Den sista migrationen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Detta är handlingen:

På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet. 

Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne. 

Jag gillade ju En vild mörk kust väldigt mycket, När vargarna kom inte fullt lika mycket och den här fastnade jag inte alls för. Det blir liksom lite för mycket samma lika med personer som har ett mörkt förflutet och drivs av ett patos att rädda världen och den var otroligt lätt att lägga ifrån sig utan att någon form av nyfikenhet för Franny och hennes projekt väcktes. Den får en överkorsad silvertärna av fem möjliga.  

260527

Idag skulle min morfar Nisse ha fyllt 118 år om han fått leva och ha hälsan vilket han inte fick eftersom han var en storrökare av episka mått, plus att ingen normal såklart BLIR 118 år ens om man är ett dygdemönster hela vägen mellan vagga och grav. Men ändå. Morfar Nisse var en hedersknyffel som kan förtjäna ett postumt grattis på födelsedagen. 

Igår jobbade jag med att skriva en avvecklingsrapport, det är minsann inte bara att lägga ner ett företag hur som helst om någon trodde det. Det är blanketter som ska fyllas i och långa redogörelser för vad som ska hända med inventarier som ska skrotas och hur fastigheten ska saneras och hur omhändertagandet av avfall som uppstår ska gå till och så vidare. Det är rätt mycket pyssel, man vill ju ändå kunna avsluta snyggt. Har lagt mycket krut på att odla och förvalta en god relation med vår tillsynsmyndighet och ska nu göra mitt yttersta för att flaggan ska vara i topp to the bitter end. 

På lunchen så gick jag en runda som jag brukar, barfota dock för nu känner jag att det är hög tid att börja vänja fotsulorna vid det. Brukar vänta tills gatorna är sopade för det där gruset som används att sanda med är otroligt oskönt, men även efter att det är borta så känner man sig väl aldrig så klen som de första barfotapromenaderna innan skinnet under fötterna härdats. Men det gick bra tyckte jag, när jag var nästan tillbaka så började det göra lite ont under vänster fot och jag tänkte att jag har väl trampat på en tagg eller något. Men det visade sig vara en stor (som en gammal femkrona ungefär) vattenblåsa som tydligen uppstått på främre trampdynan utan att det överhuvudtaget känts (eller som jag kanske tolkat som vinterklena fotsulor) och som nu spruckit. Det är det absolut sämsta stället att få en blåsa på för det är helt omöjligt att sätta plåster, inte ens Compeed funkar, plus att man ju lägger så mycket tyngd där när man går så det gör satan så ONT. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna. Tages hälta var inte lika uttalad, men helt ren är han inte så det får bli kortare promenader ett par dagar till, tänker jag. Lämnade av hundarna hemma, tog en trave böcker och traskade ner till bibblan som visade sig vara stängd och meröppet öppnade inte förrän klockan 16. Gick hem med böckerna igen, körde ett benpass på Vibes. En av övningarna var step up på stol med hantlar. Kände direkt att det här blir för tungt så jag körde den delen utan hantlar, någon nytta gör det säkert ändå. Svettigt blev det i alla fall! Åt kvällsmat, slöade i soffan tills det var dags att byta om och åka till stallet. Nu har hästarna börjat gå i gräshagarna som ligger lite längre från stallet än vad rasthagarna gör, vilket innebar att efter ridningen var det bara att börja traska. Som väl var fick vi ihop folk så att vi bara behövde gå en gång. Det tackade min spruckna vattenblåsa för. Trodde aldrig jag skulle somna efter att ha kommit hem och duschat. Min man jobbade nattskift i Snarkfabriken AB, det var varmt, den spruckna vattenblåsan protesterade mot att ha blivit duschad och tvättad genom att svida som ELD på ett helt orimligt sätt när man bara ligger i sängen utan belastning. Så när jag vaknade i morse kände jag mig mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. 

Har i alla fall bestämt mig för att skippa AW:n ikväll. Då blir det Gladiator II? sa min man, vi började ju kolla på den förra onsdagen men ingen fan orkar ju se en hel långfilm mitt i veckan så vi brukar dela upp våra onsdagskvällsfilmer och låtsas att det är en miniserie på två eller tre avsnitt. Lekte med tanken på att säga Tyvärr kan jag inte komma för jag ska se på Gladiator II på Netflix ikväll till mina kollegor. Det hade ju varit en diss värd namnet, men på tal om goda relationer så tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag inte kan eller hinner. Det gör jag knappt heller för efter jobbet ska jag på förnedrings-rehab och sen måste jag hem och ut med hundarna och så ta bussen in till stan igen, det blir för tight. Det hade såklart gått att lösa om det varit något jag verkligen velat göra, men jag känner ju mest att...nä, jag överlever utan. 

Till stallet istället, v 22 2026

Kom till  stallet med en vag förhoppning om att Köttbullen skulle vara klippt, men det var hon inte utan stod där så lurvig och gissningsvis varm i sin box. Tänkte att nu blir det en jobbig lektion om hon ska vara lika seg som hon var förra veckan och som vi då skyllde på värmen och pälsen, nu var det ju ännu varmare. 

Vi fick faktiskt rida i ridhuset! Skönt att slippa dammet på stora utebanan och eftersom ridhuset är isolerat så kändes det faktiskt svalt därinne, i alla fall i början jämfört med ute i den stekande solen. Instruktur I sa att Köttbullen "dragit en repa" på första barnlektionen, och hon kändes faktiskt ovanligt pigg. Och så B-R-A det gick! Hade en god känsla redan från början som bara fortsatte hela lektionen. Vi red en övning som var att rida in i trav vid C och så göra skänkelvikning antingen till B eller E beroende på vilket varv vi var i, och därefter fatta galopp direkt på spåret, galoppera till A och därefter övergång till trav. Alla som känner Köttbullen vet att sidvärtsrörelser inte är hennes grej. Antingen vill hon inte flytta överhuvudtaget och kör upp huvudet och går dit hon vill och skapar DRAMA, eller så förböjer hon sig och tvärar för mycket istället för att gå framåt. Men igår fick vi faktiskt till några riktigt fina skänkelvikningar, i båda varven dessutom! Utöver det kunde jag rida med stadig yttertygel i höger varv. Det låter ju rimligt men det är det inte med Köttbullen eftersom hon är så O-ER-HÖRT fast i sin högersida, alla har ju något varv som är lite mer utmanande än det andra men jag har aldrig ridit en häst som står emot så som hon gör. Och när man då rider i höger varv och försöker ställa igenom och hon inte vill (dvs i princip alltid) så spjärnar hon emot och ställer sig utåt och då blir det glapp i yttertygeln och då blir det inte mycket bevänt med ens inside leg to outside rein. Men igår kunde jag rida med stadiga ytterhjälper och bara lirka lite med innertygeln och vips fick jag igenom ställningen även till höger. 

Var SÅ NÖJD efteråt, det här behövde vi. Eller åtminstone jag. Fast jag tror Köttbullen också känner sig nöjd när hon känner att hon är duktig. Dock verkar hon också vara väldigt nöjd med att bara gå och lulla och dra benen efter sig så jag förväntar mig inte att det här ska vara något beständigt, det brukar ju vara upp som en sol och ner som en pannkaka. Men igår gick det B-R-A. 

Den stora spökräddningen

Har läst-om Den stora spökräddningen av Eva Ibbotson, det är en bok som riktar sig till barn mellan 9 - 12 år och det var väl ungefär så gammal jag var första gången jag läste den. Har sedan läst-om den en massa gånger, men nu var det ett bra tag sedan. Detta är handlingen, om någon mot förmodan inte skulle känna till den:

Fasansfulle Fabian och hans familj på slottet Craggyford har spökat i lugn och ro de senaste 500 åren, men nu börjar det plötsligt hända riktigt otäcka saker i omgivningen. Englands gamla fina spöken är nämligen illa ute. Sakta men säkert drivs de bort från deras urgamla boningar. Jobbiga människor bygger motorvägar över deras dimmiga hedar, förgiftar vattenandarnas floder och inreder tjusiga restauranger i de gamla slotten. Överallt breder de ut sig och som alla vet - det går inte särskilt bra att spöka i korvfabriker och bingohallar. Snart blir Fasansfulle Fabian och hans familj tvungna att fly från Craggyford. De har ingenstans att ta vägen, men så stöter de på skolpojken Rick. Han förstår situationens allvar och får en strålande idé ...

Jag tycker även i vuxen ålder att den här boken helt enkelt är toppenrolig, kan inte komma på en enda dålig sak med den faktiskt. Även om jag inte tillhör målgruppen. Den får fem benknotor av fem möjliga, om inte annat för god hållbarhet. 

260526

Igår var det en rätt lugn dag på jobbet eftersom det var annandag pingst, eller 2 PINSEDAG som det heter i Danmark där det är röd dag, och eftersom alla chefer och andra viktiga personer jobbar där så kom det följaktligen knappt ett enda mail på hela dagen. 

Passade på att utnyttja den temporära stiltjen och valde julklapp. Vi brukar få ett sånt där gåvokort varje år och det har legat på mitt skrivbord sedan i december och inte så mycket pockat på uppmärksamhet som långsamt förvandlats till en del av inredningen. Ibland tänker jag att javisstja, jag borde kanske...och sen kommer det något annat emellan, men igår gick jag in på sajten för att välja och vraka. Det är ju väldigt mycket heminredning och köksattiraljer, förra året valde jag en väldigt fin (och dyr) emaljerad gjutjärnsgryta från Jernverket som jag använt exakt noll gånger eftersom jag året innan valde en gryta signerad Tarek Taylor som jag använder till det mesta. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, men blev väl girig för dom är ju ändå rätt dyra. Fast jag har redan en emaljerad gjutjärnsgryta (dock från o-fancy IKEA) och vem tror jag att jag är, någon som ska mätta en hel tross? Jag gillar visserligen både stor- och långkok men det sker ju absolut inte i den omfattning att den kräver flera jättegrytor. Den senaste krävde dessutom en hel djävla omorganisering av grytskåpet p g a att den är så stor. Så allt sånt går ju fetbort tillsammans med det enorma utbudet av olika knivset i japanskt högkvalitetsstål (som by the way varenda man tycker sig behöva ha i sin ägo utan att för den sakens skull göra något mer avancerat med dom än att möjligen dela en fralla eller skiva en banan). Är heller inte särskilt intresserad av heminredning och därför scrollar jag snabbt förbi sida upp och sida ner med Georg Jensen-ljusstakar och plädar i stilren design. 

Valde istället en kabinväska, vilket kan tyckas vara ett otroligt märkligt val för en som hatar att resa så mycket som jag gör. Men nu förväntas jag ju ändå resa lite mer i tjänsten och jag är alldeles för snål för att köpa en lite mer rejäl väska för det ändamålet. Och jag gillar resväskor på hjul, det är så GÖTT att slippa släpa på ryggsäckar och axelremsväskor som jag gjort i alla dagar fram tills för kanske fem år sedan när jag bestämde mig för att börja resa lite mer ståndsmässigt. Jag äger två såkallade kabinväskor, den ena från Rusta och den andra är en som min mamma (tekniskt sett tillhör den nog fortfarande henne, men men) fick i sån där gratis välkomstpresent från någon bokklubb, och kvalitén är ju därefter på båda två. Det är inte som att jag direkt skäms när jag kommer dragandes med någon av dessa bland alla flotta businessmen and -women i KASTRUP LUFTHAVN, det är mer att de inte är särskilt praktiska och speciellt bokklubbsvarianten är helt obalanserad och wobblar friskt och riskerar att välta i varje gathörn, trots att det tyngsta ligger i botten. Har också en känsla av att handtaget och/eller hjulen kan lossna vilken sekund som helst och då har man bara en otroligt klumpig väska utan några fördelar. Man får vad man betalar för, osv. Nu har jag i alla fall sluppit betala för vad jag hoppas är en för djävla bra proffsväska, istället för ytterligare en gryta till samlingarna. Win-win, kan jag tänka. 

Var på REHAB efter jobbet. Förra gången var ju mest plågsamt, klart jag fattar att det inte händer något efter EN gång, men det var inte jätteupplyftande och miljön är rätt deppig eftersom alla har krämpor. Förra gången var det en man där som dock inte verkade ha ont någonstans. Jag gissade att han var i 65-årsåldern, fast det är verkligen svårt att avgöra på vissa. Men han hade i alla fall helt vitt hår och skägg och påminde lite om fiskargubben på den där tavlan, så jag daterade honom till cirka pensionär. 

Oavsett hur gammal han var så verkade han inte vara drabbad av en enda krämpa, för han höll på med någon slags avancerade enbensövningar och plötsligt började han hoppa från stillastående upp på en låda (det heter säkert något fancy på gymspråk), den var kanske inte exakt sådär hög som den muren som Stenmark hoppade upp på i Mästarnas Mästare. men inte långt ifrån. 

Förra gången stötte jag ju ihop med ett äldre par som visade sig bo hemma i byn, mitt interna namn på dom är Rökarna eftersom de påfallande ofta sitter och bolmar i sitt uterum med utsikt över den lilla vägen som går från skogen, det är endast där och då jag har sett dom bortsett från att vi mötts någon gång i skogen på den tiden de hade hund. Fast nu har de kanske slagit sig in på den sunda vägen och slutat röka och börjat träna, inte vet jag. 

Träffade i alla fall på Rökmannen i fredags när han var ute och vattnade i sin trädgård och vi pratade en stund om träning och åldrande (otroligt deppigt samtalsämne). Jag nämde då den spänstiga mannen och sa något om att han verkade ju i det närmaste vara i form som en elitidrottare. Ja, han är visst bagare, svarade Rökmannen, hur han nu kunde veta det och framför allt som om det skulle förklara saken. Som tur var kom tillägget Han har visst hållit på med gymnastik, vilket ju förklarar saken (ursäkta alla Mästernas Mästare-referenser men sen jag såg Jonna Adlerteg tävla i jägarvila mot Nils van der Poel där minuterna tickade iväg och Nils grimaserade och svettades och kämpade medan Jonna inte rörde en min så hyser jag den djupaste respekt för elitgymnaster och deras superkrafter). 

Jag gled in på rehab-gymmet och fick direktiv av min fysioterapeut, jag ska bara hålla på med bindväven, inga styrkeövningar (än), så det var bara att ta sin lilla gummiboll och sätta igång. Förra gången nämnde jag för fysioterapeuten att jag tyckte det var en bra boll för den är så hård, jag har ju provat med tennisbollar men de är för mjuka och kollapsar lite när man lägger all tyngd på den. Trodde att det var något otroligt fancy gym-tillbehör som säkert var jättedyrt, men han avslöjade att han köpt den på Biltema. Bland hundleksakerna! informerade han förnöjt. Jahapp, så nu är alltså ens främsta träning att trycka röven mot en leksaksboll för hundar från Biltema. Samt ligga på en stor foamroller och vicka sig själv fram och tillbaka över ömma partier på utsida höft och lår. Det är det som ska få bindväven att vakna till liv och bli spänstig och funktionell igen, är planen. Coolhetsfaktor cirka minus en miljon, men gör det bara nytta så. Vinkade på Rökarna, som var där även idag och sen dök även Bagaren kom in och började göra en massa oerhört avancerade utfallssteg och hopp på ett sätt som var spänstigare än många 20-åringar. Det är inte vad man behöver se när man själv ska sitta på en stol med ena foten på knät och fälla överkroppen framåt, inte när det är på gränsen av vad man förmår eftersom det känns som att benet håller på att slitas loss från höftkulan. 

Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, upptäckte att Tage haltade lätt på vad jag kom fram till var vänster fram. Oklart varför, men kanske har han sträckt sig eller något när de har race:at i trädgården i helgen. Såg inget konstigt med tassen och han ömmade inte heller någonstans när jag klämde, men han går inte rent. Jaja, det går förhoppningsvis över med lite vila. 

Tränade ett pass yinyoga på första gången på...ett par veckor? Det var trevligt, men jag kommer inte att återuppta daglig träning utan tänker 2-3 gånger i veckan blir nog mer lagom. Även om det på ett sätt var lite mysigt med den dagliga yinyogastunden så får det ju finnas lite sans och balans även där så att inte det samtidigt blir ett stressmoment och något som bara ska klaras av. 

Vädret var toppen så jag åt kvällsmat ute och låg sedan i vår utesoffa och läste. Skulle ju inte rida igår p g a det här ordförandenätverket som jag skulle delta i lite senare på kvällen. Som väntat var det väl inte riktigt något av det som diskuterades som berörde mig eller vår förening, det var mest en massa prat om tävling som inte har något med vår verklighet att göra. Är ju stor skillnad på om man är en förening med ridskola som huvudverksamhet och om man inte är det. Lite matnyttigt fick jag dock med mig, så helt bortkastat var det ändå inte. Sen var det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag är det jobb, sedan träna ett litet benpass och så ridning ikväll. Har fortfarande inte bestämt mig om jag ska gå på den där AW:n imorgon, men just nu lutar det rätt starkt åt INTE. 

 

Jag är aldrig hemma

Har läst Jag är aldrig hemma av Aase Berg, en människa som jag personligen aldrig hört talas om förrän hon fladdrade förbi som en av många kulturpersonligheter i någon av Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Sen fick jag tips här på bloggen (tack Ulrika!) och tänkte först lite oengagerat att jaha, vad kan en svensk poet ha att säga som intresserar mig? MASSOR, visade det sig. Detta är handlingen (eller åtminstone baksidestexten):

Aldrig har livet varit så rikt, så upphackat och så märk­värdigt som i Aase Bergs vardagar. Följ med till Skåne­gatan och Runmarö, Njutånger och Överum, med färdtjänsten till mammas vård­central eller en vernissage på CF Hill, till de sex stall och sju bostäder Aase kryssar ­mellan. Dyk ner i diskussioner om klotblixtar, maskin­inlärning, Hessdalsfenomenet, undulatpsykologi, ridning och zombier. Med mera.

Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Älskar ju att läsa om människors vardagligheter och bestyr och kul att läsa om en annan häst-tants erfarenheter. Funderade en hel del på hur mycket man egentligen tjänar som poet (nu vet jag att hon gör mer än det, men det var så hon beskrevs på Wikipedia), huuuuur kan man ha råd att rida så mycket som hon gör? Blev helt stressad av allt det här kringflackandet mellan olika boenden och fastigheter, hur många kan man egentligen äga (sju uppenbarligen) och ändå leta efter nya? Sen är jag väl inte jätteintresserad av skrivandet kring kulturpersoner som jag inte har en aning om, men det är ju samma med MLDG:s texter, de bitarna ögnar jag mest igenom. Men ja, kul och uppfriskande! Har ställt mig i kö på uppföljaren Vi är framme snart, jag har köpplats 1 men det finns bara 1 exemplar så det kan ju ändå dröja. Den här boken får fyra stora ponnyer, schas iväg till bibblan med er. 

Another warning, pt 3

Another warning, pt 3

260525

I fredags susade jag iväg till en handelsträdgård efter jobbet. Vi har en regnvattentunna som det är hål i botten på, vilket gör den tämligen värdelös som regnvattentunna. Men jag tänkte att man kan använda den att plantera i, och för ett tag sedan fick jag en vision av att man skulle kunna skära upp den i sidan och trä den runt ett eländigt plommonträd som växer vid vår uteplats och som vi har försökt ta död på i åratal.  Det är ett sånt där gammalt träd som ger kanske 5 plommon varje höst så det är ju inte som att man står och faller med den avkastningen direkt. Problemet med plommonträd är ju att de skjuter rotskott som om det inte fanns någon morgondag, vi fick ta bort stenplattorna på uteplatsen eftersom det sköt upp rotskott i varenda skarv som fick plattorna att luta åt alla möjliga riktningar och oss att vricka fötterna. Men det är ju inte bara att såga ner ett sånt träd för då går det i försvar och skickar upp en hel legion av skott som likt en romersk armé tänker lägga hela världen under sina fötter. För kanske fem år sedan ringbarkade jag trädet för att det skulle dö en mer stillsam död och rotskotten att gå samma öde till mötes, men trädet är envist och fortsätter att åtminstone delvis leva, som ett plommonträdens Frankenstein. Nu råkar det också växa en väldigt fin kaprifol som slingrar sig upp mot stammen så trädet i sig fyller en viss funktion, men nu kände jag att det kunde pigga upp att också trä en del av den trasiga regnvattentunnan runt stammen, så att det ser ut som att trädet växer i en stor kruka, och i denna kruka ville jag ha kryddväxter. Utöver det vill jag ha klematis som slingrar sig utmed stolparna på vår pergola som min man har byggt, eller pergola-to-be för att vara mer korrekt, för den har inga takbjälkar men det kommer kanske vilket år som helst. Satte därför sprätt på en hel del pengar i nämnda handelsträdgård, men det kände jag att jag kunde göra eftersom majlönen var på ingång. I maj får man nämligen utbetalt semester och arbetstidsförkortning som man inte tagit ut och inte får spara, i pengar och när jag kikade på lönebeskedet så konstaterade jag nettolönen var högre än bruttolönen, så jag tyckte jag kunde unna mig lite slös. 

För några år sedan tvingades jag avtala bort min övertidsersättning, något jag motsatte mig i det längsta eftersom jag historiskt sett jobbat över otroligt mycket. Inte för att det är ett självändamål, men det gjorde ju åtminstone inte ont i plånboken. Först erbjöd de fem extra semesterdagar. Det hånskrattade jag bara åt. Visade hur mycket min genomsnittliga övertid var, hur mycket det gav i pengar och hur mycket det skilde mellan den summan och värdet av fem extra semesterdagar. Dessutom, och vad viktigare är: den som ständigt snuddar vid övre gränsen för hur mycket övertid som överhuvudtaget är tillåten är inte direkt hjälpt av extra semesterdagar som man ändå inte hinner ta ut.  Sa att om vi överhuvudtaget ska komma någonstans i den här diskussionen så måste förutsättningarna ändras. Det gjorde dom, min tjänst blev mer renodlat strategisk istället för att vara BÅDE operativ och strategisk och utöver det innehålla en hel del lite-av-varje-som-ingen-vet-var-det-hör-hemma-så-det-får-du-ta-hand-om. Utöver förändrad tjänst erbjöds jag 5000 extra i månaden plus fem extra semesteradagar, och då kände jag lite att now we're talking. Så så fick det bli. Är generellt nöjd med upplägget, visst har jag fortfarande mycket att göra i perioder och då är det ju surt att känna det som att man jobbar gratis, men jag har också perioder där det är ganska lugnt. Och framför allt kan jag själv planera och styra tiden, det är inte den här piskan att detta-måste-vara-klart-innan-du-går-hem-varje-dag som det var när jag jobbade operativt. Minns inte riktigt när detta avtal gjordes, men kanske...2018 eller däromkring? Har dock fortfarande aldrig hänt att jag tagit ut alla semesterdagar eller all arbetstidsförkortning, så varje majlön blir lite som julafton på kontot. 

I alla fall. I lördags kollade jag på termometern innan jag gav mig ut på min långpromenad, tänkte att solen måste ha stått på här för den visade nästan 20 grader vid åttatiden på morgonen. Men nej, det var verkligen så varmt. Hade bara shorts och t-shirt och var ändå genomsvettig 2½ timme senare. Var sedan ute i trädgården och planterade och fixade tills det var dags att bege sig till stallet för att bygga bana inför söndagens Pay & Jump. Igår gick jag upp tidigt, gick 10 kilometer, åt frukost, åkte till stallet och var speaker på ovan nämnda Pay & Jump. Det var inte många starter så det gick raskt undan. Satt sedan kvar och snackade med S och A i någon timme, sedan åkte jag hem. Det var inte riktigt lika varmt som på lördagen, framför allt blåste det en del. Satt på uteplatsen och läste och hade det gött ändå så jag klagar inte. 

Idag är det REHAB efter jobbet. Blir ingen ridning ikväll för jag ska vara med på något himla ordförandenätverk som tack och lov är på Teams så man slipper i alla fall ge sig iväg någonstans, men jag är ändå inte jättepepp. Dels för att jag missar ett ridtillfälle och dels för att jag är ytterst osäker på om jag har något att tillföra på distriktsnivå och vice versa. Tycker distriktet handlar mest om tävling och väldigt lite om ridskolor och vanliga hobbyryttare, men det kanske är jag som har fördomar så det återstår att se.  

Har velat hit och dit hela helgen, inte aktivt kanske men det har liksom puttrat på i bakhuvudet, om jag ska gå på AW på onsdag. Tycker ju generellt att många av mina kollegor är rätt trista och att det räcker att behöva ha med dom att göra åtta timmar om dagen utan att man ska avsätta fritid till det. MEN sen  finns det dom som är jättetrevliga, de flesta av dom har slutat p g a den förestående nedläggningen, men några ska tydligen dyka upp på onsdag. Det vill man kanske inte missa? MEN sen är det det här när man är några stycken och det ska bokas bord och så blir det något slags långbord och då hamnar man ju där man hamnar, och om ration trevliga/tråkiga är 25/75 så är ju sannolikheten för att man hamnar bredvid eller mitt emot någon (i mina ögon, jag utgår från att känslorna är ömesidiga) riktig tråkmåns rätt hög. Förra gången jag var med på en AW så hamnade jag mitt emot TG som "underhöll" med skrönor om sin motorcykel. Jag har väldigt svårt att se tjusningen i att åka motorcykel, men jag vet nu att det finns få saker som är tråkigare än att lyssna på någon annans redogörelser om hur de färdats från A till B och som aldrig heller slutar mala. Har väl inte tillräckligt mycket Saga Norén i mig för att bara "det här intresserar mig inte" och byta plats, och man kan ju inte direkt heller hugga någon i armen och bara "DU SITTER MED MIG". Eller kan och kan, men det finns ju ett liv efter en AW också. AJA, jag får väl se hur jag gör. 

260522

Igår var det dags för rehab! Var lite tidig och fysioterapeut A hade varnat för att han kunde bli några minuter sen men sa att det bara var att gå in i träningslokalen. Mötte ett äldre par som jag lite vagt kände igen men jag är ju så hopplöst ansiktsblind. Mannen kom fram och frågade lite skämtsamt om jag inte hade hundarna med mig, frun hakade på om hon tyckt att det sett ut som jag och bredde på om det hopplösa i att träffa folk på "fel" plats och sammanhang, vilket jag i sanning kan relatera till, jag har ju t o m problem med att känna igen folk på RÄTT plats och sammanhang. Tänkte att det måste ju ha varit några som gått hundkurs för mig, men kunde inte placera dom. 

Började cykla på en träningscykel i väntan på A, som kom efter ett par minuter och sa att det var ju bra att jag börjat, jag kunde fortsätta i en tio minuter ungefär.  Gjorde så och sneglade lite runt omkring på deppgymmet, där går ju bara folk som är skadade på olika sätt, där finns ju folk som har enorma utmaningar bara med att lyfta en arm eller ett ben så man ska väl inte klaga, tänkte jag. 

Trodde jag skulle få lite styrkeövningar men nehe, först ska den trilskande fascian få sig en omgång. Fick börja med att stå mot en vägg och trycka en hård liten gummiboll mellan röv och vägg så att säga, och varje gång jag hittade en öm punkt så skulle jag hålla fast där och lyfta benet sakta och kontrollerat 10 gånger och så jobba mig igenom säte och höfter systematiskt. Detta tog EVIGHETER eftersom det fanns ömma punkter exakt överallt, men till slut var jag klar. Om du tyckte det var jobbigt så kommer nästa övning att vara värre, sa A obekymrat och plockade fram en stor foamroller som jag förväntades ligga på på sidan och pressa sig fram och tillbaka och böja och sträcka benet så att utsida lår fick sig en omgång. När man kommer ner en bit så kan man inte ligga på samma sätt längre för det gör helt enkelt FÖR ont, meddelade han som om det var det mest naturliga i världen och demonstrerade hur jag skulle stötta upp höften med någonting som påminde om såna där plattor man hade i simskolan för att avlasta. Jag kan konstatera att han hade helt rätt i det gjorde FÖR ont, men det var ju bara att bita ihop och kämpa på. 

Sen kom tredje övningen och den var om möjligt ÄNNU värre. För det var att göra en variant av yogapositionen Duvan (ni får bildgoogla, orkar inte förklara) för att stretcha sätet. Duvan förutsätter dock att man har en rörlighet i sina knän som jag inte har. Jag försökte, för det måste man ju göra, men fick det inte att funka. A kom med lite olika förslag på varianter, men jag kunde inte känna att det tog i sätet eftersom det gjorde så ont i knät. Blev nästan lipfärdig av frustration, men man får ju bita ihop. Till slut kom A på att jag kunde sitta på en stol med ena benet över andra knät och så böja mig framåt. Det klarade jag av, NÄTT OCH JÄMNT, och det är också den här typen av rörelser som jag försöker undvika för det känns som att benen håller på att slitas loss från lederna, det gör så DJÄVLA ont. Men enligt A sitter lederna inte där  jag pekade att det känns, och det här var något jag måste göra så jag hade inget för att beklaga mig där inte.

Åkte hem rätt mör och deppig. Gick ut med hundarna i skogen, sen när jag var nästan hemma så trillade poletten ner kring det äldre paret som inte alls har gått någon hundkurs för mig utan bor så att man passerar deras hus på ett av ställena där man går upp i skogen och då brukar vi byta några ord om de är ute i trädgården. Så var den gåtan löst! Ringde K för att fråga om kvällens möte. Då visade det sig att K hade trott att S skulle kalla berörda mötesdeltagare och S hade trott att K skulle kalla och därmed hade ingen blivit kallad. Jamen det var ju skönt för mig, som egentligen inte hade något att tillföra på detta möte utan mest skulle vara med för att representera styrelsen. 

Kom hem, städade, bäddade rent i sängarna. Min man kom hem, vi började prata om att grannarna, de som flyttade in efter att de onda grannarna Tengil och Katla äntligen tog ner skylten, nyligen dött, frun för ett par månader sedan och mannen nu i helgen. Hur många har egentligen dött på den här gatan? undrade min man i dramatisk ton. Vi började rabbla, vi har egna namn på (nästan) alla grannar, både döda och levande: Dom i Kastanjehuset (2 st), Tengil, Katla, Bullarna (2 st), Kexfarbrorn, Bensinmorfars (2 st), Gammelfarmor. Det blir 10 personer på de drygt 15 år vi bott här, eventuellt 11 för vi kom inte ihåg om Kexfarbrorn också hade haft en fru som i så fall dog först. Det känns ändå rätt mycket med tanke på att det inte ens finns 20 hus på gatan. Rena rama Midsomer! Dock ska tilläggas, innan kommissarie Barnaby tillkallas, att alla som dött har varit 80+. Men ändå!

Efter detta morbida samtal åt vi kvällsmat och jag beklagade mig över tortyrrehaben. Gick och lade mig tidigt eftersom jag tyckte att jag var trött. Kunde jag somna? NEJ! Seriöst, jag kunde knappt hålla ögonen öppna men så fort jag lagt ifrån mig boken och lagt mig tillrätta, i den sköna sängen med de nytvättade lakanen, så var den känslan borta. RÖVEN! Jaja, nu är det snart helg. 

Fick mail från Instabox igår där de beklagade det inträffade, det finns tydliga rutiner för hur man ska göra när paket är för stort och i det ingår inte att bruka våld, så nu skulle de ta det med berörda parter och vad bra att jag hade bifogat ett foto. Kände mig lite halvtaskig, tänk om någon får en djävla utskällning nu. Fast sen tänkte jag på alla slöa människor vars enda ambition är att följa minsta motståndets lag så att det i första hand ska bli behagligt för dom och då kände jag nog att de förtjänade en skrapa. 

Idag är det min tur att fixa den gemensamma fredagsfrukosten och det brukar jag normalt göra dagen innan, men igår var en sån där dag där mötena klickade in varandra och det inte fanns någon tid att uträtta några ärenden, och efter jobbet skulle jag ju på rehaben så då var det inte heller tid och sen fick jag prioritera att köra hem till hundarna istället för inom en butik. Ska sticka iväg till Maxi och hänga på låset när de öppnar klockan 07.00. På söndag ska vi ha Pay & Jump så helgen kommer väl att gå till det. Förberedelser på lördag och så själva hoppandet på söndag. Och sen är det måndag igen, shalalalala. 

Jag for ner till bror

Har, kanske som sista person i Sverige, läst Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, detta är handlingen:

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Jag såg tv-serien när den kom, var det i höstas/vintras? Tyckte den var bra. Jag tyckte mycket om boken också, visade det sig. Den är ju speciell på sitt sätt med språket, men det tycker jag funkar väldigt bra i det här fallet. Den får fyra högafflar av fem möjliga, schas iväg till bibblan (om någon mot förmodan skulle vara efter mig i den långa kön av människor-som-läst-Jag-for-ner-till-Bror-för-längesedan). 

260521

Igår skrev jag ett vänligt men bestämt mail till Clas Ohlson och Instabox och bifogade en bild på det med våld  i Instaboxen intryckta paketetet som det krävdes fem personer att få ut. Skrev att jag föreställde mig att det fanns en maxgräns för storlek där någon på Clas Ohlson borde ha reagerat, och även om det nu fallerade där så borde väl ändå finnas rutiner för Instaboxpersonal när ett paket inte får plats med mindre än att man knör in det med full kraft så att det sedan inte går att rubba. Fick ett svar och en ursäkt från Clas Ohlson, de hade brustit i sina rutiner och skulle ta det vidare med "lagret". Från Instabox, inte ett ljud. Min man och jag spekulerade i huruvida Instaboxchaufförer är såna som sökt jobb på Post Nord men inte fått det, ungefär som man i alla fall förr sa om väktare att det var såna som inte kom in på polishögskolan, som om nu det var ett självändamål för alla och envar. Nu är jag kanske onödigt dömande, en gång är ingen gång osv. Väntar nu en försändelse från Bokus, den ska väl inte gå att misslyckas med i alla fall? 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, zzzZZZzzz. En gång för många år sen när jag och min exman hade ett sånt där klassiskt småbarnsföräldragräl om vem som gör vad och framför allt mest och jag beklagade mig över att det alltid var jag som handlade så dristade han sig att säga Men du gillar ju att handla. Då var skilsmässan nära, kan jag ju säga. Åkte sedan hem och packade pepp-påsar som ska delas ut på hopptävling på söndag. Det är inte så många anmälda, men man får ju lik förbannat tröska sig igenom arrangemanget. 

