Till stallet istället, v 17 2023, pt 2

Igår var vi bara tre i dressyrgruppen, vilket kändes lyxigt. Köttbullen var på bra humör, svarade fint på framåtdrivande hjälper och kändes allmänt pigg. För att vara hon i alla fall. Vi skulle rida en övning med sidvärtsrörelser som inte gick så bra för det krävdes att man själv var kvick och lite rapp i hjälpgivningen och att hästen var lite kvick och rapp på att svara, och där är vi ju inte riktigt, varken jag eller Köttis. Men hon blev i alla fall inte skogstokig, alltid något.

När vi galopperade så var det en som fick täten och så skulle vi vända snett igenom och göra galoppombyte. Hela poängen med att någon har täten är ju att man ska följa efter den, men Häxan - såklart, vem annars? - fattade inte det utan vände upp på den andra diagonalen så plötsligt mötte jag henne på spåret fastän hon varit efter mig (i förhållande till den som hade täten). Ska väl inte påstå att det BARA var därför mitt byte inte blev jättebra, men det kan ju få vara den officiella versionen. Hehe.  

Gaslightad

Har läst Gaslightad av Sofia Larsson. Detta är handlingen:

Han håller telefonen i handen. Jag hör signalerna gå fram. Jag gråter och ber honom berätta vem han ringer till. Han lägger på luren och förklarar lugnt att det var psykakuten. Gör inte slut , snyftar jag i hans varma famn. Det gör han inte heller, istället för han långsamt mitt huvud mot hans mun och med sammanbitna tänder säger han: Glöm inte en sak. Det är du som är sinnessjuk i det här förhållandet, inte jag.

Sviken av mannen jag levt med under många år möter jag kärleken igen. Jag får all uppmärksamhet och stora framtidslöften. Men efter bara några månader är allt förändrat. Den person jag trodde var mitt livs kärlek börjar manipulera och övertyga mig om att jag är galen. Tillslut tror jag på honom. Tillvaron blir en nedåtgående spiral och den psykiska misshandeln är på väg att kosta mig livet.

Men bara nästan, jag klarade mig och lyckades ta mig ur den destruktiva relationen och är med den här boken redo att berätta min egen historia.

Jag är väldigt intresserad/fascinerad av fenomenet gaslightning och tyckte den här berättelsen inleddes starkt med en scen där Sofia inte ens vågar skära upp ett bröd av rädsla för att göra "fel". Den fortsätter att vara bra ungefär till hälften, sedan blir det tyvärr mest sida upp och sida ner av skildringar av dåligt psykiskt mående efter att relationen tagit slut. Som man såklart förstår att hon lider av och varför, och jag förstår också att det är en del av berättelsen och att det är viktigt att det kommer fram. Men jag tyckte det blev lite väl omständligt och ingående. Störde mig också på att karaktärerna inte hade några namn utan reducerades till bokstäver. Fattar ju att man inte vill hänga ut, men man kan ju ge dom hittepånamn istället för "J" och "D"? Den här boken får tre sociopater av fem möjliga.

Men vad konstigt?

Gick in på bloggen och såg inte mitt inlägg från igår, för det hade tydligen blivit publicerat som i söndags? EH? Känns ju helskumt att ha ett inlägg som handlade om känslor efter en revision den 25/4 som är publicerat den 23/4, så jag var tvungen att gå in och redigera och aktivt välja att det skulle publiceras den 26 så att det skulle bli rätt. Ibland, när jag kommer på något jag vill blogga om men inte har tid eller lust att göra det just då, så skapar jag ett utkast i blogspot-appen och skriver ner några stödord där. Det gjorde jag väl någon gång i helgen (gissningsvis den 23), men det har aldrig förut hänt att det inte blir publicerat det datum som det blir när man ändrar från utkast till färdig version. Eller har jag blivit synsk och senil så att jag förutspådde allt som skulle hända på tisdagen redan på söndagen och sedan glömde bort allt? Nja. Känns väl mindre troligt. Aja, nu är det fixat i alla fall. Och räkningarna är betalda. Och deklarationen är inlämnad. Check, check, check. 

Igår var en rätt så behaglig dag på jobbet. Flyttade några möten och hade plötsligt en för dagen nästan helt tom kalender. Jobbade ikapp med sånt som jag fått lösa lite provisoriskt de senaste dagarna. Idag hoppas jag kunna städa mitt skrivbord, sortera in papper i pärmar och på det hela taget få lite ordning i det kaos som bara en revision från helvetet kan åsamka. 

Igår var jag på thaimassage, på ett nytt ställe som ligger ganska nära jobbet. När jag sökte på Google Maps så verkade stället ligga inklämt mellan en fd frisersalong som numera är ett stenugnsbageri, och en matvaruaffär vars namn gäckar mig på följande vis: Om vi kallar hela närområdet för X-by så består det av ett miljonprogramsområde som heter "X-gården" och ett område med lite blandad bebyggelse i form av villor och äldre hyreshus som kallas för "Gamla X-by" (som i "det ursprungliga X-by" till skillnad från miljonprogrammet). När jag flyttade hit, ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, så fanns det en matvaruaffär som hette "X-by Livs". Den hade nog legat där sedan femtiotalet eller så, men förde en tynande tillvaro eftersom det smackats upp både Konsum och Ica på X-gården några hundra meter därifrån, och någon gång i slutet av 80-talet slog den igen. Sen stod den tom i en herrans massa år och omnämndes bara som ett riktmärke, "du vet, korsningen vid gamla X-by Livs".
Åren gick, driftiga nysvenskar med starta eget-bidrag tog över frisersalongen och gjorde den till stenugnsbageri och en ny matvaruaffär öppnade upp under namnet "Gamla X-by Livs", och det är ju bra. Varje gång jag åker förbi där så funderar jag på om den heter "Gamla X-by Livs" för att den kallats så i folkmun och så har man helt enkelt bara tagit över namnet för att alla ska veta vad man menar, eller om den syftar på att den ligger i "Gamla X-by". Lär väl aldrig få svar på den gåtan, men HUR SOM HELST. När man kollade på Google Maps verkade det här thaimassagestället ligga typ i ett kylrum, eller ännu värre, soprum? bakom "Gamla X-by Livs", eller det var i alla fall där den röda pricken var, men det är väl inte på centimetern och jag hade sett bilder från stället på deras hemsida och det såg i alla fall där rent och fräscht ut. Åkte dit och tänkte att det finns väl en skylt eller något, men det fanns det inte. Fick gå in i stenugnsbageriet och fråga. Stenugnsbageriet hade väl en yta för kunder som var i storleksordningen busskur, och där trängdes ett stort antal män av mellanösternutsprung som dryftade dagens öden och äventyr (antog jag) medan de väntade på sina bröd (antog jag också). Frågade mannen bakom disken och han lyste upp och skulle börja förklara, men orden svek honom och han fick tillkalla en kamrat som inte heller han kunde förklara att jag skulle gå runt till husets baksida och ner i källaren, men han följde istället med och visade vägen. Där blev jag mottagen av en stadig thailändska som gav mig en rejäl omgång. Hon kunde sina saker och var inte rädd för att ta i. Hade beställt "triggerpunktsmassage" för det tyckte jag lät bra för en som har ont cirka överallt, men hon sa efter ett tag att jag inte hade några triggerpunkter. Vet inte om det är bra eller dåligt? Aja, masserad blev jag i alla fall och idag känner jag mig mörbultad, fast på ett bra sätt dårå. 

Kom hem, hade fått ett brev från djursjukhuset med ett kort som innehöll en liten fröpåse med förgätmigej och nån liten text om sorg och saknad av en förlorad vän. Det var ju ändå fint. Sen ramlade det även ut en faktura på 62 kronor, vilket jag personligen tyckte de kunde ha skitit i. När Hilding fick somna in så gjordes en preliminär uträkning av vad man trodde försäkringsbolaget skulle ersätta som drogs av från beloppet, men då stämde det väl inte riktigt och fine, det köper jag, om det hade varit en större summa. Men 62 spänn? De kunde ju åtminstone haft den goda smaken att skicka fakturan separat, kan man ju tycka. Men men. 

Nu väntar en arbetsdag, sedan ska jag faktiskt vara ledig imorgon OCH på tisdag, så det blir som en extra påskhelg för mig. Visste redan för längesen att den här revisionen skulle suga musten ur mig, vilket den mycket riktigt gjorde, så det var ju smart av mig att lägga in lite lediga dagar. Som jag sedan glömde bort, åtminstone tisdagen, så den kom som en glad överraskning häromdagen. Har inte jättemycket planerat förutom viltspårträning på söndag, men jag hoppas generellt på härligt vårväder och mycket trädgårdsfix och långpromenader och sånt. 

Efter en revision

Igår hade vi revisionen från helvetet och det är fortfarande lite oklart hur det egentligen gick, för den  fortsätter hela veckan fast på andra siter. Tror i alla fall jag överlevde med någorlunda ära och heder i behåll, men det är svårt att veta eftersom revisorn hade ett stenansikte som inte röjde någonting, plus att hens engelska var ganska mager och inte direkt uttryckte några större nyanser. Oavsett vilket så är det i alla fall över för den här gången och delar av mitt liv som de senaste veckorna satts på paus till förmån för rövmycket arbete kan nu få börja ta plats igen. Tack för det. 

