Söndagslättja och tunna och fina skivor

Finns det något mer sövande än att ha på Vinterstudion i bakgrunden? Det är något med ljudet av hejade publik och det där liksom susande ljudet av skidor mot snö som gör att jag faller i en behaglig dvala. Kan även ha att göra med halvtaskig nattsömn p g a snarkande man, i kombination med tre timmars promenad och spårträning I DET HÄRLIGA VÅRVÄDRET. Som det faktiskt blev, det trodde man ju inte efter fredagens snöfall de luxe. Här är det fortfarande vitt på marken, men vid havet var det barmark. Till havet tar det cirka en kvart med bil, så det var inget svårt val. Barmark är fina grejer om ni frågar mig, och ja. Jag föredrar mulet, plusgrader, lerigt, grått och BARMARK framför snö, minusgrader och blå himmel. Sådär, nu var det sagt.

Har blivit med mandolin. Och då menar jag inte musikinstrumentet utan ett sånt där hajpat köksredskap som jag egentligen hatar. Blir så irriterad när folk börjar prata om att man "bara måste" ha särskilda ditt och speciella datt för att överhuvudtaget kunna göra något så simpelt som att laga mat eller baka. Har inte ens några särskilda knivar utan skär och hackar allt med en brödkniv ur Ica:s sortiment och det går fan i mig alldeles utmärkt om ni frågar mig. Och jag skulle väl hellre skära av mig pulsådrorna med sagda brödkniv än att till exempel köpa en skärbräda som Per Morberg designat.

Men mandolinen var rolig! Använda den till att skiva potatis och lök igår när jag gjorde potatisgratäng och det blev så fina och tunna skivor, och sen skivade jag en morot till salladen och det blev så tunna och fina skivor, och det är gott med tunna och fina skivor och SÅ tunna och fina skivor är det faktiskt svårt att få till med Icas brödkniv såvida man inte vill stå och pilla i en evighet, men med mandolinen bara: voilà! så var det klart. Nu letar jag i huvudet efter recept där tunna och fina skivor av ungefär vad fan som helst ingår. Tror även att jag kommer att bli en sån som gör egna chips av grejer som till exempel morot och palsternacka (eller något annat som går att skära i tunna och fina skivor).

Nu börjar tv-programmet jag väntat på hela dagen: sändningarna från Gothenburg Horse Show, så nu får det vara färdigbloggat för stunden.

Snödepression

Näe, vet nån vad, det här är fan i mig INTE OKEJ. Igår efter jobbet gick jag en runda, det var lite blek sol, barmark, plusgrader och allt var allmänt härligt. När jag steg upp i morse hade jag och resten av världen i min absoluta närhet blivit RÖVKNULLADE AV KUNG BORE, som bjussade på två decimeter tung djävla blötsnö och stod och hånskrattade mig rakt upp i ansiktet. Snön var så tung och kompakt att när man fyllt snöskyffeln så gick den fan i mig inte att rubba, man fick liksom ta det i halvor. Fick lägga en timme bara på att skotta mig/oss ut på gatan och sen tog det hundra år att köra till jobbet eftersom det bara gick att puttra fram i mycket moderat hastighet. Och obs, då var det ändå plogat på stora vägen.

Fyfan vad jag hatar sånt här. Det var bara det jag ville ha sagt. INTE OKEJ.

Pak Pong-ju

Idag på lunchen kom vi till att prata om statsskick, eller rättare sagt vad Kina hade för motsvarighet till...öööh, ja, vad kan det vara? president? statsminister? kejsare? Sådär svävande gick diskussionen runt fikabordet, det var rätt pinsamt med tanke på att Kina faktiskt är en stormakt som man inte direkt skojar bort i första taget så man borde ju känna till det. Men nuförtiden är man ju bara en flink googling från hela världens samlade kunskap, så vi redde raskt ut att den korrekta titeln var president.

Av ren nyfikenhet googlade jag vidare på vad Kim Jong-un i Nordkorea hade för titel, var det också president? Nä, det visade sig vara, kort och gott, "ledare". Han går också under benämningen "den store efterträdaren", och det kan ju inte vara jättekul, men hans pappa, Kim Jong-il, hade extratiteln "den stora ledaren" och då är det väl en förolämpning att framhålla sig själv som bättre kan man kanske tänka, man vill kanske hålla en låg profil när man är ny på jobbet som diktator. De verkar ju rätt stingsliga med sånt där borta i Nordkorea om ni frågar mig. Ännu värre är det att Jong-uns farfar, Kim Il-sung, innehar ämbetet "Republikens evige president", det låter ju som någonting hämtat ur Star Wars? Skulle inte förvåna mig om någon just i detta nu håller på att bygga ihop Dödsstjärnan 2.

Och vet ni mer? Att Nordkorea, trots att de har en diktator ledare, även har en statsminister! Det måste ju vara typ världens mest okända människa. Pak Pong-ju heter denna kille, och man undrar ju lite vad han gör på jobbet om dagarna. Det känns som att det mer handlar om att koka kaffe, svara i telefon och kanske köpa lunch och springa lite andra småärenden åt Kim Jong-un, men man vet ju så lite. Speciellt om Nordkorea.

Pak Pong-ju är det ju

Så gick en lunchrast på jobbet och den kommer aldrig åter.

Granne med döden

Ja, här kommer dagens boktips: Granne med döden av Alex Marwood. Har tidigare läst både Onda flickor och Den mörkaste hemligheten med stor behållning, men den här var nog ännu bättre. Så himla obehaglig att när man trodde att det liksom inte gick att få det äckligare så blev det snäppet värre ändå. Lite svårt att berätta vad den handlar om utan att avslöja själva grejen men det dör i alla fall en och annan, kan jag väl i alla fall säga. Hade det inte varit för den lite väl sockersöta lovestoryn mellan Hossein och Collette som inte kändes vare sig nödvändig eller särskilt trovärdig så hade den här boken fått fem cirkelsågar av fem möjliga, men nu blir det bara 4,75 eller nåt sånt. Men bra alltså, väldigt bra. Schas iväg till bibblan och låna med er allihop. 

