260727

Hoppsan, blev visst inget bloggat de sista semesterdagarna, men å andra sidan hände det inget spektakulärt förutom att jag tog tag i den enorma vedhögen som ju legat i carporten vedporten alldeles otroligt länge, men nu är allting uppstaplat och fint och det går att röra sig därinne utan att behöva kliva över högar med grejer för att ens komma fram till veden. Få se hur länge detta nu varar, min man har ju en tendens att se varje tomrum som potentiell avställningsyta där saker ska förvaras "så länge", med verklig betoning på länge. Härförleden beklagade han sig över sin moders bristande ordningssinne och att  det kändes så djävla trist och otacksamt att försöka hjälpa till att bringa ordning i ett hem där "det inte fanns en ledig yta någonstans". Fick hålla tand för tunga där, för är det någonting som retar gallfeber på MIG så är det hans förmåga att skapa högar av grejer han inte riktigt vet var han ska lägga och sedan låta dom i det närmaste bli permanenta installationer. Men kanske blir det här röjandet hos svärmor en ögonöppnare för honom, sent ska syndaren vakna, etc?

I fredags var jag också inne i stan och åt lunch med min dotter, det var najs. Jag kom med bussen lite tidigare så jag bestämde mig för att strosa ett varv på stan först. Förr var ju detta en grej man gjorde, åka in till stan och gå i affärer. Det är inget jag saknar, kan jag ju säga. Minns när barnen var små och jag bodde med min sons pappa, då åkte vi in till stan (som jag minns det i alla fall) varenda lördag. VARFÖR? kan jag fråga mig nu, för jag minns det bara som otroligt jobbigt att böka med barnvagnar och kassar och någons blodsockernivå (ofta min) var alltid vid fotknölarna och stämningen var därefter. Men min dotter  påstår att hon minns det som "jättemysigt" och att vi gick på kafé och åt chokladboll och drack Festis, så det var väl inte enbart elände då.    

Idag är det back to work och det känns väl...okej, antar jag, även om det känns konstigt att börja jobba redan i juli, jag som i princip alltid har haft sen semester, i alla fall de senaste tio åren eller så. Dock har det varit väldigt skönt att ha semester innan ridningen börjar. Även om ridningen är kul så är det något med att det inte känns riktigt som semester när det börjar bli tider att passa på regelbunden basis så att säga. Nu börjar terminen nästa vecka och det är känns helt okej, då har allting återgått till det normala. Gick och lade mig tidigt igår, vaknade i natt av att det hällregnade. Det var ju välbehövligt och kändes också symboliskt och bra. Nu är det ju inte ens augusti än, så det känns lite väl tidigt att tänka höst och nystart men ändå är det lite så det känns. Får väl se om jag kommer fram till vilken sorts människa jag vill vara den här hösten, hehe. 

Mitt lösenord hade gått ut och det är minsann inte bara att byta för allt ska tvåstegsverifieras och jobbtelefonen var helt urladdad så det tog cirka hundra år, men nu tror jag allt är klart. Nu ska jag plöja igenom mailboxen och se vad som har hänt medan jag varit bortkopplad från jobbet. Förhoppningsvis ingenting. 

260721 - semester dag 17-18

Efter att det varit solsken, blå himmel och värme i vad som känns som hundra år så bjöd gårdagen på blygsamma 15 grader och regn. Kändes väldigt ovant med fleece och långbyxor på morgonpromenaden, som jag hann avverka innan regnet kom. Tillbringade större delen av dagen inomhus, görandes ingenting. Egentligen var det en perfekt dag för att stapla veden som legat i en stor hög i carporten otroligt länge, men anledningen till att jag inte tagit tag i det tidigare (bortsett från värmen) är för att min man har en förmåga att trycka in en massa bös i carporten så att det aldrig bara är att sätta igång när man får feeling, utan man måste börja med en storröjning för att överhuvudtaget kunna ta sig fram och det hade jag inte riktigt lust att börja med. 

På kvällen var jag hemma hos S och fixade det sista med LOK-stödet i helvetessystemet Idrott Online, sen hem och in i duschen och ner i bingen.

Idag var det soligt igen. Min man tog bussen för att ta sig till tåget till Köpenhamn där han och hans kompis ska hänga till på torsdag, så nu vankas det egentid. Inledde som vanligt med morgonpromenad, sedan tog jag bilen en runda i byn som ett annat miljösvin men jag skulle hämta ett paket innehållandes en ny matta till hallen som jag misstänkte kunde vara både tungt och otympligt att kånka hem till fots. Körde inom biblioteket, hämtade och lämnade böcker, slängde skräp vid återvinningen, hämtade mattan samt handlade. Kom hem, började röja i carporten, sorterade ut en massa grejer som jag och J hade haft när vi höll hundkurser (som legat i förra bilen och som jag bara tryckt ner i kassar och in i carporten efter att ha stått i en snödriva och tömt den, bilen dårå). Sms:ade J och frågade om hon var intresserad av grejerna, det var hon och skulle återkomma när hon var i krokarna. Körde sedan ytterligare en vända till återvinningen med tomkartonger och plast som utgjorde delar av det bös som min man tycker ligger så bra i carporten i väntan på att han ska få feeling och åka till återvinningen. Om man påtalar att feelingen sitter långt inne så hävdar han att bilen ju aldrig är hemma, och försöker på så sätt pytsa ifrån sig ansvaret på ett ej jättecharmigt sätt.

Gjorde kvargplättar till lunch, tränade yinyoga och gjorde rehab. Kånkade sedan ut den gamla, fula och slitna mattan, dammsög, torkade golv och lister i hallen samt bredde ut den nya och fina mattan. Blev väldigt nöjd. Traskade ner till affären och hämtade ett paket avelsägg för hönan Liselott har legat och surat i ett rede i eviga tider. Håll tummarna för kycklingar om några veckor! 

Bestämde mig sedan för att det fick vara nog med arbetsinsatser för idag så nu sitter jag på uteplatsen med en kopp te och en bok. Bara för det gick solen i moln och eventuellt ser det ut att kunna bli en liten regnskur men det gör ju ingen skada. 

Hon ska heta Happy

Har läst Hon ska heta Happy av Elinore Brandén, detta är handlingen:

September 2006. Bodil längtar efter otyglad galenskap på Östersjön, Ingrid blir lämnad av sin man och en flicka föds. Sjutton år senare hittas ett utskuret hjärta i en förortsrabatt just som Monika passerar. "Hon ska heta Happy" är en brutal berättelse om tillfälligheter och osynlighet, om blod och moderskap. Om två barnmorskor, en pensionerad polis, en utbränd småbarnsmamma och en hemlös kvinna, vars öden på olika sätt tvinnas samman.

Jag gillade den här boken, även om jag först missade tidsangivelserna och trodde allt hände på samma gång istället för växelvis 2006 och 2023. Upplevde den därför som något rörig, vilket den alltså egentligen inte var. Välskriven om än något svag i sina karaktärsbeskrivelser, tyckte inte riktigt någon av dem lyfte. Den här boken får tre stora Finlandsbåtar av fem möjliga. 

260719 - semester dag 16

Idag har varit en i princip helt händelselös dag. Gick min vanliga söndagspromenad, tränade ett corepass, gjorde rehab, åt lunch. Pratade i telefon med min dotter, låg sedan på uteplatsen och läste tills det var dags att gå in, mikra sin matlåda och se klart Legends (mycket sevärd!). 

Nu ska vi tydligen kolla på VM-final i fotboll. Jag tänker att jag kanske i alla fall har ett öga på första halvlek, tveksamt om jag orkar se hela matchen, speciellt inte som att det tydligen ska tryckas in någon himla konsert i halvtid, och oavsett vilket så hejar jag inte på någon och bryr mig inte om vem som vinner. Imorgon börjar sista semesterveckan. Usch vad fort det har gått. Tre veckors semester är i magraste laget, men nu blev det så här i år. 

Kungshamra - 67

Har läst Kungshamra - 67 av Yvonne Hirdman, detta är handlingen:

Hon avskydde den där tiden mellan tre och fem på eftermiddagen, den svåra­ tiden, den som aldrig fylldes med riktigt liv utan bara halvdana föresatser - den där tiden som ofta fylldes ut av bråk mellan smågnälliga barn. Men nu var barnen hos farmor och farfar. Det är då Christa sätter sig på bordet, tänder en cigarett och tittar ut på innergårdens stubbar och känner oron ringla som en orm från magen upp under revbenen.

Genom sju unga evighetsmänniskor och deras småtrassliga liv i ett alltmer politiserat Stockholm tar Yvonne Hirdman i sin romandebut oss rakt in i 60-talet.

Kärlek, politik och bristande barnpassning för Christa, Jonne, Mona, Krister, Sigge, Åke och Unni samman i det gråa studentområdet Kungshamra. De möts på fester, i vilda diskussioner, vid de kvarglömda leksakerna i sandlådan, de tiger och ljuger och grälar. Så sprids de ut i livet. En dödsannons för dem samman igen långt senare och belysningen blir en annan.

Näe, det här var verkligen ingenting för mig. Gillade ingen av karaktärerna, handlingen var seg och på gränsen till obefintlig, gillade heller inte sättet skriva/beskriva genom att trycka in en massa bindesstreck eller tankestreck, eller vad det nu kan tänkas heta, i texten. Den här boken får en marxist av fem möjliga.

260718 - semester dag 15

Drömde i natt att jag hade kommit på ett oerhört snillrikt sällskapsspel, det var något med kort där det stod något på övre halvan och något annat på den undre och nu har jag såklart glömt bort den snillrika delen som gjorde just det här spelet jättejätteroligt, och kommer således aldrig att bli multimiljonär i den branschen. Det var ju tråkigt.

Idag har varit en händelselös dag, har mest legat och läst efter att ha stökan undan långpromenad och ett pass yinyoga under förmiddagen. Min man susade iväg till svärmor för att hjälpa henne att döstäda. Eller vad de nu håller på med, min man är ju känd för att inte kunna slänga saker och att cirka allting kan vara bra att ha, men han är en blek avbild av svärmor som i det närmaste är att betrakta som hoarder. Känner faktiskt noll procent dåligt samvete för att jag inte är där och hjälper till, den här relationen mellan min man och min svärmor går väl enklast att beskriva som it's complicated, och jag har ingen lust att agera slagpåse dom emellan.

Har som sagt inte gjort särskilt många knop idag och tänker inte ha dåligt samvete för det heller, men snart ska jag i alla fall masa mig ut i köket och laga lasagne. Det får räcka som aktivitet. 

Farväl till Panic Beach

Har läst Farväl till Panic Beach av Sara Stridsberg, detta är handlingen:

”Ibland tänker jag att jag skulle vilja springa hela vägen genom Mattis barndom för att skydda honom från stormen som är på väg att dra in och lyfta upp honom och bära i väg honom och gömma honom för de förbannelser som tycks vila över vår familj. Lika ofta tänker jag att jag skulle passa på att döda honom då, även om det skulle betyda att ingen av oss någonsin skulle ha funnits. Inte jag, inte Eddie.”

På en bänk i Berzelii park sitter Nina Stjärne, förkrossad av sorg. Hon har förlorat sin lillasyster och nu rör sig tankarna tillbaka till evighetsstranden på Panic Beach, fylld av djurskelett och ensamma barnlekar. Där tillbringade de somrarna i skuggan av fadern Matti, som alltid väntat på döden.

I Berzelii park tar också familjen Stjärnes berättelse sin början, hundra år tidigare. Deras historia är som ett mörkt tidvatten som drar med sig drömmar och förhoppningar, barn och föräldrar, ut i djupet. Som en aldrig avstannande pil flyger frågan om förlåtelsen genom åren.

Jag tyckte väldigt mycket om språket i den här boken, men det var också allt. Det var alldeles för många människor som bara slängdes in utan att få någon form av introduktion, plötsligt fanns det bara en Helena eller en Leo eller en Lykke med utan att man, eller i alla fall inte jag, fattade hur de hängde ihop med släkten eller om de ens gjorde det. Berättelsen hoppar dessutom fram och tillbaka i tiden utan att det på något vis framgår och allt känns som en djävla röra helt enkelt. Den här boken får två släktkrönikor av fem möjliga.

260717 - semester dag 14

Igår kväll kom min man hem med ett ton körsbär och skulle göra körsbärspaj. Som vanligt när han ska ägna sig åt någon form av matlagning så drar han fram vad som känns som varenda bytta och kastrull och pinal som köksskåpen överhuvudtaget kan uppbringa och mängden disk blir ju därefter. Sen började han leta planlöst efter en körsbärsurkärnare som vi tydligen också har. Någonstans. Orkade inte vara delaktig utan gick istället och lade mig och läste om Alexander den stores liv tills jag somnade någonstans strax efter erövringen av Persepolis. Vaknade i morse, föreställde mig att köket skulle vara kaos, vilket verkligen kan ödelägga mitt humör. Det var det dock inte och körsbärspajen stod färdiggräddad på spisen. 

Masade mig ut på långpromenad med tanken att det kanske inte skulle bli så varmt, för det var lite mulet. Men istället för svalare så var det kvavt och klibbigt och inte på något vis behagligt. Kom hem och gjorde lite rehab, renskrev och skickade ut nyhetsbrev från ridklubben, stekte nyttiga kvargplättar till lunch och lade mig sedan med en bok i skuggan på uteplatsen. Slumrade lite, men sen kom min man och började slamra och väsnas vilket omöjliggjorde sömn. Läste och dumsurfade omvartannat. Skulle egentligen ha träffat S men hon fick förhinder så det blir på måndag istället. Förhinder till kvällens middag på restaurang fick också min dotter med familj så det blev bara jag, min man, min son och hans fru. Lite synd men det blev ju i alla fall billigare, hehe. Vi körde inom Biltema på väg till stan, jag köpte kanalplast och grillspett som jag ska tillverka skyltar till vår ponnyridning i stallet av, min man köpte nån sågklinga. Sen åkte vi till en indisk restaurang och åt god mat och hängde med son och sonhustru några timmar. Sen åkte vi hem och nu är det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

260716 - semester dag 13

Ännu en stekhet dag, men till helgen ska det vända och bli svalare samt regna, vilket jag ser fram mot för det behövs verkligen och för att värmen är jobbig. Orkar inget, sover dåligt och har ständigt en lätt huvudvärk på lur. Men det är ju bara att gilla läget och glädjas åt en semester där man i alla fall inte hade några särskilda planer utan kan slappa med någorlunda gott samvete. 

Idag träffade jag en hel drös bekanta när jag var ute med hundarna, vilket inte direkt hör till vanligheterna, jag brukar oftast inte möta en kotte överhuvudtaget. Vad folk än pysslar med på nästan-Österlen så inte är det skogspromenader i alla fall. Min mamma brukade vara bekymrad över mina långa och ensamma skogspromenader och hade en slags föreställning om att det finns mördare som lurar i skogarna, redo att kasta sig över oskyldiga offer (numera är hon lite gaggig, ursäkta uttrycket, och bryr sig inte längre) när de intet ont anande strosar förbi. Jag försökte förklara för henne att om någon a. är ute efter ett slumpmässigt offer så är det en mycket dålig idé att ställa sig på pass i skogarna runt nästan-Österlen för där kan det förmodligen gå dagar och veckor utan att något annat än rådjur och dovhjortar passerar, b. mig ovetandes är ute specifikt efter mig så spelar det ju ingen roll var jag går för då får den ju förr eller senare tag på mig var jag än är, samt c. att det farligaste en kvinna kan göra rent statistiskt är att skaffa en pojkvän eller man, ensamma skogspromenader på landsbygden ligger LÅNGT ner på listan över riskbeteenden. Det senare är kanske inte precis en tröst, men men.

Jag gick i alla fall på en liten skogsväg som nästan bara är två hjulspår, plötsligt kom det en bil. Det ligger en liten skjutbana därinne i skogen, det är nästan aldrig någon aktivitet där men nu gissade jag att det var någon som skulle dit. Det var det men det visade sig vara en som jag tränat viltspår för back in the days. Vi stod och snackade en stund, sen kom en till bil och då var det ytterligare en jag tränat viltspår för. De känner varandra så det var kanske ingen högoddsare att de skulle till samma skjutbana, men ändå.

När jag sedan var i slutet av skogen dök Rök-Lennart från rehaben upp, fick ju stanna och byta några ord med honom också. Dagens samtalsämne var fästingar, inte så värst uppiggande. Slutligen mötte jag utanför affären en f d kollega som bor här i byn och som gick i pension för kanske...8 år sen? och som jag inte sett röken av sedan dess trots att vi alltså bor i samma by. Så det var en ovanligt social promenad för att vara mig.

Kom hem, städade, bytte sängkläder och gjorde såna här nyttiga kvargplättar till lunch. De är inte jättegoda, men man blir åtminstone mätt. Sen har jag mest slappat på uteplatsens skugga. Min man åkte för att hjälpa svärmor att klippa häcken och för att plocka körsbär. Efter förra besöket hade han med sig en jättepåse och klagade oavbrutet på de enorma mängder som fanns kvar, oplockade. Han har också någon idé om att göra körsbärspaj, jag tycker dock att tillagade körsbär får en fadd och trist smak men det behöver ju inte han tycka. Vi får väl se i vilket mentalt skick han befinner sig i när han återvänder. 

260715 - semester dag 11-12

Det är jättevarmt, så varmt att det inte blir ett skapandes grand gjort. Gått långpromenad med hundarna på morgnarna, tränat ett benpass idag och yinyoga igår. Igår åkte min man till Köpenhamn över dagen så då passade jag på att verkligen göra ingenting, bortsett från att röja lite i ett köksskåp. Kan nästan inte tänka mig något segare än att trängas bland horder av folk i storstadsmiljö OCH 27 grader varmt. Men min man tycker sånt är toppen, tur att han ändå har kommit på att vi inte är siamesiska tvillingar utan att han faktiskt kan göra sånt på egen hand, alla blir nöjda, särskilt jag som BÅDE slipper göra sånt jag tycker är jobbigt OCH får egentid. 

Idag tänkte jag ändå försöka göra någon form av nytta så efter lunchen traskade jag ut i skogen för att plocka hallon. Det finns sinnessjuka mängder men tyvärr har det varit så varmt och torrt att väldigt många som häromdagen var nästan mogna istället har skrumpnat ihop, så jag gav upp efter att ha fått ihop en liter ungefär. Gick hem med svetten rinnande och kände mig nästan som Jesus på Golgata. Har sedan legat på soffan och ätit körsbär och läst. Det lär inte hända så värst mycket mer idag, misstänker jag. Matlådemiddag och Legends och sen kanske jag fortsätter kolla på Inte ett ord. Har kollat igenom hela första säsongen av den danska sjukhusserien Dag och natt. Gillar den även om alla barnen som föds är minst 3 månader gamla och personalens arbetstid verkar vara helt oreglerad och det är konstigt att ha huvudpersonen i Brottet som barnmorska (hon är ju polis), William från Exit som kristen barnläkare (han är ju ett svin), en som spelade tuff narkotikasmugglare i en serie som jag glömt vad den hette som en annan jättesnäll barnläkare samt Gustav Löwander från Vår tid är nu som en inte fullt lika snäll anestesiläkare. Nu har jag börjat på säsong 2 men då släpps bara ett avsnitt i veckan så nu får jag vänta in nästa eftersom jag är för snål för att bli PLUS-medlem eller vad det nu heter på TV4 som ger en tillgång till hela säsonger och minskar reklamen. 

Det var allt, over & out.

Återgäldaren

Har läst Återgäldaren av Josefine Sandblom, detta är handlingen: 

Deckarförfattaren Sandra Falk är van vid farliga intriger, men när hon själv utsätts för grova trakasserier blir hon så paralyserad att hon tappar skrivförmågan. Oron för hur det kommer slå mot hennes ekonomi gör att hon låter Alma - en aspirerande författare från en av hennes skrivkurser flytta in som inneboende.

Till en början är Alma helt ovetande om hotbilden, men när hon blir akut sjuk efter att ha smakat på innehållet i ett anonymt paket kan Sandra inte längre dölja att någon tycks vilja skada henne. Med flera inbokade framträdanden på Bokmässan beger de sig motvilligt till Göteborg, trots insikten om att en okänd gärningsman kan gömma sig var som helst i folkhavet.

Vad Sandra inte berättar om är det ödesdigra misstag hon begick som ung, och att den som ligger bakom dagens hot tycks känna till hennes mörka hemlighet. Dilemmat är att det bara finns en enda person som vet vem hon en gång var - och att den personen är död.

Det här var ingen större hit om ni frågar mig, känns som det var kanske 10 % berättelse och 90 % utfyllnad, till exempel en halv sida som bara handlar om vad huvudpersonen har i sin handväska. Trist dialog, platt story som bara pågår utan att någonsin lyfta och bli spännande. Den här boken får en liten hallonrem av fem möjliga. 

Stockholmsvitt

Har läst Stockholmsvitt av Karin Magnusson och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

Stefan har bestämt sig för att måla en sista lägenhet innan han ska dö. Drömmarna om familjen och den egna målerifirman har sedan länge gått förlorade. Hans bästa vän svarar inte längre i telefon och tystnaden hänger över det liv som var. En gång delade han bord med småstadens elit, men någonstans efter en lyckad midsommar och en katastrofal kräftskiva tog han ett beslut som förändrade allt.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. Det är inget för den som vill ha feelgood, känns lite som en blandning av Tusenbröder och Falling down minus det kriminella. En påminnelse om att väldigt mycket i livet handlar om tur och att den turen också skapar förutsättningarna för att kunna göra smarta val. Den här boken får fem renoveringar av fem möjliga, schas till bibblan med er allihopa. 

260713 - semester dag 10

Idag inledde vi med en diskussion om vår 15 år gamla gräsklippare som har fått ålderskrämpor och behöver lämnas in på service för att återfå sina vitala funktioner.  Min man hade då en idé om att låna sin moders gräsklippare för att få bukt på den trädgård som numera mer påminner om en djungel under de veckor det har tagit för min man att processa att han inte kommer att få liv i den. Jag sa att han kunde ju då passa på att lämna in den på service på Lantmännen när han ändå var på det hållet och han svarade då något som gick ut på att det inte var någon idé eftersom alla Österlens sommargäster lämnar in sina gräsklippare på service "så här års" och att väntetiden kunde vara i paritet med den tid som det tog för Moses att leda Israels folk ur Egypten (40 år). Frågade hur lång tid det skulle ta för gräsklipparen att laga sig själv och så blev det lite dålig stämning för det här är en grej som är lite typisk för min man när han ställs inför något tråkigt/jobbigt; att hitta på något som rättfärdigar att det på något sätt inte är lönt och vips har man en ursäkt för att slippa. 

Det regnade lite smått så jag tog med min regnjacka när jag gick ut med hundarna, vilket visade sig vara helt meningslöst eftersom det bara kom ungefär 18 droppar. När jag kom tillbaks hade min man åkt, så jag har haft en dag med ensamtid för han skulle inte bara låna en gräsklippare utan också jobba lite med en pågående övertalningskampanj för att få svärmor, inne på det 86:e jordsnurret och nyligen diagnosticerad med Alzheimer, att flytta från sitt stora hus långt ute på vischan där hon inte riktigt klarar av att bo, till åtminstone en marklägenhet i väntan på att de äldreomsorgliga insatserna ska kicka in. Svärmor är dock väldigt ointresserad av detta eftersom hon vill ha "en sista sommar i trädgården" och det hade väl varit okej om inte detta varit en neverending story som följs av en höst och vinter av prokrastinerande och snart är det vår och så är det dags för den absolut sista sommaren och sådär har det pågått nu i några år. Så jag väntade inte hem honom i rappet direkt. 

Gick till bibblan och lånade böcker och till affären för att hämta ett paket med en sån där grönsakssvarv eller vad det nu kan tänkas heta som ska ge mig i första hand rivna morötter som jag älskar att äta men hatar att riva och ständigt är på jakt efter något som förenklar den processen. Gjorde någon slags nyttiga kvargplättar till lunch som jag sett ett recept på för ett tag sen och tänkt jag skulle prova, de blev väl rätt okej. Tränade ett hantelpass med Vibes, organiserade bland mina träningsgrejer och sedan väntade soffan och en god bok. 

Nyss kom min man hem, han hade i alla fall varit och lämnat gräsklipparen på service. 2 månaders väntetid, så han hade ju en poäng i det där med alla Österlens sommargäster osv. Men nu är den väl i alla fall placerad i någon form av kösystem får man väl hoppas. Nu klipps gräset med svärmors klippare. Snart dags för matlådemiddag och sen blir det väl nån tv-serie. Livet va? Gött. 

Vi brukade bo här

Har läst Vi brukade bo här av Martin Kliewer, detta är handlingen:

När Charlie och Eve får möjlighet att köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris ser de genast potentialen. Det är inte första gången de renoverar och säljer vidare ett gammalt hus, och den här gången räknar de med en rejäl vinst. Allt ser lovande ut.

Tills det en dag knackar på på dörren.

Mannen på trappan säger att han en gång bodde här. Han vill bara ta en snabb rundtur med familjen – ett sista farväl. Men när familjen kliver in över tröskeln händer något. Rummen börjar kännas fel. Små saker flyttar sig. Dörrar står öppna som ingen minns att de öppnat. Blickar dröjer för länge.

Eve vill få ut dem – men familjen dröjer sig kvar som om huset fortfarande vore deras. När Charlie plötsligt försvinner börjar verkligheten spricka i sömmarna. Är det Eve som har tappat greppet?

Den här boken beskrevs som "psykologisk skräck med en kuslig och obehaglig stämning som håller en på helspänn, men njaaeee, kände väl jag mest, och nu menar jag inte att jag är en sån som koketterar med hur opåverkad jag är av skräck för det finns böcker och filmer som jag, vid snart 58 jordsnurr, endast läser när det är ljust p g a mycket livlig fantasi. Men det här var inte en sån bok. Tyckte mest det var irriterande att karaktärerna gjorde saker som ingen normal skulle göra. På slutet kom en vändning som var väldigt elegant, men den här boken får trots allt inte mer än två mathissar av fem möjliga. 

Betongsuggan

Det här är en bok jag gav upp: Betongsuggan av Josefin Branzell, detta är handlingen:

Tät granskog omgärdar den grå betongsuggan som huserar ett trettiotal kriminella pojkar. I Betongsuggan samsas pojkarna med behandlingspersonal, vårdpersonal och lärare. Svenskläraren Katarina har arbetat på ungdomshemmet i ett decennium. Hon är engagerad i sina elever och tycker om att utmana dem, något som uppskattas men också möter motstånd.

Alex är nära att få betyg i svenska och slipar på sitt argumenterande tal om dåliga ungdomshem, Stephen läser Stig Dagerman och lär sig att läsa mellan raderna, medan Melvin försöker förstå var han har hamnat någonstans. Samtidigt som pojkarna kämpar med skolan, ska de också överleva i en miljö som inte alltid kan garantera deras säkerhet. 

Under ett år får vi i korta nedslag följa livet inne i Betongsuggan, genom svenskläraren Katarinas ögon. Med ett komiskt öga för detaljer och en svidande klarsynthet skildrar författaren vardagen inne på ett ungdomshem, där förövare och offer ryms i samma person. Samtidigt blottläggs ett systemfel, där samhället gång på gång misslyckas med att skydda, stötta och ge pojkarna verkliga förutsättningar till förändring. 

Det lät intressant men tyvärr kändes hela boken (eller så långt som jag orkade, 100 sidor kanske?) ungefär lika grå och trist som sin titel. Det fanns liksom inget i den här berättelsen som engagerade mig. Den får ett överkorsat galler av fem möjliga.

260712 - semester dag 8+9

Nu är jag sådär nästan obehagligt dagvill som man, eller åtminstone jag, bara blir på sommarsemestern och på julledigheten (som i min värld de senaste 25 åren alltid varit omkring 3 veckor). Är det tisdag? Är det lördag? Vad ÄR det egentligen för dag? och sen kommer man på att det spelar ingen roll eftersom man har massor av lediga dagar framför sig och inga planer på någonting. Den ultimata ledigheten alltså. Mmmm.

Igår gjorde jag inget särskilt. Träffade en fd ridkompis på hundpromenaden, hon bor några kilometer bort och vi samåkte till ridskolan ett tag men sen skaffade hon egen häst. Mötte henne till nämnda häst utmed vägen där hon bor, vi stod och pratade en stund och sedan knotade jag vidare i hettan. Hem, tränade yinyoga, åt lunch. Slöade sedan på uteplatsen med en bok tills det var dags för Falsterbo Derby. Åt sedan matlåda till middag och kollade på Legends på Netflix, min man har spolat Inte ett ord så den får jag se klart själv tydligen. 

Gick och lade mig tidigt, vaknade till då och då och kollade på SVT Sport-appens nyhetsflashar om kvartsfinalen mellan England och Norge som gick till förlängning. Bestämde mig för att se på riktigt om det blev avgörande med straffar, men plötsligt stod det 2-1 till England och klockan på 120 minuter så där dog den norska medaljdrömmen. Aja, bra gjort att ta sig så långt i alla fall.

Idag ska det bli närmare 30 grader varmt. Har avverkat morgonpromenad (11 km), en runda till affären för proviantering, ett corepass med Vibes och lunch. Nu hägrar soffan på uteplatsen, en kopp te och en bok. Där planerar jag att stanna tills sändningarna från Falsterbo Grand Prix börjar, sen blir det tv-soffan för hels slanten. Over & out for now. 

Den låsta dörren

Har läst Den låsta dörren av Freida McFadden, detta är handlingen:

Elvaåriga Nora Davis anade aldrig vad som pågick i deras hus medan hon satt på sitt flickrum och gjorde läxor. Inte förrän polisen en dag knackade på dörren och det upptäcktes att hennes pappa mördat flera kvinnor i källaren.
Decennier senare avtjänar Noras pappa fortfarande sitt livstidsstraff, medan hon själv har en framgångsrik karriär som kirurg. Privat lever hon ett tillbakadraget och stillsamt liv. Ingen i hennes omgivning vet att hennes pappa är en ökänd seriemördare, och hon tänker göra allt för att det ska förbli så.
Men när en ung kvinnlig patient hittas mördad, på exakt samma sätt som Noras pappa brukade döda sina offer, börjar hemligheterna komma upp till ytan. Någon vet vem hon är och vill att hon ska få skulden för brottet. Men Nora är inte en mördare som sin far, och polisen har inga bevis mot henne så länge de inte letar i hennes källare...

Jag tyckte den här boken var både och. Rätt spännande och krypande obehaglig, men samtidigt blir man lite trött när det uppstår situationer där vilken normal som helst hade berättat sanningen/gått till polisen men i böckerna kan de ABSOLUT INTE berätta sanningen/gå till polisen vilket givetvis gör att de trasslar in sig i en härva av lögner som känns konstruerad. Nu börjar det nästan bli en sport att förutse twisten i McFaddens böcker, jag har hittills inte lyckats och det gjorde jag inte i den här boken heller. Den får tre källare av fem möjliga. 

260710 - semester dag 7

Vaknade lite senare än vanligt, vid 07.30 nånting, fast hade legat och småslumrat av och till ett bra tag som jag gör hela sommarhalvåret, vaknar när det ljusnar och sen blir det bara brottstycken av sömn tills jag pallrar mig upp. Åt frukost, plåstrade om mina stackars tår och gav mig ut på dagens långpromenad. Gick i skogen, det var skuggigt och skönt i bokskogen men sedan blev det barrskog och då blev det varmt samt en ansamling av bromsar som var ute efter mitt blod. Kom hem, lämpade av hundarna, tågade ner till affären för att köpa mer plåster och lite annat smått och gott. 

Tränade ett kettlebellspass med Vibes, det var nästan för jobbigt även om det bara var drygt 20 minuter. Tvättade av mig, bytte kläder och åt lunch. Gick sedan ut och lade mig i trädgården med en kopp te och en bok. Låg där och hade det allmänt gött i en dryg timme, sen gick jag in och kollade på nationshoppningen från Falsterbo som började bra men slutade sämre för det svenska laget. Nu är det snart dags för middag. Har gjort matlådor så det är bara att värma samt fixa lite sallad, känner verkligen inte för att laga mat vareviga kväll på semestern. I vanliga fall äter vi ju inte middag i veckorna utan då är det matlåda till lumch och då får man livnära sig på mackor eller liknande på kvällen. Tänker att nu under semestern får det bli samma sak fast tvärtom, matlåda på kvällen och vad-man-är-sugen-på till lunch. Enkelt och bra. 

Vi är framme snart

Har läst Vi är framme snart av Aase Berg. Detta är handlingen:

Aase bor ingenstans, inte ens i dagboken efter­som en kritikerkår får psykbryt på den och tycker att Aase Bergs Jag är aldrig hemma bör bli spiken i kistan för hela dagboksgenren.

Samtidigt som en kritiker kallar henne och ­hennes kompisar för bortskämda borgar­kärringar dör en alldeles för ung, underbetald och hårt knegande vän chockartat av arbetsrelaterad utmattning.

Ursinnet växer, försöken att hitta ett hem trots kaospersonlighet, flackande tillvaro, strulande ungar och alldeles för mycket jobb är konstanta, liksom besattheten av hästarna.

Men en ny liten varelse från djurriket skapar en sorts lugn. Det är nog inte långt kvar. Snart är vi kanske hemma._ _ _

Läste ju Jag är aldrig hemma med stor förtjusning för ett tag sen, och tyckte även om den här. TROTS att jag tycker att Aase verkar vara inte så lite självgod, plus att raljerandet  kring sitt underdogperspektiv och de ekonomiska bekymren tenderar att bli rätt löjligt när hon samtidigt har vad som känns som 50 olika boenden, rider på vad som känns som lika många olika ridskolor, köper fabriksny bil samt snyter fram förstahandskontrakt åt döttrarna i Stockholm. Men det är kul att läsa om folks vardag. Lite väl mycket gnäll om att första dagboken fick dåliga recensioner, om man sticker ut hakan så får man väl ändå vara beredd på att få en snyting kan jag väl tycka? Men ändå. Den här boken får ändå fyra (rätt små) lägenheter i Stockholms innerstad av fem möjliga, schas till bibblan. 

260709 - semester dag 6

Vaknade tidigt, åt frukost, gick ut med hundarna. Fick tyvärr skav mellan två tår, stortån och digitus secundus pedis som vi säger i branschen. Blir så p g a hallux valgusen där stortån trycks mot tån bredvid och sen räcker det med ett minimalt sandkorn och ibland inte ens det. Satte på mina nödplåster som jag alltid har med mig men de satt tyvärr inte på plats särskilt länge så det var inte en särskilt behaglig promenad. 

Kom hem, städade, åt lunch, åkte sedan till stallet för att skriva anställningskontrakt med en ny ridlärare, via jobbet för att skriva ut nämnda kontrakt. Gick sedan en sväng ner till hagarna för att titta till hästarna när jag ändå var där. Det är en runda på kanske 2 km och det var tyvärr ungefär 1 km för mycket för andra omgången plåster. Barfotaskor medför ju att tårna rör sig en hel del och då krävs det specialarrangemang med sporttejp och grejer för att plåster som ska skydda skav mellan tårna ska sitta kvar. 2 km trodde jag dock skulle funka, men icke. Stapplade fram som Jesus på Golgata ungefär. Hade återigen ambitionen att åka till Biltema på vägen hem men pallade inte. Susade hem, gjorde en smoothie och låg sedan i soffan och ömsom läste, ömsom dumscrollade tills det var dags att laga middag. Vi började kolla på Inte ett ord på Netflix. Harlan Coben brukar leverera bra skit så den blir nog bra.

Läste sedan lite till och sedan var det läggdags. Ska peta in en hörselpropp mellan tårna så att de där förbannade blåsorna får lite luft. Förhoppningsvis hinner det då bildas lite nytt skinn. 

