Igår var en rätt lugn jobbdag, inget särskilt hände utan jag kunde knoga på med Projektet utan att bli störd, vilket kändes skönt eftersom det har varit lite eftersatt och det ligger en deadline för Q1 relativt snart. Men det ska väl gå att ro i land hoppas jag. 

Insåg igår att jag har haft helt fel uppfattning av begreppet Management by walking around, jag har trott att det har varit som det var på mitt förra jobb som jag skrev lite om igår, där arbetsledarna gick omkring och liksom patrullerade för att kolla så att folk var där de skulle och att ingen maskade eller var på toaletten onödigt längre. KENNETH KOMMER, kunde någon viskskrika och vips var alla på plats (för det är klart att vi då och då maskade och var på toaletten onödigt länge), idogt arbetande när Kenneth eller någon annan spatserade förbi med bister min och händerna på ryggen som en annan lägerledare. Men tydligen handlar Management by walking around om att chefer strosar runt och interagerar lite informellt på ett sätt som bygger på förtroende och tillit snarare än övervakning.  Nu funderar jag på om jag har använt detta uttryckt felaktigt när jag har talat med folk och ifall de i såna fall skrattar lite åt mig bakom min rygg, ungefär som jag skrattade i hemlighet åt PC när hen säger att hen "grät som en bandhund". 

 Kom hem, hade fått brev från Unilabs eller vad dom heter som gör mammografi. Det var ju några veckor sen jag var där, de brukar alltid säga att det kan ta upp till sex veckor innan man får svar men sen tycker jag ändå alltid att det har tagit max tio dagar om ens det. Men inte den här gången. Har liksom föreställt mig (utan att på något sätt veta utan detta har varit en rejäl killgissning) att det går till som så att om allt ser bra ut så räcker det med en snabb (men rutinerad) blick och så är det klart, men om det INTE ser bra ut, då kanske det måste till någon second opinion och många vita rockar som ska sitta och granska röntgenplåtar med bekymrade miner, och då tar det ju såklart längre tid. Det är inte som att jag har legat sömnlös, men någonstans har det ändå gnagt lite svagt, TÄNK OM DET ÄR NÅGOT?, så jag slet upp kuvertet innan jag ens hunnit innanför dörren. Men allt var bra. Puh. 

Tog en promenad med hundarna, städade, tränade yinyoga, åkte till stallet för styrelsemöte. Kom hem, duschade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Men nu är det fredag! Ikväll ska jag träffa A och vi ska dricka vin! Jag har sålt in idén att vi ska hyra släp och åka till "tippen" (man borde väl börja säga återvinningscentralen för det var ju räääääääätt många år sen man kunde åka och bara tippa av ett lass blandskrot på någon deponi, men det är ett begrepp som uppenbarligen har rotat sig väldigt hårt) imorgon, men funderar nu på om vi inte istället borde lägga lördagen på att sortera och strukturera allting så att det ska bli lättare att hantera när vi väl ska lasta det. Det finns nämligen fortfarande några odefinierade högar av saker som mycket väl skulle kunna vara bra att ha enligt min man, och jag vet av erfarenhet att såna diskussioner är det bäst att ha avklarat innan det är skarpt läge. På söndag ska jag springa ett litet lopp, 5 kilometer, och sen är det nu vecka och nya tag. 

260416

Torsdag redan! Något måste ha hänt med tiden, jag kan omöjligt komma ihåg att dagarna liksom bara flög iväg på det här sättet förr i världen? På mitt förra jobb, där man så att säga liksom bara utgjorde den del av maskinen som ännu inte var uppfunnen och allt man gjorde var otroligt enahanda, då kunde en vecka kännas som en hel livstid. Ja, ibland kunde en enda timme kännas som ett helt år. Det var ett liv av längtan, efter semestern, efter fredagen, efter att klockan skulle bli fyra, eller åtminstone tolv, eller åtminstone nio, det måste den väl ändå vara snart?, och så tittade man bort mot den stora väggklockan vid stämpelklockan och så var den bara 07.31. 

Så är det ju inte direkt längre, och det är jag alltid tacksam för. Likaså för friheten, inte för att jag kan komma och gå som jag vill och bara göra det jag känner för, men bara en sån sak som att man kan gå på lunch när man faktiskt är hungrig och inte behöva vänta till ett exakt klockslag. Eller att kunna sticka till tandläkaren utan att behöva fylla i en himla ledighetsansökan först. På förra jobbet ringde det en klocka  09.00, 12.00 och 14.30 och innan den signalen fick man inte lov att börja gå mot matsalen. Arbetsledarna hade sitt kontor stategiskt placerat med fönster ut mot vägen mot matsalen och de satt ALLTID där och spejade efter potentiella förbrytare som hade mage att börja strosa redan 11.59. Sedan ringde motsvarande klocka 09.13, 12.28 och 14.43 och då var det meningen att man skulle resa sig och börja gå ut mot sina arbetsstationer igen för att vara redo att starta maskinerna och ligga i startgroparna för arbete efter PRICK en kvart eller halvtimme. Nu skulle man ju kunna tro att jag antingen är född på 1800-talet eller har suttit inne, inget av det stämmer men det var den kulturen som satt i dom väggarna, detta i kombination med management by fear. Saknar det inte. 

Jaja. Det var en utvikelse kring att tiden går fort. Igår när jag satt och jobbade, jag sitter ju numera ensam i ett helt hus, så hörde jag hur någon kom in och började tassa omkring i de tomma kontoren. Visade sig vara TG, han kände väl att hans närvaro krävde någon form av förklaring och började på sitt otroligt tröga och omständliga sätt mala på om att han hade tagit datorerna och låst in dom "för det är ju onödigt att någon går förbi och ser dom", och jaja, tanken är ju inte fel. Tror i och för sig inte att det var hans initiativ, men nu hade han i alla fall samlat in dom. Det roliga var att nu hade han kommit på att han glömt att ta respektive datormus, så det var dom han höll på att samla in. Har ju väldigt, VÄLDIGT svårt att tro att någon potentiell inbrottstjuv skulle bemöda sig om att forcera ett stängsel, krossa en ruta och sedan sno några trådlösa Logitech-möss till ett mycket tveksamt andrahandsvärde. Det roliga nummer två är att alla skärmar fortfarande står kvar för de ingick tydligen inte i TG:s världsbild som potentiella stöldobjekt. Men ja. Endera dagen kommer han kanske på det också, något ska han väl ha att pyssla med. 

I början av året så bestämde jag mig ju för att börja dokumentera vad vi pratar om på lunchrasterna, men jag slutade med det för det var verkligen så deppigt. Känner att det omöjligt BARA kan vara mitt ansvar att se till att man pratar om något annat än vädret eller Melodifestivalen, men det är vad det är. Igår satt PC i alla fall och drog någon anekdot om när hen var liten och något dramatiskt hade hänt, då uttryckte hen det som Jag blev så ledsen! Ja, jag grät som en bandhund! och man bara...eeh? Det är väl inte fullt så illa som en gång när någon uttryckte det som att den hade löpt omak (istället för amok dårå), men inte fan är tårar något som karaktäriserar en bandhund? Men eftersom PC är den lättkränkta typen så höll jag tand för tunga.

Lämnade jobbet, åkte till Willys och handlade, kom hem, släpade mig ut i skogen. Är inne i en DÅLIG artrosperiod tror jag, tycker allt gör ont. Fingrar, höfter, knän, fötter. Ska det vara så här nu? gnällde jag i telefonen till min bror som sa att det går nog över. Det får vi fan i mig hoppas. Kom hem, tränade yinyoga och sedan låg jag som en död sill på värmedyna resten av eftermiddagen/kvällen.   

Jaja, ny dag och nya möjligheter. Idag är det jobb, sen hem, städa och så till stallet för styrelsemöte. GÄSP. Bortsett från igår har  det här varit en sån där vecka med fläng hit och dit. Imorgon kväll ska jag träffa A, det ser jag fram mot. Vi är båda såna som blir som dränerade på energi av för mycket social kontakt, så där behöver man inte upprätthålla någon fasad och då blir det heller inte jobbigt som när man måste fejka att man tycker det är toppen att ha människor runt omkring sig snudd på 24/7, för det är ju det normala.  

260415

Igår var en kämpig dag, var svintrött och hade ont i hela kroppen. Svårt att säga om det var träningsvärk eller bara effekter av det som jag och min dotter kallar pissgenerna, som gör att man får en massa odefinierbara krämpor både här och där och från ingenstans. Oklart om det är genetiskt, men vi inbillar oss det i alla fall. 

Harvade mig igenom dagen, tog en promenad på lunchen och lyssnade samtidigt på Historiepodden men det blåste så mycket att jag fick gå med huvudet böjt i vindens riktning som en annan Quasimodo på väg mot Esmeralda för att överhuvudtaget kunna höra något. Åkte sedan hem, släpade mig först ut med hundarna och sedan till affären för att hämta ett paket med spelet Cillas Boklek, som jag köpt på Tradera. Det är ett spel som jag tror man fick i någon barnbokklubb och som vi spelade väldigt mycket när barnen var små. Påminner om Löjliga Familjen eller Finns i sjön fast det är olika litterära teman som man ska samla på. Vi kom att prata om det när vi var ute och åt i fredags, för då bokade vi också in att vi skulle träffas på Kristi Himmelsfärd och ha en spelkväll (fast på eftermiddagen, men speleftermiddag låter ju  minst sagt menlöst), hur roligt det faktiskt var (som vi minns det) även för vuxna (som jag minns det). Ingen vet dock vart det har tagit vägen, kan ju ha försvunnit i någon flytt eller bodelning eller whatever. Men nu är alltså ordningen återställd. 

Tränade yinyoga, åkte till stallet, mockade i hagen, bestämde med A och K att skjuta fram det möte som vi skulle ha haft som ikväll. Red, åkte hem och var hemma vid 21. Somnade som en gris och när klockan ringde kändes det som att jag hade sovit en kvart, typ. Men jaja. Nu blir det en lugn hemmakväll istället för att behöva sno iväg på möte som ett djävla hjon. Gött. 

Till stallet istället, v 16 2026, pt 2

Igår hade jag Köttbullen. Hon kändes lite seg, så jag fick kämpa på för att få fram henne. Vi red en övning som var att rida tre 10-metersvolter utmed ena långsidan och sedan göra tre övergångar på andra långsidan, först i trav (med övergångar till skritt) och sedan i galopp (med övergångar till trav eller skritt, jag valde skritt för att träna på galoppfattningar från skritt). Man får ju tänka på hur det var på den gamla goda tiden när det var ett stort projekt att överhuvudtaget få Köttbullen att fatta galopp. Eller backa bandet lite till, till när hon inte ens kunde gå på en volt utan att liksom falla inåt eftersom hon hade så dålig egenbalans. Rida serpentiner var en STOR utmaning på den tiden. Såatteh, visst har det hänt grejer. Tre tiometersvolter i galopp utmed en långsida utan att bryta av, check. Galoppfattningar från skritt, check. Sen var hon lite allmänt seg som sagt, och kärvade i högersidan och formen blev ju därefter. Men det är väl mitt fel också för det är så lätt när hon blir stark att jag blir stark tillbaka. Försökte verkligen TÄNKA på detta, men det är svårt. När hon står emot på höger så blir det också att vänstertygeln glappar så kontakten blir ju sisådär. Men överlag gick det väl ändå skapligt. 

Here C goes again (långt inlägg!)

 Here C goes again. 

260414

Igår fick jag lägga större delen av dagen på att få ordning på allt som hänt medan jag varit borta. PC och TG hade hållit det hela hyfsat flytande, men det var också mycket som inte var gjort. Det visste jag om så det var okej, men det är ju ändå lite bökigt att kliva in och ta över efter någon annan och inte riktigt veta  vad som är gjort och inte gjort. Men nu är jag i fas. Fixade också med alla kvitton efter mina Danmarksresor så att finansavdelningen är nöjd. 

Efter jobbet sprang jag en runda, för första gången på kanske 3 veckor? Det var inte den mest behagliga runda jag har sprungit, det brukar ju alltid kännas förfärligt besvärligt att rassla igång och de första 1-2 kilometerna men sen brukar det bli bättre. Men igår kändes det som att något låste sig i vänstra höften och aldrig riktigt ville släppa. GUD vad jag är trött på detta måndagsexemplar till kropp. Idag känns det ändå okej, lite stel i knäna bara, men gårdagens runda var alltså inte alls kul. Ska ju springa ett litet lopp på söndag men efter det så tror jag att jag får ta ett omtag med rehab och grejer. Behöver kanske träna mer benstyrka? 

