Igår läste jag att den Heliga Birgitta dog på min födelsedag. Eller, det stod ju inte exakt så eftersom textförfattaren inte kände till vilken dag jag är född på, men det är så det förhåller sig i alla fall. Jag har även läst, fast jag minns inte var, att om någon föds samtidigt som någon annan dör så lever den dödes själ vidare i den nyföddes kropp. Nu skiljer det visserligen nästan 600 år mellan mig och Heliga Birgitta, men strängt taget skulle det nog kunna vara så att hennes själ liksom har legat i träda ett slag och att jag i själva verket är ämnad att bli ett helgon av något slag.
Sambanden är egentligen glasklara. Jag har till exempel gått väldigt många år i söndagsskola, så jag är så gott som teolog. Och så har jag vid flera tillfällen besökt den grotta där Birgitta enligt sägnen ska ha fått sina första uppenbarelser. En gång var det i sällskap med en hund som inte förstod att detta var helig mark utan vanvördigt lyfte på benet, men jag tror att Herren kan förmås att ha överseende med detta, och det var för övrigt inte ens min hund. Sedan vet jag inte om det finns så värst många fler samband, men det är ju i alla fall en god början.
Det hela känns väldigt aktuellt nu när jag för stunden står till arbetsmarknadens förfogande och är skyldig att medverka till upprättandet av en HANDLINGSPLAN. Jag ska ta ett snack med dom på arbetsförmedlingen om hur vi fortsättningsvis ska gå tillväga för att styra upp min nya karriär. Jag borde väl få inleda med en tjänsteresa till Rom. Eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar