ska göra det varje dag, och dels kanske gör att man får avsluta 2013 på Nämndemansgården eller motsvarande. Och det var väl kanske inte riktigt tanken.

Däremot funderar jag på att lösa medlemskap i Friskis & Svettis. Inte för att det är nyår utan mer för att fylla ett behov. Nu är Friskis & Svettis VERKLIGEN INTE MIN GREJ, men i somras gjorde jag efter mycket vånda och svår beslutsångest slut med mitt rikemansgym. Gillar det jättemycket, men det går inte att komma ifrån att det blir både dyrt och tidsödande när det är 4 mil att köra fram och tillbaka, och om man går och betalar dyra pengar för att vara medlem så vill man ju ändå kunna träna 2-3 gånger i veckan för att känna att man får valuta för pengarna. Så efter många om och men så gjorde jag slut. Fast jag saknar det där med att gå och träna och ha en instruktör som står och gapar på en att KOMMA IGEN, så det är där som Friskis & Svettis kommer in i bilden eftersom det är vad som står till buds här i byn. Två gånger i veckan och bara tantgympa, men jag funderade ändå på att joina. Har varit med i Friskis & Svettis ett par omgångar tidigare och alltid kommit fram till att det VERKLIGEN INTE ÄR MIN GREJ, men nu var det längesen sist och år 2013 fyller jag svindlande 45 år och har kanske ändrat uppfattning och tycker att tantgympa is the shit, man får helt enkelt se.

Ja, det var väl inte mycket till nyårslöften. Nu ska jag strax lyfta röven och gå ut i köket och laga en mycket enkel nyårssupé. Ugnsbakad laxfilé under ett täcke av philadelphiaost och örter, plus bulgursallad. Sedan glass, eftersom vi har ont i halsen. Och bubbel, för att det är nyår. Gott slut, gott nytt, tjo flöjt.





söndag 30 december 2012

In the last rays of the setting sun

Idag gick jag och taxarna långa rundan på världens mest kuperade elljusspår. Eftersom jag inte tittat så noga på termometern innan jag gick fick jag skylla mig själv som svettades floder i uppförsbackarna i min rejäla vinterjacka. Blir det lika härligt väder imorgon, dvs gråmulet och sju plusgrader, så åker fleecejackan på. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag NJUTER av den gröna vintern. Det enda negativa är väl alla sorkar som gissningsvis dött svältdöden under snön och som nu tinar fram. Såg flera stycken igår, varav Remus glufsade i sig en. Idag har jag brottat loss inte mindre än tre (3) stycken ur Hildings käftar, alla upplockade under dagens långpromenad, och då kan det tilläggas att Hilding fortfarande är lite naiv och inte riktigt har fattat att man måste sno sig på och svälja innan matte kommer och tar hand om läckerbitarna.

Hör på nyheterna att räkor som fiskas utanför Grönland för att säljas i Sverige först transporteras till Danmark och därefter snudd på jorden runt för att "handskalas" i diverse låglöneländer, eftersom det blir för dyrt att betala svenska löner för att de ska skalas på plats. Nu äter jag inte skaldjur överhuvudtaget, men jag undrar lite hur djävla jobbigt det kan vara att skala sina räkor själv? Eller finns det ingen maskin som kan göra detta, måste det prompt vara handskalat? Illuminate me, pls. 

Dagens glädjestund var för övrigt att se Katlas bistra nuna när jag var nere i trädgårdslandet (vårt) och strödde ut aska från kaminen över jordgubbarna och hallonbuskarna (också våra). Inte för att det är något anstötligt i det, men av hennes min att döma så skulle man kunna tro att jag förberedde för slutförvaring av atomsopor vid tomtgränsen. Det är ju i och för sig hennes naturliga ansiktsuttryck, så det är ju kanske inte så mycket att glädjas åt när allt kommer omkring. Men eftersom hon är den värsta ormen i vårt paradis så måste jag erkänna att jag verkligen mår prima när hon lider. Och eftersom hennes lidande verkar tillta så fort vi visar oss i trädgårdslandet så kommer vi nog att vara synnerligen flitiga där i år. Eller alltså nästa år. Må 2013 bli det år som Tengil och Katla bestämmer sig för att flytta till lägenhet och förpesta tillvaron för någon annan. Amen.

lördag 29 december 2012

Det som göms i snö är så djävla äckligt

Ja, här händer det ju inte så mycket precis. Men nästan all snö är borta nu så man kan gå i skogen och filosofera i timmar. Mycket bra. Mindre bra är att en icke namngiven tax i min närhet med gott mod slukade en död och halvt förruttnad sork i min åsyn i morse. Förmodligen något han gjort hundratals gånger när han varit ur min åsyn, men det gör ju inte det hela mindre äckligt. Plus att en miljon bajshögar från diverse husdjur tittar fram ur de fd drivorna, och det är som ett djävla smörgåsbord för hundarna. Alltså, man köper dyr och näringsriktig hundmat för hundratals kronor, men gladast blir de om de lyckas krafsa fram en halvt förmultnad och smetig kattbajs ur någon lövhög. Delikat.

Note to self: AVMASKA.

måndag 24 december 2012

Vad det blev för film

Vi zappade kanalvarvet runt, började kolla på en engelsk komedi om pakistanska traditioner versus brittiska som inte var särskilt rolig, zappade vidare och hamnade så småningom framför den något uttjatade Tomten är far till alla barnen, som inte heller den är särskilt rolig och har aldrig varit det. Enligt mig då. Nu är det nyheter, vilket inte heller det är speciellt upplyftande denna dag. Istället läser jag på aftonbladet.se att klippningen av årets Kalle Anka har orsakat "tittarstorm". Jag tycker så här: Att den som känner sig kränkt av den där djävla dockan kan väl ta ett steg framåt och förklara varför, för jag förstår ärligt talat inte vad det är att väsnas om. Finns det inte värre saker att gorma om än sånt där? Å andra sidan är jag inte speciellt mycket för traditioner, och Kalle Anka kollar jag bara på med ett halvt öga om ens det, beroende på om tv:n är på och om det råkar vara något bättre på någon annan kanal eller ej, så i min värld hade tomten mycket väl kunnat stå i naziuniform och göra utmanande höftrullningar utan att jag hade märkt det. Så gissningsvis hade jag aldrig överhuvudtaget märkt att den där scenen hade klippts bort om detta nu inte hade blivit december månads stora snackis.
Tycker i alla fall att det är extremt roligt att folk väljer att lägga sin tid på att sitta och skriva härskna inlägg i Aftonbladets kommetarsfält än att fira den jul vars känsla uppenbarligen ska återfinnas i vad som visas på tv mellan 15 och 16 den 24/12. Kul med vuxna människor som sitter och skriver glödande inlägg på aftonbladets chatt om att "julen är förstörd" istället för att umgås med sina nära och kära. Det är humor. 

Fem fruktträd och två getter

Nu har vi haft julklappsutdelning här hemma. Min man fick två böcker, varav han redan hade läst den ena, och jag fick två filmer, varav jag redan hade sett den ena, så det blev ju rättvist. Hundarna fick varsitt illaluktande tuggben och var helnöjda.

Seglade nyss in på delicard.se för att lösa in min julgåva från jobbet, vilket kändes som en fortsättning på det inslagna temat "saker man redan har". Vill inte verka otacksam, men jag var faktiskt inte ett dugg sugen på vare sig vinglas, Margarethaskålar, mortel, kockkniv eller rökt hjortkött från Nya Zeeland, så jag valde att omvandla mitt presentkort till plantering av fem fruktträd i Kambodja istället. Tyckte det var lite anmärkningsvärt att man var tvungen att uppge hemadress och leveransdag för detta, hoppas att det inte innebär att det kommer ett gäng mango- och guavaträd hit och att jag själv måste ombesörja en tur- och returresa till Sydostasien samt plantering av dessa, för då spricker nog min julklappsbudget för många år framöver.

Klantade mig också när jag skulle köpa getter till fattiga i tredje världen och döpa dom efter mina föräldrar (sannolikhet att de hinner läsa detta innan de får denna glamourösa julgåva: låg). Då får man i alla fall ett klatschigt intyg med en bild av en get som håller en flott namnskylt med sitt namn på. Men fan vet hur jag bar mig åt, för när jag hade mixtrat klart med att fylla i och betala så hette den ena geten både mammas och pappas namn och den andra ingenting. Jaja. Det är ju tanken som räknas och för de som förhoppningsvis får nytta av getterna i slutändan lär det ju ha föga praktiskt betydelse om och vad de har för namn. 

Nyss gick min man ut för att "byta torkarblad på bilen". Det låter ju som en ursäkt för att kunna återvända i full tomteskrud, men så roliga är vi inte här idag. Snart ska vi äta icke julrelaterad mat och titta på någon film, om vi bara kan enas om vilken. Jag kör ju jämt med Navigators, och min man menar på att vi ska se Harry Potter, för vi har sett-om de fyra första nu i dagarna. Men jag tycker att det blir för mörkt och deppigt efter Flammande bägaren, sedan Voldemort kommer tillbaks, och min man tycker att en djävla pissfilm om privatiseringen av British Rail är ungefär på samma nivå. Så gissningsvis blir det någon annan film.  

En juluppdatering!

Har läst runt lite på olika bloggar och alla verkar vara väldigt julfokuserade, så jag tänkte nämna att jag har kokat knäck. I mikron, så bilden av att mor står i köket och stökar vid grytorna med spisrosor på kinderna är väl lite lätt naggad i kanten, och i den bilden svär mor inte över formar som välter som jag gjorde cirka åtta gånger, men det bortser vi från i detta nu. Bar precis in hela brickan med knäck och satte på bordet så att vi ska slippa springa fram och tillbaks som tättingar till köket och nalla hela tiden medan vi tittar på trökig krigsfilm om luftskeppet Hindenburg (min man) och Mysteriet på Greveholm (jag). Fridens liljor!

En julafton tillsammans med Stephen King

Julafton så här långt: Har skottat snö. En decimeter tung blötsnö som låg som en ovälkommen julklapp från Father Christmas i morse. Men eftersom det var plusgrader så svettades och njöt jag av det stränga kroppsarbetet, trots skoskav från helvetet. Sedan matade jag fåglar och underhöll hundar och lyssnade på en halv Jansson & Wester-podcast som blivit över eftersom batterierna i mp3-spelaren tog slut.

Har dessutom sorterat alla mina Stephen King-böcker (82 st) i kronologiskt ordning. Jag har en särskild hylla, alltså inte ett hyllplan utan en fristående möbel, dedikerad till Skräckens Mästare. För ett tag sedan drog min man helt ovarsamt ut en trave böcker och ställde tillbaks lite huller om buller eftersom hyllan skulle rätas upp för att se lite proper ut, samt fästas i väggen för att inte barnbarn och/eller hundar skulle gå en ond bråd död till mötes genom att krossas under en omkullvält Stephen King-hylla. När detta var gjort och allting var fixerat och fastskruvat visade det sig att Christine inte längre fick plats på översta hyllplanet. De förlåtande millimetrar som en icke-fastskruvad hylla bjöd på var nu ett minne blott. ÅH VAD JOBBIGT. Fick nu sortera om böckerna, vilket inte är gjort i en handvändning eftersom det inte finns någon bra kronologisk lista att gå efter. Detta på grund av att Stephen King dels har gett ut böcker i eget namn, dels som Richard Bachman, dels tillsammans med Peter Straub, och allt det här står i olika listor. Och det är väl en sak att stå och plocka med böcker i normal arbetsställning, men inte när man måste flänga som ett jehu upp och ner till strax under takhöjd för att styra och ställa. Ja, ni fattar vilket jobb. Eller kanske inte. Kanske tänker ni bara: Amen det är väl inte hela världen, ställ in dom i vilken djävla ordning som helst, men så tänker inte jag. Känner mig förskräckligt anal när det kommer till i vilken ordning mina Stephen King-böcker ska stå faktiskt, och det är till exempel skitjobbigt med Creepshow som inte är en bok utan ett seriealbum i A4-storlek och som alltså inte får plats stående utan måste förvaras liggande ovanpå de andra. Men nu är det i alla fall gjort, och julefriden kan därmed sänka sig över detta hem. Tjo flöjt.

söndag 23 december 2012

Skoskav och klass 2-varning

Sitter här och har precis tittat ikapp alla avsnitt av årets julkalender så att jag är i fas imorgon när det så att säga är dags att öppna lucka 24. Toppbetyg till årets julkalender. Läste en skämtsam insändare i DN som krävde tråkigare julkalendrar för att inte 70-åriga gubbar skulle sitta som klistrade framför tv-rutan vareviga kväll. Lite så är det., även om man är mer flexibel med svt play. Har jag nämnt exakt hur mycket jag älskar svt play?  

