Dödlig tid

Har läst Dödlig tid av Elly Griffiths och det kan du också göra. I alla fall om du läst och gillat De fastfrusna som är del ett av en ny serie där Dödlig tid är del två. Detta är handlingen:

Ali Dawson leder nu arbetet vid Londonpolisens avdelning för kalla fall, som inte längre reser bakåt i tiden för att leta efter bevis. Inte officiellt åtminstone … Hennes kollega Jones har levt på 1800-talet i ett års tid, under namnet lady Serafina, och verkar omöjlig att få hem. Själv arbetar Ali med ett gammalt fall som rör tre självmord; unga män som ramlat från hög höjd och svävat mot sin egen död. Alla kan kopplas till ett känt medium, som fått männen att tro att de kunde flyga.

När hennes älskade katt Terry försvinner gör Ali, mot alla regler, en desperat tidsresa. Då hamnar hon på 1800-talet – igen – och träffar Serafina Jones. Och när Ali ändå är där kanske hon kan försöka lösa fallet med de flygande unga männen innan hon måste åka tillbaka …

Jag älskar ju böckerna om Ruth Galloway och jag älskar ju böckerna om Harbinder Kaur, och jag är  såklart beredd att reservationslöst älska även Ali Dawson, för det är sådär mysigt som det bara kan bli i Elly Griffiths-universat. Nu får man ju tugga i sig att resor i tiden förekommer i den här serien, det är lite halvsvårt men jag köper det för jag gillar resten så himla mycket. Den här boken får fyra jättemysiga katter av fem möjliga, schas till bibblan. 

260507

Igår skulle jag besiktiga bilen. Det kan vara något av det tråkigaste jag vet, men nu har du ju en så ny bil så det ska väl inte vara några problem, sa S i tisdags när jag gnölade över detta. Nej, det är ju inte som förr när jag hade min gamla Queen of Volvo och ett besök på Bilprovningen kändes som ett tandläkarbesök: man vet aldrig vad de hittar och hur dyrt det kommer att bli. Det var på den tiden när jag levde på studielån, hade två hemmavarande barn samt en ponny med tillhörande stallhyra att betala. Då skulle en tvåa på besiktningen kunna innebära att ens omsorgsfullt upplagda budget skulle rasa som ett korthus och vi skulle få gå från gård och grund (om man kan kalla en lägenhet det) och leva i MISÄR (det hände aldrig, men känslan av att bara vara en obetald räkning från rännstenen skojar man inte bort). Nu är ju den ekonomiska situationen i ett annat läge och en tvåa på besiktningen innebär mest en känsla av men ååååh vad jobbigt att behöva fixa detta. 

Jag fick en tvåa! När han-som-hade-utfört-besiktningen (lite osäker på titeln här) kom tillbaka så stod han länge och väl och bläddrade i några papper innan han kallade fram mig. Frågade om jag hade nyckel till dragkroken. Jag stod som en kombination av halvimbecill och levande frågetecken, vadå nyckel, vadå dragkrok?, eller jag visste ju såklart att jag hade en dragkrok men i min värld är den liksom formgjuten bak på bilen och har ingenting med någon nyckel att göra. Visade sig då att min dragkrok var löstagbar, och då finns det ett lås med tillhörande nyckel, och finns det ingen nyckel så kan man inte utföra funktionskontroll som går ut på att säkerställa att den går att ta bort och sätta dit på ett säkert sätt. Han-som-hade-utfört-besiktningen visade i sina frambläddrade papper hur en sådan nyckel kunde se ut, så jag var kanske inte det enda halvimbecilla frågetecknet här i världen. Du har kanske inte haft bilen så länge, sa han hjälpsamt och jag svarade att nä, sen i november bara. Sen visade han var man kunde beställa en ny nyckel, men tyckte också att om jag köpt bilen av en firma så nyligen så borde de kunna hjälpa mig med detta. Så jag iväg till bilfirman, hade lite tur och stötte på han-som-sålt-bilen. Inledde med Jo, jag köpte en bil här i november... och han fyllde genast i Ja, det var ju du som köpte den svarta Seat:en! Blev oerhört imponerad av detta minne (eller borde jag bli orolig?), inte för att jag har jättedålig självkänsla SÅ, men jag förväntar mig liksom aldrig att bli ihågkommen när det enda jag gjort är att ha passerat revy i en räcka av någon annans vardagar. 

Hur som helst. Jag framförde att jag tycker det vore rimligt att jag hade fått med en nyckel till dragkroken, och det tyckte han var mycket märkligt att jag inte fått. Har du letat överallt i bilen? frågade han och det sa jag att jag hade, eller vadå letat, den var ju liksom helt tom när jag köpte den så var skulle den kunna finnas utan att man hade sett den? Till exempel vid reservdäcket, föreslog han och jag sa att jag hade i alla fall inte sett någon nyckel när jag la dit mina bra-att-ha-grejer (fälgkors, bogserlina och  en luft-på-burk-burk) från förra bilen. Nä, men då skulle han beställa en ny nyckel åt mig, det var inga problem. Han följde med ut och skulle ta ett foto på låset för där fanns någon sifferbeteckning som kunde vara bra att ha. Väl där föreslog jag att vi kanske ändå skulle ta en titt vid reservdäcket för eftersom jag inte ens vetat om att en nyckel existerade så kanske jag inte heller hade registrerat ifall det låg en nyckel där. 

Det låg en nyckel där! UNDER reservdäcket, vad är det för djävla ställe? Jamen då var ju allt löst då!, tänkte jag och funderade på om man kanske kunde åka tillbaks till bilprovningen i ilfart och tjata sig till ett snabbtest av dragkrok och därmed slippa ombesiktning? Nähä, men då gick det inte att få in nyckeln i låset för det var helt "igenbegat", som det heter på skånska. Bilförsäljaren var dock inte handfallen utan han ringde den intilliggande verkstaden och frågade om han fick låna lite tryckluft för att blåsa rent och sedan skickade han in mig i bilhallen för att dricka kaffe. DETTA ÄR KUNDVÅRD, kände jag. Sedan visade det sig att det inte hjälpte att blåsa rent utan låscylindern var på något vis defekt och kunde inte fås att samarbeta med nyckeln. Så nu ska det beställas en ny och sen ska den monteras och sen får jag lik förbannat åka och göra en ombesiktning. Men då vet jag i alla fall detta till kommande besiktningar. Ytterligare en grej att tänka på alltså, jag brukar alltid förbereda och knäppa ihop alla bälten och lägga fram varningstriangeln men nu ska det alltså också fram en himla nyckel. JAJA.

Passade på att fråga vad som händer om batteriet till bilnyckeln lägger av, för det har oroat mig en del eftersom den här bilen inte har något tändningslås utan bara en startknapp man trycker på och vad händer då om man inte har något batteri? Tröga jag har liksom inte heller fattat varför nyckeln ändå har ett låssvärd (heter det väl?, den där grejen man stoppar in i själva låset?) när det inte finns någonstans att stoppa in det? Då visade det sig att man kan använda låssvärdet till att peta bort en liten plastbit på handtaget, och därunder satt det ett helt vanligt billås så att man kan öppna dörren med nyckeln som man gjorde förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Sen, fick jag lära mig, sitter det ett chip i nyckeln och det är inte beroende av batteriet utan bilen går att starta ändå, batteriet i nyckeln har bara med  själva dörrlåsfunktionen att göra. Det här är kanske allmän kunskap för gemene man men jag har aldrig ägnat detta en tanke förut, så där fick jag lära mig något nytt. Det var kanske på tiden. 

Ja, sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade, låg i soffan och slöade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260506

Var hos kiropraktorn igår. Min kiropraktor är kanske...25?, och vad vet han om att vara gammal och sleten?, tänkte jag buttert när jag åkte dit för jag tycker jag betalar ändå rätt mycket pengar för de här besöken och då skulle man ju kunna förvänta sig, kanske inte helbrägdagöring men åtminstone någon form av förbättring, och jag tycker att i bästa fall är det väl status quo och det tillkommer ju stadigt nya punkter på agendan över kroppsligt förfall. Gnällde och gnölade över alla mina krämpor som liksom bara dyker upp utan någon märkbar orsak. Det hade ju varit skillnad om man hade märkt att oj, nu gjorde jag detta och då hände det här, men nejdå, pang bara så har man jätteont någonstans och så får man ha det några veckor eller månader. Diskuterade min träning, kanske tränar jag på fel sätt?  Det är så förvirrande, speciellt om man nu har råkat googla lite på en och annan plåga man drabbats av, och vips översvämmas hela ens flöde i sociala medier av diverse PT:s som tycker att de sitter inne med lösningen. Tränar du [det här]? HELT FEL, du ska göra [det där] istället. Tränar du [det där]? HELT MENINGSLÖST! Tränar du [det här] eller [det där] på DET sättet? FELFELFEL. Det ska fan navigera i detta. Nu tror jag ju i och för sig att det är bättre att träna än att inte träna, även om man nu skulle råka "göra fel" så är det väl bättre än att inte ha gjort något alls. Men är man ett sånt skröppel som jag uppenbarligen är så kanske man behöver lite handfasta råd så jag bad kiropraktorn att boka in mig hos en fysioterapeut istället och fick tid där om ett par veckor. Sedan knäckte han, kiropraktorn alltså, loss  diverse låsningar i bröstryggen, vilket var behövligt, och så fick jag en ny tid om ett par månader. Känns som att jag går som barn i huset på det där bygget som hyser en hel drös med kiropraktorer och fysioterapeuter och lite annat löst folk som jag betalar lön åt, känns det som i alla fall. AJA. Nu får jag ge det här en chans. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och låg sedan på soffan och slöade innan det var dags att byta om och åka till stallet. Borde inte ha legat på soffan och slöat, jag borde ha städat i min garderob. Har en stol i sovrummet där det ligger en trave kläder som ska skänkas till  Erikshjälpen eller annan välgörenhet, men utöver det så går det knappt att få in en enda textilfiber till på den hylla i garderoben där min stora samling narkotikajeans. Tror mycket löser sig om jag bara tar ut allt och viker om det snyggt och prydligt (och kanske rensar ut de allra mest sletna?), men det ska ju göras också. Har också en hylla med jeans som pockar på uppmärksamhet. Det var säkert 10 år sedan jag hade jeans på mig senast men jag har tydligen väldigt svårt att skiljas från dom. Gillar uppenbarligen tanken på att vara en skön och avslappnad jeansmänniska avsevärt mer än vad jag gillar att ha på mig jeans. Men ja, jag får väl ta ett spadtag där också när andan faller på. Det gjorde den alltså inte igår. 

Efter ridningen släppte vi ut hästar i hagar, det tog sin lilla tid (och då går de ändå i hagarna närmast stallet nu) så jag var inte hemma förrän 21.30 nånting. ZzzZZZzzz. Idag ska jag jobba till lunch, sedan besiktiga bilen. Finns det något träligare? Sen blir det kanske filmkväll med min man? Allt är möjligt när man inte har några åtaganden utan kan gå hemma och måsla resten av dagen. Men först: arbete. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 2

 Min känsla av att jag skulle få rida Köttbullen igår stämde till 100 %, men det var ju som sagt en lågoddsare. Eftersom förra passet gick SKIT rent ut sagt var jag väl inte jättepepp, men det var ju bara att göra det bästa av situationen. Kände från tygeltag 1 att högersidan satt fast. MEN! Tyckte faktiskt att hon lossnade lite och blev riktigt fin mot slutet. Vi red en övning med serpentiner, först i skritt, sedan i trav och slutligen i galopp med enkelt byte på medellinjen. Om någon hade sagt till mig för några år sedan att Köttbullen och jag skulle rida serpentiner i galopp med enkelt byte på medellinjen så hade jag skrattat högt åt det befängda i tanken. Nu red vi serpentiner i galopp med enkelt byte på medellinjen, kanske inte med någon större finess men ändå. Det BLEV enkelt byte på medellinjen, fast kanske utan några större stilpoäng. Att få Köttbullen i galopp går ju numera bra, men att därifrån få till en mjuk och balanserad övergång från galopp till skritt är inte så bara. Hon tyckte antagligen att hon hade världens veligaste människa på ryggen, ska vi galoppera, ska vi skritta, VAD VILL DU EGENTLIGEN? Sen galopperade vi  många varv på fyrkantsspåret och då kändes hon lösgjord och fin och höll galoppen och bara rullade på. Magisk känsla, även om hennes galopp inte är så skön och man hela tiden måste understödja och definitivt inte bara kan sitta och åka med och njuta som man kan med vissa hästar. AJA. Är nöjd! 

