Hästens sängar del 478

Min toalettstol har börjat läcka. Varför inte liksom, den är ju typ från femtiotalet och kan väl lika gärna passa på att ge upp andan nu, i vinddraget av allting annat som faller ifrån i mitt hem. 
Jag har inte fantasi nog att föreställa mig vad det kan vara för fel, men jag antar att det är någon slags...packning. Som har gått sönder, eller så. Fast jag begriper inte riktigt var den sitter, och jag föreställde mig livligt att den kanske liksom skulle kunna kalka igen om jag väntade ut den lite. Men det gjorde den inte. Så jag tog av locket till vattencisternen och tittade ner och skakade på huvudet och sa Oj oj oj vad många delar för mig själv. Sedan satte jag på locket igen och hoppades att det skulle hjälpa. 

Det gjorde det inte.

Vad övrigt är, är tystnad

Idag har jag haft uppdrag som hoppdomare. Ibland är det roligt, ibland är det en sådan misär att självaste Lars Norén skulle kunna hämta inspiration direkt från domartornet om han körde fast i någon ångestfylld sekvens. Det är tur att vissa förträngningsmekanismer är effektiva, annars borde man genomgå en liten sinnesundersökning för att klarlägga  varför man egentligen utsätter sig för detta gång efter annan. Fast jag måste säga att dagens äventyr var ganska smärtfritt.

Vid något tillfälle inför dagens tävling muttrade jag halvsurt att jag inte ville ha några vimsiga tonåringar som tidtagare. Ur led är tiden och ingenting får de lära sig i skolan längre. På en hopptävling redovisar man tid i sekunder. Visar klockan 1.07 så tror dagens ungdom att det är samma sak som 107 sekunder. Säger man att de ska avrunda till en decimal så tittar de tomt på en, och när man börjar prata om tiondels, eller ännu värre hundradels sekunder så tittar de på varandra och fnissar uppgivet.
Så här går det till: När någon ridit i mål säger jag något i stil med Föregående ryttare hade 4 fel och tiden var...och i det skedet ska tidtagaren antingen säga tiden eller visa klockan, men det ska gå snabbt, för det är inte meningen att det ska uppfattas som annat än en konstpaus. Då är det inte läge att liksom sitta och undervisa om hur många sekunder det går på en minut eller avrundningens ädla konst. Fast man får göra det ändå. Det går sådär.

Idag var två vuxna personer städslade för tidtagning. Detta muntrade upp mig, inledningsvis. Sedan förvandlades det strax till en etter värre källa till irritation än att ha en hel skolklass med tonåringar i domartornet. För de två vuxna tidtagarna satt och samtalade med varandra om allt mellan himmel och jord, glömde med jämna mellanrum att starta klockorna (tur det finns backup), och tillkännagav glatt flera gånger att någons ritt tagit "105 sekunder" när man själv bedömt att det tagit cirka en minut. Och dessutom kunde de inte heller avrunda, utan satt och dividerade med varandra om det skulle vara 48,5 eller 48,6 sekunder i vad som kändes en evighet medan jag och hela publiken väntade med stigande otålighet. Och jag tror jag har hyschat menande och väst Ni FÅR INTE prata under tiden som jag pratar i mikrofonen fler gånger idag än under hela min tvivelaktiga domarkarriär.

I klassen därpå blev de avlösta av några tjejer i de yngre tonåren. Och de satt som små tända ljus, missade ingenting, sträckte fram klockorna i samma sekund som tiden stannades och höll tyst när jag pratade.

Jag ska absolut omvärdera Dagens Ungdom. Och framför allt Dagens Vuxna.

Mina tv-kort och jag

Jag har som bekant ingen tv, utan nöjer mig med tv-kort i datorer. Båda tv-korten är gamla och tekniken är lite sviktande. I vardagsrums-tv:n slutade nyligen fjärrkontrollens volymknapp att fungera, så att man får reglera ljudet direkt på högtalarna. Det är ju inte hela världen, fast lite störigt eftersom alla kanaler har olika ljudnivå. På TV3 är ljudet så högt att man är nära att få en hjärtattack och i DR2 viskar de fram sina budskap. Fast jag förstår ju ändå inte vad de säger där, så det gör kanske inte så mycket. 

I sovrums-tv:n är ljud och bild inte synkroniserat. Det är inte heller hela världen, men det är lite störigt när det blir straff i handboll och så hör man kommentatorerna jubla över mål när spelaren fortfarande står med bollen i handen och väntar på att domaren ska blåsa.

Fast det gör ju inget när Sverige vinner.

Heja Sverige

Jag hann precis hem för att kasta mig in i OS-kvalet i handboll. Som vanligt var det inte en lugn stund. Handboll är helt enkelt ingen sport för folk med klena nerver. Men Sverige vann och eftersom handbollen i mina ögon är höjdpunkten i sommar-OS så känns sommaren räddad.

Eftersom det var damlandslaget som stod för den här prestationen så utgår jag från att detta inte direkt kommer att få någon större uppmärksamhet i massmedia. Man får vara glad att själva kvalet sänds, men därmed betyder det inte att man måste vara nöjd.
Jag återkommer med en kritisk jämförelse av medias skeva vinkling efter herrarnas kval i maj.

Istället för en gravsten har han en antenn, på den står det ristat "TV:n var min enda vän"

Jag har kommit över ett video-komplex, tror jag. Förr i världen kunde jag aldrig hyra video (ursäkta detta antediluvianska uttryck) med mindre än att jag var i sällskap av minst två andra personer. Så att man liksom bildade ett gäng. Jag skulle hellre ta gift än hyra film ensam, men jag tror jag har mognat i frågan för idag brydde jag mig inte nämnvärt. Fast då hyrde jag i och för sig ingen film heller. Men jag var i alla fall i videoaffären.

Det finns inget sorgligare än att gå i videoaffären och se ensamma människor gå där och vända och vrida på filmomslagen. Det är att ge ordet "patetiskt" ett ansikte och jag svär på att de som står där och frågar "Har du sett Ogifta par eller ska jag hyra den på vägen hem?" i mobiltelefon bara fejkar sina samtal. Slutligen bestämmer de sig för en påse chips och Dödligt Vapen IV och vandrar hem till sin ensamhet. De har inga vänner. De har inget liv. Så tror jag att alla som jobbar i videoaffärer tänker, och det vill man ju inte att de ska tro om en.

Det är också mycket tragiskt att betrakta par som lunkar omkring i videobutiken en oglamourös lördagseftermiddag. Har de inget bättre för sig, kan jag undra fastän jag själv är där i samma ärende. Men det känns så bittert att se dem när de inte är överens. Hon vill se en romantisk komedi och han vill se krigsfilm. Ingen vill ge sig, men slutligen kompromissar de surmulet om...Dödligt vapen IV. De har inte heller några vänner och åker till IKEA nästan varje månad för att konsumera sig ur tristessen.  Så tror jag att alla som jobbar i videoaffärer tänker, och det vill man ju inte att de ska tro om en.

Det här känns som 98 % av videobutikens kunder, men det kan vara så att jag är där lite för sällan för att urvalet ska vara statistiskt representativt. Men det känns strävt att svälja ner dessa scener ur verkligheten. Nej, man ska vara ett gäng, som stormar in och bullrar och glammar och rycker åt sig Dödligt Vapen IV och en massa Red Bull. Så att personalen i videoaffären suckar lite avundsjukt och önskar att de också fick vara med på denna röjarkväll i tv-soffan istället för att låta sig infekteras av en massa tragiska människoöden ur verkligheten. 

Själv letade jag lite obestämt efter någonting av Ken Loach. Men hittade bara Dödligt Vapen IV. Eftersom jag inte sett någon av Dödligt Vapen I - III så kändes det som att jag kunde styra mina steg från videoaffären med oförättat ärende. 
Så när allt kommer omkring är mitt komplex kanske inte botat.

Mein Leben war eine Schlampe

Idag tänkte jag att jag skulle pigga upp mig själv med att äta upp ett halvt paket Häagen-Dazs Strawberry Cheescake som bott i frysen ett tag. Det visade sig vara ett bra tag för länge, för den var helt isig. Usch.

En gång läste jag en sån där miniundersökning som tidningar brukar roa sig med att ha i de mest skiftande ämnesområden. Ni vet. Man frågar fem personer om rätt låt vann i melodifestivalen eller om det är rätt att införa dödsstraff. 
Den här gången frågade man fem män, eller killar var det nog snarare, vad de tyckte var avtändande. Fyra av dem svarade typ "kvinnor som inte rakar sig under armarna", "dålig hygien", "tjocka kvinnor" och liknande. Den femte svarade "när min Häagen-Dazs-glass är alldeles grusig av is".

Honom skulle jag vilja komma i kontakt med. Det kallar jag sunda värderingar.

