260814

Då var det fredag och snart rullar vi in i andra halvan av augusti. Det är fortfarande högsommarvärme, jag är så less på den. Eller, det är såklart skönt att bara kunna gå ut i t-shirt och shorts och det är skönt att sitta i trädgården, men det är torrt som fnöske överallt, ingenting växer, i de större åarna är det bara futtiga rännilar med vatten och de mindre är helt uttorkade. Börjar bli lite sugen på höstregn och rusk nu faktiskt. 

Igår var en rätt händelselös dag. Jobbade, åkte hem, gick en kort runda med hundarna. Städade, det gick ganska snabbt och då var det inte för att jag var så himla effektiv utan för att vissa ställen är det inte lönt att städa på pga att min man fortfarande håller på att måla fönster och då ser det ut därefter. Bäddade rent i sängarna, tränade ett pass yinyoga som jag egentligen skulle ha tränat dagen innan men det tyade jag icke pga att jag var så trött efter min upphottade rehab. 

En halvrolig grej från jobbet: PC är en sån där människa som alltid ska vara värst, vad det än gäller. Säger man att det var tjugo minusgrader hemma en morgon så har PC haft tjugofem, har det kommit två decimeter snö så nog fan har PC fått tre. Har man köpt oxfilé för 199 kronor kilot så har PC hittat både svensk och KRAV-märkt och gudvetvad för 99 kronor. Har man ont i huvudet en dag så har PC en hjärntumör...nä, kanske inte riktigt men ni fattar. Nu berättade jag i alla fall i fikarummet att det hade varit en fånge på mitt rehabgym och att det känts lite weird att det stod en vakt och...tja, vaktade, medan man gjorde sina övningar. Ja, men då hade PC mött en fånge på Synsam, som hade kommit eskorterad av BÅDE polis och Kriminalvårdens personal, med BÅDE hand- och fotbojor. Förväntade mig nästan att det skulle komma en beskrivning av en sån där kätting med järnkula också, men så långt gick det aldrig.

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte, kom hem vid 21-tiden, duschade, gick och lade mig och nu är det en ny dag. I helgen ska vi eventuellt åka till ett ställe där de säljer kycklingar. Hönorna Lillemor och Liselotte har ruvat i tusen år, jag har köpt avelsägg som borde ha kläckts, eventuellt kommer att kläckas när som helst. Tror tyvärr att både Lillemor och Liselotte är ganska kassa som ruvhönor, jag vet ju att höns lämnar äggen då och då för att äta och dricka, men tycker att de här damerna är ute på vift lite väl ofta. Ulrika, den av våra hönor som har ruvat fram flest kycklingar, har jag aldrig ens en gång sett lämna redet. Jag fattar ju att det händer även om jag inte ser det, men jag har uppfattat att det nog bara varit väldigt korta stunder för att sköta de primära behoven, medan Lillemor och Liselott har setts både ligga och sandbada i trädgården och vara ute och drälla i största allmänhet, helt ansvarslöst. Vet inte riktigt hur mycket sån frånvaro som äggen tål? Men slutar ruva gör de lik förbannat inte, så jag tänker att vi kan ta en genväg och köpa kycklingar och stoppa in under dom när de sover, det har vi testat förut och det gick bra så det kan man ju hoppas att det gör den här gången också. 

 

260813

Igår var jag först hos tandläkaren och sedan var det rehab efter jobbet. Tandläkaren gick bra, allt såg fint ut och det är ju skönt. Rehaben gick också bra. Det var en FÅNGE som tränade bland oss andra deppgökar, noterade bara först att det var en person jag aldrig sett förut som satt på träningscykeln mitt emot mig och värmde upp, men sen fick jag syn på en uniformerad vakt med Kriminalvårdens logga som cirklade omkring lite planlöst i lokalen och noterade då att personen på träningscykeln hade såna där grå mjukiskläder och nån innetoffla som man eventuellt kan ha sett på fängelsefilmer, plus någon form av passerkort i en plastficka runt halsen. Jag har ju en övning där jag bara ska gå runt inne i lokalen i fem minuter och vara fokuserad på att inte vagga fram som en trött anka (vilket är avsevärt lättare nu när jag inte längre är så stel och öm i höfterna, peppar peppar, no jinx osv) så när jag hade cyklat klart började jag också cirkla omkring för att eventuellt snappa upp lite information kring denna för mig lite spännande händelse för jag trodde verkligen inte att fångar fick åka iväg sådär, de har väl såklart också rätt till vård men jag tänkte mer att det var fysioterapeuter som åkte dit istället. Men uppenbarligen inte. Lyckades dock inte överhöra några smaskiga detaljer och sen kom min fysioterapeut och dängde på mig vikter som jag skulle ha när jag gick omkring, så så gick det med privatspanandet. Min fysioterapeut har verkligen fått feeling efter sin semester, för herregud vad han plötsligt tycker att jag ska "öka utmaningarna". Så nu är det nya övningar och hantlar till de övningar jag tidigare bara gjort enbart med kroppsvikt. De här passen tar längre och längre tid, igår hann jag inte klart innan fysioterapeutens tid var slut, så sista delen fick jag göra helt ensam i lokalen (fången och vakten hade gått för längesen, men jag hörde att fångens fysioterapeut sa "vi ses nästa vecka" så det kanske blir en följetong det här). 

Tog en liten promenad efteråt, gick bort till Erikshjälpen som ligger någon kilometer från deppgymmet. Var inte ute efter något särskilt utan det var mest bara för att det kan vara kul att kolla vad som finns, vilket ärligt talat mest var skräp. Gick därifrån lika tomhänt som när jag kom dit, traskade tillbaks till bilen och susade hem. Var helt slut pga en kombination av jobbig träning, värme och lågt blodsocker, så det blev inte så värst mycket gjort hemma, men jag fick i alla fall putsat klart resten av besticken, så nu är de i skick som nya. 

Ikväll är det styrelsemöte i stallet, så det lär väl bara bli jobba, hem och ut med hundar, städa och så iväg igen. 

260812

Igår nämnde jag för PC att jag skulle byta kontor och till vilket jag tänkte byta. Just i den korridorstumpen finns det fyra kontor, två mindre och två större. De två större var förr avsedda för VD och ekonomichefen och PC höjde på ögonbrynen när jag sa att jag tänkte ta ett av de mindre, men varför ska jag sitta och vräka mig i nån himla svit, det tycker jag känns töntigt. De två mindre är identiska och ligger vägg i vägg med varandra, det ena har bara stått tomt sedan 2015 eller så, och det andra har använts som förråd för arbetskläder så därinne är det hyllor längs med väggarna. Kändes därför enklast att ta det oanvända. Frågade PC om jag vid tillfälle kunde få hjälp av hens personal att bära upp ett skrivbord dit, för det som står där är inte höj- och sänkbart. PC är ju en sån som alltid ska ha rätt, så hen inledde med att ifrågasätta påståendet att det befintliga skrivbordet inte var höj- och sänkbart. Sen föreslog hen att det var bättre om jag tog det rum som använts som förråd "eftersom det är större". Nu hade jag ju förvisso inlett hela konversationen med att deklarera att jag inte behövde så stort utrymme, men det hade tydligen inte gått in. Tjejgissade (dvs när man VET att man har rätt men måste formulera det som en fråga för att inte framstå som dryg) att jag "trodde" rummen var lika stora. Eftersom de är det. Men om PC säger att det ena rummet är större så är det tydligen det. Suck. 

Efter jobbet åkte jag till Ö&B och köpte några små ramar. För ett tag sedan fick jag ju feeling och packade ner alla mina priser från lydnads- och brukstävlingar som stått på en hylla i hallen. Nu står bara änglahundarnas urnor där, tänkte att det kunde vara lite fint att också ha varsitt foto vid respektive urna, därav ramarna. 

Hade en stund över innan jag behövde åka till stallet, passade på att putsa bestick med hjälp av aluminiumfolie, bikarbonat och varmt vatten. Har bestick i nysilver som är fina men de blir ju tråkiga efter ett tag och nu hade det här taget varat rätt länge. Gjorde alla kaffe- och matskedar, nu återstår knivar och gafflar. Blir kanske av ikväll. Tänker försöka bli bättre på att göra såna här tråkiga saker som ju egentligen inte tar särskilt lång tid men som av någon anledning aldrig blir av. Som att rensa ETT skåp i köket, eller putsa ETT fönster istället för att göra jättestädochrensningsprojektet Allan.  

Åkte sedan till stallet för ett möte innan ridningen. Efter ridningen skulle det som vanligt traskas till hagar och sen var det bara hem och duscha och så i säng. 

Idag vankas det både tandläkare och rehab. Ej jättepepp på vare sig det ena eller det andra, men man har ju inte så mycket att välja på. När jag körde till jobbet i morse var vägen till jobbet, som är en  sån där förbifartsväg så man slipper åka inom centrum, avstängd, det var tydligen någon akut asfaltsskada som behövde åtgärdas per omgående. "Följ orange skyltning" stod det och det var nog fan den snålaste omledningsskyltning jag sett i hela mitt liv. EN skylt dirigerade en till vänster, men sen förväntades man själv känna till hur man skulle köra i flera korsningar innan man kom till en rondell där det stod en ensam orange skylt och pekade in mot centrum. Det var det hela och det kan jag ju tycka är knapphändigt. Det är ju såklart inget problem för mig som vet vilka alternativa vägar som står till buds, men tänk om man kommer till Ankeborg för första gången? Alla har väl inte tillgång till GPS? 

Den här avstängningen sabbade också min plan för var jag skulle parkera i samband med mitt tandläkarbesök, det finns nämligen en stor gratisparkering i anslutning till den här förbifartsvägen. Nu får jag istället ta en annan gratisparkering lite längre bort, men det har väl ingen dött av. Ingen har väl heller dött av att betala parkeringsavgift, men när det gäller sånt är jag SNÅL. Tar hellre tio minuters promenad än att betala 20 kronor för att parkera, hehe. 

Till stallet istället, v 33 2026

Igår trodde jag att jag skulle få rida Gossen, men nehe, det blev Köttbullen istället. Hon hade gått barnlektion precis innan så hon var lite kvar i den sinnesstämningen, kändes lite seg och tung. Vi red volter och övergångar i skritt och trav, hon blev ganska fin i formen men mestadels tung i handen, i alla fall i traven. Och det är sjukt svårt att rida med så kort tygel som man tydligen måste för att hon inte ska gå på bogarna. 

Vi provade också att rygga, jag hade ju dragit en lång utläggning om att Köttbullen inte kan rygga, eller det är klart att hon kan gå bakåt, det går ju att flytta henne från marken, men hon fattar inte själva hjälpgivningen utan står bara och skruvar på sig, kör upp huvudet och till slut går hon åt vilket håll som helst utom bakåt. Tänkte att det vore väl typiskt om hon nu skulle få för sig att rygga för hjälper bara för att jag har pratat så mycket om att hon inte kan. Men det behövde jag ju verkligen inte vara orolig för utan Köttbullen uppvisade hela sitt register av att stå och skruva sig på stället med huvudet i vädret, så här har vi att jobba med. Tror dock det bara handlar om att polletten ska ramla ner och att hon ska fatta grejen. Alla pratar om att det är så enkelt att lära hästar rygga från marken, men det är inte så enkelt med en lektionshäst som man inte har tillgång till på samma sätt. Men nu får vi se vad L kan åstadkomma. 