260708 - semester dag 5

Idag vaknade jag hyfsat tidigt, gick upp, åt frukost, gick ut med hundarna, lyssnade på två avsnitt av Historiepodden under tiden. Kom hem, tränade ett helkroppspass med Vibes, gjorde omelett till lunch. Åkte sedan in till stan för rehab. Nu ska min fysioterapeut ha semester så nästa tid är inte förrän 10 augusti. Ska fortsätta så gott det går på egen hand under tiden, de flesta av övningarna är inte på något vis rocket science. For sedan vidare till Biltema för att införskaffa en sån där foamroller som påminner om en rutkavel. Nämen då var väl just den delen av Biltema (FRITID 57) avstängd p g a att de hade kört in en saxlift där för att greja med något i taket. Det såg ut att dra ut på tiden så jag fick stolpa ut med oförrättat ärende. Röven! Åkte hem, hann vara hemma 40 minuter och sen var det dags att åka hem till S för en sittning med Idrott Online och LOK-stödsredovisningen, oh the joy of föreningslivet. Nu är vi i alla fall till 2/3 klara med vårterminen, nästa lördag ska vi pressa in det sista är planen. Kom hem vid 21, har duschat och nu väntar sängen och en god bok. 

260707 - semester dag 2-4

I lördags kväll svepte jag in till stan för en vinträff med Jenny. Det är i mångt och mycket Skånetrafiken som styr hur vi kan träffas och den här gången hade vi inte så mycket tid på oss, så vi marscherade bara tvärs över gatan till närmaste vattenhål. Två och en halv timmas intensivt umgänge, sen tuffade vi vidare åt varsitt håll.

I söndags morse vaknade jag hyfsat tidigt och i hyfsat skick. Gick min vanliga kuperade söndagsrunda, tränade lite yinyoga, åt lunch och vroomade sedan 25 mil norrut hem till min syrra. Där fick jag mat och vin, den av mina systersöner som också är min gudson tittade förbi. Vi kollade sedan på fotboll, Norge mot Brasilien, gav upp i halvtid och gick och lade oss. 

Vaknade nästa dag till en miljon nyhetsflashar om att Norge slagit ut Brasilien. Åt frukost och sedan begav vi oss iväg till mamma för att tillsammans med vår bror riva av några timmars storstädning, vilket visade sig vara en droppe i havet sett till den arbetsinsats som hade behövts. Mamma har väl alltid haft en rätt lättsam inställning till städning: man städar möjligen när man väntar besök, i alla fall om det är någon som kan tänkas ha åsikter om hur det ser ut hemma hos Johanssons. Numera har hon sällan besök och därför har ambitionsnivåerna för städning ebbat ut från blygsamma till ingenting. 

Jag och min bror skulle angripa köket, tänkte vi. Köket behöver väl inte städas heller, sa mamma avvärjande, vilket visade sig vara årets underdrift. Om man inte räknar några oengagerade drag med en sur disktrasa som städning så tror jag inte det köket har städats sedan den förra hyresgästen flyttade ut 2015. Vi skurade och svor om vartannat och lovade att när mamma någon gång kommer att lämna lägenheten så blir det flyttstäd. Vår syrra hade det inte lättare, för hon hade tagit på sig att rensa i garderoberna, vilket visade sig vara ett Sisyfosarbete eftersom det nog inte gjorts i modern tid om ens någonsin. Sedan fyllde vi bilen med klädpåsar och skräp som vi åkte vi till återvinningscentralen med. 

Sedan bar det av hem till syrran för dusch och ombyte. Vi tog en promenad, sedan var det mat och vin och prat i solen på uteplatsen, sen åkte vår bror hem till sig och vi kollade lite på fotboll och sedan var den dagen över.

Idag har jag mest åkt bil, tycker jag. Gick en promenad när jag kom hem för att få ihop dagens steg, via bibblan och affären. Kom hem, städade lite till av bara farten (?), sedan blev det pizza till kvällsmat och så i säng.

Imorgon ska jag på rehab och sedan hem till S för fortsatt arbete med LOK-stödsrapportering i helvetessystemet Idrott Online. Man vet att roa sig på semestern tydligen. 

260704 - semester dag 1

Igår hade jag diffusa planer på att åka till Biltema och införskaffa någon slags foamroller med handtag, som en sån där rutkavel som man har till knäckebröd, hade jag ägt en sån hade den säkert funkat utmärkt men nu har jag inte det och har inte heller planer på att börja baka eget knäckebröd utan nu är det FASCIAN som jag tror skulle uppskatta en sådan behandling. Har sett flera tanter sitta och rulla med en sån på rehaben och tänkte att det skadar ju inte att testa. Jag vill inte jinxa men känner att något har hänt. Bra är det fortfarande inte, men bättre. Kan röra höfterna mer, har ett annat klipp i steget och ibland kan jag bara resa mig upp och börja gå utan vidare istället för att inleda med den verkliga walk of shame och vackla och vagga fram som en slaktfärdig anka.

I alla fall. Åkte ut till stallet efter jobbet och lämnade några dokumenthållare där. Kände sedan att nä, jag orkar inte med något Biltema så jag åkte hem och gick ut med hundarna istället. Blev uppringd från jobbet angående ett problem som uppstått, lovade att ringa tillbaks när jag kom hem eftersom det krävde att man delade skärm och jag har inte Teams på min privata telefon. Kom hem, löste problemet, loggade sedan in på banken för att föra över en större summa pengar från mitt sparkonto till en person som ska sälja två hästar till ridklubben. Eftersom likviditeten är sisådär så köper jag dom och sen köper klubben dom av mig på avbetalning, jag äger dom på pappret tills de är slutbetalda men klubben står för alla andra omkostnader under tiden. Köpte ju en häst från Litauen på detta sätt i höstas, vilket krävde inte mindre än fyra (4) personliga besök på banken, men nu var det en svensk säljare så det skulle väl gå i ett nafs tänkte jag NAIVT. Nehe, först överskred beloppet min beloppsgräns, för att ändra beloppsgräns var jag tvungen att fotografera av mitt pass via bank-ID-appen. Sen skapade transaktionen ett larm i bankens bedrägeriövervakningssystem så jag var tvungen att vänta i 30 minuter innan jag fick försöka igen. Funkade fortfarande inte så jag fick ringa banken och förklara läget. Då ska jag bara ställa lite kontrollfrågor här sa bankkillen och startade sedan ett regelrätt förhör. Fullständigt namn? Adress? Hur länge hade jag bott på den adressen? Varför hade jag konton på både Swedbank och Sparbanken? Vad var det för typ av hästar? Kände jag säljaren? Hade jag träffat henne personligen? Svarade att det var en bekant till min ridlärare, vilket utlöste en skur av nya frågor: Vad hette min ridlärare? Hur länge hade jag känt henne? Var det en person jag skulle säga att jag litade på? osv osv. Hur folk bär sig åt för att begå ekobrott är för mig ett stort mysterium, men till slut blev jag godkänd och fick åtkomst till mina egna pengar. PUH. Var helt matt efter den övningen. 

Vi köpte hämtmat och kollade på näst sista avsnittet av The Boroughs, sen gick jag och lade mig och läste, somnade tidigt. 

Vaknade vid 7 i morse, gick upp, åt frukost, gick ut med hundarna, tränade ett corepass, gjorde lite fascia-rehab. Gjorde tonfiskssallad till lunch. Nu ligger jag i skuggan på uteplatsen med en bok och en kopp te. Planerar att göra så resten av eftermiddagen faktiskt. Ikväll ska jag in till stan och dricka vin med Jenny, kort och intensivt men det var enda möjligheten att ses inom överskådlig framtid. Imorgon eftermiddag bär det av hem till min syrra där jag stannar till tisdag. 

260703

Då har den alltså äntligen kommit, sista jobbdagen innan semestern, om åtta timmar väntar tre veckors ledighet. Det känns tidigt, jag brukar ju alltid ha sen semester (och gnälla om det, haha). Känns konstigt att ha semestrat klart innan juli ens har tagit slut, men det är väl en vanesak antar jag. 

Igår jobbade jag, åkte sedan hem och städade, tränade yinyoga och gjorde en smoothie i min nya trådlösa blender som jag klickade hem i ren tristess under helgens värmebölja. Det går ju utmärkt att göra smoothies med stavmixern, men den ska ju asas fram, kopplas in, kopplas ur, plockas isär och diskas och när det var så varmt som det var förra helgen kändes det som övermäktigt och som av en ren slump (fast det var det garanterat inte) så kom det upp en reklamvideo på en liten smidig blender som man laddar med en usb-kontakt, gör sin smoothie, vänder upp och ner på den och sätter på ett lock i botten och så kan man använda blendern som bägare och sen när man är klar fyller man den bara med vatten och en droppe diskmedel, kör knivarna några sekunder och så har den diskat sig själv. Fungerade faktiskt över förväntan och den är så liten att man kan ha den stående framme utan att den känns som att den är i vägen. 

Slöade i soffan en stund och sedan tog jag bussen till stan och mötte upp med A för middag och vin. Trevligt som alltid. Kände mig seg när klockan ringde men det är ju bara att släpa sig upp och ge sig iväg. Det är ju inte direkt som att man har druckit tills flaskan är tom och dansat på borden tills solen gått upp, två glas vin till maten och så hem med bussen vid 21. Lagom.

Idag ska jag som sagt jobba, ligger bra i fas med allt så hoppas att jag till och med kan slinka iväg lite tidigare för det tycker jag man får göra sista dagen innan semestern. Ska svänga förbi stallet på väg hem och kolla om en nyckel jag har passar till ett skåp som är låst och som ingen vet var nyckeln till det är. Sen hem och, ja jag vet inte riktigt men kanske påbörja njutet? 

260702

Igår hände det inget särskilt på jobbet förutom att vår VD lite raljerande frågade när jag tänkte flytta över till dom. Jag sitter ju själv i en huslänga som består av verkstad, lager och labb med en liten kontorsdel. Andra längan består av fabruk, matsal och kontor, där sitter övriga tjänstemän. Just nu är det inte aktuellt med någon flytt för så länge lilla produktionslinjen är igång så behöver jag ha tillgång till labbet och då är det ju ingen mening med att ha sitt kontor någon annanstans. Men sen, till hösten? Att flytta över till andra sidan känns föga lockande. Där sitter alla på rad med kontor som har glasväggar ut mot korridoren och det är jag noll sugen på. Inte för att jag bedriver någon ljusskygg verksamhet som inte tål insyn, men jag gillar att ha väggar och dörrar som går att stänga och sen är man ifred. Men jag fattar ju samtidigt att det inte är rimligt att värma upp en hel byggnad bara för att jag vill ha mycket personal space. Men ska jag flytta över så ska jag kräva att få ett av kontoren på andra våningen, med vanliga väggar så man inte behöver sitta som en apa på ett zoo. Om det nu blir så, om inte fastigheten blir såld och vi får flytta till något kontorshotell eller börja jobba hemifrån. Den som lever får se. 

Rehab efter jobbet, det gick bra. Fick avboka på måndag p g a påbudet om städning hos mamma. Sen är det bara ett besök kvar, nästa onsdag. Undrar sen om fysioterapeuten tycker att jag är färdigrehab:ad sen eller om jag får fortsätta gå dit. Den som lever får se där också. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, åkte sedan hem till S för några timmar för LOK-stödsrapportering i helvetessystemet IDROTT ONLINE. Vi tog väl oss halvvägs genom vårterminens grupper innan vi gav upp och bestämde att vi ska ses igen nästa onsdag för att göra klart. Fick också ett positivt besked kring personen vi vill anställa, vi ska höras idag och bestämma när vi ska träffas och skriva kontrakt. Vågar inte ropa hej förrän det är klart. 

Hem, in i duschen och så i säng. Idag är det jobb, städning och sen ska jag träffa min fd kollega A, vi ska gå på Pinchos och äta och dricka vin. Sen är det bara en dag kvar och sen är det S-E-M-E-S-T-E-R. Galet ändå. 