Sen kom min man hem och vi bestämde att vi skulle kolla på Gladiator II. Eller i alla fall halva för i vanlig ordning orkade vi inte se en hel film utan man får låtsas att det är en miniserie. Älskade den första filmen med Russel Crowe i huvudrollen, än så länge tycker jag att nyinspelningen är helt okej. Är ju väldigt svag för romarriket på film, det är så maffigt. Tyvärr, för min omgivning får man kanske säga, öppnar det alltid upp för diskussioner kring praktiska detaljer om när romarnas fälttåg. Till exempel: hur var trossen organiserad? Måste ju ha varit ENORMA mängder mat som skulle fraktas och tillagas till alla de här romerska soldaterna som inte verkade göra annat än att marschera mellan slagfälten. Och hur löste de det med latriner? Är väl inget om någon enstaka romersk soldat gör sina behov i någon buske, men de där legionerna bestod ju av tusentals mannar som väl var och en åtminstone någon gång under dagen  hade behov av att tömma tarm och task som det (tydligen) hette i det militära på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. 

Är tydligen inne i en sömnsvacka. Igår var jag ju trött p g a att jag sovit som en råtta på natten. Igår kväll gick jag och lade mig tidigt, VAR trött, kunde ändå inte somna. Så djävla irriterande. Så när klockan ringde i morse kände jag mig som en sengångare. 

Idag ska jag på REHAB och, utgår jag från, få övningar för mina trista Farmor Anka-höfter som jag ska utföra, utgår jag också från, framför min fysioterapeut så att han kan leda in mig på rätt väg. Jag ogillar starkt att göra saker-jag-inte-är-hundra-på-hur-de-ska-göras framför någon som är helt hundra på hur det ska göras, men det är väl bara att gilla läget. Sen hem och städa, därefter tillbaka till stan för möte i stallet. Gäsp. 

Ett gott nytt år

Har läst Ett gott nytt år av Malin Stehn, detta är handlingen:

17-åriga Jennifer försvinner från en fest. I en annan del av staden skålar hennes mamma Lollo in det nya året med sina gamla vänner, Nina och Malena. De har inte så mycket gemensamt längre, men familjernas nyårsfirande är fortfarande tradition. När föräldrarna vaknar efter en kväll med för många glas och lite för mycket ärlighet är mardrömmen ett faktum. Försvinnandet sätter vännernas värld i gungning och mörka hemligheter tvingas upp till ytan. Hur väl känner de varandra? Och vad hände egentligen på nyårsnatten?

Jag tyckte den här boken var rätt bra, det var en helt rimlig berättelse utspelad ur familjernas perspektiv, alltså ingen polisdeckare i ordets rätta bemärkelse. Bra språk och rätt bra driv, lättkonsumerad liksom. Kanske lite väl mycket utfyllnadsdetaljer, man behöver kanske inte redogöra för exakt varje klädesplagg  och måltid som som passerar revy, men helt okej. Den får tre nyårsraketer av fem möjliga.  

260520

Igår gjorde jag och vår VD den slutgiltiga anmälan om nedläggning av verksamhet. Det var såklart lite deppigt, men ändå mest formalia, den där blixten från klar himmel som slog ner i augusti förra året har ju såklart landat och nu är detta ens vardag. Om tre månader stänger den sista produktionslinjen och sen blir det vad det blir. Slutliga beskedet om vart den ska flyttas är ännu inte taget om jag förstått saken rätt. Men här blir det i alla fall inte. 

Det har snackats lite löst om att vi som är kvar ska hyra in oss på något kontorshotell sen, för det är ju inte direkt smart att värma upp en jättebyggnad som denna för att tre personer ska sitta och häcka på varsitt kontor. Men inget beslut är taget där heller vad jag vet. Funderade på vad som ska hända sen, för båda de andra är äldre än jag och kommer väl därför gå i pension innan jag gör det. Ska jag då sitta helt själv på något kontor som ska representera Sverige? Ingen vet, den som lever får se, osv. 

Åkte hem efter jobbet, svängde inom Coop för att hämta ett paket via Instabox. Smidigt va, man slipper stå i kö och så vidare. Paketet, som innehöll trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, var något större än det största Instabox-facket som också var placerat i översta raden för säkerhets skull, men skam den som ger sig tänkte väl någon Instabox-chaufför och mulade in hela paketet med våld. Den personen stod inte längst fram i ledet när förståndsgåvorna delades ut, kan man väl säga. Jag kunde inte rubba paketet överhuvudtaget, för jag nådde bara till nederkanten av Instabox-facket och paketet satt som korken i en flaska. Fick be en av de anställda om hjälp, som inte lyckades bättre än jag utan en kamrat fick tillkallas. Kamraten kom med en pall och ett livsfarligt balanserande tog vid. Ytterligare två av Coops anställda plus en förbipasserande kund fick engageras i detta företag innan Instaboxen kunde förlösas under dramatiska former. Allt detta tog såklart avsevärt längre tid än vad det skulle gjort att hämta ut det från postombudet. Vet inte vem man ska skylla på, någon på Clas Ohlsson borde väl ha mätt och jämfört med största möjliga storleken som går att skicka med Instabox, eller Instabox själva som helt uppenbart ger fan i att paketen är för stora, bara de kan tryckas in såpass att luckan går att stänga.

Som om det inte var nog med det så var hela infarten från stora vägen in på vår lilla gata uppgrävd och det var ytterst besvärligt att trixa sig förbi. När jag sedan skulle ut på stora vägen igen några timmar senare tog det ungefär hundra år för det kom en strid ström bilar som aldrig verkade ta slut. Har ju vänstersväng när jag ska ut på stora vägen mot stan, fick stå säkert fem minuter där man i vanliga fall knappt ens behöver stanna eller på sin höjd låta två-tre bilar passera, om det inte är Kiviks Marknad eller något annat jippo på Österlen förstås. Måste ha varit en traktor eller nåt sånt som legat och puttrat på i godan ro och skapat en jättekö. Såg knappt något heller på grund av att det hade satts upp avspärrningar och grejer på grund av den här, som det visade sig vara, vattenläckan. Inget som påverkar oss mer än att vattnet ska stängas av några timmar idag på förmiddagen, men det kvittar ju när man ändå inte är hemma.  

Åkte till stallet för möte och teori. Teorin var att I skulle rida en av ridskolehästarna och samtidigt förklara vad hon gjorde och varför. Det är alltid kul att se ridlärarna rida ridskolehästar, fast det är alltid de stora hästarna som jag nästan aldrig rider. Hade gärna velat se någon sitta på Köttbullen, jag ser ju aldrig henne när hon går ordentligt, bara när hon såsar runt med nybörjare på ryggen och ser ut som hon håller på att somna. 

Sen gick vi ut med hästar i hagar, var hemma vid 21. Min man hade redan gått och lagt sig och jag kände rätt snart den här härliga känslan att nu, NU kommer jag snart att somna, sen ryckte han till i sömnen och BING så var jag klarvaken och sedan var det såklart lögn att somna. Helvete också. Nu fick jag inte den goda nattenss sömn som jag tyckte mig behöva, utan känner mig allmänt sleten och har lite ont i huvudet med. Aja, det är bara att kriga sig genom dagen. Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet, bara hem. Kanske packa upp och provsitta mina trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, fast då måste jag också packa upp och montera ihop min DYNBOX som jag köpte på Jula för ett tag sen. Vi får väl se vad eftermiddagen kan tänkas ha i sitt lilla sköte. 

50: Lämna mig inte

Har läst 50: Lämna mig inte av Linda Skugge, det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen, om det ens är en handling:

50: Lämna mig inte är Lady Lazarus dagbok. Hon som gång på gång återuppstår från de döda. Hon som gömmer sig bakom sanningen, hon, parian, som "eat men like air". För snart tre år sedan skrev hon bokrecensionen som fick kulturbranschen att vända henne ryggen. Alla tror att de vet vad som hände sen. All fiction is rooted in autobiography. Alles ist kunst.

Jag har inte läst boken det hänvisas till, Kristina Sandbergs bok om när hon fick bröstcancer, men jag har läst recensionen som är 1. fruktansvärt elak mot Kristina Sandberg, 2. knappt handlar om boken, utan 3. mest verkar gå ut på att Linda Skugge vill vinna "vem-det-är-mest-synd-om-och-inte-är-det-du-i-alla-fall-eftersom-du-inte-har-Addisons-sjukdom-och-måste-försörja-fem-personer-som-jag-tävlingen". I övrigt tycker jag boken, Linda Skugges alltså, är fruktansvärd. Fattar liksom inte riktigt vad som hände mellan jag-är-så-sjuk-att-jag-knappt-orkar-leva till att kunna gymma i timmar varje dag och utöver det ha konto på Only Fans och sälja sex och porr som om det inte fanns någon morgondag. Kändes mest väldigt tröttsamt att läsa sida upp och sida ner om piskor och avsugningar och att gå genom stan med spermakladdigt hår. En gång försökte jag mig på att läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, men gav upp eftersom det var bland den värsta dynga jag läst, och då har jag ändå läst en del i mina dagar. Den här boken känns som något snarlikt, det enda förlåtande var väl att den inte var lika tjock. Känns inte som att Linda Skugge mår helt hundra i psyket om jag ska vara ärlig. Den här boken får en överkorsad piska av fem möjliga.  

260519

Var ju hos fysioterapeuten igår. Det var väl både gott och blandat av bra och dåligt avseende mina höfter, som tydligen ska vara min nya akilleshäl. Till det som var bra var: god rörlighet i själva leden, inga tecken på artros. Det får man ju ändå vara tacksam för, det räcker ju liksom med den artros jag redan har. Däremot jättemycket spänningar i mjukdelarna i säte, höft och utsida lår. Bortsett från det förnedrande i att  man betalar för att en ung och snygg kille ska stå och klämma en på röven med (antar jag) kritisk min så hände detta: Jag beordrades att ligga på sidan, sträcka upp ena benet i luften och så skulle fysioterapeuten trycka ner och jag hålla emot. Ja, det skulle väl inte vara några problem tänkte jag som ändå har gjort mycket sidoliggande benlyft när jag tränat pilates, men i och för sig bara raka och nu var benet vinklat lite snett bakåt. Visade sig då att jag hade exakt NOLL kraft att hålla emot, och då tror jag inte ens att han tog i sitt värsta heller, tråkigt nog. Nu gör vi om det och så tar du i den här gången, sa han, och jag tyckte jag tog i som om själva livet hängde på det, men hade inte en chans. SINNESSJUKT SVAG var jag i vissa muskler, om de ens existerade. 

Som om det inte var nog av förnedring så sa han att han noterat att jag vaggade när jag gick. Det är jag ju medveten om själv och försöker hela tiden motverka för jag känner att jag går som min farmor, som var sådär 150 cm lång och vägde...inte precis 150 kg, men hon var ingen sylfid om man säger så, utan kort och liksom stabbig och vaggade fram när hon gick, det är såna gener jag har att tampas med. Farmor var kanske också sinnessjukt svag i vissa höftmuskler? Hon är dock död sedan nästan 40 år tillbaka så det går inte att fråga. Utöver denna rent pinsamma svaghet så tror fysioterapeuten också att fascian är uttorkad och i dåligt skick och då hjälper det inte att stretcha på vanligt sätt utan då krävs det andra metoder, just nu för mig oklart vilka men det ska han hjälpa mig med. 