Vad har då hänt sen sist?  Ja, helgen var väl inte mycket att hänga i julgranen. Vi åkte in med Hilding (RIP) sent på fredag kväll. På lördagen skulle jag egentligen ha gått spårprov med Laban och hängt hela helgen med andra tax- och viltspårfantaster, men det fick jag ju avboka när Hildings tillstånd började försämras. Så det blev en långsam hemmahelg istället för en actionfylld sådan i spårskogen. Det var ändå rätt så skönt. Sorg måste också få finnas och ta plats. 

Började med att gå en långpromenad med mina numera bara tre hundar. De är till synes helt obrydda av att det saknas en i flocken, det var samma när vi fick ta bort gubbhunden Boris. Sen tror jag absolut det är skillnad om man till exempel har två hundar och en försvinner, för då blir ju den som är kvar helt ensam. Eller om man själv bara har en hund och den försvinner, för då är man plötsligt inte hundägare längre. Men i vår flock märktes det inte någon direkt skillnad. Inte för att Hilding (eller för den delen gubbhunden Boris) inte är saknad, för det är han (dom) såklart, men kanske mest av oss människor. Men det är ändå skönt att ha ett gäng som viftar på svansen och slickar en i ansiktet och är skitglada. 

Vi gick en runda på 12 kilometer, solen sken och det var riktig vårvärme i luften. Tillbringade eftermiddagen i trädgården. Min man fick feeling och drog igång motorsågen och imponerade storligen på två grannar som bett honom kapa en rätt hög björkstubbe så att den blev mer sittvänlig. Jag låg i trädgårdslandet och rensade ogräs och imponerade inte på någon utom möjligtvis hönsen. 

Var trots vädret rätt seg och oinspirerad, kände mig nästan bakfull på något vis. Hade NOLL inspiration till matlagning. Jag tror jag måste Jonhandla, sa jag till min man. Jonhandling är ett begrepp som kommer sig av en man (Jon) i den yttersta periferin i bekantskapskretsen som hade en fru som jobbade  mer än heltid samt pendlade från vischan på Österlen till Lund (eller om det var Malmö, rätt långt bort i alla fall) varje dag. Under samma period gick hennes man, Jon alltså, hemma och var arbetslös eftersom han hade startat upp en vegetarisk restaurang i stor stil som sedan kraschade i ungefär samma takt som turisterna lämnade Österlen eftersom lokalbefolkningen är föga intresserade av att betala överpriser för att äta ekologisk getfeta med hemgjord ramslökspesto. Så Jons restaurang gick i putten och han gick hemma och drog och fick inte ens a-kassa eftersom han av princip vägrade besöka arbetsförmedlingen (eller "arbetsförnedringen" som han valde att kalla den). Obs, nu har jag bara hört Jons (numera före detta) frus version, han själv har säkert en annan historia att berätta.
Hur som helst. Hans (dåvarande) fru fick dessutom rama in sina jättelånga arbetsdagar med att både hämta och lämna på dagis (som det hette på den tiden) eftersom det låg en bra bit från hemmet och Jon inte hade något körkort, hur man nu kan välja att bosätta sig på landet och inte ha det, men han hade ju såklart en hel serviceinrättning i form av sin fru. Men han lagade åtminstone mat, det får man ju ge honom (även om man tycker att det var väl ändå det minsta man kan begära av en som bara går hemma och som dessutom är utbildad kock). Ibland kunde det hända att den numera före detta frun ringde hem och frågade vad Jon hade tänkt att de skulle äta till middag så att hon kunde handla det på väg hem från jobbet. Men sånt kunde Jon inte svara på för han var tvungen att liksom se matvarorna framför sig för att kunna visualisera den kommande måltiden, och var det då tomt i skafferiet så hade han ingen aning om vad han skulle laga. Så Jons (numera före detta) fru fick alltså först köra från jobbet till dagis och hämta barn, sedan hem för att fiska upp Jonjäveln och sedan köra tillbaks till Coop i Tomelilla eller vad som nu var närmaste affären så att han skulle kunna gå runt där och få inspiration för att sedan hem igen för att han skulle kunna laga den där måltiden, vilket ju måste innebära att de inte fick middag förrän typ åtta på kvällen. Mitt blodtryck stiger till helt ohälsosamma höjder när jag tänker på det. Men ja, de är ju skilda sedan många år tillbaka och det har man ju full förståelse för. 

Nu fick jag i alla fall Jonhandla för fastän jag i normala fall skulle kunna slänga ihop en fullvärdig måltid av saker man finner i kyl och frys så hade jag ingen som helst inspiration. Gick ner till Konsum och visualiserade à la Jon ihop en måltid bestående av färsk pasta, bacon och broccoli. Som jag nog strängt taget skulle kunna fått ihop utan att ta omvägen om Konsum, men men. Vi åt och såg filmen Léon av Luc Besson. Den spelades in 1994 men jag tyckte ändå att den klarat sig hyfsat utan att tuggas alltför mycket av tidens tand. 

På söndagen gick jag min älsklingsrunda, den kuperade femkilometersslingan vilket totalt ger en promenad på någonstans mellan 8,5 kilometer till en mil lite beroende på vilken väg jag väljer att gå dit och/eller hem. Hem valde jag den väg som vi kallar "över backarna" där backsipporna nu börjat blomma (vårtecken, check). Mötte där en man i 30-årsåldern. Han gick barfota, höll en öppnad folköl i näven, bar på en konsumkasse med ytterligare ett dussin burkar och skulle helt uppenbart hem och vårda sig själv eftersom hans tillstånd var på god väg att transformeras från brak- till bakfylla. Klockan var kanske halv elva på förmiddagen och han var så medtagen att han var tvungen att sätta sig ner och vila ungefär var tionde meter i den förvisso kuperade terrängen, men ändå. Kände lite att hur man själv än mår så mår man nog inte lika kasst som han. 

Resten av söndagen var slö. För oss alltså, hur den var för ölburksmannen är okänt men jag tror den var sådär. Själv rensade jag ogräs och städade hönshuset, bakade bröd, lagade mat och fixade med veckans matlådor, präktigt kanske men sen satt jag också och spelade fruktansvärt många omgångar Solitaire på telefonen. Jaja. Det får väl vara så ibland. 

Idag ska jag på massage. Har haft fruktansvärt ont i axlarna med tillhörande spänningshuvudvärk senaste tiden, vilket man nog inte behöver vara med i Mensa för att räkna ut att det beror på att jag dels har jobbat rövmycket, dels varit stressad och orolig för Hilding. Har tid hos Laserkvinnan nästa vecka, men kände att jag nog behövde något akut. Min vanliga thailändska brukar ha hyfsat gott om tider, men nu fanns det helt plötsligt ingen förrän om fjorton dagar. Fick googla runt och hittade en ny thailändska rätt så nära jobbet, så jag tänkte att jag lika gärna kan testa henne. Sökte upp adressen på Google Maps för jag vet var själva gatan ligger men inte i vilken ände de höga respektive låga numren finns. Fick träff att stället låg inklämt mellan en frisör och en butik som förr kallades "utlänningsaffär", alltså en sån som säljer lite mer orientaliska varor, ja ni fattar. Kunde dock inte se själva massagestället för pricken  på kartan verkade mer peka mot något kylrum bakom butiken. Det här bådar inte gott? Återkommer (förhoppningsvis!?) imorgon med en rapport. 

Till stallet istället, v 17 2023, pt 1

Igår var det då äntligen dags för dressyr. På stora utebanan, som man ju bara är måttligt förtjust i, men det gick rätt bra ändå. Det var dimmigt och lite rått, men sånt märker man ju inte av när man rider för då får man ju upp värmen rätt fort. Och det hade regnat så det var inte dammigt, det blåste inte och det var inga insekter, så då var det ju riktigt behagligt att vara ute. 

Fick Knubbis, han kändes lite trött och seg och till skillnad från Köttbullen som ändå brukar svara rätt bra på ett litet pet med dressyrspöet så brydde han sig inte så mycket om det. Fick kämpa en del, men sen blev han riktigt fin. Vi red en övning som var en 20-metersvolt och i varje vändpunkt så skulle man lägga en 10-metersvolt, varannan gång utåt och varannan gång inåt. Först i trav, och sedan skulle man trava på 20-metersvolten och galoppera i de 10-metersvolterna som skulle vara inåt. PUH VAD JOBBIGT OCH SVÅRT. Ändå kul att för en gångs skull kunna vara med på de lite mer avancerade galoppövningarna, hade det varit Köttbullen hade hon möjligtvis fattat galopp men tveksamt om det hade blivit några volter av det hela. I alla fall inga 10-meters. Sen galopperade vi längs med fyrkantsspåret och MAJ GADD vad jag älskar Knubbis' galopp, så mjuk och härlig att sitta på. Hade kunnat galoppera i timmar och märkte inget av vad som pågick runt omkring mig eller hur det gick för någon annan för jag kände mig mest som att vi var Britta och Silver eller nåt. Helt värdigt för en som är inne på 55:e jordsnurret. Eller kanske inte. 

Innan snön faller

Har läst (nästan åtminstone) Innan snön faller av Helena Kubicek Boye. Detta är handlingen:

Höstens mörker sänker sig över Säter, den mytomspunna rättspsykiatriska kliniken i Dalarna. Bakom byggnadernas vackra fasader sitter de brottslingar som är för sjuka för att avtjäna sina straff i vanligt fängelse.    

Den nyutexaminerade psykologen Anna Varga har fått en tjänst vid kliniken. Men arbetsglädjen lägger sig snabbt när Anna får hotfulla meddelanden och en patient hittas död. Vad är det som pågår, vilka är de andra och vad finns i rum 55? När hoten mot Anna blir allt grövre är det tydligt att någon eller några inte vill att hon ska gräva djupare i vad som pågår på Säter. Vem kan Anna egentligen lita på? Kommer hon att få reda på sanningen? 

Det här lät ju spännande, tyckte jag, men blev rätt snart less på den här berättelsen som jag ärligt talat tyckte var sådär. Träliga och liksom endimensionella karaktärer, rätt seg handling och minimalt med spänning. Den får en elchock av fem möjliga. 

Hejdå Hilding :(

I fredags förmiddag ringde veterinären och tyckte att Hildings tillstånd ändå var efter omständigheterna rätt så stabilt så att han kunde få komma hem. När han kom in i onsdags låg hans andningsfrekvens på 80/minut, vilket är skitmycket. Nu låg det på 40 vilket fortfarande var högt men ändå bättre. Så jag dit och hämtade hem honom plus en drös mediciner och med order om total vila, bara korta rastningar i koppel. Eftermiddagen gick men på kvällen blev han sämre, andningsfrekvensen ökade fastän han inte rörde sig ur fläcken och man såg på honom att han led, tyckte jag. Halv elva på kvällen ringde jag djursjukhuset och sa att det här går inte längre, han blir bara tröttare och sämre och nu får vi nog släppa taget om honom. Så fick det tyvärr bli. Hilding är den av våra hundar som varit flest gånger hos veterinären och blivit stucken och klämd och petad på till förbannelse, men som trots det ändå tycker det är toppen-toppen-toppenkul att få åka till djursjukhuset och hälsar på personalen där som om de är hans allra bästa vänner. Men nu var han så medtagen att han bara orkade lyfta på huvudet och slå ett par dunk med svansen, så det var egentligen inget svårt beslut att ta. Änså var det såklart svinjobbigt att låta honom somna in, men det gick rätt fort och var nog ett så bra slut som det kunde bli. Men så tomt det är efter honom. Har plockat undan hans koppel och matskål, men när jag ger de andra hundarna tuggben efter promenaderna så tar jag fram fyra av gammal vana. Undrar hur lång tid det tar för muskelminnet att fatta att han är borta? 

Till stallet istället, v 16 2023, pt 2

Igår var vi bara fyra stycken i dressyrgruppen, lyxigt. Häxan var inte där och jag och en till enades om att det var rätt skönt. Nog för att Häxan håller en avsevärt lägre profil nu än back in the days, men hon HAR en förmåga att vara i vägen jämt. Och varje gång ridläraren ska förklara en övning så hör hon inte och allting får tas igen. Såklart kan man inte hjälpa att man hör dåligt, och såklart kan man inte heller hjälpa att man har andra krämpor som gör att man ibland måste pausa lite, och jag säger inte heller att vi andra alltid fattar allt som förklaras direkt, eller att vi aldrig är i vägen för varandra, men OM vi är det så ber man väl åtminstone om ursäkt. Men Häxan har någon slags attityd som att hon har all rätt i världen att utan förvarning stanna och stå stilla mitt på spåret, och att det egentligen är vi andra som är problemet. Hon får tillsägelser jämt att hon är i vägen och måste flytta sig, men vissa tar ju aldrig till sig något, och hon hör verkligen till den kategorin. Aja, igår var hon i alla fall inte där och det var ju skönt. Köttbullen kändes lite seg i början, men det var ju också VARMT igår, 18 grader! så det var väl inte så konstigt egentligen. Plus att vi galopperade mycket och länge i uppvärmningen och hon har ju inte det naturligt i sig så att säga. Sen red vi övningarna "Musse Pigg" (20-metersvolt och så en 10-metersvolt ut från 20-metersvolten varje gång man passerar medellinjen) och "Slottet" (man rider som för det där vägmärket för fornlämning, en fyrkant med volt utåt i varje hörn), mycket volter alltså, och så galopperade vi igen och vände snett igenom med enkla byten. Allt gick i ett och efteråt var vi alla på gränsen till halvdöda. Köttbullen blev mjuk och fin så det var jag nöjd med, men det var väl lite si och så med framåtbjudningen. Dock höll hon igång bra i galoppen utan att jag behövde driva som en vansinnig. Önskar bara att hon kunde hålla ihop sig lite bättre, men hon HAR ju svårt för galoppen och Rom byggdes ju inte på en dag. Enkla bytena gick väl lite SÅDÄR om jag ska vara ärlig, men det var säkert mitt fel också. Blir ju så stressad när jag ska fatta galopp snabbt, haha. 

En onsdag som kom och gick

Igår var en kaosdag av stora mått på jobbet, det kändes som att alla bara sprang omkring som yra höns och drog och slet i allt. Själv skulle jag vara med på ett möte med några höjdare och prata om någonting som jag egentligen inte hade täckning på kontot för, kändes det som. Mötet skulle börja 09.00 och 08.20 fick jag ringa en vän för att få lite input kring det jag skulle presentera. 08.57 satt jag fortfarande och filade på min presentation, sedan gick jag in och försökte utstråla tre meter kuk. PUH.  

När mötet var slut ringde det en som egentligen ville ha tag på min kollega Stefan som jobbar med logistik. "Vi är på väg med en kranbil som ska lyfta in en container till er och jag får inte tag på Stefan", sa personen jag pratade med. Jag lovade att lösa det och gav mig ut på Stefanjakt. Han fanns ingenstans, gården var full av andra bilar som skulle lastas och lossas och jag började få lite panik vid tanken på att en kranbil med en container dinglandes (som jag föreställde mig att det såg ut) skulle bröta sig in i allt detta. När jag till slut fick tag på Stefan visade det sig att kranbilen redan varit där och lyft av sin container, så allt detta väsen för ingenting. 

Jobbade vidade med tusen olika grejer fastän jag egentligen hade behövt jobba med en presentation till ett möte idag, men klarar man det med tre minuters marginal ena dagen så går det kanske dag två också. Mitt i alltihop blev jag uppringd av en säljare från Tele2. Jag har i normala fall aldrig på ljudet på min telefon, men nu väntade jag ju samtal från veterinären och då får man ju svara på allt. Nä, då ville dom pracka på mig bredband och tv-tjänst och i normala fall så säger jag bara tack men nej tack utan att ens bry mig om vad de försöker kränga, men nu gjorde jag för en gångs skull inte det eftersom vi inte är supernöjda med vår nuvarande leverantör Telenor, eller de levererar väl vad de ska och så men det är för djävla dyrt och också lite krångligt, vi har försökt byta kanalpaket några gånger men det känns alltid som att man pratar med Anton, 21 eller Emilia, 19, nyanställda på kundtjänst som inget vet eller kan om något. Kan också  eventuellt bero på att min man, som är den som står för Telenorabonnemanget, inte är jättebra på att suga upp informationen från kundtjänst, men det låter jag vara osagt.
Det erbjudande som Tele2 kom med var 300 kronor billigare per månad. I 24 månader, sen blir väl det också för djävla dyrt misstänker jag, men 300 kronor i månaden blir ju ändå några tusen på 24 månader så  jag sa att jag var intresserad. Då skulle jag få ett sms med "erbjudandet" men först blev det fel sms och sen var hon jag pratade med tvungen att byta dator för att kunna skicka rätt sms och sen skulle jag svara på det och så skulle hon ringa upp igen och det kändes som att det var tusen moment som måste genomföras. Var helt SLUT efter detta. Tog med hundarna på promenad som faktiskt också kändes ganska motig fastän solen sken och fåglarna kvittrade och det var vår i luften. Kom hem och släpade ut samt började plantera om alla miljoner små tomatplantor som jag sådde för ett tag sedan och som nu stod och skrek på näringsrik jord, och sedan rensade jag ogräs i potatislandet till hönsens stora glädje. Var ute i trädgården till klockan sju eller så, det var förvisso härligt att inte bara sitta och dega i soffan.

Gick och lade mig, kollade på ett avsnitt av Uppdrag Granskning, sedan tänkte jag ta en omgång Solitaire på telefonen. Vaknade och upptäckte att jag somnat med pekfingret på klöver sju, det var väl där det blev övermäktigt att försöka hitta en röd åtta att flytta den till. Det var min onsdag det. Hade tänkt träna tabata för första gången på länge, men av det blev det intet för jag ska göra om mitt tabataprogram på grund av den här självdiagnosticerade slemsäcksinflammationen i vänster axel/överarm och det har jag inte hunnit göra. Idag är det också lite diffust, allt beror på när veterinären ringer och vad för besked de har. I bästa fall får ju Hilding komma hem och då får ju någon ta sig till djursjukhuset. Jag tänker att i detta sammanhang är de logistikbekymmer det medför ändå ett litet problem. Vi får se. 