Nu är det lite snöstorm ute, och SMHI har utfärdat klass 2-varning över Österlen, så man behöver inte alls ha dåligt samvete för att man ligger på soffan och eldar i kaminen och liksom är ett med svt play. Innan det började snöa så var jag ute och gick i sammanlagt 3 timmar och nu har jag skoskav som BLÖDER. Typiskt oskönt, och även väldigt typiskt mina fötter som aldrig vill samverka med några skor. Imorgon ska jag plåstra med Compeed innan jag ger mig ut och skottar snö i gissningsvis en evighet.  Skulle tippa på att detta blir julaftons första aktivitet om det inte sker ett mirakel och det blir 10 grader varmt i natt och vi istället möts av barmark när vi slår upp ögonen imorgon. Men njae, skulle väl inte tro det va?

Fick besök av några bergfinkar vid fågelbordet. Det är egentligen en flyttfågel, men ibland händer det att den stannar om tillgången på mat är god. Vilket de uppenbarligen tycker att det är i vår trädgård. Alla de svarta prickarna i snön är skal från solrosfrön, så nog har det kalasats en hel del.





lördag 22 december 2012

Vad skönt att jorden inte gick under trots allt

Nu har vintersolståndet passerats, jorden har inte gått under och snart (nåja) blir det ljusare igen. Dessvärre har SMHI utfärdat klass 2-varning för Österlen och påstår att det ska komma 15 cm snö och en massa vind imorgon. Att man aldrig får vara riktigt glad. Har i och för sig precis suttit och betalt en saftig bunt med räkningar, så det kan ju eventuellt också ha bidragit till den lilla dippen i humöret nyss. Men nu är det också avklarat! Och huset är städat och det finns ekologiskt rödvin och god choklad hemma. Har varit ute i två omgångar långpromenad med hundarna. Hanhundar har ju den egenheten att de gärna vill berätta för hela världen att här har minsann världens tuffaste hund gått. Och som det är nu, med snö överallt, så tenderar folk att gå på samma ställen hela tiden, så det ska liksom nosas och kissas och sprättas i det oändliga.  Det gick väl an när det bara var de två äldre, men nu har lille Hilding blivit tonåring och ska visa att han minsann kan lika bra som de stora grabbarna, och stannar en så stannar alla. Så att gå två långpromenader istället för en känns nästan som en tidsbesparing. Fast nu har jag fått skoskav istället. Hur man än vänder sig har man röven bak.

Nu ska vi dricka te och kolla på Harry Potter. So lång.

fredag 21 december 2012

På Spåret vecka 51

Det är tätt med På Spåret-uppdateringarna nu, men så kan det gå. Kan i alla fall meddela att Lag Soffan regerade ikväll och rodde hem segern med 32 poäng, jämfört med Johanna Kojlonen (eller hur det nu stavas) och Marcus Birro (23) och Caroline af Ugglas och Göran Hägg (18). Och det TROTS att vi inte hade direkt samma möjligheter att gissa på parfymfrågan, eftersom man knappt hann se flaskorna innan det var dags för deltagarna att leverera sina svar. Tror i och för sig inte att det hade spelat någon större roll eftersom vi båda är helt lost ifråga om parfymer. Min man bara: det måste vara han den tyska designbögen som har en radiokanal i GTA, JAMEN SÄG VAD HAN HETER NÅN GÅNG DÅ! Tur vi inte är med i tv. Hur som helst så plockade vi Cannes på 8 poäng (10 egentligen, men vi var stränga med poängsättningen och tyckte att vi inte sagt det "på riktigt" förrän på 8), Växjö på 6 och Mexico City på 4, och ÅTERIGEN så var det jag som rodde hem rätt svar i "Vem där?". Två gånger i rad, känner mig helt OUTSTANDING just nu. 

121221

Dagen för jordens undergång är här. Fast än så länge är väl det värsta som hänt att vi åkte och storhandlade tillsammans. Vi och ungefär resten av kommunen, och då vände vi ändå på rik-Icas parkering eftersom den var knökfull klockan elva på förmiddagen av alla knösar som skulle handla det sista innan undergången, och styrde kosan mot Konsum istället där det var något glesare med folk. Åkte hem, lastade ur och sedan åkte min man in till stan och jag har varit hemma och drönat under tiden. Eller jag har i och för sig hunnit med att städa, gå ut med hundarna samt lägga kött i marinad, men det är inte jordens högsta tempo direkt. Nu eldar jag i kaminen och slötittar på tv. Har även städat hatthyllan i hallen, vilket nog aldrig någonsin blivit gjort sedan vi slog våra påsar ihop och jag under en längre tid har retat mig på berget av hopknölade halsdukar, udda vantar och annat krafs som man, dvs vi, bara trycker upp där när det ska undan. Men nu är det snyggt och prydligt. Ska snart gå och börja med undergångsmiddagen, vitlöksmarinerad biff, potatis som jag var nere i landet och grävde upp under snölagret innan idag, samt någon god sås. Sedan blir det På Spåret och slappande i soffan resten av kvällen. ENJOY, som vi säger. 

torsdag 20 december 2012

På spåret vecka 50

Ja, jag vet att det är vecka 51 nu, men vi har ju kollat på svt play. God bless svt play. I alla fall gick det rätt så bra för Lag Soffan den här gången, vi skrapade ihop 27 poäng och slog alltså inte Cecilia Hagen och Hoa-Hoa Dahlgren (33) men piskade däremot upp Carina Lidbom och Tommy Engstrand (17). Vi klippte Washington och Skanör-Falsterbo på 8 poäng, men bommade Tammarfors helt. JAG av alla människor kunde dessutom "Vem där"-frågan FÖRST AV ALLA. Gym + prinskorv kan ju bara bli Daniel Westling. Dessutom var ju hästfrågorna som att plocka godis från småbarn. Känner mig hyfsat intelligent just punkt nu. GÖTT.

En kväll i svt play:s anda

Har nu sett de tre första avsnitten av årets julkalender i ett svep. Ja, jag vet, men jag har liksom inte hunnit eller funnit inspiration förrän nu. Gillade första Greveholmsmysteriet på 90-talet, och den här verkar också kul. Just det, KUL. Det får den tydligen inte vara eftersom några typ superkristna föräldrar har anmält programmet för att de leker anden i glaset. Ja, i julkalendern alltså, inte de superkristna föräldrarna.

Nu laddar jag för förra fredagens avsnitt av På Spåret. Förra fredagen var det ju julfest med fri sprit, taxi hem och ond bråd död, och sen har det inte blivit av. Nu ska dock Lag Soffan försöka vässa hjärnorna. Tycker dock inte den här säsongen är sådär jättelyckad. Den är för svår, man vill ju känna sig lite smart emellanåt och inte som Linda Rosing på nya äventyr. Nu får vi se hur det går.

Inmurad och utsliten

Sitter i soffan och är ett trött som ett litet as. Klockan är ungefär 17.00 och den långa härliga julledigheten har härmed officiellt inletts sedan några timmar tillbaka. Firade med att gå till biblioteket och låna ett lass böcker. Läste ut Mikael Strömbergs Inmurad igår. Vätten var ju ingen hit, och tyvärr var den här i ungefär samma klass. På baksidan stod det: Inmurad är ännu en andlöst spännande berättelse av Mikael Strömberg där det okända har sina rötter i nordisk folktro. När jag läser "andlöst spännande" så tänker jag en bok som man inte kan sluta läsa fastän klockan passerat läggdags för längesen, och som man samtidigt har lite ångest över när man inser att den håller på att ta slut, för det vill man ju inte. Inmurad var inget av det här, utan mer bara...gäsp. Tråkig och ointressant och dessutom var varenda karaktär lite motbjudande. Såna där man av olika skäl inte vill ha med att göra i verkliga livet, och man vill inte fan läsa om dom på sin fritid heller. Nu menar jag inte att alla karaktärer måste gå omkring och vara hyvens människor, men de här känns samtliga väldigt konstlade och...ja, ointressanta. Man bryr sig liksom inte om vad som händer med dom. Och med "man" avses som vanligt "jag".
Vet dessutom inte vad det är med Mikael Strömberg som gör att han tvångsmässigt måste räkna upp allt vad folk köper på bensinmackar, vilket jag störde mig på redan i förra boken och nästintill baxnade när man redan på sidan ett fick följa med huvudpersonen in på en Statoil och ta del av att han köpte grillad korv, bröd,senap, ketchup, läsk, betalade, gick ut, satte sig i bilen, tryckte ner kopplingen, lade i ettan, osv. Nu är det inte direkt ordagrant återgivet, men inte långt ifrån. Det är ju inte svårt att smälla ihop en bok på flera hundra sidor bok om man ska redogöra för vartenda andetag. Nu känns det som att jag kanske aldrig mer kommer att läsa något av Mikael Strömberg. 

Hoppas på bättre tur med dagens bibliotekskasse. Kan i skrivande stund inte redogöra för en enda titel, vilket beror på att jag smälter dagens bastanta lunch från en kinesrestaurang. Det är något med kinamat som gör att man blir lite dum i huvudet när man har ätit det, förmodligen är det all natriumglutamat som lägger sig som ett lock i hjärnan och gör att man bara orkar sitta och vara mätt och inte utföra några skarpare analyser av något slag. Obs, nu menar jag inte att alla kineser skulle vara lite trögare än resten av befolkningen på jorden, antar att de inte rusar in och plockar hejdlöst från dignande bufféer dagligdags. Nu ska jag inte påstå att jag direkt frossade sådär överdrivet heller, det var nog tvärtom en ganska moderat portion, men mätt blev jag. Är fortfarande. Och sömnig. Men imorgon är jag ledig. HA-LE-LU-JA. 

tisdag 18 december 2012

Ekensköld goes kränkt

Alltså folk är väl fan inte kloka någonstans. Nu är det någon kärring som heter Ekensköld som har gått i taket för att dvärgarnas ledares efternamn Oakenshield i Hobbitfilmen har översatts till Ekenskölde på svenska. Alltså inte ens samma, och de här fisförnäma Ekensköldarna var inte alls någon gammal dammig adelsätt samtida med Sten Sture den äldres som man skulle kunna tro, utan ett helt uppkomligt och nyrikt taget namn för sisådär tio år sen. Så det var väl inget att vara mallig över, egentligen borde det väl vara Tolkiens vänner som blev upprörda över att en så ovärdig representant av människosläktet gick omkring och hette som en mäktig dvärg. Dom var ju liksom först, KAN MAN JU TYCKA. Den här kärringen ville i alla fall inte att deras namn "ska bli förknippat med sagofigurer", som om det var det absolut värsta tänkbara man kunde råka ut för, näst efter att bli förknippad med Adolf Hitler. Undrar om J.R.R. Tolkien vägde in sådant här när han satt därhemma på kammaren och spånade lite löst kring den här sagan om ringen. Att det skulle finnas lättkränkta kärringar i framtiden som skulle "känna det som ett slag i ansiktet" när undertexterna fläktes ut på bioduken. Nu har jag inte sett Hobbitfilmen än, men jag har mycket svårt att föreställa mig att alla går omkring och gormar "Ekenskölde!" stup i kvarten som i någon gammal pilsnerfilm. För helvete. Det är nästan så att man önskar att mayaindianerna åtminstone delvis ska ha lite rätt i sina ofullbordade kalendrar nu på fredag så att vissa människor kan sluta upp att älta sina piss-i-landsproblem. Tack för ordet.

Inför jordens, typ, undergång

Fasen. Nu ska det bli kallare igen, jag som precis har börjat fröjdas åt gröna och bruna fläckar lite här och där i det vita landskapet. Å andra sidan ska ju jorden snart gå under, så det spelar ju kanske ingen roll. Eller det är väl inte så mycket att jorden ska gå under utan mer att tiden ska ta slut. Ja, enligt Mayafolket i alla fall. Undrar vad som händer sen. Känns som lite onödigt att jag har bökat ganska mycket med att få till ett jobbmöte i mitten på januari idag. Fast egentligen tror jag att alltihop mest handlar om att det satt nån lätt uttråkad mayaindian och påtade och mödades med siffrorna och tänkte Äh, nu är jag på 21/12 2012, det får fan i mig räcka. Nån annan får göra färdigt resten av den här sketatråkiga kalendern, och så blev den liggande och samlade damm på någon hylla, något som kännetecknar så mycket annat i så kallade högre civilisationer. Att man har fler prylar än vad som behövs alltså. Det kan ju inte vara en slump att merparten av alla fiffiga inredningstips riktar sig mot "smarta förvaringar".  Nu är det väl inte så att mayafolket i första hand gjorde sig kända för att tillverka någon slags förhistorisk variant av IKEA-förvaringssystemet ANTONIUS, men, ja, ni fattar.

