söndag 29 augusti 2010

Dagens i-landsproblem

Problem: Man, dvs jag, har sjukt många presentkort på Akademibokhandeln (inte ett problem i sig, det ör en otroligt trevlig tanke). MEN: 

Närmaste Akademibokhandel: Lund (cirka 8 mil enkel resa).
Övriga ärenden i Lund: 0.
Tid till Lund-resa: Obefintlig.
Lust till Lund-resa: Också obefintlig.

På den gamla goda tiden när allt var som det skulle så kunde man köpa Akademibokhandelns böcker på NÄTET. Nu görs detta via Bokus. Kan man använda presentkort från Akademibokhandeln på Bokus? Naturligtvis inte.


Ja, ni ser själva. Jag är mogen för terapi vilken dag som helst.

måndag 23 augusti 2010

Hygglo-Telia

När man skrivit så många sura ord om Telia som jag har gjort, är det inte mer än rätt att skriva några snälla saker också. Igår surbloggade jag som bekant om min döda telefon. Några timmar senare hade ett tjänstvilligt väsen på Telias kundtjänst hört av sig i bloggen med en länk till första hjälpen, eller ett formulär där man skulle fylla i vad man hade för bekymmer. Några timmar senare fick jag svar att det inte var något fel på min linje, men att supporten lät hälsa att jag kunde testa att koppla telefonen till ett annat uttag. Och det fungerade! Fan vet hur detta gick till, för ingen har rört några sladdar, såvida det inte har flyttat in en mycket stillsam poltergeist här, och telefonen har ju funkat innan, när sladdarna var kopplade annorulunda. Men skitsamma som jag brukar säga, huvudsaken är ju att det funkar NU.

Så: Snyggt jobbat, Telia. Jag menar det.

söndag 22 augusti 2010

Telia del 2497

Och så var det dags för en omgång Telia igen. Jag upptäckte att vår telefon var heldöd. Eller telefonen i sig verkade väl leva, men linjen var död, och lamporna på modemet som är märkta "Phone" är släckta. Så jag in på telia.se för att felanmäla. Knappar in mitt telefonnummer och får det sura svaret Du kan inte felanmäla ditt abonnemang här. Vi ber dig istället kontakta kundservice på telefonnummer 90200. Jamen SCHYSST, och från vilken telefon då, är min sura invändning. Jajaja, jag vet att det är 2000-tal och att alla människor har minst en mobiltelefon, och så också jag. Men jag har faktiskt ingen större lust att spä på min mobilräkning med jättemycket meningslös väntetid i Telias jättelånga telefonköer för att sedan bli bortkopplad i ett kritiskt skede och få börja om från början igen, been there done that, tack så djävla mycket. 

Jag försökte istället maila, men om man väljer ämnet Fast telefoni så får man bara maila om abonnemangsärenden, betalningspåminnelser eller varuleveranser när man ska fylla i mailformuläret. Som sista utväg försökte jag chatta med en tekniker, för den möjligheten finns också. Fast inte på söndagar visade det sig. Ska man ha problem så ska man ha det på normal kontorstid.

Vi får väl se hur detta kommer att utveckla sig.    

onsdag 18 augusti 2010

En slav under oket av igår har inget eget liv idag

Jag har gjort SvD:s valkompass där man ska ta ställning till 25 påståenden om allt mellan himmel och jord och ange om man är med eller mot. Jag var med på det mesta tyckte jag, och då blev jag 64,2 % vänsterpartist, 57,8 % Feministiskt Initiativ:ist och 46,4 % miljöpartist. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det här eller hur den som gjort testet har tänkt. Och framför allt anser jag att det är lite oroväckande att testet dessutom visar att jag är några procent Sverigedemokrat, utöver ovanstående politiska soppa. Det måste vara för att jag angav att jag inte tyckte Turkiet skulle vara med i EU, för det tycker jag inte, och jag tror väl kanske inte att Sverigedemokraterna är sådär jättepigga på det heller. Fast kanske av lite andra anledningar då.

Minst av allt var jag i alla fall moderat och piratpartist, vilket kanske i och för sig stämmer, men jag kan ändå inte smälta det där med SverigeDjävlaDemokraterna. Jag tror inte den som har satt ihop det här testet är så jättebegåvad faktiskt. Kanske är det en sverigedemokrat på prao.

måndag 16 augusti 2010

Barnhemmet

Har precis, eller precis och precis, det var igår, men alltså rätt så nyligen då, kollat på filmen Barnhemmet från 2008. Den lämnade mig ingen ro, direkt. I natt var det världens åskväder och det kändes som att det stod döda barn i husets alla gömmor och bara väntade på att få...ja, jag vet inte. Visa sig kanske.
Hur som helst, för ordningens skull utfärdar jag en sedvanlig



(((SPOILER-VARNING)))




innan jag ger mig i kast med de frågeställningar som uppstod under filmens gång.
1. I scenen där ungen med påsen över huvudet (ett jättepedagogiskt sätt att ta hand om ett missbildat barn, heja spanska barnhem) jagar in Laura i badrummet och klämmer hennes hand, så tänkte jag: Äntligen en film som är lite realistisk när det kommer till att klämma händer i dörrar. För det gör ju skitont, man säckar ju liksom bara ihop och vrålar rakt ut, men Bruce Willis och liknande bara stövlar vidare som om ingenting hade hänt. Inte Laura dock, hon säckade ihop och jämrade sig och petade på sin avslitna nagel som vilken normal människa som helst, men i nästa scen var handen helt djävla oskadd. Skärpning här.
2. Och varför ville ungen-med-påsen-över-huvudet göra Laura illa? Hon var ju deras vän för bövelen.
3. När Laura insisterade på att få vara kvar i huset i två dagar "för att ta farväl" så hann hon med följande: Leta efter ledtrådar som döda barn lagt ut lite här och var i det inte så speciellt lilla huset, möblera om i stort sett hela det inte speciellt lilla huset, bygga ihop sex stycken inte speciellt små och lätta gamla barnhemssängar, tvätta sängkläder, bädda sängar, plocka bär, baka en kaka samt ikläda sig en vuxenversion av sin barnhemsklädsel (var den nu kom ifrån, men hon kanske tråcklade ihop en lite flinkt på lediga stunder). PÅ BARA TVÅ DAGAR. Yeah, right.
4. Och så den här källaren där Simon slutligen hittades, Tomas' hemliga rum. Det måste ju ha funnits en ingång till. För när Laura letade efter Simon i garderoben där den övertapetserade dörren fanns så råkade hon riva ut de där järnstängerna som hon sedan slängde tillbaks in igen så att dörren blockerades. När hon sedan upptäckde att det fanns en dörr där 10 månader senare, så var den ju fortfarande övertapetserad och hon fick riva och slita bort en massa tapet  för att få handtaget att passa. Jätteläbbigt att hon av misstag råkade stänga in sin egen son så han dog jämmerdöden i en källare som ingen visste om, men han kunde väl åtminstone fått ha gått genom dörren som en levande människa och inte som ett spöke?
5. Och ja, hur tänker man när man låter bygga en källare som dessutom har typ åtta meters takhöjd? Vilken arkitekt har jobbat fram denna pigga lösning, kan man ju fråga sig.
Ja, men i övrigt så var jag väl nöjd. Dvs skiträdd. Att jag aldrig lär mig.


onsdag 11 augusti 2010

Hunting high and low

Internet är så himla bra. Och dåligt, ibland. För idag när jag hämtade min bil på verkstaden och blev 2000 kronor fattigare i ett svep på grund av mina okända superkrafter, så hade man ju verkligen behövt hålla igen lite. Men så tipsade Patrik om en bra deckare, och vips var jag inne på Bokus och bara klick, klick, klick och kolla där, köp fyra pocket och betala för tre och kolla där, det finns ju ett par nya böcker om Adrian Mole som jag inte läst. På engelska visserligen, men de lär ändå aldrig översättas, lika bra att beställa dem med en gång så att samlingen är komplett.

Jamen det var väl riktigt lyckat, det här?

måndag 9 augusti 2010

Det krävs så mycket mygel för att verka normal

I morse när jag körde till jobbet var det blåsigt och kallt och mörkt som värsta november. För att pigga upp mig själv satte jag på radion. Det var nyheter. Först pratades det om hur många som hade dött i översvämningar runt om i världen (massor) på grund av extrem väderlek, sedan nämndes att det knappt gick att andas i Moskva på grund av bränder orsakade av extrem väderlek, därefter var det en fransk turist som dödsstörtat från ett berg i Norge, inte på grund av extrem väderlek men ändå, börsbolagen hade minskat sin personal och således gett arbetslöshetsstatistiken en rejäl skjuts uppåt, och ja, det var nog något mer elände som jag har glömt nu.

Med en sån här inledning kan ju veckan förhoppningsvis bara bli bättre.

onsdag 4 augusti 2010

Be Your Own Star-show

Härförleden skulle jag köpa ett trädgårdsbord till - surprise surprise - vår trädgård. Jag hade inte så stor koll på utbudet, visade det sig. Jag hade helt naivt föreställt mig att man åkte till någon stormarknad och hostade upp ett par hundralappar och så fick man ett standardbord i trä. Fullt så enkelt var det inte, visade det sig när jag gav mig ut på min lilla expedition, vilken förstås utspelade sig under en av sommarens varmaste dagar, då man riktigt vill trängas med svettiga husvagnstyskar som invaderat den lokala stormarknaden för att bunkra livsmedel. Eller kanske inte.

Innan jag gav mig iväg lekte jag med tanken på att låna min mans bil, som är en kombi, för ett trädgårdsbord är ju inte helt litet. Men så tänkte jag att det är ju omonterat, och ett platt paket går ju in överallt. Och dessutom, och det här var den mer avgörande frågan, så var jag sugen på att lyssna på Lars Winnerbäck i bilstereon. Och jag hade nyligen tryckt ihop jättemånga låtar på en mp3-skiva, och min mans bilstereo är från yngre stenåldern så därför tog jag min egen bil med tillhörande mäktiga ljudanläggning som kan läsa mp3-format och gav mig ut på Expedition Trädgårdsbord.

Jag noterade att trä uppenbarligen är helt ute i trädgårdsmöbelsammanhang. Det fanns plast och metall och kombinationer av detta som liknade fan och kostade skjortan. Men efter idogt letande hittade jag ändå ett bord i trä som stod längst bort och längst in i ett hörn och verkade bortglömt. Men det var till salu och kostade omkring 700 spänn, vilket förvisso var mer än jag hade tänkt men mindre än om man skulle köpa en apful plast-metall-konstruktion för tusentals bistra kronor. Så jag betalade, kanske inte glatt och villigt, men något åt det hållet, och släpade mitt platta paket till bilen.

Det var som sagt varmt, och jag hade trängts med turistande tyskar. Jag kan bara skylla på det när det kommer till min bristande tankeförmåga i följande handlingar. Det platta paketet såg ut att gå in i baksätet på min gamla Volvo. Det gjorde det inte riktigt. Här skulle man, om man varit vid sina sinnens fulla bruk, hejdat sig, tryckt in sitt platta paket i bagageutrymmet, bundit fast bagageluckan med lite rep och grejer och kört hem. Så tänkte inte jag. Jag blev besatt av att få in det platta paketet. Det borde ju gå om man bara vinklade det på rätt sätt, tyckte jag. Jag vinklade och vinklade och ett tu tre hade jag på något vis aktiverat mina superkrafter och vinklat upp ett hörn i bakrutan så den, likt en bättre roman av Agatha Christie, sprack från kant till kant. Liksom budgeten för trädgårdsmöblerna.

Ja, vad säger man? Inte mycket, om man inte får räkna svordomar, som jag däremot strödde omkring mig i rikliga drivor. För att göra en lång och trist historia kort så lyckades jag till slut vinkla in det förbannade platta paketet genom att låta ett hörn sticka ut genom bakrutan. I detta tillstånd tog jag mig slutligen hemåt för att rehabilitera mina nerver. Bilen ska också rehabiliteras, just nu ser den mest ut som om den har varit med i en saftig omgång av Grand Theft Auto, och så kan man ju inte ha det.

Alltihop är Lars Winnerbäcks fel. Eller?

tisdag 3 augusti 2010

På en kvinnoanstalt är det fuktigt och kallt

Det känns som att bloggen ligger lite i träda. Jag skyller på semester. Fast nu är semestern slut, så då vet jag inte riktigt vad jag ska skylla på. Allmän lathet kanske.

Bot och bättring utlovas härmed. Kanske.