För nu är planen alltså REHAB, två gånger i veckan i tre månader och inget mesigt hemmatjafs utan jag ska infinna mig på plats (det finns en träningslokal i samma hus där jag gick på såkallad artrosskola med  ett liknande upplägg, alltså träning under överinseende av en fysioterapeut) så att han handgripligen ska sätta stopp för min långsamma transformation till Farmor Anka. Förhoppningsvis i alla fall. Artrosskolan gick ju bra, så jag hoppas att det här gör det också. Även om det är ett otroligt deppigt ställe att träna på, för alla som är där har ju olika grader av smärta och krämpor att förhålla sig till. Nu tycker jag i och för sig inte att det är sådär jättefestligt att träna på ett vanligt gym heller så det kvittar ju i det avseendet. 

Diskuterade också övrig träning och eventuella begränsningar, men han menade att de enda aktiviteter jag ska undvika är de som gör att smärtan blir värre under tiden eller efteråt, blir det bättre eller är samma lika så kan jag fortsätta. Det var ju i alla fall bra, hatar att vara begränsad. Men ska i alla fall se över mitt träningsupplägg rent generellt efter att rehaben kommit igång, vilket den gör nu på torsdag. Fram till dess ska jag vila, tänker jag mig. 

Ska ju åka till Norge om några veckor och hade tänkt ta mig dit med tåg. Igår bokade jag tågbiljetter på en sida som heter VY. Hittade inte att man kunde boka tur och retur, det kan man säkert någonstans men Farmor Anka lyckades i alla fall inte med det. Tänkte att jaja, spela roll, så jag bokade ditresan, betalade med kort, fick biljett och kvitto på mailen. Så skulle jag boka hemresan. Jag ska åka upp en måndag och hem på fredag, men då visade det sig att den enda hemresan var med ankomst typ 23.30. Och då är jag inte ens hemma-hemma, utan i stan utan möjlighet att ta mig vidare eftersom sista bussen går typ 22. Tänkte att jamenvadfan, då åker jag hem på torsdagen då, de ville visserligen att jag skulle vara där hela veckan men nu får det bli såhär. Bokade, betalade, fick biljetter på mailen, kastade ett getöga och DÅ HADE JAG BOKAT FEL DATUM. Jag bokar väl aldrig fel datum, jag både kollar och dubbelkollar och trippelkollar, fast det hade jag uppenbarligen INTE gjort när jag bytte från fredag till torsdag för då hade datumet tydligen hoppat tillbaks till något slags defaultläge så att jag hade bokat en random hemresa nu på torsdag istället för torsdag om tre veckor. PANIKEN! Ringde deras kundtjänst, naturligtvis hade jag köpt biljetter som inte var ombokningsbara men en mycket vänlig man sa att de kunde göra undantag eftersom det hade gått mindre än 24 timmar sedan köpet, under förutsättning att jag bokade en ny resa samma sträcka. Det skulle jag ju göra, så medan den trevliga kundtjänstmannen hängde kvar i luren så påbörjade jag en bokning på rätt datum. Men då fanns det plötsligt bara avgångar där man kom hem mitt i natten om ens då. Man skulle ju kunna tro att tågen gick ungefär samtidigt varje torsdag, men tydligen inte. Var kanske någon slags sommartidtabell som började gälla då, inte vet jag. Hoppade desperat vidare till fredagen, och sedär, då fanns det plötsligt en resa där jag var hemma vid 21 nånting, med  helt realistiska möjligheter att ta mig vidare hem till byn så att säga. Dessutom direkt till Lund, bara ett byte istället för byte i Göteborg OCH Lund som övriga resor jag tittat på. Väldigt märkligt, men här gällde det att smida medan järnet var varmt så jag högg den kvickare än någon hann säga statens järnvägar. PUH. När jag berättade detta för min man på kvällen så sa han något i stil med att jag måste bli bättre på att kolla saker först innan jag bara hetsklickar på BESTÄLL, som om jag var en person som saknade både impulskontroll och omdöme. Valde efter moget övervägande att inte påpeka att det var ett rätt magstarkt uttalande från någon som själv är O-ER-HÖRT känslig för kritik och går i fullt försvar vid minsta lilla som kan tolkas som ifrågasättande. 

Bytte om, åkte till bibblan och lämnade böcker, stannade till vid återvinningscontainrarna och tryckte ner mina fem säckar med utrensade kläder, hoppas någon fattig sate blir glad. Vidare till stallet, hem, duscha, i säng. Idag ska vi ha möte i AU innan ridningen, som inte är ridning utan teori så då behöver vi ju inte tänka på att vi ska göra i ordning hästar utan kan dyka upp exakt när lektionen börjar istället för minst en halvtimme innan. Och kanske åka hem i tid? Igår skulle jag bara svampa av Köttbullen och släppa ut henne i hagen efter lektionen som slutar klockan 20. Hagen ligger precis intill stallet, ändå var jag inte hemma förrän 21.30 eftersom jag tyckte mig vara tvungen att stanna och prata med Gud och halva världen på den lilla sträckan. Inte lätt när man har trevliga människor omkring sig (och otrevliga människor att prata om).  

Till stallet istället, v 21 2026

Igår var det ridning, hade Köttbullen, K sa att hon hade varit "lite trött" på första lektionen men jag tänkte att det är ju hennes normala grej, att gå och såsa med ett litet barn vars skänklar knappt når nedanför sadelkåporna på ryggen (på plussidan: lugn och trygg, gör inget dumt eller oväntat), man får liksom ange tonen från start och renodla de framåtdrivande hjälperna. Men hon var otroligt seg även när jag red henne. Kändes som att jag hade 200 kilo deg att fösa runt ridbanan, plus att hon lade sig i handen och var framtung och jobbig. Plus att K tvingade mig att ha kortare tyglar än vad jag gillar att ha. Jag förstår varför i teorin, för när jag har den längd på tygeln som jag tycker känns bekväm så går Köttbullen på bogarna i framvikt och det är ju inte det som är tanken. Men när jag har så korta tyglar som K tycker att jag ska ha så tycker jag att JAG ligger i framvikt, och det är ju inte heller tanken. Men det är väl lättare att fixa till antar jag. 

Vi red på stora utebanan, har jag sagt att jag inte gillar stora utebanan? Men säger K att vi ska rida på stora utebanan, then stora utebanan it is. Hon hade i alla fall ställt ut koner så att det blev som ett normalt fyrkantsspår innanför det jättejättestora fyrkantsspåret på hela stora utebanan. Vi red mycket övergångar och tempoväxlingar, eller det var väl tanken. Tyckte inte det hände jättemycket när jag tempoväxlade framåt. Det var bara tungt och jobbigt för alla inblandade, dvs mig och Köttbullen. Galoppen i höger varv var okej, galoppen i vänster varv kändes riktigt trevlig om man nu ska säga något positivt. Men framför mig hade jag S som red en unghäst som inte riktigt orkar hålla galoppen några längre sträckor, så då fick vi också bryta av då och då. Synd, för jag kände att formen var på gång. 

Aja. Det var varmt och Köttbullen har fortfarande rätt mycket päls, pratade klippning med en av stalltjejerna efteråt. Hoppas de får tid till det. Fast idag är det teori och nästa måndag missar jag ridningen för då är det något himla ordförandenätverk med distriktet där man tydligen förväntas ta en för laget. Ingen ridning förrän nästa tisdag alltså, om jag nu inte får för mig att åka på drop in. Den som lever får se. 

45: Morbus Addison

Har läst 45: Morbus Addison av Linda Skugge, detta är handlingen:

Fem år har gått, Linda Skugge lever med en kronisk sjukdom som påverkar hela hennes tillvaro. Hon skriver ärligt och rakt på sak om livet med sjukdomen. Men också om livet som skrivande person, om att fundera på om Kurt Cobain kanske också var kroniskt sjuk, om hur mordet på John F Kennedy kanske egentligen gick till. Om att söka i litteraturen för att hitta mening. Och om att ständigt snurra i sjukvårdens maskineri och försöka få hjälp.

Om Linda Skugge skriver ärligt och rakt på sak så tycker jag att den här boken, helt ärligt och rakt på sak, är en enda lång litania om hur synd det är om Linda Skugge. Alltså, det är klart att det är synd om alla som har en allvarlig kronisk sjukdom, inklusive Linda Skugge, jag är ju inte helt känslomässigt avstängd SÅ. Men det är, ursäkta mig, ett himla tjatande om det, och hur hon trots att hon knappt orkade gå till busshållplatsen ändå kunde driva företag och försörja fem personer och betala ut löner till anställda. Som om det vore en tävling i vem som är sjukast men kan bita ihop mest fastän en sådan jämförelse är helt poänglös när man bara har sig själv som referensram. Den här boken får en liten kortisondos av fem möjliga.  

260518

Åsåvaremåndagigen, känns som att jag inleder varenda vecka med den meningen, men men. Återkommen till verkligheten efter en toppenhärlig långhelg är jag i alla fall. 

I onsdags hade jag och S bestämt att träffas för att dels jobba med helvetessystemet IDROTT ONLINE, dels besvara en skrivelse som handlar om saker som hör till den låsta bloggen, hav tålamod ni som väntar på nästa blodtryckshöjande steg i the ongoing föreningslivsdrama. Det kommer. 

Vi hade en trevlig kväll. Åt ostmackor, bekämpade helvetessystemet, snackade en hel del skit om en person som det behöver snackas skit om. Var hemma vid 20-tiden. Bestämde mig för att bryta min 9 månader långa streak av daglig yinyoga. Eller överlag se över min träning, något måste förändras för jag pallar inte med att känna av höfter och sätesmuskler i vartenda djävla steg. Tröstade mig med att okynnesbeställa en bok om Hannibal och de puniska krigen på Bokus, oklart om det hjälper att läsa om andras stordåd när man själv gissningsvis hade fått problem redan i första uppförsbacken i Alperna, men men. Ska till en sjukgymnast, förlåt fysioterapeut, idag. Hoppas på att få ett strängt schema och regler att följa och att sedan bli bra. Min dotter tror att jag promenerar för mycket, så jag har behövt börja processa det också. Igen. När jag fick artros i knäna så sa läkaren på vårdcentralen att långpromenader var inte att tänka på för det bröt ner mer än vad det byggde upp. Det var en deppig period med cykling och korta hundpromenader, men det var också kanske 5 år sedan? Och sedan dess har jag ju gått massor och knäna har hållit för både det och löpning, men riktigt bra är det ju inte om man ser till helheten. Måste kanske dra ner på promenader ett tag? Jag håller ju på med min Fylke-till-Mordor-utmaning, men det är ju inte som att självaste Sauron kommer att kasta en evig förbannelse över mig om jag avbryter den. Hoppas jag i alla fall. Det är väl mest det att jag gillar promenader och det ska väl ändå vara skonsamt och är inte människan ändå byggd för att vara i rörelse, homo ambulans jämfört med homo sedens, osv. Jaja, ska inte måla fan på väggen utan lyssna på fysioterapeutens råd först. Det behöver ju inte heller vara allt-eller-inget, hoppas jag. 

 

I torsdags gick jag långpromenad (är inte klar med processandet än) och sedan låg jag på soffan och läste tills det var dags att bege sig till dottern med familj för GAMBLING. När barnen var små hade vi ett spel som jag tror man fick när man var med i någon barnbokklubb som hette Cillas Boklek som både jag och min dotter minns att vi spelade ofta och tyckte var roligt. Ingen vet dock vart det har tagit vägen, men det som inte finns i hemmet finns på Tradera så ett sådant budades hem. När vi kom dit stod resten av klanen och annonserade ut att de hade hört min dotter förklara vad Cillas Boklek gick ut på och tyckte det lät "skittråkigt", men jag och min dotter framhärdade. För den oinvigde så påminner Cillas Boklek lite vagt om "finns i sjön" fast istället för en vanlig kortlek är det litterära familjer på olika teman. Det kan t ex vara "Skurkar och bovar" och då är det olika litterära skurkar i stil med Ville Vessla och Professor Moriarty, eller de olika karaktärerna i Mumintrollen. Om man själv har en eller flera kort i, till exempel "Skurkar och bovar" så får man fråga valfri person "Har du 'Skurkar och bovar'" och då måste den personen svara ja om den har det, och då får man fråga vidare "Har du Ville Vessla"? och då måste den personen ge en det kortet. Har personen inte det så får man ta upp ett kort ur leken och den som sagt nej får fråga någon annan. Då VET ju den personen att man har minst ett kort i familjen "Skurkar och bovar" och också att den INTE har Ville Vessla. Det är dock förbluffande svårt att hålla reda på vem som frågat vad, i alla fall om man som vi var sex personer som spelade. Alla var dock efteråt eniga om att det var ett jätteroligt spel (vad var det vi sa?), och dotterns sambo (som var den som varit mest skeptisk) hade till och med sagt "det här ska vi ta med när vi ska hälsa på min syster nästa gång". 
Därefter spelade vi När då då?, som jag aldrig spelat förut men det var också kul. Det var en massa kort med historiska händelser, man började med att dra ett kort och så fick man en utgångshändelse, till exempel "Titanics undergång". Nästa kort kanske var "första världskrigets utbrott" och då skulle man placera det antingen innan eller efter utgångskortet, man behövde alltså inte känna till exakt när något hänt utan bara om det hände innan eller efter något annat. Sen kunde man välja att antingen låsa sina kort eller chansa och fortsätta, men då blev man av med alla kort från den omgången om man svarade fel. Först till 10 kort vann. Det gjorde inte jag kan jag säga, för det var svårare än vad man kunde tro och jag låste inte korten i tid. Aja. Det var i alla fall en jättetrevlig kväll, också mysigt att en 14- och en 17-åring stannar hemma och spelar spel istället för att hänga framför datorn eller drälla på stan. 

I fredags gick jag långpromenad, städade och sedan rensade jag i min garderob, vilket var välbehövligt. Fyllde 5 (!) säckar med kläder som jag väldigt sällan eller aldrig använder, så nu är det luftigt och fint i garderoben. Och framför allt överskådligt. Hittade plagg som legat inklämda längst bak som jag inte sett på säkert 10 år. Inte saknat heller, uppenbarligen. 

Min man fixade pizza till middag och jag gick ut med hundarna en sväng i trädgården. Grannen var också ute med sin hund, så vi släppte ihop dom så de fick race:a loss. Sen började vi, jag och min man alltså, kolla på How to get to heaven from Belfast på Netflix och sedan skulle han spela flipper på Playstation och jag gick och lade mig och läste. Alltså, att ligga nyduschad i säng med rena lakan och läsa en bra bok när kvällen är ung är fan i mig TOP NOTCH eller vad det heter. Det trodde man inte när man var tonåring och det kändes som att livet var slut om inget hände en fredags- eller lördagskväll. 

I lördags gick jag långpromenad, sedan städade jag i hönshuset och fortsatte rensa i garderoben. Nu var turen kommen till kategorin underkläder och strumpor. Fyllde två säckar med osköna trosor och  sekunda strumpor (använder ju nästan aldrig strumpor så de flesta är urgamla och resåren är därefter) samt trasiga och urtvättade plagg som jag av någon anledning verkar ha väldigt svårt att skiljas från, men nu åkte till exempel en t-shirt som man fick om man blev medlem i gymmet NAUTILUS år 2006 och även en med Helloweentryck från när min son hade en hårdrocksperiod någon gång när han gick i mellanstadiet, han fyller 35 i år, och som jag sedan tog över när han började intressera sig för klassisk musik istället. Den typen av plagg rensades nu kallhamrat ut och fyllde ytterligare två säckar med lump. 

Igår var det härligt väder, övriga dagar har det varit lite kallt. Gick min vanliga söndagsrunda, sedan var jag ute i trädgården och plockade pinnar. Min man är nämligen väldigt förtjust i att klippa av varenda pinne som han tycker är i vägen för honom, så varje gång han är i hönsgården (där en massa buskar växer med imponerande hastighet, förmodligen på grund av hönsgödseln) så hämtar han sekatören och går loss. Sedan blir pinnarna liggande där eller möjligen kan han kosta på sig att hiva ut dom i trädgården där de sedan blir liggande. Tack och lov är han inte i hönsgården speciellt ofta. Nu tog jag tag i projekt plocka upp varenda djävla pinne. Fyllde två stora korgar som jag förflyttade till den hörna av trädgårdslandsdelen av trädgården där det ligger en hög med ris som aldrig flyttas på och där jag hoppas igelkottar övervintrar. När jag återvände stod hönsen i samlad flock och blängde på mig med uppfordrande min. Kom på att de  sannolikt förknippar mig bärandes på någon form av behållare med att den ska innehålla något för dom ätbart, så återvände lydigt och rensade bort en massa kirskål ur en pallkrage. Sen var alla nöjda och glada. Planterade lite fröer och sedan satt jag i trädgården och drack te och läste en roman om Henrik VIII som jag ville läsa-om eftersom jag inte läst den sedan jag var i 20-årsåldern (men ni kan fortfarande väcka mig mitt i natten och jag kan rabbla namnen på hans sex fruar, i vilken ordning han gifte sig med dom, vilka han lät avrätta och varför samt varför övriga äktenskap upphörde, jodåsåatt).  NJÖT. Pratade en stund i telefon med min dotter, sen började det bli kallt så jag gick in och förberedde middag. Vi åt, kollade på How to get to heaven from Belfast och var i säng vid 20-tiden. 

Idag är det som sagt jobb, fysioterapeutbesök, måste också åka till Biltema och köpa en lampa till bilens halvljus, lämna böcker på bibblan och dumpa de där fem säckarna med kläder i någon sån där välgörenhetscontainer. Ridning ikväll! Det blir skralt med ridningen framöver, för imorgon är det teori. Nästa måndag missar jag p g a att jag måste vara med på ett möte, nåt himla ordförandenätverk tydligen. Sen är det väl vanlig vecka efter det, veckan därpå åker jag till Norge och missar båda gångerna, och sedan är det plötsligt sista veckan på terminen! Ofattbart. Jaja, nu måste jag arbeta. 

Årets tjur - SE HELA LISTAN!

Jag bor ju granne med ett naturreservat som också är en stor kohage där det går kor från maj till november ungefär. De som äger korna brukar skriva i den lokala Facebookgruppen när korna släpps ut och också vilken tjur som går med flocken. Förra året skrev de inget, alternativt missade jag det inlägget. Korna gick där förstås ändå (saker kan ju hända även om det inte skrivs om det på Facebook), och det störde mig lite att jag inte visste vad årets tjur hette. Skulle det vara O'Hare? Eller kanske min favorit Mesmerizer (sånt kingigt namn!)? Såg dock ingen tjur på hela förra året! Nu är den här hagen både stor och kuperad, så även om jag ser delar av den dagligen så ser jag inte korna varje dag, och även om man ser korna så är det ju inte säkert att man ser hela flocken. Uppenbarligen missade jag 2025 års tjur, men nyss läste jag ett inlägg i den lokala Facebookgruppen att årets tjur är densamme som förra året och hans namn är VINK. Listan över de 10 senaste årens tjurar som alla väntat på är därmed komplett:

2017: Mesmerizer

2018: Napoleon

2019: Ossian

2020: Mesmerizer

2021: O'Hare

2022: O'Hare

2023: O'Hare

2024: O'Hare

2025: Vink

2026: Vink

260513

I måndags regnade det. Det är värt ett omnämnande, för det känns som att det var väldigt längesen. Inte för att det har varit ökenhetta, tvärtom har väl temperaturen varit det för årstiden normala men det har inte kommit en droppe  regn på säkert en månad, minst. Men i måndags strilade det ner från arla till särla, det kändes välbehövligt. 

Var i stallet på kvällen, vi hade teori om anatomi. Det var ärligt talat ganska tråkigt, vet liksom inte riktigt var jag ska applicera kunskapen om djupa och ytliga böjsenan, gaffelbandet och griffelbensspetsen. Men det är väl svårt att hitta på teori till vuxengrupper som kommit far beyond "sadelns och tränsets delar" samt "hästens tecken och färger". Aja. Vårt gäng är det ju alltid roligt att träffa i alla fall. 

Igår var jag ju då i Malmö på konferens hela dagen. Eller jag smet lite innan den slutade faktiskt, för då skulle jag hinna med en buss som gjorde att jag var hemma vid 18 istället för 19.30. Vara hemma vid 18 när man varit uppe och igång sedan 04 kändes som ett rimligt alternativ, och konferensen hade övergått från att vara konferens till workshops i smågrupper där man förväntades sitta och interagera med andra. Det gjorde jag - ett tag, sedan skyllde jag på logistikproblem och slank iväg som en pestsmittad råtta. Eller vadfan, det är ju inte som att man går i på högstadiet och skolkar för att stå och röka bakom gympasalen och försöka vara tuff. Men det kändes lite så. 

Kom hem, var disciplinerad och gick av bussen en hållplats tidigare så jag skulle få ihop mina steg för dagen. Sen blev det inte mycket gjort. Tränade yinyoga, åt min matlåda, spelade lite spel på mobilen, duschade, gick och lade mig. 

Idag är det onsdag, men det är som fredag eftersom det är röd dag imorgon och jag har tagit ledigt på fredag. LÅNGHELG! Ikväll ska jag hem till S, vi ska sitta och knåpa med lärgrupper i Idrott Online samt  formulera ett skarpt svar på en skrivelse (mer om det i den låsta bloggen när jag får tid), OH THE JOY OF FÖRENINGSLIVET. Imorgon ska vi hem till min dotter för spelkväll, vi ska spela Cillas Boklek och När då då?, har vi enats om. Det förra har jag inte spelat sedan barnen var små och det senare aldrig, men det lät kul när jag fick det beskrivet för mig. INTE MONOPOL!!!, skrev min dotter och det håller jag med om. Monopol är verkligen inte särskilt kul, i alla fall om man spelar enligt reglerna. När jag och mina syskon spelade Monopol som barn så hade vi en regel som sa att om någon köpt en gata i en färg så fick ingen annan köpa av den färgen (stationerna och El- och Vattenverket var undantagna), på så sätt går det mycket fortare att få ihop ett imperium av hus och hotell och utblotta sina medspelare (eller själv bli utblottad). Om alla sitter med strötomter och ingen får bygga så tar det ju hundra år att spela klart, och det där med att byta tomter med varandra har i alla fall inte funkat i vår familj, ingen vill släppa ifrån sig någonting utan man sitter med låsta lägen och synnerligen dålig stämning.  Dålig stämning kunde det väl bli ändå, det inleddes med gräl om vem som skulle få ha strykjärnet eller skon som spelpläs och avslutas med händelser som när min bror, yngst i syskonskaran och möjligen illvilligt påhejad av sin ett respektive två år äldre systrar) köpte Hornsgatan och Västerlånggatan och trodde att han gjort ett kap för att de var så billiga och han därför hade mycket pengar kvar, medan jag och min syrra gjorde listiga investeringar på Norrmalmstorg och Diplomatstaden med omgivande gator och så småningom satt med så stora mängder fastigheter att hyresbeloppen för att hamna där uppsteg till astronomiska summor. 