För övrigt är vecka 51 den tid på året då leverantörer kommer med fjäskiga gåvor på jobbet. Lite som de tre vise männen, fast utan guld, rökelse och myrra. Men karamellpåsar och chokladaskar och pepparkaksburkar står i drivor överallt och Frestaren själv hoppar jämfota av glädje av att se alla svaga själar gå och tugga från arla till särla. Själv har jag plockat till mig några i min smak extremt goda chokladpraliner som jag förvarar i en burk som står på mitt skrivbord. Den tittar jag på ibland och danar på det sättet min karaktär. Har bestämt mig för att jag Ska. Inte. Röra. Den. Alls. Än så länge (2 dagar) har det gått alldeles utmärkt. Vi får väl se hur karaktärsfast jag kommer att vara mot slutet av veckan.

Steg för steg vecka 51

Nu skjuter jag från höften igen, för jag hörde inte riktigt hela dagens ledtråd, bara ordet "skränkning". Så jag gissar att rätt svar är "tänder". Bara så ni vet var ni hörde det först.

måndag 17 december 2012

Some of them wants to get used by you

Gäsp. Idag är det segt. Och måndag. Och dimma. Väldigt mycket dimma, men om det har med PLUSGRADERNA att göra så kan jag ta det. Idag såg jag lite grönt gräs på en plätt där snön hade smält. Sånt inger hopp. Det är fortfarande tonvis med snö kvar förstås, men har man riktig djävla tur så hinner allting smälta bort innan det blir kallare igen. Hoppas!

Trött är jag för att jag låg vaken och sträckläste Till offer åt Molok igår kväll när jag egentligen borde ha sovit min skönhetssömn. Var ju tvungen att veta hur det gick. Det gick bra för de flesta, men inte alla. En tår fälldes (av mig). Och så vill jag allmänt rikta några väl valda ord till huvudpersonen, lite som ett illvrål i Harry Potter: Rebecka! Gör slut med den där Måns! Bli ihop med Krister! NU! I övrigt säger jag bara till de som inte läst Åsa Larssons böcker: Gör det.

Själv ska jag sätta tänderna i Mikael Strömbergs Inmurad. Jag köpte och läste Vätten när den kom och blev skitbesviken, vilken djävla dynga rent ut sagt, så jag tänker minsann inte gynna Mikael i onödan. Han får bara en liten bibliotekspeng av mig den här gången tills han levererar bättre.


söndag 16 december 2012

Em-final i handboll

Puh. Har precis bränt cirka en veckoproduktion av adrenalin i den extremt jämna och djävulskt spännande handbollsfinalmatchen mellan Norge och Montenegro, som avgjordes efter två förlängningar till Montenegros fördel. TYVÄRR, om jag får säga vad jag tycker. Man hejar ju på Norge. Och med man menas i det här fallet jag. Nu är matchen där Sverige fick däng av norskorna, och man snudd på satt och önskade livet ur Löke och Lunde och Edin och de andra klämkäcka och framför allt otäckt duktiga spelarna från grannlandet i väst, glömd. Rent principiellt skulle man ju egentligen heja på underdog-laget, men enligt en annan princip hejar man aldrig någonsin på ett Balkanlag, och det beror enbart på att de har en så taskig publikkultur som buar och väsnas och kastar in grejer och uppför sig allmänt illa och osportsligt. Men nu vann de i alla fall, och Sverige hamnade någonstans i mitten. Surt, men det är ju som det är. Alltså SURT.

lördag 15 december 2012

Ett vrak har flutit iland

Igår var det julfest med jobbet. Nick Borgen och Partyfabriken underhöll och jag tappade räkningen på hur många gånger man dog skämsdöden under denna kväll. Tur att det var fri sprit och taxi hem, eller snudd på åtminstone. Partyfabriken visade sig vara ett coverband som nischat sig på typ Björn Skifts-medleys och annat otäckt som folk uppenbarligen går igång på när alkoholen kickar in, och Nick "We are all the winners" Borgen talar väl för sig själv. Höll på att kollapsa när de pom-pom-pom:ade igång med Tänd ett ljus, för att sedan kräva att alla skulle kroka armkrok och sjunga I natt jag drömde. Det var nästan så att man trodde att Birgit Friggebo skulle komma in och riva av We shall overcome som nästa grej. Fast vi hade rätt så roligt i alla fall, och maten var god även om det inte gick att uppbåda ett endaste litet brysselkål så långt ögat kunde nå. Kvällen som helhet: helt okej.

Men idag är jag SVAG. Är varken van att a. dricka sprit eller b. vara vaken efter midnatt (tänkte skriva 21.00 men det såg enormt mesigt ut även om det nog är närmare sanningen) längre. Längesen man drack tills flaskan var tom och dansade tills solen gick upp, om det ens någonsin har inträffat sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Gick och lade mig HALV TRE. Och eftersom jag är en så kallad morgonmänniska så är det inte så att jag av mig själv sover till elva bara för att jag har kommit i säng sent. Kroppen vaknar sin vanliga tid och så får man ligga där med huvudvärk och invänta nästa sömntåg, fast det blir mest slummer. Att jag kom hem så sent beror inte på att jag är jordens partyprinsessa som får kastas ut av personalen som låser, utan den egentliga orsaken till detta nattsudd var att vi råkade köra på ett rådjur på vägen hem, så kvällen avslutades tyvärr med ond bråd död, eller dessvärre inte så bråd för det är ju inte så att det finns en jägare med laddat vapen redo exakt där man befinner sig långt ute i Tjottahejti klockan ett på natten. Nu ska jag passa på att tala allvar. Alla ni som är sjukligt fixerade vid att städa era bilar så att det inte finns en enda pinal någonstans, SLUTA MED DET. Eller skaffa ett "märk ut viltolycksplatsen-kit", för de där pappersremsorna som man får på Bilprovningen är nämligen helt värdelösa. Hade det varit min bil så hade man kunnat hitta grejer så att man till och med hade kunnat snitsla spåren efter en trebent Bambi, men det är kanske att överdriva, och nu åkte vi inte i min bil utan i en sådan där extremt välstädad historia där det inte fanns så mycket som en plastpåse. Det löste sig till slut, men hör och lär: För att underlätta för jägaren och eftersökshunden och för att förkorta djurets lidande, ha med NÅGONTING att markera en eventuell olycksplats med. Det räcker inte att säga att det  var "ungefär 500 meter efter avfarten till Yngsjö", för sånt där är skitsvårt att bedöma i efterhand, och det gör det i sin tur skitsvårt för den som ska komma och hitta och ta hand om det trafikskadade viltet efteråt. Sådär, nu hoppas jag att alla har antecknat detta ordentligt. 

Så ja, SVAG är ordet idag. Har dock varit ute och skottat snö som föll i natt, men HALLELUJA, nu är det plusgrader. Och enligt SMHI ska det vara plusgrader i flera DAGAR nu. I'm dreaming of a green christmas. Men nu måste jag nog ligga under en filt och dricka läsk och läsa deckare. Dricker nästan aldrig läsk, men så här dagen efter ett julbord fick ett glas passionsfruktssoda livsandarna att börja resa sig ur askan.

fredag 14 december 2012

Sing while you may, NOT

Alltså SERIÖST. Det är väl omtänksamt av folk att lyssna på musik i hörlurar så att de inte stör andra. Men det är inte, jag upprepar, DEFINITIVT INTE OKEJ att sitta och sjunga med och tro att ingen annan hör. Speciellt när man sjunger djävulskt falskt och har allmänt väldigt dålig musiksmak och inte bara smågnolar lite tyst för sig själv utan råmar som om man gav en konsert inför en fullsatt arena. Det är alltså INTE OKEJ att göra så bland folk. Tack för ordet.

Mvh
Grinig_68:a

torsdag 13 december 2012

Bocken i Gävle

Sitter och funderar lite på den här julbocken i Gävle. Vartenda år är det samma visa, vartenda år ska den brännas ner och det spelar ingen roll hur mycket pengar man satsar på bevakning och larm och värmedetektorer och sprinklersystem och fan och hans mormor. Då kan man ju om det inte hade varit enklare att a. satsa på en beväpnad och respektingivande vaktstyrka, typ Hells Angels, som patrullerar dygnet runt, eller b. helt enkelt göra en bock i ett material som inte brinner, typ betong. Den kunde ju stå på torget året runt, ungefär som statyn av Karl den tolfte till häst i Kungsträdgården i Stockholm, och så kunde man hänga på lite ljusslingor lagom till första advent eller så. Hur svårt kan det egentligen vara?

En häxjakt utan like efter tusen smaragder och ett kungarike

Idag var det någon form av köldrekord. Minus 17 stod termometern på i morse, inomhustemperaturen var på plus 17, så det var symmetriskt och vackert om än inte alls önskvärt. Men det är väl konstigt att hur kallt man än har det så är det alltid någon annan som har haft det lite kallare. Första personen jag pratade med idag hade haft minus 19. Nästa person bräckte det med någon grad och sedan kom det någon och drog till med 22,5. När jag berättade det för min man sa han "jamen man ska ju aldrig vara FÖRST med att säga", som om det var någon gammal sanning i stil med att man aldrig ska lägga nycklarna på bordet. Varför ska man aldrig lägga nycklarna på bordet? Jo, för många år sedan när Sverige var fornstort och ungt så var det bara mycket betydelsefulla personer som hade nycklar, eftersom lås i metall var dyra och knepiga att tillverka. I det gamla bondesamhället var det ofta frun i huset som hade hand om nyckeln till visthusboden, och det var allvarliga grejer att slarva bort den, för det var ju liksom inte bara att kila ner till Konsum om någon olovandes hade tagit sig in och ätit upp hela vinterförrådet av ost och enrisrökt korv. Så var det något man aldrig gjorde så var det att lägga ifrån sig nycklarna någonstans, allraminst på bordet där vem som helst kunde ta dom, för då var man en slarvmaja av stora mått och alla vet ju att slarv är den åttonde dödssynden.

I alla fall. Idag tänkte jag ge mig själv lite kompensation för min stympade helg. Bestämde mig för att sluta klockan 11, åka hem, gå ut med hundarna, städa och sedan tillbringa hela eftermiddagen i soffan, eldandes i kaminen, framför några avsnitt av Hem till byn varvat med deckarläsning. Det visade sig dock att det skulle komma en IT-tekniker och joxa med min nya jobbdator och han sa att det skulle ta "en bra stund" och det kändes ju inte så meningsfullt att liksom bara sitta av tiden när jag ändå skulle gå hem tidigare. Så jag slutade min arbetsdag ganska omedelbart efter förmiddagsfikat, till vilket det dessutom serverades lussebulle. Mmmm....ledighet och lussebulle. Nästan det bästa som finns.

Nu har jag städat och varit på hundpromenad och lagat och ätit lunch. Jetzt: Ledig eftermiddag. Grattis till mig.


Det måste vara radion

Den här veckan är det inte Vaken på radion när jag kör till jobbet. Det är Musikhjälpen som samlar in pengar för rent vatten till världens barn, och det är ju förstås behjärtansvärt. MEN, och här kommer ett stort men. Kan man inte ställa något slags krav att programledarna ändå ska leverera någon form av kvalitet? Om det bara handlar om att öppna munnen och låta ord flöda för att fylla ut tomrum mellan låtar så kan man ju lika gärna sitta och läsa högt ur telefonkatalogen. Det känns ungefär lika meningsfullt att lyssna på.

Häromdagen var det Annika Lantz och nån 22-årig brutta. Jag tycker Annika Lantz är grym. Alltså på det bra sättet. Skärpt, rolig och vass. Men den här sändningen kändes mest som att man hade råkat komma och sätta sig i Sveriges Radios djävla fikarum och hamnat vid ett bord där man inte känner en käft. Om ni förstår känslan. Alltså, här sitter vi och känner varandra jättebra och kör vår interna jargong och släpper inte en jävel över bron och vem fan är du som sitter där och tjuvlyssnar, typ.