Sex (6!) bedövningssprutor senare

Det var väl tur att jag fick tid hos tandläkaren, eftersom biten av lagningen som lossnade bara var toppen av isberget så att säga. Det var sprickor här och sprickor där och tydligen kan gamla amalgamfyllningar även börja rosta, vilket jag fick se på en ej smickrande färgbild som togs med något dildoliknande föremål som stoppades in i truten på mig. Tandläkaren verkade minst sagt bipolär i en manisk fas, för han bara grep sig an min tandrad med en nästan utomjordisk entusiasm som få normala människor lyckas uppbringa en måndagsmorgon: Ja, det här var banne mig inget att spara på! Och du har ju kvar på ditt högkostnadsskydd, så det blir billigt för dig! Jag borrar bort allting med en gång och så sätter vi en krona! och innan någon hann säga "fluortant" så satt bedövningssprutan i gommen, och sedan kilade han raskt in i ett annat rum och började hojta till några hantverkare som var där var han ville ha sina eluttag och sen skulle någon som hette Gittan komma och kolla och vips var han tillbaks och började borra och sen iväg för att svara i telefon och prata mer med hantverkarna om någon fönsterkarm som det var en spricka i och sen skulle Gittan konsulteras om ifall det inte var dags att putsa fönstren, för "det ser ju ut som i en gammal cykelverkstad härinne" och sen dök han fram och nästan tjoade  Du hade ju en gammal amalgamfyllning i tanden bakom också! Den såg ju inte heller så rolig ut och så var det lite karies där också, så jag passade på att borra bort den och lägga i en kompositfyllning när du ändå var bedövad! Man vill ju vara snygg i munnen, eller hur? Och du är ju så ung, du ska ju leva i fyrtio år till, MINST! och innan jag hann kommentera det så var han borta hos hantverkarna igen, för att sedan dansa tillbaks, gjuta ett avtryck, trycka in en provisorisk lagning och sedan hojta Ja, då skickar vi den här till Stockholm! Och så fixar Ida en ny tid till dig om några veckor! Så ses vi då! och sedan småjoggade han in till nästa patient medan jag vacklade ut med bedövad käke och hade ingen aning om vad som skulle skickas till Stockholm, vem Ida var eller ifall jag skulle tillbaks till honom eller till min vanliga tandläkare om några veckor, men det får man väl hoppas att de själva har koll på.

Veckan börjar bra, sa hen som skulle hängas på måndagen

Jamenjaha, det här börjar ju bra. I morse inledde jag dagen med att tvärbromsa för ett rådjur så att min matlåda flög ner på golvet i bilen. Sen skulle jag bära ut en kartong på lagret och då gick botten ur så att innehållet spreds över hela golvet och jag fick sopa och skura istället för att göra roligare saker.
Förra veckan var jag ju hos tandläkaren, allt var bra och frid och fröjd. Idag bet jag av en bit av en lagning när jag åt en fucking OSTMACKA. Ja, det var en sån där gammal amalgamhistoria från nittonhundralängesen, så den var väl på fallrepet, men ändå. Det kunde väl ha hänt när jag ändå var där? Eller dagen innan eller något annat komfortabelt.

Tur i oturen var väl ändå att jag fick en tid snabbt. Står nämligen inte ut med att ha vassa bitar av lagningar som man av någon anledning alltid måste vara där med tungan och pilla på, och sen tänker jag att har en bit lossnat så kan lika gärna hela djävla tanden rasa ihop så det är väl lika bra att få det tillfixat så fort som möjligt. Otur i turen var att min vanliga tandläkare hade sportlov så nu får jag gå till YTTERLIGARE en som jag inte känner. Samt gissningsvis slanta upp en rätt så försvarlig summa pengar såhär dagarna innan lön. JIPPI. Eller kanske inte.

Undrar vad som mer kommer att hända idag? Tror inte "trissvinst" står så jättehögt på sannolikhetsskalan.

Här var det livat, här var det glatt, NOT

Jamen herregud. Det blir visst inget bloggande alls om man inte har en sträng utmaning hängande över sig. Alla människor verkar köra någon slags utmaning på Instagram just nu, den har jag missat så jag fattar ingenting men plötsligt en dag är hela flödet fullt av till exempel skor, för att det var dagens tema. Själv kör jag mest bilder på taxar och konstiga kontaktannonser från tidningen Land. Borde kanske ha en utmaning där med för att få mer variation. ELLER KANSKE INTE.

Kollade på Mandelmanns gård igår (orkar/hinner tydligen knappt kolla på tv i veckorna, så när det är helg och inget inplanerat så blir det BULKTITTNING DE LUXE) och djävlar vad sugen man blir på sommar, att få odla i landen (Mandelmanns verkar inte ha en enda mördarsnigel, noterade jag bittert) och sitta ute i trädgården och dricka vin, läsa deckare och grilla (Mandelmanns gjorde dock inget av detta, så det tipset kan de få av mig istället).

Just nu ser trädgården ut som jag vet inte vad, för i höstas fällde vi fyra stora tallar och tänkte: härligt, vad mycket ved vi kommer att få, och det har vi i och för sig fått, men tallarna innehöll också ansenliga kubikmeter ris och grenar som först skulle sågas av och sedan ska fraktas bort, men så kom ju snön och lade sig över hela skiten så det gick ju sådär. Men nu har nästan all snö smält, så till helgen kanske. Är dödstrött på att titta ut genom fönstret och se gigantiska högar med tallris vart jag än ser. Det ska också bli lite spännande att se om och hur trädgården förändras när dessa fyra jätteträd försvunnit. Ett av dom stod framför växthuset så jag hoppas att det innebär att växthuset blir lite mer produktivt när det nu får fri tillgång till solen.

Vi kollade på film igår också! Det händer verkligen inte ofta längre, oklart varför för vi gillar ju film, men ibland är det som att man liksom inte har ork för nittio minuter? KLENT. Men igår tog vi oss i alla fall an Iboy, en brittisk science fiction som verkligen inte var mycket att hänga i julgranen. Utöver ett minst sagt tunt manus så spelades den kvinnliga huvudrollen av samma skådespelare som spelar Arya Stark i Game of Thrones, så det blev ju jättekonstigt. Orkar inte gå in på handlingen i detalj, men det var en kille som blev skjuten i huvudet medan han pratade i sin telefon och sen hade han delar av en iphone inne i hjärnan, vilket gjorde att han kunde typ fjärrstyra datorer och telefoner med tankekraft. GÄSP. Den här filmen får en överkorsad iphone av fem möjliga.

I'm the sort of case of the human race that people find hard to face

Idag var jag hos tandläkaren. För hundra miljoner år sen hade jag en tandläkare som såg ut som Dr Kovacs i Cityakuten. Det var tider det, även om munskyddet dolde större delen av det bildsköna. Han var dessutom JÄTTEBRA, vilket ju såklart är det viktigaste. Han kunde minsann konsten att lägga en bedövning så den tog och det är det fan inte alla som kan. Ja, Folktandvården, jag tittar på er.

Ja, hur som helst. Dr Kovacs flyttade för några år sedan (SNYFT), men hans efterträdare, en yngling, var också bra (om än inte lika snygg) så jag förlät honom. Sen slutade efterträdaren för han pallade inte pendla från Lund. Klent virke i dagens ungdom måste jag säga. Nu skriver jag det här helt avspänt, men jag var inte avspänd då kan jag säga, för finns det något läskigare än att gå till EN NY tandläkare som man inte alls vet hur hen är? Det är inte mycket som övertrumfar det ifråga om fasa om ni frågar mig. Men eftersom jag ligger här och bloggar helt avspänt om det så fattar ni ju att Dr Kovacs efterträdares efterträdare också är en hyvens tandläkare. Detta fick jag bevisat om inte förr så någon gång förra året när jag fick en inflammation i en kindtand. Fy farao vad ont det gjorde och naturligtvis hände det på en helg så att jag var tvungen att lida riktigt ordentligt innan jag kunde vackla iväg till tandläkarmottagningen på måndagsmorgonen för att få rotfyllning och en hästkur penicillin för tusentals bistra kronor, men det var det fan i mig värt för att slippa den smärtan som på riktigt var fullt jämförbar med att föda en elefant. Eller okej, "på riktigt" var kanske att ta i för det har jag mig veterligen aldrig gjort, men ni fattar grejen. Alltså, hur folk överhuvudtaget överlevde förr med tandvärk och gå till smeden och dra ut tänder utan bedövning, det övergår mitt förstånd.

Ja, det var ingen rolig vecka. Fick nämligen först gå dit och borra ur roten och få den fylld med något bakteriedödande gojs och sedan gå dit och göra själva rotfyllningen någon vecka senare. Och det var inte en vecka av klackarna i taket kan jag lova. Har nog aldrig ätit så mycket värktabletter i hela mitt liv, tryckte i mig två eller tre olika sorter var tredje timma dygnet runt och fick till och med gå upp på nätterna och knarka dubbla doser för att överhuvudtaget kunna sova. Och maten? Alltså, jag älskar ju knäckebröd och råa morötter och att sätta tänderna i ett hårt krispigt äpple, men det var ju bara att fetglömma. Fick livnära mig på yoghurt och typ banan och annan barnmat hur länge som helst. Så deprimerande.

Och den där tanden har stört mig lite sen dess. Alltså själva SMÄRTAN gick ju över, men riktigt hundra har det ändå inte känts. I vanliga fall tänker man ju inte på sina tänder, de är ju liksom på något sätt integrerade med tandbenet och bara finns där. Men den här tanden har funnits. Stått upp för sig själv och krävt uppmärksamhet. Inte gjort direkt ont, men liksom  ändå KÄNTS på ett sätt som varit rätt störigt. Detta nämnde jag för tandläkaren lite i förbigående idag, för hon hade själv sagt att det kan ta "upp till ett år" innan man blir symptomfri efter en rotfyllning så jag tänkte att det är väl sånt man bara får uthärda dårå. Vänja sig vid att tugga försiktigt och bara på ena sidan om man äter grejer med tuggmotstånd. Men jag hann knappt avsluta meningen förrän tandläkaren raskt greppade ett av alla miljoner konstiga redskap som sitter fästade med mystiska slangar i anslutning till den där brickan som kan svängas runt i alla möjliga vinklar och vrår, slipade ungefär tio sekunder på tanden och sen SLUTADE DET KÄNNAS, bara sådär. Helt otroligt och nästan som magi, att någon tiondels millimeter kan göra sån skillnad.

Har nu ätit knäckebröd och tuggat slarvigt med flit, det har jag inte kunnat göra på länge nämligen. I alla fall inte utan känningar. SÅ LYCKLIG. Intresseklubben kan härmed skingra er, för här finns inget mer att hämta just nu.





 

Plusgrader!

Lider ju av en snödepression, eftersom det dråsade ner tre decimeter förra veckan. Min spontana reaktion på det är VADIHELVETE? Ser verkligen inte någon som helst fördel med vinter i allmänhet och snö i synnerhet, det är bara besvärligt och kallt och halt och djävligt. Och den som kvittrande utbrister säger att "det blir så mycket ljusare" p g a snö ska jag mula med en näve grusblandad sådan. Länge och omsorgsfullt. Åtminstone i tanken.

Och i måndags när jag körde till jobbet så sa dom så här på radion: Temperaturen blir varierande, från någon minusgrad i Skåne till mellan fem och tio plusgrader i Norrland, och jag bara VADIHELVETE, ska DOM ha plusgrader, det är det väl ändå VI som ska ha? Det är fan i mig ingen ordning med någonting längre. Exakt så upprörd blir jag över någonting som man inte kan göra ett skit åt, men jag har ju inte bett om den här djävla snön.

Ja, men nu verkar det i alla fall ha ordnat upp sig med temperaturen. Igår när jag kom hem sken solen och det var sex plusgrader och takdropp. I Skåne, vilket är helt rimligt i februari. Gick ut på taxpromenad med oknäppt jacka och utan mössa, fast det var kanske att överdriva för så himla varmt var det ju faktiskt inte. Och snön ligger ju kvar under ett massivt och kompakt istäcke för det är fortfarande svinkalla nätter med en massa minus så det kommer väl att dröja en evighet innan det är barmark överallt. Igår gick jag med flit bara en runda i byn där det var plogat, för att slippa sabba de gryende vårkänslorna med att få snö upp över anklarna. Gillar annars mest att gå i skogen, men har man en snödepression så är torr och grusig asfalt att föredra framför att pulsa i obanad terräng. Ja, men då var det väl slut på väderleksrapporten "för nu", som alla verkar säga nuförtiden. FÖR NU? Vad är det för djävla dumheter? Det heter "för den här gången" och ingenting annat OCH HÖR SEN.

Årets Nobelpris i ekonomi går inte till...

...min man. Ursäkta. Men i fredags skulle han handla. På inköpslistan, där vi skriver upp saker efterhand som de tar slut, stod bland annat "tomat, gurka, sallad". Så kom han hem från affären och var helt UPPRÖRD över att det är så himla dyrt med grönsaker nu på grund av torkan och kylan som råder i Spanien just nu. Så istället för att köpa sallad och tomat så hade han köpt morötter och paprika, "för det var billigare". Jamen det vill man väl inte ha när man ska äta tacos, som vi skulle äta på lördagen? Eller det är klart att det är fullt möjligt att äta tacos med morötter och paprika och ingenting mer, men jag tycker att sallad, tomat, gurka, majs och lök så att säga är standardgrönsaker på tacostallriken.  Men det var ju så dyrt så att man kunde tro att vi skulle få gå från gård och grund om så mycket som ett endaste salladsblad slank ner i kundvagnen. Jamen det är ju bra att vara lite ekonomisk, så jag hade väl inte sagt någonting om det om han inte utan att blinka samtidigt hade köpt två stora chokladkakor. Känns väl kanske som den delen av kostcirkeln man först väljer bort om man vill vara sparsam, om ni frågar mig (det gjorde inte han som ni förstår, och när jag kommenterade det utbrast han harmset att "jamen de var ju på EXTRAPRIS" som om det stod en synnerligen sträng polis inne på Ica och hotade att avlossa ett skarpladdat vapen mot alla som inte genast plockade åt sig allt med röd prislapp). Sedan berättade han (min man, inte den fiktiva polisen) att han tidigare i veckan ätit en hamburgare på vilken det hade varit så lite sallad att han aldrig sett något liknande, och det berodde enligt honom alltså på att salladen var SÅ FRUKTANSVÄRT DYR JUST NU, ALLTSÅ DEN KOSTAR MINST FEMTIO KRONOR KILOT!