Bark at the moon

Igår morse när jag kom ner så satt Hilding i hallen och såg rätt ledsen ut och när jag gav honom hans medicin så ville han inte ha den. Han får tabletten tillsammans med en kula torrfoder och i normala fall får man passa fingertopparna så att han inte slukar dom också, för han är en mycket matglad kille som i normala fall  kastar sig över allt ätbart och slukar det med blixtens hastighet. Även det som kanske inte vi bedömer som ätbart, och även om han är eller blir dålig i magen av det. INGET har någonsin fått honom att avstå från ett mål mat, så det här var ju något allvarligt förstod jag ju direkt när jag såg honom nosa på resten av maten och bara ta någon tveksam tugga. Tyckte också att han andades konstigt, liksom ansträngt. Väckte min man för familjerådslag och vi bestämde att han skulle köra till djursjukhusets akutmottagning och hänga på låset när de öppnade. Det visade sig vara hjärtsvikt, så han blev inlagd på stående fot och är fortfarande kvar i skrivande stund. Vi får väl se hur det går, veterinären lät ändå ganska positiv när jag pratade med henne igår och menade på att det finns bra mediciner. Han fyller 11 om några månader, vilket  i och för sig inte är speciellt gammalt för att vara en tax, men han har ju sin grundsjukdom (trombocytopeni) och har dragits med blåsljud på hjärtat i många år (vilket i och för sig är ganska vanligt på tax) och den kombinationen gör att vi inte förväntar oss att han kanske kommer att bli jättegammal. Men han är seg och har ju lurat döden förut, så vi får se hur det här går. Roligt är det i alla fall inte. Det är det värsta med att ha djur, när de blir gamla och/eller sjuka och man eventuellt måste fatta beslut som rör deras livskvalitet och värdighet som strider mot ens egna känslor. 

Stretar på

Målbild just nu: långhelgen som blir runt 1 maj som är på en måndag och jag har då varit fiffig och även tagit ledigt på tisdagen. Innan dess: jobbajobbajobba, så in i helvete mycket jobb. Har tusen bollar i luften just nu, jag gillar visserligen att ha mycket att göra men det här är på gränsen till inte roligt eftersom det är så mycket som känns som att det ligger utanför min kontroll. Blö. Men ja, allting kanske bara handlar om att utstråla tre meter kuk. Har ju många manliga kollegor som verkligen inte ger intryck av att ligga sömnlösa fastän de faktiskt inte alls är särskilt bra på det de gör. Själv är jag faktiskt en jävel på att få saker gjorda, men vad hjälper det när man simmar i ett hav av arbetsuppgifter som aldrig verkar ta slut? Ska man vara positiv så är ju i alla fall den ena dagen aldrig den andra lik. En gång i tidernas begynnelse arbetade jag på ett tvätteri, då bestod ens arbetsdagar av att utföra extremt repetitiva arbetsmoment åtta timmar om dagen fem dagar i veckan och hjärnan kunde man lika gärna hänga på en krok i omklädningsrummet för den hade man ingen större nytta av. Saknar verkligen inte det jobbet, men ibland kan jag sakna den där känslan av ansvarslöshet. Att så länge man bara stod på sin plats och, som en dåvarande kollega uttryckte det, var den delen av maskinen som ännu inte var uppfunnen, så var allt frid och fröjd. Man kunde prata och tänka på annat än jobb. Så är det inte riktigt nu, men men. 

Igår var det vår i luften! Kom hem, fick sitta kvar i bilen på gårdsplanen hemma för att delta i ett Teamsmöte via min pyttelilla Iphone 5 som var den jobbtelefon jag fick pådyvlad mig. Så här var det: 2018 hade jag en Samsung med kraftiga ålderskrämpor som jobbtelefon och när en kollega skulle beställa en ny telefon så bad jag honom att beställa en åt mig också. Fick då ett så djävla snorkigt svar från IT-avdelningen att det var ju hemskt vad alla i Sverige skulle ha nya telefoner helt plötsligt. Då hade jag haft min Samsung sedan 2013 eller så, så det kändes verkligen inte som att jag hade belastat den budgeten speciellt hårt. Har ju en privat telefon också så jag använder i princip aldrig jobbmobilen till något annat än att prata och eventuellt ta jobbrelaterade bilder med och får extremt sällan samtal så det är ju inte som att jag står och faller med att ha en telefon, men det var principen då. Sen fick jag efter många om och men den här Iphone 5 som de enligt mig säkert hade fiskat upp ur någon elektronikåtervinningstunna. Då passade inte simkortet från min gamla Samsung och då skulle man ju kunna tro att man skulle kunna få ett nytt simkort lite smidigt och lätt va, men se det gick inte för då har vi något himla företagsavtal med Telenor i Sverige och då får bara någon i Sverige beställa simkort och det funkar ju inte när man har en IT-avdelning i Däääänmäääärk. Sagda IT-avdelning tyckte att jag själv kunde klippa till simkortet så det passade, vilket jag vägrade. Slutade med att jag fick skicka min Iphone 5 till Däääääänmäääääärk så IT-nissarna fick fixa till det hela. 

Hur som helst, var tvungen att delta på ett Teamsmöte och fick sitta i bilen och skrika till den pyttelilla I-phone 5-skärmen. En rätt så ovärdig situation om ni frågar mig. I vår IT-policy står det att "managers" ska ha en Iphone 14 256 GB. Det har ju bevisligen inte, men orka bry sig. 

Kom hem, eller nu hade jag ju varit hemma ett tag men sittandes i bilen och skrikandes i en Iphone 5, men jag kom in, gick ut med hundarna och solen sken och man svettades i tjock jacka. Härligt! Sen tränade jag ett pass pilates och sen var det dags att äta kvällsmat, åka till stallet och tja, det var den måndagen det. 

Idag skulle jag egentligen varit med på ett heldagsmöte, men lyckligtvis ringde han som ska leda mötet mig igår och frågade när jag ville vara med, för tydligen behövdes jag bara under ett par timmar. Man tackar, verkligen. Nya möjligheter öppnade plötsligt upp sig, nu kör vi. 

Till stallet istället, v 16 2023, pt 1

Igår trodde jag det var dags för dressyr, äntligen, men det visade sig stå uteritt på schemat. Är i normala fall bara måttligt pepp på det, mest för att det inte finns någonstans i vår lilla skog vid stallet där jag inte redan har ridit ungefär trehundratusen miljoner gånger. Det finns en slinga och det är den slingan man rider när man rider ut, punkt. Sen är det såklart mysigt att ändå ha en liten skog att rida i, det är ju inte alla som har det. Men ska jag vara helt ärlig så känns det oftast lite, lite ovärt att lägga sin lektionstid på det. Men igår var det ändå härligt! Det var vår i luften på riktigt, det har börjat bli grönt på marken och var förhållandevis varmt, men det har ännu inte kommit en massa flugor och myggor och bromsar och andra flygfän som man lite glömmer bort att de finns under vintern och som är den mindre kuliga delen av att rida - eller för den delen vistas - utomhus. 

Jag hade Knubbis och han skötte sig utmärkt. I ridhuset har han lite issues med läktaren ibland, men igår märktes i alla fall inget av det. Det känns inte som att han är generellt tittig, men sånt kan man ju aldrig veta. 

Nästa måndag blir det dressyr! 

En måndag

En måndag och om exakt en vecka och en dag, detvillsäga tisdag nästa vecka, så inträffar revisionen från helvetet. När datum bestämdes var det fortfarande gott om tid, ett bra tag har det fortfarande varit rätt så gott om tid, nu är det verkligen inte gott om tid längre. Det tråkiga för mig är att det som ska revideras nu är saker som påbörjades mellan 2014 och 2016, och då jobbade jag med helt andera saker. De som jobbade med det här på vår site då är inte längre kvar, så jag fick detta ansvarsområde pådyvlat mig för kanske...två år sen? Och det har varit sån röra och exakt alla som varit med i det projektet från start är extremt ostrukturerade. Jag föreslog att vi skulle göra en mapp som hette [PROJEKTETS NAMN] och samla alla dokument där, men det var för jobbigt tyckte alla karlarna. Istället får man, om man vill hitta dokumentationen, leta i tiotusen olika mappar som ligger till synes helt slumpvis utspridda över hela infrasystemet. Vet man vilket år saker hände så kan man få en rimlig ingångsvinkel, men vet man inte det, och det vet ju inte jag eftersom jag inte var med då, så får man treva sig fram i blindo. Sen finns det vissa som sparar publika dokument på sin egen hårddisk och då hittar man dom ändå inte. Frustration är bara förnamnet, kan man väl lugnt säga. 