I morse var det två andra pajaser som höll på att svamla om hur jättemycket dom gillade hiphop och så började dom rabbla upp alla hiphopartister som öppet hade erkänt att de var positivt inställda till homosexuella. Det var fler än man trodde, jag skulle inte ha kunnat räkna upp så många hiphopartister överhuvudtaget oavsett vad de hade för åsikter i någon fråga. Och så sa de om en som jag inte minns namnet på, att jamen hon har ju blivit så mesig nuförtiden, förr så pratade hon ju ofta om att hon var bisexuell, men det säger hon ju aldrig någonting om längre. Här känner jag väl lite att jamen herregud, måste man gå och mala på om sin sexuella läggning stup i kvarten för att vara tuff? Jag menar, har man outat det så har man, det är väl inget man måste hålla på och älta om år ut och år in bara för att inte bli klassad som mes, kan man ju tycka. Det skulle ju bli förfärligt tjatigt om alla gjorde så.

Ja, och sen kan jag även tycka att man inte ska prata i radio om man tänker prata om något man ser och inte har för avsikt att beskriva det för lyssnarna. Plus att man inte måste lägga fem minuter på att svamla, och här citerar jag inte direkt ordagrant, men snudd på:
- Om ett par minuter blir det nyheter från ekot...
- Och från trafikredaktionen!
- Njaaa...jag är inte säker på det...Jag försöker kolla på skärmen här, men det är svårt. Men jag tror att det är trafiknyheter varje hel timme, inte halvtimmarna...
- Men snart är det nyheter och då kommer de att gå igenom detta...
- Om ett par minuter alltså. Nyheter.

Och så vidare, och jag som lyssnar på radio för att få till livs vad som är på gång i världen har mest lust att slänga ut bilradion i någon snödriva. Är det till detta ens troget inbetalade tv- och radiolicenspengar ska gå? Det är så jag nästan känner att de där barnen som är i behov av rent vatten inte ska få en spänn av mig bara för att radion sköter detta så djävla dåligt. OBS, jag är ironisk. Men till Sveriges Radio vill jag säga att det här är inte särskilt bra. Gör om, gör rätt. Sådär, nu är det sagt.

onsdag 12 december 2012

121212

Ja, nu dröjer det innan man kan skriva ett sånt där fränt årtal igen. Hela 2000-talet har ju varit en enda kavalkad av datum som är lätta att komma ihåg, men nu är det slut med det inom överskådlig framtid.

I morse när jag körde till jobbet så såg jag en stjärna falla. Det har jag bara varit med om en enda gång i hela mitt liv innan, och den första gången blev jag så tagen av att det faktiskt hände och inte bara var något man läste om i böcker, att jag inte kom mig för att önska mig någonting, som man ska göra och vips går det i uppfyllelse. Det känns inte särskilt vetenskapligt, men det är kanske dumt att chansa. Den här gången var jag lite mer blasé på stjärnfall, så jag passade raskt på att önska mig LÖPTRÄNING. Alltså möjlighet till. Sedan skämdes jag ganska mycket över att jag är så självupptagen och inte önskade fred på jorden och arbete och välstånd åt alla när man nu åtminstone rent teoretiskt sett satt med Ödet i sin hand. Men enligt Micke så ska det bli extremt mycket stjärnfall natten mellan torsdag och fredag så ni som är vakna då kan väl passa på att klämma ur er lite bättre och mer altruistiska önskemål än mina. Tack på förhand.

Åkte hem och var inte alls peppad på att gå hundpromenad. Hatar att man liksom bara kan gå där det är plogat, hatar att pulsa i snö ännu mer men idag trotsade jag det senare hatet och plöjde mig upp- och nerför Nangijalas kullar i obanad terräng. Det var ingen lek, snön var nästan knädjup för mig och gick upp till halsen på taxarna som liksom fick orma sig upp och ner som mätarlarver för att alls komma någonstans, men jag tröstade dom med att slänga ut en näve Frolic i snön som de fick leta reda på. Otroligt uppskattat (alltså på riktigt). Det var tio grader kallt, men jag kan säga så mycket att ingen av oss frös. Och jag är SJUKT nöjd med mina Merrell Frost Glove-stövlar från Fotkultur i Malmö som är a. varma och b. vattentäta. Stövlarna alltså. De är kanske inte världens snyggaste enligt mig då, men det kan man ju bortse från när man går torrskodd och varm genom livet.

Sedan hade biblioteket hostat fram Till offer åt Molok åt mig, så jag knatade dit och hämtade den och sedan hem igen. Nu är jag döless på att vara utomhus i tio minusgrader trots varma stövlar så nu ska jag tända en brasa och dricka te och läsa deckare. Mmm...tända brasa och dricka te och läsa deckare. Nästan det bästa som finns.

tisdag 11 december 2012

Åh NEJ, Sverige - Norge 25 - 28

Alltså, jag inledde matchen helt kolugn och var helt förvissad om att Norge skulle vinna, det var liksom inget att hetsa upp sig över. Norge har ju ändå vunnit både EM och VM och OS, liksom. Matchen började. Såg Sverige gå upp i ledning. Halvlåg i soffan och inväntade att norskorna skulle komma ikapp. Vilket de inte gjorde förrän i mitten av andra halvlek, och sedan blev det förstås nagelbitarfestival precis som det brukar bli i handboll. Tyvärr inte med marginalerna från Sveriges sida, vilket känns som en förfärligt snöplig djävla förlust, för Sverige spelade verkligen riktigt riktigt bra. Men det räckte inte hela vägen. TYVÄRR. Skit också. Nu har jag så mycket adrenalin i kroppen att det där med att gå och lägga mig tidigt och "sova ikapp" är ju bara att fetglömma.

SKIT OCKSÅ. Som sagt.

EDIT: Fasen vad handbollsspelare är duktiga på att analysera en förlust. Själv hade jag varit så djävla sur att jag nog bara hade älgat förbi alla reportrar och fräst irriterat åt reportrar som kräver att man ska svara på varför "vi" inte vann. Men handbollsspelare! (eller det är kanske likadant i alla sporter, jag vet inte så noga). Bara minuter efter att slutsignalen gått och drömmen om EM-semifinal har gått upp i rök så halas de in framför kamerorna och fastän de måste vara besvikna så det bara visslar om det så är de ändå alltid vänliga, ödmjuka och levererar knivskarpa analyser på ett trevligt sätt. Är det detta som kallas mediaträning? Jag är stum av beundran.  

Skånetrafiken, ett episkt inlägg

Är nu hemkommen efter en strapatsrik färd till och från Göteborg. Med tanke på att det skulle vara Klass 2-varning i hela Skåne utom Österlen och jag var tvungen att åka till Lund och vända (så sjukt, men det är Skånetrafiken som har bestämt att inleda färden med sådär åtta mil i motsatt riktning är den mest ultimata resvägen mellan Ankeborg och Göteborg. Om ni frågar mig: Dom har SÅ fel.) så tänkte jag att det var bäst att vara ute i god tid. Det stod till och med på Skånetrafikens hemsida: Tänk på att vara ute i god tid. Så redan vid halvtretiden lämnade jag hemmet för att säkert kunna vara på plats i Göteborg klockan nio dagen därpå.
Det började ju bra. NOT. För det var strömlöst på tågbanan mellan Kristianstad och Karlskrona, och ett hundratal människor vadade planlöst omkring i decimeterdjup snömodd och ingen visste någonting. Det skulle komma bussar, men ingen visste när. Så kom det en buss, men den skulle bara till Hässleholm. Sen kom det en annan buss som skulle någon annanstans. Efter hundra år kom en tredje buss som också bara skulle till Hässleholm, men vi som stått och tjatat "går den här till Lund och Malmö" till höger och vänster blev anmodade att kliva ombord på densamma med ett "ni får ta tåget från Hässleholm och vidare neråt".

Vi knökade in oss i bussen, som rullade iväg i sakta mak. När vi till slut kom fram till Hässleholm stod det ett hundratal människor och trängdes vid ersättningsbusshållplatsen. En nervös stämning spreds i "vår" buss. Någon slängde ur sig att det kanske var folk som OCKSÅ skulle vidare till Lund och Malmö, och genast spreds ett rykte att bussen i själva verket visst gick till Lund och Malmö. Ett "vi" och "dom"-scenario värdigt ett fotbollsderby i division fem byggdes upp på nolltid och när bussdörrarna öppnades var det ingen som så mycket gjorde en ansats att resa sig förrän alla hade försäkrat sig om att inte en käft utanför bussen hade den ringaste plan på att sätta sin fot i Malmö på denna sidan nyår.  Först då ett flertal personer försäkrat att de skulle till Kristianstad och ingen annanstans så började folk resa sig och gå av. Jag satt längst bak och kom därför av bland de sista, men jag sicksackade mig skickligt genom massan och var bland de första att konsultera trafikinformationsmonitorn. För det var nämligen oroväckande tomt på tåg i järnvägsknuten Hässleholm. Det var även oroväckande tomt på information på monitorn, men ett försenat X2000-tåg mot Köpenhamn var i alla fall på ingång inom ett par minuter. Jag konsulterade ett par kvinns som hade varit med samma buss, och vi bestämde oss för att "vi måste väl ändå kunna åka med det när det nu är som det är", och så spurtade vi ner för trapporna, slirade framåt i snömodden på perrongen och hann precis fram i tid till när dörrarna skulle stängas. "Får vi åka med mot Malmö?" flämtade vi, och först var det kalla handen eftersom vi hade Öresundstågsbiljetter och det här var minsann SJ, men en av kvinnsen var amerikanska och hon fick ett mäktigt amerikanskt utbrott och röt "ALLTSÅ JAG MÅSTE MED" med sådan emfas att vi blev ombordviftade snabbt som ögat och kunde sitta och jäsa i en halvtom förstaklassvagn medan andra stackare som inte varit lika snabbfotade och framfusiga fick stå kvar och frysa i Hässlehåla under en okänd tidsrymd.
Själv kom jag till Lund och kunde byta. Jag hann förstås inte med det tåg jag egentligen skulle ha åkt med, men efter 45 minuter kom ett annat så det var inte så farligt. Speciellt inte som det ligger en Subway precis mitt emot järnvägsstationen. Mmm...Subwaymacka. Det kan vara värt ett missat tåg.

Resten av färden upp till Göteborg var ganska händelselös, trots ymnigt snöfall men det åkte vi liksom ifrån. Sedan gick jag förstås vilse, det gör jag jämt.  Inte bara i Göteborg utan överallt. Men särskilt i Göteborg, verkar det som. Jag har liksom inga landmärken att gå efter utan tycker att jag hamnar på Avenyn hur jag än går och vart jag än ska. Nu skulle jag inte alls åt Avenyn till, men lik förbannat stod jag där och blängde på Poseidon rätt vad det var. Blev extremt trött på mig själv och mitt kassa lokalsinne och undrade varför i helvete jag inte bara kan ta en taxi från stationen som vanligt djävla folk (tror jag) gör när de kommer till en stad där de inte hittar. Men jag ska alltid knata omkring med en skrynklig utskrift från Eniro i näven och utstråla TÖNTIGHET.

Ja, efter 45 minuter så hittade jag i alla fall hotellet, som enligt uppgift på hemsidan låg på "sju minuters promenad från centralstationen" (ni ser nivån på det hela). Jag gillar att bo på hotell. Jag gör det så sällan att det liksom alltid är ett äventyr. Festligt att ligga i sängen och titta på tv. Lyxigt med nybäddad säng och rena handdukar och minitvålar och hotellfrukost. Mmm...hotellfrukost. Man måste älska hotellfrukost. Den här var lite snålt tilltagen, även om jag naturligtvis blev mätt. Men jag älskar bombastiska frukostbufféer med hundra sorter av allt, även om jag egentligen bara äter: yoghurt, müsli, kokt ägg, äggröra, bacon, macka, juice, te. På hotell alltså. Hemma blir det bra mycket påvrare på grund av lathet.