260811

Igår kom jag i mål med Q2-delen av projektet, deadline är på fredag så det var ändå lite marginaler. GÖTT. Vad som är mindre gött är att för ett år sedan så var jag i kontakt med ett företag som vi köper en tjänst av. Fakturan för årsavgiften brukar komma i augusti för de nästkommande tolv månaderna och man har 6 månaders uppsägningstid. Då, för ett år sedan alltså, var jag i kontakt med dom och informerade om att företaget jag jobbar på ska läggas ner och att vi inte längre är i behov av denna tjänst, försökte också deala mig till att slippa betala hela fakturan för det kommande året men det gick förstås inte. Aja. Någon gång i våras försökte jag logga in på tjänsten, fick då ett "företags-ID okänt"-svar och tänkte att jaja, då har det väl gått 6 månader dårå så nu är väl allt avslutat och klart. Nähä, men nu har det dumpit ner en ny faktura för nästkommande 12 månader. Provade att logga in och då gick det plötsligt utmärkt att använda sitt företags-ID. WHATTHEFUCK? Kontaktade dom på någon info@-adress, fick inget svar. Har nu kontaktat dom på någon slags supportsida så får vi se om det går bättre. Det är inte bara principen utan faktiskt också pengarna, den här tjänsten kostar närmare 100 000 per år och även om det inte är mina privata slantar så är det inget jag tycker vi ska betala för. Med facit i hand så skulle jag förstås krävt någon form av bekräftelse på att avtalet sagts upp, men det var mitt i det här djävla pisset med dramadrottningen A1 och det tog rätt mycket av både krafter och resurser så det var väl ungefär det sista jag tänkte på just där och då. Aja, får väl hoppas att det löser sig på något sätt. 

Efter jobbet igår så var det dags för rehab. Det var ovanligt tomt på deppgymmet, hörde någon kommentera det och min fysioterapeut förklarade det med att det är naturligt att avsluta patienter inför semestrarna, men han hade en massa nybesök inbokade så det skulle nog fyllas på. Sen kom ROBERT, gubben i blåjeans som som måste mutas med att via en spegel få titta på motorcyklar på Youtube för att ens sätta sig på en motionscykel, eftersom han prompt måste sitta på just den motionscykeln där man har ryggen mot tv-skärmen. Nu smiter du inte den här gången! sa fysioterapeuten halvt strängt och halvt skämtsamt och ROBERT muttrade någon ohörbart men sen började de tala om jakt och det visade sig vara gårdagens lock och pock för att få honom att göra några övningar. Fysioterapeuten visade sig vara en inbiten jägare, vilket var det sista jag hade gissat på skulle vara hans stora hobby. Nu vet jag mycket väl att det inte finns någon slags minsta gemensamma nämnare för utseende inom jägarkåren, där finns verkligen alla sorters människor, men ändå. Min fysioterapeut påminner lite om en Ken-docka, han är alltid välklippt och nyrakad och slätstruket prydlig, liksom obesudlad på något sätt. Har svårt att se honom stå med blod upp till armbågarna och flå och stycka, eller kanske sitta och bläddra i senaste numret av Guns & Ammo och drömma om ett nytt kulvapen, men det är väl jag som har dålig fantasi. 

Efter rehaben åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna för Laban är halt efter att han och Tage rök ihop och slogs över någon för dom otroligt viktig princip i helgen. Det bekymrar inte Laban det ringaste utan han hoppar glatt omkring på tre ben och viftar på svansen och tycker livet är toppen i alla fall, men det är kanske ändå bra att han inte går halvmilsvis. 

Min man hade tagit en dagstur till Köpenhamn för att maxa ut det sista av Skånetrafikens sommarkort så jag var ensam hemma, skulle dock till stallet för teorilektion så det var inte så mycket tid att göra ingenting på. Eftersom det var soptömning nästa dag bestämde jag mig för att fylla upp tunnan lite mer så jag rensade i skåpet ovanför spisen, slängde en massa tomma burkar och vad som kändes som hundra år gamla kryddor. Hann bara de två översta hyllorna, men många bäckar små osv. Åkte till stallet, vi pratade om våra mål på kort och lång sikt. Det var OERHÖRT längesen jag reflekterade över mina mål med ridningen, om jag ens har några? Jag vill ju såklart utvecklas och bli bättre, men inte sådär att jag har ett konkret mål att till exempel rida Grand Prix. Så det var väl lite nyttigt. Satte som kortsiktigt mål att utveckla Köttbullens galopp samt lära henne rygga. På längre sikt, kanske rida ett dressyrprogram på LB-LA-nivå med äran i behåll. Ännu längre sikt, kanske in och nosa på de mer avancerade skolorna som passage och piaff. Det var väl ungefär vad jag fick ihop. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, duschade, gick och lade mig. Min man hade sms:at att han var på väg hem, bussarna till nästan-Österlen går så att de anländer varje hel timme så jag trodde han skulle dundra in vid 22-tiden och tänkte att det är väl inte lönt att försöka somna innan dess. Men han kom inte, jag somnade och vaknade någon gång efter midnatt av att han fortfarande inte kommit hem. Däremot hade jag fått ett kryptiskt sms Jag trodde jag var smart men det var jag inte. Kommer hem imorgon. Antar att han försökt sig på någon logistisk lösning som inte höll hela vägen, men det går ju egentligen att läsa in vad som helst i det. Den som lever får se vad som har hänt.  

 

260810

Då var det måndag och ny vecka och nya tag. Är lite mör efter helgens BOOT CAMP, turligt nog så är det teori ikväll så att röven hinner få lite återhämntning. Nämnda BOOT CAMP har tagit upp i stort sett hela helgen. I fredags ringde min son och undrade om jag kunde hjälpa honom att bära ner ett piano från andra våningen efter jobbet. Låter coolt va, men det var ett elpiano så det var inte så ansträngande utan mest att det var otympligt och omöjligt för en person att bära och min svärdotter hade ont i ryggen och kunde/fick inte. Men det gick som en dans, visserligen en väldigt långsam sådan men ändå. 

Åkte sedan och handlade och sedan hem. Tränade yinyoga och gjorde rehab. Gjorde lasagne till kvällsmat för att få många matlådor till den kommande veckan. Gör ju veckans matlådor på helgen, i vanliga fall äter vi oftast något som kräver minimal ansträngning på fredagen, men nu skulle vi ju äta ute på BOOT CAMP:en på lördagen och min man är inte ett fan av matlagning så då fick det bli så här. 

Gick upp tidigt på lördagen för att hinna knata min mil med hundarna innan det var dags att åka till stallet. Det var dessutom fixardag så vi var där lite tidigare och hjälpte till att rensa ogräs innan ridningen, no rest for the wicked. Gjorde samma sak på söndagen, sen var det stallet hela dagen. Var hemma vid 17.30,  duschade och stekte upp en påse Ica Basics vegetariska vårrullar till middag. Jag är inte mycket för halvfabrikat annars, men när man varit borta från arla till särla är det en okej nödlösning. Vi har i brist på annat börjat kolla på Love is blind: Polen, där finns det några som verkligen är helt crazy som man kan förfasa sig över. 

Den här veckan drar min rehabträning igång igen, alltså den jag gör på deppgymmet tillsammans med min fysioterapeut. Vill inte jinxa något, men tycker att jag har blivit bättre. Inte bra, men bättre. Det är till exempel inte längre tio meters stapplande walk of shame varje gång jag reser mig, tycker också jag har fått ett bättre klipp i steget när jag promenerar, vilket ju är lättare att ha när det inte känns som att någon kör in en kniv i höften/skinkan för varje steg jag tar. Har fyra veckor av fysioterapeutledd rehab kvar, sen antas man om jag förstår saken rätt antingen vara symtomfri eller ha fått så pass mycket verktyg att man kan fortsätta rehab:a på egen hand.  Den som lever får väl se hur det blir. 

  

BOOT CAMP 2026

Räknade ut att det är tionde sommaren i rad som jag är med på BOOT CAMP i stallet. Det brukar ju vara ungefär i samband med terminsstart, men i år skulle det vara helgen efter midsommar istället. Bra, tyckte vi, för då blir det inte det där att hästarna inte är riktigt igång efter betet. Men helgen efter midsommar i nådens år 2026 bjöd ju på över 35 graders värme, så det var OTÄNKBART. Mest för hästarnas skull förstås, men även med tanke på oss klenisar som inte är vana vid såna temperaturer, så det blev framflyttat till helgen som gick.  

Nu blev det alltså av! Vi är i stort sett samma gäng varje år, plus minus några stycken, det är nog bara jag som varit med alla tio åren men vi är ett antal stammisar eller vad man ska kalla det. Det är alltid trevligt och vi har alltid så kul tillsammans. Det brukar också alltid vara fint väder, a k a jättevarmt, dock var det mer för årstiden rimliga temperaturer, runt 22-23 grader men det räcker ju när man ska skumpa runt på hästryggen. 

Fick Köttbullen. Vi var 12 stycken uppdelade i två grupper, jag red i den första så det var bara att sätta igång. Första passet var uppvärmning/dressyr, då tyckte jag hon kändes tung och seg, hon hade gått en barnlektion tidigare på förmiddagen men där hade hon nog inte slitit ut sig direkt. Men jaja, någonstans får man ju börja. Sen var det andra gruppen som red medan vi i första gruppen fixade med våra hästar och kokade kaffe. Sen hade vi lite fika och gemensam teori när andra gruppen hade ridit.  

Andra passet var markarbete, först travade vi över bommar på kort diagonal och sedan skulle vi trava över bommarna och därefter fatta galopp och hoppa ett litet kryss. Då piggnade Köttbullen till och gjorde som hon ibland gör, drog iväg som en avlöning mot hindret vilket jag inte var beredd på alls, det var längesen hon gjorde så med mig (var i och för sig rätt längesen jag hoppade också så det kan bero på det, hehe) så jag tappade stigbygeln. Hoppade hindret ändå som en annan Peder Fredricsson i VM-finalen eller när det nu var när man satt med hjärtat i halsgropen och såg stigbygeln flaxa omkring. Kände mig väldigt modig efteråt även om hindret var ett beskedligt kryss på 40 cm och inte en oxer på 160 som för Peder, men det är ju känslan som räknas, va.   

Sen hann vi kolla lite på andra gruppen och när de var klara så plockade vår grupp bort bommarna och mockade ridhuset och sedan var det bara att traska ner till hagarna längst bort från stallet med alla hästarna och därefter blaskade vi av oss, bytte om och åkte in till stan och åt middag på en trevlig restaurang med uteservering. Betydligt trevligare än de tidiga åren då konceptet var att vi skulle laga gemensam mat efteråt när alla var svinhungriga och så skulle man stå och trängas i ett halvsunkigt klubbrumskök och steka tacofärs och hacka grönsaker eller  slabba med såna där färdiga pizzakit där man bara kunde grädda en pizza i taget så att man fick äta i omgångar. 

Söndagen inleddes med att traska ner till långtbortistan-hagarna och hämta hästar, sen byggde andra gruppen hinder medan vi gjorde oss redo för hoppning. Det var i princip samma övning som lördagens markarbete, fast nu var det galoppbommar istället för travbommar, plus ett litet hinder. Vill ni ha räcke eller oxer? undrade K och alla vi tanter skrek KRYSS! för det känns tryggast när man är en hoppmes. Men allt gick bra och kändes kul!  Nöjd med mig själv för att jag planerade framåt och slapp höra "upp med blicken, titta mot nästa". Köttbullen är ju en sån stjärna i hoppningen, det är egentligen bara för mig att sitta på och styra. 

Sen fixade vi med hästarna och gav dom hö, vi hann kolla lite på när andra gruppen hoppade och sedan hjälptes vi åt att plocka bort hindren samt koka kaffe. Så var det fika och teori och sen var det dags för sista passet som var dressyr. Och då var Köttbullen sådär magiskt fin som hon kan bli ibland även om vägen dit är lång och krånglig. Men nu hade hon framåtbjudning och trampade på under sig och var allmänt samarbetsvillig, jag kunde riktigt känna att hon också var nöjd med sig själv och kände sig duktig. Mmm. Sen var det då dags för sista trasket ner till hagarna, sen när vi kom tillbaks upp till stallet igen så var andra gruppen precis klara så dom hann vi inte titta på alls. Sen var BOOT CAMP 2026 över, fast vi har tjatat på K om att få en repris under hösten så det kommer kanske. Mmm. 