På lördagen slank jag i alla fall inom affären och köpte ett pyttelitet salladshuvud att ha till våra tacos. À femtio kronor kilot eller något i den stilen. Pris för detta pyttelilla: åtta kronor. Känns ju inte som att konkursen är nära direkt. Unnade mig även några dyra tomater utan att för den sakens skull ens komma i närheten av summan som "två chokladkakor till extrapris" betingade. Sen var chokladen väldigt GOD, det ska jag inte sticka under stol med. Men lite roligt att inte tycka sig ha råd att köpa ett salladshuvud för mindre än en tia men utan att reflektera slantar upp fyrtio spänn för choklad?

Men summan av kardemumman: vi fick både tacos med sallad OCH choklad. Win-win dårå.

Den mörkaste hemligheten

Okej, huka er i bänkarna för här kommer ett boktips värt namnet: Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood. Har tidigare bloggat om Onda flickor av samma författare, den var svinbra och den här var OCKSÅ svinbra. Handlar om en SVINRIK karl som har varit gift hundra gånger och har tusen barn från tidigare förhållanden (ok, liiite överdrivet, men åt det hållet) och under en helg för en sådär tio-tolv år sedan räknat från berättelsens presens försvinner en av hans döttrar spårlöst. Så får man följa dels vad som hände DÅ ur olika personer som var meds perspektiv, och sen en av döttrarnas perspektiv NU, och satfläsk vad skickligt intrigen lindas upp och avslöjar den ena grejen efter den andra som inte alls var som man trodde. Jättejättebra skriven, bra språk, trovärdiga karaktärer, bra driv i intrigen och spännande ända till sista bladet. Ska jag klaga på något så var det att det var ANINGEN för många karaktärer att hålla reda på, men det är ju kanske en bagatell i sammanhanget. Den här boken får fyra komma sjuttiofem skilsmässor av fem möjliga. Marsch iväg till bibblan, låna och läs.

Har nu laddat ner en tredje bok av samma författare, Granne med döden heter den och nu har jag så sjukt höga förväntningar. Nästa bok som ligger i pipelinen är annars Swede Hollow av Ola Larsmo, så STAY TUNED för veckans boktips.     

Saker som hänt sen sist, samt saker som hör till allmänbildningen

Jahapp, då är man i alla fall återbördad till hemmets lugna vrå efter nästan en vecka i JÖTTEBORG. Fan vad jag är glad att jag inte bor i en stad, säger jag bara. Eller visst, vissa grejer kan jag ju uppskatta, som till exempel snygga gamla hus och tillgång till diverse bekvämligheter och faciliteter. Andra grejer: not so much. Till exempel människor som är överallt och som har så djävla bråttom jämt. Trafik som bullrar, och i JÖTTEBORG är det ju dessutom de där lömska spårvagnarna som kommer rusande från ingenstans lite hur som helst, känns det som. Nä, tacka vet jag skogen. Kom dock hem till tre decimeter snö varav det fortfarande ligger kvar tre decimeter, så det var inte ett så kärt återseende som jag hade hoppats på. Hemresan var också en pärs som inkluderade tre olika tåg och en buss och som i princip tog en hel arbetsdag. Dessutom fungerade inte Öresundstågens djävla RÖV-Wifi, så min plan att "sitta och jobba lite på tåget" för att i alla fall kunna utnyttja dagen till NÅGOT mer än att bara låta sig fraktas omkring som ett boskap gick helt om intet.

Aja. Hem kom jag, om än bara i princip för att skotta fram bilen ur snödrivorna och åka till stallet för en ridlektion med min ÄLG. Den här gången kändes det lite bättre än sist. Lite mindre "hjäääälp-vad-högt-uppe-jag-är-och-helvete-vad-fort-det-går" och lite mer av början till något som kanske någon gång kan komma att bli någon form av samspel mellan häst och ryttare. MEN DET ÄR LÅNGT KVAR. Känns som att alla i gruppen är fullt nöjda med att känna sig fram i skritt och trav, så det blev ingen galopp den här gången heller. Men den här gången kändes det i alla fall som att det skulle kunna vara genomförbart inom en rimlig framtid.

Och igår skulle jag på massage, och på vägen hem blev jag fast i en BILKÖ. Det händer väl typ aldrig här utom när det är Kiviks Marknad, men nu var det två bilar som hade frontalkrockat med varandra och en ambulans som istället för att komma till undsättning kasade ner i diket så att hela rasket fick bärgas och det tog sin lilla tid, minst sagt. Väntade tålmodigt nästan en timme innan jag gav upp och då hade fyra ambulanser och tre bärgningsbilar lämnat platsen utan att kön rört sig en millimeter ur fläcken. Så jag saxvände på den smala vägen (gick tack vare att det var stopp i båda riktningarna) och körde hem på minimala vägar utan trafik. Tur, eftersom det var rejäla snödrev på stora vägen och ännu mer snödrev på småvägarna, men där fanns det åtminstone ingen att frontalkrocka med.

Det var det om det. Nu till en gammal surdeg till bloggutmaning som jag slängde iväg till Mirre för en halv evighet sen, och som nu alltså kommer i retur. Eller det var ett tag sen, men jag kände mig så splittrad av att vara i JÖTTEBORG så jag inte kunde samla tankarna riktigt. Utmaningen handlar om att lista fem saker som man tycker hör till allmänbildningen. Jag är rätt så allmänbildad, om jag får säga det själv, och ibland HÄPNAR jag över folk som inte känner till det i mina ögon allra enklaste. Antar att det finns folk som HÄPNAR över hur trög jag är i andra avseenden, men det är ju deras problem.

FEM SAKER (UTAN INBÖRDES ORDNING) SOM JAG TYCKER HÖR TILL ALLMÄNBILDNINGEN:

1. Högtider. Varför och när de firas och hur de förhåller sig till varandra. Högtider återkommer ju med en viss regelbundenhet varteviga år, ändå är det folk som år efter år blir lika häpna över elementära saker som "jaså, är långfredagen alltid på en fredag säger du?" eller inte har en aning om varför man firar 6 juni. Tycker även det hör till att känna till att till exempel 17 maj, 5 juni, 4 juli, 14 juli och 6 december är nationaldagar i andra länder och inte stå med gapande mun för att kollegan i Norge, Danmark, USA, Frankrike eller Finland har mage att vara ledig just den här dagen. Och så tycker jag att alla bör känna till att påskdagen är första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, att fettisdagen alltid infaller 47 dagar innan påskdagen, att Kristi Himmelsfärd infaller 40 dagar efter påskdagen och att pingst infaller 10 dagar efter Kristi Himmelsfärd (eller, om man vill, 50 dagar efter påskdagen). 