Gav mig iväg i mycket god tid för att hitta till kursen, även om den enligt kartan bara låg en tvärgata bort (strategiskt val av hotell för en utan lokalsinne). Det tog mindre än fem minuter att ta sig dit, och då var det 55 minuter kvar tills kursen skulle börja. Vågade mig därför på en morgonpromenad i de intilliggande kvarteren utan att något dramatiskt hände. Sedan var det kurs för hela slanten, inklusive en överdådig lunch på Hotell Plaza. Bara det låter ju som att det skulle stå horder med lakejer och passa upp på en, vilket det inte gjorde. Men det var inte långt ifrån, och det blev lite pinsamt att lämna in sin friluftsjacka med trasigt blixtlås till en strikt garderobiär med pokeransikte som förmodligen var mer van att hantera minkpälsar och kamelhårsulstrar. Men men. Maten var god, uppläggningarna nästan i stil med Nobelmiddagens och det var vita dukar på borden och kristallkronor i taket och folk talade dämpat och man väntade sig nästan att Carson från Downton Abbey skulle dyka upp och fråga om allt var till belåtenhet. Sedan skulle vi dricka kaffe på maten, men då kom ett tjänsteväsen och upplyste i ganska snorkig ton att kaffe inte ingick i vår lunch, så vi fick lomma ut som skolbarn som blivit påkomna med att olovandes vara inne och spela rundpingis på rasten och Downton Abbeykänslan försvann ganska omedelbart. 

När kursen var slut tog jag mig med raska kliv mot järnvägsstationen och letade panikartat efter en Skånetrafikbiljettautomat (hänga gubbe på den?) som Skånetrafiken påstått skulle finnas någonstans. Hittade den till slut i ett mörkt hörn utanför Pressbyrån, köpte biljett, hoppade ombord på tåget som AVGICK I TID. Halleluja. Sedan blev det signalfel, väntan på mötande tåg, mer signalfel, mer väntan på mötande tåg. Summan av kardemumman blev att jag förstås missade tåget i Lund och fick sitta där och vänta i 50 minuter, vilket genererade en ny Subwaymacka som plåster på såren. Sedan lyssnade jag på Jansson & Wester-podcasts och såg förmodligen ut som världens nöjdaste resenär där jag satt och småskrattade för mig själv i pölar av smältande snö inne i väntsalen. Kom slutligen ombord på SISTA tåget från Lund och kände mig nöjd med att det var ett snabbtåg som bara skulle stanna i Hässleholm på vägen, alltså inte i Eslöv, Höör, Hörby, Sösdala, Vinslöv och alla de andra småstationerna på vägen. Men så blev det signalfel utanför Hässleholm, så den lilla tidsbesparingen åts upp tämligen omedelbart. Min man kom och hämtade, eftersom man måste hinna med näst sista tåget från Lund för att hinna med sista bussen från stan. Var hemma vid midnatt. Steg upp halv fem i morse. Jobbade åtta timmar. Kom hem kvart i tre. Gick ut med hundarna i en timme, sedan var det mörkt. VAD ÄR DET HÄR FÖR ETT LIV? Man är ju som en vampyr eller nåt. Eller en grävling som har gått i gryt. Tänkte att jag skulle gå och lägga mig astidigt ikväll för att "sova ikapp". Jag har alltid väldigt storslagna planer på att sova ikapp, det blir sällan något med dom. Inte ikväll heller, eftersom det är handboll. Missade ju gårdagens match (oavgjort mot Serbien) och även Nobelmiddagen, ja alltså sändningarna på tv, på grund av Skånetrafiken. Eller åtminstone delvis. Men men. Orkar inte uppbåda sådär jättemycket energi inför kvällens match mot Norge eftersom utgången är så given. Norskorna är så grymma, jag tror ingen kan slå dom. Men man kan ju alltid hoppas, förstås.








lördag 8 december 2012

Travelling by

På måndag ska jag på kurs i Göteborg. På grund av att kollektivtrafiken mellan Ankeborg och Göteborg är helt uppfuckad så måste jag åka dit redan imorgon. Är sjukt opepp, dels för att min helg blir kortare men framför allt för VÄDRET. Imorgon ska ett nytt snöoväder dra in över södra Sverige, och alla vet ju att snö+tåg är en ekvation som gör att tiden T kan antas gå mot det oändliga. Det är väl en sak att sitta och dega på ett tåg som står stilla, men det mer troliga scenariot är att man får stå på en station någonstans och frysa och vänta på ett tåg som aldrig kommer. Känner inte det minsta för detta, men har nu laddat ner och proppat min mp3-spelare med 7 st Jansson & Wester-podcasts att förströ mig med under all förmodad väntetid. Har även en splitter ny Harry Hole-deckare som jag fick av Liselott eftersom hon nappade åt sig den när den var Månadens Deckare på Ica Maxi utan att tänka på att hon även beställt den via någon jultidningsförsäljare, så plötsligt satt hon där med dubbla exemplar hårdkokt norsk deckare.
Men som sagt. Det väger inte riktigt upp att behöva lägga en halv ledig dag på logistik. Även om jag får betalt för att sitta och dega på ett tåg och läsa deckare så hade jag hellre varit hemma och slappat alldeles gratis. Faktiskt.

Och enligt SMHI ska det snöa VARJE DAG några dagar framöver. Har jag sagt hur sjukt djävla less jag är på vintern just punkt nu?

FRIKORT!

Man vet att man är gammal när man läser i diverse bloggar om vem som är ens "frikort" och man enbart associerar till gratis sjukvård och fria fjäskresor från Skånetrafiken för att man har blivit mer än 20 minuter försenad och det är deras fel. När uppenbarligen alla (utom jag) vet att ett "frikort" nuförtiden tydligen är en person som man skulle kunna tänka sig att ligga med om man hade varit singel. Eller något i den stilen. Till och med min man visste vad frikort var, och han är ändå en person som tror att "miljonkonto" är något som fortfarande existerar.

Åh nej, Sverige - Frankrike 17 - 24

Men blä vad deppigt. Nu spelade det i och för sig ingen jättestor roll eftersom Sverige redan är klara för fortsatt spel i turneringen, men ändå. Frankrike är så DJÄVLA bra och de kunde gott ha fått lite däng. Som de fick av danskorna häromdagen, och Sverige slog ju Danmark och i handboll är allting möjligt. Ju. Men idag ville det sig alltså inte. Och man kan ju kanske inte begära att Sverige ska piska upp ett av världens bästa handbollslag när de kommer med ett gäng 20-åringar från elitserien. Inte enbart, men en hel del.

Anser för övrigt att Torbjörn Klingvall är helskön, att Sivertsson gör ett rätt lamt intryck och att Axnér mest borde hålla truten. Sådär, nu är det sagt.


Fotoutmaning!

Fick en fotoutmaning av randigkatt, som lyder som följer:

1. Ställ dig vid bokhyllan och föreställ dig att jag är på spontanbesök. Nu behöver jag ha tre bra böcker SNABBT av dig som du tror att jag kommer gilla. Vilka tre plockar du ut åt stressade mig?
2. Eftersom jag är en teknisk idiot vill jag att du tar kort på en mycket bra teknisk pryl samt att du verkligen säljer in den åt mig.
3. Sist men inte minst. Ta ett kort på något i ert hem som verkligen inte är DU.

Här kommer svaren...eller vad det heter:

A. Forrest Gump, av Winston Groom. Ok, ALLA har sett filmen om Forrest Gump. Få har läst boken. Jag vill säga att om man gillar filmen så MÅSTE man läsa boken eftersom den är ännu bättre och innehåller så mycket mer. Just do it.
B. I muséets dolda vrår, av Kate Atkinson. En slags släktkrönika (fast det låter så tråkigt, och är det något den här boken inte är så är det tråkig) som är rolig, sorglig, underhållande och med ett ganska överraskande slut som åtminstone fick mig att direkt bläddra tillbaks till sidan 1 och läsa om hela boken igen med andra ögon.
C. Wilt, av Tom Sharpe. En av de roligaste böcker jag vet. Tyvärr är det nog en böckernas motsvarighet till one hit wonder, de andra böckerna av Tom Sharpe är nämligen bara sådär enligt mig. Men den här! Är! Skitrolig!

Jag är ju också något av en teknisk idiot, och därför är jag ganska stolt över den här tekniska kompositionen som dock inte ser mycket ut för världen. Men när jag var nyskild och fattig och inte hade någon stereo eftersom den tillhörde min exman så fick jag helt enkelt koppla ihop min gamla bärbara CD-spelare (med skakminne, ett ord som gissningsvis dog ut på 1990-talet) med ett fränt datahögtalarsystem med subwoofer som var aspoppis runt sekelskiftet. Och  voilà! En pytteliten lättplacerad stereo med förvånansvärt bra ljud för typ inga pengar alls.
Eeeh...vet inte om det här var att "sälja in" ny teknik, det blev mer att återanvända gammal. Kommer nog aldrig att få jobb på Media Markt.

En sak (bland många) i det här hemmet som verkligen inte är JAG är min mans samling av skitfula plastdjur som han har den taskiga smaken att förvara i ett vitrinskåp, som om det vore kronjuvelerna allraminst. En åsna, två hundar med enfaldig blick och fyra apor i plast. Hur tänkte han här? Jag vill inte veta.


fredag 7 december 2012

På Spåret vecka 49

Tja, vad säger man? Lag Soffan skrapade ihop 32 poäng, vilket var avsevärt mindre än Stefan Holm och Katarina Mazetti (45), men betydligt mer än Lotta Bromé och Carl Jan Granqvist (19), så till skillnad från förra fredagen så känner vi att vi ändå kan se folk i ögonen utan att skämmas. Känner mig extra nöjd eftersom jag klämde Toronto på 8 poäng, på ledtråden om "nykterhetsrörelsen" (NTO). Hudiksvall högg vi också sekunden innan Stefan Holm drog, på ledtråden "kroppens största organ". Däremot missade vi Tallinn, men kunde i gengäld plocka hem full pott på frågan om vad Lotta på Bråkmakargatans gris, hembiträdet i Madicken samt pojken i Nils Karlsson Pyssling heter (Bamsen, Alva, Bertil). Jodåsåatt, som det heter.  


Dansa i neon

I morse när jag stack huvudet utanför dörren så singlade, eller snarare yrde, flingor stora som dasslock ner från himlavalvet. Vad FAAAAN liksom. Hade ju sett fram mot några kalla klara dagar, inte för att jag direkt uppskattar minusgrader, men får jag välja mellan sol och blå himmel i kombination med minusgrader så väljer jag väl det alla gånger framför att snön ska VRÄKA ner som den gjorde nu, men det var ju bara att gilla läget. Rattade ut The Queen of Volvo på stora vägen och gav mig iväg mot jobbet i sakta mak. Med betoning på sakta, max 40 km/h för att man alls skulle ha någon koll på var i helvete vägen tog vägen någonstans. Förutom yrsnön så var det dessutom så mörkt att Morias gruvor framstod som en tandläkarmottagning i jämförelse. Lyckades i alla fall hamna bakom plogbilen, och det kändes tryggt. Där låg jag och puttrade fram helt fridfullt i ljuset av en orange saftblandare och kände att DET FÅR TA DEN TID DET TAR. Nä, men efter någon mil så skulle han väl stanna och släppa förbi mig för att vara lite schysst. Typiskt. Sånt händer ju liksom aldrig när man har jättebråttom någonstans på hösten och hamnar bakom ett betlass.

Tog mig i alla fall fram till jobbet i ett stycke och när jag skulle puttra hem igen åtta timmar senare hade det slutat snöa och var snudd på plusgrader. Det är liksom ingen ordning med någonting. Jag svängde inom sosse-ICA och svor över att det alltid är jag som handlar när det ska handlas tunga grejer. Jag har inga direkta bevis, men det känns som att min man alltid råkar nappa åt sig listan när det står jäst, sallad, vaniljsocker, russin, havregryn, tomater. Medan jag alltid åker på att köpa juice, mjölk, yoghurt, mjöl, apelsiner, tvättmedel. Saker som får armarna att växa till orangutanglängd på tiden det tar att tillryggalägga distansen mellan kassan och bilen. Pallar aldrig att ta en vagn, fattar inte varför kundvagnar måste vara så sjukt överdimensionerade att man snudd på måste ha skepparexamen för att kunna kryssa mellan mjölken och grönsakerna.

Kom hem, gick stavgång i en timme i byn. Det är väl det jag hatar mest med snön, att man inte kan gå överallt. Eller jo, klart man kan. Om man gillar att pulsa, halka omkring, få snö i skorna, bli blöt och kall om fötterna. Det gör inte jag, så jag traskade på plogade vägar och tyckte det var ganska B. Plusgrader nu FÖR FAN, tack.