260807

Jahapp, då var det fredag igen. Veckan har gått i ett nafs, helgen kommer gissningsvis att göra detsamma eftersom det är BOOT CAMP i stallet. Ojade mig lite i tisdags hur det skulle komma att kännas nästa onsdag efter att ha ridit dubbla pass både lördag och söndag och sedan lektion måndag och tisdag, fyra dagar på rad när man inte riktigt är igång är tufft. Men igår kom jag på att det är teori på måndagen, så då får röven lite välförtjänt paus, hehe. 

Igår hade jag möte av den sort jag hatar mest: när alla andra sitter i en möteslokal och man är den enda som är med via Teams. Vilket innebär att man a. inte ens vet vilka som är närvarande för det tycker de som sitter i rummet är onödig information, b. inte ser vem som pratar, om man inte känner dom så väl att man känner igen allas röster, det gjorde inte jag och det underlättar ju inte heller när alla talar fort och på skotsk dialekt som visserligen låter mysigt men inte är helt lätt att hänga med i, särskilt inte när det börjar bli tekniskt. Plus att det rent allmänt är irriterande att inte kunna se vad som händer, plötsligt kan alla börja skratta åt något som man inte fattar eftersom man inte är där och kan se att den personen som just talade samtidigt gjorde en lustig min eller talande gest. GAH. 

Efter jobbet åkte jag hem, hade tänkt handla på vägen men kände att nää...jag orkar inte. Varmt och kvavt var det och bilen luktade apa eftersom jag dagen innan hade slängt in en massa pappkartonger som stått ute i regnet i väntan på att någon skulle förbarma sig och köra dom till återvinningen. Åkte hem via återvinningen och blev av med aplukten i bilen, gick sedan till bibblan och hämtade en bok samt till affären för att hämta ut mitt paket med doftljus som jag beställt på mega-rea, sedan var det hem och städa. Använde kartongen som doftljusen varit i och packade ner alla mina priser som jag vunnit när jag tävlat med hundarna. De har stått på en hylla i hallen för...tja, någonstans ska man ju ha dom, har jag väl tänkt.  Har dock känt att de inte tillför särskilt mycket, är förstås stolt över våra prestationer men känner inte att jag behöver ha ytterligare x antal dammsamlande objekt bara för att bli påmind om det så nu åkte kartongen in på kattvinden. Fick sedan lite feeling och rensade ut kläder från nämnda kattvind. Med tanke på att jag rensade ut säckvis med kläder för inte så värst längesen (och inte har köpt några nya sedan dess) så var det lite anmärkningsvärt att få ihop flera kassar med plagg som inte använts i modern tid. 

Ja, det var väl den kvällen det. Nu är det alltså fredag, har jobbat som ett himla hjon hela veckan så det ska bli skönt med lite paus och återhämtning. 

   

260806

 Igår skulle det ju bli 28 grader varmt, så jag blev lite förvånad när regnet började smattra utanför jobbfönstret. Det regnade hela förmiddagen, när jag tog min lilla lunchpromenad så hade det slutat men det var fortfarande inte särskilt varmt, kanske runt 20 grader. Ingen var ju gladare än jag! När jag åkte hem tittade solen fram och när jag klev ur bilen utanför affären hemma i byn så var det 28 grader! Kändes mer som 38 grader p g a att luftfuktigheten var cirka 3000 % (kändes det som i alla fall). Så djävla obehaglig värme. Rastade hundarna i trädgården och harvade sedan ner till bibblan för igår var det absolut sista dagen att lämna tillbaks den här i mina ögon sjukt överskattade Ultravåld-boken, och böter vill man ju inte ha. Svetten rann bokstavligt talat i strida strömmar. Kom hem, noterade tacksamt att det åtminstone var rätt svalt inomhus, så länge det nu varar. Slet av mig dyngsvettiga kläder, tog på mig träningskläder, rev av 20 minuter tabata och drog igång en ny svettfestival som varade genom mina rehab-övningar. Sen var det inte mycket ork kvar att göra annat. Min man var med svärmor på banken, jag passade på att byta överdrag till soffkuddarna samt mäta hur lång hallen var. 

För ett tag sedan köpte jag nämligen en ny matta till vår yttre hall för jag var så in i döden trött på vår gamla, matta alltså, inte hall. Den gamla mattan köpte vi på metervara på Lantmännen för tusen år sedan och den såg också ut därefter i någon trist mörkt vinröd färg i något slags slitstarkt nålfiltsmaterial med kanter som krullade upp sig. Framför allt var strukturen sådan att det inte spelade någon som helst roll hur mycket man dammsög, den blev aldrig riktigt ren. Min man tyckte däremot det var förnämligt eftersom hans uppfattning var att grus och bös som man drar in utifrån då stannar i den yttre hallen. Så är det kanske, men jag tycker det är för djävla trist att det första man möts av när man kommer hem är en matta som ser ut som om det aldrig någonsin har städats. 

Tycker det minsta man kan begära av en hallmatta är att man ska kunna dammsuga den ren, så för ett tag sen kuppade jag in en ny matta genom att helt enkelt köpa en som JAG tyckte var snygg och praktisk istället för att bestämma detta gemensamt som vi brukar göra. Med sydda kanter, så den inte krullar ihop sig. Lade ut den när min man var i Köpenhamn och är SÅ nöjd, man blir liksom glad varje gång man kommer in i hallen, och så fort det börjar se grusigt ut så räcker det med tre tag med dammsugaren så ser den ut som ny igen. Min man blev faktiskt också nöjd, så nu har vi bestämt att köpa en likadan matta till den inre hallen där vi inte haft någon matta alls på ett bra tag eftersom vi slängde ut den gamla efter x antal hundspyor från den tiden när Remus (RIP) hade problem med bukspottskörteln. Den kasserade var en likadan trist nålfiltsmatta på metervara, dessutom hade Hilding (RIP) lyckats gräva ett stort hål i den när någon hade tappat något ätbart på den och han inbillade sig att det fanns mer att hämta undertill på något vis. Trodde inte ens det var möjligt att slita ut nålfiltsmaterial, men en hungrig och beslutsam tax klarar mer än vad man tror under några obevakade timmar.  

Det var väl ungefär allt som blev av igår, orkade inte mer p g a värmen även om det nog hade varit skönt att sitta ute framåt kvällen. Men då ska man ju gå och lägga sig. Beslöt tillsammans med min dotter att ställa in vårt planerade biobesök, vi har ju sista torsdagen i varje månad som vår biokväll men förra veckan var hon inte hemma så då sköt vi fram det, men den här veckan var det allmänt knöligt med logistiken för henne, dessutom var den enda film som visades tidigt nån variant med minioner så då var det inget svårt beslut från min sida. Om några veckor är det ju biodags igen så det är inte hela världen. 

Vår städerska på jobbet har semester och det är alltid likadant när det kommer en vikarie: det blir inte  ordentligt städat. Vi bytte städfirma bland annat på grund av det, och var då också noga med att från och med nu ska det finnas en checklista VID STÄDGREJERNA och inte i någon random städerskas handväska. Så det finns det en lista där det framgår vad som ska göras och hur ofta. I måndags när jag kom tillbaks från lunchen så gick det omkring en kille i lokalerna, han kom in och frågade lite villrådigt om han skulle tömma min papperskorg. Ja, det tyckte jag väl att han skulle göra, svarade jag. Strax därefter gick han, så jag utgick från att han var klar med resten, men sen upptäckte jag att han varken hade städat toan eller tömt återvinningskärlen. När jag kom i morse hade någon varit här igen, för min stol stod prydligt inskjuten vid skrivbordet istället för halvvägs ut på golvet som jag brukar lämna den. Plus att dörrar som varit öppna nu var stängda. Men återvinningskärlen var fortfarande inte tömda och papperskorgarna ute i labbet är på väg att svämma över. Jag fattar ju att det, checklista till trots, kanske inte är helt lätt att komma som ny (för någon överlämning till vikarierande städpersonal verkar överhuvudtaget inte ske), hörde också att det tydligen varit problem med sjukdom på städfirman, men ändå: vissa saker är väl ändå rätt så basic i den branschen. Typ: tömma papperskorgar? ELLÖR?

Jaja. Det är som det är.  

Till stallet istället, v 32 2026, pt 2

Igår när jag pratade med K i telefonen så frågade jag lite sådär som ett barn gör, vilken ponny får jag rida ikväll? Hintade sedan om att jag skulle tycka det var kul att få rida Gossen, eller möjligen Spanjorskan, och det fick jag! Gossen alltså. Är lite kär i honom, även om han är kanske norra Europas lataste ponny.  Men han är fin att rida och trevlig att sitta på. Fick fram honom rätt bra igår, det är lite som med Köttbullen att man liksom får ange ramarna redan från början för vad man förväntar sig och så hålla en konsekvent linje med idel framåttänk och inte tillåta något såsande. 

Just nu är vi sista gruppen för kvällen, om ett par veckor startar en ny grupp efter vår men igår fick vi alltså en diger uppgift med att vandra iväg med hästar till hagar samt kvällsfodra de som stod inne. Vi var bara fem stycken också så det tog sin lilla tid. Ponnyerna går i en av hagarna som är längst bort från stallet, men det var piece of cake att gå dit med Gossen. Han är nämligen helt obrydd med att vara själv, till skillnad från Köttbullen som håller på att klättra ur boxen när de andra går, och när man går ensam med henne till hagen så är hon rent vidrig att leda, hetsar och stressar och gnäggar efter sin flock och när någon svarar (som de alltid gör) så blir det sju resor värre. Hon är lugn att leda när hon har sällskap, men det uppstår alltid en situation där hon ska prova om det går att beta samtidigt och hon är stark som en björn och har slitit grimskaftet ur händerna på mer än ett barn i sin strävan efter det gröna guldet. Jag har väl lite mer att sätta emot, men kul att leda henne är det inte. Men Gossen är det en ren fröjd att gå med, han bara lunkar med som en stor hund och tittar varken efter gräs eller andra hästar. Sa till L att jag gärna ser honom som min tisdagsponny framöver, men vi får väl se hur det blir med den saken.  

260805

Knotar på med Projektet, en deadline närmar sig men än så länge är jag i fas och när jag gick hem igår var jag 89 % klar med allt enligt verktyget som vi använder för att mäta status, så om inget oförutsett inträffar blir jag klar den här veckan. 

Hade möte med min chef igår, vi har inte talats vid sedan någon vecka innan jag gick på semester. Inte för att det hade hänt något spektakulärt sedan dess heller. Fick i alla fall ett nytt litet projekt att ansvara för "eftersom du är så bra på att sammanställa och presentera data", fjäsk fjäsk. Men det är jag, och jag tycker dessutom att det är otroligt kul att fixa och trixa i Excel, göra snygga grafer och pivottabeller och you name it. Så det kändes inte som en särskilt tung börda att bära. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga. Var trött efter min i sanning skrala dos sömn föregående natt. Min man är flitig med fönstermålningen, men det innebär också att vi inte HAR några fönster på valda delar av huset just nu, vilket i sin tur innebar att det faktiskt var ganska kallt och ruggigt inomhus. Hade nog varit skönare att gå ut och sätta sig i trädgården och äta kvällsmat och läsa, men det orkade jag inte. Kurade ihop mig under en filt i soffan en stund innan det var dags att byta om och åka till stallet. Kom hem vid 21.15, duschade och i säng. Sov betydligt bättre i natt än föregående, man får vara glad för det lilla. 

Idag har jag inga möten (lyx), ska inte heller iväg någonstans efter jobbet (dubbellyx). Det ska bli upp mot 30 grader varmt i eftermiddag, så jag tänker att hundarna får rasta sig själva i trädgården. Själv ska jag traska till bibblan och lämna böcker. Har också ett tabata-pass inplanerat men det får jag se hur utmattad av värme jag är i eftermiddag. Nu: jobbelijobb. 