Har jobbat stenhårt i flera månader med att få ordning på det som rör vår site, och nu har jag någorlunda ordning, men det stämmer ändå inte p g a saker som ligger utanför min kontroll och vi har lite hamnat i moment 22. Har påtalat detta för den som är ytterst ansvarig för projektet, men han bara rycker på axlarna och säger att han inte vet vad han ska göra åt det.  Lätt att säga när man är pragmatisk dansk, kanske, och framför allt när man slipper vara här då revisorn från helvetet kommer. Såatteh, KUL LÄGE. Eller kanske inte. Men det är väl bara att göra som regissören Bo Widerberg sa en gång till skådespelaren Krister Henriksson när den senare var nervös för någonting, "gå in och utstråla tre meter kuk". Så får man se hur långt det räcker. 

I fredags susade jag E4:an norrut och hälsade på min syrra för första gången på 4 år. Har tillbringat helgen där och det var trevligt men nu är jag mentalt utmattad som jag alltid blir av att inte vara hemma. Kom tillbaka igår eftermiddag och då skulle min man (som inte var med) iväg på en konsert, så vi möttes bara i dörren. Jag rensade lite ogräs i trädgården, sedan gick jag in och bakade bröd och lagade middag och tittade ikapp på Robinson. Borde ha tränat eller åtminstone gått en promenad, men orkade ingenting av det. Nu är väl inte det jordens undergång, men ändå. 

Ikväll är det i alla fall ridning! Sen väntar en vecka av all work and no fun och på lördag ska jag gå spårprov med lille Laban. Han är ganska duktig och har utvecklats mycket, men är samtidigt väldigt grön och oerfaren. Det känns som att det kan gå lite hur som helst, men jaja, det är väl bara att gå in och försöka utstråla tre meter kuk där med. 

Kämpar på

Valberedningen kämpar på. 

Till stallet istället, v 15 2023

Igår var det dags för dressyrkurs, vi var bara tre stycken och jag hade Köttbullen. Hon var lite sur i boxen och det brukar inte vara ett gott tecken, men så fort jag tog tyglarna så kände jag att hon i alla fall inte var på sitt mest istadiga humör i ridningen, tvärtom. Hon bjöd framåt och gick i form och gjorde på det stora hela vad som begärdes av henne och det kändes bra. Sen att hon fortfarande inte orkar bära sig i galoppen får man väl ta med jämnmod, hon har ju inte riktigt fysiken och förutsättningarna på sin sida. 

Vi red olika delar ur dressyrprogram, det var kul och Köttbullen var så duktig, och jag med lite faktiskt. Höll blicken uppe och planerade vägen och sådär istället för att sitta och titta ner som är så lätt hänt. Sen blir ju inte Köttbullen en gångartsponny bara för att man anmäler henne till en dressyrkurs, så det där med att få fram mellanskritt och mellangalopp gick väl SÅDÄR, men vi försökte åtminstone, hehe. 

Sedan var det dags för nästa event och det var att ridlärarna red ridskolehästarna för tränare. Hade helt ärligt ingen aning om att vi hade så många ridlärare, men nästan alla är ju timanställda och vissa träffar man ju aldrig eftersom de har sina timmar på andra dagar än när man själv är där. Hur som helst var det väldigt kul att se dom sitta på "våra" hästar och kämpa med samma utmaningar som vi kämpar med, och så fick man lite tips och tricks för hur man kan tänka för att få dom (hästarna alltså, hehe) att arbeta i bättre balans. Sedan är det väl en sak i teorin och kanske inte alltid förenligt med ridskoleverksamhet och att alltid ha tiden som en begränsande faktor. Om en lektion är 60 minuter så funkar det ju liksom inte att skritta 45 minuter om man nu känner att det skulle behövas just den dagen, eller att ha en gemensam övning om alla plötsligt ska börja rida individuella grejer som passar just den hästen just den dagen. Men det var bra tänk och som sagt kul att se.  

Everywhere I go I hear what's going on

Igår väntade jag hela dagen på ett viktigt samtal. Började hålla mig beredd vid lunchtid eftersom det var avtalat att det skulle komma "på eftermiddagen" men klockan hann bli 20.15 innan luren gav ljud ifrån sig, så det var många timmar som spenderades med att lägga Solitaire. HATAR att vänta på att någon ska ringa mig, hatar visserligen att ringa själv också, men då har man ju i alla fall bollen i sin egna lilla hand. 

Kom inte ut på någon promenad, vilket grämer mig såhär i efterhand eftersom det ju ändå var otroligt gott om tid, men detär ju lätt att säga med facit i hand. Var i alla fall ute i trädgården ett par timmar. Planterade om cirka 250 purjolökar vilket tog sin rundliga tid. Nu får de stå i växthuset, orkar verkligen inte ha 250 purjolökar i vardagsrummet. Tog fram krukor till tomaterna också men kände sedan att nää. Det får vara till efter helgen. Istället rensade jag mellan mina pallkragar. Har nämligen fått en idé om att så ängsblommor i gångarna mellan pallkragarna istället för gräs som det är nu. Eller en blandning av gräs, kirskål och maskrosor för att vara mer korrekt. Känner mig alltid nöjd när jag läser om hur man ska gynna den biologiska mångfalden i trädgården för det är check på det mesta faktiskt.  Särskilt de delarna om att man inte ska rensa ogräs, räfsa löv och klippa gräset för ofta. Rensar visserligen ogräs som en tossing  känns det som ibland, men jag kan garantera att det också finns otroligt mycket kvar. Hur som helst. Jag tror det kan bli fint om det växer ängsblommor istället för gräs mellan pallkragarna, men då måste ju först gräset bort så att det inte konkurrerar ut ängsblommorna innan de hinner gro. 

På tal om det så är jag med i en Facebookgrupp som heter något i stil med "Gör Sverige vildare" och vars  tanke (trodde åtminstone jag) är att man ska inspirera varandra att skapa trädgårdar som gynnar pollinatörer, men Facebook verkar ju sannerligen ha en tendens att locka fram det sämsta hos mänskligheten. I min värld tycker jag det handlar om att man ska få till en attitydförändring hos folk, att steril golfbanegräsmatta inte behöver vara det enda givna idealet och att man inte ska behöva vara rädd för att surmagade grannar ska ringa kommunen och klaga för att man inte klipper gräset. Men den här gruppen verkar ha en stomme av ängsblommefascister som tar det som sin livsuppgift att gå in och kommentera folks bilder. Där lägger intet ont anande Asta, 78,  upp en bild på en rabatt med diverse blomsterprakt och skriver att så här ser hennes trädgård ut och får genast en kritisk kommentar om att ingen av de blommorna är inhemska och inga vilda pollinatörer kommer att gynnas av detta. Och så kommer Elin, 22, och lägger upp en bild på en påse med ängsblommefrön som hon planerar att så, och då kommer det en rejäl sågning om att hon köpt fröer på fel ställe och de kan innehålla invasiva arter som kommer att slå ut vår inhemska flora och i förlängningen kommer allt liv på denna planeten att DÖ och då är det indirekt Asta, 78 och Elin, 22:s fel. Sån är tonen i kommentarsfältet och ibland skriver någon ett inlägg om att det är så tråkig ton i gruppen och då blir det ett mästrande om att "vi är faktiskt några i den här gruppen som KAN DET HÄR och vill dela med oss av vår kunskap och varför kan folk inte bara FATTA ATT VI HAR RÄTT" (skriver de inte, men det är liksom andemeningen). Nä, men Gud vad tröttsamt detta är. Vad gjorde folk innan de kunde avreagera sig på Facebook, gick loss med knytnävarna? 

Ikväll är det ridning. Denna vecka är det ju påsklov/teorivecka, men då brukar det också ordnas lite extra aktiviteter och jag har anmält mig till en dressyrkurs. Ser fram mot det för nu har det ju varit markarbete och hoppning i Bästa Måndagsgruppen™. Men ett rejält dressyrpass är ju bra för både kropp och själ. 

Ska sen hem och packa eftersom jag ska åka till min syrra i helgen och sticker direkt efter jobbet imorgon, finns ju liksom ingen anledning att åka hem (eftersom det är åt "fel" håll) bara för att hämta en väska, typ. Måste bara komma ihåg att ta med den på morgonen också, annars faller ju den planen  rätt så snöpligt. Men först ska det väl arbetas och ätas sitt bröd i sitt anletes svett, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Did I forget to thank you for the ride?

En grej som jag verkligen gillar med påsk är ju att det blir två kortveckor på rad. Man är sådär härligt dagvill fast på rätt håll: jaså är det onsdag idag, det känns ju som tisdag? Mindre kul när det är åt andra hållet och känns som fredag och så är det bara onsdag, men det är mer sånt som hör oxveckorna till. Och dom ligger ju i alla fall bakom oss nu. 

Igår var en extremt händelelös dag. Jobbade, kom hem, gick ut med hundar, tränade pilates, åt kvällsmat,  läste och spelade Solitaire på telefonen. Gick och lade mig, blev vansinnig för att min man började idiotsnarka precis när jag var på väg att somna och då blev jag klarvaken. Det är ju inte hans fel, men ibland vill man bara ha någon att få ut sin irritation på. Stampade ilsket upp och gick och lade mig i Flickrummet™ istället. Där sover jag oerhört bra måste jag säga. Min soffa som jag byggde av lastpallar är såklart aningen i smalaste laget (80 cm), men det funkar för en natt i vredesmod. Som ju egentligen inte var vredesmod, men ni fattar. 

Idag hade jag tänkt viga eftermiddagen åt trädgårdsfix. Tomater och purjolök behöver planteras om, så om det är någorlunda hyggligt väder (fick dock skrapa rutorna i morse och jag kan föreställa mig att kung Bore gnuggar händerna av förtjusning) så föreställer jag mig att jag kan stå utomhus och balta med det. Ska också peta ner palsternacksfrön i en pallkrage, samt kanske rensa lite ogräs. Spanade i min sparrisodling igår men där var det än så länge bara kirskål som tittade fram. Jag har gjort kirskålspaj en gång, men ärligt talat tyckte jag inte det var sådär jättegott. Men eftersom hönsen älskar det så finns det ju ändå en mening med att rensa kirskål även om det är en neverendingstory. Älskar när man går mot hönsgården med en spann i handen och alla tjejorna kommer rusande och kacklar upphetsat över de väntande godsakerna (sniglar och ogräs, men låter som att det hade gått hem på någon snofsig Guide Michelin-krog). 

Ja, men onsdag då alltså. Då kör vi. 

Påsken 2023

Jaha, påsken kom och gick i en grisblinkning, kändes det som i alla fall. Trots att jag var ledig i torsdags också så känns det nästan inte som att jag varit ledig alls, swooosh bara så låg fem lediga dagar bakom mig. Men men. 

Onsdagen, som ju kändes lite som fredag eftersom jag skulle vara ledig på torsdagen, var det väl ingenting särskilt med. Kollade på Biggest Loser-finalen och det var ju otrooooligt vad alla hade gått ner. Eller ja, nästan alla i alla fall. Stör mig dock lite på att det är så sjukt mycket fokus på träning och nästan ingen fokus alls på maten. Eller, det är det ju såklart också, men det är sällan det visas något om det förutom när det varit såna där lite krystade inslag på temat "så fixar du nyttigt fredagsmys". 

På torsdagen vaknade jag upp till snö, vad FAN liksom? Ska det aldrig bli vår? Dock var det både sol och plusgrader och eftersom nådens år 2023 hittills inte skämt bort en med vare sig det ena eller det andra så var det bara att ge sig ut i skogen och njuta. Gick en runda som är 14 kilometer och det var härligt. Såg två harar i parningslek, sedan en vildsvinssugga med kultingar, sedan förhoppningsvis samma sugga med kultingar på ett annat ställe (alternativt att det finns eller åtminstone kommer att finnas betydligt mer gris i skogen än vad jag tror), slutligen en ekorre som sprang omkring på marken och gjorde Tage, gårdshund med rätt att döda, helt GALEN. Taxarna såg inte den, annars hade de också hakat på galenskapen.    

Kom hem, städade lite och sedan åkte jag till ett Ica på det riktiga Österlen för att handla och förhoppningsvis lyssna på tillresta stockholmare som förde nasala samtal om det där livet som jag inte är en del av, men där kammade jag noll för det var nästintill folktomt. Det visade sig att alla människor istället var på Konsum här i byn (dit jag också svängde in för att handla lite grönsaker eftersom de var så ohemult dyra på Österlen-Ica), men några roliga samtal snappade jag inte upp. Åkte hem, lastade in varor i kyl och frys och låg sedan i soffan och läste tills det var dags att åka till stallet. När jag kom hem därifrån så hade min man värmt fryspizza som vi åt och drack ett glas vin till, glamouröst värre. Vi började kolla på en film som dock inte var så rolig som vi förväntat oss, så den skippade vi efter halva och sen gick jag väl förmodligen och lade mig. 

Vaknade upp till långfredag som inleddes med långpromenad. Äntligen har de gallrat färdigt i skogen runt motionsspåret så att jag kan gå min favoritslinga utan att för den skull behöva klättra över ris och stammar. Vädret var väl sisådär, men eftersom favoritslingan är rejält kuperad så lackade svetten ändå. Kom hem och sedan gjorde jag nog inget mer av vikt och värde den dagen. Låg i soffan, läste, kollade ikapp på Robinson, slöscrollade på Facebook och Instagram tills det var dags att laga middag, typ. 

På lördagen kom våren! Kändes det som i alla fall, för solen sken, himlen var blå och termometern steg till 12 grader. LJUVLIGT. Jag går en sväng med hundarna, sen kan vi väl åka till Lantmännen och köpa hönsmat när jag är tillbaka sa jag till min man och han gjorde tummen upp. Sen missbedömde jag rundans längd så jag kom inte hem förrän 45 minuter innan Lantmännen stängde och det tar väl en kvart att köra dit, så det blev snabba ryck men vi hann. 

Kom hem, åt lunch och sedan satt vi ute och fikade ett tag innan vi tog tag i ett projekt vi har pratat om rätt länge, nämligen att hägna in en del av trädgården så att vi ska kunna sätta bärbuskar där och kunna gödsla marken utan att hundarna är där och rullar sig i eller äter upp det. Det gick rätt smidigt. Jag rensade ogräs och hönsen var lyckliga över delikatesserna som med jämna mellanrum tömdes in i hönsgården. 

På söndagen skulle jag till spårskogen på eftermiddagen för att lägga spår till måndagens spårkurs. Jag är kanske sämst i Sverige på att ha en tid att passa när jag är ledig, även om tiden är på eftermiddagen så blir jag ibland lite handlingsförlamad och att det känns som att det inte är lönt att börja göra någonting. Eller ja, jag var ju ute och gick med hundarna såklart, men sen kändes det som att jag mest vegeterade tills det var dags att ge sig av. När jag kom hem kollade jag på reprisen av världscupfinalen i  hoppning från Omaha och fastän jag visste att Henrik hade vunnit så hade jag ändå maxpuls och sedan blev det lip. Helt normalt, eller kanske inte, hehe. 

Igår hade jag ställt klockan på 06.15 men redan 05.45 tyckte hundarna att det var dags för frukost så det var väl lika bra att gå upp. Åkte hemifrån 07.15, var i spårskogen 08.00 för att hinna gå en runda innan kursen började 09.00. Laban fick för första gången gå ett fullängdsspår och han hade det lite jobbigt för han fick en kraftig viltstörning och tyvärr gick den i spårets riktning så det var svårt att vägleda honom. Men han jobbade på bra, tyckte vår tränare. Har nu anmält honom till ett spårprov. GULP, men måste börja utmana mig själv mer där. Ut ur komfortzonen ska man ju, för att kunna utvecklas. 

Jaha, sex timmar och 15000 steg senare lämnade jag spårskogen och åkte hem. Låg sedan i soffan och åt godis och läste och sedan kollade vi klart på Kleo medan vi åt middag. Det var den påsken det! Nästa helg ska jag åka och hälsa på min syrra, vi har inte träffats sedan innan pandemin så det kan väl vara på tiden. Och helgen därpå är det det här spårprovet och sedan är det ytterligare en helg i spårskogen och sedan är det maj. MAJ!? Nästan försommar? Galet. Aja, innan dess ligger det en revision från helvetet och pockar på uppmärksamhet så det är bara att spotta i nävarna och ta tag. 

Vaken

Har läst Vaken av Mimmi Jensen Gellerhed, det tror jag faktiskt du också kan göra. Detta är handlingen:

Tess parkerar husbilen där barndomshemmet brunnit ner. Grannen Pelle bjuder på hembränt, stickar och röker sig mot döden. I byn möter hon folket som inte vill ha henne där, enda vännen Minou försvann när isen brast.

Tess drabbar orten igen. Hon är inte önskad men ingen klarar heller av att köra iväg henne.

Började läsa den här boken och kände mig först rätt likgiltig, jaha, ännu en hemvändarroman där någon ska möta och göra upp med sitt mörka förflutna och inre demoner, men nejnejnej, det här var verkligen ingen dussinroman utan här växte det sakta men säkert fram en berättelse som inte alls följde någon mall. Annorlunda, verkligen. Ibland var det lite jobbigt med språket, eller åtminstone avsaknaden av skiljetecken, och rätt ofta önskade jag att inte allting skulle vara så äckligt, det kändes som att exakt varenda kroppsvätska fanns beskriven, men det var en mycket fascinerande (och väldigt obehaglig) berättelse som jag hade svårt att lägga ifrån mig. Den får fyra ångestattacker av fem möjliga, marsch iväg till bibblan alltså.

Staden som försvann

Har läst-om Staden som försvann av Stephen King. Förra gången jag läste den var jag kanske...20? När Stephen King skrev den var han 28 år. Det är intressant att läsa de äldre SK-böckerna där karaktärer som NU är typ i min ålder framställs som jättejättegamla, medan de lite mer nutida böckerna inte är riktigt lika kategoriska, skulle jag vilja säga. Hur som helst, detta är handlingen:

Jerusalems Lot i Maine är den typiska amerikanska småstaden. Prydliga vita hus med verandor och välskötta gräsmattor, ett centrum med drugstore och lunchrestauranger. Bondgårdar och små industrier utanför staden.