Men Monopol blir det alltså inte imorgon och tur är väl det, förutom grejen med reglerna har jag lite svårt för moderniseringen, det ska vara lösa sedelbuntar att sitta och bläddra i och känna sig som Krösus Sork, inte något himla kreditkort.  Plus att det alltid slutar med gråt och tandagnisslan och det vill man ju undvika om möjligt. I övrigt är det inte så mycket planer i helgen, det blir väl hemmafix och ta det lugnt tänker jag. 

 

Svart jul

Har läst Svart jul av Ninni Schulman, detta är handlingen:

Julen är inte Magdalena Hanssons bästa tid på året, men hon ser ändå fram emot den traditionsenliga juldagsdansen på Jonte. Hemma i Hagfors är det som om tiden har stått stilla, men själv är hon en annan efter en termin på journalistutbildningen hon så länge drömt om.

Mitt i festyran förvinner en av hennes vänner och hittas senare livlös i en snödriva. Vad har hon råkat ut för? Och vem är den skyldiga?

Svart jul är en stämningsfull och drabbande skildring av hur en efterlängtad festkväll kan sluta i tragedi.

Jag har läst och gillat alla böcker i Hagfors-serien, även om jag mot slutet kände mig ganska trött på alla Magdalenas (och Petras, och Christers) bekymmer, men böckerna minns jag som både bra och spännande. Den här, som ska vara en såkallad prequel, kändes däremot ganska gjord. Inget nytt under solen direkt utan det stora hela har väl på något sätt redan beskrivits i senare böcker. På baksidestexten står det att det här är "en spännande kortroman", men stryk spännande. Den här boken får två (och då är det bara för att jag är allmänt välvilligt inställd till Ninni Schulman) fyllechaffisar av fem möjliga. 

För sent

Har läst För sent av Colleen Hoover som jag blev tipsad om i någon Facebookgrupp. Detta är handlingen: 

Sloan är beredd att göra vad som helst för människorna hon älskar. Och det gör hon också, varje dag. I den tilldragande Asa Jackson, som också är en notorisk narkotikahandlare, har hon hittat en livlina att hålla sig fast i, trots att det innebär kompromisser med moralen.
När Sloan träffade Asa var hon i desperat behov av pengar för att bekosta sin bror Stephens vårdkostnader. Nu har hon blivit ekonomiskt beroende av honom, och han har i sin tur utvecklat en obehaglig besatthet av henne. En besatthet som växer sig starkare, och farligare, för varje dag som går.
När den civila narkotikapolisen Carter kommer in i bilden uppstår omedelbar attraktion mellan honom och Sloan, trots att hon vet att Asa kommer att döda Carter om han får reda på det. Tillsammans måste Sloan och Carter nu hitta en väg ut - innan det är för sent.

Jag läste ju Layla av samma författare för ett litet tag sen, och tyckte väl den var SÅDÄR. Jag tyckte också denna bok var SÅDÄR, eller knappt ens det faktiskt. Tyckte inte det var speciellt sannolikt att den här Sloan skulle vara så opåverkad av att leva i ett förhållande med en fullblodspsykopat att hon omedelbart kunde riskera sitt liv för den här "omedelbara attraktionen" för en annan människa. Eller så är det jag som aldrig känt en sån stark och omedelbar attraktion att jag inte kan sätta mig in i det? Inte vet jag, men det här var i alla fall ingen bok för mig. Den får två väldigt små knarkkarteller av fem möjliga. 

260511

Så var det måndag igen efter en skön och vilsam helg. I fredags avslutade jag den sista procenten av Projektet, tog tidig lunch och åkte sedan hemåt. Stannade på vägen och köpte hönsmat och nya hundkoppel, tidigare förra veckan så lossnade karbinhaken från Tages koppel bara sådär, eller det var väl på grund av slitage för både hans och Labans koppel har flera år på nacken. Nu hände det ingenting mer än att Tage plötsligt kom lös medan vi fortfarande var på gårdsplanen, så det var bara att kalla in honom och gå in och ta ett reservkoppel. Hade det hänt om han hade fått korn på en katt eller något vilt så hade utgången varit mer oviss, visst kommer han normalt sett när man ropar men jaktinstinkten är STARK. Och det går ju liksom inte att träna kontrollerat i skarpt läge heller. Nu har jag i alla fall minskat risken att han kommer lös p g a utslitna gamla koppel. 

Åkte hem, gick ut med hundarna och tänkte att hönsmaten kunde jag ta in lite senare. Det glömde jag, så  i morse luktade bilen lite som en filial till Lantmännen, men det finns ju värre lukter här i världen (till exempel den där tungt vaniljparfyrmerade hyrbilen jag hade i höstas). Min man skulle åka till Köpenhamn med sin kompis direkt efter jobbet, så jag hade ingenting att förhålla mig till. Om man ska reflektera över vad jag gör under min egentid så är det strängt taget ingenting speciellt och framför allt inget som jag inte gör annars. Själva göttigheten ligger nog mest i att kunna göra det när jag själv känner för det utan att  först behöva diskutera eller anpassa mig till någon annan. Vad jag gjorde på fredagen efter min hundpromenad var att jag tränade ett benpass, åt mackor till kvällsmat och låg sedan och slöade i soffan medan jag tittade på Skilsmässobarn på SVT Play.

I lördags gick jag en långpromenad och avverkade sedan ett arbetspass i trädgården i härligt väder. Sedan min man började med Stora Ombyggnaden Av Uthus-projektet så har delar av trädgården sett ut som jag vet inte vad. Sen vi var på tippen för ett par veckor sedan har det mesta av högarna med kasserat byggmaterial försvunnit, men inte allt för en del är fortfarande work in progress för något annat diffust projekt som han håller på med som går ut på att han ska göra någon slags uteplats i vinkeln mellan uthuset och växthuset. Själv är jag mer intresserad av den riktiga uteplatsen, så nu röjde jag där samt planterade alla miljoner mystery box-dahliaknölar som jag råkade klicka hem när jag fick feeling i vintras någon gång. Tänker mig att jag ska sitta på uteplatsen i ett hav av blommande dahlior i sommar, vi får väl se hur det går med det. 

Gick in och lagade middag, åt framför tv:n och sedan gick jag väl och lade mig efter att ha läst och slötittat på tv en stund. En bra dag! Gårdagen började mindre bra för jag vaknade med otroligt jobbig huvudvärk, sån där som dunkar fram en smärtsignal i varje pulsslag. Roligare start på dagen kan man ju ha. Kravlade mig upp, åt frukost, klämde en dubbel treo och tog med hundarna ut i skogen och när jag kom hem igen var huvudvärken borta. Tränade yinyoga och låg sedan mest på soffan och läste tills min man kom hem och underhöll mig med skrönor om sin Köpenhamnsvistelse. Sedan började han dividera om att han ville att vi skulle åka till Bornholm och jag bara SUCK (inombords). Trodde vi var förbi det där med att han tycker att vi ska resa än hit och än dit. Jag vet inte hur många gånger jag har deklarerat att jag inte gillar att åka båt och ändå tjatar han om Bornholm som om den inom kort skulle sjunka till havets botten och därför måste besökas per omgående. Det är säkert jättefint där, det är inte det, men jag är helt osugen, för det slutar alltid med att jag blir projektledare. 

När min man reser ensam eller med sin kompis är han ju mycket väl i stånd till att boka hotell och fixa med både det ena och det andra, men så fort jag ska med så faller det liksom på mig att bli familjens reseledare och styra upp allt från boende till hundpensionat. Och eftersom Laban är OTROLIGT misstrogen mot människor han inte känner så kan vi bara lämna honom på hans uppfödares pensionat eftersom de känner honom kan förhålla sig till det på ett vettigt sätt. Det finns säkert andra som kan det också, men det vet man ju inte innan och jag skulle inte få en lugn stund om jag misstänkte att folk skulle hålla på och härja med och stressa honom. Då blir det ju inte mycket till semester direkt. Det är väl mest det, plus att det alltid är meckigt att anpassa sig till detta specifika hundpensionat och deras fasta tider för hämt och lämn. Det går väl an om det ligger någonstans på vägen, men eftersom dom bor i Tjottahejti så gör det sällan det och då inleds varje resa med att vi först måste åka nästan 10 mil norrut och sedan 10 mil söderut igen innan vi ens har rullat en meter i riktning mot den tänkta destinationen. Och samma sak när man ska hem igen då. Plus att det inte direkt är gratis att ha hundar på pensionat heller. 

Sen om vi väl kommer iväg så ivrar alltid min man för att vi ska till ett eller annat MUSEUM och glo på gamla krukskärvor och annat forntidsbös som har grävts upp som bevis på tidigare civilisationers civilisation. Det är absolut inte så att jag är helt ointresserad av historia, tvärtom, men jag tycker just museum som fenomen är så fruktansvärt tråkigt. För ett par somrar sedan var vi på Varbergs museum och jag kände att jag var klar efter att ha scannat av rummet som Bockstensmannen låg i, vilket tog kanske 10 minuter, men då ska man alltid trava runt i timmar för att liksom få ut maximalt av vad man har betalt i inträde. Ja, det fanns annat som var intressant också, det ska jag erkänna, men det är något med mig och museum som inte riktigt klickar. Jag blir så trött i huvudet av alla intryck, och trött i benen av att gå och stanna, gå och stanna hela tiden och det slutar med att jag blir som ett gnälligt barn som undrar om vi inte ska gå hem snart (obs, endast inombords), medan min man tycker det är TOPPEN och kan stå hur länge som helst framför montrarna och läsa och reflektera och begrunda. 

Tycker ju att det här upplägget, att han (som gillar att resa) reser själv eller med en kompis medan jag (som ogillar att resa) stannar hemma med hundarna är helt perfekt, vilket jag också kommunicerat ett stort antal gånger och med stor tydlighet. Finns absolut ingenting att missförstå här, men min man tänker väl att droppen urholkar stenen, ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. Eller nåt. 

Hur som helst. Vi åt middag och avslutade serien Nero på Netflix. Med tanke på hur många gånger vi diskuterade Men vänta nu, blev inte prästen mördad? eller Hur var det med prinsen, blev han skadad i förra avsnittet? så har väl handlingen inte lämnat något djupare intryck direkt, så det var rätt skönt att den tog slut. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Ikväll är det teori i stallet, så ingen ridning idag och inte heller imorgon för då ska jag på konferens i Malmö hela dagen, och även om jag möjligen skulle hinna hem så känns det för meckigt att behöva kasta sig iväg igen det första man gör. Sen är det ju kort vecka den här veckan, Kristi Himmelsfärd på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. Långhelg...mmm. Som man längtar. 

 

260508

Fredag! Ser fram mot en helg med massor av egentid, för min man och hans kompis ska åka till Köpenhamn och roa sig. Själv tänker jag att jag ska peta ner dahliaknölar i jord och hoppas på det bästa. Det har ju inte regnat på tusen år, vilket känns lite problematiskt, men å andra sidan är i alla fall inte trädgården full av mördarsniglar som tuggar i sig allt i samma takt som det kommer upp. 

