Another warning, pt 2

 Då var det dags att höja blodtrycket igen! 

260422

I natt drömde jag om en kille som jag hade en väldigt kort rebound-grej med ungefär samtidigt som Hannibal gick över Alperna med elefanterna under det andra puniska kriget mellan Rom och Khartago (218 f Kr) men som fortfarande kan få mig att vilja plocka fram hela Jysks sortiment av skämskuddar. Inte för att det hände något skandalöst som skulle kunna platsa i memoarerna om man skrev några, det var mest bara att han var en sån TÖNT. Detta var tyvärr inte något som visade sig direkt, han gick liksom in i karaktär och framställde sig själv som en verkligt helskön snubbe, han var också bra på att ge komplimanger och jag var lite heartbroken och svalde betet som en hungrig abborre. Sen visade det sig väldigt snabbt och med all önskvärd tydlighet att det väl fanns åtskilliga anledningar till varför han var 40-ish, singel, barnlös och så vidare. Jaja. NU TALAR VI INTE MER OM DET, som min mormor skulle ha sagt. I drömmen i natt så var vi på gång att inleda en relation (urk), och av någon anledning så försökte jag bara hitta ett sätt att säga det utan att behöva säga det, vilket han såklart inte fattade. Vaknade med en obehaglig känsla av att vara tvungen att vara ihop med Sveriges största loser för att jag av någon anledning inte kunde uttrycka att jag absolut inte ville ha en relation med honom (vilket skedde i verkligheten så snart hans rätta tönt-personlighet började skina igenom). Obs, vill också tillägga att TÖNT för mig inte har att göra med ifall man har tjocka glasögon och smala intressen, för sånt spelar verkligen ingen roll om man är trevlig i övrigt. Han var i min värld främst töntig för att han var småaktig, missunnsam och konsekvent skyllde sina egna tillkortakommanden på andra med en offerkofta större än en hel världsdel. 

Ja, så inleddes min dag men det var ju som tur var bara en dröm. Men man kan ju undra vad för konstigt hjärnan har att bearbeta som skickar ut sån här skit i systemen, det är ju inte som att den här rebound-grejen ligger och skvalpar nära i tiden i ens minnesbank. Men jaja. Hade också ont i huvudet när jag vaknade, eller det berodde säkert på denna mardröm. Har dock lyckats mota huvudvärks-Olle i grind med en Ipren, skönt. Min sköna hemmakväll ikväll har däremot gått åt helvete för vi skulle egentligen haft ett AU-möte på lördag men så insåg S att hon dubbelbokat sig och när vi synkade våra kalendrar så var bara som ikväll möjlig om vi skulle klämma in det innan nästa styrelsemöte. JAHAPP. Bara att tänka om alltså. Men då blir det åtmistone en ledig lördag istället och det är ju faktiskt inte så dumt. 

Nu: jobbajobbajobba. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 2

Gårdagens lektion var verkligen inget att skriva hem om. Där satt man ena dagen som en uppåtgående sol på Spanjorskan och kände sig som queen of fucking everything och sen kom Köttbullen och drog ner en  som en pannkaka på jorden igen. Kände direkt när jag tog tyglarna att idag var hon på sitt tjurigaste humör, och då blir det inte särskilt roligt. Hon segade, ville inte gå fram, stod emot i högersidan och betedde sig rent allmänt som om lösgörande arbete var ett helt okänt fenomen. Hon har fortfarande kvar en del vinterpäls, så hon var förmodligen varm. Det kan också vara brunst. Vi red i paddocken och där var dammigt, inte heller någon större hit. Kanske hade någon varit taskig i hagen och var deppig för det? Köttbullen är en sån som alltid går undan för andra, men jag har nog sett hur till exempel Irländskan, som är en ranghög bitch, nyper till henne, i mina ögon helt oprovocerat, emellanåt. Det sägs ju att djur lever i nuet och inte går och ältar som vi människor gör, fast VAD VET MAN EGENTLIGEN? Utöver det antar jag att också hästar kan ha dagar när de helt enkelt inte känner lust till arbete utan bara längtar efter semester och ledighet.

Som om det inte var nog med Köttbullens ovilja så skulle vi dessutom ha markarbete så det låg bommar överallt, vilket gjorde att det var svårt att rida fram självständigt på böjda spår, jag ville rida serpentiner med övergångar för  att få henne mer lösgjord och lyhörd, men antingen var bommarna eller så var det något annat ekipage som var i vägen. Sen skulle vi rida skänkelvikning utmed en del av långsidan. Gick väl ändå skapligt i vänster varv, men i höger ville hon inte alls och började köra upp huvudet och trycka sig mot staketet och vara drama queen. Hade mest av allt lust att slå något hårt i huvudet på, inte henne utan mig själv för jag kände att jag inte kunde hantera det på ett rimligt sätt utan blev bara frustrerad och stark och hård i handen. DÅLIGT. Aja, mot slutet travade vi över bommar och då lyfte hon plötsligt så fint på benen och svävade fram, så något blev väl ändå rätt. Men alltså ja, nä, BLÄ. Kände mig verkligen inte som en bra ryttare. Gör om, gör rätt. 

Another warning

 Another warning! 

260421

Igår morse vaknade jag och kände mig för en gångs skull utsövd. Kroppen kändes däremot som SKIT. Så djävla stel i höfterna och det kändes som att benen höll på att slitas loss från bäckenet bara jag skulle ta på mig en sko. Så less på måndagsexemplaret till kropp, ska man inte ens kunna springa några kilometer utan att få betala dyrt för detta efteråt? Det är ju märkligt, när jag var yngre så HATADE jag att springa och gjorde allt för att slippa. Jag började träna friidrott när jag var 8-9 år och höll på med det några år, mitt värsta var när vi skulle springa 400 meter, eller 800 var ju ÄNNU värre men det minns jag inte att vi gjorde sådär jätteofta. Jag gillade höjd och längd, 60 meter var helt okej men längre än så - vidrigt. Detta motstånd höll i sig i många år trots att man ju rent fysiskt hade perfekta förutsättningar för löpning på den tiden, men nehe, då skulle man inte, det var för jobbigt, för tråkigt, yayayada, men nu när man har en fysik stadd i förfall då vill man inget hellre än att ge sig ut i löparspåret. 

Jobbade, kom hem, gick på promenad, eller vaggade fram ska man kanske säga för det är vad man får göra, inte konstigt att det känns som att jag tar mig fram i ultrarapid när hela höftpartiet känns som en enda stor låsning. Tränade lite styrketräning för ben, det kändes ändå helt okej och funkade bra att göra marklyft, knäböj och höftlyft. Utfallssteg var lite marigare men det har mer med knäna att göra tror jag.  Åkte till stallet. Min stallkompis J konstaterade att jag såg ut att vara lite halt. Spraya mig med guldfärg så kan jag passera som C-3PO i Star Wars, gnölade jag missmodigt ur djupet av min mentala svacka. Hade jag varit häst hade det blivit boxvila och ingen havre. Efter ridningen kändes det i alla fall inte värre, alltid något, och jag var nöjd med ridningen.

Idag känns det lite bättre. Lite träningsvärk efter styrketräningen, men det är ju hanterbart. Känner mig något mindre stel, med facit i hand var det kanske inte mitt smartaste val att springa ett lopp med dom förutsättningarna jag har just nu. Nu blir det vila från löpning och rehab för hela slanten ett bra tag framöver. 

Igår kväll var det ljust när jag körde hemåt vid 20.30 och i morse började det ljusna när jag körde till jobbet vid 04.30! Livet, va!? Idag är det jobb och ikväll är det ridning igen. Imorgon skulle jag egentligen ha träffat Jenny, men så körde det ihop sig för henne så vi bokade om till nästa vecka istället så då blir det en lugn hemmakväll. Imorgon alltså. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 1

Igår skulle jag ha Knubbis och trots att det - bortsett från den lilla ofrivilliga avsittningen - gick jättebra förra veckan så kände jag ett visst motstånd. Det var väl just den där lilla ofrivilliga avsittningen som låg  och skvalpade lite för nära i systemet, även om den ju var helt odramatisk. Dessutom var det fint väder och då skulle vi garanterat rida ute och där finns det ju ännu mer grejer att vara rädd för, i världen enligt Knubbis dårå. Men jaja, det var inget att göra. Tog över honom från ett barn som strålade och sa att han hade varit SÅ DUKTIG. Och det är han ju! Och det ÄR ju kul att rida en häst som är så himla välskolad som han faktiskt är, och större delen av tiden sköter han ju sig utmärkt. Försökte peppa mig själv, men det gick väl sådär för igår var ingen bra dag för lella hjärnan.
Det är en halvtimmes paus mellan lektionen innan och vår, jag stod i boxen hos Knubbis, K kom förbi och vi stod och pratade en stund. Så sa hon att Spanjorskan, som står mitt emot Knubbis, inte hade gått och jag sa något om att jag inte var superpepp på Knubbis. Men vill du rida Spanjorskan istället då? sa K oväntat och jag bara jamenvisst, det kan jag göra och så blev det snabbt av med Knubbis grejer och på med Spanjorskans. Det var flera år sedan jag red henne sist, och då gick det inte särskilt bra.  Fast då var hon ju förhållandevis ny. 

Vi skulle rida på stora utebanan, och vi red först fram lite självständigt och sedan en övning som var att vi travade runt spåret, gjorde en övergång på ett lämpligt ställe, red in mot mitten, gjorde en framdelsvändning, sedan fram i trav, göra en volt och så fortsätta på spåret. Det gick faktiskt bra! Kanske inte direkt, men efter ett tag när jag fick kläm på hur mycket jag kunde trycka på. Det var som att sitta i en bekväm soffa när jag fick henne fint inramad mellan hand och skänkel, jag hade kunnat trava runt det där fyrkantsspåret hela natten. Hon kan dock vara lite fuxsto ibland och då vill hon ingenting, sa K. Så är det kanske, fast jag tror att det där med att just fuxston skulle vara så himla lynniga och besvärliga att ha att göra med är en myt, ungefär som att rödhåriga skulle vara mer ilskna än människor med annan hårfärg. 

I alla fall. Kände mig väldigt nöjd med gårdagen, hoppas det blir en upprepning.  

Rakt av

Har läst Rakt av av Marianne Lindberg De Geer, den sjätte dagboken som börjar med Tvära kast, följt av Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr, På riktigt, och I alla fall. Detta är handlingen:

"Rakt av" är det sjätte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers vardagsbetraktelser från sitt liv på Södermalm i Stockholm. Här får vi följa med i både vardag och yrkesliv: debatter inom kultur­scenen och våndorna över privatekonomin blandas med middagarna framför det senaste avsnittet av veckans Netflix-serie med ­maken Carl Johan De Geer. Med skarpsynt penna fångar hon vardagens alla små och stora ögonblick. Lindberg De Geer skriver dagbok för att förstå sin omgivning. Hon reflekterar över det politiska spelet på den globala arenan och de pågående krigen runt om i världen. Med sin personliga, och ofta humoristiska, blick på livet erbjuder "Rakt av" en inblick i både det vardagliga och det som gör oss mänskliga. Boken samlar dagboksanteckningarna från maj 2024 till och med mars 2025.

Jag är så himla förtjust i de här dagböckerna som jag tycker är fint balanserade mellan privatliv och integritet. Ibland blir det lite väl mycket namedroppande av folk jag inte har en aning om vilka de är, ibland är det lite väl mycket utläggningar kring kulturscenen som också är över min horisont, men vad spelar det för roll när man får hänga med på dagliga promenader, middagar, städning, tvättstugan, på sommarsemester i Visby et cetera, som jag ÄLSKAR att läsa om. Den här boken får fyra kaninskulpturer av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

260420

I fredags när jag var ute och gick min lilla lunchrunda så mötte jag en kille, svårt att säga åldern men kanske någonstans mellan 35-40-ISH, såg rätt proper ut i frisyren, klädd i snygga jeans, skjorta och en svart skinnväst. Det stod något på skinnvästen och när jag kom närmare såg jag att det stod PRESIDENT, sådär som det gör på MC-gäng och det här såg verkligen inte ut som en MC-gängsperson utan snarare som en...revisor? Vände mig om för att se om det var ledaren för Hells Angels eller Bandidos som helt oförhappandes var ute och strosade på ett industriområde strax utanför Ankeborg, men på ryggen stod det  Sons of Anarchy. Jag hoppades lite att detta var resultatet av en vadslagning, typ "förlorar du måste du gå ett helt varv runt stan iförd den här splitter nya Sons of Anarchy-merch-västen", för enligt mig är det ju lite skämskuddevarning om vuxna människor på riktigt ikläder sig sådan outfit när de ska ut och spatsera. 

Efter jobbet åkte jag till stallet för att hjälpa K att fylla i en bidragsansökan i Riksidrottsförbundets nya system Idrottsarenan. Man har ju hatat Idrott Online så länge det har funnits, men hittills har jag inte blivit skitimponerad av Idrottsarenan heller. Hoppas det blir bättre när allting kommer igång. Åkte sedan till Jula och köpte en ny grensax som jag tyckte mig behöva efter att en gång ha lånat en med teleskopskänklar och funnit den fantastisk. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och tog sedan bussen tillbaks till stan för middag och vin med A. Det var som alltid trevligt, men hon var av olika skäl inte på topp så vi avrundade tidigt och jag var hemma redan vid 20.30. Gick och lade mig och läste men somnade rätt så omgående, det är ju sällan det är mycket med en på fredagskvällarna (eller några andra kvällar heller för den delen). 

Vaknade upp till ett fantastiskt väder. Efter långpromenad med hundarna så stekte jag pannkakor till lunch på de sista äggen från förra året. De var väl från oktober-november någon gång och hur fina som helst, men jag har ändå inte velat koka dom osedda så att säga. Efter lunchen gick vi ut och började städa i trädgården. Invigde min nya grensax och fick ihop ett par korgar såkallad kaffeved ur en hög med ris och grenar. Sedan storstädade jag i hönshuset, vilket inte var en dag för tidigt om ni frågar mig, men hönsen sprätte omkring med misstänksamma blickar som om de trodde att jag hade för avsikt att förstöra hela Höns-Hilton. Min man röjde i sina högar av vad jag anser är bös och han tycker är otroligt bra att ha. Någon form av förbättring blev det väl ändå. 