En sensommardag kör författaren Ben Mears sakta in i staden. Han har vuxit upp där och återvänder nu för att skriva en roman om staden och driva ut barndomens alla spöken. Men så blir det inte, för något håller på att hända med Salems Lot. Märkliga dödsfall inträffar. Ett barn försvinner. Människor börjar uppföra sig konstigt.

En främling har nämligen kommit till staden. En främling med en hemlighet lika gammal som ondskan själv. Salems Lot och dess invånare kommer att drabbas på ett sätt som ingen i vår moderna, rationella värld kan förstå.

När jag var 20-ish och läste den här boken så skrämde den fan ta mig skiten ur mig. Att läsa-om den som 54-åring var inte fullt lika skräckinjagande, meeeeen då var jag också smart och läste den bara på dagtid. När solen sken. Och när jag inte var ensam hemma. För då är man ju ändå relativt "säker". Hehe. Men det är sjukt läskigt och realistiskt fastän man faktiskt borde vara för gammal för vampyrer. Den här boken får fem droppar vigvatten av fem möjliga. Nu måste jag nog läsa om Britta och Silver för att liksom neutralisera. Brr.

Till stallet istället, v 14 2023, pt 2

Igår var det dressyr med Köttbullen och jag var så nöjd med henne. Känns överlag som att hon har blivit lite mer harmonisk och samarbetsvillig (utan att betona "villig" sådär jättemycket men det är ändå stor skillnad på ett "okej då" jämfört med "varför?"). Vi travade över bommar och hon tog i och längde steget, nästan så att det blev lite trångt för henne och då var det ju ändå storhästavstånd. Sen red vi förvänd galopp på båge och där klantade jag först till det och la tyngdpunkten fel och då slog hon över till korsgalopp, men gjorde jag rätt så gjorde också hon rätt, i alla fall ibland, hehe. Vi red också en övning som kallades "tian" som var: trava tio steg, övergång till skritt, skritta ett par steg, övergång till trav, trava nio steg, övergång till skritt, odv. Jättebra övning för renodling av hjälperna. Sen travade vi över bommarna igen och skulle samla ihop så det gick mot passage, och djävlar vilken mäktig känsla när vi fick till det. Kändes som att nu djävlar ringer snart Bo Jenå och skickar en biljett till världscupfinalen i Omaha. Mmm, den känslan är oslagbar. 

En surdeg senare

Har precis avslutat en jobbgrej som jag har hållit på med lite då och då sedan i januari. Det var egentligen inte min puck alls, och det är inte som att jag inte har annat att göra, men personen som skulle ha hand om det har fan inte disponerat det här projektet väl och nu måste hen prioritera annat och av någon anledning så hamnar allt sånt som folk inte hinner med ändå hos mig i slutändan för att jag är snabb och för att det är synd om människorna, typ. Utom mig då tydligen. Känner mig ibland lite som hästen Boxer i Animal Farm av George Orwell. Fast smartare. Bidar min tid så att säga. Någon gång ska jag väl kunna dra nytta och fördel av även detta. 

Vad jag har gjort är i korta drag detta: Till varje produkt som finns i sortimentet ska det i (det här fallet) skapas fem (5) olika dokument för lika många ändamål. I bästa fall räcker det med dessa fem, men vissa produkters sammansättning gör att man måste göra multipla dokument, låt oss säga att det finns två grundvarianter, A och B som i sin tur kan kombineras med C,D och E. Då får man AxC, AxD, AxE, BxC, BxD och BxE. Inte för alla produkter men tillräckligt många för att det ska bli en djävla massa arbete. För skojs skull räknade jag hur många varianter jag gjort. Landade på exakt 200, gånger fem, vilket gör att jag har skapat 1000 dokument. Det är ju någonting man bara säger, tusen dokument, men jag har alltså gjort det också. Känns ju så kul att man måste meddela omvärlden på något sätt. 

Och. Nu. Är. Jag. Klar. Ska fira med en kopp kaffe och sedan väntar mer arbete. 

Ett svar

The answer is blowing in the wind. 

Coming up: PÅSK

Idag jobbar jag sista dagen innan påskledighet och det ska bli så G-Ö-T-T.  Sedan julledigheten tog slut i början av januari har jag jobbat som ett litet as varenda dag medan veckorna bara har rusat iväg. Påsk, va? Det är väl ändå den bästa ledigheten. Man kan alltid lita på påsken! sa jag till min man när han klagade på att "man aldrig vet när påsken är" (jo det vet man ju: första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen). Men till skillnad från den svekfulla julen som i och för sig alltid inträffar den 24-26 december men som ju ibland hamnar på en lördag och söndag så att den där ledigheten man suktat efter nästan inte blir mer än en vanlig helg så är påsken stabil och levererar alltid en rejäl långhelg oavsett om den är tidig eller sen. 

Mina påskplaner är inte många. På söndagen ska jag till spårskogen och lägga spår och på måndagen är det spårträning hela dagen. På fredagen funderar jag på att lyxa till det med drop in-ridning. Har ju inte varit på drop in-ridning sedan i början av förra höstterminen för den blev ju inställd eftersom en instruktör slutade lite hastigt och lustigt, och sedan började jag ju rida Lille P istället. Samt fick plats i dressyrgruppen och det är väl mer det senare som gör att jag inte längre rider på drop in, för det finns ju någonstans en gräns för hur mycket slantar man kan lägga på sin hobby. Fast NÅGON GÅNG skulle jag ju kunna, faktiskt. Få se hur jag gör. 

Men annars har jag inga andra planer än att vara hemma och ta det lugnt. Om vädret medger: kanske börja påta i trädgården lite. I höstas byggde min man en spaljé av en nedsågad tuja, och böset som blev efter att han barkade av den har legat i en hög sedan dess. Ska ta detta bös och lägga i botten av en pallkrage, men har inte riktigt bestämt mig för var just denna pallkrage ska stå någonstans. Och sen ska vi bygga staket runt ett ställe där vi ska plantera bärbuskar plus att en del av hönsgården har säckat ihop pga blötsnö och behöver fixas. Hönsen kan såklart gå där ändå, men man själv får huka sig lite om man är jag och mycket om man är min man. Väderprognosen är dock lite sisåsär, så vi får väl se hur mycket trädgårdstider det blir. 

Igår skulle jag köra min lilla intervallträning så jag svängde inom motionsslingan på väg hem från jobbet. Höll på i tusen år med att försöka få igång mina nya fräsiga bluetoothhörlurar, men fick ge mig till slut för det är ju inte rimligt att sitta och pilla med det lika lång tid som själva träningen tar. Körde utan musik och det funkar väl, men är inte samma sak, dessutom var jag irriterad för att jag inte fick dom där hörlurarna att funka, vad är det med mig och bluetooth egentligen, osv. Kom sedan på när jag körde hem att de kanske behövde laddas också? Det visade sig att de var helt urladdade så det var en helt korrekt iakttagelse. Kändes som att mina 250+ högskolepoäng lika gärna kunde spolas ner på dass. 

Kom hem, tog med mig hundarna på promenad och det var SEGT. Gick en runda som är cirka 7 kilometer men det kändes som att det lika gärna kunde ha varit 7 mil. Ändå var det rätt behagligt väder och den där intervallträningen är verkligen inte så påfrestande så att den tröttar ut mig fullständigt, men nu var det som att vada fram i sirap. Segt var ordet sa Bull. Kanske berodde det på att jag sovit svindåligt? Har ju alltid svårt att somna efter ridningen på måndagarna, och i måndags var inget undantag, dessutom väcktes jag cirka 02.30 av att Tage hoppade ner från sängen och spydde upp någonting som han sedan med stor entusiasm började undersöka och verkade vara beredd att slafsa i sig igen, och när jag for upp och tände lampan för att avstyra det hela så vaknade resten av gänget också och trodde det var morgon och MAT. Så det var ju lite stimmande där innan jag hunnit torka golv och alla var på plats i sängen igen. Ibland blir jag så avundsjuk på min man som bara lägger ner huvudet på kudden och somnar, pang som om man slog ifrån en strömbrytare. Det kan ju inte jag göra när jag varit uppe och farit, så när klockan ringde så hade jag väl precis slumrat till. Så det var kanske anledningen till att jag var trött även i kroppen? Aja, till slut kom jag hem och sedan vegeterade jag i soffan resten av kvällen. 

Idag ska jag till Laserkvinnan på behandling, sedan ska jag svänga inom bibblan på vägen hem och hämta två böcker. Sedan: ingenting. Har ju tagit LEDIGT imorgon så idag är lite som fredag. Ska ta en promenad med hundarna och städa badrummet och lägga in ren tvätt i garderoben och sånt där småfix, men sen blir det nog soffan och finalen på Biggest Loser. Som ju redan varit och jag vet också vem som vann, men det är smällar man får ta när man tittar i efterhand. Men det är ändå kul att se förändringen. Får väl kasta ett öga på Robinson också, men jag tycker det är lite segt. Vill ha mer DRAMA än att "de gamla" förlorar alla tävlingar och att "de unga" blir kränkta för att någon snackat skit om någon. 