2. Elementär historisk kunskap. Man måste inte kunna rabbla hela kungalängden från Erik Segersäll och fram till blivande kronprinsessan Estelle, men lite koll får man väl ändå bemöda sig med att banka in. Att vara historielös är att vara dum i huvudet. Sen går man med i Sverigedemokraterna eller något liknande idiotparti och börjar påstå att Förintelsen aldrig har ägt rum och sen kan vad som helst hända. Sluta med det. NU.

3. Jag är väldigt svag för att kunna rabbla grupper av ett bestämt antal saker. Här är ett urval av saker som man kan väcka mig mitt i natten om man undrar över vad som ingår: De sju dvärgarna. De fyra sädesslagen. Henrik VIII:s sex fruar (i den ordning han gifte sig med dom). Dödssynderna. Planeterna i solsystemet (från solen och utåt). Halogenerna. De sju delarna i berättelsen om Narnia (och så får man alltid förklara att "Häxan och lejonet" utgavs först, men "Min morbror trollkarlen" är den första i den kronologiska ordningen). De fyra elementen. Att veta vilka månader som har 31, 30 respektive 28 dagar. Eller så hör det kanske hemma under "högtider", inte vet jag. Kan ju inte veta ALLT.

4. Skillnaden mellan bakterier och virus. To keep it simple: Bakterier är encelliga organismer som attackerar cellerna i kroppen och när immunförsvaret upptäcker det så blir man sjuk. Virus är inget självständigt liv utan kan bara leva inuti en cell, och man blir sjuk för att viruset tar över cellens funktioner och så upptäcker immunförsvaret det när celler börjar dö, och så börjar de ordna med feber och hosta och slem. Immunförsvaret gör jobbet oavsett om det är virus eller bakterier som är anledningen, därför kan man inte solklart säga om det är svininfluensa (virus) eller lunginflammation (bakterier), en virusinfektion kan också försvaga immunförsvaret så att en bakterieinfektion kan få fäste. Så här botar man (i de fall immunförsvaret inte mäktar med det själv alltså): Bakterier har en cellvägg. Det har inte människocellen (den har ett cellmembran istället). Antibiotika bryter ner strukturer i cellväggen så att bakterien dör. Eftersom människocellen inte har någon cellvägg så påverkas inte den av antibiotikan (=bra!) och därför påverkas inte heller viruset, som ju finns INNE i cellen. Därför kan man inte bota virusinfektioner med antibiotika. Det tycker jag är SOLKLART, ändå träffar man på folk var och varannan vecka som pratar om "förkylningsbaciller" och tycker att "nu har jag varit förkyld i flera veckor, nu måste jag få penicillin så jag blir frisk någon gång". Eller ännu värre, såna som "ja, jag var förkyld men så KRÄVDE jag att få penicillin och så blev jag frisk, alltså funkar penicillin på förkylning". Nej, det gör det inte, det funkade på den sekundära bakterieinfektion som med största sannolikhet skulle ha gått över av sig själv om ett par dagar. SKÄRPNING.
PS: Bacill är ett samlingsnamn för stavformiga bakterier. Finns även runda (kocker) och spiralformade (spiroketer), FRÅGOR PÅ DET?

5. Vara någorlunda bevandrad i litteraturen. Nu menar jag inte att man måste ha läst alla Nobelpristagares alster på originalspråk "för det går så mycket förlorat i översättningen", men att ha läst NÅGON bok som inte är Clas Ohlsson-katalogen borde vara minimikrav för existens i allmänhet och rösträtt i synnerhet om ni frågar mig. Folk som står med gapande munnar när man väver in en simpel litterär referens, eller som säger "jaså, är det en bok" när man säger att Nyckeln till frihet är en av få filmer som nästan är exakt lika bra som boken. Ni. Är. Så. Dumma. I. Huvudet. Sådärja, nu var det sagt.

DRAMA

Idag skulle jag äntligen få åka hem efter att ha varit i JÖTTEBORG sen i måndags. Men JÖTTEBORG och jag var tydligen inte klara med varandra, för på eftermiddagen var det någon på kursen som fick någon newsflash på sin telefon om att stationen hade bombhotats och utrymts och sen kunde vi se genom fönstren att polisens bombstyrka kom körandes med tjutande däck (ja, det där såg vi inte utan mer föreställde oss) och det var helikoptrar i luften och, ja, DRAMA. Sen visade det sig att det inte var stationen som var bombhotad utan ett tåg som var på väg dit. Men det var ju lika illa, för det blev tvärstopp i tågtrafiken sådär lite käckt mitt i rusningstid. Och när man bor på landet i Skåne och ska åka från JÖTTEBORG så är det något av en trestegsraket. Man måste åka med det tåget för att hinna med det andra tåget för att hinna med den sista bussen, annars är det kört. Nu stod det klart ganska tidigt att det var tämligen kört, så det var bara att lomma tillbaks till hotellet och fråga om man kunde få bo en natt till. Det fick man. SJ:s ombokningssystem hade brutit ihop, så det var liksom ingen mening med att stå där och försöka boka om sin icke ombokningsbara biljett som dock blev ombokningsbar på grund av rådande omständigheter. Kom tillbaks imorgon, var beskedet.

Så ja, nu ligger jag på ett hotellrum och jäser, precis som vanligt den här veckan. Tydligen har tågen börjat gå igen, men det hjälper ju inte mig. Får se fram mot att äta hotellfrukost ännu en gång, plus att lägga morgondagen på att boka/böka/ta mig hem. Vi får väl se hur det går. STAY TUNED.

SNÖDEPRESSION

Sitter i ett snöfritt JÖTTEBORG och gillar ju egentligen inte alls att vara borta från hemmet, men när man får hemska rapporter om snöstorm och KAOZ i Skåne känns det som att jag aldrig mer vill åka hem. Fyfan vad deppigt och vad jag hatar vinter i allmänhet och snö i synnerhet. Och NU? I fucking februari när man liksom börjat ana lite vår i luften? Det här duger fan i mig inte.

Imorgon kväll åker jag hem. Är inte ens säkert att jag kommer hem? Jag ska ju åka tåg med ett byte och sedan buss, och det ska väl bli spännande att se hur Skånetrafiken löser det här. Får kanske övernatta i en snödriva? Oh the joy. NOT.