Gick en runda med hundarna när jag kom hem, sedan tränade jag yinyoga samt deklarerade (dock inte samtidigt, haha), så att man kan stryka det på sin mentala to do-lista. Låg sedan i soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste bok tills det var dags att byta om och åka till stallet. Efter ridningen satt S och jag kvar en god stund och snackade, vilket var trevligt men inte tanken för eftersom jag bara sovit kanske 4 timmar natten mot måndag så var tanken att jag skulle åka raka vägen hem och lägga mig. Nu kom jag inte hem förrän 21.45 och det är ju på tok för sent. Det får bli bot och bättring idag. 

I vårt stall har alla ridgrupper en uppgift att göra gemensamt i anslutning till ridningen, det kan vara att packa höpåsar, fylla vattenhinkar, mocka eller släppa ut i hage, det står på en tavla vad varje grupp ska göra. Igår stod det att vår grupp skulle mocka två kärror ur stohagen. Det brukar annars personalen göra, men nu är det ont om folk så det kan väl vi hjälpa till med. När jag stod och fixade i ordning Knubbis så kom en kille som är kanske 14-15 år som rider i gruppen innan vår och frågade om jag visste vad vi skulle göra, lite retsamt sådär uppfattade jag det, så jag svarade att jodå, jag vet att vi ska mocka i stonas hage och beredde mig på att vi skulle slänga lite käft om det. Jag kan göra det, jag har ändå inget särskilt för mig, svarade då denna VARDAGSHJÄLTE och drog med sig två andra från sin grupp som inte heller hade något särskilt för sig och skramlade iväg med skottkärror och grepar och började mocka av hjärtans lust. Men gulle! Ska ha detta i åtanke nästa gång jag klagar över att dagens ungdom är så lata och bortskämda och aldrig lyfter ett finger om de inte ser någon personlig vinning i det. I och för sig har jag en kraftig känsla av att mina föräldrars generation också tyckte att gårdagens ungdom var otroligt bortklemade, förtappade själar som det aldrig skulle bli något av och att deras föräldrar tyckte likadant om dom, så det är väl som det ska vara. Men ändå. Stallmiljö är bäst.

Idag ska jag traggla mig genom dagen, sedan hem, promenera, yinyoga och sedan åka till stallet lite tidigare. Misstänker att det kommer att ingå mockning av hage som arbetsuppgift även idag och då vill jag ha det gjort innan ridningen, så att jag kan åka raka vägen hem OCH GÅ OCH LÄGGA MIG efteråt. ZzzZZZzzz.  

Till stallet istället, v 16 2026, pt 1

Igår tänkte jag att det skulle bli intressant att se hur Köttbullen kändes efter helgens BOOT CAMP, men K tyckte hon kunde behöva vila lite så istället fick jag Knubbis. Det var ju rätt längesen jag red honom, så det blir kul, tänkte jag. BREAKING NEWS: Jag ramlade av! Obs, allt gick bra. Knubbis är, kan vara, lite tittig emellanåt. Speciellt läktaren kan vara väldigt farlig. Första gången jag red honom så visste jag inte det utan skrittade förbi den helt fördomsfritt och befann mig plötsligt i andra änden av ridhuset. Lesson learned, så att säga. Men om man ser till att hålla honom sysselsatt så brukar det ändå gå bra. Igår var vi bara fyra stycken och vi fick rida fram självständigt. Förutom sin tittighet är Knubbis riktigt drömmig att rida och jag jobbade på där med framdels- och bakdelsvändningar och lite skänkelvikning och tyckte att allt kändes toppen, och sen BAM!  från ingenstans så snodde han runt och var på väg åt ett annat håll, och då var vi inte ens i närheten av läktaren. Tappade balansen, stod med ett ben i ena stigbygeln och det andra HÖGT ovanför hästryggen, hann precis tänka att jag nog ändå skulle kunna klara att sitta kvar när Knubbis gjorde en ny riktningsändring och där skildes våra vägar åt. Landade dock på fötterna så det var ingen dramatik att tala om utan det var bara att sitta upp och fortsätta som om inget hade hänt. Samma sak hände när vi galopperade också, fast då satt jag kvar. Tydligen är han lite mötesskygg, för bägge gångerna var när det kom en annan häst mot oss. Det är ju kanske inte det normala när man rider lektion utan då rider man ju oftast efter varandra, fast man tycker ju att han skulle vara van även att man rider i olika varv och sådär? Men jaja. Bortsett från den lilla malören så var han UNDERBAR. Han är ju väldigt välskolad och igår gick han stadigt på tygeln och var så lösgjord och fin, bara rann undan i skänkelvikningar och vändningar och det var som att rida i smör. Vi gjorde galoppombyte och red förvänd sluta och allt kändes toppen. Mycket nöjd, såklart inte med avsittningen men tänkte att det är ju i alla fall inte som när Henrik von Eckermann ramlade av i OS-finalen. 

Bytet

Har läst Bytet av Anton Berg, detta är handlingen:

Sommaren 1995 i den lilla småländska byn Figeholm går till historien. I alla fall för 17-åriga Filip som möter vännen Jojje genom kärleken till Bruce Springsteen. Vänskapen är omedelbar och stark. De bygger muskler, festar, och pratar, pratar, pratar. På sommarjobbet på kärnkraftverket finns Nella. Fräknig, vacker och flera år äldre blir hon Filips första kärlek. Men Nellas mörker verkar övermäktigt och deras förhållande måste hållas dolt. 
Samma sommar sker ett väpnat rån på banken där Jojjes pappa är chef. Rånarna grips, men vart tar bytet vägen? Det blir starten på en kedja av ödesdigra händelser där gränsen mellan rätt och fel suddas ut och vänskapen riskerar att krossas.

Jag tyckte den här boken inledningsvis var ganska trevlig. Efter ett tag började jag dock tycka det blev väldigt tjatigt med redovisandet av alla Bruce Springsteen-diskussioner och -referenser (och då gillar jag ändå Bruce Springsteen) och berättelsen gick liksom lite på tomgång. Kändes också som att Filip var lite VÄL präktig och rättskaffens för att det skulle kännas helt realistiskt?, men det finns kanske såna 17-åringar, vad vet jag? Generellt bra skrivet men lite upprepande och segt. Sen kom det i och för sig en twist på slutet som jag inte såg komma och sånt piggar ju alltid upp. Den här boken får tre stora Springsteenkonserter av fem möjliga. 

260413

Idag är jag: trött och sur. Fick ju åka och hämta min man i stan igår, gick raka vägen och lade mig efter att jag kommit hem och hade nästan somnat, men sen kom han och lade sig så jag vaknade till igen. Då var klockan 23.15. Var så djävla trött när klockan ringde några timmar senare, men det var ju bara att kravla sig upp och skalla igång dagen.

Kom till jobbet och inte fan hade någon pH-mätare blivit fixad. Dessvärre lyckades jag inte fixa den själv heller, provade att kalibrera men den tar inte buffert 10-lösningen och det är som att den inte klarar att mäta mer än runt pH 7 och det har man ju ingen nytta av när hela syftet med mätningen är att säkerställa att pH ligger över 10. FAN. VAD. TRÖTT. JAG. BLIR. Och hur löser jag det här? En pH-mätare av den här kvaliteten ligger på minst 10 loppor och det känns väl sådär att lägga de pengarna när labbet ska läggas ner efter sommaren. Plus att leveranstiden mycket väl kan vara hur lång som helst. AAAARGH. Orkar inte. 

Jaja, det är väl bara att börja gräva i högarna och försöka utröna vad som blivit gjort och inte gjort under de här två veckorna. Har vad som känns som en miljard kvitton som ska redovisas också, vilket kanske är det tristaste jag vet. Hatar allt och alla just nu.  

260412

Idag var min plan: upp tidigt, gå en mil, åka till stallet samt bibblan, hem och duscha, träna yinyoga och sedan mest av allt ligga på soffan och inte göra ett skapandes grand förrän det var dags att laga middag, typ. Hittills har väl allt gått som planerat, och jag hade lite räknat med att eventuellt köra in till stan och hämta min man för jag tror inte pensionärsbussen från Berlin är i supersynk med SkåneExpressen linje 3. Tänkte mig att pensionärerna skulle vara återbragda till fosterjorden typ...klockan 18-ish nånting, så jag svarade (någorlunda) glatt och villigt ja på frågan om skjuts eftersom det inte gick några bussar för man är ju ändå en god medmänniska och så. Tänkte att då är vi kanske hemma till 19-hugget och så kan man gå och lägga sig supertidigt och vara I FAS inför den kommande arbetsveckan. Enfaldig som jag är tänkte jag att han kanske menade att det inte gick några bussar p g a att det bara går en buss varannan timme på helgerna och det är ju rätt segt att stå och vänta i ett par timmar när man suttit och skumpat ända från Berlin till Ankeborg, men nehe, då var det för att den djävla pensionärsbussen inte skulle komma till Ankeborg förrän 22.15 (sista bussen går 21.40). Vilket innebär att jag/vi TIDIGAST kommer i säng 22.45, givet att allt flyter på som det ska vilket det sannolikt inte gör. Det var ju tråkigt. Aja, det är som det är. Nu ska jag laga middag och se klart Harry Hole.

Till stallet istället v 15 2026, pt 1 + 2

Så var det dags för påsklovs-boot camp med ett litet annorlunda upplägg. I normala fall brukar det vara två ridpass med fika emellan dag ett, och sen gemensam middag på kvällen. Samma upplägg dag två fast utan middag. Men nu var det två förmiddagspass, tjoff, tjoff och sedan lunch dag ett, och dag två var det träning för dressyrtränare i grupper om två och sen var det slut (det var för övrigt vi också). Gillade detta upplägg för även om det är jätteroligt att vara i stallet så är det lite segt att lägga exakt HELA helgen på det och i princip bara komma hem, duscha och gå och lägga sig. 

Hade Köttbullen och det gick över förväntan. Hon kan ju annars bli lite seg av att ha vilat, men nu kändes hon pigg och på hugget. Vi red i paddocken för första gången i år och det kan ju också ha spelat in. Första passet red vi dressyr och andra var det markarbete/hoppning. Bara en liten studsserie på kanske 30 cm förvisso, men ändå. Köttbullen tycker det är så roligt att hoppa, hon blir så taggad! Synd att jag inte uppskattar det efter förtjänst. 

Idag var det alltså dressyrträning och när man bara är två som rider så får man verkligen slita. Vi hade skrittat fram innan lektionen så det var bara att börja jobba direkt. Vi hade EN skrittpaus på 45 minuter och den varade nog inte ens i 45 sekunder. Satfläsk vad jobbigt! Men Köttbullen blev väldigt fin! Själv fick jag korta upp tygeln minst en halvmeter (kändes det som) och eftersom jag har ganska korta armar så kände jag mig som en Tyrannosaurus Rex. Det är väl en vanesak antar jag. Det är en svår balansgång, jag upplever att Köttbullen lägger sig i handen om tyglarna är för korta, men tränaren sa att hon går på bogarna om tyglarna är för långa.

Hur som helst kändes det rätt okej, fast jobbigt förstås. Får väl se om något av känslan sitter kvar kommande pass. 

260411

Igår hade vi en mysig kväll på restaurang med dotter och barnbarn. Åkte sedsn hem och kollade på ett avsnitt av Harry Hole. Irriterade mig lite på att Joel Kinnamans karaktär säger om giftet Joseph's Blessing att "det bryter ner cellväggarna" och att man p g a det skulle "förblöda på några sekunder". Det är bara det att människor (och djur) inte HAR några cellväggar, utan cellmembran. Det är därför antibiotika fungerar, eftersom det förstör strukturer i cellväggarna hos bakterier (som HAR cellväggar) och gör att de inte kan föröka sig och så småningom dör (fast det tar ju avsevärt längre tid än "några sekunder") utan att skada cellmembranet eftersom det inte är uppbyggt på samma sätt. Det är också därför antibiotika inte fungerar på virus, eftersom virus lever inuti cellerna och skyddas av cellmembranet. Eller "lever" är kanske att ta i, virus är en såkallat obligat intracellulär parasit och överlever inte särskilt länge utanför cellen och kan framför allt inte föröka sig. Nu blev det visst en miniföreläsning i cellbiologi, vad jag ville säga var bara att det var slarvigt av Jo Nesbö att inte ha koll på skillnaden mellan cellvägg och cellmembran. Antar att han aldrig har behövt plöja igenom den telefonkatalogstjocka luntan THE CELL (Alberts et al.), men han kunde ju ha bett nån sakkunnig om råd (mig t ex). 

En annan störig sak som inte på något vis är unikt för Harry Hole utan snudd på varenda polisdeckare som finns är att när man ska gripa någon superskurk och kallar in det tunga gardet med insatsstyrka och enormt tungt beväpnade specialtrupper med hjälmar och visir och skottsäkra västar och jag vet inte allt och så kommer Hjälten skuttande i jeans och t-shirt, det är väl ändå inte speciellt realistiskt? Men i övrigt gillar jag serien (är på avsnitt 7 av 9 so far).

Gick och lade mig tidigt, hade ställt klockan på 04.30. Gick upp, åt frukost, gick en mil med hundarna, kom hem, åt second breakfast, åkte till stallet för BOOT CAMP. Sen åt vi lunch tillsammans, någon slags koreanska tacos på en liten mysig restaurang en liten bit från stallet, sen åkte jag hem (det gjorde gissningsvis de andra också, fast till sig dårå). Duschade, tränade yinyoga, sov en stund på soffan. Vaknade med en törst som inte var av denna världen (de koreanska tacosarna var goda men väldigt salta). Bälgade i mig vatten, lagade middag och åt den. Nu ska jag snart gå och lägga mig, ska upp vid samma tid imorgon för att hinna gå med hundarna innan det är dags för ett pass med Köttbullen för en dressyrtränare. Sen är det slut på långhelg och tjänsteresor och grejer och helt vanlig vardag väntar. Ska väl ändå bli rätt skönt tänker jag (fast jag hade inte haft något emot lite fler långhelger men det är ju vår och då finns det ju hyggliga möjligheter till det). 

260410

Idag har hittills inte känts som en jätteledig dag, nu var det ju visserligen frivilligt att deltaga på jobbmöte och ingen tvingade mig, men ibland får man ju visa framfötterna lite va. Mötet i sig tog bara 20 minuter men det är ju det där med att ha en tid att passa. Hatar't. 

Inledde i alla fall dagen med en rejäl promenad. Passerade en hage där det går en fin Aberdeen Angus-besättning, såg en alldeles väldigt nyfödd kalv stappla omkring på vingliga ben med navelsträngen hängande från magen medan mamman fortfarande höll på att slicka den torr. Livet, va? Kom hem, tränade yinyoga, satte en bulldeg, åt lunch, var med på det där mötet. Passade på att kolla jobbmailen, ingen ny information om pH-mätaren vilket eventuellt kan vara ett gott tecken. Har inga höga tankar om TG, men innan vår VD blev VD var han produktionschef, men innan dess var han labbchef så han borde kunna reda ut att kalibrera en pH-mätare kan man ju tycka.

Stängde ner, bakade ut bulldegen och här sitter jag nu och väntar på att sista plåten ska gräddas klart. Om ungefär en timme ska jag åka iväg och möta upp dottern och barnbarnen för en liten middag på lokal. Srn blir det tidigt i säng för imorgon är det BOOT CAMP med Köttbullen. Lite annat - bättre tycker jag - upplägg, för nu är det ridning på förmiddagen, gemensam lunch och sedan slut dag ett. Ridning för dressyrtränare på morgonen dag två och sen är det klart. Effektivt och bra. 

260409

Idag vankades det ledig dag! Otroligt välbehövligt efter att ha överdoserat mänsklig samvaro med tveksamma möjligheter till återhämtning eftersom det sociala Damoklessvärdet hängde över mig hela påsken. Men nu väntar inget sånt, vad jag vet, förrän kanske i maj när det kanske blir en tur till Norge. Men än så länge bara kanske, förhoppningsvis. Eller ja. Det är lite kluvet för samtidigt är det ju kul att träffa kollegor och eventuellt kunna tillföra eller lära sig något nytt. Men det tar på krafterna. Därför passade det alldeles otroligt bra att ta ett par dagar ledigt OCH att detta sammanföll med att min man och hans kompis skulle åka på långhelg till Berlin. De hade hittat någon prisvärd bussresa och enda nckdelen var att jag var tvungen att stiga upp klockan 5 i morse för att skjutsa honom till Ankeborg, där det var samling i arla morgonstund. Övriga passagerare visade sig till 98 % bestå av pensionärer, men vadfan. Snart är man ju där själv även om det känns helt ofattbart. 

Åkte hem via Citygross som öppnar klockan 06. Handlade så jag rent teoretiskt ska slippa gå utanför dörren resten av veckan. Fast det kommer jag ju såklart att göra. Var hemma vid 07.30, startade motvilligt jobbdatorn eftersom jag, PRECIS när jag skulle stänga ner igår, såg att både TG och vår VD mailat om att de inte kunde få pH-mätaren att funka. TG undrade om jag "kunde kontakta dom som kan med den apparaten" och jag fick nästan hjärnblödning, egentligen mest för att han använder JÄTTESTOR TECKENSTORLEK när han mailar och dessutom skriver och uttrycker på ett sätt som inte på något vis är värdigt en som ändå har ordet "specialist" i sin titel, och får betalt därefter får jag väl anta, men också för att han tydligen tror att jag omger mig med en stab av servicepersonal som det bara är att kontakta så fort något inte fungerar. VD:s mail innehöll i alla fall en fråga om jag visste vad det kunde bero på och vad man skulle kunna göra. Först tänkte jag surt att det där får dom banne mig lösa själva, men svarade såklart ändå och gav lite tips och tricks, man är väl inget as. 

Stängde sedan datorn och gick ut med hundarna. Solen sken, men det var kallt. Lyckades få skoskav när jag var i Danmark så hade en blåsa på vänster stortå och en annan på höger digitus secundus pedis som jag har lärt mig att tån bredvid stortån kallas. En del säger pektå osv men det systemet är ju inte hållbart för pekar man med någon tå så är det väl stortån. Nästa skulle i så fall heta långtå och det gör den ju inte heller så jag frågade faktiskt en läkare på vårdcentralen vad de säger i branscen så att säga, och då var det digitus följt av de latinska räkneorden primus, secundus, tertius, quartius och quintus pedis (kan också kallas digitus minimus pedis). HUR SOM HELST. Lufsade en god mil med mina danska vattenblåsor, kom hem, tränade yinyoga, åt lunch. Ägnade sedan eftermiddagen åt kraftig prokrastinering samt tog en tupplur. Så småningom tog jag mig samman och gick ut i trädgården och klippte ner lite (eller rätt mycket) bokharabinda som växt upp mot fasaden där den inte skulle vara. Gick sedan in och tog itu med nästa tråk på to do-listan, vilket var att putsa mina ridstövlar och Köttbullens träns. Nu känner jag att jag har gjort mig förtjänt av lite kvällsmat och Harry Hole på Netflix. Imorgon ska jag baka kanelbullar, vara med på ett kort jobbmöte på Teams (frivilligt men när chefen säger hoppa, osv) och på kvällen ska vi ut och äta för att fira äldsta barnbarnets födelsedag som vi inte hunnit förrän nu (han fyllde den 25 mars) p g a livet. På lördag och söndag är det BOOT CAMP i stallet. Sen blir väl allt som vanligt igen tänker jag.

 

260408

Sitter nu på tåget hem från Danmark och hoppas att det ska flyta på bättre än ditresan. Allt gick bra tills vi kom till Malmö. Då var det "obehöriga på spåret" och inga tåg kunde köra någonstans. Tänkte först att det var väl lugnt för min del, klockan var väl cirka 15.30 och jag hade bestämt lite löst att jag och min kollega samt vår gemensamma chef skulle träffas runt 19-tiden för att äta middag. Men istället för att få sitta kvar ombord på tåget och jäsa i godan ro så beordrades alla att gå av och invänta mer information. Jag fattar ju såklart att det inte bara är att spana in lite löst i nån tunnel och anta att nä men nu går det nog bra att köra. Det är säkert rigorösa säkerhetsrutiner som ska följas till punkt och pricka innan något tåg får börja rulla. Men det var ju synnerligen trist att bara stå där rätt upp och ner på en underjordisk perrong och glo. De kunde väl ha sagt att det här kommer att ta minst 45 minuter så gå och ta en kopp kaffe så länge. Eller nåt. Jaja, men till sist kom tågen igång igen efter att tre eller fyra avgångar ställts in. Då skulle ju såklart 800 miljoner människor tränga sig ombord samtidigt. Ingen hade lust att vänta ytterligare 10-15 minuter för längre än så skulle det enligt utsago inte dröja till nästa avgång. Men utsagorna kring de tidigare avgångarna hade varit många och rätt löst förankrade, skulle det ju visa sig, så ingen ville väl chansa.

Kom fram till LUFTHAVNEN, tog mig till hotellet till fots vilket var plättlätt när man inte virrade ut på jätteparkeringsplatserna och motorvägspåfarterna utan tog rätt utgång. Hann precis installera mig på hotellet så ringde kollegan för att bestämma var vi skulle träffas, så så lång tid hade det alltså tagit p g a dessa "obehöriga på spåret" (fan ta er).

Ja, men annars flöt väl allt på som beräknat dag ett på huvudkontoret. Där jobbar idel höga höns så jag hade klätt upp mig en smula. Svarta långbyxor (ej narkotikajeans) och en snygg rostbrun tröja, kände mig proper. Men i det sällskapet var det endast femtio nyanser av grått, svart och vitt som gällde så jag framstod ändå som en hippie i färgglad skrud. Skakade hand med vår VD, alltså koncernens, inte vår svenska. Han, koncern-VD:n, har ett sånt där otroligt fast handslag som kan krossa ben. Vad som helst är såklart bättre än att skaka hand med en död fisk, men det ska väl ändå inte kännas som att man behöver gå till en sjukgymnast efteråt? Någon gång, om jag vågar, ska jag ta i lika mycket. Om det är fysiskt möjligt villsäga.

Dag två, som är idag då, skulle vi egentligen ha jobbat med Projektet. Men Projektledaren hade råkat dubbelboka sig och min Projektkollega var sjuk, så det blev inget med det. Tänkte att då kan jag väl jobba på hotellet tills det är dags för utcheckning och på tåget hem,men av detta blev det intet. Hotellrummet var modell budget och var otroligt slimmat, där fanns inte ens en stol att sitta på, än mindre ett bord att sitta vid, så efter hotellfrukosten så checkade jag ut och stövlade iväg mot tåget. Hann precis få igång allt och ansluta till wifi så dog batteriet på datorn. Visade sig då att alla uttag jag provade var strömlösa? JAHAPP. Så gick det med den ambitionen. Får väl jobba lite när jag kommer hem istället. 

260406

Sitter i detta nu på ett tåg mot Däääänmääärk. Min chef frågade förra veckan om jag blev trött i huvudet av all danska, men jag sa att det inte var så farligt. Det tyckte jag nog inte heller, just då. Kom på när jag kommit hem att jag varken sett på tv, lyssnat på musik eller podd som ju annars är min normala förströelse om jag inte har tillgång till bok. Var inget medvetet beslut men hjärnan sa tydligen tack men nej tack till ytterligare stimuli. 

Påsken har förflutit stilla och kravlöst som påsken oftast gör, i alla fall i min värld. Vi har noll traditioner och det tycker jag är skönt. I fredags drack vi bubbel men det var för att fira bröllopsdag. Som i och för sig hade inträffat när jag var iväg, men vi är inte så kinkiga. Annars har vi mest lullat runt. Städat lite i trädgården, sått lite, och sen såklart gått långpromenader och slöat i soffan. Vi avslutade His & Hers (mycket sevärd) och började på Harry Hole. Efter två avsnitt deklarerade min man att det inte var något för honom. Jag var ju MYCKET förtjust i Harry Hole de första...fem-sex böckerna?, men sedan tröttnade jag lite på honom. Tycker dock ändå att serien är bra gjord, även om det, baserat på hur han gestaltas, är helt OBEGRIPLIGT att någon vill ha någon form av relation, kollegial eller kärleksmässig, med en så extremt introvert surmule. Men men.

Nu är jag alltså på väg mot ett nytt danskt äventyr, den här gången dock bara över bron till vårt huvudkontor på Kastrup. Det svåraste blir kanske att ta sig ut från själva LUFTHAVNEN, minns hur det var förra gången när jag irrade omkring på vad som kändes som norra Europas största parkeringsplats där jag kunde se hotellet med egna ögon men apostlahästarnas väg dit var avskuren av diverse motorvägar. Har en känsla av att det inte är meningen att man ska ta sig från en flygplats till fots utan det ska ske med någon form av transportmedel. Till och med Chat-GPT skrev att det var fullt möjligt men tipsade också hjälpsamt om att man kunde ta en taxi. Taxi finns dock inte riktigt i min begreppsvärld. Skyller på att jag är från landet, där fanns det ingen taxi överhuvudtaget, och när jag sedan flyttade till människobyn så hade jag aldrig råd och när jag väl hade råd hade jag blivit för snål. Enligt Google Maps är det 2 kilometer mellan LUFTHAVNEN och hotellet, det känns ju ynkligt att inte kunna gå den sträckan. Litar inte riktigt på taxi heller, när jag och min syrra tågluffade i Skottland så hade vi bestämt oss för att ta en taxi från stationen till vandrarhemmet den kvällen vi kom fram till Edinburgh efter att ha varit på väg dit i flera dagar. Mest p g a att detta var 1990 och vi hade inte ens en skrynklig papperskarta att tillgå (den hade vi tänkt skaffa på den lokala turistbyrån men den hade stängt när vi kom fram) och vi hade ingen större lust att irra omkring i timmar med våra stora ryggsäckar sent på kvällen, kan också ha varit så att man måste vara på vandrarhemmet innan en viss tid som började närma sig. Taxichauffören såg väl att här kommer två riktigt lättlurade lantisar (true!) så han körde runt halva Skottland och sedan visade det sig att vandrarhemmet låg max tre kilometer från centralstationen. Så kan det gå! Hoppas det går bättre nu, wish me luck osv. 

Berätta var jag hör hemma

Har läst Berätta var jag hör hemma av Jeanine Cummins och det kan du också göra. Detta är handlingen:

På sin bröllopsdag i San Juan 1968 anar Rafaela inte hur drastiskt hennes liv ska förändras när hon lämnar Puerto Rico för ett nytt liv i USA. Årtionden senare kämpar dottern Ruth för att passa in, medan hennes egen dotter, Daisy, dras tillbaka till rötterna hon aldrig fått lära känna.

När en orkan slår till 2023 återvänder Rafaela och Ruth till ön. Vid Daisys sjukbädd ställs de inför gamla sår och begravda hemligheter - och frågan som format deras liv: Vad innebär det egentligen att höra hemma? En gripande berättelse om familj, identitet och de val som formar oss.

Kort och gott: Jag gillade den här boken. Den var kanske lite spretig emellanåt och det var även lite svårt att hålla reda på vem som var vem ibland. Men på det hela taget: en god berättelse som puttrade på sådär som livet gör. Den får fyra orkaner av fem möjliga, marsch till bibblan. 

260401

På väg hem efter tre minst sagt intensiva dygn i Däääänmäääärk. Min hjärna är som utspätt äppelmos efter att ha varit på alterten från arla till särla med att transformera snabbt framgrötad danska i allmänhet och - såklart - de danska räkneorden i synnerhet. Har inte heller sovit något vidare, oklart varför för det var inget fel på hotellet, men sömnen ville helt enkelt inte infinna sig någon av de här dagarna. Eller nätterna, om man ska vara petig och det ska man ju. 

Igår var vi ute på lokal, jag, min chef och en av mina närmaste kollegor. Hon hade bokat en färdig meny på en rätt fancy restaurant. Till maten serverades ett glas cava till det jag trodde var förrätten men som visst bara var någon slags aptitretare, ett glas vitt till förrätten, ett glas rött till huvudrätten och ett glas portvin till efterrätten. Både chefen och kollegan hade kört bil dit, men de bara svepte varsin espresso och satte sig bakom varsin ratt och körde hem. Nu var det visserligen inga jätteglas och måltiden tog rätt lång tid, men ändå. Jag var i chock. Själv tog jag en kvällspromenadi fullmånens sken i en väldigt avfolkad stadskärna. Mötte inte en kotte trots att jag nog gick minst fem goda kilometer. Visade sig att det var VM-kval i fotboll så där satt väl alla danskar, inklusive eventuella trafikpoliser gissar jag, som på nålar. Till ingen nytta, för Danmark förlorade mot vilka-det-nu-var, på straff dessutom, men Sverige vann helt oväntat mot Polen. Svenska media gick på som om "vi" minst hade vunnit hela VM redan. Tröttsamt.

Idag gick jag upp vid 05 för att hinna gno ihop en promenad och ett pyttepass yinyoga innan hotellfrukosten. Min chef kom och hämtade mig 07.30, sedan var det all work and no fun för hela slanten. Strax efter 17 steg jag på tåget i Odense, var vid LUFTHAVNEN några minuter i 19, hann med tåget till Ankeborg och beräknar att jag är hemma vid 21.30. Imorgon är jag LEDIG och det känner jag mig otroligt väl förtjänt av. Även om min annandag påsk blir stympad av ytterligare en Danmarksresa men den här gången ska jag bara över bron. Känns otroligt okomplicerat jämfört med den här logistikcirkusen. Även om det är behagligt att låta sig fraktas som ett annat kolli så är det ju tider som ska passas och mycket som ska klaffa. Men allt har ändå gått över förväntan får man väl säga. Over & out från globetrottern.

260329

I fredags slet jag som en gnu för att bli klar med några otacksamma sista-uppgifter som bara dök upp och absolut inte kunde vänta 14 dagar. Blev klar. Kom ihåg att skriva ut mina biljetter samt ta med laddare och mina skyddsskor hem. Det finns låne-skyddsskor på den danska febriken, men jag tycker det är smått olustigt och vill ha mina egna. Sprang 5 kilometer efter jobbet, det kändes helt okej och som att jag hade kunnat fortsätta lite till. Nöjd! 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, damp ner i soffan. Min man kom hem, vi bestämde oss för fryspizza till middag medan vi kollade på His & Hers på Netflix. Vi bestämde också att INTE hyra släp och åka till tippen på lördagen utan vi tar det efter påsk. Sen kollade jag färdigt på Love Is Blind och tack gode Gud att det gick som det gick. Maken till stolpskott får man leta efter. 

Vaknade tidigt på lördagen, lite orolig för hur det skulle kännas i kroppen (majoriteten av mina löparrelaterade krämpor känns inte när jag springer utan kommer som ett surt brev på posten dagen efter), men det kändes okej! Blev glad! Gick ut med hundarna, kom hem, funderade på att åka till Lantmännen och köpa såjord men började packa min väska istället. Lagade vegetarisk lasagne till middag och så hade jag ambitionen att avsluta The beast in me men det var visst två avsnitt kvar och inte ett som jag trodde. Kom på att det var sommartid på gång så jag ställde fram klockorna och gick och lade mig en timme tidigare. Förr tyckte man det var coolt att vara uppe så länge som möjligt och liksom skryta med hur lite man sov, nuförtiden är det många timmars oavbruten nattsömn dom har blivit någon slags statusmarkör. 

Idag har jag gått min vanliga söndagsrunda, ätit lunch, blivit skjutsad till tåget av min man, åkt ett tåg till Kastrup, ett annat till Odense och ett tredje till Svendborg. Helt odramatisk resa där allt bara flöt på och så att säga gick som på räls, höhö. Ligger i skrivande stund och jäser på ett hotellrum med nån dansk kriminalserie på tv:n i bakgrunden. Gäller att passa på att ha det STILLA OG ROLIGT för det blir nog rätt intensiva dagar som väntar. Over & out. 

260327

Tack gode Gud att det är fredag, den här veckan har sannerligen inte varit nådig. Är hyperstressad över allt som måste fixas nu innan jag ska vara borta från jobbet i två veckor. HATAR också det här med att behöva tänka i så många steg: tåget från Kastrup går 15.20 och hur dags måste jag då ta tåget från Ankeborg för att hinna dit och vara i god tid, och hur dags måste jag då ta bussen hemifrån mig för att hinna med det tåget och hur dags måste jag i så fall stiga upp? Hela dagen blir liksom helt sönderstyckad och jag med känns det som. Jag antar att människor som gillar att resa tycker sånt här är helt naturligt och hanterar det med en klackspark, men jag avskyr det och tycker det är otroligt besvärande. Får försöka trösta mig med att resan efter påsk bara är till Kastrup och inte till en avkrok på Fyn som inkluderar tågbyten och minutiös planering. Till Kastrup tar man sig på en och en halv timme från Ankeborg. 

Igår testade jag mina nya linser. Kan inte påstå att jag fick någon supersyn direkt, i alla fall inte på långt håll. Men på nära håll funkar de bättre, så nu slipper jag sitta och fumla med läsglasögon från Biltema som en annan Leif GW så fort jag ska läsa något smått. Hade gärna sett lite bättre på långt håll också, men det går tydligen bara att få antingen det ena eller det andra, se bra på både långt och nära håll är endast glasögonormar förunnat tydligen. 

Åkte hem, släpade mig ut på promenad, kände mig helvissen. Värk i kroppen och trött. Kom hem, städade, yinyogade, lade mig på soffan. Min man kom hem och tillkännagav att han inte tänkte städa förrän imorgon (dvs idag) för han var "helt slut". Han gick och lade sig vid 19.30 så det var han nog. Själv låg jag och läste och hade vaga planer på att se nya avsnitt av Love Is Blind, men orkade inte. Gick och lade mig vid 21 och somnade som en stock. 

Kände mig återställd när jag vaknade, men är så stressad. Har VIDRIGT mycket att göra idag och inte blev det bättre av att folien till en etikettskrivare tog slut idag. Hittade inga fler rullar. Höll på att bli tokig för VEM tar den sista rullen utan att beställa en ny? (svar: någon som inte längre är kvar). Sånt provocerar mig bortanför alla gränser. Vi har ändå ett djävla kanbansystem för det här, men det spelar ju ingen roll när folk är idioter av episka mått. Det är tusen års leveranstid på sån folie dessutom, men har jag tur kanske jag kan norpa åt mig en rulle när jag är på fabriken i Danmark för de har likadana printrar där. Fingers crossed, etc. Nu måste jag ta itu med min megalånga to-do-lista, boka hemresa, skriva ut biljetter, packa grejer OCH SÅ VIDARE. Vad jag hatar resor. 

 

260326

Igår var en lång dag. Den här veckan har överlag varit väldigt splittrad på grund av att jag varit tvungen att lära upp PC och TG på de uppgifter som jag har fått pådyvlat mig och som måste utföras i labbet, och som jag alltså inte kommer att kunna göra följande två veckor eftersom jag inte kommer att vara på plats. Och det är väl en sak att lära upp folk som är tänkta ska jobba där, som kan terminologin och förstår vad man ska göra och varför, men en helt annan sak att lära upp folk som i hela sitt yrkesliv gjort något helt annat och som aldrig satt sin fot på ett labb. Det har väl ändå gått ganska skapligt, men det tar tid som jag egentligen inte har. Nu är det 349 olästa mail i Projektets inkorg till exempel. GAAH.

Var med på ett möte i vårt danska bolag igår, och herregud vilken skillnad det är. I det danska mötet var det ett otroligt engagemang, det diskuterades och alla pratade och hade åsikter. När vi har motsvarande möten i Sverige så är det mest jag som pratar och föreslår saker. Frågar jag vad folk tycker så är det knappt någon som säger något annat än möjligen jo...ja...det låter väl bra, nästan oavsett vad som sägs. Skulle jag inte komma med ett konkret förslag att säga bu eller bä om så hade det blivit knäpptyst (jag har provat). Så det var i alla fall lite uppfriskande, även om tekniken lämnade en del övrigt att önska. Danskarna satt ett stort gäng i en möteslokal och så hade de kopplat upp en dator med högtalare, vilket gjorde att jag ibland inte hade en aning om vem som sade vad för det är inte alla jag känner igen på rösten, och det pratades också rätt friskt i mun på varandra. På dääääänsk såklart. 

Slutade alltså sent, sen visade det sig att min man hade varit på vårdcentralen och var på väg hem och då tänkte jag att då kan jag passa på att slinka inom stan och hämta mina nya kontaktlinser nu när jag inte behövde stressa hem till hundarna. Passade på att ta en promenad också. Alltså jag gillar att gå ut med hundarna, det är inte det, men ibland är det också lyxigt att bara få strosa fritt och dit man själv vill, och slippa förhålla sig till lyktstolpar och rådjursvittring och vad annat som kan komma i ens väg när man är hund på promenad. 

Kom hem vid 17-tiden och tänkte som jag brukar att jag aldrig skulle vilja ha såna arbetstider att det skulle vara ens standard. Blev sur för vi hade fått en årsleverans av värmepellets och de hade ställt pallarna så himla dumt så det tog evigheter att parkera. Plus att de inte hade tagit tompallarna som vi ändå betalar för eftersom de ingår i ett retursystem. 

Gjorde fotrehab och yinyoga och sen skulle min man och jag ha en filmkväll. Först blev vi nästan osams för när han ska bläddra mellan filmerna så gör han det så satans fort att jag inte ens hinner läsa vad den handlar om, och när jag säger det så säger han att han vet att jag inte kommer att gilla den. Det har han väl ganska ofta rätt i men för den sakens skull behöver man väl inte hetsa som om Jack Uppskäraren låg på lur. Sen tog det tusen år innan vi ens hittade en film som båda kunde tänka sig att se. Det blev till slut Hanna, en film som handlar om Hanna som uppfostras av sin far (en avhoppad CIA-agent av något slag) till yrkesmördare, att ständigt vara redo att någon ska överfalla en, att döda och att klara hårda strapatser. Hamnade ganska snabbt i ett läge där jag liksom gled in och ur ett slags halvdåsande tillstånd som är väldigt behagligt men som jag av någon anledning alltid mörkar och låtsas vara klarvaken så fort min man talar med mig. Vet inte om det har att göra med att när jag var liten så var mina föräldrar rätt strikta med att det var läggdags klockan si och så, men någon gång kunde det göras undantag om det till exempel var något speciellt på tv. Men om man under dessa snudd på heliga tillfällen visade tecken på att vara trött så fick man omedelbart gå upp och lägga sig istället, det var av någon anledning totalförbjudet att somna i soffan. Så därför tror jag att jag har utvecklat en slags superkraft där jag kan gå från snudd på sovande till klarvaken och börja föra ett superalert resonemang om filmen jag (inte) tittar på i samma millisekund som frågan "sover du?" uttalats. Fastän jag är vuxen och det är helt legitimt att sova i soffan om man nu skulle känna för det. 

Idag ska jag ha lönesamtal. Eftersom jag har en dansk chef så är det inte ett samtal så som man tänker sig ett lönesamtal där man har möjlighet att påverka lönesättningen, utan det brukar gå till som så att han säger "det här är din nya lön" och sen får man tacka och ta emot även om det också uttalas en floskel att man kan höra av sig om man har synpunkter. Nu har jag aldrig varit direkt missnöjd, men jag stör mig lite på principen. Men det är sånt som bestäms så högt upp i företagshierarkin att det ska nog bra mycket till om det ska ske några förändringar på den punkten. På det viset kan jag sakna när vi var en platt organisation och man löneförhandlade med sin chef och kom man inte överens (vilket vi aldrig gjorde eftersom min fd chef var en uttalad snåljåp) så fick hans chef bestämma om det möjligtvis fanns några kronor över att lägga i Johanssons lönekuvert (och det fanns det oftast eftersom han ändå visste att Johansson gör ett bra jobb). Dom som bestämmer nu vet nog inte ens om att jag finns, och då är det ju rätt svårt att motivera varför just jag skulle ha en så fet löneökning. Jaja. 2.5 % säger avtalet så det blir väl någon krona i alla fall. Som äts upp av allt som ökar i pris på grund av de här djävla krigen. Tankade igår och då kunde man ju verkligen hålla sig för skratt, nu kostar bensinen nästan 20 kronor litern. Visst, det var väl värre när jag hade dieselbil och dieseln kostade 27 för några år sedan, men ändå. SLUTA UPP MED DETTA. Känns såklart otroligt förmätet att gnälla om höga bensinpriser när det i princip är den enda krigskonsekvensen som drabbar en, men men. 

  

Till stallet istället, v 13 2026, pt 2

Igår hade jag Köttbullen. Vi hade också vikarie, som vi haft en gång innan och då skulle vi göra en övning där man rider runt en liten fyrkant och gör som en halv framdelsvändning i varje hörn och sen fick vi bara göra det i ena varvet? Den här gången skulle vi göra exakt samma övning, inget fel på det för det är en bra övning (även om inte Köttbullen håller med) och då tänkte jag att den här gången ska vi väl göra i båda varven som ju är det normala, förra gången var säkert bara hjärnsläpp. Men NÄ? Det var fortfarande bara i ena varvet. Sa lite försynt efteråt att jag gärna hade sett att vi gjorde den i båda varven, men vet inte om det gick fram. Fattar att det inte är så himla lätt att bara bli inkastad som vikarie med kort varsel, men...ja. 

Köttbullen var som sagt måttligt imponerad av övningen och eftersom DET ENDA varvet var hennes svåra så gick det väl sådär. Sen gjorde vi en övning där vi galopperade längs med fyrkantsspåret och gjorde en övergång till trav vid C, B, A och E, trava några steg och så ny galoppfattning. Med tanke på Köttbullens tidigare ENORMA problem med galoppfattningarna var det ju en utmanande övning, speciellt som hon fortfarande har lite svårt att fatta rätt galopp på rakt spår i vänster varv. Men det gick SÅ DJÄVLA BRA! Rätt galopp alla gånger utom en, och då hann det ju bli ETT ANTAL fattningar.  Frustig och glad och framåt kändes hon också. Gött! 

260325

Idag fyller mitt äldsta barnbarn 17 år. SJUTTON ÅR. Det är faktiskt helt sjukt. I min värld är han kanske...10? Har svårt att ta in att han går på gymnasiet, tränar på gym, har extrajobb och önskar sig en rakapparat i födelsedagspresent. Faktiskt helt galet. 

Har varit på mammografi nu på morgonkvisten. Förundras lite över att det ska vara så svårt att göra en sån undersökning utan att personalen ska behöva stå och knuffa och puffa på en så att man hamnar rätt. Eller är det bara jag som är så trög att det liksom inte kommer intuitivt hur man ska ställa upp sig?

I övrigt är det väl inget nytt under solen, är trött som fan för det har blivit sent i säng både måndag och tisdag. Och idag måste jag jobba längre än vad jag vill på grund av ett möte som jag måste vara med på. Är halvsugen på att åka hem och ta mötet hemifrån för att åtminstone vara hemma när arbetsdagen är slut, men jag får se hur dagen utvecklar sig. Är ju lite annat att pyssla med också dessvärre. 

260324

Livet som labbråtta rullar på, det tar avsevärt mer tid än vad jag tänkt att det skulle göra men det är väl bara att bita ihop och gilla läget. Passar sig kanske inte riktigt att klaga över att man har mycket att göra när man jobbar på ett företag som ska läggas ner och man är en av de få som fått behålla jobbet. Samtidigt: the story of my joblife, att alltid behöva jonglera med ett helt djävla bollhav av spretiga arbetsuppgifter. Min fd kollega A2 sa en gång att Det känns som att ALLT på det här företaget är inne och vänder hos dig minst en gång, och det är kanske lite tillspetsat men ändå något åt det hållet. 

Om cirka en vecka har jag varit anställd på företaget i 25 år. Vet inte om det kommer att uppmärksammas? En kille i produktionen som började samtidigt som jag blev uppsagd tillsammans med alla andra som blev det i höstas och då tyckte dom, oklart vilka faktiskt men jag antar PC och VD, att han kunde få en guldklocka trots att han "bara" varit anställd i 24 och ett halvt år när situationen nu var som den var, det var ju inte som att han slutade frivilligt. Så jag tycker kanske att jag också borde få en, 25 år är väl ändå 25 år, men ingen har sagt något, vet inte om det är något som faller mellan stolarna på grund av att jag har en dansk chef? Skär hellre av mig ena handen än förödmjukar mig och liksom BER om att få en guldklocka, där går väl ändå gränsen för vad man vill utsätta sig för. Blir man inte mer uppmärksammad än så för lång och trogen tjänst så kan det kvitta tycker jag. Mvh: Sign. Jag är inte bitter. Hahaha. 

Gav mig själv en vilovecka från träning. Har ju känningar av ischias/diskbuktning/ryggskott eller vad fan det nu kan vara sedan någon gång innan jul, inte jätteilla men det är inte heller jättebra och det är inte på något vis självklart vad som är hönan och vad som är ägget här. För det mesta rekommenderas det ju att man SKA träna och vara aktiv och inte ligga på soffan i veckor som man gjorde förr om man hade ryggskott, utan här ska man bita ihop och kämpa på i vardagen och det har jag också gjort, och det har absolut gjort nytta. Men nu känns det som att ischiasnerven är ILSKEN, hade det varit en mänsklig gestalt hade den varit högröd i ansiktet, svurit långa Kapten Haddock-eder och hyttat med knuten näve, och det vill inte riktigt gå över. Så nu testar jag att backa och låta den vara ifred så mycket som möjligt. Ridning, promenader, yinyoga är det enda på schemat den här veckan, och yinyogan anpassar jag så att det inte är några positioner som stretchar sätet för det verkar inte Den Ilskna Nerven gilla överhuvudtaget. Jag får prova detta ett par veckor i alla fall och se om det gör någon skillnad. Oh the joy of having a måndagsexemplar till kropp. 

Fick sms från Specsavers att mina nya provlinser finns att hämta. Suck, typ. Ska jag nu bli tvungen att baxa mig in till stan också. Ska på mammografi imorgon så i den bästa av världar skulle man kunna ha passat på att göra det samtidigt, men mammografin är redan 07.30 och så dags är ju ingen optiker i hela världen öppen (eller det finns kanske optiker som har öppet 24/7 i storstäderna, VAD VET JAG?), så det får väl bli en extrarunda. Är ju dock lite nyfiken på om min syn kommer att bli så bra som den verkade vara när jag satt på Specsavers och svarade på tusen "bättre eller sämre"-frågor. Jag vet ju att det går att få örnblick med progressiva glasögon, frågan är vilken typ av fågelsyn som bifokala linser kan generera. Googlade "fågel med dålig syn" och den fågel som anses ha den sämsta synen är kivifågeln, vilket de  å andra sidan kompenserar med ett fenomenalt lukt- och känselsinne, de har till och med morrhår vid näbbroten. Så nu vet ni det. 

Till stallet istället, v 13 2026, pt 1

Igår hade jag Älskling igen. Förra veckan tyckte jag ju att det kändes bra, men K tyckte inte att hon gick fram ordentligt. Men då var det ju hennes första lektion på ganska länge eftersom hon varit halt, så det må väl kanske vara hänt? Igår tänkte jag i alla fall att nu ska hon fram, men det är svårt alltså. För hon skiter litegrann i skänkel men är HYPERkänslig för spöet, alltså jag menar verkligen inte att jag rappar henne, utan bara ett otroligt försiktigt litet pet för att förstärka skänkeln när hon inte tar den. En fluga som slår sig ner känns förmodligen mer, Köttbullen hade bara ryckt på axlarna men Älskling håller på att krypa ur skinnet. Samtidigt har hon lite humör, så igår flög några bakben i luften när hon tyckte att det blev för jobbigt. Men i övrigt kändes det bra, hon gnodde på riktigt fint emellanåt och K var nöjd. Vi red massor av övergångar och det är ju alltid nyttigt, men särskilt för Älskling tror jag för hon är lite...speciell, hon är liksom BÅDE känslig och vill vara till lags men samtidigt lite avtrubbad och ponnyenvis/tjurig. Så ibland blir hon förvirrad när hon inte riktigt förstår, liksom "vadå, ska jag trava nu igen, jag saktade ju nyss av" och så blir hon ängslig och springig och går bakom hand. Men igår tyckte jag vi fick till ett fint samarbete. Känner mig NÖJD! 

260323

I fredags sprang jag en tur efter jobbet, det kändes som alltid fruktansvärt i början men rätt okej efter någon kilometer eller så när maskineriet liksom rasslat igång. Åkte hem, svängde inom affären och köpte köttfärs, gick ut med hundarna och körde sedan ett pass yinyoga när jag kom hem igen. När jag var klar hade jag fått ett sms att min väntade leverans hade blivit levererad, jag hade valt hemleverans utan signering och medan jag låg och åmade mig i rådjurets position så hade en varubil kört upp på gårdsplanen, hivat av ett par rätt stora paket och vänt, och det utan att hundarna så mycket som lyfte på nosen. Annars kan de minsann föra ett sabla liv så fort något eller någon passerar tomtgränsen, men inte den här gången.

För ett tag sedan bestämde jag mig för att investera i ett nytt täcke för mitt gamla har sett sina bästa dagar  för ett bra tag sedan. Tänkte att nu djävlar ska jag unna mig lite lyx och flärd, så jag beställde ett (i min värld) otroligt exklusivt och fluffigt duntäcke där jag vid beställningen hade velat mellan en modell där dunet var insytt i en massa fyrkanter som det brukar vara och en annan där det bara fanns sydda stödkanter runt en stor fyrkant. Fanns också en variant utan sömmar där allt dun låg som löst inuti täcket men sånt där går ju fetbort för är det något jag hatar så är det när täckets fyllning inte finns där man vill att den ska vara, även om denna verkade vara den mest exklusiva om man skulle se till priset. När det kom till kritan så valde jag ändå varianten med en stor fyrkant, eller "valde" ska jag väl kanske säga, för det visade sig att den med många fyrkanter inte fanns i lager och alternativet "vänta" tycker jag känns otroligt segt när jag väl har bestämt mig för något. Beställde också två lyxiga kuddar, för två av de tre befintliga som jag använder har hängt med i vad som känns som minst tusen år och ser därför ut och känns som om de mycket väl skulle kunna ha tillhört Olof Skötkonung eller någon i hans hushåll (den tredje kudden är en Tempurkudde som inte verkar åldras på samma sätt). 

Det var alltså denna leverans som anlänt, två rätt stora paket och jag tänkte att det var väl ett paket för kuddarna och ett för täcket då. Öppnade det första och där låg ett täcke. Blev lite förvirrad för det var varianten med många sydda fyrkanter som enligt hemsidan inte fanns i lager, så jag trodde först att jag mindes fel och att jag kanske ändå hade beställt detta? Öppnade det andra och där låg  kuddarna och det täcke jag (enligt orderbekräftelsen som jag var tvungen att kolla) faktiskt hade beställt. HMM? Var det här någon form av bonus? Var det någon på lagret som tyckte det var skumt att beställa TVÅ kuddar men bara ETT täcke? (min man skulle nog hellre dra över sig någon av Olof Skötkonungs gamla filtar än att lägga tusenlappar på ett täcke). Är det bara att tacka och ta emot? Det hoppas jag. 

Gjorde tacos till kvällsmat och så kollade vi lite på Klovn för min man var stressad och "pallade inte med en massa socialrealism" (som han tyckte Legenden var), och sen hände det väl inte speciellt mycket mer utan vi gick och lade oss vid 21-tiden som två pensionärer. 

På lördagen vaknade jag tidigt, åt frukost och gick ut på långpromenad. Det var minusgrader och rimfrost men det försvann snabbt och det blev en härlig vårdag med sol och blå himmel. Såg tofsvipan! Det är väl ändå det officiella vårtecknet? 

På eftermiddagen åkte jag till stallet och hjälpte till att ta in hästarna. Det tog lite tid för ingen hade täcke på sig ute (rimligt, eftersom det var 10 plusgrader), men skulle ha täcke på sig inne (också rimligt eftersom det skulle bli minusgrader på natten). Dessutom var det en av de nyare hästarna som för första gången provade att sätta nosen i eltråden och fick sig en rejäl kyss, så det tog också en del tid innan hon lugnade ner sig. Allt som allt tog det en och en halv timma, då hade vi ändå hjälp av ett barn som försynt frågade om hon möjligtvis kunde få hjälpa till och blev själaglad när hon fick. Ååh, det minns man ju hur det var när man själv var liten och hur överlycklig man blev när man fick hjälpa till med något på ridskolan, om det så bara var att skyffla spån inne i ridhuset. 

Åkte hem, lagade mat och sen kollade vi klart på Legenden eftersom min mans stressnivåer hade sjunkit till mer normal nivå. Sen kollade jag på The beast in me och sen var det läggdags.

Igår var en slapp dag. Gick långpromenad, tränade yinyoga men sedan var det mest soffan för hela slanten. Kollade på avslutningen av skidskyttets världscup och läste omväxlande. Lagade middag, vi började kolla på en ny serie (His & Hers) och sedan kollade jag ikapp på Love Is Blind och alltså herregud vilka stolpskott. Tycker han Daniel är så SJUKT OBEHAGLIG,

(((( !!!! --- SPOILER ALERT --- !!!! ))))

det tyckte jag redan inne i kapslarna när han började tjafsa om att han inte hade något trauma och därför inte kunde vara djup (alltså...), men nu har han ju gått över alla gränser känns det som. Han verkar så genuint oförstående inför helt basala känslomässiga behov och vem i modern tid kallar den man avser att gifta sig med för "kärringen" när man pratar om henne? Också märklig situation kring det här att han spelade in deras samtal och sedan försökte få det till att det var på Johannas initiativ, klassisk gaslightning. Och det här att han sa till Ellen (hette hon va?, den som han egentligen var intresserad av) att "du var nummer ett på min lista dag ett, dag två, dag tre", osv, fattar han inte att Johanna kommer att få se det om inte annat så när programmet sänds? Känns som att han valde Johanna primärt för att hon hade ett liv i Sydney som han gärna ville ta del av då och då. 
Får även  kraftiga psykopatvibbar av Lars-Erik (VEM kallar en person som är född på 1990-talet för LARS-ERIK? är ju en mycket intressant fråga), det känns som att han mycket väl skulle kunna ha en hel flock med styckmördade exflickvänner nedgrävda lite varstans om ni frågar mig. Det är något med blicken och skrattet som klingar falskt och obehagligt. När det gäller Angelica och Aron så tror jag någon av dom kommer att tröttna ganska snart, hon på att han är så långsam och liksom flegmatisk, han på att hon är så rastlös och stimmig. Opposite attracts måhända, men om man börjar reta sig på såna personlighetsdrag redan inledningsvis i relationen så finns det nog inte mycket att bygga vidare på när den första förälskelsen lagt sig. Tror jag. Ludvig tycker jag är så sjukt irriterande, som en liten fluga som surrar omkring med sitt eviga dividerande om hur viktigt det är för honom med "fysisk bekräftelse" , totalt tondöv för att tjat inte precis är en leg opener. De enda som verkar någorlunda normala är Ibrahim och Anniela, men hon verkar ju tycka att han ska ge upp allt och flytta till Stockholm på vinst och förlust medan han inte verkar jättesugen. Nu får jag hålla mig till på torsdag för att se hur det går med detta. 

Nu väntar en ny vecka. Är lite stressad för på söndag ska jag åka till Däääänmäääärk och innan dess måste jag ha lärt upp PC och TG angående vissa grejer som de måste utföra i min frånvaro. Ska ju vara borta måndag till onsdag veckan därpå, är sedan ledig på skärtorsdagen (det är ju röd dag i Danmark så då måste jag väl också få vara ledig? skojade jag) och så är det påsk. Och på annandagen åker jag till Danmark igen, är borta tisdag-onsdag, sedan ledig torsdag-fredag som lite kompensation för två lite avstyckade helger. Puh. Over & out for now. 

260320

När klockan ringde i morse var jag D-Ö-D. Kändes det som, eller inte för att jag vet hur det känns. Men jag var så trott. Kändes som att jag stöp som en klubbad oxe och sedan inte rörde mig ur fläcken på hela natten och var väl inne i den djupaste av djupsömn. Den hade ju gärna fått fortsätta, men nu blev det alltså inte så. 

Igår var en sån där dag där allting gick in i vartannat, det var jobb, hem, promenad, städning, träning, kvällsmat och så iväg till K för ett möte. Kom hem vid 21, duscha, i säng och en grisblinkning senare var det alltså morgon. 

Är lite less på alla arbetsuppgifter som hamnat på mig efter att folk slutat. Det går ju bra på pappret och jag har ju själv gått med på det (fast jag hade ju inte direkt något val), men i verkligheten flyter det inte alls på lika smidigt som i teorin. Bland annat ska jag ankomstregistrera alla leveranser. Det är inte speciellt tidskrävande OM den som tar emot godset gör sitt. Och det gör han inte. Godsmottagaren ska räkna antalet pallar och hur mycket som har kommit och av vad. Inte EN ENDA leverans i år har blivit rätt, det är bruttovikt istället för nettovikt, det är fel antal pallar, fel artikelnummer, fraktdokumentation som han hävdar med livet självt som vittne inte har funnits med leveransen, och som sedan hittas i trucken någon vecka senare. Har tagit upp det med PC som svarade ungefär att "ja, vi misstänkte ju att det skulle bli så". Frågade varför de hade satt X på godsmottagning och Y, som är erkänt noggrann och som dessutom har jobbat med det tidigare, i produktionen, det hade väl varit bättre om de hade gjort tvärtom, men då kröp det fram att de inte ville ha X i produktionen heller. Alltså, jag är FÖR anställningstrygghet men ibland önskar man att man bara kunde vråla YOU'RE FIRED, som i en amerikansk film. Eller verklighet.    

JAJA. Det är ju i alla fall snart helg och den planerade aktiviteten på söndag blev ju inställd så jag har ingenting planerat. Kanske åker jag till stallet och hjälper till att mocka imorgon för det var ingen som hade skrivit upp sig på stalltjänst. Några kunde göra punktinsatser, många punktinsatser blir ju till sist en helhet och det är ju alltid fint att kunna bidra med något. 

Idag händer väl inget särskilt i övrigt. Ska springa min lilla runda efter jobbet, sen hem och dråsa ner i soffan efter hundpromenaden såklart. Tror vi ska ha tacos ikväll, det känns som att det var hundra år sen sist och det är ju alltid gott. Borde också steka tusen pannkakor i helgen för att bli av med de ägg som är kvar från sent i höstas för nu har hönsen börjat komma igång med värpningen igen efter sitt vinteruppehåll. Det är också alltid gott. 

260319

Jag får ha lite andra rutiner nu när produktionen har kommit igång och jag helt plötsligt ska arbeta i labbet igen. Den del som är kvar är den del som jag tyckt sämst om, typiskt men nu är det ju bara att gilla läget. Känns som att man lägger minst lika mycket tid på att rengöra som att göra själva analyserna och det är väl måttligt upphetsande om ni frågar mig. Nästa vecka ska jag lära PC och TG att göra dessa analyser, för  efter nästa vecka så är jag ju faktiskt inte på plats överhuvudtaget på 14 dagar och det måste ju såklart flyta på ändå. Det är inte rocket science, det som ska utföras, men det är inte heller rocket scientists som ska utföra det så vi får väl se hur det går. 

Igår var en såkallad lugn hemmakväll. Åkte och handlade efter jobbet, hem och ut på promenad, hem och lämna hundarna, ner till bibblan för att hämta och lämna böcker, hem igen och träna ett bålpass med hantlar. Fast det hade nog varit bättre med kettlebell för man använde ändå bara ena hanteln, men då vet jag ju det om jag ska köra det passet fler gånger. Körde yinyoga och fotrehab och sedan lade jag mig i soffan och slöscrollade på telefonen medan jag åt kvällsmat. Min man kom hem och vi pratade om första världskriget. För ett tag sedan försökte jag sätta mig in i detta för jag kände att det var som en slags lucka i min allmänbildning där. Man vet ju att det började med skotten i Sarajevo men bortsett från årtalen och i grova drag vilka som stred på vilka sidor så är det i övrigt är det rätt skralt med kunskaper för min del. Inte har det blivit bättre sedan jag har försökt få ihop en helhet, för det är ju helt enkelt en djävla röra. Och allt detta för att jag funderade på låttexten till And The Band Played Walzing Mathilda och kände att jag inte riktigt hade klart för mig varför australiensare egentligen kommenderades iväg till Gallipoli (pga att de var en del av det brittiska samväldet vet jag nu). Sen skulle min man "gå upp och sträcka ut sig", och jag antar att han somnade för han kom inte ner igen. Själv kollade jag på ett avsnitt av Love Is Blind Sverige, är på avsnitt 4 tror jag, nu har de i alla fall kommit ur kapslarna och åkt iväg på semester. 

!!!!! ----   SPOILER ALERT ---- !!!!!!

Alltså jag gillar INGEN. Alla tjejer utom den blonda ser ju exakt likadana ut så jag kan inte skilja dom åt. Får upp så många röda flaggor av den kristna killen att det nästan är i paritet med Sergio och Ola i tidigare säsonger, tycker han har en sjukt obehaglig blick och så verkar han kontrollerande och allmänt obehaglig. Ludvig som tjatar om att han behöver "fysisk bekräftelse" känns inte heller jättecharmigt. Säljkillen som pratar östgötska verkar vara helt självupptagen och när han blev påstridig kring varför han inte skulle kunna bli djup bara för att han inte hade något trauma i bagaget känns också mer som att han ser det här som en tävling som ska vinnas snarare än något annat. Kirurgen och basketspelaren verkar väl än så länge mest normala bland killarna. Tjejerna kan jag som sagt inte ens skilja åt. Och Fabian! Hur kan man inte vilja ha en Fabian? Tyckte så synd om honom, fast efter den dumpningen så står nog hela singel-Sverige på kö och är redo att laga hans krossade hjärta. Så han klarar sig nog. 

Nätter utan gryning

Har läst Nätter utan gryning av Ninni Schulman. Det är den tredje delen i en svit som inleddes med Som vi lekte, följd av Käraste Lena. Detta är handlingen: 

När lantbrevbäraren Herman Ångström försvinner kontaktas Ingrid Wolt på Siljans spaningsbyrå av hans pappa. Hermans fru påstår att hennes man är bortrest på facklig konferens och polisen tar inte hans oro på allvar eftersom de menar att en vuxen och fullt frisk man har rätt att vara där han vill. Ingrid tar sig an fallet och upptäcker att Hermans liv inte är så lugnt som alla trott. Och konferensen existerar inte ens. Vem ljuger, och varför?
Samtidigt njuter Ingrid av att äntligen kunna röra sig fritt utan rädsla eftersom hennes ex-man sitter häktad. Men hur länge varar den friden?

Jag gillade de två första böckerna i den här såkallade Siljansserien väldigt mycket och såg fram mot att  få läsa den här tredje delen. Tyckte nog dock den var i tunnaste laget? Alltså själva historien, fallet eller vad man ska kalla det, var ju okej även om jag rätt snabbt anade vem som var den skyldige. Men det var ändå ett lite friskt grepp sådär. Tyckte däremot att det börjar bli lite irriterande det här med att ideligen påtala att det är 80-tal genom att med jämna mellanrum liksom klistra in tidstypiska detaljer på ett överdrivet tydligt sätt som inte på något vis tillför berättelsen något. Det är långt ifrån så illa som att skriva till exempel "hon kunde inte använda sin mobiltelefon för såna fanns inte på den tiden", men det känns ändå...lite ansträngt. Ej naturligt. Den här boken får tre (ändå rätt stora) dalahästar av fem möjliga. 

260318

Igår var jag och kollade min syn. Den hade blivit lite sämre, oh the joy of being äldre. Glasögonen klarar sig men jag ska få ny styrka på linserna. Naturligtvis hade de inte den styrkan hemma, det har de aldrig, utan då beställer de och så får man ett sms att man får ta sig in till deras butik i stan och hämta. Skicka hem till någon är tydligen omöjligt. Nu ska jag helt ärligt säga att jag inte heller kom på den tanken förrän jag var på väg därifrån så jag ska kanske inte gnälla för mycket på Specsavers, men de kunde ju åtminstone tänka tanken att kanske inte ALLA deras kunder bor och verkar i närområdet (speciellt inte  som besöket inkluderade genomgång av kunduppgifter så att de skulle ha rätt adress och telefonnummer). Men jaja. Allt annat såg i alla fall bra ut. Hoppas att de nya linserna innebär att jag kan se som en örn. 

Sprang efter jobbet, utökade min runda från 3 till 4 kilometer och det kändes rätt okej. Nu ska jag springa 4 kilometer ett par veckor, därefter blir det 5 fram tills loppet som är om en månad ungefär. Om kroppen håller så vill jag fortsätta springa ett par gånger i veckan, åtminstone fram tills det blir för varmt i sommar om det nu blir en sån sommar. Note to self: SPRING INTE om det är över 20 grader, det är inte värt det. 

Kom hem och hittade hönan Änglamark avliden i hönsgården. Så sent som i förrgår strosade hon omkring i trädgården och såg ut att må hur bra som helst, igår: stendöd. Det är såklart sånt som händer, men kul är det ju inte. Har inga problem med att vare sig slakta eller äta mina egna höns, men att ta hand om en självdöd höna (eller vilket djur som helst egentligen) är av någon anledning förenat med ett visst äckel hos mig även om den inte på något vis är stadd i förruttnelse. Det räcker med känslan av rigor mortis, brrr. 

Tränade pilates och yinyoga, sedan stressläste jag i en bok som måste lämnas tillbaks på bibblan som idag. Åkte till stallet för teori, vi kollade på Youtubeklipp på biomekaniken hos dressyrhästar och hur det hade utvecklats och förändrats över tid, det var jätteintressant. Sen kvällsfodrade vi. Det är nog min favoritsyssla i stallet (tätt hotad av känslan av när man mockat och sopat stallgången och ställer ifrån sig sopkvasten och är KLAR), det är så mysigt efteråt när alla hästar står och mumsar. Åkte sedan hem, läste ut boken-som-ska-lämnas-tillbaka-till-bibblan-idag-och-som-inte-gick-att-låna-om och somnade alldeles för sent p g a det. Men idag ska jag ingenstans! Ser fram mot en såkallat lugn hemmakväll. 

Till stallet istället, v 12 2026

Igår fick jag ha Älskling, hurra. Hon har varit halt och vilat ett tag och det här var första lektionen på några veckor. Någon kondition att tala om hade hon inte, men det gick rätt bra ändå utom i galoppen där hon stod emot och tyckte det var jobbigt. Petade (och då menar jag bokstavligen PETADE) till henne med spöet på bakdelen och då for den upp. Det gjorde jag inte om, fast när jag pratade med K om det efteråt sa hon att det skulle jag. Jo, jag vet att Älskling har en del ponnytjurighet i sig och att hon måste gå fram för att arbeta ordentligt i form, så jag får väl försöka vara lite o-mesigare nästa gång. Men det är svårt, för hon är samtidigt ganska känslig och blir stressad när hon inte förstår så det är ju inte som med Köttbullen att man bara kan gasa på hur som helst. Köttbullen kan absolut också bli stressad, men då blir hon tjurig och stannar medan Älskling trippar iväg med symaskinssteg i racerfart.  En balansgång som heter duga. 

Vi hade en praktikant som skulle få hålla en egen lektion under K:s överinseende. Dagens övning var öppna längs långsidan med volt mitt på. Det gick väl ganska bra även om Älskling inte är direkt skolad och inte kan särskilt mycket. Men det får hon ju lära sig. 

Ikväll är det teori så därför blir det nog bara ett ridpass den här veckan om jag inte får feeling och kör drop in på fredag. Den som lever får se. 

260317

Det är väl typiskt att när man kommer till jobbet, kanske inte direkt full av arbetslust för även om jag gillar mitt jobb är det inte den typen av känslor jag har, utan jag ser det mer som något man ska beta av för att sedan kunna få njuta sitt otium vid dagens slut, och det är ju en bonus om det man ska göra upplevs som kul, spännande och/eller utmanande vilket mitt ofta gör. Djävlar vilken lång mening det blev, den får jag nog aldrig ihop så jag börjar om: Det är väl typiskt att när man kommer till jobbet och ska sätta igång med sina stordåd, ja då är det någon form av datahaveri som sätter käppar i hjulet för en. I mitt fall kom jag inte åt själva filsystemet igår morse. Det var ju väldigt tråkigt eftersom jag behövde ett antal filer för att kunna utföra det arbete jag planerat att göra denna nådens måndagsmorgon. Av detta blev det alltså intet, för vår IT-support masar sig inte till jobbet förrän 08.00, det finns visserligen ett sånt där nödnummer som man ska kunna ringa 24/7 men det är mer avsett för om hela fabriker står stilla och tickar enorma summor pengar för varje minut som går utan att någonting fakturerbart produceras, det är inget man ringer om man är en simpel tjänsteman som inte kommer åt sina älskade Excelark om man inte vill hamna på IT:s svarta lista för all överskådlig framtid. Efter långt om länge kom ett meddelande att det skulle startas om någon server, och man skulle kunna tro att den stod någonstans i  trakterna kring Mongoliet och att de personligen skulle vara tvungna att korsa Gobiöknen likt Djingis Khans kavalleri under fälttåget mot Tangut år 1225, så lång tid tog det. Och sen funkade det lik förbannat inte så att en IT-människa var tvungen att fjärrstyra min dator och fixa och trixa. 

Då får man hitta på något annat istället, inte under själva fjärrstyrningen men under tiden som vår IT-avdelning färdades mot trakterna kring Ulan Bator, eller vad de nu sysslade med som tog sån tid. Bokade tågbiljetter till min ena Danmarksresa, den andra är bara till Kastrup så det är bara att hoppa på Öresundståget och låta sig fraktas dit, men ska man ta sig över både Öresund och Stora Bält så kräver det bokning och platsbiljetter och grejer. Det gick väl bra men det gick inte att skriva ut så det var väl något annat IT-relaterat fel som kanske hörde ihop med det första, kanske inte. Vem skriver ut biljetter när man kan visa upp dom i sin telefon, undrar kanske vän av teknik och miljö, och jag håller med i princip men samtidigt känner jag att jag måste ha en biljett att kunna titta på då och då, för det är något med mig och avgångar där hissen inte alltid verkar gå hela vägen upp, utan en avgångstid 15.26 kan mycket väl i min hjärna omvandlas till 15.36 om jag inte då och då får glo på biljetten, inbillar jag mig i alla fall, och eftersom jag redan från början hatar att resa så vill jag inte ha några extra stressmoment i form av att tvingas springa omkring som ett vilset får och leta efter rätt perrong under tidsnöd eller, ännu värre, missa hela avgången bara för att hjärnan i ett parallellt och mycket motsägelsefullt universum har gett mig tio minuter extra och vackra tankar om att jag har gott om tid att ta mig från A till B. Och då vill jag snabbt kunna slita upp den, inte ta upp telefonen, knappa in koden, leta rätt på biljetten och sedan plira närsynt på en pytteliten text och försöka se om det står 15.26 eller 15.36. 

Bokade ingen hemresa för i den bästa av världar kan jag lifta med min chef till Odense  när vi jobbat klart och kan ta tåget direkt därifrån, vilket ger mig lite mer flexibilitet. Men jag får ju såklart kolla med honom först så att inte han planerat något annat efter jobbet den dagen. 

Åkte hem med en känsla av att knappt ha gjort något överhuvudtaget, fast jag hade såklart varit med några möten. Kom på att jag skulle till stallet tidigare, vi är några stycken som träffas varje månad och skriver ihop ett nyhetsbrev och nu var det dags för det. Så det blev en sån där dag (IGEN) när allt var tvunget att det skulle gå som på räls. Hem, ut med hundar, träna, kvällsmat, byta om, iväg igen. Hemma klockan 21, duscha, gå och lägga sig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

På tal om att stå och plira närsynt så ska jag till Specsavers idag för linskontroll, det borde jag ha varit för längesen i alla fall enligt alla mail de skickar ut med andemeningen att det snart är dags, nu är det dags, nu är det hög tid och slutligen nu borde du verkligen ha varit här för ett bra djävla tag sen. Sist jag var där sa de att det är begränsat hur mycket man kan korrigera kombinationen närsynthet och ålderssynthet med linser och ja, jag ser ju som en örn med mina progressiva glasögon och det kan man sannerligen inte säga att jag gör med linser, varken på långt eller nära håll faktiskt. Så fort jag kommit hem och jag har tränat klart så åker de ut och behöver jag då se något på håll (till exempel en tv) så tar jag på glasögonen, men läsa och scrolla på mobilen gör jag helst utan vare sig det ena eller det andra. Jag gillar inte att ha glasögon, det går väl an när man inte ska göra något men om man ska springa, rida, vara ute i regn och rusk så är de mest i vägen om ni frågar mig. Vet att det är en vanesak, men också att vissa grejer vänjer man sig inte vid. Som det där när man kommer in från kylan och ens glasögon immar igen. Så djävla ovärdigt. Hoppas att Specsavers kan komma med en revolutionerande lösning så att jag kan fortsätta ha linser och se bättre än vad jag gör idag. Fast jag tror väl inte riktigt på det själv. 

Ikväll är det teori i stallet så då behöver jag i alla fall inte ytterligare en dag där man liksom måste ha ett körschema där allting måste klaffa på minuten. Gött. Nu ska jag jobba för idag verkar allt fungera som det ska, hurra hurra.  

Tystnadsplikt

Har läst Tystnadsplikt av Tina Trender. Har tidigare läst En bra man och den fristående fortsättningen Allt är perfekt och tyckt att de var okej. Detta är handlingen:

På en vårdcentral i Farsta möter kuratorn Frida människor i gränslandet mellan liv och död, skuld och hopp. En döende man som inte vågar kontakta sin son. En kvinna vars kropp skriker när orden tagit slut. En identitet som kräver mod att uttalas. 
I Fridas samtalsrum sätter de ord på upplevelser de inte vågat prata högt om, som skammen, kärleken, rädslan och de val som formar ett liv. När berättelserna väl har uttalats kan de inte längre förnekas och något måste förändras.
Frida försöker hålla balansen mellan professionalism och medmänsklighet, men varje möte lämnar spår, varje människa ruckar på något i henne.