260505

 Igår var det (typ) internationella Star Warsdagen, May the Fourth (be with you). Det tycker jag är lite roligt och något jag tänkte på flera gånger under dagen, dock glömde jag säga det till folk i min omgivning så jag får väl skriva det här istället. 

Igår hände väl inget speciellt förutom att det kom ett påbud att min närvaro var önskvärd på jobbet i Norge  några dagar om drygt en månad. Tänkte prova att åka tåg, det har jag aldrig gjort dit förut. Men köra bil själv så långt, det tar ungefär sex timmar om man inte stannar någonstans längs vägen, känns otroligt o-lockande, och det är inte så himla smidigt att flyga heller för då ska man först ta sig till Kastrup med tåg, sedan flyga till Oslo och sedan skumpa fram i någon himla flygbuss i en och en halv timme, för det är ju inte som att själva jobbet är placerat på/i Gardermoen och man är framme i samma stund som man sätter foten på norskt territorium. Så nu testar jag tåg och känner också miljöpräktigheten stå som en  sedesam aura kring min personlighet. 

På tal om det (eller det har i och för sig ingenting med tåg och miljö att göra, det är egentligen bara jobbet som är den gemensamma faktorn, gud vilken dålig övergång detta blev) så har jag ju varit anställd i 25 år i firman, eller nu är det väl 25 år plus en månad eller så. Det brukar väl ändå uppmärksammas på något sätt?, har jag tänkt, hör det inte till att man ska få en guldklocka?, har jag också tänkt men det är tydligen inget någon annan har tänkt på för mitt 25-årsjubileum kom och gick utan att något särskilt hände. Känns ju otroligt pinsamt att behöva påminna om det så det har jag inte gjort. Är också osäker på vem man ska påminna? Min chef tillhör ju den danska delen av koncernen och de kanske inte har såna regler där? Fast jag vet att vår VD i alla fall förr har delat ut guldklockor till folk han inte varit chef över (i princip är det ingen som har sin närmaste chef på plats), men det var ett tag sen och jag vet inte om reglerna har ändrats. Dryftade detta med Jenny om det när vi var ute och pimplade vin i torsdags och hon tyckte absolut att jag skulle säga till, men jag vet inte, jag tycker det är Så. Pinsamt. Även om det kanske är mer pinsamt för någon som glömmer? Har funderat på hur man skulle kunna hinta om det utan att framstå som någon som bara är ute efter en guldklocka även om det strängt taget är det jag är. Men igår så kom det ett gyllene (höhö) läge när jag och PC höll på med vårt nya lönesystem och vi satt och kollade på en sån där drop down-meny där ett av valen förutom sjukdom, semester, vab osv var "gratifikation" och i den kontexten låg ju guldklockan inte så långt bort, kunde jag känna. Nu får vi se vad som händer.

Efter jobbet susade jag hem, gick ut med hundarna, tränade ett ben- och axelpass. Hade tidigare på dagen fått mail om att det var problem med Vibes-appen, men det märkte jag inget av. Sen gjorde jag fotrehab och så skulle jag riva av mitt yinyogapass, och då funkade ingenting. Fick improvisera ihop ett pass på egen hand istället, det funkade väl det med. 

Åkte till stallet och när jag skulle hem så var det vägarbete med vakt och lots och kilometerlånga köer  på motorvägen där man satt som korken i en flaska i nästan en halvtimme. Var redig och ringde till K och bad henne säga till sista gruppen att ta vägen genom stan istället för att komma ut längre bort på E22. Plus på karmakontot där hoppas jag! 

Idag ska jag till kiropraktorn. Det kan ju behövas, med alla mina krämpor? Fast kanske att jag behöver en fysioterapeut istället, jag är osäker. Men det är ju något djävla skit med gluteusmusklerna och hur de fäster till höfterna, tror jag. Sen har jag fått ett konstigt ont i höger knä, det gör inte ont annat än när jag ställer mig på alla fyra men då gör det å andra sidan så himla ont att jag i det närmaste börjar böla. Kom från ingenstans, kan inte påminna mig om att jag gjort något särskilt och det syns ingenting, inget blåmärke eller så men trycker jag på ett ställe som är kanske 3 x 3 cm snett nedanför knäskålen så gör det ont. Men det är inte svullet, inte varmt, jag känner inget när jag går eller böjer benet som ju ändå borde vara rimligt att känna med tanke på hur SATANS ont det gör? Fan vad tröttsamt detta är, ska man inte ens kunna göra barnets djävla position utan att i det närmaste känna sig som Jesus från Nasaret en långfredag år 33 e Kr? Aja, det går väl över? May the Force be with me så att säga. 

Till stallet istället, v 19 2026, pt 1

Igår stod det att jag skulle ha Köttbullen, sen när jag stod och gjorde iordning henne kom K förbi och konstaterade att det skulle bli hennes (Köttbullens) tredje lektion och hon hade varit väldigt trött lektionen innan. Nu är det i och för sig Köttbullens paradgren att låtsas att hon är världens äldsta och tröttaste häst, men ändå. Jag fick byta till Spanjorskan istället, och det blev jag ju lite pepp på eftersom det ändå gick rätt så bra sist. 

Det gick rätt så bra igår med! Fick återigen den där känslan att jag kanske eventuellt inte utvecklas så mycket som ryttare när jag rider Köttbullen hela tiden. Fast samtidigt har det ju hänt mycket med Köttbullen sen jag började rida henne, så det stämmer kanske inte helt, men det går inte att komma ifrån att det ofta är väldigt mycket input för ganska lite output. Men men. 

Vi red i paddocken och övningen var att göra 10-metersvolter "där det finns plats" och sedan fortsätta en bit på spåret i öppna, i skritt, trav och galopp. Vi var bara fem stycken och det skulle man ju kunna tro var gott om plats, men det stod också fyra hinder i paddocken och de var placerade så att man inte kunde mötas på spåret där de stod utan man fick rida innanför, och då var det väl fan alltid någon som höll på med en volt just där. Och när vi skulle galoppera så var det två som inte skulle galoppera pga att den övningen var för svår för deras hästar, och då var det ÄNNU mindre plats att göra 10-metersvolter på. Så det var lite kaosigt. Men kändes bra ända tills på slutet, då var nog Spanjorskan lite trött och blev lite stark och ville inte riktigt gå i form. Kände mig väldigt nöjd efteråt!, hoppas att jag får rida henne fler gånger. Vet att K gärna ser att jag rider Köttbullen så att hon får lite "riktig" ridning emellanåt (det låter väldigt självgott, det är ju inte som att det BARA är jag som kan det i stil med gamla hästböcker om Annika och Turk, det har nog mer att göra med att Köttbullen är liten (även om hon "bär upp längre ryttare bra" som det brukar heta i hästannonser) och att det obegripligt nog finns vuxna människor som inte vill rida ponny), så det är nog en lågoddsare att det blir ett Köttbullspass ikväll. 

260504

Jaha, då var det måndag och ny vecka, ny månad, nya tag, osv. Helgen som gick var helt enkelt toppen. Det har ju varit kallt och ruggigt länge nu i vår, men så plötsligt tjongade termometern iväg och bjöd på sommarkänsla. 

Efter jobbet i torsdags så skulle jag träffa Jenny för vin, mat och (framför allt) prat. Bestämde att vi skulle träffas vid 17.30. Jag slutade lite tidigare för att kunna fiska upp min man för på hans jobb slutade de vid lunch i torsdags och då passade inga bussar och jag hade ändå knogat på så att jag var i fas med allt. 

Åkte hem, gick ut med hundar, kom hem igen, hade fått meddelande från Jenny att hon kunde sluta tidigare och vara i stan vid 16. Det kunde nog jag med om jag lade på en rem, men då visade det sig att bussen till stan var inställd p g a fordonsfel, så jag fick ta nästa och det blev den tiden vi hade bestämt lik förbannat. Vi gick till vårt vanliga ställe och åt kinamatsbuffé och delade en flaska vin. Sedan vidare till Bishops för ytterligare ett glas. Var hemma vid 22.30! Det var sent för mig! Min man hade redan gått och lagt sig. Han som alltid varit en nattuggla av episka mått har väl nu äntligen kommit på att det inte är ett självändamål att vara uppe tills det snudd på ljusnar för att sedan sova bort halva dagen som en himla vampyr. En insikt jag själv landat i för evigheter sen. Vet att när barnen var små var jag uppe lite längre på kvällarna för att det kändes som att det var enda stunden på dagen som man hade för sig själv, och när jag  studerade (vilket också var när barnen var små) hände det ju också att man satt och vrålpluggade till någon tenta till långt in på småtimmarna. Men det var ju hundra år sen.

Vaknade av att klockan ringde vid 4, hade inte glömt att det var röd dag men jag hade glömt att stänga av larmet. Somnade om och sov till 7. Upp och gå på långpromenad, sedan tränade jag ett benpass och resten av dagen slöade jag i soffan. Kände fortfarande av ryggen och det var inte så kul, men så länge man kan ligga på värmedyna och läsa Elly Griffiths så ska man väl inte klaga. 

I lördags gick jag upp klockan 4 och gick en långpromenad med hundarna. Åt second breakfast och var klar i god tid, S skulle hämta mig 07.30 för vi skulle vara i stallet vid 8. Vid 07.45 ringde jag och frågade om hon hade glömt mig. Det hade hon inte, men hon hade fått för sig att hon skulle hämta mig vid 8. IIIh.  Nu blev det bråttom, de flesta hästarna hade ju sovit ute och skulle in till första lektionen som börjar vid 9 och de ska ju hinna göras i ordning också. Men vi hann (med lite hjälp), kanske mest tack vare att hästarna fortfarande går i hagarna närmast stallet. Vi fixade med stalltjänsten, mockade åt de som stått inne, tog in de som inte skulle gå lektion så att de skulle få vila sig från att vara ute (lite konstigt kan jag tycka, men tydligen är det en jobbig period för hästarna att vänja sig vid att gå ute dygnet runt). Sen fick jag rycka in och vara ryttarassistent för den som skulle leda Köttbullen ville inte göra det för en gång hade Köttbullen bitit henne i armen. Det är liksom ingen tåga i delar av dagens ungdom, kan jag känna. Jaja, nu skulle de bara rida ut en runda så det var ju inte så betungande att leda Köttbullen ett varv runt vår lilla skog så det kunde jag väl göra. Under tiden fick ryttarassistenten hjälpa S att packa höpåsar samt lunchfodra, så när jag kom tillbaks så var det klart. Sen dök min man upp för att fixa med elen i tvättstugan, för det var ju också röjardag i stallet. Vi avslutade med grillad korv och hade det allmänt GÖTT i sommarvärmen, man är ju liksom inte van vid att vara tvungen att uppsöka skugga. Jag hade faktiskt kommit ihåg att smörja in mig med solkräm på morgonen, vilket jag är pinsamt slarvig med med tanke på att jag ALLTID bränner mig och får jobbiga kliande soleksem som jag sedan gnäller över. Tycker det är så kletigt och bökigt och sen tänker jag aldrig att jag ska vara i solen, det är ju inte som att jag ska ligga och pressa  på stranden direkt, plus att har någon slags befängd föreställning om att solen "inte tar lika mycket" när man är i rörelse, fast erfarenheten vid det här laget borde ha lärt mig annorlunda. Men nu hade jag köpt en slags mousse som faktiskt inte kladdade lika mycket så kanske att jag kan få in lite rutin kring detta, sent ska syndaren vakna osv. 

Vi åkte hem och lade oss i varsin soffa med öppna fönster och tvärdrag. Mmm, älskar den känslan av att ligga inomhus och känna ljumma sommarvindar, nästan bättre än att vara utomhus i det faktiskt. Men i år ska bli året när jag ska köpa DYNOR så att man kan sitta och ligga ute i trädgården utan att få träsmak överallt. Sen kommer det väl att regna hela sommaren bara för det, hehe. På kvällen kände jag en sån enorm tillfredsställelse som man väl bara kan göra när man varit ute nästan hela dagen, arbetat med kroppen och sedan kan ligga med öppet fönster och känna doften av blommande hägg. AAAAH! Ett stort plus var att jag nästan inte känt av ryggen alls under dagen, trots mockning och packning av höpåsar som ju inte är det mest ergonomiska man kan göra. 

Igår gick jag upp tidigt, gick min vanliga söndagsrunda och sedan åkte vi till stallen, olika faktiskt. Min man skulle fixa färdigt med elen i tvättstugan i vårt stall och jag skulle till grannklubben för där var det  en omgång av hoppallsvenskan division 3 där vi i klubben lyckats skrapa ihop ett lag för första gången på flera år. Förr i världen var det division 2 som var lägsta divisionen, men det har ju hänt ett och annat i tävlingsvärlden sedan dess och jag har väl varit lite skeptisk till upplägget i division 3, där man kan vara upp till 8 i laget (fast det är bara de tre bästa resultaten som räknas) och där man själv väljer om man vill hoppa 40, 60 eller 80 centimeter, oavsett storlek på häst (enda begränsningen var tydligen att en A-ponny inte fick hoppa 80 men det är det ju få som gör) och det går inte på tid heller. Men det var faktiskt väldigt trevligt och inkluderande och det var också väldigt, väldigt GÖTT att bara drälla omkring på en tävlingsplats utan att ha något ansvar för någonting. 

Min skepsis avseende division 3 handlar om det här, och det gäller generellt: förr i världen om man ville tävla i hoppning så var den lägsta klassen på 90 cm för häst och så en decimeter lägre för varje ponnykategori, det fanns liksom inget annat och då tränade man därefter och det var inga konstigheter alls egentligen. Men sen kom allt det här med centimeterhoppningar och Pay & Jumps där man får välja själv vilken höjd man vill hoppa på, och då är det som att alla bara håller sig inom sin komfortzon och det blir ingen utveckling. Förr kunde i princip alla lektionshästar och -ponnyer kravla sig runt en LD/0.90-bana, nu är det som att det snudd på är OS-final om någon hoppar en meter på en ridskolehäst (okej, väldigt överdrivet, men ändå). 

Hade i alla fall en väldigt trevlig dag, det gick väl sådär för laget men alla gjorde så gott de kunde och någonstans måste man ju börja. Fick lift tillbaks till vanliga stallet där jag tajmade in min man som precis blivit klar med sitt eljobbande. Så åkte vi hem och tog det piano resten av dagen. GÖTT. 

40 - constant reader

Har läst 40 - constant reader av Linda Skugge, det är första delen i hennes självbiografi som jag blev sugen på att läsa bara för att Marianne Lindberg De Geer skrev om dom i sina dagböcker. Detta är handlingen, eller i alla fall vad som står på baksidan:

”Jag trodde att jag var så dålig, att jag snart skulle bli utbytt för att jag var så dålig. Jag älskade att skriva, jag var alltid i trans när jag skrev. Jag mådde bara bra i skrivandet. Orden bara kom till mig, de vällde fram.” I 40 – constant reader skriver Linda Skugge kort, vasst och ärligt om sig själv, omvärlden och livet som skrivande och läsande människa. Om att fylla fyrtio och googla trailerpark-hus för att kunna bo billigt så att man har råd att skriva böcker. Om att tatuera Bret Easton Ellis-citat disappear here på kroppen. Om att läsa om sina gamla texter utan att hitta det som sägs vara så hemskt. Om att maniskt läsa bok efter bok, för att förstå verkligheten bättre. Om en önskan att bli förstådd som Linda Skugge och inte ”Linda”.

Jag är mycket kluven till Linda Skugge. Tycker hon skriver i grunden bra, naket och ärligt och har en tendens att upprepa sig på ett välfunnet sätt och jag har läst och gillat mycket av det hon skrivit. Men sen blev hon någon slags übermenschpräktig förälder och efter det verkar hon ju ha ballat ur fullständigt med träning och porr. Vad hände liksom? Det var väl lite därför också som jag ville läsa de här självbiografierna, vad hände på vägen från ung arg feminist till att gymma som om det inte fanns någon morgondag och sälja sig själv på Only Fans?

Det fick jag inte svar på i den här boken. Jag tycker det mest var väldigt mycket koketterande kring hennes utanförskap och det är ett väldigt tjatande om det och hur synd det är och har varit om henne. Finns det något mer patetiskt än en 40-åring som är bitter för att den aldrig fick hångla och ligga i tonåren? Släpp sargen och kom in i matchen, känner jag. Det är också väldigt mycket citat, ur böcker och låttexter, som förmodligen betyder mycket för henne men som inte säger mig ett skit och jag tänker att det är ju lätt att skriva en bok om 50 % av den består av att man citerar sånt som andra har skrivit, och då är boken inte ens särskilt tjock i sin helhet. Den får två krönikor av fem möjliga. 

Yllans snillrika systrar

 Det här är en bok jag INTE tänker läsa klart: Yllans snillrika systrar av Malin Sturesson. Detta är handlingen: 

DET ÄR BÖRJAN av 1900-talet i Kristianstad och Skånska Yllefabriken, eller Yllan som den kallas i folkmun, innebär en möjlighet för stadens kvinnor att försörja sig. Elin är en duktig väverska, men drömmer om en helt annan framtid utanför den dammiga vävsalen. Klara gör sitt bästa för att få ihop pengar till att mätta barnen, när hennes man har farit till Amerika. Märta är mer intresserad av att skvallra än att arbeta, men när hon plötsligt slutar dyka upp på fabriken förstår de andra kvinnorna att någonting har hänt henne. Trots att det enklaste vore att sköta sig själv, kan den envisa Elin inte låta bli att försöka ta reda på vad som skett. Det visar sig snart att det som Märta råkat ut för även drabbat andra kvinnor. Den som står ansvarig är en man med stort inflytande på fabriken. Men kanske kan dessa snillrika väninnor gå samman och förändra allt?

Jag tyckte det lät intressant, men borde ha dragit öronen åt mig redan vid ordet "snillrika" och sedan fortsatt läsa baksidestexten som beskrev det som "en varm och spännande feelgoodroman...", men det gjorde jag inte utan gick på recensionerna som varit idel rosor. Men det här var verkligen inget för mig. Jag kom aldrig in i berättelsen, som kändes ansträngd och inte alls som att man VAR DÄR, om ni förstår hur jag menar. Tyckte också det kändes märkligt att smeta in feelgood i både kvinno- och klasskamp, det föll sig inte alls naturligt så den boken fick åka tillbaks till bibblan igen. Den får en överkorsad vävmaskin av fem möjliga.  

260430

Då var det valborgsmässoafton, en dag som för mig inte betyder något speciellt. När man var ung och odödlig så var det förknippat med fest och hålligång, men de senaste 40 åren eller så har det väl varit som  vilken dag som helst, bortsett från att den följs av en ledig dag. Förr hade vi det ju så lökigt på mitt jobb att vi jobbade halv dag dagen innan röd dag, så då var de dagarna såklart lite lyxigare. Men när vi blev uppköpta och allting skulle likriktas och strömlinjeformas så togs den förmånen bort för så var det minsann ingen annanstans i koncernen. Försökte argumentera att om allt skulle vara likadant överallt så skulle vi väl också ha 37 timmars arbetsvecka som de har i Danmark och Norge, men det var det såklart ingen som lyssnade på. 

Igår var en sån där dag som gick i ett. Först jobb, sedan åkte jag till stallet och hade lönesamtal med K. Är ju en svår balans när man vill premiera ett bra arbete men samtidigt måste hålla i varenda krona för att föreningen överhuvudtaget ska överleva. Vi säger ju hela tiden till henne att vi tycker att hon gör ett fantastiskt jobb, men det är ju pengarna som faktiskt pratar. Aja, hon sa i alla fall att hon var nöjd så då får jag väl tro det. 

Därefter fick vi besök avtvå kvinnor från ett franskt ridgymnasium som var ute och rekade internationella samarbeten och praktikplatser till sina elever. GUD vad det var svårt med engelskan, pratar ju ändå en del engelska på jobbet men hästglosorna satt väldigt långt inne, helt vanliga ord som "mocka", "hage", "grep" och liknande var ju inget man fick lära sig i skolan direkt. Nu var de franska damerna inte heller några höjdare på engelska så vi fick peka och gestikulera och det gick väl rätt så bra ändå. 

Därefter hade jag en timme av ingenting innan möte med vår idrottskonsulent där jag tänkte ta en promenad i vår lilla skog intill stallet. Fick med mig K:s hund, en ung och glad labrador som for som ett yrväder överallt och tyckte livet lekte. Gick vår vanliga ridrunda och sen var det dags för möte angående Idrottsarenan. Är väl än så länge inte dödsimponerad av detta byte, Idrott Online är fullt av buggar men det visade sig att Idrottsarenan har en del barnsjukdomar. Det var hur som helst ett bra möte.

Sedan var det dags för röjar/fixarkvällen, men vid det laget hade min rygg mer eller mindre gett upp så jag stannade inte så länge. Får kompensera det på lördag istället. Hästarna har börjat sova ute den här veckan, så det blir inte så betungande med stalltjänsten för mig och S. Mest en massa promenerande för att ta in hästarna för lektionerna men inte så mycket mockning. Bra för min rygg tänker jag, men idag - peppar peppar - känns det rätt okej. Var hemma vid 19-tiden igår kväll, duschade och gick och lade mig på värmedyna resten av kvällen. Var tvungen att stänga av den efter ett tag för det kändes som att röven höll på att brinna upp, men det kanske gjorde någon nytta. 

Nu: jobbelijobb, sen handla, ut med hundar, städa och så tillbaks till stan för prat och mat och vin med Jenny. 

Judas

Har läst Judas av Amanda Romare, det är en uppföljare till Halva Malmö består av killar som dumpat mig som jag läst och gillade jättejättemycket. Detta är handlingen:

Amanda hittade sin kille till slut. De är kära och har till och med flyttat ihop. Allt borde vara toppen. Men tvivlen är tyvärr aldrig långt borta, särskilt inte när spöken ur det förflutna flyttar in vägg i vägg, sexlivet går på sparlåga och pojkvännen anklagar henne för vilja kontrollera hans vikt och psyke.

I tolv år letade Amanda efter kärleken, allt mer inser hon att hennes flickvänpersona inte alls är så härlig som hon tänkt. Istället framstår hon mer och mer som en kontrollerande, manisk diktator.

Jag tyckte lika mycket om den här boken som den förra, även om igenkänningsfaktorn även här är väldigt låg. Men det är så bra skrivet!, så roligt och naket och brutalt ärligt och samtidigt lite tragiskt. Jag har extremt svårt att föreställa mig att man kan vara så fullständigt filterlös att man diskuterar och redovisar hela registret i sitt känslo- och sexliv med vad som känns som Gud och halva världen, eller åtminstone både föräldrar, syskon och kompisar, men det betyder ju inte att det inte är underhållande, för det tycker jag att det är. Den här boken får fem Judaspenningar av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er allihop. 

