Bokåret 2021

Då var det dags att summera bokåret 2021. Förra året läste jag 69 böcker (plus fem som påbörjades men inte avslutades). I år blev summan bara 58, plus fem som påbörjades men inte avslutades p g a tråkiga. Inte lika bra som 2020, men bättre än 2019 då jag bara läste 52. Avsevärt sämre än 2018 då jag kom upp i 75 stycken, eller 2017 då jag landade på 70 böcker. 

58 böcker är väl ändå inte fyskam, det är i alla fall mer än en bok per vecka. Till det ska förstås läggas alla hästböcker jag läser om och om igen så fort jag känner mig nere/uttråkad/rastlös eller helt enkelt bara får feeling och vill hänga med Britta och Silver eller Piglet och Dunet eller Annika och Turk eller ponnyn Twiggy. MED FLERA. Men det är väl inte riktigt att betrakta som läsning, utan mer som...själavård-ish. Hur som helst, bokåret 2021 blev enligt mig själv godkänt. Icke godkänt = mindre än en bok per vecka, enligt min egna godtyckliga skala. 

Dessa böcker läste jag 2021, betyg inom parentes (* = om-läsning):

Blod säljer - Stephen King (5)
Många gånger i regn - Jack Hilldén (1)
Wilt - Tom Sharpe (5)*
En helt vanlig familj - Mattias Edvardsson (4)
Säg att du är min - Elisabeth Norebäck (5)
Bergtagen - Camilla Sten (3)
Deadline - Rebecka Edgren Aldén (3)
Arvtagaren - Camilla Sten (3)
Feber - Johan Brännström (3½)
De kapabla - Klas Ekman (4)
Flickebarn 291 - Ninni Schulman (2)
Än klappar hjärtat - Susanne Fellbrink (4)
Det vilsna barnet - Torey Hayden (3)
Mordkonsulten - Elly Griffiths (5)
Låt det brinna - Björn Paqualin (1)
Om hon inte lever är jag död - Claire Castillon (2)
För han var redan dö - Eva Franz (3)
Vänligheten - John Ajvide Lindqvist (4)
Mig skall intet fattas - E L Dezmin (1)
Eden - Monica Sabolo (1)
Nadia - Elisabeth Norebäck (3½)
Den första frosten - Anna Kuru (4)
Hjärtats djur - Erik Hörstadius (3)*
Den onda systern - Karen Dionne (5)
Tredje stenen från solen - Claes Holmström (4)*
Vår mörka hemlighet - Jenny Quantana (2)
Små katastrofer - Sara Vaughan (4)
Obehaget om kvällarna - Marieke Lucas Rijnevald (1)
Shuggie Bain - Douglas Stuart (3)
Raskens - Vilhelm Moberg (ej betygssatt pga ej rättvist mot andra författare)*
Konferensen - Mats Strandberg (4)
Offermakaren - Viveca Sten (3)
Att överleva en sommar - Camilla Prell-Weichls (3)
Alla ljuger - Camilla Grebe (5)
Blåmärken - Lina Arvidsson (4)
Spring eller dö - Maria Adolfsson (5)
Fågelbarnet - Inger Frimansson (5)
Den osynliga flickan - Lisa Jewell (5)
Bakvatten - Maria Broberg (4)
En familjetragedi - Mattias Edvardsson (4)
Flicka A - Abigail Dean (3)
All denna vrede - Cara Hunter (4)
Dagen är kommen - Ninni Schulman (3)
Återvändaren - Anders Sundkvist (2)
Händelserna på hästgården: Familjens berättelse - Anna Bohlin & Ulrika Fåhraeus (5)
De fyra vindarna - Kristin Hannah (2)
Sly - Sara Strömberg (5)
En sång för alla dom - Mike Gayle (3)
Ryktet - Lesley Kara (3)
Där isarna råmar - Jennie Lundgren & Ulrika Lundgren Lindmark (3)
Berätta aldrig det här - Frida Boisen (ej betygssatt)
Mytomenen - Sofie Sarenbrandt (3)
Skyddsängeln - Sofie Sarenbrandt (3)
För barnets bästa - Anna Welin (4)
Senare - Stephen King (5)
Hon hette Esmeralda - Melinda Jacobs (ej betygssatt)
Nattfalkarna - Elly Griffiths (5)
Ur askan - Lina Areklew (3)