Den här boken var väl på gränsen mellan okej och sådär, tyckte jag. Tyckte karaktärerna var rätt så stolpiga och i vissa fall överdrivna, det var väl mest det som störde mig. Språket var bra, fast i vissa fall något krystad dialog. Man hade ju också velat veta mer om vad Frida hade varit med om tidigare, som det  nu endast hintades om. Den här boken får tre vårdcentraler av fem möjliga. 

260316

Måndag igen efter en alldeles underbar helg, synd att den redan är slut men det är väl kanske det som är grejen med helger, att det bara ska vara en liten smakbit och sen får man gå och sukta efter nästa. 

I alla fall. I fredags slutade jag tidigare och gick på thaimassage. Hon som masserade frågade om jag ville ha "normalt eller hårt". Jag gillar ju när de tar i lite, men det känns också alltid lite riskabelt att svara "hårt" när man inte riktigt vet skalan. Ungefär som att man säger att man gillar stark mat och så blir man serverad någonting som skulle kunna ha kryddats med salpetersyra och eld. Jag svarade i alla fall "hårt" och fick mig en omgång som var to die for. Och då menar jag på det bra sättet. GUD, jag kände mig verkligen som en ny och bättre människa när jag gick därifrån nittio minuter senare. Får väl se till att få in någon form av regelbundenhet kring massage som jag hade förr, då gick jag ungefär en gång i månaden. Det borde man ju kunna unna sig när man a. har en skröpplig kropp och b. ändå har det rätt så hyggligt ställt ekonomiskt. 

Efter massagen åkte jag och tvättade bilen. Jag har lite fobi för såna där automatiska biltvättar och ännu värre kring såna där gör-det-själv-ställen, så jag åker alltid till Preem för där förstår jag mig på hur det fungerar. Någon gång i livet ska jag vidga mina vyer kring det, men det blev inte den här gången. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna och sen var det helg på riktigt. Kollade på ett avsnitt av The beast in me, en serie som jag började kolla på för längesen som jag fortfarande inte sett klart. Mycket mer än så blev det inte gjort, gick och lade mig tidigt och sov som en gris. 

I lördags regnade det och var inte det minsta vårigt. Gick en långpromenad och lyssnade på Historiepodden. Kom hem och hängde upp mig själv på tork, snudd på. Tände en brasa, läste, började kolla på Love is blind Sverige. Såg ett par avsnitt, råkade sedan läsa en spoiler på sociala medier så nu vet jag en som blir dumpad, folk som inte kan skriva SPOILERVARNING på sina inlägg borde inte få ha tillgång till internet. Kommer såklart ändå att kolla klart på den här säsongen, hehe. Det är väl inte lika extrema typer som är med, man har ju liksom lagt ribban vid Sergio (säsong 1) och han den där Ola eller vad han hette med stenarna som hummade hela tiden (säsong 2) och i jämförelse med dom verkar ju alla i säsong 3 i princip vara helt normala, men jag har förstås bara sett två avsnitt (eller om det är tre), så än kan det väl hända drama. 

Igår var väl i princip en upprepning av lördagen, det är inte som att jag fyller min egentid med syndfulla backanaler direkt. Kan inte riktigt beskriva vad det är som är så lustfullt med den här ensamheten, för min man är verkligen inte klängig eller överdrivet på, och jag gör i ju princip ingenting som jag inte skulle kunna göra när han är hemma. Men det är något med tystnaden och att slippa förhålla sig till någon annan människa som är väldigt vilsamt.  

Tände en brasa, låg i soffan och läste och kollade på skidskytte. Sen kom min man hem och var uppåt efter sin helg i Köpenhamn. Så gött att han till slut har kommit på att han faktiskt kan åka iväg själv istället för att bara tjata på mig att vi ska åka tillsammans, när det inte är min grej och det dessutom då blir ett avsevärt större (och dyrare) projekt eftersom vi då måste lämna hundarna på pensionat. Nu är det win-win för hela slanten om ni frågar mig. Och honom, tror jag i alla fall. 

Då är det nya vecka och nya tag. Den här veckan drar den lilla produktionslinjen, den som fortfarande finns kvar, igång. Vilket innebär att jag får addera labbjobb till mina redan befintliga arbetsuppgifter. Det är inte exakt ett drömscenario för min del, men det är ju bara för den här säsongen. Har dessutom tvingat PC att gå med på att hen ska vara min backup så att inte allting står och faller med att jag är på plats. Den delen av labbjobbet är den jag kan sämst och jag har inte gjort några den typen av analyser sedan...2020 kanske? Blev helstressad när jag kollade i kalendern för jag trodde jag bara hade den här veckan på mig att dels friska upp mina egna kunskaper och dels utbilda PC för jag ska ju åka och jobba på fabriken i Danmark veckan innan påsk och på huvudkontoret veckan efter påsk. Men det var visst två veckor till påsk, skönt. GAAH, måste komma ihåg att boka tågbiljetter också. Påsk har hela tiden känts så extremt avlägset, men nu är det inte det längre så det är väl lika bra att ta itu med detta asap så det blir gjort. 

 

260313

Äntligen fredag, även om det nu råkar vara fredagen den 13, mohahaha. Även om jag inte direkt tror det skulle hända något speciellt på just det datumet, det kan väl lika gärna staplas elände på vartannat till exempel tisdagen den 22 eller vilken dag som helst. 

Sprang den lilla Pi-rundan efter jobbet igår, det blåste motvind så det var lite halvjobbigt, men det var ju bara att knoga på. Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, tränade yinyoga, åt kvällsmat, läste en stund och sedan var det dags att åka till stallet för styrelsemöte. Allt gick som på räls, kan man väl säga. Ingen stress och allt flöt på som det skulle. Styrelsemötet gick också bra även om det var ovanligt många borta, så nästa möte blir det väl till att dra allting en vända till för de som inte var där. Fick i alla fall en väldigt bra känsla för nya styrelsen, hoppas den håller i sig. 

Idag är det liten kick-off på jobbet. Vi brukar ju ha det varje år för säsongspersonalen, men nu har vi ju bara två personer som jobbar i produktionen och det känns väl ändå LITE overkill? Men nähä, då skulle man plötsligt ta in en tredje, enligt PC för att de andra två "kommer att ha fullt upp". Det tillåter jag mig att betvivla, jag tror snarare att om inte alla tre så åtminstone den tredje kommer att gå och dra benen efter sig och inte ha något att göra stora delar av tiden, kom ihåg var ni hörde det först. 

Det är alltså två produktionspersonal kvar, varav den ena är ett sånt djävla stolpskott. Det spelar ingen roll hur många gånger man går igenom en rutin och förklarar hur man ska göra och varför det är viktigt att man ska göra exakt [så här]. Han nickar och håller med om allt, men sen gör han ändå lite som han själv vill. Gissar att han tänker att det bara är de som inte kan sitt jobb som behöver följa rutiner och instruktioner och att dom därför inte gäller honom. Det är så djävla tröttsamt, för det blir ju alltid merarbete för den som kommer efter när saker inte görs rätt från början men det skiter ju han i. Har alltid gjort, men ännu värre är det väl nu när han vet att han inte har jobbet kvar efter den här säsongen. Det är klart att jag fattar att det inte är kul att bli uppsagd när man har varit på samma ställe i snart 35 år, men vad jag inte fattar är varför man inte vill avsluta snyggt? Blir irriterad bara jag tänker på det, som tur är så hade jag lagt in ledighet i min kalender i god tid, ska ju gå tidigare för att gå på massage, så jag kan med gott samvete säga att jag bara kan vara med en del av dagen.  

Så dagens plan är: jobb till 10.30, därefter massage. Sen ska jag tvätta bilen! Har ju lovat mig själv (och bilen) att sköta den och se till att den är någorlunda snygg och prydlig, vilket är lite enklare nu när man inte ständigt åker omkring med bilen full av hundträningsgrejer. Det hjälper också till att min man väldigt sällan använder bilen, han har nämligen en förkärlek för att äta när han kör hem från jobbet och då blir hela bilen så småningom full av smulor och omslagspapper och servetter och tomma PET-flaskor och grejer. Han slänger i alla fall inte ut det genom fönstret, det får man ändå ge honom. Få saker provocerar mig så mycket som folk som tror att vägren och diken är deras personliga soptunnor där det är fritt fram att slänga allt man inte vill ha inne i bilen. GRRRAAAH! 

Sen ska jag hem, gå en promenad i förhoppningsvis härligt vårväder, och sedan är det SOFFA! BOK! Kanske någon serie på Netflix! Tidigt i säng! Och sen en helg med egentid. Mmmm. Men först: en avslagen kick off med avslagna människor. 

 

 

260312

Herregud, nu har snart halva mars också gått, sa min man igår och då hade jag lust att svara att 11 av 31 dagar bara är ungefär 35 %, detvillsäga rätt långt från hälften? Men dagarna trillar iväg och snart har han  ju rätt. Det är i alla fall vår i luften och det är ju det viktigaste. Borde börja planera för sådder och liknande snart. Förra året blev ju verkligen inget vidare, men nu är det nytt år och nya möjligheter. Ska också göra ett sista försök med dahlior. Första gången jag testade gick det bra, jag förkultiverade och planterade ut efter konstens alla regler och de blommade som bara den, jag grävde upp knölarna på hösten och lade dom i papperspåsar, men så lade jag dom ifrån mig i carporten vedporten medan jag bara skulle göra något annat lite snabbt och där blev de sedan liggande. Hela vintern, och så var det med den saken. Sen pratade jag med grannen och hon sa att hon bara stoppade ner knölarna i jorden utan att förkultivera och hennes blommade också av bara den, så då tänkte jag att jag skulle göra ett nytt försök och på ett nytt ställe. Första gången hade jag dom i upphöjda odlingslådor, men nu ville jag ha dom i mina pallkragar runt uteplatsen. Det var som ett bjuda in till någon form av mördarsniglarnas motsvarighet till Nobelbanketten, visade det sig, och eftersom 2025 var ett motgångarnas år i så mycket annat så jag orkade jag inte bedriva  något krig i min egen trädgård dessutom. Grävde inte ens upp knölarna, så det var ju pengarna i sjön ännu en gång. MEN NU DÅ? Har beställt en "mystery box" som ska anlända om några veckor och sen får vi väl se om 2026 blir det år då dahliorna kommer att blomma manshöga i casa de Johansson. 

Igår var en rätt lugn jobbdag. Åkte till Willys och Granngården och köpte människo- och hönsmat, sedan hem och ut i den härliga vårsolen. Gick 7 kilometer, tränade sedan ett corepass och yinyoga. Tillbringade sedan kvällen med att ligga i soffan och läsa och hade det utmärkt. Vid 19.30 masade jag mig upp och vek tvätt samt bäddade rent i sängarna för att slippa göra det som idag. Ikväll är det nämligen styrelsemöte i stallet och då måste allting gå som på räls innan för mötet börjar 17.30 vilket innebär att jag måste åka hemifrån senast 17.00 och innan dess ska jag ha hunnit gå ut med hundarna, städa och äta kvällsmat. Det är lite knöligt, men hellre börja tidigt så att man åtminstone rent teoretiskt kommer hem i någorlunda vettig tid än tvärtom. Minns hur provocerad jag blev när jag var med i en styrelse i en annan klubb och de mötena skulle börja kanske 18.30 och det är väl fine, men det var också alltid någon som var försenad och då skulle man antingen sitta och vänta in den eller de personerna, eller så hette det att mötet skulle börja ändå, men sen när den eller de personerna till slut dök upp så började mötet liksom om från början igen och så gick timmarna. Otroligt irriterande om ni frågar mig, mötesdisciplinens främsta förespråkade. Jag är fortfarande medlem men inte med i den närmaste kretsen i den klubben längre. Något har dock hänt (som inte har med mig att göra ska väl påpekas) för hela styrelsen avgick i princip vid senaste årsmötet. Det är väl något slags föreningslivsdrama som ligger bakom, är inte första och lär inte bli sista gången heller. Pratade med en  person på Ridsportförbundet härförleden angående händelserna som jag skrivit om i den låsta bloggen. Det är väl ingen tröst, men ni är långt ifrån ensamma, sa hen och beskrev hur det stormade i diverse klubbar runt om i distriktet. Fast jag tycker det ÄR en tröst för man funderar ju ändå lite självkritiskt om man själv är en del av problemet och om man kunde gjort något annorlunda (i det här specifika fallet: nej, det är och kunde man inte). 

Som jag längtar efter helgen! Två helger på raken har det varit aktiviteter både lördag och söndag, men nu är det tomt i kalendern. Och min man ska vara i Köpenhamn hela helgen. Och imorgon ska jag a. sluta tidigt, b. på massage. Mmmm.