260429

Igår morse tänkte jag att mitt s k ryggskott nog hade blivit lite bättre. Tills jag kom i ett läge där jag skulle vrida ryggen åt den sidan som låsningen sitter, då konstaterade jag att det hade det inte alls blivit. Så gårdagen blev lite kämpig, men det är ju bara att kriga på eftersom man ju SKA. VARA. AKTIV. Bestämde mig efter mycket vånda att skippa ridningen, mest för att jag kände att jag inte orkade veva igång mig själv igen efter jobbet. Det tar på krafterna att hela tiden gå runt och liksom parera för att försöka undkomma den där kniven som sticks in i ryggen. Kände att jag gick omkring och spände mig hela tiden och det blir ju absolut ingenting bättre av, men säg det till reptilhjärnan. 

Gjorde så lite som möjligt efter hundpromenaden, yinyogan och att ha legat på en tennisboll en stund för att liksom försöka trycka loss den här låsningen. Sedan lade jag mig på min värmedyna med en bok och där blev jag liggande. Vid 20-tiden masade jag mig in i duschen och sedan upp i sovrummet, och där blev jag liggande, pt 2. Idag känns det dock pyttelite bättre så det går väl ändå åt rätt håll. 

Idag är det en låååång dag. Först jobb, sedan ska jag direkt ut till stallet för lönesamtal med K. Sedan tänkte jag försöka klämma in en promenad för att därefter ha möte om Riksidrottsförbundets nya plattform Idrottsarenan. Och sen ska det röjas! och då menas alltså rensa ogräs, klippa grenar och liknande, inte sex, droger och rock'nroll. Hehe. Och sen ska det grillas korv för det är den enda motivationsfaktorn vi har, tydligen. Oh the joy of föreningslivet. Lika bra att spotta i nävarna och köra igång den här dagen då. 

 

Layla

Har läst Layla av Colleen Hoover, detta är handlingen:

När Leeds träffar Layla är han övertygad om att han kommer att tillbringa resten av livet med henne – tills Layla hamnar på sjukhus efter att ha utsatts för en brutal attack. Hon återhämtar sig fysiskt, men de känslomässiga såren har förändrat henne på djupet. I ett försök att väcka nytt liv i förhållandet tar Leeds med Layla till pensionatet där de först träffades. Men när de anländer förändras Laylas beteende drastiskt, och det visar sig vara bara en av många oförklarliga händelser.
Det känslomässiga avståndet mellan dem växer och Leeds finner tröst hos en annan vilsen gäst på pensionatet: Willow. Han blir alltmer intresserad av henne, ett intresse som står i direkt konflikt med Laylas välmående. Leeds inser att han måste välja mellan de två kvinnorna, han kan inte hjälpa dem båda. Men om han gör fel kan utfallet bli förödande för dem alla tre.

Jag tyckte den här boken ändå började rätt så bra, men det ballade snabbt ur och blev mest fjanteri av det om jag ska vara helt ärlig och det ska man ju. Av en ren slump upptäckte jag att Colleen Hoover har skrivit boken som ligger till grund för filmen Minnen av honom som vi i Club ROMIF såg förra veckan. Det är en författare jag dittills inte hört talas om och det har väl kanske inte varit någon större förlust? Såg att en av dom böckerna (För sent) jag håvade hem från bibblan häromdagen också var skriven av henne, måste ha läst någon recension som höjde den till skyarna för jag har inget minne av att jag reserverat den. AJA. Den här boken får två gengångare av fem möjliga. 

260428

 Igår morse när jag tömde diskmaskinen så högg det till lite i ryggen. Inget dramatiskt så jag tänkte inte så mycket på det, men under dagens lopp gick det från "ett litet hugg" till något som gick att kategorisera som ryggskott. Eller vad fan det nu är som jag får då och då när det liksom låser sig i ryggen. Som nackspärr fast längre ner, oftast är det i bröstryggen men ibland tycker tydligen kroppen att omväxling förnöjer så den här gången hamnade det i midjehöjd. Funkade väl okej att vara i rörelse, stå stilla var  lite värre, men att sitta var värst. Trist då att man har ett stillasittande jobb och det inte riktigt funkar att stå heller. Bestämde mig för att avboka kvällens ridning även om man ju ska vara aktiv och smärta är inte farligt och yadayadayada. Det KAN till viss del ha att göra med att jag såg i vårt bokningssystem att jag skulle ha Cowboyhästen, en häst som jag bara ridit en gång innan, tidigt i höstas någon gång och som jag inte alls kom överens med då, en sån där häst som bara springer och springer och så blir det att man sitter och bromsar och bromsar och så blir det bara skit av alltihop. Den gången sa K till mig att "du ska få rida henne igen om något halvår och se skillnaden", för hon är köpt som projekthäst och är under utbildning/tillridning. Hade jag inte haft ryggskott-eller-vad-det-nu-är-jag-har så kanske. Men igår kände jag mig verkligen inte IN THE MOOD för racerfart så jag avbokade. Åkte hem, gick promenad, pratade  i telefon med min bror, traskade till bibblan och hämtade böcker. Har hemskt mycket låneböcker hemma nu, måste göra upp en läs-strategi kring vilka som går att låna om och vilka som inte gör det. Tvättade fötterna med stor möda, jag tvättar alltså fötterna som man tvättar händerna, i handfatet. Det är knepigt nog som det är när man är tre äpplen hög och är lika vig som en hel affär med vitvaror. Extra besvärligt har det varit nu när jag haft problem med gluteusmusklerna och knappt ens kunnat lägga upp ena foten på andra knät utan att det stramat och smärtat i höft och säte, då är det "rätt problematiskt" att svinga upp foten ovanför höfthöjd för att tvaga den. Tänker ibland att jag kanske borde skaffa någon liten balja för detta ändamål istället, men det känns som att kapitulera inför ett kroppsligt förfall och det är jag inte beredd att göra riktigt än. Det här är alltså inte som någon slags rituell rening inför att jag inträder i en helgedom utan för att jag inte använder strumpor och som jag tidigare nämnt så är nackdelen med barfotaskor lukten och jag är föga sugen på att låta lukten av massgrav impregnera inomhusmiljön. 

Tränade ett benpass och lite yinyoga. Låg sedan som en död sill på min värmedyna resten av kvällen. Det var väldigt behagligt, kan inte säga något annat. Förr i världen, innan man visste bättre, så skulle man ju "vila bort" ett ryggskott och ligga till sängs i veckor. Det skulle jag såklart aldrig klara av, men själva tanken är otroligt lockande. 

Idag känns det lite bättre. Man får kämpa på. Kanske kan jag rida ikväll, om jag får Köttbullen åtminstone, får väl se hur det hela utvecklas, over & out.   

260427

I fredags slutade jag vid lunch för att få massage. Ställde bilen på en gratisparkering strax utanför centrum och promenarade dit, det tog kanske 20 minuter. Kom under tiden på att mina fötter inte direkt skulle lukta hallon, det är väl enda nackdelen med de barfotaskor jag använder som är tillverkade av något slags neoprenmaterial; de luktar apa när de blir varma och/eller fuktiga. Eftersom fötterna sitter på mig och det är min näsa som är närmast så är det ju i normala fall endast jag som lider av det, men nu skulle jag alltså utsätta en thailändska för fötter som i det närmaste luktade massgrav och där ingen nu levande människa skulle kunna tro att jag tvättar fötterna minst två gånger om dagen. Skämdes som en hund när thailändskan gnodde med sin tvättlapp och kom att tänka på en bekant till mig, en ungdomskompis till min man, som, om man ska uttrycka det snällt, är "lite speciell". Han är den evige ungkarlen men för några år sedan träffade han en kvinna från Kina som var och hjälpte sina släktingar på en kinesrestaurang där han var/är stamgäst (är det ok att säga kinesrestaurang? eller är det rasistiskt?). Tycke uppstod trots att han inte kunde prata mandarin och hon inte engelska och såklart inte heller svenska utan de fick kommunicera via Google Translate och kroppsspråk men det gick tydligen bra ändå. 

Första gången hon kom hem till honom så granskade hon hans ungkarlslya med kritiska ögon och fällde kommentaren SAI-SAI upprepade gånger (osäker på hur det stavas eller ens om det är korrekt uttal eftersom jag fått det återberättat via min man). Det ska enligt uppgift i alla fall betyda VÄLDIGT SMUTSIGT, och det kan jag mycket väl föreställa mig att det var hemma hos den här kufen, har bara åkt med en gång i hans bil men den såg ut som en mobil soptipp som han dessutom kedjerökte i så det är lätt att föreställa sig resten. Hur som helst, han lovade kanske både guld och om inte gröna skogar så åtminstone rena golv, så processen med att hon skulle flytta till Sverige påbörjades. Då ingick en intervju som säkerställde att de verkligen var ett par och inte att hon bara gifte sig för att få uppehållstillstånd men där svarade hon fel på frågorna så det blev inget med det äktenskapet för hon var tvungen att resa tillbaka till Kina för att vänta på det och sedan blev det pandemi och hela skiten rann ut i sanden. Fast jag undrar om hon kanske svarade fel med flit och i hemlighet var lite glad över att slippa ett liv präglat av SAI-SAI och där hon skulle få gå med skurtrasa och dammsugare i eviga loopar, det kanske ändå inte är så himla lockande? Detta låg jag och tänkte på medan jag fick mina stinkande fötter tvättade av en blid thailändska.  Min man tror absolut inte att det har med saken att göra, men han är också en städhatare av stora mått och hade jag inte infört städregler i vårt gemensamma hem så hade han mycket väl kunnat bo i ett råtthål där SAI-SAI var standard. Tror att han helt enkelt har inte fantasi nog att föreställa sig att det skulle kunna vara en red flag för rätt många, åtminstone om man har varit med förr och vet hur djävla trist och  liksom fruklöst det är att gräla om domestic things. 

Efter massagen gick jag ut i vårsolen, köpte en glass och strosade gatorna fram i vårsolen utan några större bekymmer i denna värld. Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, min man kom hem, vi bestämde att vi skulle köpa hämtmat och så kollade vi på ett avsnitt av Nero på Netflix, den är väl sådär. Inte det bästa jag sett, men rätt okej. Sen gick min man upp och grejade med något på sitt Pojkrum™ och jag kollade på La Palma, jättemörk och deppig serie om en tsunami. 

I lördags gick jag en långpromenad, tog min vanliga söndagsrunda (på en lördag! busigt!) för den skulle jag inte riktigt hinna på söndagen, tänkte jag mig. Kom sedan hem och började greja med mina dahliaknölar. Planen är att förodla dom så att de blir lite större innan utplantering, och därmed kan ha lite motståndskraft mot mördarsniglarattackerna. I vintras nån gång fick jag ett erbjudande om att köpa en "mystery box" med dahliaknölar som jag inte kunde stå emot, de kom för några veckor sedan och nu packade jag upp allt för första gången. Vet inte om jag blev carried away bortom allt förnuft eller om de gjort något fel vid leveransen, för det var ju HELVETE vad knölar jag hade helt plötsligt. Satte ner ungefär hälften i plastpåsar, sedan gav jag upp för jag hade inte mer plats inomhus, och min man råkade ha sönder ett par rutor i växthuset när han byggde det nya uthuset, så där är inte varmare än utomhus just nu. Tänker att resten av knölarna får väl klara sig bäst fan dom kan, min granne gör aldrig något mer än petar ner sina knölar i rabatten om våren så det kan väl jag också göra, eller jag gjorde så förra året men då var mördarsniglarna där. Men i år ska jag bekämpa dom med GIFT så att de döden dör. Hoppas jag. 