And as you joined the fight, you knew that you were right and everybody else was wrong

Som ett led i mitt Hästens-säng-reklamfilms-liv gick även armbandet till min klocka sönder härförleden. Jag vet oftast på ett ungefär vad klockan är utan att behöva titta på den, men jag känner mig ändå svårt handikappad av att vara utan, så jag stegade åstad till uraffären för att köpa ett nytt armband.

Där var det någon slags rea. Ett nytt armband till min klocka kostade 129 kr. En helt ny klocka, inklusive armband, kostade 65 kronor.

Det var inget svårt val.  Även om sådan här onödig konsumtion stör mig rätt mycket.

 

Like they do in the movies

För ett tag sedan köpte jag en bok som heter 1001 filmer du måste se innan du dör. Det kändes som ett rätt mastigt projekt, särskilt med tanke på att kanske en fjärdedel av detta påbud utgjordes av svartvita stumfilmer från artonhundrafrösihjäl som man nog inte helt lätt kan hitta på The Pirate Bay i sin lokala videobutik. Men tanken är säkert att man ska sitta och bläddra i boken och hitta inspiration till nya cineastiska upplevelser.

Fast häromdagen avslöjade jag mig själv när jag kom på att jag bara läste om de filmer jag redan sett och bläddrade förbi resten. 
Så mycket för att vilja ta in nya intryck, liksom.

Lost vecka 13

Nu är jag någorlunda i fas med de överlevande - eller hur förhåller det sig egentligen med den saken - på Oceanic 815 och veckans avsnitt har fått mogna ett par dagar som sig bör. Frågor som uppenbarar sig är då följande:

• Är det bara jag som tycker att Frank Lapidus är väldigt lik Dr Jacobi i Twin Peaks? Minus de röda glasögonen då. Och hur som helst är det som händer på båten som hämtat direkt från Twin Peaks. Vem är det som sitter och "läser" med boken upp- och nervänd utanför hytten där Sayid och Desmond är? Och varför? Det måste ju vara astråkigt att sitta och hålla vakt, då kan man vilja läsa en bok som tidsfördriv, men varför  låtsas  att man kan läsa som tidsfördriv? Var det hon som hoppade överbord sen? Det vore inte så underligt i så fall.
• Hela den här grejen med Jins jakt på jättepandan var ju allmänt skum. Går det verkligen till så i Korea, att när man hör talas om att någon industrimagnat eller ambassadör eller whatever får barn eller barnbarn så måste man som anställd i någon slags koncern hosta upp ofantliga summor ur egen ficka för att köpa en jätteleksakspanda och yra iväg till sjukhuset med den i rappet? Så länge som man trodde att Jin var på väg till Sun så trodde man ju verkligen att han förlorat förståndet, men det fick ju sin förklaring. Men ändå. Det verkade helt sinnesrubbat.
• Sedan noterade jag att någon händig person byggt en hylla på stranden, på denna gudsförgätna ö, en hylla som de hade åtskilliga paket med frukostflingor på. Exakt hur intelligent verkar detta när vädret slår om till inferno-monsun ungefär en gång i kvarten?
• Och vilka är de sex som omnämns som "Oceanic six" i framtiden, som ska överleva? Kate, Jack, Sun, Hurley, Sayid...vem har jag glömt? Eller har man inte fått veta det än?
• Jag undrar om det finns något standardmanus för scenen-efter-att-någon-har-avslöjat-att-den-varit-otrogen? Om jag fick en krona för varje gång man hört någon på tv säga "Låt mig förklara" så hade jag kunnat säga upp mig och leva på räntan.
• Och så det här att Ben av någon outgrundlig anledning fejkat bärgning av flygplan, planterat dit 324 döda kroppar och så vidare...Varför? Och hur i herrans namn kan han iscensätta såna jätteoperationer från en ö där han tillbringat hela sitt vuxna liv? Hur har han lyckats skaffa ett så saftigt kontaktnät med omvärlden?
• Och EXAKT HUR SVÅRT ÄR DET att få till en verklighetstrogen förlossningsscen? Först kommer en pajas till läkare och säger att "medicinen" gör det svårt att föda naturligt och beordrar kejsarsnitt. Sedan lyfter en barnmorska på ett skynke och säger "jag tror barnet är på väg". Borde inte läkaren också ha sett det? Och sedan krystar Sun jävlaranamma i 10 sekunder och så är det hela klart.
• Och ja...Jin? Vad hände?

To be continued...

Sex men inte lögner och videoband

I fikarummet:

Stefan: Jag fyller snart år, ge mig förslag på något jag kan önska mig i födelsedagspresent!
Jenny: Ja, nu när du börjar bli gammal tycker jag du ska önska dig en sådan där penispump.
Micke: Så små finns inte!

Lögner och videoband men inte sex

Jobbsnack i marginalen:

Stefan: Definitionen för en meter har ju ändrats...Förr var det ju den i Paris, men nu är det någon ljusstråle...Den är ju inte ens rak! 
Jag: Ja, då gäller det minsann att kunna sina parallell-axiom!
Jenny: Eeh, jaha du...
Jag: Ja! Euklides’ femte postulat, det känner ni väl till?
Stefan: Jag har bägge filmerna, de är skitbra!

"Här får du pengar" säger Sam med detsamma

Det finns ett företag som heter WWR International, som säljer all möjlig utrustning man kan tänka sig ha roligt med på ett laboratorium.

Idag fick jag ett reklam-mail som bjöd in till "pipett-festival". Det var ju i sanning ett fantasieggande namn. Man kan undra hur resonemanget har gått på WWR Internationals PR-avdelning när man satt och brainstormade kring hur man skulle kunna få folk att öppna upp plånböckerna och shoppa loss på lite nya pipetter. Någon, kanske hette han Lennart, tyckte uppenbarligen att "festival" var ett ord som var laddat med positiv köpkraft, och det gick de andra med på.

Pipett-festival. Lite som Roskildefestivalen, fast för labbråttor.

"Sånt ska väl mammor lära sina döttrar, annars är det väl ingen idé."

Jag läser om strykning hos Plastmamman. Det är ett brännbart ämne, skulle man kunna säga, eftersom strykjärnet blir så varmt. Eller skulle ha blivit om man hade haft något. 
Jag har aldrig ägt vare sig strykjärn eller strykbräda. Hösten 1982 strök jag under protest en skjorta på hemkunskapen i skolan. Resultatet blev sådär, men det är ju av mindre vikt när man är ung rebell.

Sedan rörde jag inte ett strykjärn förrän sommaren 2003, när jag helt oväntat strök en skjorta åt min pappa när min bror skulle gifta sig. Eller, det var inte precis så att jag stod och strök i vapenhuset, utan det hela utspelade sig faktiskt några timmar innan själva vigseln. Upptakten var att min mamma hade fått ett nervöst sammanbrott över bröllopstårtorna och var i det närmaste inte kontaktbar, men det är en annan historia. Det kändes som att jag var tvungen att göra ett insats för världsfreden. Jag fick helt enkelt mörka att mina enda meriter var hemkunskapslärarinnans 20 år gamla uttryck av missnöje*, och likt en soldat som går ut i fält med vapen i hand ryckte jag modigt åt mig skjortan, stegade fram till strykbrädan och satte igång.

Nu skulle man kunna tro att detta skulle ge upphov till en lång rad lustiga anekdoter om hur pappa fick gå till kyrkan i skrynklig skjorta med brännhål, eller hur hela fädernesgården brann ner till grunden på grund av ett bortglömt strykjärn. Skrönor som skulle kunna återberättas i generationer under illvilligt skrockande, ungefär som den med flickan som trampade på brödet. Men så var inte fallet. Jag strök som en gudinna. Som om jag aldrig gjort annat. Fast det var ju det jag hade gjort. 

Och sedan jag upptäckte att bostadsrättsföreningen äger ett gemensamhetsstrykjärn så har jag strukit flera gånger. Tre, kanske. Och det blir lika bra varenda gång. Slätt och fint. Jag är helt enkelt en naturbegåvning.

Fast jag sparar på resurserna. Det känns bäst så.

* Hon var för övrigt aldrig nöjd med någonting. Jävla kärring.  

Vakna nordanvind! Sunnanvind kom! Blås genom min trädgård så att dess vällukter flödar .

Idag levererades min nya dammsugare. Det får man säga var snabba ryck, för jag beställde den i söndags kväll, och i måndags var det ju ändå helg. Så det var inte många dagar som vitvarumäklarna behövde på sig innan ett tjänstvilligt väsen stod utanför dörren med min vackra röda cyklondammsugare från framtiden. 

Jag funderade på om man kunde passa på att be om att få städat också, när han ändå var i tjänst så att säga. Men det kändes inte som att hushållsnära tjänster ingick i priset.

Och förresten fick jag ingen faktura, kom jag på nu. Det är inte så att jag tror att de har glömt bort att ta betalt, för sånt händer fan aldrig. Men man vet ju aldrig. Kanske jobbar Lennart på ekonomiavdelningen den här veckan?