Läste inte ut dessa:
Låt mig bara vara din - Peter Sundberg 
Horungen - Dorothy Allison
Snöängeln - Anki Edvinsson
Stormvakt - Kristina Ohlsson
Var inte rädd för mörkret - Kristina Agnér

Ur askan

Har läst Ur askan av Lina Areklew, den handlar om detta:

Fredrik Fröding är en avhoppad polisaspirant som förlorade hela sin familj i Estoniakatastrofen.

Sofia Hjortén är utredaren som återvänt till Örnsköldsvikspolisen efter en framgångsrik karriär i Stockholm.

För femton år sedan hade de en kort romans. Nu möts de igen i semesterparadiset Ulvön i Höga kusten. Hon som utredare av ett brutalt mord. Han som misstänkt.

När det första mordet följs av flera sprider sig skräcken och Sofia och hennes kollegor står inför sitt svåraste fall hittills.

Mnjaaa, kände jag rätt så länge angående den här boken. Rätt så träliga karaktärer, det får väl finnas en gräns för hur många buttra och introverta poliser med ett komplicerat förflutet man orkar med. Och den där korta romansen - njaaaa? Är det ens rimligt att känslor ska flamma upp femton år efter något som snudd på var ett one night stand? Tycker också att Fredriks absinens verkade komma och gå lite som det passade berättelsen, tror ju inte riktigt det är så det funkar i verkligheten. Men ja, bortsett från det var det väl en någorlunda hyfsad bruksdeckare. Den får tre (dock väldigt små) doser av bensodiazepiner av fem möjliga.  

Julen är typ över

Igår hade vi en diskussion om vad som egentligen är "mellandagarna". Jag hävdade/hävdar att det är dagarna från annandag jul till nyårsafton, men min man påstår att det bara är juldagen och annandagen. Vi kom inte fram till något, men eftersom han en gång avslöjat sig själv som mindre vetande när jag sa något om den i veckan stundande långfredagen och han undrade vilken dag det var. 

HUR SOM HELST. Vi hade ett minimalt fir med barn, bonusbarn, barnbarn, exman och ny fru hemma hos min dotter i måndag, där vi åt soppa och pannkakor och spelade julklappsspelet. Jag trodde att det skulle bli som i Bonusfamiljen, men hör och häpna, ingen blev arg. Det var premiär för att lämna Laban "ensam hemma", dvs tillsammans med de andra hundarna så han var ju inte ensam i den bemärkelsen, men utan att någon människa var där och passade. Det gick bra! Kom hem till ett tyst hus, alla hundarna sov som grisar tills de hörde nyckeln i dörren. Skönt. 

Har fortfarande en låsning i bröstryggen/skulderbladet som inte ger med sig riktigt även om det är lite bättre, så för ett par dagar sen så bokade jag en massagetid som idag, trots att det inte var mer än två veckor sen senast. Men man får väl unna sig när det är jul, tänker jag. Har också betalat en saftig bunt räkningar, vilket var mindre kul men nu är det åtminstone gjort. Lätt att glömma när man går och lullar och inte träffar en människoa och knappt vet vad det är för veckodag och inte har några som helst rutiner. Eller det har jag väl, så här kan en dag se ut: Går upp, gör mina artros-rehab-övningar, äter frukost. Promenerar med hundarna i cirka 1½-2 timmar, kommer hem, tar in taxarna och släpper ut Tage i trädgården eftersom han har ett behov av att springa runt i hög hastighet som inte blir tillfredsställt av koppelpromenad oavsett hur lång den är. Torkar 3x4 taxtassar, går ut i trädgården och sköter om höns och vaktlar. Tar in Tage, serverar det för hundarna ack så viktiga TUGGBENET som de får efter varje långpromenad. Tränar mitt andra lilla träningspass för dagen med hjälp av en app, och äter därefter någon form av lunch. Sedan är det slappande och soffhäng för hela slanten tills det blir kväll, då skrapar vi ihop någon form av middag som vi äter framför ett avsnitt av Trailer Park Boys. Tar kanske ett glas vin till det. Sen brukar det vara fri lek, dvs min man går upp och spelar något tv-spel och jag sitter kvar i soffan och kollar på nån serie. Ja, sådär går dagarna och jag klagar inte. 

  

   

Nattfalkarna

Har läst Nattfalkarna av Elly Griffiths som handlar om detta:

En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog.

Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar ...

Som alla vet så älskar jag Elly Griffiths böcker och brukar säga att det behöver inte ens vara något mord, jag är fullt nöjd med att bara få hänga med Ruth, Nelson, Judy, Cathbad och de andra (jag saknar också Clough!) som rör sig i kretsen kring polisstationen i King's Lynn och universitetet i North Norfolk där Ruth tack och lov är tillbaka. Den här boken får fem metalldetektorer av fem möjliga. Schas iväg till bibblan med er allihopa. 

Julen är (snart) här

Det blev ändrade planer angående årets julfirande. Ja, under förutsättning att alla är friska, osv, men så är det ju jämt. Har bjudit in barnbarn, barn plus bonusbarn med respektive, men drog gränsen vid exman med ny fru, till sopplunch. Sen ändrade sig dottern och sa att vi kunde vara hos dom ändå, men "ville ändå ha mammas soppa". Så nu ska jag laga lunchen, dottern och hennes sambo står för resten och exmannen och nya frun är också bjudna. Det blir säkert bra. 

Idag har jag gjort julfint hos höns och vaktlar medan Tage och Laban har fått leka med grannens hund i deras trädgård. Grannens hund är en korsning mellan dansk-svensk gårdshund och något annat, kanske chihuahua?, minns inte riktigt men den ser ut som en klen gårdshund. Hon och Tage är bästisar och kan jaga varandra i timmar. Laban hänger på bra i deras tempo, men nu sover han som en gris i soffan. Själv sitter jag och väntar på att min digitala artros-PT ska ringa och göra en avstämning, för nu är det tydligen tre månader sedan jag påbörjade min behandling. Känner mig bättre, om än inte i skick som ny. Men det kommer väl, hoppas jag. Det värsta är egentligen inte smärtan utan att jag är så stel, kan inte längre sitta på knä eller på huk. Men man får kämpa på och huvudsaken är att jag kan göra det jag gillar: promenera med hundarna, rida, påta i trädgården, förhoppningsvis kunna komma igång och jogga lite lätt till våren och sånt. 

Julklapparna är klara, förutom de som ska fixas till julklappsspelet som vi tydligen ska spela, vilket kan sluta hur som helst eftersom familjen består av idel dåliga förlorare och ännu sämre vinnare. Sa "ska vi ge varandra julklappar i år...?" lite på försök till min man för ett tag sen, men då hade han redan köpt till mig (sa han) så då verkade det ju sniket av mig att inte köpa till honom. 

Hann till bibblan och hämta ut Elly Griffiths senaste bok innan de julstängde, så nu väntar jag bara på att min artros-PT ska ringa och sedan är det MYYYYZ. God jul på er hörni.     

Till stallet istället, v 50 2021, pt 2

Sista ridningen för i år var i fredags och lo and behold! för Köttbullen var nästan lite samarbetsvillig. Det händer ju inte varje vecka precis, men det var ju gött att kunna avsluta höstterminen i den sinnesstämningen istället för med ett världskrig. Vi red en övning i trav med 10-metersvolter i varje hörn och på varje 10-metersvolt skulle det också vara en övergång till skritt. Och JEFLAR vad bra det gick. Sist vi red den övningen, det kan ha varit någon månad sedan, fick jag skippa övergångarna för det var tillräcklig kamp att få henne att gå på volten och ofta slutade vi i väggen istället. Bokstavligt talat, hon går in i väggen för hon tror på riktigt att hon ska bli av med mig på det sättet. Tack och lov så lutar ju ridhusväggar, eller för att vara mer korrekt, sargen, alltid utåt eller hur man nu ska förklara det, så även om Köttbullen står med hovarna intill det hon upplever är väggen så finns det ändå alltid plats kvar för lilla mig. Fast det fattar ju inte hon. Hur som helst, i fredags var det inga såna tendenser alls. Hoppas nu det håller i sig, fast känner jag Köttbullen rätt så kommer två veckors jullov snarare ha motsatt effekt. Aja, det blir som det blir. Nu är det i alla fall ingen ridning förrän 3 januari, over & out på detta tema tills dess.   

Sista jobbdagen (?) 2021!

Hela det här jobbåret har gått i ett, det har varit kaotiskt på många plan som fått oss att undra hur vi någonsin tyckt att någonting varit jobbigt förut? Vår produktionsanläggning är gammal, underhållet har av olika skäl varit eftersatt och nu är det pay back time för det. Minns ni den där gamla reklamfilmen för Hästens sängar, när allting i hemmet utom sängen bara rasade? Lite så har det varit här på jobbet, nästan som ett skämt fast det ju är på allvar. Den ena grejen efter den andra har verkligen bara lagt av utan förvarning. Utöver det så har det varit och är fortfarande global brist på många av våra kritiska råvaror så här har man fått trolla med knäna och lite till. Som om det inte räckte med det så är det transportbrist inom hela EU. Plus pandemi dårå. Så OM a. fabriken mot all förmodan fungerar som den ska så är det b. inte alls säkert att det finns några råvaror att producera med, och OM det finns råvaror så är det c. inte säkert att de kan levereras, utan då står de på något transitlager någonstans och gör ingen nytta. Och om både a, b och c mot förmodan har uppfyllts så har man ju kunnat ge sig fan på att folk istället har blivit sjuka och måste vara hemma och invänta resultat från covid-test. 

När vi är i högsäsong säger vi alltid att "det här är tamejFAAN den värsta säsongen någonsin" men man kan lätt konstatera att förr hade vi i-landsproblem jämfört med hur det har varit i år. Det är klart att vi har råkat ut för stillestånd på grund av maskinhaveri, men då har det varit någon enstaka gång, knappt ens varje säsong, inte att produktionen har stått stilla i princip varje vecka och att man legat back exakt redan från start och aldrig kommit ikapp trots att fabriken varit i drift 24/7. Någon gång har det såklart också varit brist på råvaror, men då har det varit någon leverans här och där per säsong, inte ett ständigt pågående tillstånd. Är ej avundsjuk på de som jobbar med inköp, det kan jag ju lugnt säga. Och någon gång har folk såklart varit sjuka, men förr kunde man ju släpa sig till jobbet ändå och det går ju inte längre. 

Nu är i alla fall detta ödesår 2021 snart ÖVER, jobbmässigt i alla fall. Jobbar (förhoppningsvis) sista dagen idag! Det var åtminstone planen men när jag kom till jobbet så var det (såklart) något fel på nätverket så jag kommer inte åt några filer eller dokument. Det var ju tråkigt, för jag hade tänkt använda de lugna morgontimmarna, innan de vanliga dödliga kollegorna börjar ramla in, till att färdigställa en rapport och skriva klart ett mötesprotokoll. Dessa filer ligger nu i någon slags cyberhimmel och oåtkomliga för mig. Internet fungerar, kaffemaskinen fungerar, jag får väl, eh, städa skrivbordet eller nåt i väntan på att supporten ska vakna. Läste någonstans att det är viktigt att varva ner inför sin ledighet, så jag får väl säga att det är det jag gör. 

Prisa Gud, här kommer tandkrämen tillbaka

Ända sedan jag var liten så har jag föredragit tandkrämen DENTOSAL, den är salt, lämnar en blank känsla och viktigast av allt: DEN LÖDDRAR INTE. Hatar löddrande tandkräm och klarar knappt av att använda typ Colgate och Pepsodent och Sensodyne och liknande produkter som får en att känna sig som en rabiessmittad hund med fradgan droppande ur käftarna. Nej, den salta smaken och den strama ickelöddriga upplevelsen av en Dentosalborstning är min melodi. Tyvärr har det varit en relativt problematisk relation, för tillverkningen av Dentosal är tydligen inte helt okomplicerad och det har hänt vid flera tillfällen att produktionen helt enkelt lagt ner och den älskade Dentosaltuben har försvunnit från hyllorna och man har varit hänvisad till andra, sämre märken för att upprätthålla en godtagbar munhygien.

Det är mörka tider att minnas. Ni vill inte veta hur mycket tid jag har lagt ner på att lusläsa innehållsförteckningar i jakt på alternativa tandkrämer som inte innehåller natriumlaurylsulfat, detta DJÄVULENS PÅFUND som gör att tandkräm skummar. Ni vill heller inte veta hur mycket pengar jag har lagt ner på att köpa och förkasta tandkrämer som, trots frånvaron av natriumlaurylsulfat, ändå skummar för mycket för min smak. Eller smakar konstigt. Eller inte smakar alls. Man vill ju ändå ha en smak av mint, eller så tänker åtminstone jag. Men många av de där tandkrämerna utan natriumlaurylsulfat är till för människor med känsliga tänder, känsliga tandhalsar, muntorrhet, klena munslemhinnor eller allergi, och då blir ju produkten därefter, nämligen helt intetsägande. 

Glädjen stod högt i tak när jag hittade Weleda Salt, som gav i princip exakt samma känsla som Dentosal, men säg den glädje som varar för det visade sig sedan att den inte innehöll fluor. Och det är ju allmänt känt att fluor är vad som krävs för att hålla Karius och Baktus stången, sen får foliehattarna säga vad de vill. Så tyvärr gick den fetbort. Så jag fick motvilligt landa i Kingfisher Mint. Den är inte bra, men efter att ha provborstat och förkastat vad som känns som hundra olika tandkrämer så har jag dragit slutsatsen att det är det minst dåliga alternativet. Men jag lovar att det har inte gått en dag utan att jag minst två gånger, morgon och kväll, har saknat min Dentosaltub. Jag HAR visserligen en tub kvar, men den har jag vaktat som om den vore kronjuvelerna och inte velat använda eftersom det då oåterkalleligen kommer att leda till det ögonblick när tuben är tom och man vet att det här var sista gången man någonsin får uppleva känslan av att borsta tänderna med Dentosal. 

Brukar beställa min halvdassiga Kingfishertandkräm på Apotea eller något liknande för den finns inte i vanliga butiker och kanske inte på apotek heller, vet inte så noga för jag försöker undvika att gå dit. Är det något ställe man vill undvika "i dessa tider" så är det väl apotek och vårdcentraler, för är det någonstans det finns sjuka människor så är det väl där, tänker jag. Sen älskar jag ju hela grejen med att bara kunna klicka hem och slippa ge sig ut bland folk överhuvudtaget. I alla fall. För rätt så länge sen hade jag beställt tandkräm och sedan tillfälligt lagt tuben på en bänk i hallen för vidare transport in i badrummet "senare" och det fattar ju alla normala att där blev den ju liggande ett bra tag. Häromdagen beställde jag lite andra grejer från Apotea, och samma dag fick den ohängda valpen Laban tag på tuben och bet hål på såväl kartong som tub och det var ju retligt för jag brukar lägga till en tub tandkräm när jag ändå beställer annat, men den här gången hade jag glömt det och tuben i badrummet är i princip slut. 

MEN DET FINNS EN MENING MED ALLT SOM SKER. För idag fick jag reda på det fantastiska att Dentosal har kommit åter på marknaden. Prisa Gud, osv. Herregud vilken lycka! Kastade mig omedelbart in på Apoteket Hjärtats webbshop och beställde tre tuber. Och ikväll ska jag ta fram min sista sparade Dentosaltub och okynnesborsta så det står härliga till. Mmm...Dentosal. Bästa munhåleupplevelsen ever. 