Igår gick jag en något kortare söndagspromenad för vi skulle hyra släp och åka till tippen. Min man åkte och fixade släpet under tiden, sedan lastade vi ris och annat bös för fulla muggar och körde två vändor till tippen där resten av kommunen också befann sig. Sedan åkte vi till stallet för min man skulle kolla på ett uttag som behövde bytas och därefter åkte vi till den närliggande THE MALL och åt en försenad lunch på ett  rätt deppigt ställe. Sedan hem och slöa i soffan resten av dagen, vi var så mätta efter lunchen så vi åt ingen middag på kvällen. Jag fixade matlådor och pratade i telefon med först min son och sedan min mamma. Min mamma börjar bli lite halvgaggig om man får uttrycka det så, hon är 82 år så det är väl inte så konstigt kanske. Men samtalen blir ju därefter, det är mycket samma saker som upprepas om och om igen men man får lyssna med ett halvt öra och humma instämmande då och då. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Kort vecka dessutom, och det är väl en himla tur för nu har det kört ihop sig sådär igen. Ridning ikväll och imorgon, på onsdag tror jag att jag stannar kvar i stan efter jobbet för jag ska ha lönesamtal med vår verksamhetschef i stallet, sedan möte med en idrottskonsulent och därefter ska vi ha röjarkväll. På torsdag ska jag träffa Jenny och dricka vin! Sen är det ledig fredag, men på lördag ska jag och S ha stalltjänst och därefter är det fortsättning på onsdagens röjning. På söndag funderar jag på att åka och kolla på hoppallsvenskan division 3 som hålls i närheten, men får se vad jag pallar med. Nu är det i alla fall dags att börja arbeta. 

Han kom hem och sa det är slut

Har läst Han kom hem och sa det är slut av Nadia Kandil, detta är handlingen:

En dag säger partnern att han inte längre är kär och vill sälja lägenheten. Nikki förlorar den till synes perfekta relationen och hamnar i ett tomrum. Väninnorna turas om att vara hos henne, rullgardinerna är nere och teven står på dygnet runt. Det finns ett schema för att komma över någon, men Nikki planerar att ta tabletter under elva veckor för att sluta älska honom.

Jag läste någonstans att den här boken påminde om Halva Malmö består av killar som dumpat mig, som jag ju tyckte var helt fantastisk. så jag in och reserverade den på bibblan. Nu kan jag säga så här: det håller jag inte med om. Fredrik Backman skrev att det var "en OTROLIG debutroman". Det håller jag inte heller med om. Inledningsvis tyckte jag om den, vem har inte blivit dumpad och känner igen sig i den bottenlösa sorg och det stora skavande VARFÖR? som uppstår. Men efter några kapitel tyckte jag det började bli överdrivet, eller så har jag aldrig varit Så Kär i någon att jag i princip velat dö när det tagit slut. Det blev också väldigt tjatigt med sida upp och sida ner med upprepningar av namn på olika piller som tas som om det inte fanns någon morgondag. Tycker också att huvudkaraktären är väldigt osympatisk och förtjänar verkligen inte det gäng av tjejer som lojalt stöttar henne trots att hon är ett as. Slutet förstod jag inte alls? Den här boken får två Stilnoct av fem möjliga. 

260424

Igår var det en som sa Nästa vecka är det ju första maj, och jag bara, det kan väl ändå inte vara möjligt? Men det är det tydligen. Idag har jag tagit på mig sommarbyxa, som är kanske de skönaste byxor jag någonsin ägt och som jag äger 5-6 par av så att jag aldrig ska behöva ha på mig något annat om jag inte vill. Supertunna och superstretchiga, svala och sköna och känns numera som ett måste när temperaturen klättrar upp mot 20 grader och narkotikajeansen i det närmaste känns som termobyxor. Så nöjd, även om jag är smärtsamt medveten om att de tyvärr förmodligen är sydda av människor med extremt dåliga löner och arbetsförhållanden. 

Igår var en vanlig jobbdag, inget särskilt hände mer än ett rykte om att vi kanske ska säljas hade fått liv igen. Vi blev uppköpta av ett investmentbolag 2015 och de sa då att deras idé var att köpa upp företag, göra dom lönsamma och sedan sälja igen efter kanske 4-5 år. Nu har det gått 11 år så det är kanske på tiden då. Jag har ju ingenting att göra med ägarna i mitt dagliga värv, men det är ju det där med att man vet vad man har men inte vad man får. Plus att nu när vi snart inte längre har någon fabrik i Sverige så är man, jag alltså, genast mer ersättningsbar för tidigare har jag ju ridit rätt högt på att vara experten inom vissa områden som har varit kopplade till produktionstillståndet. Nu har jag ju fått nya arbetsuppgifter, de är ju inte fullt så smala och på specialområdet "produktion av x inom ramarna för y", och blir man uppköpt och eventuellt införlivad i någon annan koncern så finns det ju med största sannolikhet redan människor där som gör ungefär det jag gör nu, och det är ju då inte säkert att en ny ägare tycker att det behövs fler på den posten, det har jag ju sett hur det rensats i leden när vi har köpt upp nya företag inom koncernen. Men AJA. Händer det så händer det, är ju ingen mening med att måla fan på väggen. 

Har ju fått lite labbjobb att göra den här säsongen, det tar kanske en timme per dag av min tid och jag brukar riva av det direkt på morgonen. När jag kom i morse stod det inga prover där och jag tänkte "nähä, då kanske dom inte producerade något igår?", men sedan såg jag i systemet att det hade de visst gjort. Någon hade väl missat att gå ner med proverna till labbet igår, blir så trött för det är klart man kan glömma men här "glömmer" folk både det ena och det andra till höger och vänster och PC tar alla i försvar och har en hel arsenal med ursäkter till varför rutiner vi haft i tiotals år helt plötsligt inte fungerar. Tänker i alla fall INTE gå och leta efter några prover som kan stå ungefär var som helst i den djävla röran som är ute i fabriken just nu, de får komma med dom senare idag även om det fuckar upp mitt jobbflow. 

Idag ska jag dessutom bara jobba till lunch och sedan ska jag på MASSAGE. Gött. Sen blev det ju lite ledig lördag eftersom mötet vi betade av mötet vi egentligen skulle ha haft imorgon i onsdags kväll. På söndag ska vi (äntligen!) köra till tippen och förhoppningsvis bli av med allt BÖS som har legat i trädgården ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna (cirka 33 e. Kr.) 

Efter jobbet igår åkte jag hem, traskade en runda med hundarna, städade, tränade ett kort yinyogapass och sedan in till stan igen för bio med Club ROMIF. Vi såg Minnen av honom, det behöver ingen annan göra för den var otroligt banal och förutsägbar. 

(((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

Ja, men det var en tjej (Kenna) som suttit 7 år i fängelse för att hon kört påverkad och krockat så hennes kille (Scotty) dog. Visade sig efteråt att hon var gravid, hon fick föda barnet i fängelse och sedan togs det hand om av Scottys föräldrar, som bodde på samma gata som killens bästa vän (Ledger) som var fd amerikansk fotbollsspelare som fått avbryta karriären p g a en skada och numera ägde en bar. Ledger hade i det närmaste blivit som den far ungen (Diem) aldrig haft och av den och endast den anledningen bodde han kvar i sitt föräldrahem fastän föräldrarna hade flyttat till Florida, han var också tyngd av det faktum att han "inte funnits där" för Scotty på det sätt som anstår en bästa vän eftersom han varit så busy med den amerikanska fotbollskarriären att han inte ens träffat Kenna, som Scotty var så upp över öronen förälskad i att han ämnade fria till henne på sin födelsedag (tyvärr kom det en bilolycka med dödlig utgång emellan). 
Hur som helst, Kenna kom ut ur fängelset, fräsch och oförstörd som en nyponros, återvänder till hemstaden fast besluten att få träffa den dotter hon burit och fött men aldrig ens fått hålla i sina armar. Hon får omgående tag på en lägenhet i ett otroligt sumpigt och skabbigt lägenhetskomplex, efter lite om och men får hon också jobb både som påspackare på någon supermarket och i baren som Ledger äger. Men ungen får hon inte träffa!, för farföräldrarna ser henne som satans avföda som i princip dödat deras enfödde son. Såklart uppstår tycke mellan Kenna och Ledger och det blir problematiskt för honom för då blir det ju samtidigt som ett svek mot Scottys föräldrar. Lägenhetskomplexet, där man skulle kunna tänka sig att det skulle kunna förekomma en viss form av kriminalitet, droger, misshandel, whatever, visar sig vara rena rama sörgården där alla krokar arm och ler med bländvita tänder mot varandra på en gemensam Mors Dag-fest där alla sluter upp. Romantiken blomstrar, men så råkar Scottys fader bevittna en ömsint scen mellan Kenna och Legder och det tar hus i helvete. Kenna inser då att hon inte kan bo kvar i den lilla staden, så hon börjar per omgående rafsa ihop sina tillhörigheter (som är rätt många med tanke på att allt hon hade med sig ut från fängelset var en ryggsäck som till större delen verkade innehålla en massa anteckningsböcker, men trots att hon med sina blygsamma löner enligt utsago knappt hade råd med hyran så har hon i princip ny uppsättning kläder i varje ny scen, allt satt som en smäck såklart), men den listige Ledger snor med sig en av dessa anteckningsböcker, där Kenna i sju års tid skrivit brev till Scotty och det är ett som är särskilt känslosamt som han yrkar på att Scottys föräldrar ska läsa för att de ska förstå att Kenna inte är en ond människa utan någon som också älskade Scotty och saknar honom lika mycket som de gör. Det vill de förstås inte gå med på, men modern veknar till slut och sen uppstår någon slags från-en-mor-till-en-annan-scen där hon sträcker ut en (plågad) hand. Sen blir Kenna vips hembjuden på middag till föräldrarna och får träffa Diem, som inte har några som helst problem med vare sig anknytningar eller att acceptera att den här vilt främmande personen är hennes mamma, och sen blir Kenna, Ledger och lilla Diem The Happy Happy Family™. THE END. 

260423

 Igår var en dag som bara pågick. Jobbade, inget särskilt hände. Skulle ha haft avstämningsmöte med min chef som jag har var 14 dag ungefär, men han ställde in med kort varsel. Eller, han messade och frågade om jag hade något särskilt att ta upp eller om han kunde ringa mig senare i veckan för han var på tjänsteresa och lite upptagen med det. Det kunde vi, jag hade inget som jag kände att jag behövde dryfta med honom. Jobbar och gnor på men det är ju business as usual och inget nytt under solen direkt. 

På tal om solen så tog jag en t-shirt-promenad på lunchen, årets första. Promenad i t-shirt alltså, lunchpromenaderna har varit något flera. Det var 17-18 grader någonting, fast det blåste så fullt så varmt som det skulle kunna ha känts var det alltså inte. Gör mig ingenting att det inte är jättevarmt, det är mest störigt eftersom jag brukar lyssna på podd och när det blåser så brusar och sprakar det i mina airpods så jag knappt hör vad som sägs ibland. JAJA. Dagens i-landsproblem är härmed avhandlat. 

Åkte till Willys och handlade efter jobbet, sedan hem, in med varor, ut med höns och hundar, hem igen, ett kort pass yinyoga, 45 minuter i soffan med kvällsmat och dumscrollande, sedan iväg till stallet för möte. Hemma vid 20-tiden igen, då var min man redo att gå och lägga sig. Jag är ju norra Europas kvällströttaste person och förr i världen var det alltid jag som gick och lade mig först, men de senaste åren har han väl också kommit till någon slags insikt att det inte nödvändigtvis måste vara ett självändamål att hålla sig vaken till sent bara för att liksom. Finns väl inget härligare än att sjunka ner i sängen efter en lång dag? Vi låg och läste och lyssnade på någon konsert med klassisk musik på dansk radio. FRIDFULLT.

Idag väntar jobb, sen är det veckostädning och så flänga tillbaks till stan igen för bio med Club ROMIF. Förra månaden blev det ingen bio för p g a påsk och mina Danmarksresor plus att min dotter var på semester, och det var knappt vi fick ihop det den här månaden heller för det känns som att det är något hela djävla tiden. Men nu blir det i alla fall av, ska bli mysigt. 

Another warning, pt 2

 Då var det dags att höja blodtrycket igen! 