Igår vaknade jag och kände mig lite DABBIG, som det heter på skånska när man är förkyld, men jag tänkte/intalade mig att det nog bara var en effekt av allt damm som virvlats upp när jag städade i hönshuset för jag kände mig inte speciellt sjuk i övrigt. Gick först 8 kilometer med hundarna, kom hem och åt second breakfast, sedan var det dags att ge sig iväg för att springa Österlen Spring Trail. De flesta distanser är för dom riktigt hårda, de  där som springer ultralopp på 60 kilometer i det närmaste utan att blinka, det skulle GIVETVIS inte jag göra utan för mig var det blygsamma 5 kilometer som stod på agendan. Tog mig runt om än i sakta mak, det kändes rätt bra i alla fall. Men nu ska jag vila från löpning ett tag för att se om jag inte kan få ordning på mina djävla gluteus-muskelfästen, det är någonting med dom som inte är som det ska och jag känner mer av det efter löpning, så nu får det väl bli rehab ett tag framöver för att se om det blir någon förbättring. Knäna känns däremot toppen, alltid något men det hade ju varit fint om resten av kroppen kunde samarbeta också. 

Kom hem, duschade och lade mig på soffan, läste och hade det allmänt slappt. Gick och lade mig redan vid 20-tiden, sov som en gris hela natten och vaknade utvilad strax innan klockan ringde. Den! Bästa! Känslan! Känner mig fortfarande lite...det är nästan mycket att ens säga småförkyld, bara egentligen lite täppt och en känsla av torrhet i näsan och aningens rosslig i halsen, men ingen direkt sjukdomskänsla så förhoppningsvis stannar det där. 

Då är det ny vecka och nya tag, nu kör vi. 

260417

Igår var en rätt lugn jobbdag, inget särskilt hände utan jag kunde knoga på med Projektet utan att bli störd, vilket kändes skönt eftersom det har varit lite eftersatt och det ligger en deadline för Q1 relativt snart. Men det ska väl gå att ro i land hoppas jag. 

Insåg igår att jag har haft helt fel uppfattning av begreppet Management by walking around, jag har trott att det har varit som det var på mitt förra jobb som jag skrev lite om igår, där arbetsledarna gick omkring och liksom patrullerade för att kolla så att folk var där de skulle och att ingen maskade eller var på toaletten onödigt längre. KENNETH KOMMER, kunde någon viskskrika och vips var alla på plats (för det är klart att vi då och då maskade och var på toaletten onödigt länge), idogt arbetande när Kenneth eller någon annan spatserade förbi med bister min och händerna på ryggen som en annan lägerledare. Men tydligen handlar Management by walking around om att chefer strosar runt och interagerar lite informellt på ett sätt som bygger på förtroende och tillit snarare än övervakning.  Nu funderar jag på om jag har använt detta uttryckt felaktigt när jag har talat med folk och ifall de i såna fall skrattar lite åt mig bakom min rygg, ungefär som jag skrattade i hemlighet åt PC när hen säger att hen "grät som en bandhund". 

 Kom hem, hade fått brev från Unilabs eller vad dom heter som gör mammografi. Det var ju några veckor sen jag var där, de brukar alltid säga att det kan ta upp till sex veckor innan man får svar men sen tycker jag ändå alltid att det har tagit max tio dagar om ens det. Men inte den här gången. Har liksom föreställt mig (utan att på något sätt veta utan detta har varit en rejäl killgissning) att det går till som så att om allt ser bra ut så räcker det med en snabb (men rutinerad) blick och så är det klart, men om det INTE ser bra ut, då kanske det måste till någon second opinion och många vita rockar som ska sitta och granska röntgenplåtar med bekymrade miner, och då tar det ju såklart längre tid. Det är inte som att jag har legat sömnlös, men någonstans har det ändå gnagt lite svagt, TÄNK OM DET ÄR NÅGOT?, så jag slet upp kuvertet innan jag ens hunnit innanför dörren. Men allt var bra. Puh. 

Tog en promenad med hundarna, städade, tränade yinyoga, åkte till stallet för styrelsemöte. Kom hem, duschade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Men nu är det fredag! Ikväll ska jag träffa A och vi ska dricka vin! Jag har sålt in idén att vi ska hyra släp och åka till "tippen" (man borde väl börja säga återvinningscentralen för det var ju räääääääätt många år sen man kunde åka och bara tippa av ett lass blandskrot på någon deponi, men det är ett begrepp som uppenbarligen har rotat sig väldigt hårt) imorgon, men funderar nu på om vi inte istället borde lägga lördagen på att sortera och strukturera allting så att det ska bli lättare att hantera när vi väl ska lasta det. Det finns nämligen fortfarande några odefinierade högar av saker som mycket väl skulle kunna vara bra att ha enligt min man, och jag vet av erfarenhet att såna diskussioner är det bäst att ha avklarat innan det är skarpt läge. På söndag ska jag springa ett litet lopp, 5 kilometer, och sen är det nu vecka och nya tag. 

260416

Torsdag redan! Något måste ha hänt med tiden, jag kan omöjligt komma ihåg att dagarna liksom bara flög iväg på det här sättet förr i världen? På mitt förra jobb, där man så att säga liksom bara utgjorde den del av maskinen som ännu inte var uppfunnen och allt man gjorde var otroligt enahanda, då kunde en vecka kännas som en hel livstid. Ja, ibland kunde en enda timme kännas som ett helt år. Det var ett liv av längtan, efter semestern, efter fredagen, efter att klockan skulle bli fyra, eller åtminstone tolv, eller åtminstone nio, det måste den väl ändå vara snart?, och så tittade man bort mot den stora väggklockan vid stämpelklockan och så var den bara 07.31. 

Så är det ju inte direkt längre, och det är jag alltid tacksam för. Likaså för friheten, inte för att jag kan komma och gå som jag vill och bara göra det jag känner för, men bara en sån sak som att man kan gå på lunch när man faktiskt är hungrig och inte behöva vänta till ett exakt klockslag. Eller att kunna sticka till tandläkaren utan att behöva fylla i en himla ledighetsansökan först. På förra jobbet ringde det en klocka  09.00, 12.00 och 14.30 och innan den signalen fick man inte lov att börja gå mot matsalen. Arbetsledarna hade sitt kontor stategiskt placerat med fönster ut mot vägen mot matsalen och de satt ALLTID där och spejade efter potentiella förbrytare som hade mage att börja strosa redan 11.59. Sedan ringde motsvarande klocka 09.13, 12.28 och 14.43 och då var det meningen att man skulle resa sig och börja gå ut mot sina arbetsstationer igen för att vara redo att starta maskinerna och ligga i startgroparna för arbete efter PRICK en kvart eller halvtimme. Nu skulle man ju kunna tro att jag antingen är född på 1800-talet eller har suttit inne, inget av det stämmer men det var den kulturen som satt i dom väggarna, detta i kombination med management by fear. Saknar det inte. 

Jaja. Det var en utvikelse kring att tiden går fort. Igår när jag satt och jobbade, jag sitter ju numera ensam i ett helt hus, så hörde jag hur någon kom in och började tassa omkring i de tomma kontoren. Visade sig vara TG, han kände väl att hans närvaro krävde någon form av förklaring och började på sitt otroligt tröga och omständliga sätt mala på om att han hade tagit datorerna och låst in dom "för det är ju onödigt att någon går förbi och ser dom", och jaja, tanken är ju inte fel. Tror i och för sig inte att det var hans initiativ, men nu hade han i alla fall samlat in dom. Det roliga var att nu hade han kommit på att han glömt att ta respektive datormus, så det var dom han höll på att samla in. Har ju väldigt, VÄLDIGT svårt att tro att någon potentiell inbrottstjuv skulle bemöda sig om att forcera ett stängsel, krossa en ruta och sedan sno några trådlösa Logitech-möss till ett mycket tveksamt andrahandsvärde. Det roliga nummer två är att alla skärmar fortfarande står kvar för de ingick tydligen inte i TG:s världsbild som potentiella stöldobjekt. Men ja. Endera dagen kommer han kanske på det också, något ska han väl ha att pyssla med. 

I början av året så bestämde jag mig ju för att börja dokumentera vad vi pratar om på lunchrasterna, men jag slutade med det för det var verkligen så deppigt. Känner att det omöjligt BARA kan vara mitt ansvar att se till att man pratar om något annat än vädret eller Melodifestivalen, men det är vad det är. Igår satt PC i alla fall och drog någon anekdot om när hen var liten och något dramatiskt hade hänt, då uttryckte hen det som Jag blev så ledsen! Ja, jag grät som en bandhund! och man bara...eeh? Det är väl inte fullt så illa som en gång när någon uttryckte det som att den hade löpt omak (istället för amok dårå), men inte fan är tårar något som karaktäriserar en bandhund? Men eftersom PC är den lättkränkta typen så höll jag tand för tunga.

Lämnade jobbet, åkte till Willys och handlade, kom hem, släpade mig ut i skogen. Är inne i en DÅLIG artrosperiod tror jag, tycker allt gör ont. Fingrar, höfter, knän, fötter. Ska det vara så här nu? gnällde jag i telefonen till min bror som sa att det går nog över. Det får vi fan i mig hoppas. Kom hem, tränade yinyoga och sedan låg jag som en död sill på värmedyna resten av eftermiddagen/kvällen.   

Jaja, ny dag och nya möjligheter. Idag är det jobb, sen hem, städa och så till stallet för styrelsemöte. GÄSP. Bortsett från igår har  det här varit en sån där vecka med fläng hit och dit. Imorgon kväll ska jag träffa A, det ser jag fram mot. Vi är båda såna som blir som dränerade på energi av för mycket social kontakt, så där behöver man inte upprätthålla någon fasad och då blir det heller inte jobbigt som när man måste fejka att man tycker det är toppen att ha människor runt omkring sig snudd på 24/7, för det är ju det normala.  

260415

Igår var en kämpig dag, var svintrött och hade ont i hela kroppen. Svårt att säga om det var träningsvärk eller bara effekter av det som jag och min dotter kallar pissgenerna, som gör att man får en massa odefinierbara krämpor både här och där och från ingenstans. Oklart om det är genetiskt, men vi inbillar oss det i alla fall. 

Harvade mig igenom dagen, tog en promenad på lunchen och lyssnade samtidigt på Historiepodden men det blåste så mycket att jag fick gå med huvudet böjt i vindens riktning som en annan Quasimodo på väg mot Esmeralda för att överhuvudtaget kunna höra något. Åkte sedan hem, släpade mig först ut med hundarna och sedan till affären för att hämta ett paket med spelet Cillas Boklek, som jag köpt på Tradera. Det är ett spel som jag tror man fick i någon barnbokklubb och som vi spelade väldigt mycket när barnen var små. Påminner om Löjliga Familjen eller Finns i sjön fast det är olika litterära teman som man ska samla på. Vi kom att prata om det när vi var ute och åt i fredags, för då bokade vi också in att vi skulle träffas på Kristi Himmelsfärd och ha en spelkväll (fast på eftermiddagen, men speleftermiddag låter ju  minst sagt menlöst), hur roligt det faktiskt var (som vi minns det) även för vuxna (som jag minns det). Ingen vet dock vart det har tagit vägen, kan ju ha försvunnit i någon flytt eller bodelning eller whatever. Men nu är alltså ordningen återställd. 

Tränade yinyoga, åkte till stallet, mockade i hagen, bestämde med A och K att skjuta fram det möte som vi skulle ha haft som ikväll. Red, åkte hem och var hemma vid 21. Somnade som en gris och när klockan ringde kändes det som att jag hade sovit en kvart, typ. Men jaja. Nu blir det en lugn hemmakväll istället för att behöva sno iväg på möte som ett djävla hjon. Gött. 

Till stallet istället, v 16 2026, pt 2

Igår hade jag Köttbullen. Hon kändes lite seg, så jag fick kämpa på för att få fram henne. Vi red en övning som var att rida tre 10-metersvolter utmed ena långsidan och sedan göra tre övergångar på andra långsidan, först i trav (med övergångar till skritt) och sedan i galopp (med övergångar till trav eller skritt, jag valde skritt för att träna på galoppfattningar från skritt). Man får ju tänka på hur det var på den gamla goda tiden när det var ett stort projekt att överhuvudtaget få Köttbullen att fatta galopp. Eller backa bandet lite till, till när hon inte ens kunde gå på en volt utan att liksom falla inåt eftersom hon hade så dålig egenbalans. Rida serpentiner var en STOR utmaning på den tiden. Såatteh, visst har det hänt grejer. Tre tiometersvolter i galopp utmed en långsida utan att bryta av, check. Galoppfattningar från skritt, check. Sen var hon lite allmänt seg som sagt, och kärvade i högersidan och formen blev ju därefter. Men det är väl mitt fel också för det är så lätt när hon blir stark att jag blir stark tillbaka. Försökte verkligen TÄNKA på detta, men det är svårt. När hon står emot på höger så blir det också att vänstertygeln glappar så kontakten blir ju sisådär. Men överlag gick det väl ändå skapligt. 

Here C goes again (långt inlägg!)

 Here C goes again. 

260414

Igår fick jag lägga större delen av dagen på att få ordning på allt som hänt medan jag varit borta. PC och TG hade hållit det hela hyfsat flytande, men det var också mycket som inte var gjort. Det visste jag om så det var okej, men det är ju ändå lite bökigt att kliva in och ta över efter någon annan och inte riktigt veta  vad som är gjort och inte gjort. Men nu är jag i fas. Fixade också med alla kvitton efter mina Danmarksresor så att finansavdelningen är nöjd. 

Efter jobbet sprang jag en runda, för första gången på kanske 3 veckor? Det var inte den mest behagliga runda jag har sprungit, det brukar ju alltid kännas förfärligt besvärligt att rassla igång och de första 1-2 kilometerna men sen brukar det bli bättre. Men igår kändes det som att något låste sig i vänstra höften och aldrig riktigt ville släppa. GUD vad jag är trött på detta måndagsexemplar till kropp. Idag känns det ändå okej, lite stel i knäna bara, men gårdagens runda var alltså inte alls kul. Ska ju springa ett litet lopp på söndag men efter det så tror jag att jag får ta ett omtag med rehab och grejer. Behöver kanske träna mer benstyrka? 

Gick en runda med hundarna när jag kom hem, sedan tränade jag yinyoga samt deklarerade (dock inte samtidigt, haha), så att man kan stryka det på sin mentala to do-lista. Låg sedan i soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste bok tills det var dags att byta om och åka till stallet. Efter ridningen satt S och jag kvar en god stund och snackade, vilket var trevligt men inte tanken för eftersom jag bara sovit kanske 4 timmar natten mot måndag så var tanken att jag skulle åka raka vägen hem och lägga mig. Nu kom jag inte hem förrän 21.45 och det är ju på tok för sent. Det får bli bot och bättring idag. 

I vårt stall har alla ridgrupper en uppgift att göra gemensamt i anslutning till ridningen, det kan vara att packa höpåsar, fylla vattenhinkar, mocka eller släppa ut i hage, det står på en tavla vad varje grupp ska göra. Igår stod det att vår grupp skulle mocka två kärror ur stohagen. Det brukar annars personalen göra, men nu är det ont om folk så det kan väl vi hjälpa till med. När jag stod och fixade i ordning Knubbis så kom en kille som är kanske 14-15 år som rider i gruppen innan vår och frågade om jag visste vad vi skulle göra, lite retsamt sådär uppfattade jag det, så jag svarade att jodå, jag vet att vi ska mocka i stonas hage och beredde mig på att vi skulle slänga lite käft om det. Jag kan göra det, jag har ändå inget särskilt för mig, svarade då denna VARDAGSHJÄLTE och drog med sig två andra från sin grupp som inte heller hade något särskilt för sig och skramlade iväg med skottkärror och grepar och började mocka av hjärtans lust. Men gulle! Ska ha detta i åtanke nästa gång jag klagar över att dagens ungdom är så lata och bortskämda och aldrig lyfter ett finger om de inte ser någon personlig vinning i det. I och för sig har jag en kraftig känsla av att mina föräldrars generation också tyckte att gårdagens ungdom var otroligt bortklemade, förtappade själar som det aldrig skulle bli något av och att deras föräldrar tyckte likadant om dom, så det är väl som det ska vara. Men ändå. Stallmiljö är bäst.

Idag ska jag traggla mig genom dagen, sedan hem, promenera, yinyoga och sedan åka till stallet lite tidigare. Misstänker att det kommer att ingå mockning av hage som arbetsuppgift även idag och då vill jag ha det gjort innan ridningen, så att jag kan åka raka vägen hem OCH GÅ OCH LÄGGA MIG efteråt. ZzzZZZzzz.  

Till stallet istället, v 16 2026, pt 1

Igår tänkte jag att det skulle bli intressant att se hur Köttbullen kändes efter helgens BOOT CAMP, men K tyckte hon kunde behöva vila lite så istället fick jag Knubbis. Det var ju rätt längesen jag red honom, så det blir kul, tänkte jag. BREAKING NEWS: Jag ramlade av! Obs, allt gick bra. Knubbis är, kan vara, lite tittig emellanåt. Speciellt läktaren kan vara väldigt farlig. Första gången jag red honom så visste jag inte det utan skrittade förbi den helt fördomsfritt och befann mig plötsligt i andra änden av ridhuset. Lesson learned, så att säga. Men om man ser till att hålla honom sysselsatt så brukar det ändå gå bra. Igår var vi bara fyra stycken och vi fick rida fram självständigt. Förutom sin tittighet är Knubbis riktigt drömmig att rida och jag jobbade på där med framdels- och bakdelsvändningar och lite skänkelvikning och tyckte att allt kändes toppen, och sen BAM!  från ingenstans så snodde han runt och var på väg åt ett annat håll, och då var vi inte ens i närheten av läktaren. Tappade balansen, stod med ett ben i ena stigbygeln och det andra HÖGT ovanför hästryggen, hann precis tänka att jag nog ändå skulle kunna klara att sitta kvar när Knubbis gjorde en ny riktningsändring och där skildes våra vägar åt. Landade dock på fötterna så det var ingen dramatik att tala om utan det var bara att sitta upp och fortsätta som om inget hade hänt. Samma sak hände när vi galopperade också, fast då satt jag kvar. Tydligen är han lite mötesskygg, för bägge gångerna var när det kom en annan häst mot oss. Det är ju kanske inte det normala när man rider lektion utan då rider man ju oftast efter varandra, fast man tycker ju att han skulle vara van även att man rider i olika varv och sådär? Men jaja. Bortsett från den lilla malören så var han UNDERBAR. Han är ju väldigt välskolad och igår gick han stadigt på tygeln och var så lösgjord och fin, bara rann undan i skänkelvikningar och vändningar och det var som att rida i smör. Vi gjorde galoppombyte och red förvänd sluta och allt kändes toppen. Mycket nöjd, såklart inte med avsittningen men tänkte att det är ju i alla fall inte som när Henrik von Eckermann ramlade av i OS-finalen. 

Bytet

Har läst Bytet av Anton Berg, detta är handlingen:

Sommaren 1995 i den lilla småländska byn Figeholm går till historien. I alla fall för 17-åriga Filip som möter vännen Jojje genom kärleken till Bruce Springsteen. Vänskapen är omedelbar och stark. De bygger muskler, festar, och pratar, pratar, pratar. På sommarjobbet på kärnkraftverket finns Nella. Fräknig, vacker och flera år äldre blir hon Filips första kärlek. Men Nellas mörker verkar övermäktigt och deras förhållande måste hållas dolt. 
Samma sommar sker ett väpnat rån på banken där Jojjes pappa är chef. Rånarna grips, men vart tar bytet vägen? Det blir starten på en kedja av ödesdigra händelser där gränsen mellan rätt och fel suddas ut och vänskapen riskerar att krossas.

Jag tyckte den här boken inledningsvis var ganska trevlig. Efter ett tag började jag dock tycka det blev väldigt tjatigt med redovisandet av alla Bruce Springsteen-diskussioner och -referenser (och då gillar jag ändå Bruce Springsteen) och berättelsen gick liksom lite på tomgång. Kändes också som att Filip var lite VÄL präktig och rättskaffens för att det skulle kännas helt realistiskt?, men det finns kanske såna 17-åringar, vad vet jag? Generellt bra skrivet men lite upprepande och segt. Sen kom det i och för sig en twist på slutet som jag inte såg komma och sånt piggar ju alltid upp. Den här boken får tre stora Springsteenkonserter av fem möjliga. 

260413

Idag är jag: trött och sur. Fick ju åka och hämta min man i stan igår, gick raka vägen och lade mig efter att jag kommit hem och hade nästan somnat, men sen kom han och lade sig så jag vaknade till igen. Då var klockan 23.15. Var så djävla trött när klockan ringde några timmar senare, men det var ju bara att kravla sig upp och skalla igång dagen.

Kom till jobbet och inte fan hade någon pH-mätare blivit fixad. Dessvärre lyckades jag inte fixa den själv heller, provade att kalibrera men den tar inte buffert 10-lösningen och det är som att den inte klarar att mäta mer än runt pH 7 och det har man ju ingen nytta av när hela syftet med mätningen är att säkerställa att pH ligger över 10. FAN. VAD. TRÖTT. JAG. BLIR. Och hur löser jag det här? En pH-mätare av den här kvaliteten ligger på minst 10 loppor och det känns väl sådär att lägga de pengarna när labbet ska läggas ner efter sommaren. Plus att leveranstiden mycket väl kan vara hur lång som helst. AAAARGH. Orkar inte. 

Jaja, det är väl bara att börja gräva i högarna och försöka utröna vad som blivit gjort och inte gjort under de här två veckorna. Har vad som känns som en miljard kvitton som ska redovisas också, vilket kanske är det tristaste jag vet. Hatar allt och alla just nu.  