Én mullvad i storstan

Jamen lite så känner jag mig. Är så himla ovan vid "storstäder" (okej, de som bor i typ Tokyo eller New York tycker förmodligen att JÖTTEBORG bara är en liten byhåla, men så är det alltså inte för mig) och känner mig helt lost. I staden Ankeborg vet jag ju var allting ligger, och även om jag inte vet EXAKT var allting ligger så vet jag ändå på ett ungefär hur jag ska ta mig dit och det är så litet att även om man inte hamnar EXAKT rätt så är det ändå rätt så nära. I större städer har man (=jag, personen med norra Europas sämsta lokalsinne) ju inte en susning om hur saker ligger i förhållande till varandra och kan alltså inte chansa sig fram. Efter dagens kurs kände jag att jag ändå ville ut på någon form av sightseeing, så jag knatade till Haga för att insupa någon slags Albert-och-Herbert-atmosfär, som gissningsvis  renoverades ihjäl någon gång på 90-talet? Ja, men jag fick i alla fall insupa lite snygga gamla hus som ändå fanns. Jag är inte mycket för att slänga mig med en massa glosor i stil med nyrenässans och empire och sånt där, men jag uppskattar arkitektur från den tiden när man kunde unna sig krusiduller och fina detaljer i fasaderna istället för det trök som byggs nu.

Men fan vad jag hatar Google Maps? Det verkar så bra, man trycker in adress och hämta vägbeskrivning från sin nuvarande position och sen är det bara att gå, SKULLE MAN JU KUNNA TRO. Men jag tycker att Google Maps tappar GPS-signalen eller vad det nu är som händer stup i kvarten och sen bara räknar ut en ny rutt så fort man tar ett steg bort från den ursprungliga, så att man till slut hamnar ungefär var som helst UTOM där man har tänkt sig. Efter att ha fått en massa irriterande besked från den där beskäftiga tjänsten som bara virrade hit och dit stängde jag av och gjorde som man gjorde förr: läste på skyltar (tur jag hade mina linser!). Får säga att JÖTTEBORG har en mycket föredömligt tydlig skyltning av sina cykelvägar, så det var bara att följa dom (ej på cykelbanan då, men vid sidan om) så blev det rätt hela tiden. Underlättade även att ta sikte på Ullevi. Fuck you, Google Maps.

Nu ska jag ligga i hotellsängen och titta på tv. Imorgon väntar en hård dag då vi ska spela ROLLSPEL på utbildningen. Är det något jag hatar så är det sånt där djävla löjl. Funderar på att komma utklädd till Legolas eller något i den stilen, men tror inte det uppskattas och sen har jag inga alvkläder med mig heller (äger inga heller för den delen, men erkänn att tanken var lite kul). Aja. Nu står det slöhet på dagordningen.  

En mullvads berättelse

Finns det något lyxigare än att vakna på hotell och veta att en lyxig hotellfrukost väntar? Förtogs förvisso en del av att rummet var aningen för varmt och hotellsängen aningen för mjuk, men man kan ju inte få allt. Klev upp, gick in i badrummet och möttes av en CHOCK. När jag öppnade necessären för att ta fram ett par endagarsslinser så fanns det inga. Bara en deodorant och några ledsna Plackers låg och blängde på mig (tandborste med mera packade jag upp igår kväll). Fick lite panik, måste jag erkänna. Väste helvete-helvete-helvete några gånger. Fattade inte hur det ens hade gått till? Jag minns att jag stod hemma i badrummet och räknade hur många linser jag redan hade, hur många jag behövde för resan och så slängde jag ner några extra. FÖR DET ÄR SÅ JAG JOBBAR. Better safe than sorry liksom.

Jaha, nu var ju goda råd tämligen dyra. Besök hos en optiker kändes ju som ett måste, men frågan är om ens det skulle hjälpa? Har ju inte vilka linser som helst utan multifokala, och inte är jag hundra på vilken styrka heller, och även efter en synundersökning brukar de få beställas från något himla centrallager. Och hur i HELVETE skulle jag kunna gå på kurs utan linser, är ju i princip BLIND (känns det som) för allt som är mer än någon meter framför mig. Kände mig helt vilsr och handikappad vid frukostbuffén för jag kunde liksom inte skaffa mig någon överblick för att allting var ett närsynt blurr.

En googling visade dessutom att ingen optiker öppnade innan 10 och min kurs börjar 9.30. Jaha, men nu var det väl bara att gilla läget och gå på kurs och lösa problemen senare. Tur att jag hade lokaliserat kurslokalen under gårdagens misslyckade matexpedition så jag slapp irra omkring och kisa mot gatskyltar som jag ändå inte skulle kunna läsa.

Gick upp på hotellrummet och började plocka ihop mina papper, som låg på skrivbordet. Men vad var det som stack fram där, under det spännande ISO 14001:2015-häftet? En zippåse? Hade någon planterat knark på mitt hotellrum? Nej, halleluja, DET VAR MINA LINSER! Mindes plötsligt att jag plockat ur påsen ur necessären när jag letade efter något annat.
Vrålet av lättnad som slapp ur mig hördes nog över hela JÖTTEBORG. Nu ska jag gå på kurs, ej leka synskadad, hejdå.

On the road...

Befinner mig PÅ DRIFT I STORSTAN den här veckan. Så långt från min vanliga lantliga lunk som man kan komma. Har blivit beordrad att pallra mig iväg ända till JÖTTEBORG för att gå en kurs i  det heta ämnet "internrevision av ledningssystem", man smäller nästan av så glammigt. Eller kanske inte.

Ja, men i alla fall. Min plan var så här: komma fram, promenera till hotellet, installera mig och sedan ta en härlig kvällspromenad och samtidigt se till att få mig något till livs. Någon liten sallad eller en smaskig macka eller något i den stilen att ta med och sitta och smaska på i hotellrummet. Av detta har inte mycket inträffat. För det första tog det hundra år att ta sig från järnvägsstationen till hotellet, varav nittionio och ett halvt bara att hitta ut från den förbannade NILS ERICSSONTERMINALEN och lokalisera någon form av riktning. Sedan var det bara att gå, och som vanligt så var det mycket längre i verkligheten än vad det såg ut på kartan, men skitsamma tänkte jag. Har inget emot att gå om jag inte har någon tid att passa. Gå när man har tid att passa och det är längre än vad man tror så man får halvspringa och jäkta = döden i grytan.

Kom fram, ställde de obligatoriska hotellfrågorna (klassikern "när är det frukost?" och bubblaren "är det något lösenord till wifi?") och blev förstås mottagen av någon praktikant som inte kunde svara på någotdera (seriöst? det måste väl folk fråga om HELA TIDEN, hade det varit jag som var praktikant hade jag skrivit en lapp till mig själv, men så företagsam var alltså inte Linnea, 16 år från Hotell och Restaurangprogrammet. Inte för att jag bryr mig EGENTLIGEN, har rätt stor fördragsamhet med såna som har "ny på jobbet"-skylt, men för hennes EGEN skull? Hur kul är det att inte kunna svara på den enklaste av frågor?), seglade sedan upp för att ta min SVIT (nåja) i besittning. Packade upp och la fram grejer som jag ska ha med mig till kursen och upptäckte då att man visst skulle ha gjort några övningsuppgifter innan. GULP. Det hade jag i och för sig sett innan men liksom förträngt på något sätt. Ja, det var bara att sätta sig vid det lilla skrivbordet som av någon anledning finns i alla hotellrum och börja knåpa med det. Okej, det tog någon timme, men sen var jag redo för att göra stan osäker, eller åtminstone för att hitta någonstans att införskaffa någon form av proviant, för nu kändes dagens lunch bara som ett mycket avlägset minne.