De oförlåtna

Har läst De oförlåtna av Ulrika Hansson och det kan du också göra. Detta är handlingen:

År 1885 i Österbottens vildmark slår sig Ina i slang med den gamle spåraren Jaak för att hitta de män som mördade hennes man och son. Jaak har sina egna skäl att söka upp de beryktade bröderna Manderbacka. Kan Ina lita på honom? Spåren leder norrut, rakt in i den österbottniska skogarna. Det är ett laglöst land. Det enda Ina får med sig är sin häst Runa, sitt gevär och en envis övertygelse: mördarna ska få sitt straff, kosta vad det kosta vill.

Jag tyckte mycket om den här boken, det var fint språk, bra miljöskildringar, intressanta karaktärer. På omslaget står det att det är "en episk western i nordisk tappning med en hjältinna som vi sent ska glömma", det tycker jag kanske var både missvisande och lite överdrivet. Det var en vacker och sorglig berättelse, enda minuset var att vissa fraser på finska inte var översatta och jag kan bara ei saa peittää och lite annat i sammanhanget helt oanvändbart. Klart man kan google translate:a, men det är irriterande att behöva göra det. Men det var ändå en fin läsupplevelse. Den här boken får fyra gevär av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

Till stallet istället, v 32 2026, pt 1

Igår var det då äntligen dags för ridning! Fick Köttbullen, hon var blank och trind och såg ut att fundera på om det verkligen var möjligt att semestern redan var slut? Vi red premiärlektion för vår nya ridlärare L, det var ett lugnt pass där vi bara red i skritt och trav med övergångar och fokus på sitsen, men utan stigbyglar så nog var det jobbigt för oss i alla fall. Köttbullen var (som väntat) stel i sin högersida men gjorde ändå ett rätt bra jobb och lossnade så småningom en del. Kändes som en bra inledning av terminen i alla fall och det kändes bra att ha L som ridlärare, det här kommer bli toppen.  

260804

 Nu har det blivit officiellt att jag ska byta kontor. I oktober, sa vår VD men då tänkte han nog att jag skulle ta någon av de två rum som blir tomma när PC och TG slutar sista september, alltså i den korridoren där "alla" sitter. När jag började här var vartenda rum knökfullt, rätt många delade rum och så fort det skulle börja någon ny så var det panik för var skulle den sitta? Det var på den tiden när vi hade både ekonomiavdelning och IT-avdelning och utvecklingsavdelning plus bemannad telefonväxel samt en hel  branschspecifik avdelning som omedelbart knoppades av när vi blev uppköpta. Sen har det mesta centraliserats bort till förmån för koncerngemensamma funktioner, och de senaste kanske 8-10 åren har det funnits avsevärt fler tomma kontor än vad det funnits människor på plats. Nu sitter "alla", detvillsäga fyra personer, i en och samma korridor. Efter sista september när PC och TG slutar så blir det två kvar, och om man hade varit en social person (och eventuellt om de andra varit lite skojsigare) så hade det väl varit naturligt att flytta till ett av dom rummen. Men alla rum i den korridoren har glasväggar och det är verkligen inte för mig. Tur för dig att du inte jobbar på huvudkontoret, sa VD lite syrligt när jag tillkännagav att jag inte tänkte sitta i något himla akvarium utan tänkte ta ett av kontoren på ovanvåningen istället. Med väggar i trä och dörr med frostad glasruta som inte går att se igenom. Han syftade på att huvudkontoret är ett öppet kontorslandskap och kanske inte helt men åtminstone lite semi-aktivitetsbaserat. Svarade i samma ton att bara för att andra inte har möjlighet att välja så behöver ju inte jag avstå från den möjligheten. I alla fall, eftersom jag ska flytta in i ett tomt rum så kan jag i princip flytta in när som helst. Behöver ju ha tillgång till labbet så länge det är produktion, men så fort den stänger finns det ju inget som håller mig kvar i rummet jag har tillbringat de senaste 25+ åren av mitt arbetsliv. 

Minus med att byta rum:
1. Ful färg på väggarna i det nya rummet, det är sån där blekbeige kulör som påminner om skolkorridorer eller vårdcentraler. ALLA rum har sån färg så det är inte som att man kan välja och vraka. 
2. Kommer att sitta bara 10 meter från fikarummet, vilket gör att jag kommer att missa ett antal STEG varje dag som jag så att säga fått automatiskt av att sitta i en annan byggnad än där allt annat händer, vilket gör att jag inte varit fullt så stillasittande som jag skulle ha blivit annars. Får väl hitta någon slags rutin på att få in lite mer rörlighet i jobbvardagen efter flytten. 

Plus med att byta rum: kommer egentligen inte på något. Men jag fattar ju att man inte kommer att värma upp hundratals kvadratmeter extra för att jag ska få sitta kvar här, det är väl bara att vänja sig. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en rätt kort hundrunda p g a värmen, tränade ett kort hantelpass, gjorde rehab. Sen hade jag tid att slöa lite i soffan innan det var dags att byta om och åka till stallet. Kom hem, duschade, gick och lade mig, men hjärnan bara: nä nu är det RAVE. Har sovit PISSDÅLIGT i natt, men det är väl bara att harva sig genom den här dagen också. 

Ultravåld

Har läst Ultravåld av Tone Schunnesson, detta är handlingen:

I slutet av 1990-talet växer syskonen Jarl och Eddie upp i ett nedgånget slott i Skåne. Jarl drömmer om glamour, något han desperat saknar bland skitiga bönder och inavlade lantisar. Hans lillasyster Eddie drömmer om att hennes bror ska vilja hänga med henne. När deras pappa, den undanglidande friherren Carl-Fredrik, en dag går ut genom dörren för att inte återvända förlorar deras mamma Monica, som har en egen uppfattning om verkligheten, fotfästet.

Medan Monica låser in sig i sovrummet för att tycka synd om sig själv låter hon sina barn bringa ordning i kaoset. Det går sådär. Jarl blir oberäknelig och självförhärligande samtidigt som han låter sig inspireras av receptbelagda läkemedel och det nya millenniets estetiserande filmvåld. Eddie famlar å sin sida efter närhet i skuggan av sin gränslösa bror och spirituella mamma.

Men när det förflutna börjar spöka och döden gör sitt intåg förändras allt. Pengar ska fördelas, familjeband sättas på prov och plötsligt skulle mord kunna vara en intressant utväg för att bryta invanda mönster.

Jag har tidigare läst Dagarna, dagarna, dagarna och den tyckte jag väl var sådär, men den här boken har ju blivit väldigt omskriven och upphaussad. Jag tyckte även denna var sådär. Även om den var välskriven så var själva berättelsen seg och omständlig och kom liksom aldrig någonstans, tyckte jag. Den här boken får två slott av fem möjliga. 

260803

Jahapp, då var det plötsligt augusti. Och måndag och ny vecka och nya tag, osv. En perfekt tid för nystart om man vill ha en sådan. Det vill jag, jag vill rensa och sortera och få ordning. Tycker vi lever i ett kaos med grejer överallt och det är så jobbigt (i-landsproblem, jag vet). Nu håller min man på att skrapa och måla alla fönster och innan det är klart kommer ingenting att hända med röjningen av vardagsrummet, där merparten av skivor och dvd-filmer alltså ska VÄCK.  Men det kan alltså inte påbörjas förrän alla fönster är färdigmålade. Men det finns ju annat man kan göra under tiden, tänker jag. Rensa i köksskåp och lådor till exempel. En låda eller ett skåp i veckan, så småningom blir man klar med det och då är det väl lagom att börja om, hehe. 

I fredags åt vi tacos och började kolla på Svärtan på SVT. Jag har ju läst boken som serien bygger på, Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist, jag tyckte den bara var sådär och serien kändes också bara sådär faktiskt. Men men. Kollade sedan vidare på en serie jag följer själv på Netflix, Tills jag hittar dig. Den är väl som alla Harlan Coben-serier: inget är som man tror. Såg ett avsnitt och gick sedan och lade mig, inte för att det var ospännande utan för att det var fredagskväll och jag var trött.  

I lördags gick jag upp rätt tidigt, gick långpromenad med hundarna, tränade ett corepass, gjorde rehab, åt lunch. Började sedan rensa i en hylla med hundböcker i nämnda vardagsrum. På den tiden jag var instruktör köpte jag på mig en djävla massa fackböcker i allt som rörde hundar och inlärning och mentalitet och olika tränings- och tävlingsgrenar, för man fick ju vara kunnig och uppdaterad och om sig och kring sig. Nu är ju den tiden över, känner därför inte att jag behöver ha flera hyllplan med böcker om allt från agility till viltspår, speciellt inte eftersom jag nu valt att gå ur SKK också och därmed stängt dörren till all form av hundtävlande. Eller ja, skulle jag ändra mig så är det ju bara att lösa nytt medlemskap, men jag känner inget sug efter det alls. Det var roligt så länge det varade, men nu är den perioden i livet över. Den klubb för vilken jag har tränat viltspår för i alla år har också haft någon form av kris/konflikt så hux flux försvann alla eldsjälar och nu är det en ny styrelse för vilken jag känner ett starkt njaaa? Som jag sa till min f d partner in crime J när jag hörde av mig och undrade om hon ville ha mina hundträningsgrejer, spårpinnar och apporter och gud vet allt vad man har samlat på sig under åren: Jag ska nog bara vara en helt vanlig hundägare från och med nu. Det känns faktiskt helt okej att vara det. 

Gjorde pasta och köttfärssås på resterna av tacofärsen till middag och så kollade vi på ytterligare ett avsnitt av Svärtan, men nej, sen gav vi upp. Förlåt John Ajvide Lindqvist, men den var inte för oss. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, såsade sedan i soffan med en bok. På eftermiddagen kom först J för att hämta upp alla mina hundgrejer som jag rensat ut, inklusive fyra kassar facklitteratur och tre kassar med fryst blod och klövar till viltspårträning. Sen kom min sons fru med några kompisar, de skulle besöka ett intilliggande naturreservat och behövde någonstans att ställa bilen och så ville de kolla på hönsen och hälsa på hundarna. Resten av eftermiddagen tillbringade jag i soffan med en bok. Gött. 

Nu är det som sagt ny vecka och nya möjligheter. Ikväll börjar ridningen, det ska bli spännande. Känns som det var evigheter sen jag satt i en sadel så det kan nog kännas lite här och var efteråt. Vi ska byta ridlärare också, från K till L, det blir spännande även om jag såklart kommer att sakna K. Men tror även det blir bra med L. Hoppas på Köttbullen, men hoppas också lite på att få rida någon annan ponny. Obs, PONNY. I natt drömde jag att jag skulle få rida en helt ny häst som ingen annan brukade rida, oklart varför. Vaknade dock innan jag kom upp på hästryggen i drömmen, så jag vet inte hur det slutade.  

Dina färger var blå

Har läst Dina färger var blå av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Lina Råman jobbar som sjuksköterska på neonatalen. Hennes liv är fullt av dramatiska förlossningar, kuvöser, långa nattpass och krisande föräldrar. Hon längtar efter egna barn, men hennes man har alltid varit tydlig med att han inte vill ha några. Han ägnar sig istället åt att smygtitta i skokartongen som ligger gömd längst in i garderoben. Där förvarar Lina minnena av sin första pojkvän, och kanske även sitt livs stora kärlek, Ted. Han som försvann.

En dag är Ted tillbaka. Han säger att han har tre månader kvar att leva och att han vill tillbringa dem med Lina. En önskan som sätter Linas och Samuels äktenskap under enorm press. Lina måste få veta vad som hände den där dagen när han försvann. Motvilligt inser Samuel att det är den enda möjligheten för både honom och Lina att kunna gå vidare.