Jul, jul, strålande jul

Häromdagen blev det bestämt att "vi" skulle ha julen i år. GULP, kände jag genast för här ser ni en slacker av stora mått när det kommer till julfirande. Har faktiskt aldrig ens tillagat en julskinka (fast hur svårt kan det vara?) eller lagt in sill (äter för övrigt inte inlagd sill), men å andra sidan består ju resten av julbordet mest av sånt som i princip äts året om, det är ju inte direkt superavancerat att steka upp lite köttbullar och prinskorv.  Man behöver ju inte direkt bulla upp med ett sånt överdåd som i "Tomten är far till alla barnen", tänker jag. 

När barnen var små så kändes ju julen mer som europamästerskapet i logistik än som en trevlig högtid där man umgås med sina nära och kära. Vi var/är en såkallat modern familj där barnen var mina, dina och våra, plus att släkten var/är utspridd lite här och där och dessutom begåvad med personer som inte jobbar vanlig dagtid-måndag-till-fredag utan hänsyn måste också tas till vem som jobbar när och var och hur i jul- och mellandagarna. Att samlas är en ekvation som får kvantfysik att verka enkelt. Nu var ju ingen av de inblandade extremt sugna på att fira så som dom gör i "Tomten är far till alla barnen", ingen kom ens på tanken, och därför blev det också ett evinnerligt förhandlande med om när, var, hur och hur dags det skulle ätas, drickas och delas ut klappar. Själv gav jag upp på ett ganska tidigt stadium eftersom jag insåg att det är en fysisk omöjlighet att alla ska kunna vara på samma ställe samtidigt klockan 15.00 den 24 december (utom möjligen i "Tomten är far till alla barnen" dårå, men hela den filmen är ju så extremt blodtryckshöjande att man borde börja medicinera i preventivt syfte redan i slutet av november), och när planeringen hamnar i dimensionen att man måste ta hänsyn till när ens dotters pappas nya frus exman ska ha sina barn och som i sin tur ska parera det med sin nya partners ex och dens barn och så vidare som ringar på vattnet i ett oändligt världshav av kraschade relationer. Ni fattar ju själva, det är helt omöjligt och jag får huvudvärk bara av tanken på att behöva resonera med alla de här människorna och komma ihåg från år till år vem som drog det vinnande kortet som det stod 24 december på. Så jag tog ett steg tillbaka och lät andra bestämma och tog det som blev över så att säga. Har därför oftare "firat jul" någonstans i mellandagarna snarare än på själva julafton, men det spelar ju ingen större roll. Fördelen med det är dessutom att man kan ta det ganska enkelt. Alla är vid det laget trötta på julmat, så man kan äta vad man vill istället, och alla är trötta på att umgås så det blir inga långa sittningar heller utan alla vill hem till sig och slappa. Win-win för en som liksom jag är lite socialt handikappad och tycker det här med stora högtider är lite väl.  

I år blir julen, den som vi ska ansvara för, av skäl liknande de redan nämnda, måndagen den 27 december, för det var den dagen alla kunde. De senaste åren har dotter med familj "haft" julen och det har varit så djävla gött att bara glida dit och slå sig ner vid dukat bord, eller åtminstone framdukad buffé, men jag fattar ju att de inte vill stå med allt det böket varje år, så i år kände alla att det nog var dags för någon annan att ta över stafettpinnen. Ångrade mig i samma stund som orden "jamen då kan vi ju vara hos oss" lämnade mina läppar, men då var det för sent så nu kör vi.  Funderar nu på själva inbjudningarna, det är såklart givet att bjuda barn och barnbarn, men sen är frågan om man ska bjuda exman med ny fru? De brukar vara med när vi firar hos barnen, därav tanken, men då är det ju barnen som bjuder. Känns inte lika naturligt för mig att bjuda in där, men å andra sidan så har jag och min exman varit skilda sedan 1999 och det är - numera -  no hard feelings at all, så att det skulle bli något "Tomten är far till alla barnen"-drama är väl ändå ganska osannolikt och vi har för övrigt inga såna lik i garderoben heller. 

Sen tänkte jag göra det  otroligt enkelt för mig och helt enkelt ha SOPPLUNCH. Det är väl ändå det mest perfekta dagen efter annandag jul när sillen och skinkan och allt det andra borde stå folk upp i halsen? Jag tänkte mig en len och krämig vichysoisse, men min man är mer inne på fisksoppa med saffran. Men huvudsaken är väl att man slipper härbärgera tjugo olika uppläggningsfat med julmat som ingen längre vill äta av eftersom det har ätits till förbannelse redan. TÄNKER JAG dårå. 