Nu ska väl Lag Soffan försöka ladda lite inför kvällens avsnitt av På Spåret.

torsdag 6 december 2012

Och så ett inlägg för intresseklubben

Besökte min kiropraktor idag och fick nådigt tillstånd att påbörja viss rehabilitering. Har nu fått två extremt mariga övningar att göra i syfte att stärka upp den försvagade höftmuskulaturen. Om jag gör detta riktigt duktigt i en vecka så ska jag få en övning till sen som belöning, men den kräver tydligen att jag kan göra de två andra ordentligt först. Lätt var det inte för det var många kroppsdelar som skulle koordineras samtidigt, och det är man ju ingen stjärna på direkt. Men eftersom jag ska göra de här övningarna tre till fyra gånger om dagen så jag lär ju få rikligt med tillfällen att öva. Är sur, vill träna. Även om jag gissningsvis inte skulle ha sprungit en meter om jag hade varit oskadad på grund av snö och is och risken att halka och slå ihjäl sig. Men det ska ju åtminstone vara tekniskt möjligt, tycker man ju. Men men. Rehabilitering känns i alla fall bättre än "ingenting du ska ägna dig åt i nuläget, du ska VILA" som det hette sist jag var där. Så det är väl ett litet steg både för mänskligheten och mig, men åtminstone ett steg i rätt riktning. Man får väl vara tacksam för det.

Hörde på radion idag att det som folk googlar allra mest på just nu är recept på paj och nån Big Brother-Hanna som också har en blogg. Det folk googlar allra mest på för att hamna här är typ "knulla jultomten" och "husneger blocket". Vet inte vad det här vill säga om kvalitén på inläggen på den här bloggen. Å andra sidan kan man googla nästan vad som helst i kombination med "nålsögat" och hitta hit, ett tips för alla som ligger vakna om nätterna och undrar hur de ska orka bläddra igenom 5 års dravel för att hitta receptet på "bröd för lata djävlar".
Det heter nåt speciellt när man googlar och bara får en enda träff.  Fast jag har glömt vad. Får väl googla. Sedan jag flyttade från Metrobloggen till Blogger så finns ju min blogg delvis i dubbel upplaga, men annars har jag lyckats med det, vad det nu heter, genom att skriva ett inlägg om "likmolekyler":

 
Är jag lite känd nu, eller hur ligger det till?



HURRA, Sverige-Makedonien 26-15

Men herregud vad GÖTT, även om det svajade lite ibland och makedonierna kröp närmare i slutet av första. Men upp i ledningen kom de aldrig och sedan föll de fullständigt i andra. Till och med Robban & Claes var nöjda med Sveriges insats. Gillar Robban & Claes, de är världens bästa kommentatorer. Men snälla: Kalla inte Linnéa Torstensson (eller någon annan heller för den delen) för "amasonkvinna" för att uttrycka beundran. Det är ett så förtvivlat mossigt uttryck som mest för tankarna tillbaks till 50-talet. Tack för ordet.

Yes, EM, yes

Har alldeles glömt bort att blogga om handbolls-EM. Skyller på media, för det har ju liksom aldrig varit speciellt mycket fokus på dam-mästerskapen i skuggan av de framgångsrika Bengan Boys och sedan krisåren (VARFÖR? VEMS ÄR FELET?) efter Sydney-OS som först hette att det var ett "generationsskifte" men som nog i själva verket mer handlade om att resten av världen kommit ikapp, som pågick under hela första decenniet det här århundradet. Ja, i skuggan av det som kom att kallas "krisen i svensk handboll", underförstått herrhandboll, gick det inte så himla bra för damerna heller, men de hade ju å andra sidan aldrig varit lika framgångsrika som herrarna så det märktes väl inte på samma sätt. Men sedan knep svenskorna silvret i EM för två år sen, och då blev det förstås lite mer intressant. Och nu är det alltså EM igen och i tisdags var det en SKETASPÄNNANDE match mot Danmark där Sverige låg under nästan hela matchen och gjorde trehundra tekniska fel i första halvlek men segade sig ikapp och förbi och vann med 27-26. Pust. Nu ikväll väntar Makedonien, och det kan bli en nagelbitare. See you later.

Steg för steg vecka 49

Kan helt ärligt erkänna att när det gäller STEG FÖR STEG den här veckan så har jag inte en susning. Kan väl skylla på att fokus mer har varit på att köra försiktigt än att lyssna på radio, men det är väl lite mesigt att försöka hitta undanflykter, så här kommer det: Jag fattar helt enkelt inte. Får inte ihop den röda tråden. Och i morse när jag skulle lyssna på alla tre ledtrådarna så var jag så djävla TRÖTT eftersom jag var barnvakt igår och inte kom hem förrän närmare midnatt och således inte kom i säng förrän efter midnatt (vilket knappt händer ens på nyårsafton) och därför var ganska slut som människa när klockan ringde 04.30 och därför hade svårt att hålla fokus på både bilkörning och radio. Kände att bilkörning var en bättre grej än att lista ut rätt svar i en tävling jag inte ens deltar i, men det känns lite retligt. Så nix. Den här veckan kommer jag inte att briljera. Det kommer förmodligen att gå pissdåligt i På Spåret också. Får komma igen nästa vecka med nya friska tag. Eller nåt.

tisdag 4 december 2012

But if my spirit is lost

Har precis läst ut Louise Boije af Gennäs' bok Blå Koral. Eller snarare skummat igenom, för den var ju sådär 675 sidor och ganska ointressant. Den handlar om nollnolltalet och ja, okej, det kan väl vara en kul grej att dokumentera ett årtionde. Torgny Karnstedt har till exempel gjort det riktigt bra i Gnistskärmen, inte ett helt årtionde, men en rejäl bit åttiotal ur arbetarrörelseperspektiv. Tycker jag. Men det här försöket blir liksom bara too much när det handlar om ett litet gäng på en fem-sex personer och alla är med om allt som är värt att lägga på minnet. En bara råkar vara i New York under terrorattacken av World Trade Center, och en annan bara råkar jobba på UD och har "fått en ny chef, Anna" och så är det förstås Anna Lindh som strax blir mördad, och så tycker några att "näe, vet ni, vi drar till THAILAND och firar jul och nyår" samma år som tsunamin var, och sen var det några som bara råkade ha ett litet sommarställe slash gård i Smålands inland och en var där med en sjuk unge och hej vad det började blåsa helt plötsligt och så visade det sig att ungen hade lunginflammation och där satt de fast i stormen Gudruns epicentrum och samma person blir så tagen av detta att han prompt måste åka till USA och hjälpa till att reda upp i New Orleans efter Katrina. Och som om det inte är nog med det så samlas alla med jämna mellanrum framför någon nyhetssändning eller valvaka och diskuterar händelserna i världen och alla är otroligt pålästa och har åsikter om ALLT. Och eftersom alla är med om allt så blir allting så JÄTTEJOBBIGT för alla i det här lilla gänget, det är sida upp och sida ner med sorgearbete och äktenskap som knakar i fogarna och folk som gör upp med sina relationer till GUD (jamen jätterealistiskt), men som tur är så finns det ALLTID en klok människa att tala med, nån gammal pappa eller släkting eller bästa vän som kommer med kloka och tröstande ord när livet känns tungt. Och samtidigt så är de så djävla ärliga och uppriktiga mot varandra hela tiden, men trots det så är det aldrig någon som blir förbannad och tycker "nämen du är ju för fan dum i huvudet" när någon annan precis sagt att "du är en riktig översittare", utan alla, inklusive pubertetsungarna, är sakliga och resonerar och argumenterar på ett sätt som inte känns det minsta trovärdigt, men jag brukar ju inte direkt frottera mig med överklassen så för dom är det kanske helt naturligt att tala på det viset. Fast det tror jag inte. Och det känns ju helt djävla orealistiskt att en tonåring INTE gastar "du kan dra åt helvete" till en förälder utan mer uttrycker det som att "vet du mamma, när du säger sådär så blir jag väldigt besviken på dig". YEAH RIGHT.



Så här säger jag: Missa gärna den här boken. Och dess föregångare Högre än alla himlar. Och sen lär det väl komma en del tre också eftersom hela nollnolltalet inte hanns med i denna volym. Missa gärna den också. Sådär, nu är det sagt. Nu ska jag kolla på handboll.

måndag 3 december 2012

Travar dä gör ho tämligt bra på jämner väg

Skrev nyss i ett sms någonting i stil med att om jag hade bott i Norrland så skulle det ha varit på mentalsjukhus. Ungefär så känns det just punkt nu. Vintern har varat i exakt en dag och jag är redan sjukt less. Och då har det väl ändå varit hyfsat skonsamt här. Ingen mer snö sedan igår eftermiddag, bara jävelkallt. Tio minus var det i morse, vilket förmodligen är lika med värmebölja för en norrlänning, men så är de ju också inte riktigt som vi andra. Det är alltid roligt att läsa kommentarerna på aftonbladet.se när det handlar om "snökaos", för då är det liksom fritt fram för olika landsdelar att snudd på omyndigförklara varandra. Det brukar börja med att det har varit någon form av trafikkaos i Stockholm och så skränar någon kaxig norrlänning att det där är ju typiskt stockholmare, de klarar ju inte av ens några centimeter snö utan att hela infrastrukturen rasar ihop som ett korthus, medan norrlänningarna kör som kungar på vägarna även om det har kommit 50 centimeter snö det senaste dygnet. Och då reser sig stockholmarna som en man och vrålar att i Norrland är det väl ingen match oavsett hur mycket snö det kommer, där kör ju ändå bara högst en bil i veckan. Och för övrigt så är det väl ingenting mot ynkryggarna som tycker de är insnöade så fort det faller en flinga söder om Markaryd, och då härsknar skåningarna till och säger att det är väl lätt för resten av landet som inte har BLÅSTEN och drivbildningen på Österlen och Söderslätt att kasta in i ekvationen. Hade man bott så ombonat som folk norrut så hade vinterväglaget varit rena barnleken.

Ja, sådär håller de på, med sann emfas. Ibland undrar man om folk inte har något annat att göra än att sitta och svara på inlägg och tala om för andra hur fel de har. Så hade man ju knappast gjort i verkligheten annat än möjligen på någon fyllefest. Men jag menar, annars om man upptäcker att en person tycker helt tvärtom mot en själv och är helt oemottaglig för argument, då skiter man ju bara i att hålla på och dividera med den personen. Orka liksom.

Ibland hänger jag lite på ett hästforum som heter Bukefalos. För er som tycker det är ett konstigt namn kan jag berätta att Bukefalos var Alexander den stores häst, så blir det genast lite mer hippologiskt orienterat. Bukefalos.com hette från början stallet.com, men av någon för mig okänd anledning bytte det namn för en herrans massa år sen. Det är inte bara ett forum för hästfrågor utan det finns även en massa underfora som handlar om allt mellan himmel och jord. Jag hänger där periodvis, men är ytterst sällan aktiv i några inlägg för nätforum blir  allmänhet ofta ett slags koncentrat av människors dåliga egenskaper. Det är som om folk inte har några spärrar längre bara för att man kommunicerar via skärm och tangentbord istället för öga mot öga. Civilisationen är liksom bara ett tunt lager fernissa och sedan skulle vi kunna bosätta oss på zoo allihop. Eller som en medlem uttryckte saken: har man gjort något som någon annan uppfattar som fel så ska man minsann få veta detta och förtjänar man en mental resa ner till botten av sitt självförtroende. Så sant som det är sagt.  I alla fall så är jag där och skummar igenom lite random ämnen då och då, och jag förundras över hur samma användare kan skriva snudd på romaner i de mest skiftande frågor. Det kan vara allt från huruvida man ska bygga moskéer i Sverige eller ej till hur man ska utfodra sin hund på bästa sätt och allting däremellan. Och så är det någon som tycker precis tvärtemot och så käbblar de med varandra i dagar. Långa och väl underbyggda argumentationer som måste ta ansenlig tid att plita ihop, kan man tycka. Och så hoppar man lite planlöst från till exempel forumet "Fälttävlan" till det icke hästrelaterade "'Äldre ungdom" eller "Senior" och ser samma personer käfta med varandra i någon annan fråga.  HAR NI INGET LIV? vill jag fråga allt som oftast, men jag törs inte eftersom många är så djävla elaka på ett kategoriskt och dömande sätt. Långt ifrån alla förstås, men rätt många.