Jag är som en container full av utbränt uran

Idag fick jag ett kedjebrev. Med posten, faktiskt, jag trodde sånt var utdött. I brevet, skickat av Eve-may-she-burn-in-hell, uppmanades man att skicka en "läst pocketbok" till den första personen på listan samt skicka brevet vidare till sex av sina vänner. Man börjar då genast fundera på vad som skulle hända om man skickade en oläst pocketbok. Kioskvältaren "Dammexplosioner", till exempel, den är ju inte precis sönderbläddrad av mig i alla fall. Men då får man väl onda ögat. 
 Det är sällan någon hoppar av, alltså kan du få 36 böcker för priset av en du köpt och läst, stod det i brevet, men eller hur. Jag skulle vilja påstå att det är ofta till alltid någon som hoppar av. Jag gör det till exempel alltid, alltid, alltid. Jag drabbas visserligen också av all världens olycka och har åtskilliga dödsdomar hängande över mig för att jag brutit en kedja som startades av några barnhemsbarn i Guinea-Bissau 1953, men det är smällar man får ta.
 

Om du inte kan delta inom två till tio dagar så meddela mig, person nummer 2 på listan, av hänsyn till de andra som är med, stod det vidare. Det är ju nästan så att man får lust att delta inom bara en dag i ren protest mot en så dålig formulering. Fast nej. Det får vara någon måtta på hur dumt  det får bli. Faktiskt.

Have mercy on my soul

Dagens fikarumssnack:

Katarina: Jag har hört att vissa veganer inte ens skördar utan bara äter typ fallfrukt.
Jag: Men då har dom väl för fan blivit dumma i huvudet.
Christian: Det är dom redan från början.

Han kan allas namn och säger hej varenda morgon

En diskussion om gamla synder:

Jag: Och han hade en massa problem och var sådär liksom skuldtyngd och ångestfylld. Det var för fan som att knulla med Norman Bates i Psycho. 
Miss S: Ha ha ha! Och hur kändes det då?
Jag: Skräckinjagande!

It was a sin, so sweet and true

I Sverige har inte alla råd med sex, står det i dagens aftonbladet.se, och jag tänkte spontant att det känns ju lite märkligt att man i ett av världens rikaste länder inte ska kunna ha råd att knulla ens en gång. Fast artikeln handlade om Regeringsrättens beslut att Viagra inte ska omfattas av det statliga subventionssystemet för läkemedel. Ett beslut som är "kränkande", ja varför inte, allting verkar ju vara en kränkning nuförtiden.

Jag tycker det är synnerligen märkligt att det i den här debatten alltid heter att man "förvägrar" män rätten till sex. Det var väl inte det saken gällde, utan det handlade ju om vem som skulle betala. 
Enligt debattartikeln är mellan 60 000 - 80 000 män drabbade av erektil dysfunktion, och det antyds att de flesta av dem lever under existensminimum. 

Det tycker jag låter märkligt, jag vill gärna tro att denna grupp män skulle kunna vara representativ för samhället i största allmänhet, och att det därför även finns en hel del rika knösar och medelinkomsttagare med sviktande potens. Som mycket väl skulle kunna hosta upp en hundring per Viagratablett ur egen ficka utan att staten måste skjuta till en bit av kakan. 

Jag föreställer mig även att den  största andelen av dessa män har en partner, annars vore väl inte det där med potensen ett så stort problem, och därför ingår i ett hushåll med två inkomster där det nog skulle kunna gå att hitta utrymme för lite potensmedel i hushållsbudgeten, jag menar kom igen nu, helt ärligt, hur många knullar med varandra varje dag? 
Nu menar jag inte att man ska exkludera låginkomsttagare i den här gruppen, men jag tycker att man inte kan utgå från att alla som är impotenta dessutom är kroniska fattiglappar som lever på ruinens brant. 

Jag har lite svårt att tycka att det här skulle vara en angelägenhet för statskassan, faktiskt. För igen, det handlar fortfarande inte om rätten att få tillgång till Viagra, utan om vem som ska betala. Och varför ska samhället betala för en grupp män där jag utgår från att en försvarlig andel faktiskt själv har råd att själva bekosta sin erektion? 

För övrigt borde det inte vara alltför svårt att inkomstbepröva Viagra heller, tycker man. Och så var det problemet ur världen.

Och jag kan ge mig fan på att om det hade varit någonting som drabbade kvinnor så hade det aldrig överhuvudtaget varit aktuellt att diskutera. För kvinnors oförmåga till ett fungerande sexliv botas ju med glidmedel, oavsett anledning. Och det är förstås inte det minsta kränkande heller.

Plus plus

Igår tittade jag en liten stund på "Plus". Jag gillar Sverker som fan, han är så härligt ettrig och intensiv i stort som smått. Han ger sig aldrig.

Inslaget jag såg handlade om en man från Kristinehamn, Värmland, som fått krav på att betala trängselavgift i Stockholm fastän han inte satt sin fot, eller åtminstone bil, där på 20 år eller så, och nu skulle någon ansvarig för trängselavgiften ställas till svars för suddiga foton och liknande. Värmlänningen förkunnade med högtidlig stämma flera gånger att han absolut inte varit i Stockholm, och Sverker bara Men kan du vara riktigt råbombsäker på att du inte varit där?

Råbombsäker. Det handlar inte om att bara vara säker, eller ens bombsäker på att man inte råkat förirra sig från de värmländska skogarna via en liten kringelikrok förbi den kungliga huvudstaden utan att ha märkt det. 

Men när man är råbombsäker på att man inte varit i Stockholm. Då har man fan inte varit där heller.

Sverker for president.

Luften är gratis att andas

När vi dissat uppskattningsvis 95 % av den relativa bekantskapskretsen:

Jag: Har du tänkt på en sak? Så många människor som vi stör oss på, lika många måste det ju finnas som tycker att vi är helt dumma i huvudet.
Barbie (uppriktigt förvånat): Nej...Men så kan det väl inte vara?

Some of them wants to be abused

Jag läste att CSN ska polisanmäla allt fler betygsfuskare. Som exempel drog man fram en kille som hade förfalskat betyg från ett amerikanskt universitet och "på så sätt blåst CSN på nästan 200 000 kronor".

Det är ju bra att man vidtar åtgärder. Fast...det är väl inte precis så att CSN delar ut pengarna med generösa nävar. Så gott som vartenda öre skall ju surligen betalas tillbaks med ränta och man blir jagad med rent ohemula kravbrev hela vägen från högskolan till graven. 
Att skaffa sig en fet studieskuld utan att ha presterat några resultat kallar jag inte precis att "blåsa" någon. Återbetalningsskyldig är man ju ändå, det kommer man ju fan aldrig ifrån. Det är inte rätt att fuska. Men det är inte heller särskilt smart att fuska så att man blir skuldsatt resten av livet.

Rent av kriminellt dumt är det.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"

Utanför mitt fönster, som det så poetiskt brukar heta, växer det en hästkastanj. Varje vår kommer det ett ringduvepar och slår sig ner där. Jag är lite obekant med vad ringduvor sysslar med på sin fritid, men efter en eller ett par veckor känner de uppenbarligen en slags oro i själen och drar vidare, för att sedan återkomma ett år senare. Så har det i alla fall varit de senaste åtta åren. Eller, jag vet ju inte om det är samma par som återkommer, men jag inbillar mig det. 

Det kan ju vara tänkbart att man på den årliga ringduveriksdagen i Arboga för segdragna diskussioner om vem som ska ta på sig det tunga och på det hela taget rätt trista uppdraget att sitta i en hästkastanj på en specifik adress detta året. Finns det några frivilliga? kuttrar den ständige ordföranden Sven Duva uppfordrande, men inga frivilliga anmäler sig och det strävsamma ringduveparet Marianne och Christer får därför göra det i år igen, som alla andra år. Andra ringduvor får lite roligare uppdrag, de får flyga till Amsterdam och Bryssel och kanske till och med Paris, och några får åka och sitta i Kungsträdgårdens almar. Men Marianne och Christer får nöja sig med en medelstor hästkastanj i ett ytterområde i Kristianstad i år som alla andra år. De muttrar lite surt när de ger sig iväg, och tänker att de skulle vilja säga ett sanningens ord till den där stroppen Sven Duva. Men sedan glömmer de allt för sitt Uppdrag.

För ringduvornas ankomst till hästkastanjen är ett vårtecken som är vida mer stabilt än krokusar och snödroppar som skrämts upp i villaträdgårdarnas skyddade växtverkstäder.

Och de är här nu. Hör ni det? De är här nu.

Who would drive the hearses?

Idag ringde jag till vårdcentralen klockan 8, fick tid klockan 9.30 och behövde inte vänta vare sig i telefon eller på plats. Allt bara flöt på hur smidigt som helst.

Jag hade tänkt fylla hela bloggen med lättskrivna och hätska inlägg om den usla kvalitén i vården, men det går ju inte efter det här. Alla var så snälla. 

Heja vårdcentralen.  