Har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, och Om en syster som jag tyckte mycket om. Jag tyckte inte lika mycket om den här. Tyckte själva premisserna var lite väl konstruerade och jag kände flera gånger att för helvete Lina, släpp sargen och gå vidare i livet, det är väl ändå inte rimligt att haka upp hela sitt liv på ett gammalt ex och härbärgera så starka känslor för den personen. Ej rimligt om ni frågar mig (eller så är det jag som aldrig har varit _så_ kär i någon?). NJA. Den här boken får tre (rätt små) krossade hjärtan av fem möjliga. 

260731

 Igår hade jag veckans enda möte, med Projektledaren, det handlade kanske 1 % om Projektet och 99 % om annat. Jag gillar Projektledaren, men hon är en smula konspiratoriskt lagd och nu tror hon att "something bad is going to happen in August". Källa: magkänsla, den ska man väl i och för sig inte bortse från, plus att vår (alltså koncernens) VD hade tagit ovanligt mycket semester i år och det brukade han inte göra. Det var ju lite lite att gå på, kan jag känna, men men. Projektledaren sitter ju ändå bland höjdarna på huvudkontoret i Danmark, och är det någonstans stämningarnas vindar blåser så att man kan känna av dom så är det väl där. Så om det händer något i augusti så vet jag var jag hörde det först. Den som lever får se, osv. 

Bortsett från det mötet hände det inget särskilt. Gnetade på med Projektet, har tagit mig från 558 till 460 olästa mail i Projektinkorgen så det går ju åtminstone framåt om än i sakta mak. Men skarp deadline är inte förrän i mitten av augusti så än känns det som att det är gott om tid. 

Efter jobbet gick jag en runda i mina gamla hoods innan jag åkte hem. Det är ett sånt där miljonprogramsområde med dåligt rykte, jag tycker mest det är intressant att se hur mycket som har förändrats sedan jag flyttade därifrån för över 30 år sedan så då och då tar jag en runda för att kolla läget. Inte mycket är sig likt, barnens dagis har byggts om och ut till oigenkännlighet, där Rikets Sal förde en tynande tillvaro ligger nu en moské som eventuellt är mer välbesökt, det har ploppat upp nya små affärer och marklägenheter lite här och där och egentligen är det nog bara vårdcentralen som ser ut som den alltid har gjort. 

Det var asvarmt igår så den där promenaden runt memory lane var inte helt och hållet behaglig trots att det var skugga nästan hela tiden och det ändå fläktade en aning. Släppte ut hönsen i trädgården, dividerade sedan med min man om ett förestående projekt på nedanvåningen som kanske inte direkt har undertiteln feng shui, men något åt det hållet ändå. Är så in i döden trött på att väggarna är fyllda av hyllor där DVD-filmer trängs med CD-skivor och för att inte tala om alla LP-skivor som ingen jävel någonsin lyssnar på. Det är ju inte som att man sätter på en skiva längre, oavsett format, kan inte ens minnas när jag gjorde det senast. Och man behöver kanske inte heller spara exakt varenda DVD-film som man någonsin ägt, det känns som att vi drunknar i grejer och det ger mig panik. Så nu ska det rensas, dock inte som i nu-NU för min man håller på att måla fönstren och det måste prioriteras p g a vädret, men under hösten. Har bett chat-GPT göra en visualisering av vardagsrummet utan dessa filmer och skivor, och den bilden tar jag fram och glor på ibland i smyg. Som porr, haha. 

När vi hade gått och lagt oss var det fortsatt asvarmt, trots öppna fönster och tvärdrag. Så småningom började det blixtra, sedan mullra och till slut regna. Kunde inte somna p g a det, så idag är jag trött. Men nu är det ju i alla fall fredag och jag har inga direkta planer vare sig för kvällen eller helgen, så det ska nog gå att ta sig igenom den här dagen också. Idag är det min tur att handla till den gemensamma  fredagsfrukosten på jobbet så jag planerar att hänga på låset till Willys när de öppnar klockan 07.00, innan dess måste jag hinna undan med lite grejer här på jobbet så nu är det over & out. 

260730

Nu är det värmebölja igen! Igår när jag körde hem så var det 28 grader, inte så illa som de 35 som det var tidigare i somras men tillräckligt för att jag ska bli helt orkeslös. På jobbet går det bra, vi har bra AC i lokalerna, men i övrigt? Ser ingen som helst njutning med det här. 

Igår på jobbet började vi prata om pensionen. Eller först pratade vi om vart vi ska ta vägen och M (a k a vår VD) sa något att så länge fastigheten inte är såld så sitter vi kvar här. Sen kom vi in på pensionen. M och K, som inom kort kommer att vara mina enda kollegor på plats, är båda födda 1965 och jag har väl någon gång snuddat vid tanken att de ska gå i pension tre år innan mig. Fast nu visade det sig att båda hade planer på att gå i förtid. 2029 ut om inget oförutsett inträffar! deklarerade K och M nickade instämmande; så hade även han tänkt. Jaha, men då vet man att om tre och ett halvt år så är jag ensam på bygget? Själv har jag inga såna planer, utan jag har väl tänkt att man knotar väl på tills det är dags, under förutsättning att man får leva och ha hälsan såklart. Man vill ju inte bli någon fattigpensionär som tvingas vända och vrida på vartenda öre. 

Sen gled samtalet över på tidsperspektiv, för nu fyllde jag ju 58 i förra veckan, och nu börjar ju liksom nedräkningen i form av 10 år till pension om man tänker att man ska gå vid riktåldern. Och 10 år är ju ingenting, jag har ju jobbat på detta företag i 25 år men det känns som...på sin höjd 10?Då fällde K de magiska orden Har du fått din guldklocka? Jag nämnde ju det för PC någon gång i våras och hen "skulle undersöka saken", fast sen hände det ju ingenting mer. Nu lovade i alla fall M att han skulle "ta tag i det". Vad det nu innebär, ingen vet men den som lever får kanske en guldklocka vad det lider? 

Efter jobbet traskade jag iväg till min son och hans fru, som bor inte så långt från mitt jobb. Vi fikade och  babblade ett par timmar, sen traskade jag tillbaks till jobbet där bilen stod (eftersom det bara är betalparkering där min son bor och jag är SNÅL) och åkte hem. Orkade inte gå ut med hundarna (det hade min man gjort tidigare på dagen så det var inte som att de inte kom ut), orkade inte heller träna p g a värmen, men gjorde i alla fall min rehab även om det också satt långt inne. Sen åt jag kvällsmat och degade i soffan med korsdrag som knappt ens märktes. Min man hade skrapat och målat fönster och var inte heller jättepigg. Jag okynnesbeställde doftljus på Remoair som gör helt fantastiska ljus som är handgjoda och miljövänliga och ftalatfria och till och med veganska om man tycker det är viktigt. Det sistnämnda är väl ingen dealbreaker för mig, men tycker miljö- och hälsoaspekten är viktig. Ljusen därifrån är p g a ovanstående såklart också svindyra och jag kan väl känna att jag ibland lägger nästan orimligt mycket pengar på doftljus som jag sedan använder väldigt sparsamt eftersom min man inte gillar det, så det får bli när han inte är hemma och det är han ju nästan jämt. Man nu var det REA så då gäller det att passa på, intalade jag mig. 

Min dotter hörde också av sig och vi bestämde att skjuta fram morgondagens biobesök till nästa vecka för hon var upptagen med att maxa sin sista semestervecka med utflykter åt alla håll och kanter. Så idag blir det bara hem och städa och sedan ta det lugnt. Det gör ju inget att man slipper ha tid att passa och vara tvungen att hetsa iväg in till stan igen just idag när det ska bli 30 grader varmt. Tack och lov verkar det i alla fall som att värmeböljan peakar idag och sen ska det bli lite mer drägliga temperaturer framöver. 

Det stora sveket

Har läst Det stora sveket av Walter Kalmaru, detta är handlingen:

Walter Kalmaru bor och lever i Stockholm tillsammans med sin fru Lotta och sina två barn Maya och Salme. En till synes helt vanlig familj lever ett helt vanligt liv när en mörk figur gör entré i deras liv. Maya är 15 år när anorexin tar sitt grepp om henne. Snart har situationen eskalerat bortom all kontroll, och Walter och Lotta gör allt som står i deras makt för att få hjälp från de vårdande instanser som är ämnade att finnas tillhands. Det blir en lång resa mot avgrunden där Mayas psykiska ohälsa till slut tar hennes liv. Längs resan hamnar även Mayas ett år äldre syster Salme i den psykiska ohälsans hänsynslösa grepp och efter ett problematiskt förhållande med fel person ser hon ingen annan utväg än att följa sin lillasyster. Det här är deras historia, men det hade lika gärna kunnat vara din.Det stora sveket är en berättelse om sveket från samhället och det svek två föräldrar känner gentemot sina barn, och illusionen om att vi lever i ett land där vi tas om hand när vi blir sjuka.

Den här boken är en självupplevd berättelse som jag förstår att man som förälder behöver få ur sig. Sätter inget betyg på den p g a det. 

260729

 Igår träffade jag inte en enda människa på jobbet förrän på lunchen. Förra veckan tog något emballage slut och beräknas inte komma förrän i början av nästa vecka, så den här veckan är det ingen produktion. Annars ser man ju alltid någon därinne när jag genar genom fabriken på väg till fikarummet, men idag var det tyst och stilla. De av tjänstemännen som sitter i byggnaden där fikarummet är beläget, dvs alla utom jag, sitter i en korridor som går i vinkel mot korridoren som går till fikarummet, så deras rum passerar man inte och i fikarummet var det tomt vid niotiden när jag var där och åt min lilla frukost. Är väl bara att börja vänja sig, det är ju så här det kommer att bli framöver. Det känns helt galet att om någon månad är det över för alltid, sista produktionsdagen är 31 augusti och sen ska allting monteras ner och skickas iväg, vilket beräknas ta en eller två månader, och därefter slutar alla utom vi tre som ska bli kvar. Oklart vad som händer med oss då, men ett första steg (för mig) är kanske att flytta över till andra byggnaden. Jag trivs jättebra med att sitta helt själv, men jag fattar ju att det inte är rimligt att värma upp hundratals kvadratmeter bara för att jag ska slippa byta kontor, och fastigheten är ju för övrigt till salu så någon gång kommer det ju att hända. Aja, den dagen, den sorgen. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna och tränade sedan ett pass yinyoga. Min man var och hjälpte svärmor så det var lugnt och stilla. Borde ha varit, men jag fick oförklarligt ont i magen vilket såklart tog död på en del av känslan av frid och fröjd. Har, peppar peppar, väldigt sällan problem med magen och det här var kanske inte ens att betrakta som problematiskt, men är det något som är min akilleshäl så har vi det här. Kan ha jordens huvudvärk och ändå fungera rätt skapligt, men minsta lilla magknip så är jag ynkligheten själv. Det försvann dock lika oförklarligt som det dykt upp, så det var väl bara vad man kallar en fis på tvären. 

Idag är det först jobb, sen ska jag hem till min son och hans fru för lite häng med dom. Sen blir det väl vad man kallar för en lugn hemmakväll, over & out. 

Vindarna viskar ditt namm

Har läst Vindarna viskar ditt namn av Anne-Lie Högberg, detta är handlingen:

Vanja lämnar både sin hemort och sitt förflutna för den lockande tjänsten som reporter 30 mil söderut. Men när allt det som lockat visar sig vara en irriterad och otrevlig arbetskamrat och en enformig miljö börjar hon tvivla på om hon tagit rätt beslut. När hon råkar på en gammal artikel om en händelse som ingen vill prata om börjar hon i hemlighet att undersöka det som hänt. Det som ingen vill kännas vid. Allt för att förtränga det som hon själv lämnat bakom sig.     