260412

Idag var min plan: upp tidigt, gå en mil, åka till stallet samt bibblan, hem och duscha, träna yinyoga och sedan mest av allt ligga på soffan och inte göra ett skapandes grand förrän det var dags att laga middag, typ. Hittills har väl allt gått som planerat, och jag hade lite räknat med att eventuellt köra in till stan och hämta min man för jag tror inte pensionärsbussen från Berlin är i supersynk med SkåneExpressen linje 3. Tänkte mig att pensionärerna skulle vara återbragda till fosterjorden typ...klockan 18-ish nånting, så jag svarade (någorlunda) glatt och villigt ja på frågan om skjuts eftersom det inte gick några bussar för man är ju ändå en god medmänniska och så. Tänkte att då är vi kanske hemma till 19-hugget och så kan man gå och lägga sig supertidigt och vara I FAS inför den kommande arbetsveckan. Enfaldig som jag är tänkte jag att han kanske menade att det inte gick några bussar p g a att det bara går en buss varannan timme på helgerna och det är ju rätt segt att stå och vänta i ett par timmar när man suttit och skumpat ända från Berlin till Ankeborg, men nehe, då var det för att den djävla pensionärsbussen inte skulle komma till Ankeborg förrän 22.15 (sista bussen går 21.40). Vilket innebär att jag/vi TIDIGAST kommer i säng 22.45, givet att allt flyter på som det ska vilket det sannolikt inte gör. Det var ju tråkigt. Aja, det är som det är. Nu ska jag laga middag och se klart Harry Hole.

Till stallet istället v 15 2026, pt 1 + 2

Så var det dags för påsklovs-boot camp med ett litet annorlunda upplägg. I normala fall brukar det vara två ridpass med fika emellan dag ett, och sen gemensam middag på kvällen. Samma upplägg dag två fast utan middag. Men nu var det två förmiddagspass, tjoff, tjoff och sedan lunch dag ett, och dag två var det träning för dressyrtränare i grupper om två och sen var det slut (det var för övrigt vi också). Gillade detta upplägg för även om det är jätteroligt att vara i stallet så är det lite segt att lägga exakt HELA helgen på det och i princip bara komma hem, duscha och gå och lägga sig. 

Hade Köttbullen och det gick över förväntan. Hon kan ju annars bli lite seg av att ha vilat, men nu kändes hon pigg och på hugget. Vi red i paddocken för första gången i år och det kan ju också ha spelat in. Första passet red vi dressyr och andra var det markarbete/hoppning. Bara en liten studsserie på kanske 30 cm förvisso, men ändå. Köttbullen tycker det är så roligt att hoppa, hon blir så taggad! Synd att jag inte uppskattar det efter förtjänst. 

Idag var det alltså dressyrträning och när man bara är två som rider så får man verkligen slita. Vi hade skrittat fram innan lektionen så det var bara att börja jobba direkt. Vi hade EN skrittpaus på 45 minuter och den varade nog inte ens i 45 sekunder. Satfläsk vad jobbigt! Men Köttbullen blev väldigt fin! Själv fick jag korta upp tygeln minst en halvmeter (kändes det som) och eftersom jag har ganska korta armar så kände jag mig som en Tyrannosaurus Rex. Det är väl en vanesak antar jag. Det är en svår balansgång, jag upplever att Köttbullen lägger sig i handen om tyglarna är för korta, men tränaren sa att hon går på bogarna om tyglarna är för långa.

Hur som helst kändes det rätt okej, fast jobbigt förstås. Får väl se om något av känslan sitter kvar kommande pass. 

260411

Igår hade vi en mysig kväll på restaurang med dotter och barnbarn. Åkte sedsn hem och kollade på ett avsnitt av Harry Hole. Irriterade mig lite på att Joel Kinnamans karaktär säger om giftet Joseph's Blessing att "det bryter ner cellväggarna" och att man p g a det skulle "förblöda på några sekunder". Det är bara det att människor (och djur) inte HAR några cellväggar, utan cellmembran. Det är därför antibiotika fungerar, eftersom det förstör strukturer i cellväggarna hos bakterier (som HAR cellväggar) och gör att de inte kan föröka sig och så småningom dör (fast det tar ju avsevärt längre tid än "några sekunder") utan att skada cellmembranet eftersom det inte är uppbyggt på samma sätt. Det är också därför antibiotika inte fungerar på virus, eftersom virus lever inuti cellerna och skyddas av cellmembranet. Eller "lever" är kanske att ta i, virus är en såkallat obligat intracellulär parasit och överlever inte särskilt länge utanför cellen och kan framför allt inte föröka sig. Nu blev det visst en miniföreläsning i cellbiologi, vad jag ville säga var bara att det var slarvigt av Jo Nesbö att inte ha koll på skillnaden mellan cellvägg och cellmembran. Antar att han aldrig har behövt plöja igenom den telefonkatalogstjocka luntan THE CELL (Alberts et al.), men han kunde ju ha bett nån sakkunnig om råd (mig t ex). 

En annan störig sak som inte på något vis är unikt för Harry Hole utan snudd på varenda polisdeckare som finns är att när man ska gripa någon superskurk och kallar in det tunga gardet med insatsstyrka och enormt tungt beväpnade specialtrupper med hjälmar och visir och skottsäkra västar och jag vet inte allt och så kommer Hjälten skuttande i jeans och t-shirt, det är väl ändå inte speciellt realistiskt? Men i övrigt gillar jag serien (är på avsnitt 7 av 9 so far).

Gick och lade mig tidigt, hade ställt klockan på 04.30. Gick upp, åt frukost, gick en mil med hundarna, kom hem, åt second breakfast, åkte till stallet för BOOT CAMP. Sen åt vi lunch tillsammans, någon slags koreanska tacos på en liten mysig restaurang en liten bit från stallet, sen åkte jag hem (det gjorde gissningsvis de andra också, fast till sig dårå). Duschade, tränade yinyoga, sov en stund på soffan. Vaknade med en törst som inte var av denna världen (de koreanska tacosarna var goda men väldigt salta). Bälgade i mig vatten, lagade middag och åt den. Nu ska jag snart gå och lägga mig, ska upp vid samma tid imorgon för att hinna gå med hundarna innan det är dags för ett pass med Köttbullen för en dressyrtränare. Sen är det slut på långhelg och tjänsteresor och grejer och helt vanlig vardag väntar. Ska väl ändå bli rätt skönt tänker jag (fast jag hade inte haft något emot lite fler långhelger men det är ju vår och då finns det ju hyggliga möjligheter till det). 

260410

Idag har hittills inte känts som en jätteledig dag, nu var det ju visserligen frivilligt att deltaga på jobbmöte och ingen tvingade mig, men ibland får man ju visa framfötterna lite va. Mötet i sig tog bara 20 minuter men det är ju det där med att ha en tid att passa. Hatar't. 

Inledde i alla fall dagen med en rejäl promenad. Passerade en hage där det går en fin Aberdeen Angus-besättning, såg en alldeles väldigt nyfödd kalv stappla omkring på vingliga ben med navelsträngen hängande från magen medan mamman fortfarande höll på att slicka den torr. Livet, va? Kom hem, tränade yinyoga, satte en bulldeg, åt lunch, var med på det där mötet. Passade på att kolla jobbmailen, ingen ny information om pH-mätaren vilket eventuellt kan vara ett gott tecken. Har inga höga tankar om TG, men innan vår VD blev VD var han produktionschef, men innan dess var han labbchef så han borde kunna reda ut att kalibrera en pH-mätare kan man ju tycka.