Lost vecka 12

Ur led är tiden, men snart kanske jag är ifatt med alla mina göromål så att jag även är i fas med mitt tv-tittande och slipper sitta och titta ikapp på det mest tvivelaktiga sätt. Jag förstår inte hur människor har tid att följa dussintals med tv-serier, jag hinner ju knappt med en.

• Jag börjar med en fundering från vecka 11. Naomis kropp, vart tog den vägen? Var den med i helikoptern och i så fall, varför var det ingen som brydde sig om den? Ska hon aldrig börja lukta? Eller är hon inte död?
• Vecka 12 inleddes däremot med en vanlig förundran över att man kan gå i djungeln i mörker och hällregn med facklor som brinner hur bra som helst, och dessutom ha fullgod sikt och aldrig någonsin snubbla. Jag förstår att det är filmtekniskt nödvändigt, men det känns helt enkelt inte realistiskt.
• Sedan tyckte jag det var lite störigt, då när Goodwin kom och ville ha lunchsällskap med Juliet och hade med sig en macka i en papperspåse. Ungefär som om han hade varit och köpt den i en delikatessbutik. De är ju på en öde ö, goddamnit. Även om den har råkat innehålla ett forskningscenter så känns papperspåsarna overkill.
• Jag är även full av beundran över folks sätt att bara försvinna. Det räcker med att någon tittar bort i två sekunder, så vips är någon försvunnen, både ljud- och spårlöst. Och ingen kommenterar det ens en gång! Snälla manusförfattare, kan ni inte lägga in ett Men! Var är Juliet? Hon var ju här alldeles nyss! åtminstone någon gång?
• Sedan blir jag faktiskt väldigt nyfiken på hur man kan lyckas göra en gas inert genom att sitta och knappa på en 70-talsdator med Pacman-gränssnitt. Och varför måste man alltid jobba under så stark tidspress, med blinkande varningssignaler var femte sekund och en gigantisk digital klocka som räknar ner? Och varför lyckas man alltid rädda världen precis i sista sekunden, varför kan man inte få ha typ två och en halv minut tillgodo?
• Och varför håller Juliet på och mesar med Ben när han stirrar på henne med sin vansinnesblick och säger att hon är "hans"? Kan hon inte sätta ner foten och säga ifrån?
• Och varför kan inte folk slåss utan att knuffa varandra på saker som välter?
• Och för övrigt, om man precis har genomlidit en om-några-sekunder-kommer-vi-alla-att-dö-upplevelse och dessutom fått rejält med däng under tiden, är det verkligen läge att några minuter senare stå och hångla då? Kan man liksom inte bara slänga in ett Oj oj oj, det där var fan nära ögat! eller annan lämplig replik istället för att börja prata känslor?
• Och han den här snubben, Charles Widmore, det är väl Penelopes pappa? Vad kan han tänkas ha för syften med ön? Och varför kan han och Ben inte, typ, börja med att försöka samarbeta?

To be continued...

3000 m hinder

Idag  fick jag ett sånt där Socialt Experimentmail från ett yngel på 27 år som undrade hur gammal jag var. Sådana frågor tycker jag är tröttsamma, men eftersom jag för tillfället befann mig i någorlunda harmoni med själen och världsalltet och hela skiten så skickade jag ett svar som inte var helt och hållet ovänligt: Jag är gammal nog att minnas när östtysken föll och Gärderud vann, om det säger dig något. 

Ynglet svarade följande:
ja järderud mins jag det men muren den mins jag

Då brast mitt tålamod och jag tryckte raskt på delete.

Nu har du ditt och jag mitt revir

Jag bläddrade ett varv bland tv-kanalerna för att se om det fanns något lättsmält att avrunda dagen med, och hela rutan fylldes av Nicholas Cage. 
Mmm...Nicholas Cage. 

Det var förstås för bra för att vara sant, för det var bara reklam för Gone in 60 seconds, som ska visas någon annan dag. Jag gillar inte filmen så värst mycket, men jag gillar ju Nicholas Cage desto mer, så jag kan tänka mig att stå ut med en del trista biljakter.  

Efter reklaminslaget blev skärmen full av svettiga män i togadräkter som parade sig helt maniskt med ett antal unga kvinnor som var lägligt utplacerade på bord här och där framför kulisser av tempelkaraktär. Det visade sig att jag hade hamnat mitt i ett avsnitt av tv-serien Rome. Jag påstår att det var bland det sämsta jag sett på länge.

Jag skulle inte ens se den om Nicholas Cage var med. Gränsen får gå någonstans. Typ vid biljakter.

Tungur knivur

Jag har nyligen sett filmen "Korpen flyger", som jag inte sett sedan 80-talet. Men fy fan så bra den är. Det är rå och skoningslös hämnd när den är som bäst. Jag gillar hämnd.

Men jag undrar lite. Gestur växte ju upp på Irland, och kom till Island för att hämnas 20 år efter mordet på föräldrarna. Ändå pratar han isländska som en infödd. Borde inte Gestur pratat typ...engelska? Det hade i och för sig känts väldigt jobbigt om han bräkt fram "Heavy knife" istället, men ändå. 

Eller var det så att alla jävlar pratade något slags universal-fornnordiska på 900-talet? Jag har förvisso inget minne av att Röde Orm och hans män hade några problem med att göra sig förstådda när de kom till Irland, men det känns ju å andra sidan inte som att Frans G Bengtsson har skrivit en semantisk faktabok heller.

Man skulle kanske lyssnat lite mer på Fredrik Lindström, men jag kan ju inte riktigt med honom när han gör sig till talesman för allt språkligt som finns i hela världen. Jag tycker lite att han kunde hållt sig till att busringa med Hassan i P3.  

Rattle your walls

Min dammsugare är trött och ledsen, som all annan teknik här i mitt Hästens-reklamfilmshem. Nu har jag tillbringat en hel jävla timme med att dammsuga mattan i vardagsrummet. Så kan man ju inte ha det, men aldrig i helvetet att jag skulle sätta min fot på Elgiganten-Siba-OnOff-Fuck Off i ett sådant ärende. Personalen där är så sjukt okunnig om vad de säljer att det är ett under att de alls säljer någonting. 
Dessutom är det lögn att få tag på det man vill ha. Det finns tio miljarder modeller av allting uppställt i butiken, men när man tror sig hittat den ultimata varan så finns den inte hemma. Tanken är förmodligen att man ska tvingas köpa en ungefär likadan modell, fast 500 kronor dyrare, bara för att den man ville ha "inte fanns hemma" och det känns ju dumt att lämna butiken tomhänt. Skitsmart, dra åt helvete.

Men nu har jag i alla fall beställt en ny dammsugare på internet. Jag har tidigare haft billiga skitdammsugare, men nu har jag beställt en värsting. Och det känns jättebra.

Den var röd, för övrigt.

Men till sommaren ska hennes himlakropp stå brud vid min sida

Häromdagen pratade vi film i fikarummet. Både Magnus och Dan hyllade oreserverat svåra filmer i lågt tempo där någon etnisk minoritetsregissör har svettats ångest över hela produktionen. Bergman och Norén framstod som sorglösa gycklare i sammanhanget.

I sådana lägen passar det sig inte riktigt att säga att man längtar jättemycket till premiären av den fjärde Indiana Jones-filmen. Fick jag erfara.

She aint never gonna get wise

Det är inte så ofta jag använder Windows Mediaspelaren till annat än att bränna skivor i. Jag använder Winamp av hävd från en tid då Windows Mediaspelaren helt enkelt inte fanns.

Nyss satt jag i alla fall och slöklickade lite i Mediaspelaren för att se om det fanns något roligt att göra i väntan på att tvätten ska bli klar. Det fanns en massa funktioner som fick mig att känna att jag nog inte riktigt utnyttjar Mediaspelaren som det är tänkt att man ska utnyttja den. Men jag känner ett motstånd mot Mediaspelaren. Den är till exempel ful. Ett jättebra argument som håller i alla diskussioner.

I Mediaspelaren fanns en spelningslista som hette "Favoriter - helgmusik". Jag klickade på den och då rabblade den fram Moldaviens, Turkmenistans och Kazakhstans nationalsånger. Varför? Jag har en stor samling nationalsånger av gammal öststatskaraktär i min dator, varför tycker inte Mediaspelaren att till exempel Kirgisistan och Vitrysslands nationalsånger kan få vara "helgmusik"? 

Och vadå "helgmusik"? Om jag vill lyssna på Smuglianka eller någon annan pampig gammal sovjetsång en tisdag så gör jag väl det.

Jag känner att Mediaspelaren lockar fram det sämsta i mig.

Sköldpaddan och haren

Fikarumssnack:

Jag: Nu har jag hittat ett lopp vi kan springa i sommar! Wallander-loppet i Ystad! Det låter väl roligt?
Christian: Nää...Man blir säkert mördad utmed vägen.

Plötsligt händer det inte

Idag fick jag ett brev med två trisslotter av min mamma. Vinster på över 100 000 kr delas på alla vuxna, stod det i en medföljande lapp, och jag hoppades att hon med det avsåg familjen och inte resten av världen.

Och med tanke på veckans allmänna oflyt så vann jag förstås inte en spänn. Och i hjärnan har låten Eisgekühlter Bommelunder fastnat för evigt verkar det som. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Och tjejer ska ha lite humor och skratta när han säger "stumpan"

Jag kom nyligen att tänka på ytterligare en Lennart som förtjänar att omnämnas för sin tröghet. Jag lovar, den dagen jag möter en Lennart som är som folk är mest, då ska jag skriva ett hyllningsinlägg. Jag tror inte det kommer att ske i det närmaste.

Dagens Lennartbidrag kommer från en bekant till mig, som har åkt med Rosa Bussarna till Indien en gång och aldrig mer, för med på denna resa var Lennart.

I bussen fanns en dunk med dricksvatten. Det var långt mellan stoppen och depåerna, så det var ju fiffigt att någon hade tänkt till.
En morgon vaknade min bekant och noterade att Lennart stod och vattenkammade sitt hår vid denna dunk. Han , Lennart alltså, tyckte uppenbarligen det var helt okej att stå och doppa ner sin mjälliga äckliga kam i det gemensamma dricksvattnet, och när min bekant frågade vad i helvete han sysslade med, svarade Lennart oförstående Ja vadå då, man måste väl hålla sig snygg? Och det värsta var att han hade varit otroligt välkammad under hela resans gång.

Innan jag hörde talas om detta med Lennart tyckte jag att det här med Rosa Bussarna verkade vara lite småroligt. Nu är jag dock ytterst tveksam. Det finns en Lennart på varje resa, det är jag övertygad om.

Jo, jag fick se Lost vecka 11 ändå, hurra!

Nu känns det som att jag har fått tillbaks min lycka, som Frans G Bengtsson nog skulle ha uttryckt saken. Idag ringde de från datorverkstaden och förklarade sig villiga att byta ett kraschat moderkort för 2000 friska pengar. Jag gick med på det, och nu har jag en fungerande tv-dator igen. Och tack vare det hann jag även titta på förra veckans avsnitt av Lost, som Jenny lagt ner stor möda och flera vredesutbrott på att spela in och bränna åt mig.

Den här veckan blir det bara några hastiga betraktelser. I vanliga fall brukar jag låta avsnittet ligga och mogna i cerebralvätskan någon dag, men det är det ju inte tid till nu, så nu kör vi:

• Egentligen var hela det här avsnittet skitkonstigt. Vad var hela den här grejen med Desmond och tidsparadoxen? Den var som hämtad ur en Stephen King-novell, typ "Den långa resan" ur "Den förskräckliga apan", med inslag ur "Langoljärerna" ur ""mardrömmar". Komplett med vita möss som dör och tidsrevor och hela alltet.
• Och vad är det med militärövningar på film egentligen, måste de alltid göra hundratals situps (och varför heter det egentligen situps när det heter "crunches" på engelska?) och armhävningar i ösregn och lera medan något befäl står och skriker så att de håller på att spränga blodkärl?
• Och döper verkligen forskare sina försöksdjur? Ok om de hade hetat Alfa Ett och Beta Fem och så vidare, men Eloise? Arvingarna, kom tillbaks, allt är förlåtet. Nästan.
• Sedan stör jag mig rätt mycket på att Minkowskis blodfläckar varierar från klipp till klipp. Hur svårt kan det vara att få någon att se likadan ut i två scener efter varandra?
• Och är det inte märkligt att inredningen på både båten och universitetet i Oxford är så otroligt omodern? Svarta tavlor gjorde man väl sig av med på åttiotalet? Och den där telefonen som Sayid fick liv i, och hur kommer det sig att han får liv i precis varenda tekniska pryl som finns i hela världen, såg ju ut att höra hemma på stenåldern. Och ändå har man superhögteknologiska grejer, radar och supermobiler som klarar av magnetfält från helvetet och till och med en tidsmaskin. Medan Desmond ska stå och prata i en röd plastlur som är stor som en brandsläckare och liknar fan själv.
• Och vad är det med Penny egentligen? Hon är ju en snygg brud som verkar glida fram på en räkmacka här i tillvaron, och ändå går hon och trånar efter Desmond, som dessutom dumpat henne, och detta i tre långa år. Det är fan inte rimligt.

To be continued...

Cultivate the hate to annihilate the state

Jag sitter och väntar in tv-programmet "Klass 9A", ett program jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om. Jag har redan uttalat mig om vissa saker som gör mig rabiat. De som gjort programmet har förvisso några avsnitt till på sig att rätta till den sneda fördelningen. Annars jävlar.

Annars stör jag mig riktigt mycket på matte- och fysikläraren Stavros. Han som kramar allt som rör sig. Jag har svårt att föreställa mig att det är en verksam pedagogik på högstadiet, men alla (killar då) som visas i rutan verkar ju uppskatta det. Fast om någon i vredesmod bad honom sluta upp med att vara så jävla närgången så hade det ändå förmodligen blivit bortklippt.

Jag skulle ha blivit vansinnig om någon lärare hade kramat mig stup i kvarten eller ens någonsin. Jag tycker att människor som  till varje pris ska hänga sig om halsen på en ständigt och jämt är otroligt respektlösa. De gör ett fett intrång i min personliga sfär. Och den är stor som en fotbollsplan, ungefär.

California über alles

Lennart på a-kassan ni vet, han förnekar sig ju aldrig. För några veckor sedan skickade han ett brev och bad om anställningsbevis för den 21 januari 2008. Då hade han redan på begäran fått ett arbetsgivarintyg, men Lennart på a-kassan måste tydligen matas med olika dokument med jämna mellanrum för att inte tyna bort och dö där i sitt sumpiga kontorslandskap.

Jag ringde upp Lennart och frågade om han verkligen verkligen behövde ett anställningsbevis för en (1) dags arbete, när de redan fått ett arbetsgivarintyg och jag dessutom hade börjat jobba för över en månad sedan och dessutom redan fått ersättning för den aktuella perioden och avslutat ärendet? Kunde han inte bara liksom lägga mig till handlingarna lite snyggt? Var det inte ganska mycket slöseri med resurser på flera håll att 1. jag 2. skulle be lönekontoret om ytterligare ett intyg som 3. Lennart sedan skulle sitta och administrera när jag inte längre är arbetslös?

Lennart mullrade upproriskt, men gick till slut nådigt med på att bortse från kravet på anställningsbevis för min civila olydnad att arbeta en (1) dag och inte begära ersättning för den dagen när jag var arbetslös. Men om du blir arbetslös i framtiden kommer vi att kräva intyg för den här dagen, mästrade han i hotfull ton innan vi avslutade samtalet.  Någon får gärna tala om för mig vad det finns för incitament att inte jobba svart när man stämplar, för jag begriper det inte.

Och idag låg det väl fan ytterligare ett brev från den där jävla plantan Lennart. Med krav på anställningsbevis för den 21 januari. Nu tror jag att en praoa har tagit över hela jävla a-kassan, och Lennart är en svordom som ska in i SAOL å det snaraste.
Man kan tro att man bor i Ankeborg.  

Fan i helvete, inget Lost vecka 11!

Jävlar! Jag missade förra veckans Lost på grund av att jag var på kick-off. Jenny var snäll och spelade in och brände avsnittet på en skiva, men min tv-dator är som bekant på sjukhus i upp till fem arbetsdagar. Och tv-kortet i den relativt friska datorn är för omodernt och lågbudgetaktigt för att kunna fås att fungera med en extern dvd-spelare. Och Windows mediaspelaren vill inte öppna skivan utan kräver en "kompatibel DVD-avkodare" först. Jag laddade ner en, men då kräver den i sin tur DirectX 9 för att alls kunna installeras, och DirectX 9 går vidare inte att installera eftersom jag har inte installerat SP2 på min dator. Och då finns det en liten bugg i min pirat-alfaversion av Windows XP som gör att jag inte kan installera vare sig SP1 eller SP2. 

Så förhåller sig saker och ting. Jag har helt enkelt inget flyt just nu.

Lennart slår till igen

För ett tag sedan var jag och skulle köpa en Torkyrullehållare (finns det någon som har ett bättre namn på den så emottages det tacksamt) till jobbet. Den fanns inte inne, så försäljaren lovade att beställa och leverera densamma inom några dagar. Några dagar gick, men ingen Torkyrullehållare dök upp. Idag ringde jag för att höra hur landet låg. Först fick jag prata med en tjej som inte visste någonting alls och inte kunde se någonting i "systemet" heller. Det är lika bra att du pratar med Lennart direkt, sa hon och jag fick onda aningar. Och mycket riktigt, naturligtvis hade han schabblat med min beställning och det blev många turer fram och tillbaks innan ordern på den gäckande Torkyrullehållaren kunde lokaliseras. Och då var den restnoterad.

Dom som tillverkar Torkyrullehållare heter antagligen Lennart hela högen.

Man vill ju inte bli en sån där ni vet, en sån som står och hänger, en sån som står och glor

Idag satt jag i ett väntrum och tvingades där att lyssna på reklamradio. Det är något av det värsta jag vet. Reklamradio alltså. Public Service är fan guld.

Det slog mig att när stockholmare på reklamradion ska säga Kristianstad så uttalar de det Krischangstad, med ett rätt så distinkt ng-ljud. 
Var i hela friden har ni fått det ifrån?

Youd better give up, or we lock you in a box

Idag var jag och lämnade in min döende dator på en verkstad. Jag har en känsla av att det kan vara moderkortet som har gått till de sälla jaktmarkerna, men sånt kan man ju inte veta. Bäst att låta experterna göra vad de kan för att rädda innehållet och sedan betala och se glad ut.

Framför mig i kön till verkstaden stod en man som också hade en dator som hade kraschat. Han såg ut att kunna ha en hel del porr på sin hårddisk. Jag undrar om det är vanligt att det förhåller sig på det viset, att folks datorer kraschar av porrvirus och så får teknikerna sitta och backup:a en massa snusk åt folk, men jag vågade inte fråga. Jag ska försöka etablera en kontakt med någon på verkstaden så att saken kan utredas ordentligt. 

Idag fick jag för övrigt ett mail från en tomte på Det Sociala Experimentet på dejtingsajten som föreslog att vi skulle ägna oss åt "mys i cam". Jag måste vara sist i världen med att fatta poängen med det. Eller okej, det finns kanske någon blind och lytt uteliggare i Bangladesh som inte heller går igång på cybersex, men annars är det nog i princip bara jag som inte har provat. 
Det värsta är att så fort man börjar ifrågasätta detta märkliga beteende så tolkas det som att man inget hellre vill än att fläka ut sina privata delar på world wide web. Ungefär som när man blir erbjuden att bli någons sexslav och tackar nej. Detta tolkas ofelbart som att man innerst inne fantiserar om att bli uppläxad av en dominant man med härskarluva av läder. Det går liksom inte att föra en saklig diskussion i ämnet på samma sätt som man skulle kunna diskutera, låt oss säga för- och nackdelar med källsortering av sopor.

När min mamma var i 20-årsåldern läste hon Per Anders Fogelströms Sommaren med Monika och chockades så svårt över den vågade formuleringen "han smekte hennes yllebeklädda stjärt" att hon fortfarande talar om det.
Känns det inte som att det var lite...enklare förr?

Unsterblich sind

Jag har en teori som går ut på att många som heter Lennart har fått en rätt snål tilldelning av förståndsgåvorna. Alla Lennart jag känner är halv- till heltröga, ta till exempel Lennart på a-kassan som behöver åtta veckor på sig för att handlägga en sex veckor lång arbetslöshetsperiod. Eller som en släkting till mig som varje morgon lät sitt vatten från förstubron så att nässlorna växte manshöga utanför köksdörren. Han var lyckligtvis ingift, så vi hade inga blodsband eller så, och nu låter han förmodligen sitt vatten direkt från himmelens portar. Tänk på det när det regnar, för det gör jag ibland.

Men i alla fall. Idag var jag i bokhandeln för att snegla lite på rean. Ja, jag vet att jag är sist i Sverige med det i år, men det har kommit en del annat emellan. Hur som helst så var det bara jag och kanske tre kunder till i bokhandeln, så det skulle väl gå snabbt. Men då stod det väl fan en Lennart i kassan, och han kunde inte hitta priset på en almanacka och var helt jävla hjälplös och stod bara och vände och vred på den för att se om det möjligen hade dykt upp en prislapp sedan sist han tittade. Till slut stod alla i kö och en icke-Lennart fick ta vid och styra upp situationen.

Och sedan tänkte jag att jag skulle stärka mig med kalorier från McDonald's och det såg glest ut med kunder, men då var det väl fan en praoa i kassan. Som fumlade tafatt med beställningarna och handsvettade ner växeln.  
Han hette säkert också Lennart, det är jag övertygad om.

När Tommy var sexton så drog han till sjöss

Telefonsamtal med miss E:

Jag: Först gick vattenkranen sönder. Och sedan datorn. Och ta mig fan om inte dammsugaren är på väg att lägga av nu också!
Miss E: Det är som i den där reklamen för Hästens sängar.
Jag: Hahaha, ja exakt! Och då har jag inte ens en Hästens säng.

Säg är det därför också vi är vänner och blommorna doftar så vid din huvudgärd

Svenska Ridsportförbundet ger sedan något år tillbaks ut en medlemstidning som heter "Häst och Ryttare". Jag får den i min brevlåda med jämna mellanrum, trots att jag inte längre är medlem. Detta beror på att det är en aning enklare att bygga en driftsduglig rymdraket av komposterade apelsinskal än att uppdatera ett medlemsregister med hjälp av föreningsverktyget "Klubben Online".

Tidningen "Häst och Ryttare" känns lite som en blandning av Vecko-Revyn och Min Häst. Jag stör mig faktiskt på nästan allt i den ,och det känns som ett sabla slöseri med medlemmarnas pengar.

Men i alla fall, vad jag skulle komma till var detta: I det senaste numret kan man läsa följande: SVT ska betala 50 000 kronor efter att ha visat Malin Baryard Johnssons tröja i bild, enligt ett beslut i Granskningsnämnden. Hon medverkade i Lilla Sportspegeln i en tröja med H&M-logotyp. Nu ska länsrätten avgöra om det är riktigt med böter. 
Det här känns oklart. Vem får pengarna? Malin Baryard, H&M eller...staten? Eller får alla varsin hacka? Och varför?

När förtrollningen är bruten är det dags att ge sig av

Igår insåg jag att alla människor inte alls har sett Exorcisten. Och alla människor vet inte vem Max von Sydow är heller.

Hur ska detta sluta?

To make a better kind of gun

Min tv-dator är nog officiellt död. Eller åtminstone medvetslös och långt bortom min räddning, för nu vill den inte ens starta. Jag får ta den till en verkstad och låta dem rädda vad som räddas kan. 
Det fanns en tid när jag fann ett visst nöje i att gräva i datorers innandömen och klocka upp processorer och liknande. Det känns som att det var samtidigt som Noak gick omkring och funderade på om han inte skulle ta och bygga en ark någon dag. Jag orkar verkligen inte med någon trilskande teknik längre. Jag ser det inte som en utmaning, jag vill bara att det ska fungera när jag trycker på "on".

Och på aftonbladet kan man rösta om vem som var "snyggast i finalen" i melodifestivalen. Lustigt, jag trodde det handlade om musik. Men jag är ju så hopplöst efter min tid.

Seagull, I dont want your wings

Att ta backup måste vara det tråkigaste som finns. Speciellt på en dator som hänger sig ungefär en gång var tionde minut och så får man börja om från början igen. Jag tvingas därför springa och titta till den ungefär en gång var femte minut för att se så den lever. Och då är det ungefär 23 minuter kvar, och så länge har man ju inte lust att bara sitta och titta på filer som flyttas. Men det är liksom inte lönt att göra någonting annat under tiden, för ett tu tre så hänger sig det lilla aset igen.

Jag har inte nerver till detta. Och dessutom är jag så trött att mina kontaktlinser känns som femmans sandpapper.

Martyrskapet känns väldigt uttalat just ikväll.

Livet springer lekande och lätt förbi

Det blev ingen film. Istället håller jag på med en akut insats för att rädda livet på min dator, som för stunden svävar mellan liv och död. Att installera om ett operativsystem är fan det tråkigaste som finns och jag drar mig i det längsta för att göra det. Jag har dragit mig ett bra tag vid det här laget, fastän datorn har signalerat att den inte alls mår bra. Men jag har kallsinnigt ignorerat det och nu får jag mitt straff.

Jag har all min musik i den sjuka datorn. Och jag har lagt ner åtskilliga timmar på att konvertera alla mina skivor till mp3-format och har inte lust att göra om det igen. Plus alla låtar jag laddat ner som bara finns på hårddisken och inte på någon skiva. De går förstås att få tag på igen, men det är ett fasligt jobb.  

Tur i oturen är ändå att min externa hårddisk, den som jag inte hade tid att åka in till stan och köpa utan istället fick beställa på postorder, har anlänt. Det känns som att det kommer att ta hela natten innan alla låtar är på plats.

Det verkar för fan som om hela mitt hem håller på att förfalla. Först kranen och nu datorn. Vad ska komma härnäst, kan man ju undra. Och varför händer aldrig såna här incidenter när man är pigg och glad och utvilad och in the mood, liksom? Varför tvingas man fixa sånt här när man är trött, stressad och bara vill ligga på sofflocket och kontemplera?

Det är nästan så att jag skulle vilja beklaga att jag inte kan se melodifestivalen bara för att ni ska förstå hur tragiskt det här är. Jag äger nämligen ingen tv- och mitt tv-kort sitter i den sjuka datorn. Jag har i och för sig ett tv-kort i en annan dator, men det hör inte hit. Nu är det synd om mig, hör ni det?