Avrundar med en jätterolig ordvits som så att säga ska knyta ihop (julklapps)säcken på den återkommande filmen som nämns i detta inlägg: På sjukhuset här i stan finns det en manlig läkare som heter doktor Thomsen som arbetar med IVF-behandlingar. Av den anledningen går han under benämningen "Thomsen är far till alla barnen". Hahaha. 

Åh nej, Sverige-Frankrike 31-26, over & out

Jaha, då var VM över för Sverige, eller det blir kanske någon placeringsmatch? vet inte så noga, men medaljresan slutar här där Sverige ändå höll jämna steg med de regerande olympiska mästarna både länge och väl. Men sen kom en tung period där Frankrike kunde dra ifrån och Sverige tyvärr orkade inte hämta upp. Helt rättvist, fransyskorna var bättre, framför allt i försvaret. Aja, ändå helt fantastisk insats av detta blågula lag. Nu får man se fram mot herrarnas EM i januari.

Till stallet istället, v 50 2021, pt 1

Tog mitt nackskott och åkte till stallet igår, nervöst följandes Sveriges öden och äventyr i handbollen via Radiosporten och appen Gameday. Kadrilj brukar avsluta en hösttermin och den här gången var inget undantag. Tyvärr var vi inte jämna par, och eftersom Köttbullen var den enda ponnyn i sällskapet så var jag den som fick rida ensam, men men. Älskar att rida kadrilj med folk som anstränger sig för att det ska bli bra. Plus som dessutom kan vissa fundamentala grejer så att inte halva lektionen ska behöva ägnas åt att någon gapar att den inte fattar sånt som är elementära ridvägar, eller som kommer fel i luckorna när man vänder snett igenom. 

Köttbullen var faktiskt jättefin. Stod emot lite i början, men sedan lossnade det och på slutet var hon alldeles otroligt lösgjord och härlig och svarade till och med för sidförande höger skänkel ett par steg utan att gå i taket. Fin avslutning på en fin epok med ridlärare K som instruktör, fast hon slängde åt oss en mental snuttefilt i form av ett jag säger inte "hej då" utan "på återseende". Så det kan man ju hoppas på. Nu får vi hoppas det blir bra med ridlärare I också. Likadant blir det ju aldrig, men förhoppningsvis nästan lika bra? 

Nu återstår bara fredagens drop in-ridning, sedan är det juluppehåll. På grund av trök-pandemin så blir det inga jullovsaktiviteter i år, men terminen börjar redan den 3 januari och det är ju inte så avlägset. 

Hurra, Sverige-Rumänien 34-30 OCH Norge-Nederländerna 37-34

Herregud, är helt slut. Först var ju verkligen inte Sveriges match a walk in the park trots att rumänskorna inte hade något mer än äran att spela för. Men de imponerade, och hade en spelare som var fucking 1.92. Det såg ut som Brienne av Tarth ställde upp på linjen och fullkomligt sopade undan de små svenskorna med sina jättearmar. Ja, men det gick ju ändå vägen till slut. Sedan väntade en ny nervplåga eftersom matchen mellan Norge och Nederländerna varken var ojämn eller målsnål. Väldigt märklig känsla att bara hoppas på att något lag skulle vinna. För båda länderna gällde att de gick vidare vid vinst eller oavgjort. Blev nästan lite paranoid ett tag att dessa två lag gaddat ihop sig och enats om att det skulle bli oavgjort med många mål bara för att Sverige skulle åka ut. Fast nä, så tror jag väl inte någon tänker? Häromdagen svor jag mustiga eder över Nora Mörk och Silje Solberg och allt vad de heter i Norge, nu väste jag mellan hopbitna tänder att de skulle ta sig samman och leverera. Tur de hörde mig. Nu blir det kvartsfinal!!! 