260422

I natt drömde jag om en kille som jag hade en väldigt kort rebound-grej med ungefär samtidigt som Hannibal gick över Alperna med elefanterna under det andra puniska kriget mellan Rom och Khartago (218 f Kr) men som fortfarande kan få mig att vilja plocka fram hela Jysks sortiment av skämskuddar. Inte för att det hände något skandalöst som skulle kunna platsa i memoarerna om man skrev några, det var mest bara att han var en sån TÖNT. Detta var tyvärr inte något som visade sig direkt, han gick liksom in i karaktär och framställde sig själv som en verkligt helskön snubbe, han var också bra på att ge komplimanger och jag var lite heartbroken och svalde betet som en hungrig abborre. Sen visade det sig väldigt snabbt och med all önskvärd tydlighet att det väl fanns åtskilliga anledningar till varför han var 40-ish, singel, barnlös och så vidare. Jaja. NU TALAR VI INTE MER OM DET, som min mormor skulle ha sagt. I drömmen i natt så var vi på gång att inleda en relation (urk), och av någon anledning så försökte jag bara hitta ett sätt att säga det utan att behöva säga det, vilket han såklart inte fattade. Vaknade med en obehaglig känsla av att vara tvungen att vara ihop med Sveriges största loser för att jag av någon anledning inte kunde uttrycka att jag absolut inte ville ha en relation med honom (vilket skedde i verkligheten så snart hans rätta tönt-personlighet började skina igenom). Obs, vill också tillägga att TÖNT för mig inte har att göra med ifall man har tjocka glasögon och smala intressen, för sånt spelar verkligen ingen roll om man är trevlig i övrigt. Han var i min värld främst töntig för att han var småaktig, missunnsam och konsekvent skyllde sina egna tillkortakommanden på andra med en offerkofta större än en hel världsdel. 

Ja, så inleddes min dag men det var ju som tur var bara en dröm. Men man kan ju undra vad för konstigt hjärnan har att bearbeta som skickar ut sån här skit i systemen, det är ju inte som att den här rebound-grejen ligger och skvalpar nära i tiden i ens minnesbank. Men jaja. Hade också ont i huvudet när jag vaknade, eller det berodde säkert på denna mardröm. Har dock lyckats mota huvudvärks-Olle i grind med en Ipren, skönt. Min sköna hemmakväll ikväll har däremot gått åt helvete för vi skulle egentligen haft ett AU-möte på lördag men så insåg S att hon dubbelbokat sig och när vi synkade våra kalendrar så var bara som ikväll möjlig om vi skulle klämma in det innan nästa styrelsemöte. JAHAPP. Bara att tänka om alltså. Men då blir det åtmistone en ledig lördag istället och det är ju faktiskt inte så dumt. 

Nu: jobbajobbajobba. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 2

Gårdagens lektion var verkligen inget att skriva hem om. Där satt man ena dagen som en uppåtgående sol på Spanjorskan och kände sig som queen of fucking everything och sen kom Köttbullen och drog ner en  som en pannkaka på jorden igen. Kände direkt när jag tog tyglarna att idag var hon på sitt tjurigaste humör, och då blir det inte särskilt roligt. Hon segade, ville inte gå fram, stod emot i högersidan och betedde sig rent allmänt som om lösgörande arbete var ett helt okänt fenomen. Hon har fortfarande kvar en del vinterpäls, så hon var förmodligen varm. Det kan också vara brunst. Vi red i paddocken och där var dammigt, inte heller någon större hit. Kanske hade någon varit taskig i hagen och var deppig för det? Köttbullen är en sån som alltid går undan för andra, men jag har nog sett hur till exempel Irländskan, som är en ranghög bitch, nyper till henne, i mina ögon helt oprovocerat, emellanåt. Det sägs ju att djur lever i nuet och inte går och ältar som vi människor gör, fast VAD VET MAN EGENTLIGEN? Utöver det antar jag att också hästar kan ha dagar när de helt enkelt inte känner lust till arbete utan bara längtar efter semester och ledighet.

Som om det inte var nog med Köttbullens ovilja så skulle vi dessutom ha markarbete så det låg bommar överallt, vilket gjorde att det var svårt att rida fram självständigt på böjda spår, jag ville rida serpentiner med övergångar för  att få henne mer lösgjord och lyhörd, men antingen var bommarna eller så var det något annat ekipage som var i vägen. Sen skulle vi rida skänkelvikning utmed en del av långsidan. Gick väl ändå skapligt i vänster varv, men i höger ville hon inte alls och började köra upp huvudet och trycka sig mot staketet och vara drama queen. Hade mest av allt lust att slå något hårt i huvudet på, inte henne utan mig själv för jag kände att jag inte kunde hantera det på ett rimligt sätt utan blev bara frustrerad och stark och hård i handen. DÅLIGT. Aja, mot slutet travade vi över bommar och då lyfte hon plötsligt så fint på benen och svävade fram, så något blev väl ändå rätt. Men alltså ja, nä, BLÄ. Kände mig verkligen inte som en bra ryttare. Gör om, gör rätt. 

Another warning

 Another warning! 

260421

Igår morse vaknade jag och kände mig för en gångs skull utsövd. Kroppen kändes däremot som SKIT. Så djävla stel i höfterna och det kändes som att benen höll på att slitas loss från bäckenet bara jag skulle ta på mig en sko. Så less på måndagsexemplaret till kropp, ska man inte ens kunna springa några kilometer utan att få betala dyrt för detta efteråt? Det är ju märkligt, när jag var yngre så HATADE jag att springa och gjorde allt för att slippa. Jag började träna friidrott när jag var 8-9 år och höll på med det några år, mitt värsta var när vi skulle springa 400 meter, eller 800 var ju ÄNNU värre men det minns jag inte att vi gjorde sådär jätteofta. Jag gillade höjd och längd, 60 meter var helt okej men längre än så - vidrigt. Detta motstånd höll i sig i många år trots att man ju rent fysiskt hade perfekta förutsättningar för löpning på den tiden, men nehe, då skulle man inte, det var för jobbigt, för tråkigt, yayayada, men nu när man har en fysik stadd i förfall då vill man inget hellre än att ge sig ut i löparspåret. 

Jobbade, kom hem, gick på promenad, eller vaggade fram ska man kanske säga för det är vad man får göra, inte konstigt att det känns som att jag tar mig fram i ultrarapid när hela höftpartiet känns som en enda stor låsning. Tränade lite styrketräning för ben, det kändes ändå helt okej och funkade bra att göra marklyft, knäböj och höftlyft. Utfallssteg var lite marigare men det har mer med knäna att göra tror jag.  Åkte till stallet. Min stallkompis J konstaterade att jag såg ut att vara lite halt. Spraya mig med guldfärg så kan jag passera som C-3PO i Star Wars, gnölade jag missmodigt ur djupet av min mentala svacka. Hade jag varit häst hade det blivit boxvila och ingen havre. Efter ridningen kändes det i alla fall inte värre, alltid något, och jag var nöjd med ridningen.

Idag känns det lite bättre. Lite träningsvärk efter styrketräningen, men det är ju hanterbart. Känner mig något mindre stel, med facit i hand var det kanske inte mitt smartaste val att springa ett lopp med dom förutsättningarna jag har just nu. Nu blir det vila från löpning och rehab för hela slanten ett bra tag framöver. 

Igår kväll var det ljust när jag körde hemåt vid 20.30 och i morse började det ljusna när jag körde till jobbet vid 04.30! Livet, va!? Idag är det jobb och ikväll är det ridning igen. Imorgon skulle jag egentligen ha träffat Jenny, men så körde det ihop sig för henne så vi bokade om till nästa vecka istället så då blir det en lugn hemmakväll. Imorgon alltså. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 1

Igår skulle jag ha Knubbis och trots att det - bortsett från den lilla ofrivilliga avsittningen - gick jättebra förra veckan så kände jag ett visst motstånd. Det var väl just den där lilla ofrivilliga avsittningen som låg  och skvalpade lite för nära i systemet, även om den ju var helt odramatisk. Dessutom var det fint väder och då skulle vi garanterat rida ute och där finns det ju ännu mer grejer att vara rädd för, i världen enligt Knubbis dårå. Men jaja, det var inget att göra. Tog över honom från ett barn som strålade och sa att han hade varit SÅ DUKTIG. Och det är han ju! Och det ÄR ju kul att rida en häst som är så himla välskolad som han faktiskt är, och större delen av tiden sköter han ju sig utmärkt. Försökte peppa mig själv, men det gick väl sådär för igår var ingen bra dag för lella hjärnan.
Det är en halvtimmes paus mellan lektionen innan och vår, jag stod i boxen hos Knubbis, K kom förbi och vi stod och pratade en stund. Så sa hon att Spanjorskan, som står mitt emot Knubbis, inte hade gått och jag sa något om att jag inte var superpepp på Knubbis. Men vill du rida Spanjorskan istället då? sa K oväntat och jag bara jamenvisst, det kan jag göra och så blev det snabbt av med Knubbis grejer och på med Spanjorskans. Det var flera år sedan jag red henne sist, och då gick det inte särskilt bra.  Fast då var hon ju förhållandevis ny. 

Vi skulle rida på stora utebanan, och vi red först fram lite självständigt och sedan en övning som var att vi travade runt spåret, gjorde en övergång på ett lämpligt ställe, red in mot mitten, gjorde en framdelsvändning, sedan fram i trav, göra en volt och så fortsätta på spåret. Det gick faktiskt bra! Kanske inte direkt, men efter ett tag när jag fick kläm på hur mycket jag kunde trycka på. Det var som att sitta i en bekväm soffa när jag fick henne fint inramad mellan hand och skänkel, jag hade kunnat trava runt det där fyrkantsspåret hela natten. Hon kan dock vara lite fuxsto ibland och då vill hon ingenting, sa K. Så är det kanske, fast jag tror att det där med att just fuxston skulle vara så himla lynniga och besvärliga att ha att göra med är en myt, ungefär som att rödhåriga skulle vara mer ilskna än människor med annan hårfärg. 

I alla fall. Kände mig väldigt nöjd med gårdagen, hoppas det blir en upprepning.  

Rakt av

Har läst Rakt av av Marianne Lindberg De Geer, den sjätte dagboken som börjar med Tvära kast, följt av Utan hänsyn, Faktiskt tyvärr, På riktigt, och I alla fall. Detta är handlingen:

"Rakt av" är det sjätte boken som samlar Marianne Lindberg De Geers vardagsbetraktelser från sitt liv på Södermalm i Stockholm. Här får vi följa med i både vardag och yrkesliv: debatter inom kultur­scenen och våndorna över privatekonomin blandas med middagarna framför det senaste avsnittet av veckans Netflix-serie med ­maken Carl Johan De Geer. Med skarpsynt penna fångar hon vardagens alla små och stora ögonblick. Lindberg De Geer skriver dagbok för att förstå sin omgivning. Hon reflekterar över det politiska spelet på den globala arenan och de pågående krigen runt om i världen. Med sin personliga, och ofta humoristiska, blick på livet erbjuder "Rakt av" en inblick i både det vardagliga och det som gör oss mänskliga. Boken samlar dagboksanteckningarna från maj 2024 till och med mars 2025.

Jag är så himla förtjust i de här dagböckerna som jag tycker är fint balanserade mellan privatliv och integritet. Ibland blir det lite väl mycket namedroppande av folk jag inte har en aning om vilka de är, ibland är det lite väl mycket utläggningar kring kulturscenen som också är över min horisont, men vad spelar det för roll när man får hänga med på dagliga promenader, middagar, städning, tvättstugan, på sommarsemester i Visby et cetera, som jag ÄLSKAR att läsa om. Den här boken får fyra kaninskulpturer av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

260420

I fredags när jag var ute och gick min lilla lunchrunda så mötte jag en kille, svårt att säga åldern men kanske någonstans mellan 35-40-ISH, såg rätt proper ut i frisyren, klädd i snygga jeans, skjorta och en svart skinnväst. Det stod något på skinnvästen och när jag kom närmare såg jag att det stod PRESIDENT, sådär som det gör på MC-gäng och det här såg verkligen inte ut som en MC-gängsperson utan snarare som en...revisor? Vände mig om för att se om det var ledaren för Hells Angels eller Bandidos som helt oförhappandes var ute och strosade på ett industriområde strax utanför Ankeborg, men på ryggen stod det  Sons of Anarchy. Jag hoppades lite att detta var resultatet av en vadslagning, typ "förlorar du måste du gå ett helt varv runt stan iförd den här splitter nya Sons of Anarchy-merch-västen", för enligt mig är det ju lite skämskuddevarning om vuxna människor på riktigt ikläder sig sådan outfit när de ska ut och spatsera. 