Tallyho

Men vad fan, jag bara jobbar och hinner aldrig skriva. Och jag missade veckans avsnitt av Lost, för jag har varit på kick-off. Jenny lovade dock att spela in det åt mig, fast henne träffar jag inte förrän på måndag. Men jag ska nog få ihop det vad det lider.

När ekonomiavdelningen på jobbet var på kick-off åkte de på spa i tre dagar, men det är ju inget för oss i järngänget. När man är på kick-off med en massa karlar så handlar det mer om att skapa gemenskap genom förnedring, lite som i amerikanska marinkåren. Eller åtminstone så som den framställs på film. Alltså fick vi låta oss kastas av mekaniska tjurar, missa måltavlor med både pistol, blåsrör och pilbåge samt framstå som allmänt halvtröga i frågesport. Men roligt var det.

Idag hörde jag på radion att 3 miljoner svenskar ska se melodifestivalen ikväll. Tänk att det finns så många idioter, råkade jag häva ur mig. Det blev tyst i fikarummet. Förmodligen fanns en och annan av de 3 miljonerna närvarande.

Jag är i alla fall inte en av dem. I våras var Barock-Leo och jag på bio en av melodifestivalkvällarna. Vi var helt ensamma om det, kan jag berätta. -Två biljetter till Epic Movie, sa jag och hon-i-kassan hojtade -Det är två som har kommit nu, gå och ring Janne och säg att han kommer och kör igång filmen till sin kollega vid popcornen.

Ikväll ska jag kanske se en film som jag fått låna av Tord för cirka hundra år sedan men glömt att titta på. Jag har även glömt vad den heter. Jag har till och med glömt vad den ska handla om. Det måste vara så här det känns att vara senildement. Jag minns i alla fall att Tord berättade att han fånlog hela filmen igenom. 
Jag fånler när Sally Fields med trotsig min ställer sig på en maskin och håller upp en skylt med texten "Union" på, och de stänger av spinnmaskinerna en efter en i filmen Norma Rae. Jag är lite osäker på om Tord och jag fånler åt samma saker. Men det återstår att se.

En helt annan historia

Det är fredagskväll och jag är astrött. Det är skönt att känna att man inte behöver göra någonting bara för att det är fredagskväll. Jag ska gå och lägga mig och läsa "En helt annan historia" av Håkan Nesser. Jag har aldrig läst någonting av honom innan, eller jo, en novell, men ingen roman, förrän nu. Jag tycker bara den är sådär. Det är lite pladdrigt. Jättelånga dialoger som inte för handlingen framåt och det har överhuvudtaget hänt väldigt lite.

Jag blir lite irriterad på bokens karaktärer och vill be dem agera lite mer ingenjörsmässigt. Eller åtminstone att Håkan Nesser ska göra det när han skriver böcker.

Aint no use in calling out my name

Mitt kök har uppgraderats med en vattenkran som har tillverkats under detta årtusende. Den förra var så gammal att den i det närmaste kunde ha använts av Jesu obefläckade moder när hon diskade efter den sista måltiden. Jag antar att det var hon som gjorde det, för det står ingenstans i Skriften att Jesus var behjälplig med hushållsarbete.

Huset jag bor i är byggt i början av 50-talet, och i min lägenhet är det inte mycket gjort sedan dess. Inte för att jag vill vara taskig, men Gud vad skönt att komma hem till någon som inte håller på och renoverar precis hela tiden, som min syrra sa när hon var här för ett tag sedan. Jag tror det var hennes sätt att påpeka att mitt intresse för heminredning är ganska svalt och kanske borde vara hetare. Det tror jag inte det blir, men nu har jag åtminstone fått en ny kran. Alltid något.

Den gamla kranen hade sina egenheter. Bland annat fick man ta i för både kung och fosterland för att öppna och stänga. Små barn, åldrade människor och andra veklingar skulle lätt ha kunnat törsta ihjäl i mitt kök. Dessutom var varm- och kallvattenkranen tvungna att stängas med både känsla och precision, och packningar och ventiler och övriga delar i kranarnas innandömen måste hamna i exakt rätt och väl avstämt läge i förhållande till varandra för att inte kranen skulle droppa. Det där tog en del tid, men man vänjer sig vid rätt mycket.
Och varmvattenberedaren här i huset lämnar en del övrigt att önska. Eller kanske snarare tvärtom, någon brist på skållhett vatten i varmvattenkranen har jag aldrig upplevt.  Men att ställa in behaglig temperatur med två supertröga kranar som verktyg var något av en utmaning, kan man lugnt påstå utan att ljuga. Inte många människor klarade av detta. Egentligen var det nog bara jag som var i fullständig harmoni med mina kökskranar. Tills i morse då. Då kändes det mer som att min aura hade gått sönder. Eller åtminstone att kranarnas hade gjort det.

Nu har jag en helt ny kran, som ser precis likadan ut som den andra. Eftersom fastighetsskötarna fick stänga av vattnet i hela huset på grund av min taskiga VVS-standard så var det inte läge att sitta med glassiga kataloger från Rinkaby Rör och önskedrömma om engreppsblandare. Fast det spelar inte så stor roll, för den nya kranen går att öppna och stänga med lätta smekningar. På ingen tid alls. Man behöver inte stå och trixa med millimeterprecision i en hel minut för att undvika dropp eller få till den där lagoma temperaturen att diska i. Det kunde inte bli bättre.

Fast jag kan inte hjälpa att den känns lite...själlös.

Fredagen den 14

10 orsaker att hata den här dagen:

1. En liten men ack så viktig detalj i min vattenkran kastade in handduken i morse, med påföljd att kranen inte gick att stänga och mer uppförde sig som en brandpost än en kökskran. Vem ringer man kl 04.45 för att be om hjälp att stänga kranen? Svar: Ingen. Med våld lyckades jag få kranen i ett läge där den bara stod och rann istället för att bete sig som syndafloden. Sedan var jag tvungen att hasta till jobbet, där jag drabbades av 
2. Dagens practical joke. Jag hade skrattat hejdlöst om jag inte hade varit så stressad. Nu ville jag mer börja gråta. Det gick över när jag fått undan alla lådor och till slut fick tag på en fastighetsskötare. Som inte kunde komma bums, men någon gång under dagen. "Ring när du är i närheten, så kommer jag och öppnar inom några minuter", utlovade jag och var nöjd med att jag i alla fall bor nära jobbet. Sedan rusade jag iväg för att
3. kopiera papper på en kopiator som är modell stridsvagn. Den hade så många fack och grejer så att jag inte såg var kopiorna kom ut någonstans. Stressat kastade jag mig fram för att se vart papprena egentligen tog vägen, och då slog jag huvudet i någonting så jag såg stjärnor och månar och hela planetsystem. I samband med detta skulle jag diskutera avancerade tekniska lösningar. Det gick inget vidare. Det var lika bra att
5. äta lunch. Jag hade inte haft tid att organisera någonting, så jag fick ta till det värsta nödalternativet, en låda "Mun-Gott". "Mun-Gott" är ett samlingsnamn för ett gäng trista färdigrätter som kan förvaras i rumstemperatur under ett antal livstider och som kan köpas till överpris i vårt fikarum. "Mun-Gott"-förpackningarna är dessutom lika inbrottssäkra som kungliga slottet.  När jag till slut lyckades få hål på det lilla aset brände jag mig på handen. Men vad gjorde det, för just då
6. ringde fastighetsskötaren och meddelade att han var på gång. Jag fick lämna min "Mun-Gott" åt sitt öde, sno en bil och köra hem och öppna. Sedan fick jag bevittna den spända dynamiken mellan två fastighetsskötare som båda ville ha rätt i sina teorier om vad i en kran modell 70-tal som kunde gå sönder. Det finns rätt många teorier. Och rätt många delar. Det slutade med att en helt ny blandare fick införskaffas. Varför inte liksom, när allting annat redan har gått åt helvete. Detta lovade dock fastighetsskötarna att ombesörja på egen hand, så jag kunde köra tillbaks till
7. jobbet, kasta i mig min kalla "Mun-Gott" och därefter arbeta som en röd djävul i ytterligare några timmar vid smältgrytan från helvetet. Då uppskattade jag inte på något vis 
8. Tords practical joke # 2, som bestod i att byta ut det hålade pappret jag på morgonen laddat skrivaren med för att få smidiga och funktionella utskrifter att fylla mina pärmar med, mot ohålat. Då var det nära att jag brukade våld. Mot skrivaren. Och mot Tord. Och sedan brukade jag nog våld mot mig själv, ty mitt
9. falska ryggskott slog till igen med full kraft. Helvete vad ont det gjorde och gör. Men det tar ju inte en smältgryta någon hänsyn till. Nu har jag tagit mig hem från jobbet och känner mig som en 
10. krympling. När jag var och handlade köpte jag några färdigrätter, eftersom det inte känns som att jag kommer att hinna laga mat inom överskådlig framtid. Bakom mig i kön stod ett riktigt hälsofreak med korgen full av fullkorn och grönsaker. Det fick mig att framstå som en deltagare från programmet "Du är vad du äter", på rymmen från Anna Skipper. Det var ju inte direkt någon upplyftande tanke.