Hemma i byn är Konsum öppet till 21.00 alla dagar och nu var jag ju i en STORSTAD, så där skulle väl kvartersbutikerna stå som spön i backen. Antog jag helt  felaktigt, för i den delen av JÖTTEBORG där jag befinner mig (Gårda-ish) finns det fan i mig inte en enda livsmedelsbutik om man inte räknar en Preem-mack bakom Ullevi som jag hittade med en gång, men här tänkte jag sturskt som Lassefar i Pelle Erövraren: Man ska inte nöja sig med första bästa. Sen gick det lite för mig som för Lassefar, jag vandrade gata upp och gata ner och möttes bara av parkeringshus, gym, Försäkringskassor och nedsläckta kontorslokaler. RÖVEN, säger jag om det. Fick återvända till hotellet med oförrättat ärende (min gräns går vid att betala överpris för torrt vitt bröd och majonnäs på någon himla bensinmack, jag var dessutom inte jättetuff där jag lommade omkring med Google Maps i luren och de enda jag mötte var testosteronstinna gymkillar på tomma mörka bakgator) och snodde med mig mer av hotellreceptionens bjudfrukt än vad som kanske var rimligt för en gäst, men det hade ju varit svinjobbigt för hotellet om jag hade svultit ihjäl och de hade fått ett lik på halsen. Källa: massproducerade deckare där någon blivit mördad på ett hotellrum och någon i hotellpersonalen är ett vittne som måste tystas.

Nä, men nu ska jag väl ligga här och vräka mig i sängen (som för övrigt är så mjuk att prinsessan på ärten aldrig någonsin skulle ha stigit upp ur den, men anar att det inte är guld och gröna skogar för mitt ryggskott), glo på tv och äta äpplen. Hodeladihodeladi hoppsan vilken dag.

Kalldrag

Har läst Kalldrag av Markus Sköld. Gillar böcker om skräck samt gillar böcker som utspelas i Sverige i modern tid (det är dock inte DET ENDA jag gillar, ska jag väl tillägga och betona), så eftersom det här var en kombination så borde det bli en fullträff. Och jodå, den var verkligen inte dålig. Berättelsen handlar om en familj som flyttar från Stockholm till en liten bruksort för att mannen fått jobb som vd på ortens stålverk. Frun ska under tiden "komma på vad hon vill med livet", vilket hon alltså inte vetat innan. Mannen jobbar RÖVEN av sig och är borta jämt och frun får rikliga möjligheter att gå hemma och höra läskiga ljud/se mystiska figurer i ögonvrån/notera att saker flyttat sig utan mänsklig inblandning (utan att någon tror henne förstås), och samtidigt luska i gruvans mörka historia. Parallellt med detta får man följa en halvalkad stålverksarbetare som blir argare och bittrare och så småningom allt mer ondskefull för varje öl som konsumeras. Ska inte avslöja vad som händer, men det var i alla fall en bra story med högt inslag av läskighet. Ska jag klaga på något så tycker jag kanske att karaktärerna var lite väl enkla och liksom tvådimensionella, utan djup. Efter att ha följt huvudpersonen genom några hundra sidor så kändes det ändå bara som någon man bytt några ord med i busskön, typ. Men ändå. Inte alls tokig berättelse. Den här boken får fyra malmfyndigheter av fem möjliga.  

It happened to be: on horseback

Antar att alla mina tusentals cirka tre läsare har legat sömnlösa och bitit på naglarna och undrat: JAMEN HUR GICK DET I STALLET? Så här kommer en summering:

Min plan var att hålla en så låg profil som möjligt. En av orsakerna var att jag tidigare har haft en ganska så hög profil i den här klubben, vilket både var till lika delar roligt, utvecklande och påfrestande och tråkigt. Föreningslivet har ju en tendens att äta en levande, men jag kan ju med lätthet konstatera att det här med att stå och hålla lite kurser på brukshundklubben är en barnlek jämfört med att jonglera runt en verksamhet som inkluderar en massa hästar som ska ha foder och skor och tillgång till beteshagar, personal med och utan lönebidrag plus en gammal fastighet som behöver underhållas och renoveras för pengar som inte finns på sin obetalda såkallade fritid. Det lasset har jag dragit, nu är det andra som drar det, och jag är fullt nöjd med att bara få åka med.
En annan anledning till min önskade låga profilering är att jag sedan en tid tillbaka har en ny tjänst på mitt jobb, och det är en tjänst som kräver att jag är betydligt mer social och utåtriktad än vad jag egentligen är bekväm med. Ville därför kunna ha stallet som ett såkallat andningshål dit jag bara kunde komma och vara en anonym halvkass medlem som ingen speciellt lade märke till eller brydde sig nämnvärt om.

Jaha, men det första som hände var förstås att jag sprang på en tjej som inte bara är härifrån byn utan dessutom är med i samma brukshundklubb som jag, som OCKSÅ skulle börja rida i "Återvändargruppen", så så var det med den anonymiteten och låga profilen. Vi var båda dessutom rätt så nervösa, och båda är av typen som pratar och skämtar mycket när vi är nervösa, så medan övriga i gruppen nästan inte sa någonting alls så höll vi en liten show där i stallgången. Aja. Intalar mig att där med att man bara får en chans att göra ett första intryck är lite av en myt. Över till själva ridningen.

Jag är inte så stor, så även om jag rider stor häst så föredrar jag den mindre modellen. Eller ännu hellre en ponny. C-D-ponny eller islandshäst är storleksmässigt HELT PERFEKT om ni frågar mig. Ge mig ett halvblod med en mankhöjd på 165 eller över så känns det som att jag lika gärna kan sitta på sargen till ridhuset, så lite känns det som att jag kan inverka med mina små taxben. Jag har ju ridit lektion på stor häst i en himla massa år, men på den tiden fanns det ändå några mindre hästar som jag lyckades snylta mig till att få ha rätt så ofta, läs: typ jämt. Så även om jag tycker att "jamen jag har ju ändå ridit lektion på stor häst i en massa år" så är sanningen den att mina erfarenheter av "stor häst" snarare härrör sig från förvuxna D-ponnyer än normalstora halvblod. Nu tassade jag ängsligt nerför stallgången i förhoppningen att få se någonting litet och stabbigt, men nähä, HELVETE vad stora alla hästar var (nu berodde det i och för sig delvis på att de stod på permanentbädd, vilket ju gör att de kommer upp någon decimeter räknat från golvnivån, men ändå). Blev lite orolig för hur jag ens skulle kunna kravla mig upp med äran i behåll, man är ju liksom inte tjugo längre och förnedringen att behöva be om en pall kändes större än vad jag kunde bära (sist jag red så var det bara TANTER som satt upp från pall och jag känner mig inte riktigt där än, mentalt). Det visade sig dock att ridskolan infört en regel som innebar att "ALLA sitter upp från pall". TACK! Syftet med detta var inte att skydda mitt känsliga ego från TANT-facket, utan för att avlasta och skona hästarna och utrustningen från ensidigt slitage. Så på den punkten kunde jag åtminstone andas ut.