Efter jobbet åkte jag till stallet för att hjälpa K att fylla i en bidragsansökan i Riksidrottsförbundets nya system Idrottsarenan. Man har ju hatat Idrott Online så länge det har funnits, men hittills har jag inte blivit skitimponerad av Idrottsarenan heller. Hoppas det blir bättre när allting kommer igång. Åkte sedan till Jula och köpte en ny grensax som jag tyckte mig behöva efter att en gång ha lånat en med teleskopskänklar och funnit den fantastisk. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och tog sedan bussen tillbaks till stan för middag och vin med A. Det var som alltid trevligt, men hon var av olika skäl inte på topp så vi avrundade tidigt och jag var hemma redan vid 20.30. Gick och lade mig och läste men somnade rätt så omgående, det är ju sällan det är mycket med en på fredagskvällarna (eller några andra kvällar heller för den delen). 

Vaknade upp till ett fantastiskt väder. Efter långpromenad med hundarna så stekte jag pannkakor till lunch på de sista äggen från förra året. De var väl från oktober-november någon gång och hur fina som helst, men jag har ändå inte velat koka dom osedda så att säga. Efter lunchen gick vi ut och började städa i trädgården. Invigde min nya grensax och fick ihop ett par korgar såkallad kaffeved ur en hög med ris och grenar. Sedan storstädade jag i hönshuset, vilket inte var en dag för tidigt om ni frågar mig, men hönsen sprätte omkring med misstänksamma blickar som om de trodde att jag hade för avsikt att förstöra hela Höns-Hilton. Min man röjde i sina högar av vad jag anser är bös och han tycker är otroligt bra att ha. Någon form av förbättring blev det väl ändå. 

Igår vaknade jag och kände mig lite DABBIG, som det heter på skånska när man är förkyld, men jag tänkte/intalade mig att det nog bara var en effekt av allt damm som virvlats upp när jag städade i hönshuset för jag kände mig inte speciellt sjuk i övrigt. Gick först 8 kilometer med hundarna, kom hem och åt second breakfast, sedan var det dags att ge sig iväg för att springa Österlen Spring Trail. De flesta distanser är för dom riktigt hårda, de  där som springer ultralopp på 60 kilometer i det närmaste utan att blinka, det skulle GIVETVIS inte jag göra utan för mig var det blygsamma 5 kilometer som stod på agendan. Tog mig runt om än i sakta mak, det kändes rätt bra i alla fall. Men nu ska jag vila från löpning ett tag för att se om jag inte kan få ordning på mina djävla gluteus-muskelfästen, det är någonting med dom som inte är som det ska och jag känner mer av det efter löpning, så nu får det väl bli rehab ett tag framöver för att se om det blir någon förbättring. Knäna känns däremot toppen, alltid något men det hade ju varit fint om resten av kroppen kunde samarbeta också. 

Kom hem, duschade och lade mig på soffan, läste och hade det allmänt slappt. Gick och lade mig redan vid 20-tiden, sov som en gris hela natten och vaknade utvilad strax innan klockan ringde. Den! Bästa! Känslan! Känner mig fortfarande lite...det är nästan mycket att ens säga småförkyld, bara egentligen lite täppt och en känsla av torrhet i näsan och aningens rosslig i halsen, men ingen direkt sjukdomskänsla så förhoppningsvis stannar det där. 

Då är det ny vecka och nya tag, nu kör vi. 

260417

Igår var en rätt lugn jobbdag, inget särskilt hände utan jag kunde knoga på med Projektet utan att bli störd, vilket kändes skönt eftersom det har varit lite eftersatt och det ligger en deadline för Q1 relativt snart. Men det ska väl gå att ro i land hoppas jag. 

Insåg igår att jag har haft helt fel uppfattning av begreppet Management by walking around, jag har trott att det har varit som det var på mitt förra jobb som jag skrev lite om igår, där arbetsledarna gick omkring och liksom patrullerade för att kolla så att folk var där de skulle och att ingen maskade eller var på toaletten onödigt längre. KENNETH KOMMER, kunde någon viskskrika och vips var alla på plats (för det är klart att vi då och då maskade och var på toaletten onödigt länge), idogt arbetande när Kenneth eller någon annan spatserade förbi med bister min och händerna på ryggen som en annan lägerledare. Men tydligen handlar Management by walking around om att chefer strosar runt och interagerar lite informellt på ett sätt som bygger på förtroende och tillit snarare än övervakning.  Nu funderar jag på om jag har använt detta uttryckt felaktigt när jag har talat med folk och ifall de i såna fall skrattar lite åt mig bakom min rygg, ungefär som jag skrattade i hemlighet åt PC när hen säger att hen "grät som en bandhund". 

 Kom hem, hade fått brev från Unilabs eller vad dom heter som gör mammografi. Det var ju några veckor sen jag var där, de brukar alltid säga att det kan ta upp till sex veckor innan man får svar men sen tycker jag ändå alltid att det har tagit max tio dagar om ens det. Men inte den här gången. Har liksom föreställt mig (utan att på något sätt veta utan detta har varit en rejäl killgissning) att det går till som så att om allt ser bra ut så räcker det med en snabb (men rutinerad) blick och så är det klart, men om det INTE ser bra ut, då kanske det måste till någon second opinion och många vita rockar som ska sitta och granska röntgenplåtar med bekymrade miner, och då tar det ju såklart längre tid. Det är inte som att jag har legat sömnlös, men någonstans har det ändå gnagt lite svagt, TÄNK OM DET ÄR NÅGOT?, så jag slet upp kuvertet innan jag ens hunnit innanför dörren. Men allt var bra. Puh. 

Tog en promenad med hundarna, städade, tränade yinyoga, åkte till stallet för styrelsemöte. Kom hem, duschade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. Men nu är det fredag! Ikväll ska jag träffa A och vi ska dricka vin! Jag har sålt in idén att vi ska hyra släp och åka till "tippen" (man borde väl börja säga återvinningscentralen för det var ju räääääääätt många år sen man kunde åka och bara tippa av ett lass blandskrot på någon deponi, men det är ett begrepp som uppenbarligen har rotat sig väldigt hårt) imorgon, men funderar nu på om vi inte istället borde lägga lördagen på att sortera och strukturera allting så att det ska bli lättare att hantera när vi väl ska lasta det. Det finns nämligen fortfarande några odefinierade högar av saker som mycket väl skulle kunna vara bra att ha enligt min man, och jag vet av erfarenhet att såna diskussioner är det bäst att ha avklarat innan det är skarpt läge. På söndag ska jag springa ett litet lopp, 5 kilometer, och sen är det nu vecka och nya tag. 

260416

Torsdag redan! Något måste ha hänt med tiden, jag kan omöjligt komma ihåg att dagarna liksom bara flög iväg på det här sättet förr i världen? På mitt förra jobb, där man så att säga liksom bara utgjorde den del av maskinen som ännu inte var uppfunnen och allt man gjorde var otroligt enahanda, då kunde en vecka kännas som en hel livstid. Ja, ibland kunde en enda timme kännas som ett helt år. Det var ett liv av längtan, efter semestern, efter fredagen, efter att klockan skulle bli fyra, eller åtminstone tolv, eller åtminstone nio, det måste den väl ändå vara snart?, och så tittade man bort mot den stora väggklockan vid stämpelklockan och så var den bara 07.31. 

Så är det ju inte direkt längre, och det är jag alltid tacksam för. Likaså för friheten, inte för att jag kan komma och gå som jag vill och bara göra det jag känner för, men bara en sån sak som att man kan gå på lunch när man faktiskt är hungrig och inte behöva vänta till ett exakt klockslag. Eller att kunna sticka till tandläkaren utan att behöva fylla i en himla ledighetsansökan först. På förra jobbet ringde det en klocka  09.00, 12.00 och 14.30 och innan den signalen fick man inte lov att börja gå mot matsalen. Arbetsledarna hade sitt kontor stategiskt placerat med fönster ut mot vägen mot matsalen och de satt ALLTID där och spejade efter potentiella förbrytare som hade mage att börja strosa redan 11.59. Sedan ringde motsvarande klocka 09.13, 12.28 och 14.43 och då var det meningen att man skulle resa sig och börja gå ut mot sina arbetsstationer igen för att vara redo att starta maskinerna och ligga i startgroparna för arbete efter PRICK en kvart eller halvtimme. Nu skulle man ju kunna tro att jag antingen är född på 1800-talet eller har suttit inne, inget av det stämmer men det var den kulturen som satt i dom väggarna, detta i kombination med management by fear. Saknar det inte. 

Jaja. Det var en utvikelse kring att tiden går fort. Igår när jag satt och jobbade, jag sitter ju numera ensam i ett helt hus, så hörde jag hur någon kom in och började tassa omkring i de tomma kontoren. Visade sig vara TG, han kände väl att hans närvaro krävde någon form av förklaring och började på sitt otroligt tröga och omständliga sätt mala på om att han hade tagit datorerna och låst in dom "för det är ju onödigt att någon går förbi och ser dom", och jaja, tanken är ju inte fel. Tror i och för sig inte att det var hans initiativ, men nu hade han i alla fall samlat in dom. Det roliga var att nu hade han kommit på att han glömt att ta respektive datormus, så det var dom han höll på att samla in. Har ju väldigt, VÄLDIGT svårt att tro att någon potentiell inbrottstjuv skulle bemöda sig om att forcera ett stängsel, krossa en ruta och sedan sno några trådlösa Logitech-möss till ett mycket tveksamt andrahandsvärde. Det roliga nummer två är att alla skärmar fortfarande står kvar för de ingick tydligen inte i TG:s världsbild som potentiella stöldobjekt. Men ja. Endera dagen kommer han kanske på det också, något ska han väl ha att pyssla med. 

I början av året så bestämde jag mig ju för att börja dokumentera vad vi pratar om på lunchrasterna, men jag slutade med det för det var verkligen så deppigt. Känner att det omöjligt BARA kan vara mitt ansvar att se till att man pratar om något annat än vädret eller Melodifestivalen, men det är vad det är. Igår satt PC i alla fall och drog någon anekdot om när hen var liten och något dramatiskt hade hänt, då uttryckte hen det som Jag blev så ledsen! Ja, jag grät som en bandhund! och man bara...eeh? Det är väl inte fullt så illa som en gång när någon uttryckte det som att den hade löpt omak (istället för amok dårå), men inte fan är tårar något som karaktäriserar en bandhund? Men eftersom PC är den lättkränkta typen så höll jag tand för tunga.

Lämnade jobbet, åkte till Willys och handlade, kom hem, släpade mig ut i skogen. Är inne i en DÅLIG artrosperiod tror jag, tycker allt gör ont. Fingrar, höfter, knän, fötter. Ska det vara så här nu? gnällde jag i telefonen till min bror som sa att det går nog över. Det får vi fan i mig hoppas. Kom hem, tränade yinyoga och sedan låg jag som en död sill på värmedyna resten av eftermiddagen/kvällen.   

Jaja, ny dag och nya möjligheter. Idag är det jobb, sen hem, städa och så till stallet för styrelsemöte. GÄSP. Bortsett från igår har  det här varit en sån där vecka med fläng hit och dit. Imorgon kväll ska jag träffa A, det ser jag fram mot. Vi är båda såna som blir som dränerade på energi av för mycket social kontakt, så där behöver man inte upprätthålla någon fasad och då blir det heller inte jobbigt som när man måste fejka att man tycker det är toppen att ha människor runt omkring sig snudd på 24/7, för det är ju det normala.  

260415

Igår var en kämpig dag, var svintrött och hade ont i hela kroppen. Svårt att säga om det var träningsvärk eller bara effekter av det som jag och min dotter kallar pissgenerna, som gör att man får en massa odefinierbara krämpor både här och där och från ingenstans. Oklart om det är genetiskt, men vi inbillar oss det i alla fall. 