Nu ska jag samla ihop mig, så att jag är i fin form till morgondagen. Fyrtiotimmarsveckor är för mesar.

När katten är borta dansar labbråttorna på bordet

Practical jokes är trevliga. Idag när jag hetsade in på jobbet spärrades vägen till mitt skrivbord av ett antal kartonger som totalt rymde 600 plastburkar. Denna Berlinmur toppades av en liten kartong fylld av frigolitchips, med botten utskuren.

Döden kommer att uppträda i skepnad av en liten men mycket ilsken labbråtta.

Fast roligt var det. Såhär i efterhand.

In vino veritas

Fyllesnack med jobbet:

Ivan (aspackad): Du är en bra påg, du Christian. Du är ta mig fan den bästa logistikare vi har haft någonsin! Eller vi har ju aldrig haft någon förut i och för sig. 

Kanske ljög vi hela tiden för att vinet skulle kännas lite dyrare och smaka lite mer. Nu har vi druckit av det dyraste som finns, det är inte lätt att svälja ner

Jag har hittills sett alla avsnitt av SVT:s serie "Klass 9A". Om den kan man tycka mycket, och det ska jag göra vid tillfälle.

Men just nu stör jag mig som fan på att det bara är killar som får komma till tals, både i klassrummet och i intervjuerna som klipps in mellan inslagen. Första avsnittet var det ett par tjejer som fick säga några ord om sig själva, men sedan har det bara handlat om killar för hela slanten. Man kan nästan undra om det inte finns några tjejer i klass 9A alls, fast det gör det ju. De skymtar förbi i bakgrunden ibland, och ibland händer det att de får någon fråga och svarar "nej, jag vet inte" med bortvänd blick, och sedan är det killar som pratar och stökar igen. 
Det kanske är mest praktiskt så, att tjejerna är tysta och liksom undergivna och inte tar plats. Det är lätt att få uppfattningen att deras åsikter, tankar och framtidsdrömmar inte verkar vara särskilt viktiga att skildra.

Björntomten och Tittmyran. Är det ingen jävla klocka som ringer någonstans? Ska det aldrig hända någonting alls?

Silent all these years

Jag har tidigare gnällt över den sopiga kvalitén på Koss Spark Plug, som förvisso har en fantastisk ljudåtergivning men som inte håller för normal användning några längre stunder. Istället investerade jag i ett par Philips In-Ear med förhoppning om bättre hållbarhet. Och det verkar funka, men då är passformen usel. Och det finns inget som kan förstöra en god löptur som hörlurar som inte sitter ordentligt.

Nu har jag tröttnat på problemet och på egen hand sammanfogat innandömet av Philips In-Ear och ytterdelarna till Koss Spark Plug och på så sätt fått ut det bästa av två världar. Jag har döpt min hybrid till Kolips Sparkling Plug-In-Ear och planerar nu att starta ett imperium.

I wanted a mission and for my sins they gave me one

Mera trams från Det Sociala Experimentet:

Meddelande från: busigspjuver (41):
busig busig busig spontan omtänksam posiviv glad rolig händig charmör älskar ge presenter..överaska.....väldigt kramig.... musikalisk..får dig lätt att skratta och på bra humör.. humor är väldigt väldigt viktigt....salsa kunnig. ÄLSKAR HAVET..och mycket mycket mera..hehehehehe

1. Jag föraktar vuxna människor som beskriver sig själva som "busiga" så djupt att jag inte finner ord. "Anderssonskans Kalle" var busig.  "Busa" är framför allt inte en synonym för någonting som går att härleda till sex.  
2. Jag blir verkligen inte på bra humör, snarare aggressiv av att läsa sådant här dravel.
3. Och vadå "hehehehehe"? Jag är övertygad om att det här är en människa som ger upp nervösa skratt hela tiden. Till och med i sovrummet. FÖRSVINN. 
4. Finns det ingen människa som klarar av att skriva en fullständig mening på korrekt svenska längre?

We shall stand every pain

Det Sociala Experimentet bjuder idag på följande:

Meddelande från: Callekanin336 (50): 
MMmm..en härlig kvinna...har du lust..msn, cam...callecanin336@hotmail.com 

Skulle inte tro det, va? 

"Just a poor boy", men eller hur

Idag gnolade jag lite på "The Boxer" för att få tiden att gå medan jag körde bil.

Och jag undrade hur i hela fridens namn han hade råd att förlusta sig med horor på 7th Avenue när han inte fick något jobb och knappt hade en spänn på fickan.

Hur förklarar ni det här, Simon & Garfunkel?

Where do we go from here?

Labbsnack:

Micke: Jag är inte nöjd med de här nya pipetterna.
Jag: Var de inte bra?
Micke: Nej, de suger sämre än en flicka på Reeperbahn.
Jag: Du får härda ut, för jag har köpt 500 stycken.

"Drink up young man. Itll make the whole seduction part less repugnant"

Jag läste att "Tungur knifur" är Nordens mest citerade filmreplik. Det var lite överraskande, faktiskt. Jag trodde mer det skulle vara något i stil med "Yippie-kie-yae motherfucker", men där ser man.

Uppenbarligen flyger korpen fortfarande.

Jag tänker hoppa ner från Eiffeltornet

Jag slötittade en stund på tv och kom fram till följande: Varje gång man får se en man och en kvinna ligga i en säng tillsammans efter att ha bytt kroppsvätskor så har han bar överkropp och hon ett piffigt litet linne i något silkigt material.

Men ALLVARLIGT. Känns det verkligen som en naturlig avslutning på en parningsakt att kvinnan tråcklar på sig ett klädesplagg det sista hon gör innan hon faller i sömn? Eller är det jag som är onormal?

Jag kan väl förstå att skådespelare kanske inte vill exponera sina nakna kroppar hur som helst, inte ens i nådens år 2008 när hela världen är ett enda lastbarhetens träsk som vi alla tvingas vada omkring i. Men då kan man väl för fan dra upp täcket till hakan istället? Eller finns det någon märklig och oskriven överenskommelse bland regissörer att det är förbjudet att ligga nedkrupen under täcket i tv-rutan?  

Dagens i-landsproblem anses härmed vara avhandlat.  

After changes upon changes we are more or less the same

Det är rätt trist när man upptäcker att man har så satans mycket att göra att man tycker att man måste beställa en grej från Kjell & Co på postorder när det kanske tar 15 minuter att åka dit och köpa den över disk. Men det är uppenbarligen 2 x 15 minuter man inte har.

Det måste vara samhällets fel.

Som sommaren

Idag lyssnade jag lite flyktigt på radiosporten som behandlade ishockey. En representant för HV71 och en för Skellefteå uttalade sig om någonting, slutspel kanske, jag vet inte. Ishockey är inte min grej. Det roliga var att han som var från HV71 pratade världens släpigaste stockholmska i stil med Hoa-Hoa Dahlgren och Skellefteås talesman lät som Bert Karlsson.

Ja, så himla roligt var det kanske inte. Men vad begär man en måndagsmorgon?

Tillägg (viktigt): Grejen var alltså att jag förväntade mig att någon skulle uttala sig på Jönköpingsdialekt respektive någon slags norrländska. Eller var nu Skellefteå ligger. Kanske i Västergötland?

Som ett smältvatten när det blir vår

Idag stod jag och kallpratade lite med en bekant som jag inte träffat på ett tag. Hon berättade att hon köpt en balklänning åt sin dotter på E-bay för bara $19,99. Och jag bara "ja, dollarn är väl låg nu". Det var en kommentar som förvånade mig själv, faktiskt. Jag har för det första ingen aning om hur dollarn står nu eller någonsin, för jag finner valutakurser ungefär lika spännande som broschyren "Dags att deklarera". Och för det andra så har jag en slags störning i hjärnan som går ut på att jag absolut inte fattar om man tjänar eller förlorar på att handla med utländska pengar.

En gång för ett antal år sedan åkte jag och en kompis till en kampsportsaffär i Köpenhamn för att köpa boxhandskar. De kostade 200 danska kronor, och sedan hittade vi exakt likadana i en affär i Malmö för 200 svenska kronor. Och jag är inte människa att begripa om vi hade tjänat på att köpa dem i Sverige. Men min grundinställning är att man alltid blir blåst hur man än gör, så det hade vi förmodligen gjort.

Fast jag tyckte att det där "dollarn är väl låg nu" var ett riktigt genidrag att slänga in i kallpratet. Det låter som att man har koll på läget. Det är ungefär som när man ska tala med karlar om stereoapparater och ljud. Det räcker att slänga in ord som "mellanregister" och "uteffekt" i samtalet så blir de dödsimpade. Även om man inte har en aning om vad det innebär.