Vet inte riktigt vart jag ville komma med det här. Innan idag var vi på biblioteket. Jag lånade Blå Koral av Louise Boije af Gennäs. Jag snudd på avskyr Louise BaG:s böcker. Tycker att de är så djävla pretto-PK:a så man har lust att örfila upp någon. Och så är det sida upp och sida ner med dialog och man vill bara gå in med ett stort djävla suddgummi och lära människan att sammanfatta litegrann. Exakt alla ord som uttalas i ett tänkt samtal behöver inte nödvändigtvis redovisas, det blir bara tjatigt i längden. Och så stör jag mig hela tiden på att allt är så tillrättalagt, att huvudpersonerna liksom alltid får lyckade slutrepliker och får fram exakt hur de känner och vad de menar. Det där är ju för fan inte realistiskt.
Ja, sådär känner jag för Louise Boije af Gennäs' böcker. Och ändå kan jag inte låta bli att läsa. Det måste ju vara något fel i huvudet på mig.

Egentligen ville jag låna Åsa Larssons Till offer åt Molok, efter tips från randigkatt, men den var förstås utlånad. Ställde mig i kö, jag hamnade som nummer tre så med lite tur har jag den i min hand lagom till julledigheten. Till dess får jag hålla till godo med en 673 sidor tjock bok om några rika knösars ointressanta pseudoliv i Stockholm. OH YEAH!

söndag 2 december 2012

Jansson, Wester och jag

Okej, jag är förmodligen sist ut i den moderna delen av världen med fenomenet "podcast", men någon ska ju vara det. Som en annan fossil så kör jag också med en hoper separata enheter, typ dator, kamera, gps-klocka, mp3-spelare, mobiltelefon, och jag VET att alla dom där funktionerna ryms i en enda smartphone, men så länge min gamla Nokia funkar som den ska så tänker jag inte byta bara för att. Sen får vi väl se, för det är inte som att jag inte ser fördelar med en smartphone. Men hittills är de inte så många att jag tycker att jag behöver en.
I alla fall så drar jag ju inte med mig en stor hög teknik varenda gång jag går utanför dörren. Mp3-spelaren brukar till exempel bara följa med när jag springer. Nu är jag ju dessvärre belagd med träningsförbud ett tag framöver, och eftersom all musik på mp3-spelaren associerar till den löpträning som jag inte längre kan utföra så var det ju det sista jag ville bli påmind om, så det var där podcast kom in i bilden, eftersom jag kände mig sugen på att lyssna på något mer än mina egna fotsteg under dagens taxpromenad.

Så jag gick i  det ymniga snöfallet idag och lyssnade på Jansson & Wester. Men det är ju lite farligt. Till exempel idag när jag hörde en av dom (jag vet inte vem som är vem, det är lite som med Björn och Benny i ABBA) bad den andre rimma på "bandyklubba" och svaret blev något i stil med "hördu din jävla subba, här ska du få en bandyklubba". HA HA HA, det var ju skitroligt. Nu var jag helt allena ute i skogen (hoppas jag), så det var ingen som bevittnade hur jag plötsligt och till synes helt utan anledning började frusta av skratt, men tänk om det händer när jag strosar omkring mitt inne i byn? Får nog ladda ner Sjörapporten eller något annat att växla över till i kritiska lägen, annars kanske någon kommer och syr in mig på någon psykiatriska klinik fortare än man hinner säga "lokalradio". Eller så får jag skaffa mig såna där stora bamsiga hörlurar så att alla fattar att jag lyssnar på något. Det ska ju för övrigt vara årets julklapp, men jag ska ju få en sopborste istället.



So far so good

Har precis kommit in efter att ha skottat gårdsplanen och uppfarten för andra gången idag. Obs, har egentligen ingenting emot själva skottandet, det är väl träning så god som någon annan. Det är mest det menlösa i att skotta medan det fortfarande snöar som jag hakar upp mig på. Men alternativet är att skotta dubbelt så tjockt snötäcke senare ikväll, och det kändes väl bara sådär frestande.

Kom in exakt lagom till att knäckebröden i ugnen skulle börja brännas vid. Jag tror att en minut till hade räckt, och detta berodde på att trögtänkta jag hade satt ugnen på 175 grader och inte på 150 som det ska vara. Oklart varför, jag är uppenbarligen inne i ett dåligt matlagnings-flow just nu. Igår brände jag till exempel vid en sås och förra helgen brände jag en plåt med kakor. På något sätt borde man kunna dra lärdom av det här, men jag gör det enkelt för mig och skyller på snön. Allt är snöns fel, även sånt som hände förra helgen när det fortfarande var grått och grönt, ej vitt, ute.

Skitvinter pt 1

Jaha, så kom den till sist då. Den där djävla SNÖN. Jag gillar inte snö. Tycker inte att det är det minsta stämningsfullt, bara jobbigt, och jag skulle jubla om snö som företeelse helt enkelt försvann från min tillvaro. Fem plusgrader och lite gråmulet: JA TACK! Ännu hellre förstås fem plusgrader och solsken, men man kan ju inte få allt. Och nä, jag tycker inte det blir "ljust och härligt". Det blir ju mörkt strax efter klockan tre lik förbannat om dagarna.

Sitter nu här efter att ha varit ute och skottat en vända. Det lär bli en vända till framåt kvällen eftersom flingor stora som dasslock fortsätter att singla ner, men framåt eftermiddagen ska det visst avta enligt SMHI.

Jag har ett litet fotoprojekt på Facebook som jag kallar Ett år i Körsbärsdalen. Det går ut på att jag tar ett foto från samma plats den 1 varje månad. Igår, 1 december, såg årets plats ut så här:

2012-12-01  
Och idag, den 2 december, såg det ut så här istället:

2012-12-02
Är inte det minsta imponerad av Herrens väderlek faktiskt. Däremot ger jag mina nya stövlar från Fotkultur i Malmö fem poäng av fem möjliga eftersom de är 1. supersköna att gå i och 2. snötäta. Var ute och promenerade och skottade snö i två timmar och var helt torrskodd hela tiden. Det var dagens höjdpunkt so far.

lördag 1 december 2012

Stockholm Horse Show

Den här helgen är det Stockholm Horse Show och jag är inte där. Har ALDRIG varit där. Oklart varför, för vartenda år när jag ser det på tv så tänker jag "åh vad det hade varit kul att åka dit". Okej, kanske inte lika mycket nu som för 10 år sen, men ändå. Det blir liksom aldrig av.

Undrar dock varför det inte visas NÅGONTING på tv från detta de här helgen. Jo, jag vet att det brukar sändas ett sammandrag runt trettonhelgen (om jag inte minns helt fel) där följande ALLTID ingår: shettisgaloppen (inklusive en extremt tradig intervju med käck programledare och någon menlös unge som får menlösa frågor i stil med "trodde du att du skulle vinna?" "näää...hihihi"), ett inslag som innehåller islandshästar och samt form av frihetsdressyr. Men varför sänds ingenting NU? Om det hade varit en fotbollsmatch så hade man knappast väntat en månad med att visa den, eller hur?

Fick höra i fikarummet i veckan: Det där med att den där Rolf-Göran Bengtsson fick Jerringpriset...det var ju tydligen bara för att Ridsportförbundet hade dragit igång en jättekampanj. Man bara...Mmm, till skillnad från Fotbollsförbundet, Fridrottsförbundet och alla andra idrottsförbund som naturligtvis inte gör NÅGONTING för att uppmärksamma att deras medlemmar är nominerade, ELLER? Det har förstås inte NÅGONTING att göra med att ridsport är en av Sveriges största idrotter, men ett OS-silver (2008) och ett EM-guld (2011) i en av grenarna i någon menlös tjejsport är förstås inte mycket att mycket att hänga i julgranen. Det är ju liksom ingenting jämfört med herrlandslaget i fotboll som är högaktuella med både silver och brons i VM (1958 respektive 1994). Så ska man inte glömma att de nyligen slog England i en vänskapsmatch i samband med invigningen av Friends Arena också. Det är helt andra grejer det. Det räcker att Zlatan visar sig på planen så mäter sportjournalisterna upp typsnittet i ordet BRAGD på löpsedlarna.

På tal om ingenting, eller om fotboll då, så ska jag passa på att ge en eloge till Jansson & Wester på P4 samt en lortig gödselkänga i röven till den som sätter ihop frågorna i DN:s nutidsorienteringstest. Båda ställde nämligen för ett tag sedan frågan om vem som vann "allsvenskan i fotboll" i år. Jansson och Wester svarade helt korrekt att det var Elfsborg och Tyresö, medan "rätt" svar enligt DN ska vara "Elfsborg" och då talar man på ett ganska ofint sätt om för sina läsare att fotboll är jämställt med herrfotboll och att damallsvenskan således inte är någonting att räkna med. Fy skäms DN och heder åt Jansson & Wester som inte ens gjorde en grej av det utan bara sa det rätt upp och ner. Så som det borde vara i den bästa av världar.


Minusgrader

Igår hade jag så S-J-U-U-U-U-K-T ont i huvudet halva eftermiddagen och hela kvällen. Inte så att jag trodde jag skulle dö, men något åt det hållet. Låg i sängen och led utan att någonting blev så värst mycket bättre, så jag kravlade mig upp och smaskade i mig ett par Citodon istället, vilket tydligen är så nära droger i sex, drugs and rockn'roll som man kan komma nuförtiden. Sedan kollade vi på På Spåret, så det var kanske inte direkt en slump att resultatet blev som det blev igår, dvs uruselt. Alla jag har pratat med är dock rörande överens om att den här omgången är sjukt mycket svårare, så svårt att det nästan inte är roligt. Så vi är uppenbarligen inte ensamma om att känna oss lite halvtröga.

Väcktes i morse av att det gick en katt över tomten. Eller inte av det utan av Vakthunden Som Aldrig Sover, a k a Remus, som alltid har ett öga öppet mot trädgården och är redo att tala om för hela världen, eller åtminstone oss, att HALLÅ, DET ÄR EN INKRÄKTARE HÄR. Inbrottstjuv eller katt, här gör vi minsann inte någon skillnad på folk och fä. Det är ju sådär kul klockan sju på morgonen, men eftersom jag vaknade  utan huvudvärk så var det nästan som att få en fin present. Kallt var det också, men ingen snö. Än. Hoppas det inte kommer någon heller. Jag tog med mig taxarna och gick ut och promenerade i sakta mak i ett par timmar. Kom hem, åt lunch och nu lyssnar jag på gårdagens Jansson & Wester på P4 och dumsurfar lite. Ingenting står på agendan idag. Tittade ut förut och konstaterade att fönstren var extremt smutsiga. Det var ingen överraskning, för de är inte putsade sedan Jesus tog sig för att förvandla vatten till vin. Så hade vädret varit annorlunda så kanske jag hade känt att fönsterputsning borde vara en punkt på dagordningen, men nu är det ju på tok för kallt för sådana aktiviteter. Inget ont som inte har något gott med sig.


fredag 30 november 2012

På spåret vecka 48

Näe, här blir inget resultat redovisat för Lag Soffan den här veckan. Det var snarare av än på spåret och för att vara ärlig så gick det så djävla dåligt att vi inte ens brydde oss om att notera de futtiga poäng vi lyckades skrapa ihop. Deprimerande är bara förnamnet. Här går man omkring och intalar sig att man är snäppet smartare än snittet och så åker man på däng av såna som Caroline af Ugglas. Nu ska vi lätta upp stämningen genom att se en dokumentärfilm om knark.

Anders braskar

Anders braskar visst litegrann, det är i alla fall runt nollgradigt, så det måste ju betyda att det blir en mild vinter, en grön jul och allt det där. JAMEN DÅ KÖR VI PÅ DET. Tack.

I morse lyssnade jag på när Peter Sundberg, Vakenredaktionens okrönte mästare på att prata om ingenting i evigheter, skulle ringa upp veckans vinnare i STEG FÖR STEG, tävlingen som jag redan i måndags visste svaret på. Så han slog numret, signal efter signal gick fram i direktsändning och efter cirka åtta signaler svarade en gubbe som helt uppenbart hade legat och sovit. Det är ju för många människor inget direkt brott klockan 05.15, men jag fattar inte att folk som skickar in svar till en tävling som arrangeras av ett radioprogram som sänds nattetid och där det GÅR UT PÅ att vinnaren ska bli uppringd i direktsändning inte är mer på hugget utan svarar som om de precis har tagit 20 Valium och inte har en aning om någonting. Den här gubben idag hade till och med GLÖMT BORT vilket det rätta svaret var. Eller om han fick hjärnsläpp, men herregud vilka pinsamma sekunder som förflöt efter att Peter Sundberg käckt hade sagt att "nu ska DU få avslöja det rätta svaret i veckans STEG FÖR STEG", följt av ett...ingenting. Därefter ett utdraget "hm, jaa...ja, det var ju...hmmm..." så att man kunde tro att det var Sven-Arne i Bonde söker fru som var på tråden, och Peter Sundberg fick till slut gripa in med ett "ja, jag har ju ditt rätta svar här...La...Laaa..." så att gubben till sist kunde klämma ur sig "Labrador". Herregud vilken djävla tortyr.



torsdag 29 november 2012

Frysbefrielsen

Halleluja! Ett under har skett! Min man ringde Posten i morse och redan några timmar senare var det trasiga frysskåpet med tillhörande emballage ett minne blott. Känner mig mycket nöjd med det faktum att vi (läs: jag) kan julpynta (läs: sätta upp några adventsljusstakar) utan att behöva glo på vitvaror på andra ställen än i köket.