Jobbar och gnetar på med Projektet där deadline närmar sig med stormsteg. Problemet är att man inte kan sätta samma deadline till dom som ska leverera informationen, som den deadline vi har gentemot våra ägare, för det finns alltid folk som tycker att man kan slira in fem i tolv och lämna ifrån sig något halvhjärtat som behöver korrigeras. Vilket tar tid som ingen deadline i världen tar hänsyn till. Vi är 99 % klara med Q1, den återstående procenten ska jag få på plats idag. SEN ÄR DET HELG! 

Dödlig tid

Har läst Dödlig tid av Elly Griffiths och det kan du också göra. I alla fall om du läst och gillat De fastfrusna som är del ett av en ny serie där Dödlig tid är del två. Detta är handlingen:

Ali Dawson leder nu arbetet vid Londonpolisens avdelning för kalla fall, som inte längre reser bakåt i tiden för att leta efter bevis. Inte officiellt åtminstone … Hennes kollega Jones har levt på 1800-talet i ett års tid, under namnet lady Serafina, och verkar omöjlig att få hem. Själv arbetar Ali med ett gammalt fall som rör tre självmord; unga män som ramlat från hög höjd och svävat mot sin egen död. Alla kan kopplas till ett känt medium, som fått männen att tro att de kunde flyga.

När hennes älskade katt Terry försvinner gör Ali, mot alla regler, en desperat tidsresa. Då hamnar hon på 1800-talet – igen – och träffar Serafina Jones. Och när Ali ändå är där kanske hon kan försöka lösa fallet med de flygande unga männen innan hon måste åka tillbaka …

Jag älskar ju böckerna om Ruth Galloway och jag älskar ju böckerna om Harbinder Kaur, och jag är  såklart beredd att reservationslöst älska även Ali Dawson, för det är sådär mysigt som det bara kan bli i Elly Griffiths-universat. Nu får man ju tugga i sig att resor i tiden förekommer i den här serien, det är lite halvsvårt men jag köper det för jag gillar resten så himla mycket. Den här boken får fyra jättemysiga katter av fem möjliga, schas till bibblan. 

260507

Igår skulle jag besiktiga bilen. Det kan vara något av det tråkigaste jag vet, men nu har du ju en så ny bil så det ska väl inte vara några problem, sa S i tisdags när jag gnölade över detta. Nej, det är ju inte som förr när jag hade min gamla Queen of Volvo och ett besök på Bilprovningen kändes som ett tandläkarbesök: man vet aldrig vad de hittar och hur dyrt det kommer att bli. Det var på den tiden när jag levde på studielån, hade två hemmavarande barn samt en ponny med tillhörande stallhyra att betala. Då skulle en tvåa på besiktningen kunna innebära att ens omsorgsfullt upplagda budget skulle rasa som ett korthus och vi skulle få gå från gård och grund (om man kan kalla en lägenhet det) och leva i MISÄR (det hände aldrig, men känslan av att bara vara en obetald räkning från rännstenen skojar man inte bort). Nu är ju den ekonomiska situationen i ett annat läge och en tvåa på besiktningen innebär mest en känsla av men ååååh vad jobbigt att behöva fixa detta. 

Jag fick en tvåa! När han-som-hade-utfört-besiktningen (lite osäker på titeln här) kom tillbaka så stod han länge och väl och bläddrade i några papper innan han kallade fram mig. Frågade om jag hade nyckel till dragkroken. Jag stod som en kombination av halvimbecill och levande frågetecken, vadå nyckel, vadå dragkrok?, eller jag visste ju såklart att jag hade en dragkrok men i min värld är den liksom formgjuten bak på bilen och har ingenting med någon nyckel att göra. Visade sig då att min dragkrok var löstagbar, och då finns det ett lås med tillhörande nyckel, och finns det ingen nyckel så kan man inte utföra funktionskontroll som går ut på att säkerställa att den går att ta bort och sätta dit på ett säkert sätt. Han-som-hade-utfört-besiktningen visade i sina frambläddrade papper hur en sådan nyckel kunde se ut, så jag var kanske inte det enda halvimbecilla frågetecknet här i världen. Du har kanske inte haft bilen så länge, sa han hjälpsamt och jag svarade att nä, sen i november bara. Sen visade han var man kunde beställa en ny nyckel, men tyckte också att om jag köpt bilen av en firma så nyligen så borde de kunna hjälpa mig med detta. Så jag iväg till bilfirman, hade lite tur och stötte på han-som-sålt-bilen. Inledde med Jo, jag köpte en bil här i november... och han fyllde genast i Ja, det var ju du som köpte den svarta Seat:en! Blev oerhört imponerad av detta minne (eller borde jag bli orolig?), inte för att jag har jättedålig självkänsla SÅ, men jag förväntar mig liksom aldrig att bli ihågkommen när det enda jag gjort är att ha passerat revy i en räcka av någon annans vardagar. 

Hur som helst. Jag framförde att jag tycker det vore rimligt att jag hade fått med en nyckel till dragkroken, och det tyckte han var mycket märkligt att jag inte fått. Har du letat överallt i bilen? frågade han och det sa jag att jag hade, eller vadå letat, den var ju liksom helt tom när jag köpte den så var skulle den kunna finnas utan att man hade sett den? Till exempel vid reservdäcket, föreslog han och jag sa att jag hade i alla fall inte sett någon nyckel när jag la dit mina bra-att-ha-grejer (fälgkors, bogserlina och  en luft-på-burk-burk) från förra bilen. Nä, men då skulle han beställa en ny nyckel åt mig, det var inga problem. Han följde med ut och skulle ta ett foto på låset för där fanns någon sifferbeteckning som kunde vara bra att ha. Väl där föreslog jag att vi kanske ändå skulle ta en titt vid reservdäcket för eftersom jag inte ens vetat om att en nyckel existerade så kanske jag inte heller hade registrerat ifall det låg en nyckel där. 

Det låg en nyckel där! UNDER reservdäcket, vad är det för djävla ställe? Jamen då var ju allt löst då!, tänkte jag och funderade på om man kanske kunde åka tillbaks till bilprovningen i ilfart och tjata sig till ett snabbtest av dragkrok och därmed slippa ombesiktning? Nähä, men då gick det inte att få in nyckeln i låset för det var helt "igenbegat", som det heter på skånska. Bilförsäljaren var dock inte handfallen utan han ringde den intilliggande verkstaden och frågade om han fick låna lite tryckluft för att blåsa rent och sedan skickade han in mig i bilhallen för att dricka kaffe. DETTA ÄR KUNDVÅRD, kände jag. Sedan visade det sig att det inte hjälpte att blåsa rent utan låscylindern var på något vis defekt och kunde inte fås att samarbeta med nyckeln. Så nu ska det beställas en ny och sen ska den monteras och sen får jag lik förbannat åka och göra en ombesiktning. Men då vet jag i alla fall detta till kommande besiktningar. Ytterligare en grej att tänka på alltså, jag brukar alltid förbereda och knäppa ihop alla bälten och lägga fram varningstriangeln men nu ska det alltså också fram en himla nyckel. JAJA.

Passade på att fråga vad som händer om batteriet till bilnyckeln lägger av, för det har oroat mig en del eftersom den här bilen inte har något tändningslås utan bara en startknapp man trycker på och vad händer då om man inte har något batteri? Tröga jag har liksom inte heller fattat varför nyckeln ändå har ett låssvärd (heter det väl?, den där grejen man stoppar in i själva låset?) när det inte finns någonstans att stoppa in det? Då visade det sig att man kan använda låssvärdet till att peta bort en liten plastbit på handtaget, och därunder satt det ett helt vanligt billås så att man kan öppna dörren med nyckeln som man gjorde förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Sen, fick jag lära mig, sitter det ett chip i nyckeln och det är inte beroende av batteriet utan bilen går att starta ändå, batteriet i nyckeln har bara med  själva dörrlåsfunktionen att göra. Det här är kanske allmän kunskap för gemene man men jag har aldrig ägnat detta en tanke förut, så där fick jag lära mig något nytt. Det var kanske på tiden. 

Ja, sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade, låg i soffan och slöade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260506

Var hos kiropraktorn igår. Min kiropraktor är kanske...25?, och vad vet han om att vara gammal och sleten?, tänkte jag buttert när jag åkte dit för jag tycker jag betalar ändå rätt mycket pengar för de här besöken och då skulle man ju kunna förvänta sig, kanske inte helbrägdagöring men åtminstone någon form av förbättring, och jag tycker att i bästa fall är det väl status quo och det tillkommer ju stadigt nya punkter på agendan över kroppsligt förfall. Gnällde och gnölade över alla mina krämpor som liksom bara dyker upp utan någon märkbar orsak. Det hade ju varit skillnad om man hade märkt att oj, nu gjorde jag detta och då hände det här, men nejdå, pang bara så har man jätteont någonstans och så får man ha det några veckor eller månader. Diskuterade min träning, kanske tränar jag på fel sätt?  Det är så förvirrande, speciellt om man nu har råkat googla lite på en och annan plåga man drabbats av, och vips översvämmas hela ens flöde i sociala medier av diverse PT:s som tycker att de sitter inne med lösningen. Tränar du [det här]? HELT FEL, du ska göra [det där] istället. Tränar du [det där]? HELT MENINGSLÖST! Tränar du [det här] eller [det där] på DET sättet? FELFELFEL. Det ska fan navigera i detta. Nu tror jag ju i och för sig att det är bättre att träna än att inte träna, även om man nu skulle råka "göra fel" så är det väl bättre än att inte ha gjort något alls. Men är man ett sånt skröppel som jag uppenbarligen är så kanske man behöver lite handfasta råd så jag bad kiropraktorn att boka in mig hos en fysioterapeut istället och fick tid där om ett par veckor. Sedan knäckte han, kiropraktorn alltså, loss  diverse låsningar i bröstryggen, vilket var behövligt, och så fick jag en ny tid om ett par månader. Känns som att jag går som barn i huset på det där bygget som hyser en hel drös med kiropraktorer och fysioterapeuter och lite annat löst folk som jag betalar lön åt, känns det som i alla fall. AJA. Nu får jag ge det här en chans. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga och låg sedan på soffan och slöade innan det var dags att byta om och åka till stallet. Borde inte ha legat på soffan och slöat, jag borde ha städat i min garderob. Har en stol i sovrummet där det ligger en trave kläder som ska skänkas till  Erikshjälpen eller annan välgörenhet, men utöver det så går det knappt att få in en enda textilfiber till på den hylla i garderoben där min stora samling narkotikajeans. Tror mycket löser sig om jag bara tar ut allt och viker om det snyggt och prydligt (och kanske rensar ut de allra mest sletna?), men det ska ju göras också. Har också en hylla med jeans som pockar på uppmärksamhet. Det var säkert 10 år sedan jag hade jeans på mig senast men jag har tydligen väldigt svårt att skiljas från dom. Gillar uppenbarligen tanken på att vara en skön och avslappnad jeansmänniska avsevärt mer än vad jag gillar att ha på mig jeans. Men ja, jag får väl ta ett spadtag där också när andan faller på. Det gjorde den alltså inte igår. 

Efter ridningen släppte vi ut hästar i hagar, det tog sin lilla tid (och då går de ändå i hagarna närmast stallet nu) så jag var inte hemma förrän 21.30 nånting. ZzzZZZzzz. Idag ska jag jobba till lunch, sedan besiktiga bilen. Finns det något träligare? Sen blir det kanske filmkväll med min man? Allt är möjligt när man inte har några åtaganden utan kan gå hemma och måsla resten av dagen. Men först: arbete.