Linas liv är perfekt. Hon har Jesper, Melker, ett heltidsjobb och ett fint hus. Men det är något som skaver när småbarnslivet och vardagen går som på repeat. Hon inser att den gnista som Jesper en gång tände långsamt håller på att slockna. Och när någon annan blåser liv i hennes glöd vet hon inte om hon skall våga ta klivet ut i det okända.     

Lilly var en gång ägare och grundare för lokaltidningen som alla på orten ivrigt väntade på. Då hade allt varit nytt och spännande. Nutiden skrämmer henne. Nya bekantskaper också. Så när Vanja börjar ställa frågor drar hon sig instinktivt undan. Snart gör sig det förflutna påmint, och sanningarna som uppdagas förändrar allt. 

Det här var en bok jag med viss tvekan plockade åt mig från en sån där snurra på bibblan, tyckte omslaget såg lite väl pastellfärgat och feelgood ut. Fast det var ju ändå en gravsten, och baksidestexten lät väl ändå rätt okej. Tyckte dock den var vääääldigt lätt att lägga ifrån sig och den engagerade inte det minsta. Efter halva boken hade jag fortfarande svårt att skilja på vem som var Vanja och vem som var Lilly och vem var nu Eva nu igen? Snacka om ointressanta karaktärer, sen var det (trots gravstenen) för mycket feelgood-känsla för att vara min typ av berättelse. Den här boken får ett spädbarn av fem möjliga. 

260728

Så var första jobbdagen avverkad och det gick väl ganska lugnt till. Hade lovat mig själv att börja med en mjukstart och därför inte genast kasta mig över Projektets inkorg som jag misstänkte skulle vara överfull. Den innehöll 558 olästa mail, den vanliga inkorgen oräknad men den senare betade jag snabbt igenom, det var bara ett fåtal grejer som krävde svar eller uppmärksamhet. 

Ägnade vad som kändes som merparten av gårdagen åt att komma ikapp med det som faktiskt är fysiskt pappersarbete, vilket förekommer i riklig mängd trots digitalisering och på tre veckor hinner det bli en del. Tycker dock det är otroligt tillfredsställande att sortera högar, scanna in och spara i mappar, sätta in i pärmar och skapa ordning och reda, så jag klagade inte. Nu är jag redo att sätta igång med Projektet. 

Det var verkligen omväxlande väder igår. När jag körde till jobbet ösregnade det, när jag gick till fikarummet vid nio så var det mulet men uppehåll, på lunchpromenaden var det soligt och varmt. När jag gick från jobbet någon timme senare regnade det igen. Precis när jag hade satt mig i bilen ringde K och  ville ha ett bollplank, eftersom min man är hemma så är jag inte piskad att åka hem och gå ut med hundarna så  efter en snabb runda på Willys körde jag ut till stallet en runda. Körde hemåt strax efter 16, då var det tjockt med trafik och det kändes som att det tog evigheter. Kom hem, gick ut med hundarna och på den lilla rundan (45 minuter-ish) hann det både börja och sluta regna tre gånger, däremellan sken solen. Men ja, det behövs verkligen regn så jag klagar inte. 

Tränade ett hantelpass med Vibes, gjorde rehab och åt kvällsmat, det var den dagen det. Min man hade varit flitig och bytt blandare i badrummet, något som har behövt göras en längre tid för den gamla var helt kass, har man vridit kranen åt vänster för att få varmvatten har det bara kommit en minimal stråle. Förmodligen på grund av kalk, men den har inte gått att få loss blandaren med mindre än att kraftigt våld  fick brukas, därför har vi sagt ett bra tag att vi ska byta den och nu blev det alltså av och plötsligt kom vattnet med vad som kändes som en enorm kraft, men det är nog snarare att betrakta som normalt flöde. Kan ju vara trevligt att kunna tvätta händerna i varmvatten om man känner för det. 

Idag händer det inget speciellt, det kan ju vara skönt som omväxling. Imorgon ska jag träffa min son efter jobbet och på torsdag är det bio med Club ROMIF och nästa vecka börjar ju ridningen igen och sen rullar det på. La in om semester/höstlov vecka 44 och lyxade till det med att även ta fredag vecka 43 OCH måndag vecka 45. Vilken djävla lyx ändå. 

260727

Hoppsan, blev visst inget bloggat de sista semesterdagarna, men å andra sidan hände det inget spektakulärt förutom att jag tog tag i den enorma vedhögen som ju legat i carporten vedporten alldeles otroligt länge, men nu är allting uppstaplat och fint och det går att röra sig därinne utan att behöva kliva över högar med grejer för att ens komma fram till veden. Få se hur länge detta nu varar, min man har ju en tendens att se varje tomrum som potentiell avställningsyta där saker ska förvaras "så länge", med verklig betoning på länge. Härförleden beklagade han sig över sin moders bristande ordningssinne och att  det kändes så djävla trist och otacksamt att försöka hjälpa till att bringa ordning i ett hem där "det inte fanns en ledig yta någonstans". Fick hålla tand för tunga där, för är det någonting som retar gallfeber på MIG så är det hans förmåga att skapa högar av grejer han inte riktigt vet var han ska lägga och sedan låta dom i det närmaste bli permanenta installationer. Men kanske blir det här röjandet hos svärmor en ögonöppnare för honom, sent ska syndaren vakna, etc?

I fredags var jag också inne i stan och åt lunch med min dotter, det var najs. Jag kom med bussen lite tidigare så jag bestämde mig för att strosa ett varv på stan först. Förr var ju detta en grej man gjorde, åka in till stan och gå i affärer. Det är inget jag saknar, kan jag ju säga. Minns när barnen var små och jag bodde med min sons pappa, då åkte vi in till stan (som jag minns det i alla fall) varenda lördag. VARFÖR? kan jag fråga mig nu, för jag minns det bara som otroligt jobbigt att böka med barnvagnar och kassar och någons blodsockernivå (ofta min) var alltid vid fotknölarna och stämningen var därefter. Men min dotter  påstår att hon minns det som "jättemysigt" och att vi gick på kafé och åt chokladboll och drack Festis, så det var väl inte enbart elände då.    

Idag är det back to work och det känns väl...okej, antar jag, även om det känns konstigt att börja jobba redan i juli, jag som i princip alltid har haft sen semester, i alla fall de senaste tio åren eller så. Dock har det varit väldigt skönt att ha semester innan ridningen börjar. Även om ridningen är kul så är det något med att det inte känns riktigt som semester när det börjar bli tider att passa på regelbunden basis så att säga. Nu börjar terminen nästa vecka och det är känns helt okej, då har allting återgått till det normala. Gick och lade mig tidigt igår, vaknade i natt av att det hällregnade. Det var ju välbehövligt och kändes också symboliskt och bra. Nu är det ju inte ens augusti än, så det känns lite väl tidigt att tänka höst och nystart men ändå är det lite så det känns. Får väl se om jag kommer fram till vilken sorts människa jag vill vara den här hösten, hehe. 

Mitt lösenord hade gått ut och det är minsann inte bara att byta för allt ska tvåstegsverifieras och jobbtelefonen var helt urladdad så det tog cirka hundra år, men nu tror jag allt är klart. Nu ska jag plöja igenom mailboxen och se vad som har hänt medan jag varit bortkopplad från jobbet. Förhoppningsvis ingenting. 

260721 - semester dag 17-18

Efter att det varit solsken, blå himmel och värme i vad som känns som hundra år så bjöd gårdagen på blygsamma 15 grader och regn. Kändes väldigt ovant med fleece och långbyxor på morgonpromenaden, som jag hann avverka innan regnet kom. Tillbringade större delen av dagen inomhus, görandes ingenting. Egentligen var det en perfekt dag för att stapla veden som legat i en stor hög i carporten otroligt länge, men anledningen till att jag inte tagit tag i det tidigare (bortsett från värmen) är för att min man har en förmåga att trycka in en massa bös i carporten så att det aldrig bara är att sätta igång när man får feeling, utan man måste börja med en storröjning för att överhuvudtaget kunna ta sig fram och det hade jag inte riktigt lust att börja med. 

På kvällen var jag hemma hos S och fixade det sista med LOK-stödet i helvetessystemet Idrott Online, sen hem och in i duschen och ner i bingen.

Idag var det soligt igen. Min man tog bussen för att ta sig till tåget till Köpenhamn där han och hans kompis ska hänga till på torsdag, så nu vankas det egentid. Inledde som vanligt med morgonpromenad, sedan tog jag bilen en runda i byn som ett annat miljösvin men jag skulle hämta ett paket innehållandes en ny matta till hallen som jag misstänkte kunde vara både tungt och otympligt att kånka hem till fots. Körde inom biblioteket, hämtade och lämnade böcker, slängde skräp vid återvinningen, hämtade mattan samt handlade. Kom hem, började röja i carporten, sorterade ut en massa grejer som jag och J hade haft när vi höll hundkurser (som legat i förra bilen och som jag bara tryckt ner i kassar och in i carporten efter att ha stått i en snödriva och tömt den, bilen dårå). Sms:ade J och frågade om hon var intresserad av grejerna, det var hon och skulle återkomma när hon var i krokarna. Körde sedan ytterligare en vända till återvinningen med tomkartonger och plast som utgjorde delar av det bös som min man tycker ligger så bra i carporten i väntan på att han ska få feeling och åka till återvinningen. Om man påtalar att feelingen sitter långt inne så hävdar han att bilen ju aldrig är hemma, och försöker på så sätt pytsa ifrån sig ansvaret på ett ej jättecharmigt sätt.

Gjorde kvargplättar till lunch, tränade yinyoga och gjorde rehab. Kånkade sedan ut den gamla, fula och slitna mattan, dammsög, torkade golv och lister i hallen samt bredde ut den nya och fina mattan. Blev väldigt nöjd. Traskade ner till affären och hämtade ett paket avelsägg för hönan Liselott har legat och surat i ett rede i eviga tider. Håll tummarna för kycklingar om några veckor! 

Bestämde mig sedan för att det fick vara nog med arbetsinsatser för idag så nu sitter jag på uteplatsen med en kopp te och en bok. Bara för det gick solen i moln och eventuellt ser det ut att kunna bli en liten regnskur men det gör ju ingen skada. 

Hon ska heta Happy

Har läst Hon ska heta Happy av Elinore Brandén, detta är handlingen:

September 2006. Bodil längtar efter otyglad galenskap på Östersjön, Ingrid blir lämnad av sin man och en flicka föds. Sjutton år senare hittas ett utskuret hjärta i en förortsrabatt just som Monika passerar. "Hon ska heta Happy" är en brutal berättelse om tillfälligheter och osynlighet, om blod och moderskap. Om två barnmorskor, en pensionerad polis, en utbränd småbarnsmamma och en hemlös kvinna, vars öden på olika sätt tvinnas samman.

Jag gillade den här boken, även om jag först missade tidsangivelserna och trodde allt hände på samma gång istället för växelvis 2006 och 2023. Upplevde den därför som något rörig, vilket den alltså egentligen inte var. Välskriven om än något svag i sina karaktärsbeskrivelser, tyckte inte riktigt någon av dem lyfte. Den här boken får tre stora Finlandsbåtar av fem möjliga. 

260719 - semester dag 16

Idag har varit en i princip helt händelselös dag. Gick min vanliga söndagspromenad, tränade ett corepass, gjorde rehab, åt lunch. Pratade i telefon med min dotter, låg sedan på uteplatsen och läste tills det var dags att gå in, mikra sin matlåda och se klart Legends (mycket sevärd!). 

Nu ska vi tydligen kolla på VM-final i fotboll. Jag tänker att jag kanske i alla fall har ett öga på första halvlek, tveksamt om jag orkar se hela matchen, speciellt inte som att det tydligen ska tryckas in någon himla konsert i halvtid, och oavsett vilket så hejar jag inte på någon och bryr mig inte om vem som vinner. Imorgon börjar sista semesterveckan. Usch vad fort det har gått. Tre veckors semester är i magraste laget, men nu blev det så här i år. 