Imorgon ska jag nog åka och handla i en affär som ligger nere på det som räknas till det riktiga Österlen. Har inte varit där sedan innan pandemin, men tycker det är fantastiskt roligt att betrakta alla stockholmare som ska bunkra inför långhelgen i stugan och irrar omkring därinne som  vilsna hönor och letar efter primörer och flöjtar Men har dom ingen pecoriiiino här? på sån där nasal överklasstockholmska. Det är underhållning på hög nivå. 

Till stallet istället, v 14 2023, pt 1

Igår stod det HOPPNING på schemat. Det är ju inget man direkt hoppar (höhö) jämfota av lycka av, eller i alla fall gör ju inte jag det. Några ungdomar i ridklubben har ett instagramkonto där de turas om att lägga ut klipp på när de själva rider och på ett av dom såg jag att Knubbis hoppade (i mina ögon) rätt höga hinder, vet också att någon har varit iväg och tävlat med honom. Så hoppa kan han ju uppenbarligen. Men det spelade ingen roll för när jag kom till stallet så skulle jag inte ha Knubbis utan Gossen. Om honom och hans eventuella hopptalanger visste jag intet, för jag har ju bara haft honom en enda gång och då var det dressyr, men det var ju bara att gilla läget.

Vi red fram och jag tyckte jag fick till honom rätt så bra, han kändes trevlig om än att man hela tiden får jobba för att han ska tänka framåt. Sen skulle vi hoppa en liten bana där det var mycket fokus på svängar, eller det var BARA fokus på svängar skulle jag vilja säga. Jag kom i galopp och tyckte att jag hade ett behagligt tempo, men det var inte tillräckligt bra så första språnget blev lite konstigt. Fick börja om och rida på mer framåt och då gick det bättre, den lelle Gossen var en riktig klippa så det var mest bara att styra. Och ha tryck i galoppen. En ridkompis fick höra "minska farten till ungefär hälften", men jag skulle bara tänka fram-fram-fram. 

Hoppade bara banan en gång, för det gick så bra och det kändes nästan lite roligt. Då vill man ju gärna sluta där, så det gjorde jag. Har absolut inget emot att sitta och titta på när resten av Bästa Måndagsgruppen™ hoppar, är väl bättre att de som vill hoppa får hoppa lite mer än att jag nödvändigtvis ska plåga mig med någonting som jag ändå inte gillar att göra. Win-win på den liksom. 

Men Gossen alltså. En trevlig prick som jag gärna rider fler gånger. 

Lite mer nutidsskvaller

 Lite mer nutidsskvaller

Första helgen i april

I fredags eftermiddag åkte jag först inom Willys för att handla. Var trött som helvete på grund av en jobbgrej som dränerar mig fullständigt just punkt nu, och jag vet inte om det var det eller något annat, men  efter att jag packat in mina kassar i bilen så fick jag en en impuls och klev in en affär som ligger på andra sidan Willysparkeringen som heter någonting med Food och som jag varit lite nyfiken på ett bra tag. Visade sig vara av typen som, när de började dyka upp, i folkmun (åtminstone häromkring) kallades för "utlänningsaffär", nu vet jag inte vad man ska kalla det för att det inte ska låta taskigt/rasistiskt, men en affär där det finns ett lite mindre helsvenskt sortiment av matvaror. Sånt tycker jag är spännande, så jag strosade omkring där och kollade en stund. Köpte ingenting (hade ju precis varit på Willys) förutom en pyttepytteliten burk med Nutella bara för att den var så liten och gullig. Åkte sedan till Hööks och köpte ett par nya tyglar till Köttbullens träns eftersom jag irriterat mig på de befintliga ett tag, tycker de är för tunna och får inget bra grepp. De jag köpte hade kunnat vara bredare, men det fanns inte, men de är i alla fall gummiklädda så hoppas de ligger bättre i handen. Kostade bara 199 kronor så det var ju inte hela världen. Sedan började jag bege mig hemåt. Började också köpslå med mig själv om hur trött jag var och skulle jag inte helt enkelt bara skita i att köra mitt planerade intervallpass, det var ju ändå fredag, man måste faktiskt inte träna varje dag, dessutom hade jag sån grym träningsvärk från torsdagens ridning, osv osv. LÄGG AV, röt jag till mig själv (i bilen kan ingen höra dig ryta) och så fort jag kom hem så gick jag ut med hundarna en snabbis, och sedan körde jag mitt planerade intervallpass på den kuperade motionsslingan och ångrade mig absolut inte efteråt. Lite endorfiner var exakt vad jag behövde för att släppa jobbet och gå in i helgvila.

Gjorde en tårta till äldsta barnbarnet och fixade sedan latmasksmiddag. Varsågod för life hack: plocka ihop lite gött från en Picadeli salladsbar, typ råkost och kycklingbitar, stek det ihop med lite lök och eventuellt lite andra grönsaker, och så på med en burk färdig Tikka Masalasås. Kanske inte det billigaste man kan äta, men smidigt och gott. Åt, tittade på Sveriges Mästerkock, sen kom min man hem och så hängde vi lite innan jag i vanlig ordning blev dödstrött och gick och lade mig. 

På lördagen vaknade jag pigg och utvilad, tog en promenad med hundarna och sedan åkte vi på 14-årskalas. Tårtan blev uppskattad och tog faktiskt slut. Annars är det ju ett välkänt faktum att ingen tar den sista tårtbiten utan den delas om och om igen tills bara atomer borde återstå. Sedan åkte vi hem och var trötta, för det blir man ju alltid av kalas. Men vi ryckte upp oss och påbörjade vårt planerade fir av bröllopsdag, vilket inte var speciellt avancerat utan handlade bara om att vi skulle äta hämtmat, dricka bubbel och kolla på en film om Han Solo. Så det gjorde vi. Den (filmen) var väl helt okej men jag fattar inte hur man kan göra en prequel och INTE implementera frasen Never tell me the odds någonstans, men nu var det ju inte jag som hade gjort den här filmen. 

Igår gick jag en långpromenad, tre timmar tror jag vi var ute, i härlig vårsol. Kom hem, åt lunch, låg sedan på soffan och läste. Somnade, det finns väl inget göttare än att somna på soffan efter att ha varit ute i friska luften, kroppen är trött och det stramar lite i ansiktet av solen. Mmm. Det fick jag förstås sota för sen när jag skulle gå och lägga mig på kvällen, men då kändes det så värt. 

Vi blev äntligen färdiga med att laga en grindstolpe som blåste omkull i stormen Otto. Det låter dramatiskt men den hade murknat så det hade nog räckt med en mild vindpust. Det har gått att stänga grinden ändå, men har krävt lite fix och tricks. Nu har vi ju inte direkt varit jättemycket ute i trädgården, men OM DET NÅGON GÅNG BLIR VÅR så vill man ju kunna vara det och samtidigt ha hundarna ute. Och nu kan man det. Plötsligt händer det, osv. 

Sedan pratade vi om vårt kommande staketbygge, kanske blir det av i påsk? För nu är det fan i mig påsk nästa helg, helt galet. Har dessutom tagit ledigt på torsdag för att maxa påskupplevelsen, eller  åtminstone ledighetskänslan. Ska bara beta av tre jobbdagar först, sen är det H-E-L-G. Mmm.  

Gryningsjakten

Har läst Gryningsjakten av Anna Kuru och det kan du också göra. Det är den tredje delen i Kirunatrilogin där del två heter Norrskensnatten och del ett Den första frosten. 

Detta är handlingen:

Det är med blandade känslor Allis kliver av planet i Kiruna efter sin semesterresa. Hon har sett fram emot att vara utvilad när hon återvänder till sitt jobb, men tankarna på allt som hänt kommer tillbaka. Vem var egentligen Raumo? Vilka var hans föräldrar, de som hoppas att han ännu lever? Vardagarna flyter på men Allis längtar bort igen. Av sin chef på bilprovningen får hon ett erbjudande om en plats i älgjaktlaget. Allis tackar ja och när höstvindarna sveper genom Kiruna ger hon sig åter ut i skogen. Det blir en stunds andrum innan tystnaden bryts av grannlagets jägare som dricker för mycket. Alkohol och jakt hör inte ihop, inte på något sätt.
Och gruvberget i Kiruna rör på sig. Får marken att skaka och Allis att minnas. Driver fram sådant som gömts under många år. Händelser som gjort Allis till den hon är - och gör hennes hämnd oundviklig.

Jag gillade den här boken lika mycket som de första två. Språket, miljöbeskrivningarna, människorna som på ytan är ett och under ytan något helt annat. Möjligen börjar jag tycka att relationen mellan Allis och Jonas är lite svårbegriplig, hon verkar ju inte vara särskilt intresserad så varför inte bara säga det, och han borde ju vara riktigt trött på hennes avståndstagande ickekommunikation, så varför inte ge upp? Men det finns väl mer under ytan att utforska? Jag hoppas verkligen det kommer en fortsättning. Den här boken får fem jakttorn av fem möjliga, spring iväg till bibblan med er nu.