Själv hade jag ett besök hos min kiropraktor inbokat idag. Känner mig bättre, men långt ifrån bra, så jag efterlyste "någon slags övning" för att stärka upp de där klena och inflammerade musklerna, men det var kalla handen. Eller, det FANNS övningar, men det var "ingenting du ska hålla på med i nuläget". Om en vecka ska jag dit igen och då ska han KANSKE visa mig hur en sån övning går till, men till dess ska jag inte göra någonting. Det är ju själva FAN rent ut sagt. Beklagade mig över att jag tycker att det gör ont på nya ställen, men jag fick veta att det finns ett gammalt norskt ordstäv som lyder "när gikten flyttar sig är den på väg bort", så det var tydligen något positivt i alla fall. Nu är det ju (lyckligtvis) inte gikt jag har, men enligt Glenn så är norska ett så fattigt språk att "gikt" inkluderar allt som har med smärta att göra.Vi får väl hoppas att han har rätt.

Har fått en cykel helt gratis! Någon hade dumpat fyra stulna cyklar utanför Sabinas föräldrars hus, de anmälde detta till polisen, men ingen hämtade ut dom så de fick tillbaks dom igen. Tre av cyklarna har fått nya ägare, men den fjärde var kvar, och när Sabina hörde mig sitta och gnälla i fikarummet häromdagen så erbjöd hon mig den på stående fot. Inklusive ett intyg från polisen att den är fådd därifrån, så att ingen ska tro att det är jag som har snott den och diktat ihop den här historien bara för att jag är för snål för att köpa en ny. Folk är så himla snälla ibland. Den får väl lämnas in en vända på verkstad för lite kärlek och omvårdnad, men hur man än vänder sig så blir det ändå avsevärt billigare än att köpa en ny.  Vilket bådar gott eftersom jag har en alternativ plan för konditionsträning som inte direkt kommer att vara gratis. Mer om den vid ett senare tillfälle om det blir något med det hela. Nu ska jag först förlika mig med tanken på att göra ingenting i en vecka eller så, och just nu går det väl bara sådär.


onsdag 28 november 2012

Historien om den trasiga frysen pt 2325

Ja, nu var det ju bara en dryg månad sedan Posten kom och levererade en trasig frys. Denna frys, inklusive ett ton emballage, har sedan stått hos oss under tiden som Posten har hållit på med någon "utredning". Flera gånger har vi ringt och undrat hur det går, och fått till svar att de "betar av ärendena efter hand", blivit uppmanade att maila bilder och sedan...ingenting. Aldrig att Posten eller Elgiganten själva hör av sig och berättar hur länge det är tänkt att vi ska ha en trasig frys stående i matrummet. Idag ringde min man till Posten för kanske tionde gången och frågade hur det gick. Då påstod Posten att de hade lämnat över ärendet till Elgiganten förra veckan. Min man ringde då till Elgiganten och då sa dom att dom skulle höra av sig idag eller kanske imorgon och lämna besked. JAMENVADFAN!

Ja, hur som helst så ringde Elgiganten nyss och berättade att de skulle maila fraktsedlar som vi själva fick skriva ut och så fick vi kontakta Posten och bestämma en tid "när det passade oss" att Posten kom och hämtade. Nu fantiserar vi vilt om att vi kanske kan pynta lite till advent utan att behöva ta hänsyn till frysskåp, frigolit och plastemballage som detaljer i vår heminredning, men det är nog att hoppas för mycket. Har det tagit en månad trots påstötningar att konstatera att någonting gått sönder i transporten så lär de väl inte hosta fram en ledig returtransport i brådrasket precis. Lika bra att ställa in sig på att fira JUL med frysskåpet. Indianhövdingen Trasiga Frysen, den tredje och inte speciellt älskade medlemmen i vår rätt så trångbodda familj.

tisdag 27 november 2012

It's Tuesday afternoon and the sun has been shining all the world today

Idag går jag och min inflammerade höft som en pensionär, ungefär. Med tanke på att jag igår fick be min man bära Hilding, som inte kan gå i trappor än, upp till andra våningen eftersom jag själv behövde båda händerna för att liksom dra mig upp med ledstångens hjälp på grund av att jag inte kunde lägga hela kroppstyngden på vänster ben, så antar jag att steget från medeltungt vårdfall till stapplig pensionär åtminstone är i rätt riktning. MEN SÅ VÄRST ROLIGT ÄR DET FAKTISKT INTE. Smider dock djävulska planer på hur jag ska träna upp styrkan i denna höft så fort smärtan (tänk knivhugg) släpper.

Beklagade mig i fikarummet och återberättade gårdagens deppsnack med min man i stil med och jag bara: Jag HATAR att simma, och då sa han: Jamen du kan väl cykla, och jag bara: Men buhu, min cykel är så värdelös, och då sa han: Jamen du kan väl köpa en ny.  Då tändes det LJUS i ögonen på Tord och Magnus, som är seriösa cyklister. Alltså såna som har en cykel för varje tillfälle i livet, typ en för landsväg, en för skogskörning, en för tävling osv, och varje cykel kostar som en bättre begagnad bil, och då får man inte ens ett par trampor till, för man ska ju såklart ha sina PERSONLIGA och specialdesignade trampor. På den nivån är det, och då kanske det vill till lite mer än en deppig muskelinflammation om man ska få loss pengar ur den gemensamma hushållskassan för att köpa "ytterligare en cykel". De tyckte att den där orden "jamen då kan du väl köpa en ny" i samma mening som ordet "cykel" var något av det vackraste som någon människa någonsin uttalat. Nu är det ju kanske inte direkt någon uppoffring för min man att uttala dom orden eftersom vi inte har gemensam ekonomi mer än för de utgifter som är gemensamma, så ett eventuellt cykelinköp kommer inte att belasta något annat konto än mitt eget. Men det spelade tydligen ingen roll, det var ändå poesi och ljuv musik i cykelfantasternas öron.

Magnus blev så till sig att han sprang och hämtade en proffscykelkatalog som jag snabbt ögnade igenom. Jag tyckte först att det faktiskt inte var så farligt dyrt även om man nu varken fick med trampor eller pakethållare eller cykelkorg (det senare är alltså ett SKÄMT, har fått lära mig att riktiga cyklister på sin höjd har en liten hållare till en vattenflaska som den enda attiraljen som inte har en framåtdrivande, bärande eller bromsande funktion), runt tre-fyra tusen sådär i runda slängar fanns det de som kostade. Fast sedan tittade jag lite mer noga och då var det i euro. Och det var de billigare modellerna, så det vill nog till att lyckas rejält i nästa löneförhandling om det ska beställas något från den katalogen. Vilket inte känns aktuellt eftersom jag inte har några planer på att bli proffscyklist eftersom det verkar så astråkigt att ligga i en klunga och kura ihop sig över styret för att minska luftmotståndet och trampa på helt sammanbitet mil efter mil iklädd trikådräkt à la Fantomen.

Släpade mig i alla fall upp till Nangijala efter jobbet för att lägga lite spår åt taxarna. För ett tag sedan läste jag att 20 minuters spårarbete är lika tröttande som 3 timmars promenad, så det kändes ju som en praktisk lösning när man nu är lite handikappad. Fast jag var ju först tvungen att gå spåren (650 respektive 150 meter) och sedan gå hem och  hämta Hilding, gå 150-metersspåret med honom, gå hem och lämna Hilding och hämta Remus och gå 650-metersspåret med honom och sedan gå hem, det blev ändå en hel del traskande. Tur man tror på det här med aktiv vila. Nu ska jag dimpa ner i soffan, dricka te och se några avsnitt av Hem till byn.







One step further

Känner mig nu, efter att ha lyssnat på den andra av tre ledtrådar i veckans STEG FÖR STEG-tävling, tämligen bergsäker på att det rätta svaret är Labrador. Ville bara så att säga ha det fört till protokollet.

måndag 26 november 2012

Steg för steg vecka 48 (kvalificerad gissning med betoning på gissning)

Från det ena till det andra så tror jag att lösningen på veckans STEG FÖR STEG kan vara Labradorhalvön, men är inte helt säker än. Om så är fallet, kom ihåg var ni hörde det först. Om jag är helt ute och seglar: glöm gärna bort var ni hörde det först.

RÖV PT 2

Tog min inflammerade höft och gick (haltade) iväg till min kiropraktor och var övertygad om att han skulle helbrägdagöra mig på ett litet kick. Eller åtminstone säga att det onda (som gått från lite ont till hurdjävlaontsomhelst på ett par timmar) skulle gå över jättefort och att det bara var att köra på. Men nä. Så gick det inte till. Istället kom orden jag definitivt inte vill höra en gång till: Du får nog träna andra saker än löpning ett tag framöver...Simma eller cykla till exempel, eller stavgång. Fan, jag HATAR verkligen att simma. Sist jag köpte ett 10-kort på badhuset så slutade det med att jag sålde det till Tord med kanske 7 gånger kvar, och då kändes det verkligen på allvar som att jag hade varit och simmat flera gånger i veckan ett bra tag. Det är så HELVETES tråkigt. Det händer ju INGENTING mer än att man antingen simmar åt det grunda eller åt det djupa hållet. Och oavsett när på dygnet man besöker simhuset så är det en massa elitsimmare som ska finslipa crawlen just då, så att man blir helt nedstänkt. Eller så är det tre-fyra lovande ungdomar plus aggressiv tränare med visselpipa från den lokala simklubben som har träningstid och därför ska ha minst halva bassängen för sig själva. Eller så får man trängas bland en massa andra långsamsimmande motionärer som ligger tre-fyra i bredd och pladdrar på om vilka fynd de gjort på senaste resan till Ullared och vilken tur att Olle Jönsson tog sitt förnuft tillfånga och återvände till Lasse Stefanz. Och så är det äckligt dessutom, och då pratar jag inte ens om folk som inte duschar innan de går i bassängen, vilket i sig är skitäckligt. Dessutom har jag mer än en gång sett någons begagnade plåster guppa förbi farligt nära ens ansikte. Så mycket klor finns inte att det går att rena bassängvattnet från hårstrån och naglar och gud vet vad för äckelpäckel som folk släpper ifrån sig.
Och cykla...buhu. Min cykel är så djävla kass. Den är gammal och växelspaken har rostat fast på treans växel, vilket gör den tungtrampad och därmed pissjobbig att cykla med här på kanten av Linderödsåsen. Ska jag börja cykla i större omfattning måste jag alltså investera i en ny cykel. Om jag investerar i en ny cykel så måste jag börja cykla mer än bara fram och tillbaka till Konsum någon gång då och då, och det tycker jag inte riktigt att jag har tid med. Fast det har jag väl. Det är bara det att löpning är så extremt tidseffektivt, och dessutom kan jag ta Remus med mig och kombinera träning och hundmotion. Ja, det finns folk som cyklar med sina hundar, och ja, taxar är förträffliga och mångsidiga, men där finns det en brist och det är att de helt enkelt inte hinner med i raskt cykeltempo utan att galoppera, och man ska helst inte cykla fortare än att hunden hinner med i trav. Visst kan man trampa på i sakta mak, men då blir det ju noll konditionsträning för mig och då kan det ju lika gärna kvitta. Eller jag menar, då kan jag ju lika gärna promenera. 

Återstår stavgång. Ja, det är ju helt klart det minst dåliga alternativet, givet att det funkar att gå med två hundar samtidigt. Men det får de väl helt enkelt lära sig då. Just nu kan jag dock knappt ta mig uppför trappan till andra våningen för egen maskin så någon konditionsträning av vilket slag det än månde vara lär det ju inte bli i rappet. F.U.C.K. Jag hatar verkligen min kropp just punkt nu.