Kungshamra - 67

Har läst Kungshamra - 67 av Yvonne Hirdman, detta är handlingen:

Hon avskydde den där tiden mellan tre och fem på eftermiddagen, den svåra­ tiden, den som aldrig fylldes med riktigt liv utan bara halvdana föresatser - den där tiden som ofta fylldes ut av bråk mellan smågnälliga barn. Men nu var barnen hos farmor och farfar. Det är då Christa sätter sig på bordet, tänder en cigarett och tittar ut på innergårdens stubbar och känner oron ringla som en orm från magen upp under revbenen.

Genom sju unga evighetsmänniskor och deras småtrassliga liv i ett alltmer politiserat Stockholm tar Yvonne Hirdman i sin romandebut oss rakt in i 60-talet.

Kärlek, politik och bristande barnpassning för Christa, Jonne, Mona, Krister, Sigge, Åke och Unni samman i det gråa studentområdet Kungshamra. De möts på fester, i vilda diskussioner, vid de kvarglömda leksakerna i sandlådan, de tiger och ljuger och grälar. Så sprids de ut i livet. En dödsannons för dem samman igen långt senare och belysningen blir en annan.

Näe, det här var verkligen ingenting för mig. Gillade ingen av karaktärerna, handlingen var seg och på gränsen till obefintlig, gillade heller inte sättet skriva/beskriva genom att trycka in en massa bindesstreck eller tankestreck, eller vad det nu kan tänkas heta, i texten. Den här boken får en marxist av fem möjliga.

260718 - semester dag 15

Drömde i natt att jag hade kommit på ett oerhört snillrikt sällskapsspel, det var något med kort där det stod något på övre halvan och något annat på den undre och nu har jag såklart glömt bort den snillrika delen som gjorde just det här spelet jättejätteroligt, och kommer således aldrig att bli multimiljonär i den branschen. Det var ju tråkigt.

Idag har varit en händelselös dag, har mest legat och läst efter att ha stökan undan långpromenad och ett pass yinyoga under förmiddagen. Min man susade iväg till svärmor för att hjälpa henne att döstäda. Eller vad de nu håller på med, min man är ju känd för att inte kunna slänga saker och att cirka allting kan vara bra att ha, men han är en blek avbild av svärmor som i det närmaste är att betrakta som hoarder. Känner faktiskt noll procent dåligt samvete för att jag inte är där och hjälper till, den här relationen mellan min man och min svärmor går väl enklast att beskriva som it's complicated, och jag har ingen lust att agera slagpåse dom emellan.

Har som sagt inte gjort särskilt många knop idag och tänker inte ha dåligt samvete för det heller, men snart ska jag i alla fall masa mig ut i köket och laga lasagne. Det får räcka som aktivitet. 

Farväl till Panic Beach

Har läst Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, detta är handlingen:

”Ibland tänker jag att jag skulle vilja springa hela vägen genom Mattis barndom för att skydda honom från stormen som är på väg att dra in och lyfta upp honom och bära i väg honom och gömma honom för de förbannelser som tycks vila över vår familj. Lika ofta tänker jag att jag skulle passa på att döda honom då, även om det skulle betyda att ingen av oss någonsin skulle ha funnits. Inte jag, inte Eddie.”

På en bänk i Berzelii park sitter Nina Stjärne, förkrossad av sorg. Hon har förlorat sin lillasyster och nu rör sig tankarna tillbaka till evighetsstranden på Panic Beach, fylld av djurskelett och ensamma barnlekar. Där tillbringade de somrarna i skuggan av fadern Matti, som alltid väntat på döden.

I Berzelii park tar också familjen Stjärnes berättelse sin början, hundra år tidigare. Deras historia är som ett mörkt tidvatten som drar med sig drömmar och förhoppningar, barn och föräldrar, ut i djupet. Som en aldrig avstannande pil flyger frågan om förlåtelsen genom åren.

Jag tyckte väldigt mycket om språket i den här boken, men det var också allt. Det var alldeles för många människor som bara slängdes in utan att få någon form av introduktion, plötsligt fanns det bara en Helena eller en Leo eller en Lykke med utan att man, eller i alla fall inte jag, fattade hur de hängde ihop med släkten eller om de ens gjorde det. Berättelsen hoppar dessutom fram och tillbaka i tiden utan att det på något vis framgår och allt känns som en djävla röra helt enkelt. Den här boken får två släktkrönikor av fem möjliga.

260717 - semester dag 14

Igår kväll kom min man hem med ett ton körsbär och skulle göra körsbärspaj. Som vanligt när han ska ägna sig åt någon form av matlagning så drar han fram vad som känns som varenda bytta och kastrull och pinal som köksskåpen överhuvudtaget kan uppbringa och mängden disk blir ju därefter. Sen började han leta planlöst efter en körsbärsurkärnare som vi tydligen också har. Någonstans. Orkade inte vara delaktig utan gick istället och lade mig och läste om Alexander den stores liv tills jag somnade någonstans strax efter erövringen av Persepolis. Vaknade i morse, föreställde mig att köket skulle vara kaos, vilket verkligen kan ödelägga mitt humör. Det var det dock inte och körsbärspajen stod färdiggräddad på spisen. 

Masade mig ut på långpromenad med tanken att det kanske inte skulle bli så varmt, för det var lite mulet. Men istället för svalare så var det kvavt och klibbigt och inte på något vis behagligt. Kom hem och gjorde lite rehab, renskrev och skickade ut nyhetsbrev från ridklubben, stekte nyttiga kvargplättar till lunch och lade mig sedan med en bok i skuggan på uteplatsen. Slumrade lite, men sen kom min man och började slamra och väsnas vilket omöjliggjorde sömn. Läste och dumsurfade omvartannat. Skulle egentligen ha träffat S men hon fick förhinder så det blir på måndag istället. Förhinder till kvällens middag på restaurang fick också min dotter med familj så det blev bara jag, min man, min son och hans fru. Lite synd men det blev ju i alla fall billigare, hehe. Vi körde inom Biltema på väg till stan, jag köpte kanalplast och grillspett som jag ska tillverka skyltar till vår ponnyridning i stallet av, min man köpte nån sågklinga. Sen åkte vi till en indisk restaurang och åt god mat och hängde med son och sonhustru några timmar. Sen åkte vi hem och nu är det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260716 - semester dag 13

Ännu en stekhet dag, men till helgen ska det vända och bli svalare samt regna, vilket jag ser fram mot för det behövs verkligen och för att värmen är jobbig. Orkar inget, sover dåligt och har ständigt en lätt huvudvärk på lur. Men det är ju bara att gilla läget och glädjas åt en semester där man i alla fall inte hade några särskilda planer utan kan slappa med någorlunda gott samvete. 

Idag träffade jag en hel drös bekanta när jag var ute med hundarna, vilket inte direkt hör till vanligheterna, jag brukar oftast inte möta en kotte överhuvudtaget. Vad folk än pysslar med på nästan-Österlen så inte är det skogspromenader i alla fall. Min mamma brukade vara bekymrad över mina långa och ensamma skogspromenader och hade en slags föreställning om att det finns mördare som lurar i skogarna, redo att kasta sig över oskyldiga offer (numera är hon lite gaggig, ursäkta uttrycket, och bryr sig inte längre) när de intet ont anande strosar förbi. Jag försökte förklara för henne att om någon a. är ute efter ett slumpmässigt offer så är det en mycket dålig idé att ställa sig på pass i skogarna runt nästan-Österlen för där kan det förmodligen gå dagar och veckor utan att något annat än rådjur och dovhjortar passerar, b. mig ovetandes är ute specifikt efter mig så spelar det ju ingen roll var jag går för då får den ju förr eller senare tag på mig var jag än är, samt c. att det farligaste en kvinna kan göra rent statistiskt är att skaffa en pojkvän eller man, ensamma skogspromenader på landsbygden ligger LÅNGT ner på listan över riskbeteenden. Det senare är kanske inte precis en tröst, men men.

Jag gick i alla fall på en liten skogsväg som nästan bara är två hjulspår, plötsligt kom det en bil. Det ligger en liten skjutbana därinne i skogen, det är nästan aldrig någon aktivitet där men nu gissade jag att det var någon som skulle dit. Det var det men det visade sig vara en som jag tränat viltspår för back in the days. Vi stod och snackade en stund, sen kom en till bil och då var det ytterligare en jag tränat viltspår för. De känner varandra så det var kanske ingen högoddsare att de skulle till samma skjutbana, men ändå.

När jag sedan var i slutet av skogen dök Rök-Lennart från rehaben upp, fick ju stanna och byta några ord med honom också. Dagens samtalsämne var fästingar, inte så värst uppiggande. Slutligen mötte jag utanför affären en f d kollega som bor här i byn och som gick i pension för kanske...8 år sen? och som jag inte sett röken av sedan dess trots att vi alltså bor i samma by. Så det var en ovanligt social promenad för att vara mig.

Kom hem, städade, bytte sängkläder och gjorde såna här nyttiga kvargplättar till lunch. De är inte jättegoda, men man blir åtminstone mätt. Sen har jag mest slappat på uteplatsens skugga. Min man åkte för att hjälpa svärmor att klippa häcken och för att plocka körsbär. Efter förra besöket hade han med sig en jättepåse och klagade oavbrutet på de enorma mängder som fanns kvar, oplockade. Han har också någon idé om att göra körsbärspaj, jag tycker dock att tillagade körsbär får en fadd och trist smak men det behöver ju inte han tycka. Vi får väl se i vilket mentalt skick han befinner sig i när han återvänder. 

260715 - semester dag 11-12

Det är jättevarmt, så varmt att det inte blir ett skapandes grand gjort. Gått långpromenad med hundarna på morgnarna, tränat ett benpass idag och yinyoga igår. Igår åkte min man till Köpenhamn över dagen så då passade jag på att verkligen göra ingenting, bortsett från att röja lite i ett köksskåp. Kan nästan inte tänka mig något segare än att trängas bland horder av folk i storstadsmiljö OCH 27 grader varmt. Men min man tycker sånt är toppen, tur att han ändå har kommit på att vi inte är siamesiska tvillingar utan att han faktiskt kan göra sånt på egen hand, alla blir nöjda, särskilt jag som BÅDE slipper göra sånt jag tycker är jobbigt OCH får egentid. 

Idag tänkte jag ändå försöka göra någon form av nytta så efter lunchen traskade jag ut i skogen för att plocka hallon. Det finns sinnessjuka mängder men tyvärr har det varit så varmt och torrt att väldigt många som häromdagen var nästan mogna istället har skrumpnat ihop, så jag gav upp efter att ha fått ihop en liter ungefär. Gick hem med svetten rinnande och kände mig nästan som Jesus på Golgata. Har sedan legat på soffan och ätit körsbär och läst. Det lär inte hända så värst mycket mer idag, misstänker jag. Matlådemiddag och Legends och sen kanske jag fortsätter kolla på Inte ett ord. Har kollat igenom hela första säsongen av den danska sjukhusserien Dag och natt. Gillar den även om alla barnen som föds är minst 3 månader gamla och personalens arbetstid verkar vara helt oreglerad och det är konstigt att ha huvudpersonen i Brottet som barnmorska (hon är ju polis), William från Exit som kristen barnläkare (han är ju ett svin), en som spelade tuff narkotikasmugglare i en serie som jag glömt vad den hette som en annan jättesnäll barnläkare samt Gustav Löwander från Vår tid är nu som en inte fullt lika snäll anestesiläkare. Nu har jag börjat på säsong 2 men då släpps bara ett avsnitt i veckan så nu får jag vänta in nästa eftersom jag är för snål för att bli PLUS-medlem eller vad det nu heter på TV4 som ger en tillgång till hela säsonger och minskar reklamen. 