Jag fick rida en JÄTTESTOR häst, som ändå var en av stallets minsta. Men för mig med mina ponnyreferenser så kändes det ju som att det var en ÄLG som klev iväg ut på fyrkantsspåret. När vi skulle trava så gick det undan utan bara HELVETE kändes det som, fast det var nog inte mer än maklig ridskoletrav. Det kändes väldigt gött att ha fått börja i "återvändargruppen", för där var det helt okej att vara mesig och osäker och det var bara skritt och trav och lite vändningar. Känns som att jag nog behöver några gånger på mig att vänja mig vid min ÄLG innan vi sätter av i munter galopp. Kul var det i alla fall, om än läskigare än jag trodde (och då hände det absolut ingenting), och helgen har bjudit på en präktig träningsvärk. Har ju redan typ ryggskott, så vad är väl lite SMÄRTA hit eller dit?

Längtar redan/är redan svinnervös för nästa gång.

Soliga gnägg!
hästtjej_68:a    

Soon to be: on horseback

När jag var liten fick man stå i kö i tusen år för att börja rida, nu räcker det visst med några veckor. Imorgon (tror jag, har blivit en såndär jobbig jävel som måste maila och kolla alla detaljer för säkerhets skull) drar min "återvändarridning" igång. Är till lika delar taggad som nervös, det senare för att jag är något av ett kontrollfreak och är det någonstans man både måste ha och lära sig att släppa kontrollen så är det på hästryggen, och jag är inte hundraprocentigt övertygad om att "det är som att cykla, har man en gång lärt sig så glömmer man aldrig", det kanske är en sanning med modifikation när man närmar sig 50 jordsnurr i ökad galopp. Aja, ska ju dock inte ut på något himla vildmarksäventyr så det ordnar sig väl.

Tänker mycket på vad jag ska ha på mig också. Har ju såklart kvar mina gamla ridstövlar och ett par ridbyxor i någon fräsig modell från tidigt 90-tal som lämnar en del övrigt att önska ifråga om stil och elegans, men de är bekväma och verkar i princip vara outslitliga. Tur, för de kostade runt en tusenlapp DÅ. Min sammetshjälm från samma era har dock genomgått någon ledsam nedbrytningsprocess där man efter varje ridtur fick borsta bort allt rikligare mängder av söndersmulat hjälmmaterial ur hårbottnen, så för ett par år sen så köpte jag helt enkelt en ny, även om det bara skulle vara för islandshästridning en gång om året. Där får man ju låna hjälm, men jag tycker det är asäckligt med andra människors hjälmar, plus att man inte vet vad de har varit med om (nu tänker jag alltså rent säkerhetsmässigt i den senare frågan, för även om man kan resonera som Kyra Kyrklund och mena på att när man uppnått en viss ålder så väger röven mer än hjärnan och att man därför automatiskt inte skulle landa på huvudet om man flög av, och det stämmer säkert rent anatomiskt men känns ändå rätt dumt att chansa om ni frågar mig. Vill nog ändå behålla min lättviktshjärna så intakt det går).

Ja, och så köpte jag ju nya handskar i höstas någon gång, bara på känsla sådär. Sen tillkommer en massa praktiska frågor i stil med "men var gör man av mobiltelefonen och plånboken och bilnycklarna" och såna grejer som man aldrig behövde ägna en tanke åt förr. Förr hade man ju inga grejer av värde, känns det som, så det var liksom aldrig några problem med att ha saker liggandes i fickan på jackan som hängde på någon krok bakom spiltan medan man red. Nu: NJA? Eller rider alla omkring med fickorna fulla av smartphones och stora eletronikklumpar till bilnycklar nuförtiden? Nä, det finns säkert någon som har tänkt ut en smart lösning på detta.

Känner mig alltså "redo", eller kanske inte.  Nikky sa "jamen då kanske jag och Adrian kan komma och titta" och jag bara MEN INTE FÖRSTA GÅNGEN! Hahaha. Så tuff är alltså jag.

Februari kommer näst

Jaha, GODDAMNIT, då blev det februari och oxveckorna är i alla fall enligt mig avklarade. Enligt Wikipedia håller oxveckorna på ända till fettisdagen, men i år infaller inte den förrän den 28 februari och en hel MÅNAD till av oxighet står man ju inte ut med, och för mig är det mest jäveljanuari som jag har svårt att fördra. Februari, den springer ju snabbt förbi och man börjar dessutom märka av att det börjar bli en pytteliten aning ljusare, kanske tittar vintergäck och snödroppar fram och sen så är det mars, april har knopp i håret och då är man ju så att säga på grön kvist igen.

Februari innebär också att man kunde börja låna e-böcker på bibblan igen. Biblioteken får tydligen betala för varje nedladdning och har en fast summa avsatt för detta varje månad oavsett om det är en eller alla kommuninvånare som laddar ner. Åtminstone här så brukar den slanten vara slut någon vecka innan månadsskiftet och då går det inte att låna fler e-böcker. Vilket är synd eftersom jag har blivit lite beroende av e-böcker, men samtidigt tycker att de är snuskigt dyra i inköp. Nästan lika dyra som en vanlig bok och vad har man sen? En fil på sin SMARTPHONE? Det är ju inte mycket att hänga i julgranen jämfört med att betala samma summa och sedan ha en bok med omslag och sidor i en av sina bokhyllor. Där kommer biblioteket in som en gudasänd gåva ifråga om livskvalitet i allmänhet och e-böcker i synnerhet.

 

Har nu trälat på med Mannen som lekte med dockor (gåva från DN) av Magnus Jonsson ett tag, en bok som hade alla förutsättningar för att bli bra, men den tar sig liksom inte riktigt. Känner att jag skiter lite i vem som dödade offret och varför, och polis/utredarkaraktärerna känns också helt ointressanta fastän de har försetts med lite fräna attribut som att lyssna på dödsmetall eller välja longboard som huvudsakligt färdmedel i Stockholms rusningstrafik. Gäsp, liksom.

 

Nu har jag i alla fall laddat ner Den mörkaste hemligheten av Alex Marwood och Kalldrag av Marcus Sköld och brottas nu med det angenäma bekymret vilken av dom jag ska börja med. Ja, jag är på bättringsvägen. Har dock legat och degat så mycket att jag typ fått ryggskott eller nåt. Det är fan inte helt rättvist det här.