Harvade mig igenom dagen, tog en promenad på lunchen och lyssnade samtidigt på Historiepodden men det blåste så mycket att jag fick gå med huvudet böjt i vindens riktning som en annan Quasimodo på väg mot Esmeralda för att överhuvudtaget kunna höra något. Åkte sedan hem, släpade mig först ut med hundarna och sedan till affären för att hämta ett paket med spelet Cillas Boklek, som jag köpt på Tradera. Det är ett spel som jag tror man fick i någon barnbokklubb och som vi spelade väldigt mycket när barnen var små. Påminner om Löjliga Familjen eller Finns i sjön fast det är olika litterära teman som man ska samla på. Vi kom att prata om det när vi var ute och åt i fredags, för då bokade vi också in att vi skulle träffas på Kristi Himmelsfärd och ha en spelkväll (fast på eftermiddagen, men speleftermiddag låter ju  minst sagt menlöst), hur roligt det faktiskt var (som vi minns det) även för vuxna (som jag minns det). Ingen vet dock vart det har tagit vägen, kan ju ha försvunnit i någon flytt eller bodelning eller whatever. Men nu är alltså ordningen återställd. 

Tränade yinyoga, åkte till stallet, mockade i hagen, bestämde med A och K att skjuta fram det möte som vi skulle ha haft som ikväll. Red, åkte hem och var hemma vid 21. Somnade som en gris och när klockan ringde kändes det som att jag hade sovit en kvart, typ. Men jaja. Nu blir det en lugn hemmakväll istället för att behöva sno iväg på möte som ett djävla hjon. Gött. 

Till stallet istället, v 16 2026, pt 2

Igår hade jag Köttbullen. Hon kändes lite seg, så jag fick kämpa på för att få fram henne. Vi red en övning som var att rida tre 10-metersvolter utmed ena långsidan och sedan göra tre övergångar på andra långsidan, först i trav (med övergångar till skritt) och sedan i galopp (med övergångar till trav eller skritt, jag valde skritt för att träna på galoppfattningar från skritt). Man får ju tänka på hur det var på den gamla goda tiden när det var ett stort projekt att överhuvudtaget få Köttbullen att fatta galopp. Eller backa bandet lite till, till när hon inte ens kunde gå på en volt utan att liksom falla inåt eftersom hon hade så dålig egenbalans. Rida serpentiner var en STOR utmaning på den tiden. Såatteh, visst har det hänt grejer. Tre tiometersvolter i galopp utmed en långsida utan att bryta av, check. Galoppfattningar från skritt, check. Sen var hon lite allmänt seg som sagt, och kärvade i högersidan och formen blev ju därefter. Men det är väl mitt fel också för det är så lätt när hon blir stark att jag blir stark tillbaka. Försökte verkligen TÄNKA på detta, men det är svårt. När hon står emot på höger så blir det också att vänstertygeln glappar så kontakten blir ju sisådär. Men överlag gick det väl ändå skapligt. 

Here C goes again (långt inlägg!)

 Here C goes again. 

260414

Igår fick jag lägga större delen av dagen på att få ordning på allt som hänt medan jag varit borta. PC och TG hade hållit det hela hyfsat flytande, men det var också mycket som inte var gjort. Det visste jag om så det var okej, men det är ju ändå lite bökigt att kliva in och ta över efter någon annan och inte riktigt veta  vad som är gjort och inte gjort. Men nu är jag i fas. Fixade också med alla kvitton efter mina Danmarksresor så att finansavdelningen är nöjd. 

Efter jobbet sprang jag en runda, för första gången på kanske 3 veckor? Det var inte den mest behagliga runda jag har sprungit, det brukar ju alltid kännas förfärligt besvärligt att rassla igång och de första 1-2 kilometerna men sen brukar det bli bättre. Men igår kändes det som att något låste sig i vänstra höften och aldrig riktigt ville släppa. GUD vad jag är trött på detta måndagsexemplar till kropp. Idag känns det ändå okej, lite stel i knäna bara, men gårdagens runda var alltså inte alls kul. Ska ju springa ett litet lopp på söndag men efter det så tror jag att jag får ta ett omtag med rehab och grejer. Behöver kanske träna mer benstyrka? 

Gick en runda med hundarna när jag kom hem, sedan tränade jag yinyoga samt deklarerade (dock inte samtidigt, haha), så att man kan stryka det på sin mentala to do-lista. Låg sedan i soffan och läste Marianne Lindberg De Geers senaste bok tills det var dags att byta om och åka till stallet. Efter ridningen satt S och jag kvar en god stund och snackade, vilket var trevligt men inte tanken för eftersom jag bara sovit kanske 4 timmar natten mot måndag så var tanken att jag skulle åka raka vägen hem och lägga mig. Nu kom jag inte hem förrän 21.45 och det är ju på tok för sent. Det får bli bot och bättring idag. 

I vårt stall har alla ridgrupper en uppgift att göra gemensamt i anslutning till ridningen, det kan vara att packa höpåsar, fylla vattenhinkar, mocka eller släppa ut i hage, det står på en tavla vad varje grupp ska göra. Igår stod det att vår grupp skulle mocka två kärror ur stohagen. Det brukar annars personalen göra, men nu är det ont om folk så det kan väl vi hjälpa till med. När jag stod och fixade i ordning Knubbis så kom en kille som är kanske 14-15 år som rider i gruppen innan vår och frågade om jag visste vad vi skulle göra, lite retsamt sådär uppfattade jag det, så jag svarade att jodå, jag vet att vi ska mocka i stonas hage och beredde mig på att vi skulle slänga lite käft om det. Jag kan göra det, jag har ändå inget särskilt för mig, svarade då denna VARDAGSHJÄLTE och drog med sig två andra från sin grupp som inte heller hade något särskilt för sig och skramlade iväg med skottkärror och grepar och började mocka av hjärtans lust. Men gulle! Ska ha detta i åtanke nästa gång jag klagar över att dagens ungdom är så lata och bortskämda och aldrig lyfter ett finger om de inte ser någon personlig vinning i det. I och för sig har jag en kraftig känsla av att mina föräldrars generation också tyckte att gårdagens ungdom var otroligt bortklemade, förtappade själar som det aldrig skulle bli något av och att deras föräldrar tyckte likadant om dom, så det är väl som det ska vara. Men ändå. Stallmiljö är bäst.

Idag ska jag traggla mig genom dagen, sedan hem, promenera, yinyoga och sedan åka till stallet lite tidigare. Misstänker att det kommer att ingå mockning av hage som arbetsuppgift även idag och då vill jag ha det gjort innan ridningen, så att jag kan åka raka vägen hem OCH GÅ OCH LÄGGA MIG efteråt. ZzzZZZzzz.  

Till stallet istället, v 16 2026, pt 1

Igår tänkte jag att det skulle bli intressant att se hur Köttbullen kändes efter helgens BOOT CAMP, men K tyckte hon kunde behöva vila lite så istället fick jag Knubbis. Det var ju rätt längesen jag red honom, så det blir kul, tänkte jag. BREAKING NEWS: Jag ramlade av! Obs, allt gick bra. Knubbis är, kan vara, lite tittig emellanåt. Speciellt läktaren kan vara väldigt farlig. Första gången jag red honom så visste jag inte det utan skrittade förbi den helt fördomsfritt och befann mig plötsligt i andra änden av ridhuset. Lesson learned, så att säga. Men om man ser till att hålla honom sysselsatt så brukar det ändå gå bra. Igår var vi bara fyra stycken och vi fick rida fram självständigt. Förutom sin tittighet är Knubbis riktigt drömmig att rida och jag jobbade på där med framdels- och bakdelsvändningar och lite skänkelvikning och tyckte att allt kändes toppen, och sen BAM!  från ingenstans så snodde han runt och var på väg åt ett annat håll, och då var vi inte ens i närheten av läktaren. Tappade balansen, stod med ett ben i ena stigbygeln och det andra HÖGT ovanför hästryggen, hann precis tänka att jag nog ändå skulle kunna klara att sitta kvar när Knubbis gjorde en ny riktningsändring och där skildes våra vägar åt. Landade dock på fötterna så det var ingen dramatik att tala om utan det var bara att sitta upp och fortsätta som om inget hade hänt. Samma sak hände när vi galopperade också, fast då satt jag kvar. Tydligen är han lite mötesskygg, för bägge gångerna var när det kom en annan häst mot oss. Det är ju kanske inte det normala när man rider lektion utan då rider man ju oftast efter varandra, fast man tycker ju att han skulle vara van även att man rider i olika varv och sådär? Men jaja. Bortsett från den lilla malören så var han UNDERBAR. Han är ju väldigt välskolad och igår gick han stadigt på tygeln och var så lösgjord och fin, bara rann undan i skänkelvikningar och vändningar och det var som att rida i smör. Vi gjorde galoppombyte och red förvänd sluta och allt kändes toppen. Mycket nöjd, såklart inte med avsittningen men tänkte att det är ju i alla fall inte som när Henrik von Eckermann ramlade av i OS-finalen. 

Bytet

Har läst Bytet av Anton Berg, detta är handlingen:

Sommaren 1995 i den lilla småländska byn Figeholm går till historien. I alla fall för 17-åriga Filip som möter vännen Jojje genom kärleken till Bruce Springsteen. Vänskapen är omedelbar och stark. De bygger muskler, festar, och pratar, pratar, pratar. På sommarjobbet på kärnkraftverket finns Nella. Fräknig, vacker och flera år äldre blir hon Filips första kärlek. Men Nellas mörker verkar övermäktigt och deras förhållande måste hållas dolt. 
Samma sommar sker ett väpnat rån på banken där Jojjes pappa är chef. Rånarna grips, men vart tar bytet vägen? Det blir starten på en kedja av ödesdigra händelser där gränsen mellan rätt och fel suddas ut och vänskapen riskerar att krossas.

Jag tyckte den här boken inledningsvis var ganska trevlig. Efter ett tag började jag dock tycka det blev väldigt tjatigt med redovisandet av alla Bruce Springsteen-diskussioner och -referenser (och då gillar jag ändå Bruce Springsteen) och berättelsen gick liksom lite på tomgång. Kändes också som att Filip var lite VÄL präktig och rättskaffens för att det skulle kännas helt realistiskt?, men det finns kanske såna 17-åringar, vad vet jag? Generellt bra skrivet men lite upprepande och segt. Sen kom det i och för sig en twist på slutet som jag inte såg komma och sånt piggar ju alltid upp. Den här boken får tre stora Springsteenkonserter av fem möjliga. 

260413

Idag är jag: trött och sur. Fick ju åka och hämta min man i stan igår, gick raka vägen och lade mig efter att jag kommit hem och hade nästan somnat, men sen kom han och lade sig så jag vaknade till igen. Då var klockan 23.15. Var så djävla trött när klockan ringde några timmar senare, men det var ju bara att kravla sig upp och skalla igång dagen.

Kom till jobbet och inte fan hade någon pH-mätare blivit fixad. Dessvärre lyckades jag inte fixa den själv heller, provade att kalibrera men den tar inte buffert 10-lösningen och det är som att den inte klarar att mäta mer än runt pH 7 och det har man ju ingen nytta av när hela syftet med mätningen är att säkerställa att pH ligger över 10. FAN. VAD. TRÖTT. JAG. BLIR. Och hur löser jag det här? En pH-mätare av den här kvaliteten ligger på minst 10 loppor och det känns väl sådär att lägga de pengarna när labbet ska läggas ner efter sommaren. Plus att leveranstiden mycket väl kan vara hur lång som helst. AAAARGH. Orkar inte. 

Jaja, det är väl bara att börja gräva i högarna och försöka utröna vad som blivit gjort och inte gjort under de här två veckorna. Har vad som känns som en miljard kvitton som ska redovisas också, vilket kanske är det tristaste jag vet. Hatar allt och alla just nu.