Det var allt, over & out.

Återgäldaren

Har läst Återgäldaren av Josefine Sandblom, detta är handlingen: 

Deckarförfattaren Sandra Falk är van vid farliga intriger, men när hon själv utsätts för grova trakasserier blir hon så paralyserad att hon tappar skrivförmågan. Oron för hur det kommer slå mot hennes ekonomi gör att hon låter Alma - en aspirerande författare från en av hennes skrivkurser flytta in som inneboende.

Till en början är Alma helt ovetande om hotbilden, men när hon blir akut sjuk efter att ha smakat på innehållet i ett anonymt paket kan Sandra inte längre dölja att någon tycks vilja skada henne. Med flera inbokade framträdanden på Bokmässan beger de sig motvilligt till Göteborg, trots insikten om att en okänd gärningsman kan gömma sig var som helst i folkhavet.

Vad Sandra inte berättar om är det ödesdigra misstag hon begick som ung, och att den som ligger bakom dagens hot tycks känna till hennes mörka hemlighet. Dilemmat är att det bara finns en enda person som vet vem hon en gång var - och att den personen är död.

Det här var ingen större hit om ni frågar mig, känns som det var kanske 10 % berättelse och 90 % utfyllnad, till exempel en halv sida som bara handlar om vad huvudpersonen har i sin handväska. Trist dialog, platt story som bara pågår utan att någonsin lyfta och bli spännande. Den här boken får en liten hallonrem av fem möjliga. 

Stockholmsvitt

Har läst Stockholmsvitt av Karin Magnusson och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

Stefan har bestämt sig för att måla en sista lägenhet innan han ska dö. Drömmarna om familjen och den egna målerifirman har sedan länge gått förlorade. Hans bästa vän svarar inte längre i telefon och tystnaden hänger över det liv som var. En gång delade han bord med småstadens elit, men någonstans efter en lyckad midsommar och en katastrofal kräftskiva tog han ett beslut som förändrade allt.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. Det är inget för den som vill ha feelgood, känns lite som en blandning av Tusenbröder och Falling down minus det kriminella. En påminnelse om att väldigt mycket i livet handlar om tur och att den turen också skapar förutsättningarna för att kunna göra smarta val. Den här boken får fem renoveringar av fem möjliga, schas till bibblan med er allihopa. 

260713 - semester dag 10

Idag inledde vi med en diskussion om vår 15 år gamla gräsklippare som har fått ålderskrämpor och behöver lämnas in på service för att återfå sina vitala funktioner.  Min man hade då en idé om att låna sin moders gräsklippare för att få bukt på den trädgård som numera mer påminner om en djungel under de veckor det har tagit för min man att processa att han inte kommer att få liv i den. Jag sa att han kunde ju då passa på att lämna in den på service på Lantmännen när han ändå var på det hållet och han svarade då något som gick ut på att det inte var någon idé eftersom alla Österlens sommargäster lämnar in sina gräsklippare på service "så här års" och att väntetiden kunde vara i paritet med den tid som det tog för Moses att leda Israels folk ur Egypten (40 år). Frågade hur lång tid det skulle ta för gräsklipparen att laga sig själv och så blev det lite dålig stämning för det här är en grej som är lite typisk för min man när han ställs inför något tråkigt/jobbigt; att hitta på något som rättfärdigar att det på något sätt inte är lönt och vips har man en ursäkt för att slippa. 

Det regnade lite smått så jag tog med min regnjacka när jag gick ut med hundarna, vilket visade sig vara helt meningslöst eftersom det bara kom ungefär 18 droppar. När jag kom tillbaks hade min man åkt, så jag har haft en dag med ensamtid för han skulle inte bara låna en gräsklippare utan också jobba lite med en pågående övertalningskampanj för att få svärmor, inne på det 86:e jordsnurret och nyligen diagnosticerad med Alzheimer, att flytta från sitt stora hus långt ute på vischan där hon inte riktigt klarar av att bo, till åtminstone en marklägenhet i väntan på att de äldreomsorgliga insatserna ska kicka in. Svärmor är dock väldigt ointresserad av detta eftersom hon vill ha "en sista sommar i trädgården" och det hade väl varit okej om inte detta varit en neverending story som följs av en höst och vinter av prokrastinerande och snart är det vår och så är det dags för den absolut sista sommaren och sådär har det pågått nu i några år. Så jag väntade inte hem honom i rappet direkt. 

Gick till bibblan och lånade böcker och till affären för att hämta ett paket med en sån där grönsakssvarv eller vad det nu kan tänkas heta som ska ge mig i första hand rivna morötter som jag älskar att äta men hatar att riva och ständigt är på jakt efter något som förenklar den processen. Gjorde någon slags nyttiga kvargplättar till lunch som jag sett ett recept på för ett tag sen och tänkt jag skulle prova, de blev väl rätt okej. Tränade ett hantelpass med Vibes, organiserade bland mina träningsgrejer och sedan väntade soffan och en god bok. 

Nyss kom min man hem, han hade i alla fall varit och lämnat gräsklipparen på service. 2 månaders väntetid, så han hade ju en poäng i det där med alla Österlens sommargäster osv. Men nu är den väl i alla fall placerad i någon form av kösystem får man väl hoppas. Nu klipps gräset med svärmors klippare. Snart dags för matlådemiddag och sen blir det väl nån tv-serie. Livet va? Gött. 

Vi brukade bo här

Har läst Vi brukade bo här av Martin Kliewer, detta är handlingen:

När Charlie och Eve får möjlighet att köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris ser de genast potentialen. Det är inte första gången de renoverar och säljer vidare ett gammalt hus, och den här gången räknar de med en rejäl vinst. Allt ser lovande ut.

Tills det en dag knackar på på dörren.

Mannen på trappan säger att han en gång bodde här. Han vill bara ta en snabb rundtur med familjen – ett sista farväl. Men när familjen kliver in över tröskeln händer något. Rummen börjar kännas fel. Små saker flyttar sig. Dörrar står öppna som ingen minns att de öppnat. Blickar dröjer för länge.

Eve vill få ut dem – men familjen dröjer sig kvar som om huset fortfarande vore deras. När Charlie plötsligt försvinner börjar verkligheten spricka i sömmarna. Är det Eve som har tappat greppet?

Den här boken beskrevs som "psykologisk skräck med en kuslig och obehaglig stämning som håller en på helspänn, men njaaeee, kände väl jag mest, och nu menar jag inte att jag är en sån som koketterar med hur opåverkad jag är av skräck för det finns böcker och filmer som jag, vid snart 58 jordsnurr, endast läser när det är ljust p g a mycket livlig fantasi. Men det här var inte en sån bok. Tyckte mest det var irriterande att karaktärerna gjorde saker som ingen normal skulle göra. På slutet kom en vändning som var väldigt elegant, men den här boken får trots allt inte mer än två mathissar av fem möjliga. 

Betongsuggan

Det här är en bok jag gav upp: Betongsuggan av Josefin Branzell, detta är handlingen:

Tät granskog omgärdar den grå betongsuggan som huserar ett trettiotal kriminella pojkar. I Betongsuggan samsas pojkarna med behandlingspersonal, vårdpersonal och lärare. Svenskläraren Katarina har arbetat på ungdomshemmet i ett decennium. Hon är engagerad i sina elever och tycker om att utmana dem, något som uppskattas men också möter motstånd.

Alex är nära att få betyg i svenska och slipar på sitt argumenterande tal om dåliga ungdomshem, Stephen läser Stig Dagerman och lär sig att läsa mellan raderna, medan Melvin försöker förstå var han har hamnat någonstans. Samtidigt som pojkarna kämpar med skolan, ska de också överleva i en miljö som inte alltid kan garantera deras säkerhet. 

Under ett år får vi i korta nedslag följa livet inne i Betongsuggan, genom svenskläraren Katarinas ögon. Med ett komiskt öga för detaljer och en svidande klarsynthet skildrar författaren vardagen inne på ett ungdomshem, där förövare och offer ryms i samma person. Samtidigt blottläggs ett systemfel, där samhället gång på gång misslyckas med att skydda, stötta och ge pojkarna verkliga förutsättningar till förändring. 

Det lät intressant men tyvärr kändes hela boken (eller så långt som jag orkade, 100 sidor kanske?) ungefär lika grå och trist som sin titel. Det fanns liksom inget i den här berättelsen som engagerade mig. Den får ett överkorsat galler av fem möjliga.

260712 - semester dag 8+9

Nu är jag sådär nästan obehagligt dagvill som man, eller åtminstone jag, bara blir på sommarsemestern och på julledigheten (som i min värld de senaste 25 åren alltid varit omkring 3 veckor). Är det tisdag? Är det lördag? Vad ÄR det egentligen för dag? och sen kommer man på att det spelar ingen roll eftersom man har massor av lediga dagar framför sig och inga planer på någonting. Den ultimata ledigheten alltså. Mmmm.

Igår gjorde jag inget särskilt. Träffade en fd ridkompis på hundpromenaden, hon bor några kilometer bort och vi samåkte till ridskolan ett tag men sen skaffade hon egen häst. Mötte henne till nämnda häst utmed vägen där hon bor, vi stod och pratade en stund och sedan knotade jag vidare i hettan. Hem, tränade yinyoga, åt lunch. Slöade sedan på uteplatsen med en bok tills det var dags för Falsterbo Derby. Åt sedan matlåda till middag och kollade på Legends på Netflix, min man har spolat Inte ett ord så den får jag se klart själv tydligen. 

Gick och lade mig tidigt, vaknade till då och då och kollade på SVT Sport-appens nyhetsflashar om kvartsfinalen mellan England och Norge som gick till förlängning. Bestämde mig för att se på riktigt om det blev avgörande med straffar, men plötsligt stod det 2-1 till England och klockan på 120 minuter så där dog den norska medaljdrömmen. Aja, bra gjort att ta sig så långt i alla fall.

Idag ska det bli närmare 30 grader varmt. Har avverkat morgonpromenad (11 km), en runda till affären för proviantering, ett corepass med Vibes och lunch. Nu hägrar soffan på uteplatsen, en kopp te och en bok. Där planerar jag att stanna tills sändningarna från Falsterbo Grand Prix börjar, sen blir det tv-soffan för hels slanten. Over & out for now. 

Den låsta dörren

Har läst Den låsta dörren av Freida McFadden, detta är handlingen:

Elvaåriga Nora Davis anade aldrig vad som pågick i deras hus medan hon satt på sitt flickrum och gjorde läxor. Inte förrän polisen en dag knackade på dörren och det upptäcktes att hennes pappa mördat flera kvinnor i källaren.
Decennier senare avtjänar Noras pappa fortfarande sitt livstidsstraff, medan hon själv har en framgångsrik karriär som kirurg. Privat lever hon ett tillbakadraget och stillsamt liv. Ingen i hennes omgivning vet att hennes pappa är en ökänd seriemördare, och hon tänker göra allt för att det ska förbli så.
Men när en ung kvinnlig patient hittas mördad, på exakt samma sätt som Noras pappa brukade döda sina offer, börjar hemligheterna komma upp till ytan. Någon vet vem hon är och vill att hon ska få skulden för brottet. Men Nora är inte en mördare som sin far, och polisen har inga bevis mot henne så länge de inte letar i hennes källare...

Jag tyckte den här boken var både och. Rätt spännande och krypande obehaglig, men samtidigt blir man lite trött när det uppstår situationer där vilken normal som helst hade berättat sanningen/gått till polisen men i böckerna kan de ABSOLUT INTE berätta sanningen/gå till polisen vilket givetvis gör att de trasslar in sig i en härva av lögner som känns konstruerad. Nu börjar det nästan bli en sport att förutse twisten i McFaddens böcker, jag har hittills inte lyckats och det gjorde jag inte i den här boken heller. Den får tre källare av fem möjliga.