Läraren

Har läst Läraren av Freida McFadden, detta är handlingen:

Eve ser ut att ha allt. Ett stabilt äktenskap, ett vackert hem, ett bra jobb som matematiklärare. Varje morgon vaknar hon bredvid sin charmige man Nate, och tillsammans går de till arbetet på Caseham High School. Men under ytan är inte allt som det verkar.
När den nya terminen börjar återvänder en elev som Eve aldrig trodde hon skulle behöva ställas inför igen: Addie Severson. Förra året skakades hela skolan av en stor skandal, med Addie och en lärare i händelsernas mitt. Det sägs att hon är manipulativ och farlig, en flicka som skadar andra och förstör allt i sin väg.
Men ingen känner den verkliga Addie. Ingen vet vilken hemlighet hon bär på - eller hur långt hon är beredd att gå för att skydda den.

Jag har ju bränt igenom en del Freida McFaddenböcker vid det här laget: Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Pojkvännen och Psykiatern (samt står i kö för Hyresgästen) och har överlag gillat dom. Det är lättsmält, bra tempo och alltid med en twist som heter duga. Nu satt jag och var liksom lite beredd på twisten, vet inte om det var därför men den här gången var det i alla fall inte som att jag spärrade upp ögonen, i alla fall inte jättemycket. Tyckte även att det fanns lite väl mycket plotholes för att få det hela att gå ihop, men det var ändå rätt okej. Den här boken får tre högklackade skor av fem möjliga. 

260701

 Så var det juli helt plötsligt, tycker varje gång det blir ny månad så hajar man liksom till och tänker va!?, är det redan...? Det måste hända något med tiden när man blir äldre, när man var liten så kändes ju ett sommarlov som ett helt LIV och jag vet under en period när barnen var små och man liksom vadade omkring i en ändlös sörja av städa och tvätta och diska och hämta och lämna och däremellan gåuppgåtilljobbetjobbajobbaätalunchsammasakhänderimorgon, Då kändes det också som att tiden gick väldigt långsamt, men nu? En grisblinkning så har det gått en månad, ett halvår, ett djävla decennium? 

Jobbade länge igår p g a ett seminarium på eftermiddagen, kompenserade det genom att gå en längre lunchpromenad. Ringde och avbokade min sedan länge inbokade tid hos kiropraktorn som är som imorgon, tycker jag fått bra hjälp av fysioterapeuten och då känns det lite onödigt att betala 600 spänn för att han, kiropraktorn alltså, ska konstatera att "det ser bra ut" som han gjort de senaste två besöken. Har ju gnetat ihop till ett frikort genom min rehab, men kiropraktorbesök räknas inte in i det och då blev jag snål, fast det har främst med att göra med att jag inte riktigt känt att mina tidigare besök har gjort någon direkt nytta, medan jag efter 6 veckors rehab hos fysioterapeut ändå kan märka en viss skillnad för mina problem med höfterna. Men jag behöver ju inte betala för att gå till någon som bara konstaterar att det är ju bra att det blivit bättre. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, hade telefonmöte med K under tiden angående en ridlärare som inte kommer att komma tillbaks till hösten och hur vi löser det, samt våndor kring en som vi hoppas på att få anställa men mycket ska landa och ingen vågar hoppas något förrän kontrakt är skrivet. Försökte sedan få tag på denna person för att ge henne vad som förhoppningsvis är ett erbjudande hon inte kan motstå. Fick inget svar, skickade ett sms, fick sedan ett sms om att hon skulle ringa mig senare. HATAR verkligen att vänta på samtal, men det var ju bara att gilla läget. Tränade ett hantelpass med Vibes, åt kvällsmat, läste lite. Sen ringde personen och jag levererade erbjudandet. Hon ska nu tänka på saken och återkomma. Tackar hon ja tror jag det kan bli riktigt riktigt bra. Tackar hon nej så står vi på ruta 1 och har inget bra alternativ att gå vidare med. Föreningsliv: inget för de nervsvaga. Håll tummarna, pls. 

Sedan slökollade vi på fotboll, Norge mot Elfenbenskusten. Jag hejade lite på Norge, egentligen bryr jag mig inte men det kan väl vara kul för dom, men min man fick för sig att heja på Elfenbenskusten. Samtalet rörde sig mycket kring Haalands utseende, jag tycker han ser ut att vara gjord av plast, som en Kendocka eller möjligen en Action Man-figur, han ser helt enkelt inte naturlig ut. Men det behöver man ju inte göra om man är bra på fotboll, även om gårdagens avgörande mål verkligen inte var särskilt snyggt (säger den plötsliga fotbollsexperten kritiskt från soffan).

Sveriges match mot Frankrike började klockan 23 men så intresserad är jag inte att jag sitter uppe och kollar, det hade jag möjligen gjort om det varit final men det vet ju alla inte kommer att hända och  mycket riktigt slutade guldgrävandet i USA efter sextondelsfinalen den här gången. 

Idag är det jobb, sedan rehab, sedan ska jag hem till S för vi ska redovisa LOK-stöd för vårterminen i Idrott Online, OH THE JOY OF FÖRENINGSLIVET. Fast vi brukar ha rätt kul och det är hur som helst roligare att vara två om tråket än att sitta ensam och påta med det. Sen är det bara två jobbdagar kvar till S-E-M-E-S-T-E-R! 

Invasiva arter

Har läst Invasiva arter av Oscar Nilsson Tornborg. Detta är handlingen:

Det är sommar och turister flockas till idylliska Burge på Merkö i Östersjön. Grillar tänds, drinkar dricks, det är sol och bad.Men allt är inte solsken. Lukas är ensam i sin skräck för den tyranniska styvpappan, och Eva har tillsammans med dottern Elsa återvänt till ön för att hitta tillbaka till en sorts normalitet efter sin mans död. Och när Jens Larsson på den lokala bensinstationen upptäcker att en larvliknande parasit har borrat in sig i hans fot är det början på en dag där de invasiva arterna tar över och förändrar allas liv för alltid. 

Det här lät som perfekt sommarskräck att sluka när det är värmerekord och enda man orkar göra är att ligga i skuggan med en bok. Tyvärr var den enligt mig inte alls lika bra som den lät. Platta karaktärer, sparsam och menlös dialog, "skräcken" kändes mestadels helt osannolik och därför inte det minsta skrämmande. Den här boken får en cerkarie* av fem möjliga. 

* Larvstadiet av Tricobilharzia sp. som i huvudsak infekterar sjöfågel. Kanhända att jag en gång i tiden skrev ett examensarbete om parasitiska plattmaskar och därför kan orimligt mycket om deras livscykel och i denna ingående intermediära livsformer. 

260630

Veckan började verkligen inte bra för min man, för när han kom till jobbet så fick han veta att han var uppsagd. Kul grej såhär inför semestern va? Vet att det finns någon slags tanke kring att lämna dåliga besked precis innan ledighet/semester/långhelger och liknande, för att folk ska ha processat och den dåliga stämningen liksom ska ha blåst över till nästa gång man ses. Fick det "rådet" en gång när jag skulle lämna ett dåligt besked och velade om det skulle levereras innan eller efter vad-det-nu-kan-ha-varit, jul kanske. Funderade på det en stund och kände att tja, det är ju en väg att gå men nja? vill jag verkligen vara en person som tycker det är viktigare att det är i första hand ska vara behagligt och friktionsfritt för mig än att folk ska få sina efterlängtade ledigheter förstörda? Så nä, det var inte min melodi. 

Så tänkte dom uppenbarligen inte på min mans (snart f d) jobb i alla fall. Så det var ju ingen kul början på vare sig veckan eller den väntande semestern. Nu är väl inte det här ett drömjobb, snarare tvärtom.  Ett familjeföretag som drivits i decennier av ägaren, som inte utvecklat sitt ledarskap sedan 50-talet. Personalomsättningen på detta företag har varit erkänt hög, om ett företag ständigt söker folk även om de inte  direkt växer organiskt så ska man kanske fundera på varför. Sonen i familjen tog över för några år sedan och då blev det väl något bättre, men fortfarande är det väldigt old school management och den gamle stultar fortfarande runt på dagliga rundor som en annan brukspatron och har synpunkter på allt. Min svärson är lite släkt med de här människorna och har vittnat om ett och annat även privat som inte är så charmerande. Min man hade bara tänkt sig det här som en tillfällig födkrok tills något annat dök upp, men sen blev det ju krig i världen och lågkonjunktur i Sverige och mängden sökbara jobb inom hans bransch är rätt begränsade. Men jaha, nu blev det så här. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda katastrof heller, även om ett rövjobb är bättre än inget jobb. Det löser sig väl på ett eller annat sätt. 

Som om det inte vore nog med det så hörde svärmor av sig i helgen, det händer inte jätteofta eftersom de, svärmor och min man, av olika skäl har sagt upp bekantskapen med varandra. Men nu hade hon fått en Alzheimersdiagnos och blivit av med sitt körkort, hon kommer bli tvungen att sälja sitt hus (båda delarna var visserligen bara en en tidsfråga för hon är ändå 85), flytta till något boende, ha god man och så vidare. Svärmor har dessutom en personlighet som kraftigt pekar mot borderline eller möjligen bipolaritet, vilket i kombination med Alzheimers kan bli...utmanande, antar jag. Det ger sig väl med tiden. 

Min dag var så här: Åkte till glasfirman och lämnade in bilen för byte av vindruta. Fick lånecykel som jag trampade tillbaks till jobbet med, jobbade, fick sms att bilen var klar, cyklade tillbaks till glasfirman, betalade 2500 kronor och såg glad ut. Nej, det gjorde jag inte men de var i alla fall trevliga på glasfirman och man fick en liten påse Ahlgrens bilar på "köpet". 

Åkte vidare till rehab. Bagaren var tillbaka, men som jag förstod det var han i slutet av sin rehab och nu var det sista gången han skulle komma dit. Skönt, höll jag på att säga utan att ha någon annan anledning än att han är så himla vältränad och det är deppigt när man själv håller på med sina ytterst krämpe-relatarade övningar och så kommer han studsande som en annan 20-åring. Ändå hörde jag honom säga till fysioterapeuten igår att Förr var man ju vig så in i helvete, och så någonting om hur stel han var nu. Sagt av en man som ser ut att vara minst i min ålder och som alltså kan göra såna där Ingmar Stenmark-hopp upp på, inte en mur i det här fallet, men en låda som i alla fall är 70-80 cm hög. Men ja, allt är ju relativt. 

Åkte hem, min man var redan hemma och hade tagit ut hundarna så jag kvistade ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Sedan var det dags att åka in till stan igen för bio med Club ROMIF. Det blev varken rätt dag eller rätt salong den här gången, men vadfan. Vi såg Toy Story 5 och höjde medelåldern i publiken litegrann. Jag har bara sett de två första Toy Story-filmerna, men jag tycker de är jätteroliga. Det var den här också, också med ett ganska tydligt budskap om skärmtid och nät-taskigheter bland barn som man nog kan ta sig en funderare på som förälder. Men framför allt rolig, så mycket har vi nog aldrig skrattat på en ROMIF-film, konstaterade vi efteråt. 

Åkte sedan hem igen, hann se Brasilien klämma in ett mål på övertid och avgöra mot Japan i fotbolls-VM. Synd, de kunde gott få ha tagit sig vidare men fotbollsresultat är inget som jag direkt går och hänger med huvudet för.  Minns en gång när vi var ett gäng som skulle kolla på någon avgörande match, det måste ha varit EM 2004, och Sverige hade tråcklat sig fram till kvartsfinal, spelade oavgjort och slutligen förlorade på straffar mot Nederländerna. När sista straffen satt i mål och planen fylldes av jublande nederländska och dystra blågula spelare sa jag något käckt i stil med Jaha, nu får man väl heja på Danmark då istället! varpå en man i sällskapet snodde runt och väste Vad i helvete, är du inte SVENSK din jävel? Starka känslor hos somliga alltså, dock inte hos mig. 

Idag: ny dag och nya möjligheter. Ska vara med på något nätbaserat seminariun som börjar efter att jag  egentligen har slutat, men det kan man väl tugga i sig när det inte sker oftare än vad det gör. 

Schimpanserna vid Point Nemo

 Har läst Schimpanserna vid Point Nemo av Cecilia Klang. Tidigare har jag läst trilogin Kan innehålla spår av Tommy Roos, I södra Norrland väntas regn och Obehöriga äga ej tillträde. Jag gillade den första jättemycket, de andra två inte lika mycket. Detta är handlingen: 

Lisa är fyrtiofem och har inte kommit längre i livet än de tjugo meter som skiljer hennes hus från pappans. Hon undervisar på samma skola hon en gång gick i, har samma frisyr som hon alltid haft och sköter om samma grekiska landsköldpadda. Rolf har fyllt åttio och hans cancer oroar honom mindre än tanken på vad som händer med Lisa när han inte längre finns. Hur ska hon klara sig själv? När sjukdomen tvingar dem att konfrontera det de undvikit i åratal börjar något röra sig – mellan dem och inom dem. Hur hittar man ett eget liv när den man lever för håller på att försvinna?

Jag tyckte den här boken helt ärligt var SÅDÄR. Störde mig på Lisa som ständigt var sur och grinig trots pappa Rolfs nästan onaturliga snällhet och stabila humör. Nu finns det väl inget allmängiltigt sätt att förhålla sig till en närståendes cancerdiagnos, men borde inte Lisa tänka lite mer i termer "ta vara på den tid som är kvar" istället för att bete sig som en gnällig jättebebis exakt hela tiden? Den här boken får två pizzabitar av fem möjliga.  

260629

Så helt plötsligt kom den efterlängtade och ibland hatade veckan innan semestern. Vissa år har det varit helt vidrigt och jag har verkligen fått jobba ända in i kaklet, andra år lite softare. I år blir nog ett mellanting. Har mycket kvar att göra, men om inget oförutsett inträffar ska det gå att få klart det under den här veckan. 

Helgen som gick var väl historisk och hysterisk ifråga om värme. Precis innan jag skulle åka hem i fredags så fick jag en nyhetsflash på mobilen att det var en trafikolycka med långa köer precis där jag brukar köra. Tänkte att det var ju en väldig tur att jag hann läsa den innan jag satte mig i bilen. Sedan var jag fan i mig  i det närmaste oförmögen att tänka ut en alternativ väg hem, hjärnan var som sirap och jag kunde liksom inte visualiera hur vägarna gick. Nästan obehagligt, är det så det är att bli dement?  Jaja, hem kom jag till slut via en omväg, men hellre det än att sitta i bilkö. 

Släpade mig ut en kort runda med hundarna, sedan tog energin slut. Hade köpt Picadelisallad som vi åt till kvällsmat, därefter hade jag vaga tankar på att se fotboll, Norge mot Frankrike, men det jag trodde var tid för matchstart var istället tid för uppsnack i studion och matchen började långt senare så då gick jag och lade mig i tvärdrag och organiserade mina app-ikoner i telefonen istället. Det var väl ungefär allt jag mäktade med, och då hade ju den RIKTIGA värmeböljan inte ens börjat än. 

På lördagen gick jag upp klockan 5 och gick ut med hundarna. På parkeringen utanför Konsum stod delar av traktens EPA-ungdomar och höll på att avsluta natten. Fattar inte riktigt vad det är som är så kul med att sitta i varsin EPA och prata med varandra genom nedvevade rutor, men det är väl jag som är gammal och inte hänger med i svängarna. 

Då, vid femtiden på morgonen, var det ändå hyfsat behagligt utomhus, 23 grader någonting, men allt eftersom dagen gick så blev det bara värre och värre. 36 grader stod termometern på under eftermiddagen och det gick liksom inte att vara någonstans och det gick inte att göra någonting heller. Ringde till min son som fyllde år, det var väl den enda aktiva handling som utfördes på rätt många timmar om man inte ska räkna dumscrollade p telefonen. Vi är inte såna som åker till stranden, hatar trängsel och även om man blir tillfälligt sval av att doppa sig så ska man ju ändå ta sig tillbaks i värmen och sätta sig i en stekhet bil och åka hem igen. Ser absolut ingen mening med det. Inte för att det var roligare hemma, vi gick omkring som zombies på heroin och smågrälade om ifall det skulle vara öppet eller stängt, upprullat eller nedrullat. Framåt kvällen tog jag mig samman och lagade mat, sedan blev det en sval dusch och tidigt i säng med vartenda fönster i hela huset öppet. Frampå småtimmarna vaknade EPA-ungdomarna till liv igen och bjöd på hög musik och motorbröl, det var ju inte exakt vad man önskade sig fast det lugnade ändå ner sig rätt fort, en halvtimme eller så. 

Igår gick jag också upp vid fem, gick ut med hundarna och det var inte ens skönt så tidigt på morgonen,  bara klibbigt och kvavt och äckligt. Sen kom lite åskmuller och så småningom regn. Enligt väderleksrapporten skulle det inte regna förrän senare på förmiddagen, så därför hade jag bara tagit på mig shorts och ett tunt linne. Det tunna linnet blev i det närmaste genomskinligt av regnet, så där fick jag gå genom byn som ett exempel på förargelseväckande beteende, tur att det var så tidigt på morgonen att det knappt var något folk ute. 

Åkte till stallet för ett möte, vi skulle sjösätta ett projekt som jag lagt mycket jobb på och det togs emot bra. Skönt, hade varit lite orolig för att folk skulle sätta sig på tvären och inte vilja vara med på tåget, men så blev det alltså inte. Sedan gick S och jag och visiterade några hästar som gick på bete i närheten innan det var dags för nästa möte. Slutligen rensade K och jag i kylskåpet efter ridläger och inför semester, fick med mig en hel del hem till både människor och höns. Åkte sedan hem och dog en smula, för det där tillfälligt svalare vädret efter åskan var just bara tillfälligt, nu var det lika varmt igen. Kändes dock bättre efter att jag fått i mig en kraftigt försenad lunch. Tränade ett pass yinyoga, ställde in exakt ALL planerad träning annars på grund av värmen, men i yinyogan ligger man ju bara stilla. Lite roligt när de säger på videon Ta gärna på en filt eller varma strumpor för det kan hända att man känner sig lite frusen när man ligger stilla i positionerna...eller något i den stilen. Kändes inte så relevant den här helgen, nej. 

Tog mig samman och totade ihop en middag, sen blev det tidigt i säng och nu är det alltså ny vecka och nya möjligheter. Enligt väderprognosen ska det bli 26 grader varmt både idag och imorgon, men därefter ser det tack och lov ut som att det ska det bli mer normala temperaturer. 

Idag är en knölig dag. Ska åka och lämna bilen för byte av vindruta när den verkstan öppnar klockan 7, hoppas att det går att charma dom så att den kan bli klar tills jag slutar. Ska på rehab klockan 13.30 och ikväll är det bio med Club ROMIF. Det skulle ju ha varit i torsdags, men dottern opererade ju ut en visdomstand i onsdags och kände sig rätt mörbultad så vi flyttade fram till som idag då. Men hela tidsplanen riskerar ju att rasa ihop om jag inte får tillbaks bilen i tid. Aja, go with the flow, det löser sig väl på ett eller annat sätt. 

Sen for jag hem

Har läst Sen for jag hem av Karin Smirnoff, tredje och avslutande (antar jag?) delen om Jana Kippo som inleddes med Jag for ner till bror och Vi for upp med mor. Detta är handlingen:

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr.

Jag tyckte ju mycket om de två första böckerna, och jag tyckte också om den här. Även om det är extremt mycket elände och man kan undra om verkligen alla människor i hela världen är så trasiga och mörka, finns det ingen normal? Men det är kanske svårt när normerna har satts ur spel redan från början, vad vet jag? Den här boken får fyra lerfigurer av fem möjliga, nu är det ni som ger er av till bibblan. 

Monstret

Det här är en bok som jag inte orkade traggla mig igenom: Monstret av Ane Riel. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Kåda så förväntningarna var kanske för höga? Detta är handlingen:

Ingen vet varifrån lille Leon har fått sin styrka. Men hans mamma vet i alla fall att han är svår att hantera. Särskilt när han vill gosa. Och Leon gillar verkligen att gosa.
Samtidigt som Danica kämpar med sin son, kämpar Mirko med sina förbjudna känslor. Han är fortfarande bara en pojke när han blir hett, våldsamt förälskad i Danica. Det är en omöjlig kärlek. Danica är inte bara en vuxen kvinna och Leons mamma, hon är också gift med en jättelik man. Men Mirkos passioner driver honom ut ur hans hem och in i Danicas hemliga helvete.
Konsekvenserna blir ödesdigera för dem han bryr sig om. Och efter en dramatisk natt blir Mirko bunden till Leon och hans mystiska krafter för resten av sitt liv.

Ja, det lät ju inte så dumt. Först tyckte jag att...nämen är det inte väldigt mycket samma upplägg som i Möss och människor av John Steinbeck?, men tänkte att det var kanske ändå avsiktligt och att det skulle komma någon slags twist på det hela kanske. Men sidorna gick och det hände liksom ingenting med någonting och den var väldigt lätt att lägga ifrån sig. Efter tre omlån utan att jag kände minsta längt efter hur det skulle gå så fick den hamna i återlämningslådan på bibblan. TYVÄRR. 

260626

Idag gjorde jag något jag sannerligen inte brukar göra, och då menar jag inte att jag steg upp klockan 01.00 för att titta på fotboll för det gjorde jag verkligen inte. Men det slutade 1-1 mot Japan och därmed föll min teori om att de svenska grabbarna aldrig skulle ta sig vidare från gruppspelet. Vad jag istället gjorde var att börja senare. Det hade med två saker att göra: värmen och att det var min tur att köpa fredagsfrukost till jobbet. När jag släpade mig ut med hundarna igår eftermiddag så kom jag nämligen på den briljanta idén att ta deras dagliga (den längre av dom) promenad direkt på morgonkvisten, så får de (och jag) sin motion utan att någon av oss behöver få värmeslag, för idag ska det nämligen bli 29 grader varmt. Imorgon och på söndag TRETTIOSEX. Vet knappt om jag har upplevt sån hetta förut, jag har ju aldrig varit "söderöver", solsemestrar är verkligen ingenting som lockar och jag kan leva med att aldrig ha sett Medelhavet annat än på vykort. 

Sagt blev gjort. Gick upp min vanliga tid och tog sedan en runda på lite drygt 5 kilometer. Termometern stod på 16 grader, det var precis lagom. Sedan var det lagom att åka så man kunde hänga på låset på Citygross när de öppnade klockan 06.00 och köpa färska frallor till ovan nämnda fredagsfrukost. 

I helgen skulle det ju ha varit BOOT CAMP men med tanke på de 34 graderna så gör det ingenting att det blev inställt för det hade varit tortyr för både hästar och ryttare. Nu får man se till att komma upp och ut tidigt med hundarna och sedan vegetera i skuggan resten av tiden. På söndag ska det i alla fall bli lite regn, utlovas det nu i alla fall men det kan ju ändras, och från och med måndag lite mer för årstiden normala temperaturer, 23-24 grader sådär. Även det tycker jag är rätt mycket. Tur man inte tränar till något lopp nu, sa jag till min bror igår, för då hade man ju känt sig lite tvungen att springa, alternativt stressat över att man inte kunde springa. Då visade det sig att han precis hade varit ute och sprungit. Vi är otroligt lika i väldigt mycket, men uppenbarligen delar vi inte genetiken för att tåla värme i löpträning. 

Nej, nu är det dags för jobb, over & out. 

Psykiatern

Har läst Psykiatern av Freida McFadden, har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig,och Pojkvännen som jag gillat mycket (de två första) och hyfsat (de två senare). Detta är handlingen:

När det nygifta paret Tricia och Ethan besöker en avlägset belägen herrgård tror de sig ha hittat sitt drömhus. Egendomen har tidigare tillhört Adrienne Hale, en känd psykiater som försvann spårlöst för flera år sedan. Men när ett kraftigt snöfall gör att de blir isolerade på godset börjar huset snabbt förlora sin charm.
Insnöad och allt mer rastlös snubblar Tricia över en samling kassettband där Adrienne Hale spelat in terapisamtalen med sina patienter. När Tricia lyssnar på kassettbanden får hon insyn i den skrämmande kedja av händelser som ledde fram till Adriennes mystiska försvinnande. Med varje band faller ännu en chockerande pusselbit på plats, och ett nät av lögner börjar sakta nystas upp. Men när Tricia slutligen når fram till den sista kassetten – den som avslöjar hela den fasansfulla sanningen – är det kanske redan för sent.

Jag tyckte först att jaha, ännu en McFadden med ännu en rätt så mesig och handlingsförlamad huvudkaraktär (ni vet, personer som av olika skäl aldrig kan säga sanningen/gå till polisen/sticka därifrån, vars rådvillhet så att säga utgör själva essensen i berättelsen för hade de gjort det som vilken normal människa som helst hade gjort i samma situation så hade ju boken bara blivit ett tunt häfte som ingen velat läsa). Satt och laddade för TWISTEN och kände mig tämligen säker på hur det skulle sluta. Det gjorde det inte! Istället kom en vändning som fan i mig hette DUGA och som jag inte på något sätt hade förutsett. Den här boken får - trots rätt så långa och intetsägande transportsträckor - fyra snöstormar av fem möjliga, schas iväg till bibblan. 

Porträtt av en hungrig flicka

Det här är en bok som jag inte kommer att läsa klart: Porträtt av en hungrig flicka av Inger Edelfeldt, detta är handlingen:

IsaBell är trött på hopplösa kärleksrelationer och nu helt inriktad på sitt arbete som antikhandlare. Köpet av en märklig målning leder henne till ett ödetorp i skogen - och till en bekantskap med villkor som måste hemlighållas. Kärlek, äntligen? Men omöjlig, en mörk romans mellan trasiga själar.  IsaBells nya inneboende "klarar sig med väldigt lite människoblod".

Jag har läst ett par böcker av Inger Edelfeldt tidigare (Duktig pojke och Kamalas bok) som jag gillat mycket, och den här blev jag lite oväntat tipsad om på något instagramkonto om skräcklitteratur. Men alltså nä, det var inget för mig. Inte för skräckens skull, för så långt tog jag mig inte ens och har man läst Staden som försvann när man var i en känslig ålder så ska det bra mycket till om man ska låta sig skrämmas av några svenska medelklassvampyrer. Kom som sagt aldrig dit, för vägen dit var så tröttsam och händeselös. Och så störde jag mig på att hon hette IsaBell. Så skriver man väl ändå inte? Den fick åka tillbaks till bibblan, hejdå. 

260625

Torsdag! Lön! Hade så mycket på kontot att jag var tvungen att logga in i lönesystemet för att se så det inte blivit något fel där, men det såg ut som det skulle. Visste att det skulle finnas 10 000 extra i och med skattepengarna, men det var ändå mer än jag trott så jag har väl haft en sparsam månad dårå? Inte för att jag direkt brukar sprätta pengar omkring mig i vanliga fall heller i och för sig. Gud vilka angenäma bekymmer det är att fundera över varför man har så mycket pengar kvar i slutet av månaden istället för tvärtom. Så har det inte alltid varit, kan jag ju tillägga. 

Igår var det rehab efter jobbet. Fick ytterligare en ny övning som var att kliva upp på en rätt hög låda och  sedan upp med knät och stå och balansera på ena benet en liten stund innan jag klev ner igen, 10 x 3 per ben. Hade redan lite träningsvärk efter mitt hantelpass, så det var rätt jobbigt. Inte blev det bättre av att det dök upp någon slags kvinnlig variant av Bagaren, en kvinna i min ålder eller över som helt enkelt var imponerande vältränad och gjorde Bulgarian split squats med tunga vikter lika obekymrat som andra dricker ett glas vatten. Då känner man sig varken tuff eller spänstig. Rehab-Robert, kom tillbaks, allt är förlåtet. Fast dom kan väl bli skadade dom också, får man väl anta på goda grunder (eftersom både hon och Bagaren ändå befinner sig på ett rehab-gym). 

Åkte hem, släppte ut hundarna i trädgården för det var 26 grader varmt i skuggan och jag tänkte att det skulle gränsa till djurplågeri att ta ut dom på promenad. De sprang i och för sig omkring som tokiga, så de verkade inte direkt lida av värmen. Sen försvann båda två upp i bokskogen (som vi kallar en del av tomten  där det växer 4-5 bokar så det är ju inte som att vi har hektarsvis med mark) och vägrade komma på inkallning, vilket visade sig bero på att Tage hade hittat delar av en död kaja som var otroligt mycket mer spännande än att komma till matte. 

Fick in hundarna, masade mig själv ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Bibblan här i byn är också skolbibliotek och då har inte allmänheten tillträde, men nu under sommaren är det meröppet varje dag mellan 8-21. Stod och fumlade en god stund med att scanna mitt körkort för att komma in och undrade varför det inte surrade till i låset som det brukar när man har slagit sin kod, sen kom jag på att det var bemannat på onsdagseftermiddagarna och därför inte ens låst. Jaja. 

Släpade mig hemåt, fan vad det är jobbigt med sån här värme! Tränade ett pass yinyoga, sen var det kvällsmat och bok i soffan fram till läggdags. 

Idag är det biotorsdag, men eftersom min dotter opererade ut en visdomstand igår så är läget oklart idag. Förra gången var hon rätt så påverkad rätt så lång tid efteråt, och tandkirurgen hade sagt inför den här operationen att den tanden hade inte varit så farlig men den kvarvarande "ser INTE rolig ut". Det hade dock gått relativt snabbt, men hade blött rätt mycket. Vi får väl se i vilket skick hon befinner sig i senare idag. Popcorn lär ju i alla fall vara uteslutet.  

Rovdjur

Har läst Rovdjur av Isabel Nylund. Detta är handlingen:

Det börjar med ett lockrop. Millenniet är nytt när Alex ser dem på håll: tjejerna i skinnjackor som tjatar på främlingar att köpa ut. Det är året mellan barndom och tonår, och längtan river i bröstet. Alex sällar sig till flocken. Och hon lär känna Leif, tjejernas spritgubbe. Leif är mannen som ger dem dricka, cigg och godis, och som skjutsar dem till ett ensligt garage där allt verkar vara tillåtet. Snart sker något oförlåtligt.
En natt många år senare, när Alex är vuxen, kastas hon tillbaka till året med flocken. I omvärldens ögon var det uppenbart vem som bar skulden till det brott som ägde rum. Men var går egentligen gränserna i en relation som är förbjuden? Och hur kan den som ljuger för andra vara säker på att hon inte ljuger också för sig själv?

Jag tyckte den här boken var väldigt bra. Inte för att jag var ung tonåring när millenniet var nytt, men mina barn var och igenkänningsfaktorn kring många attribut i den här berättelsen var hög. Vissa saker kändes så tidlösa att även en gammal dinosaurie som jag kan nicka igenkännande: japp, exakt sådär kände jag med på den tiden det begav sig. Bra språk, bra miljöskildringar, autentisk handling. Den här boken får fyra  stora häxblandningar av fem möjliga, marsch till bibblan med er allihop. 

260624

Igår var ytterligare en rätt händelselös jobbdag, det kanske är så det ska vara nu? Det är ju inte händelselöst som att jag inte jobbar, jag har ju att göra om dagarna. Men det är nästan inga möten, jag pratar knappt med någon heller. Inte för att det gör mig något när jag ändå inte har kvar de kollegor som faktiskt var roliga att prata med, pratet som är nu är på nivån väder och det kan ju kvitta.  

Åkte till Willys och handlade efter jobbet, det gick på 600 spänn och då var det i princip bara frukt och grönsaker. Skulle inte maten bli billigare? Vet inte om jag håller med om det. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, tränade ett pass med hantlar. Dråsade ner i soffan med kvällsmat och bok. Bokade en tid för byte av vindruta eftersom jag har fått ett stenskott. Blev i det närmaste kränkt av det eftersom jag tycker att det inte ska hända på en nästan ny bil, haha. Fick tid på måndag, gött att få det gjort innan semestern i alla fall. 

Bokade också bord på en restaurang. På lördag fyller nämligen min son år och eftersom det skulle vara BOOT CAMP lördag och söndag så hade jag för längesen föreslagit att vi kunde gå ut och äta på fredagen istället och det var alla med på. Då. Meddelade igår i familjechatten att jag bokat bord 18.30. Ja, då visade det sig att svärdottern var på resande fot, dottern skulle operera bort en visdomstand dagarna innan och hade oklar tuggstatus (det visste jag i och för sig) och så vidare. Sen började spännande leken att hitta ett nytt datum när alla kunde. Första träff blev 17 juli, gud bevare mig för den moderna människan. 

Var dock själv en bidragande orsak till det då vi först bestämde 3 juli men så kom jag på att nejvisstfan, den helgen ska jag nog träffa mina syskon så då fick alla fram med kalendrarna igen och börja konferera. Min syrra är nämligen en sån person som får panik av att ha en dag eller helg utan något att göra (i det avseendet är vi fruktansvärt olika) och har följaktligen en ständigt fullbokad agenda och det kan möjligen vara något enklare att få audiens hos påve Leo XIV än att försöka pressa sig in i hennes kalender. Så när hon säger ett datum (långt fram i tiden) så är det lika bra att hugga fast i det, för annars ryker tillfället och då kan det dröja ett halvår till nästa lucka. 

Tydligen har vår mamma (82) helt lagt ner allt som har med städning att göra "eftersom det inte är kul" och lever enligt min syrra i något som i det närmaste kan beskrivas som en sanitär olägenhet, vilket hon (mamma) inte verkar bry sig det minsta om men min syrra kände att det var dags att göra en hygienhöjande insats "och då får ni banne mig komma och hjälpa till".  Inte för att jag direkt längtar efter att få städa, men det var längesen jag träffade mina syskon så man får väl ta tillfället i akt. 

Idag är det först jobb, sen rehab. Har inte sett vare sig Bagaren eller Rökarna på ett tag, men det finns ju andra karaktärer att förhålla sig till. Nu en gubbe som heter Robert (min fysioterapeut är en sån som alltid tilltalar folk med förnamn så det är inte som att jag har snokat i patientregistret). Oklart vad han, Robert alltså, har för krämpa, men han är i alla fall ytterst motvillig till att göra något åt den. Han klampar motvilligt in i gymmet i träskor, rätt så skitiga jeans och en undertröja som ger ordet solkighet ett ansikte. Sen vill han inte göra något, och fysiotereapeuten får jobba med lock och pock för att något ska hända. De flesta börjar sin rehabträning med att cykla 10 minuter som uppvärmning. Det finns två airbikes och sen en annan cykel-nånting som jag inte vet vad den heter, men den är utformad som att man sitter på en stol och trampar. Den kunde Rehab-Robert möjligen tänka sig att använda, men samtidigt inte för den är vänd från tv-skärmen som sitter på en vägg och där det brukar spelas upp olika evighetslånga youtubefilmer av flygfilmning av olika geografiska områden för att man ska ha något att vila ögonen på för så djävla roligt är det ju inte att sitta på en motionscykel. Rehab-Robert förhandlade sig till att han möjligtvis kunde tänka sig att cykla på stol-cykeln men bara om han fick se på motorcyklar samtidigt. Då fick fysioterepeuten dels gå och hämta en stor spegel som han gillrade upp på en stol framför stols-cykeln så att Rehab-Robert kunde se tv:n och sedan byta från långsam inzoomning av en dalgång i Utah, till ett program om motorcyklar. Whatever makes your boat float, antar jag. Jag tvingades därför glo på ett helt meningslöst  program om en snubbe som gick runt och pratade om olika motorcyklar, av vilket man ändå inte hörde något för ljudet var inte på. Men Rebab-Robert verkade i alla fall nöjd, cyklade sina 10 minuter och sedan gick han. Men det var kanske ett litet steg för mänskligheten men ett stort steg för Robert, vad vet man? Men ändå? Folk? 

Vi for upp med mor

Har läst Vi for upp med mor av Karin Smirnoff, uppföljaren till Jag for ner till bror, som jag gillade mycket både som bok och tv-serie. Detta är handlingen:   

Modren har dött och vill begravas i sin hemby Kukkojärvi i norra Norrbotten. Tvillingarna Jana och Bror ärver hennes föräldrahem och blir snabbt varse att livet i Kukkojärvi är mycket annorlunda. De flesta människor lever enligt strikta religiösa regler där förbuden är många. Den som inte rättar in sig i ledet hamnar utanför, som snickaren Jussi och Magdalena. Bror lockas av bygemenskapen, de stora familjerna och männens självklara rättigheter. Jana gör sitt bästa för att bjuda motstånd, samtidigt som hon kämpar för att få ett avslut på den destruktiva relationen med John. När hon blir vän med sin jämnåriga kusin Marta ser hennes man, som är pastor, inte med blida ögon på deras relation.

Jag tyckte mycket om den här boken också. Språket är ju lite speciellt, kanske inte för alla men det funkar. Den får fyra predikstolar av fem möjliga, marsch till bibblan med er. 

260623

Igår var en rätt händelselös dag på jobbet. Knogade på med mitt, hade inga möten, pratade knappt med någon. Lugnt och skönt. Styrde upp ett möte i stallet på eftermiddagen, min man var nämligen hemma med feber p g a bältrosvaccinet så jag behövde för ovanlighetens skull inte stressa hem till hundarna. Men först rehab. Fick en ny förnedrande övning, nämligen att "bara gå runt och fokusera på att inte vagga". Vaggandet är ju om inte en styggelse inför vår herre så i alla fall inget man ska eftersträva. Håller med till 100 % eftersom jag känner mig som min egen farmor, inget ont om henne men hon behöver ju inte vara en förebild i just det avseendet. Min fysioterapeut säger att nu när jag "tränat och blivit starkare" (fast det känns inte direkt så) så "fungerar hårdvaran men mjukvaran behöver uppdateras". Och då är tydligen metoden att bara gå omkring och vara tokfokuserad på att inte vagga fram som farmor Anka. Så nu är det en del av min rehab. KUL? Inte precis. 

Åkte sedan till stallet, förra gången vi skulle träffas och söka något bidrag via Idrottsarenan så gick det inte att logga in men nu funkade det och vi fick iväg vår ansökan. Satt sedan kvar en stund och pratade med K om huruvida det är rimligt att ha BOOT CAMP när det ska bli över 30 grader varmt, som det tydligen ska bli i helgen. Vi kom fram till att det inte alls känns rimligt, det blir liksom inte kul för någon, framför allt känns det inte schysst mot hästarna.  Ridhuset är isolerat, men bara svalt de första 5-10 minuterna, sen blir det som en bastu därinne. Och ute är det ännu värre. Skogen känns inte heller som ett alternativ med alla flugor och mygg. Så nu är den  efterlängtade BOOT CAMPEN framflyttad till vecka 32. Känns tråkigt men också lite skönt med en helg där man kan ta det lugnt i värmeböljan. 

Kom hem rätt sent, tog direkt ut hundarna på kvällspromenad. När jag kom hem igen hördes ett konstigt ljud från grannarnas tomt, det visade sig att deras robotgräsklippare Glenn hade kört fast och stod och surrade envist på hög frekvens. Ringde upp och frågade om de var hemma, det var de inte så jag erbjöd mig att gå in och dra loss stackars Glenn. Men Glenn var en lättkränkt jävel så då gick det ett larm, fick ringa upp igen och få någon kod att blidka honom med. Sen stod han och tjurade och ville ändå inte starta, så att vara vänlig mot robotar hade man tydligen inget för, men men. 

Idag ska jag jobba, handla, träna, sedan bara ta det lugnt är i alla fall planen. Vi får väl se hur det går med den saken.  

Samhällsbärarna

Har läst-om Samhällsbärarna av Leif GW Persson, som är tredje boken om poliserna Johansson och Jarnebring med flera. Detta är handlingen:

Vad kan en före detta förman från Västerås ha gemensamt med en polsk cellist, en skötsam flicka från Hälsingland med ett fyllo från Birkastan, en jugoslavisk restaurangägare med två palestinska flyktingar? Har Berg, Borg, Mikkelson, Orrvik och Åström för vana att misshandla folk i polisbussen? Och vad menade egentligen Nils Rune Nilsson när han döende på sjukhuset mumlade: "Björneborgarnas marsch"? Sammantaget ger det mycket att grubbla på för polisintendenten Lars Martin Johansson och hans kollegor.

Jag gillar den här boken, fast ska jag vara helt ärlig och såhär med facit i hand så känns hela serien en smula träig. Var kanske lite väl generös när jag betygsatte de tidigare böckerna? Jag gillar såklart karaktärerna, men det är väldigt mycket omkring som är lite småsegt. Den här boken får tre militärmarscher av fem möjliga.  

260622

Då var midsommar över och jag kommer utdela en lavett till första människa som börjar mumla om att nu går vi mot mörkare tider. Åtminstone i tanken, för hur kan man ens tänka på höst och vinter när solen skiner, fåglarna kvittrar, humlorna surrar och allting blommar? 

Nåväl. I torsdags flängde jag hem efter jobbet, städade i rask takt och sedan tillbaks till stallet igen för styrelsemöte. Det blev faktiskt lite diskussioner, i vanliga fall brukar vi vara rätt så överens. Men nu ska vi genomföra en förändring till hösten där alla inte riktigt var med på tåget. Dels rörande förändringen i sig, dels kom det synpunkter på att det var för sent att genomföra den, informationen till berörda skulle ha kommit tidigare, blablabla. Personen som var mest emot förändringen var det dock p g a att hen inte riktigt hade förstått det nya upplägget, väljer jag att snälltolka det i alla fall. Ska man vara petig så var hen också en smula jävig, men det är ju bra med input från de som berörs, kan man ju också snälltolka det. Tidsaspekten tyckte jag dock inte var något att dividera om, det är alltid knöligt med förändringar och det är så lätt att säga "men hinner vi verkligen, ska vi inte ta det till (i det här fallet) vårterminen 2027 istället?" och man kan riktigt höra en kollektiv suck av lättnad eftersom man då slipper man obehaget fast bara för stunden. Genom det måste vi i vilket fall som helst och då hellre förr än senare, tycker jag. Till slut enades vi om att jo, men vi kör. Puh. Har lagt rätt mycket tid på att tänka ut det här nya systemet som jag faktiskt tror mycket på, så det hade ju varit trist att inte få resten av styrelsen med sig. 

Åkte hem, gick och lade mig, vaknade upp på midsommaraftons morgon utan några speciella planer. Gick ut med hundarna, det var helvetiskt varmt även tidigt på morgonen. Kom hem, lämnade hundarna, stegade ner till affären för att inhandla lite förnödenheter. Kom hem igen, packade upp, badandes i svett. Ser absolut ingen njutning i att det är 28 grader ute och 26 grader inne, var fan ska man ta vägen liksom? 

Sen kom min man och ville ha en diskussion. Vi  har knappt träffats på hela förra veckan eftersom jag var i stallet varje kväll och kom hem när han redan gått och lagt sig. Förra helgen blev vi osams om en grej som fortfarande låg och skavde eftersom vi inte haft tid att prata ut om det. Nu fick vi reda ut ett och annat, vilket så småningom landade någorlunda så att inte hela helgen skulle gå åt till långsurande. Snodde sedan ihop lite midsommarmat, hade rester från påsken i frysen så det enda som behövde kompletteras var färskpotatis, dill, gräddfil och gräslök. Skönt att slippa stå länge vid spisen i denna djävla värme. Hade egentligen planerat att träna, men det kändes som en omöjlig gärning. 

Gick och lade mig tidigt, vaknade tidigt på midsommardagen, gav mig ut som en grävling i gryningen för att få ihop dagens långpromenad innan temperaturen stigit till olidlighet. Höll mig mest i bokskogens skugga, men det var ändå inte särskilt behagligt. Flugor surrade som galningar och jag gick och slog efter dom med en lövruska som en gisslande munk. Hundarnas tungor hängde som slipsar ut munnarna och alla var nöjda med att komma in i den relativa svalkan inomhus, men säg den lycka som varar för då kom min man sättandes och ville ha hjälp att sätta in två fönster i växthuset. Enda positiva med den arbetsinsatsen var väl att alla andra platser kändes svala efteråt. 

Tillbringade eftermiddagen med att ligga i skuggan på uteplatsen och läsa, sedan var det dags för fotboll. Nu är jag ju inte speciellt intresserad av fotboll i allmänhet, men när det är VM och Sverige är med så kan jag uppbåda ett visst intresse. Dessutom skulle våra grannar se matchen på sin altan tillsammans med 15 gäster, och då brukar det vrålas, vet jag av erfarenhet. Nu visade det sig inte vara så mycket att vråla åt annat än i ren frustration, fast är det inte alltid så här? Herrlandslaget klarar kvalet med ett nödrop, blir sedan upphaussade i media som om de redan vunnit hela mästerskapet när den bistra sanningen är att de enda meriterna som finns är VM-silver -58 och VM-brons -94. Medan det med damlandslaget, som har avsevärt mer medaljer att skryta med, alltid uppstår en trist diskussion kring att damfotboll är så tråkigt att titta på, det går så långsamt och att vilket P15-lag som helst skulle ha spöat skiten ur dom, osv osv osv). 

Gick och lade oss efter matchen med alla fönster öppna i hela huset för att få lite tvärdrag. Av grannarnas 15 gäster verkade det som om merparten var barn som sprang omkring i deras trädgård och  jagade varandra, tjöt i falsett, blåste i någon slags trumpet och förde allmänt ett djävla liv som omöjliggjorde nattsömn. De var kanske 4- 5 stycken men lät som ett helt dagis fastän klockan var 22-ish. Låg och försökte tänka att a. våra grannar är i normala fall väldigt stillsamma så här får man väl vara lite överseende, b. det är väl ändå bättre med barn som springer omkring och har roligt än sitter med näsorna över en skärm, och c. THIS TOO SHALL PASS. Sov som en kratta hela natten, inte p g a barnen för de tystnade så småningom, utan för att det var så DJÄVLA varmt. Och klibbigt. Och kvavt. Verkar som att det har åskat i hela landet utom just där vi bor. 

Vaknade vid 7, det var lika varmt fortfarande. Gick upp och gav mig ut på min vanliga söndagsrunda. Det var i det närmaste plågsamt, kände mig helt förbi. Kom hem, lämpade av hundarna, släpade mig ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Inne på bibblan var det svalt, jag satt en stund och bara vilade. Som en annan åldring. Gav mig sedan hem igen. När jag stod i badrummet och skulle tvätta fötterna trampade jag på vad som jag först uppfattade som "något vasst" som sedan visade sig vara ett dött bi. Som tydligen kan stickas även i livet efter detta, har jag nu fått erfara. Lindade fast en blöt treo under fotsulan och lät den sitta där medan jag tränade ett litet corepass på 20 minuter. Sedan kändes det okej. Vet en gång när jag trampade på en (levande) geting blev stucken (rimligt) och det kliade så att jag trodde jag skulle bli TOKIG i vad som kändes som en hel sommar (fast det gissningsvis bara.rörde sig om några dagar). 

Resten av söndagen låg jag mest och slöade i skuggan. Läste och dumscrollade. Min man klippte häcken och gick sedan till vaccinationsbussen och tog vaccin mot bältros. Inte för att han är rädd för att få bältros (som var orsaken till att jag tog vaccinet) utan för att det tydligen minskar risken för demens (som han är mer rädd för än bältros). Aja, nu slipper vi förhoppningsvis både bältros och gaggighet då? 

Nu är det ny vecka och nya tag. Det börjar glida in i semestertider på jobbet, detvillsäga inte så mycket möten och allt som inte är direkt akut skjuts fram till den diffusa tidspunkten "efter semestrarna". Här är det ju högsäsong, men det är stor skillnad på högsäsong när man bara har lilla produktionslinjen igång. Allt känns helt överblickbart, förutsägbart och under kontroll. Det är man inte riktigt van vid, kan jag  ju säga. 

Idag är det rehab efter jobbet, sedan...ingenting. Alltså ingen ridning. Men till helgen är det BOOT CAMP, hoppas den här värmen har försvunnit till dess, annars blir det nog rent djävulusiskt.