Stängde ner, bakade ut bulldegen och här sitter jag nu och väntar på att sista plåten ska gräddas klart. Om ungefär en timme ska jag åka iväg och möta upp dottern och barnbarnen för en liten middag på lokal. Srn blir det tidigt i säng för imorgon är det BOOT CAMP med Köttbullen. Lite annat - bättre tycker jag - upplägg, för nu är det ridning på förmiddagen, gemensam lunch och sedan slut dag ett. Ridning för dressyrtränare på morgonen dag två och sen är det klart. Effektivt och bra. 

260409

Idag vankades det ledig dag! Otroligt välbehövligt efter att ha överdoserat mänsklig samvaro med tveksamma möjligheter till återhämtning eftersom det sociala Damoklessvärdet hängde över mig hela påsken. Men nu väntar inget sånt, vad jag vet, förrän kanske i maj när det kanske blir en tur till Norge. Men än så länge bara kanske, förhoppningsvis. Eller ja. Det är lite kluvet för samtidigt är det ju kul att träffa kollegor och eventuellt kunna tillföra eller lära sig något nytt. Men det tar på krafterna. Därför passade det alldeles otroligt bra att ta ett par dagar ledigt OCH att detta sammanföll med att min man och hans kompis skulle åka på långhelg till Berlin. De hade hittat någon prisvärd bussresa och enda nckdelen var att jag var tvungen att stiga upp klockan 5 i morse för att skjutsa honom till Ankeborg, där det var samling i arla morgonstund. Övriga passagerare visade sig till 98 % bestå av pensionärer, men vadfan. Snart är man ju där själv även om det känns helt ofattbart. 

Åkte hem via Citygross som öppnar klockan 06. Handlade så jag rent teoretiskt ska slippa gå utanför dörren resten av veckan. Fast det kommer jag ju såklart att göra. Var hemma vid 07.30, startade motvilligt jobbdatorn eftersom jag, PRECIS när jag skulle stänga ner igår, såg att både TG och vår VD mailat om att de inte kunde få pH-mätaren att funka. TG undrade om jag "kunde kontakta dom som kan med den apparaten" och jag fick nästan hjärnblödning, egentligen mest för att han använder JÄTTESTOR TECKENSTORLEK när han mailar och dessutom skriver och uttrycker på ett sätt som inte på något vis är värdigt en som ändå har ordet "specialist" i sin titel, och får betalt därefter får jag väl anta, men också för att han tydligen tror att jag omger mig med en stab av servicepersonal som det bara är att kontakta så fort något inte fungerar. VD:s mail innehöll i alla fall en fråga om jag visste vad det kunde bero på och vad man skulle kunna göra. Först tänkte jag surt att det där får dom banne mig lösa själva, men svarade såklart ändå och gav lite tips och tricks, man är väl inget as. 

Stängde sedan datorn och gick ut med hundarna. Solen sken, men det var kallt. Lyckades få skoskav när jag var i Danmark så hade en blåsa på vänster stortå och en annan på höger digitus secundus pedis som jag har lärt mig att tån bredvid stortån kallas. En del säger pektå osv men det systemet är ju inte hållbart för pekar man med någon tå så är det väl stortån. Nästa skulle i så fall heta långtå och det gör den ju inte heller så jag frågade faktiskt en läkare på vårdcentralen vad de säger i branscen så att säga, och då var det digitus följt av de latinska räkneorden primus, secundus, tertius, quartius och quintus pedis (kan också kallas digitus minimus pedis). HUR SOM HELST. Lufsade en god mil med mina danska vattenblåsor, kom hem, tränade yinyoga, åt lunch. Ägnade sedan eftermiddagen åt kraftig prokrastinering samt tog en tupplur. Så småningom tog jag mig samman och gick ut i trädgården och klippte ner lite (eller rätt mycket) bokharabinda som växt upp mot fasaden där den inte skulle vara. Gick sedan in och tog itu med nästa tråk på to do-listan, vilket var att putsa mina ridstövlar och Köttbullens träns. Nu känner jag att jag har gjort mig förtjänt av lite kvällsmat och Harry Hole på Netflix. Imorgon ska jag baka kanelbullar, vara med på ett kort jobbmöte på Teams (frivilligt men när chefen säger hoppa, osv) och på kvällen ska vi ut och äta för att fira äldsta barnbarnets födelsedag som vi inte hunnit förrän nu (han fyllde den 25 mars) p g a livet. På lördag och söndag är det BOOT CAMP i stallet. Sen blir väl allt som vanligt igen tänker jag.

 

260408

Sitter nu på tåget hem från Danmark och hoppas att det ska flyta på bättre än ditresan. Allt gick bra tills vi kom till Malmö. Då var det "obehöriga på spåret" och inga tåg kunde köra någonstans. Tänkte först att det var väl lugnt för min del, klockan var väl cirka 15.30 och jag hade bestämt lite löst att jag och min kollega samt vår gemensamma chef skulle träffas runt 19-tiden för att äta middag. Men istället för att få sitta kvar ombord på tåget och jäsa i godan ro så beordrades alla att gå av och invänta mer information. Jag fattar ju såklart att det inte bara är att spana in lite löst i nån tunnel och anta att nä men nu går det nog bra att köra. Det är säkert rigorösa säkerhetsrutiner som ska följas till punkt och pricka innan något tåg får börja rulla. Men det var ju synnerligen trist att bara stå där rätt upp och ner på en underjordisk perrong och glo. De kunde väl ha sagt att det här kommer att ta minst 45 minuter så gå och ta en kopp kaffe så länge. Eller nåt. Jaja, men till sist kom tågen igång igen efter att tre eller fyra avgångar ställts in. Då skulle ju såklart 800 miljoner människor tränga sig ombord samtidigt. Ingen hade lust att vänta ytterligare 10-15 minuter för längre än så skulle det enligt utsago inte dröja till nästa avgång. Men utsagorna kring de tidigare avgångarna hade varit många och rätt löst förankrade, skulle det ju visa sig, så ingen ville väl chansa.

Kom fram till LUFTHAVNEN, tog mig till hotellet till fots vilket var plättlätt när man inte virrade ut på jätteparkeringsplatserna och motorvägspåfarterna utan tog rätt utgång. Hann precis installera mig på hotellet så ringde kollegan för att bestämma var vi skulle träffas, så så lång tid hade det alltså tagit p g a dessa "obehöriga på spåret" (fan ta er).

Ja, men annars flöt väl allt på som beräknat dag ett på huvudkontoret. Där jobbar idel höga höns så jag hade klätt upp mig en smula. Svarta långbyxor (ej narkotikajeans) och en snygg rostbrun tröja, kände mig proper. Men i det sällskapet var det endast femtio nyanser av grått, svart och vitt som gällde så jag framstod ändå som en hippie i färgglad skrud. Skakade hand med vår VD, alltså koncernens, inte vår svenska. Han, koncern-VD:n, har ett sånt där otroligt fast handslag som kan krossa ben. Vad som helst är såklart bättre än att skaka hand med en död fisk, men det ska väl ändå inte kännas som att man behöver gå till en sjukgymnast efteråt? Någon gång, om jag vågar, ska jag ta i lika mycket. Om det är fysiskt möjligt villsäga.

Dag två, som är idag då, skulle vi egentligen ha jobbat med Projektet. Men Projektledaren hade råkat dubbelboka sig och min Projektkollega var sjuk, så det blev inget med det. Tänkte att då kan jag väl jobba på hotellet tills det är dags för utcheckning och på tåget hem,men av detta blev det intet. Hotellrummet var modell budget och var otroligt slimmat, där fanns inte ens en stol att sitta på, än mindre ett bord att sitta vid, så efter hotellfrukosten så checkade jag ut och stövlade iväg mot tåget. Hann precis få igång allt och ansluta till wifi så dog batteriet på datorn. Visade sig då att alla uttag jag provade var strömlösa? JAHAPP. Så gick det med den ambitionen. Får väl jobba lite när jag kommer hem istället. 

260406

Sitter i detta nu på ett tåg mot Däääänmääärk. Min chef frågade förra veckan om jag blev trött i huvudet av all danska, men jag sa att det inte var så farligt. Det tyckte jag nog inte heller, just då. Kom på när jag kommit hem att jag varken sett på tv, lyssnat på musik eller podd som ju annars är min normala förströelse om jag inte har tillgång till bok. Var inget medvetet beslut men hjärnan sa tydligen tack men nej tack till ytterligare stimuli. 

Påsken har förflutit stilla och kravlöst som påsken oftast gör, i alla fall i min värld. Vi har noll traditioner och det tycker jag är skönt. I fredags drack vi bubbel men det var för att fira bröllopsdag. Som i och för sig hade inträffat när jag var iväg, men vi är inte så kinkiga. Annars har vi mest lullat runt. Städat lite i trädgården, sått lite, och sen såklart gått långpromenader och slöat i soffan. Vi avslutade His & Hers (mycket sevärd) och började på Harry Hole. Efter två avsnitt deklarerade min man att det inte var något för honom. Jag var ju MYCKET förtjust i Harry Hole de första...fem-sex böckerna?, men sedan tröttnade jag lite på honom. Tycker dock ändå att serien är bra gjord, även om det, baserat på hur han gestaltas, är helt OBEGRIPLIGT att någon vill ha någon form av relation, kollegial eller kärleksmässig, med en så extremt introvert surmule. Men men.

Nu är jag alltså på väg mot ett nytt danskt äventyr, den här gången dock bara över bron till vårt huvudkontor på Kastrup. Det svåraste blir kanske att ta sig ut från själva LUFTHAVNEN, minns hur det var förra gången när jag irrade omkring på vad som kändes som norra Europas största parkeringsplats där jag kunde se hotellet med egna ögon men apostlahästarnas väg dit var avskuren av diverse motorvägar. Har en känsla av att det inte är meningen att man ska ta sig från en flygplats till fots utan det ska ske med någon form av transportmedel. Till och med Chat-GPT skrev att det var fullt möjligt men tipsade också hjälpsamt om att man kunde ta en taxi. Taxi finns dock inte riktigt i min begreppsvärld. Skyller på att jag är från landet, där fanns det ingen taxi överhuvudtaget, och när jag sedan flyttade till människobyn så hade jag aldrig råd och när jag väl hade råd hade jag blivit för snål. Enligt Google Maps är det 2 kilometer mellan LUFTHAVNEN och hotellet, det känns ju ynkligt att inte kunna gå den sträckan. Litar inte riktigt på taxi heller, när jag och min syrra tågluffade i Skottland så hade vi bestämt oss för att ta en taxi från stationen till vandrarhemmet den kvällen vi kom fram till Edinburgh efter att ha varit på väg dit i flera dagar. Mest p g a att detta var 1990 och vi hade inte ens en skrynklig papperskarta att tillgå (den hade vi tänkt skaffa på den lokala turistbyrån men den hade stängt när vi kom fram) och vi hade ingen större lust att irra omkring i timmar med våra stora ryggsäckar sent på kvällen, kan också ha varit så att man måste vara på vandrarhemmet innan en viss tid som började närma sig. Taxichauffören såg väl att här kommer två riktigt lättlurade lantisar (true!) så han körde runt halva Skottland och sedan visade det sig att vandrarhemmet låg max tre kilometer från centralstationen. Så kan det gå! Hoppas det går bättre nu, wish me luck osv. 

Berätta var jag hör hemma

Har läst Berätta var jag hör hemma av Jeanine Cummins och det kan du också göra. Detta är handlingen:

På sin bröllopsdag i San Juan 1968 anar Rafaela inte hur drastiskt hennes liv ska förändras när hon lämnar Puerto Rico för ett nytt liv i USA. Årtionden senare kämpar dottern Ruth för att passa in, medan hennes egen dotter, Daisy, dras tillbaka till rötterna hon aldrig fått lära känna.

När en orkan slår till 2023 återvänder Rafaela och Ruth till ön. Vid Daisys sjukbädd ställs de inför gamla sår och begravda hemligheter - och frågan som format deras liv: Vad innebär det egentligen att höra hemma? En gripande berättelse om familj, identitet och de val som formar oss.

Kort och gott: Jag gillade den här boken. Den var kanske lite spretig emellanåt och det var även lite svårt att hålla reda på vem som var vem ibland. Men på det hela taget: en god berättelse som puttrade på sådär som livet gör. Den får fyra orkaner av fem möjliga, marsch till bibblan. 

260401

På väg hem efter tre minst sagt intensiva dygn i Däääänmäääärk. Min hjärna är som utspätt äppelmos efter att ha varit på alterten från arla till särla med att transformera snabbt framgrötad danska i allmänhet och - såklart - de danska räkneorden i synnerhet. Har inte heller sovit något vidare, oklart varför för det var inget fel på hotellet, men sömnen ville helt enkelt inte infinna sig någon av de här dagarna. Eller nätterna, om man ska vara petig och det ska man ju. 

Igår var vi ute på lokal, jag, min chef och en av mina närmaste kollegor. Hon hade bokat en färdig meny på en rätt fancy restaurant. Till maten serverades ett glas cava till det jag trodde var förrätten men som visst bara var någon slags aptitretare, ett glas vitt till förrätten, ett glas rött till huvudrätten och ett glas portvin till efterrätten. Både chefen och kollegan hade kört bil dit, men de bara svepte varsin espresso och satte sig bakom varsin ratt och körde hem. Nu var det visserligen inga jätteglas och måltiden tog rätt lång tid, men ändå. Jag var i chock. Själv tog jag en kvällspromenadi fullmånens sken i en väldigt avfolkad stadskärna. Mötte inte en kotte trots att jag nog gick minst fem goda kilometer. Visade sig att det var VM-kval i fotboll så där satt väl alla danskar, inklusive eventuella trafikpoliser gissar jag, som på nålar. Till ingen nytta, för Danmark förlorade mot vilka-det-nu-var, på straff dessutom, men Sverige vann helt oväntat mot Polen. Svenska media gick på som om "vi" minst hade vunnit hela VM redan. Tröttsamt.

Idag gick jag upp vid 05 för att hinna gno ihop en promenad och ett pyttepass yinyoga innan hotellfrukosten. Min chef kom och hämtade mig 07.30, sedan var det all work and no fun för hela slanten. Strax efter 17 steg jag på tåget i Odense, var vid LUFTHAVNEN några minuter i 19, hann med tåget till Ankeborg och beräknar att jag är hemma vid 21.30. Imorgon är jag LEDIG och det känner jag mig otroligt väl förtjänt av. Även om min annandag påsk blir stympad av ytterligare en Danmarksresa men den här gången ska jag bara över bron. Känns otroligt okomplicerat jämfört med den här logistikcirkusen. Även om det är behagligt att låta sig fraktas som ett annat kolli så är det ju tider som ska passas och mycket som ska klaffa. Men allt har ändå gått över förväntan får man väl säga. Over & out från globetrottern.