Blown in on winds of mischange

En grej jag retar mig på OFANTLIGT mycket är när folk i ens perifera bekantskapskrets, eller för den delen totala främlingar, pratar om folk som de, men inte man själv, känner som om man kände dom och visste exakt vilka de var och var någonstans på den sociala skalan de befann sig relativt personen man faktiskt känner. Har ett par såna exempel i min relativa närhet, där personerna jag känner har en rätt så omfattande umgängeskrets som de pratar löst och ledigt om, och helt utan skam i kroppen bara förutsätter att man är du och broder med alla och envar som DOM känner. Det gör man ju inte? Därför är det i min värld synnerligen irriterande att folk berättar att "Kent och Karin" har köpt en robotgräsklippare, att  "Lasse" har fått ett nytt jobb och att "Micke och Lotta" precis har varit sjuka i covid. Detta för mig okända persongalleri radar upp sig i hjärnans vindlingar och tar en massa plats när man, av ren artighet och istället för att fråga, ska försöka navigera in "Linda" som samma människa som gick i den här personens klass på högstadiet, eller om det är dens barns nya fotbollstränare.  

Jamen det är klart man kan fråga! Men då blir ju samtalet helt förvirrat, hör här från ett helt autentiskt exempel:

Person som förutsätter att alla känner alla (PSFAAKA): ...och då sa jag till Gittan att hon bara....

Jag: Ursäkta, men vem är Gittan?

PSFAAKA (i en ton som om hen förklarade att solen går upp i öster och ner i väster): Det är ju Anders och Evas granne!
Jag (ironiskt): Jaha, och vilka kan Anders och Eva vara då?

PSFAAKA (som inte uppfattar ironin): Jamen det är ju lille Emils föräldrar! 
Jag (ännu mer ironiskt): Jaså JAHAAA, Emils föräldrar.  
PSFAAKA (som fortfarande inte uppfattar ironin): Ja, i alla fall...Var var jag nu? Nu glömde jag bort vad jag skulle säga! 

Ännu mer förvirrande blir när en PSFAAKA samtidigt "är dålig på namn" och slänger sig med ANDRA namn än de faktiska. Från ett jobbmöte förra veckan:

Jag: Jaha, hur ligger vi till i det här projektet då? Vad är status?

PSFAAKA-kollega: Ja, en del av det här kan vi göra själva, men en del får vi ha hjälp med. Jag har snackat med Jens om detta.
Jag: Jens? Vem är det?
PSFAAKA-kollega som dessutom har noll koll: Ja, det är ju han som är någon slags expert...

Jag: Expert på vad?
PSFAAKA-kollega som dessutom har noll koll: Ja, på det här med PLC och sånt tror jag?
Jag: Som jobbar hos oss? Eller är det en konsult?
PSFAAKA-kollega som dessutom har noll koll: Ja, som jag förstod det så jobbar han hos oss*.
En annan kollega med mer koll: Menar du han som var här förra veckan?
PSFAAKA-kollega: Ja.
En annan kollega med mer koll: Till att börja med så heter han Sören. 
PSFAAKA-kollega: Jaha, hette han så? Ja, jag är så dålig på det här med namn. 

Kan vi inte alla enas om att vi, när vi talar om personer som det inte är rimligt att andra människor känner till, lägger till en liten, liten förklaring? Till exempel "Häromdagen pratade jag med Gittan, en granne till mina kompisar". Eller varför inte bara säga vad man har för relation till dessa för oss andra totalt okända personer, till exempel "min syster", "min granne" eller "min  före detta kollega" istället för att det ska surra omkring en massa anonyma Carinor och Birgrar och Ingridar i ens system utan att man har en aning om vilka det är. Ska vi säga så? JAMEN DÅ ÄR DET BESTÄMT FRÅN OCH MED NU. Tack för ordet. 

* Till kollegans försvar så tillhör vi i en koncern med 500+ anställda och är "i en expanderande fas", så det är inte helt enkelt att hålla ordning på alla nya roller som tillsätts till höger och vänster. MEN MAN KAN JU HA KOLL PÅ VAD DE HETER  INNAN MAN PRATAR OM DOM ÅTMINSTONE.  

Bra och dåligt inför kvällens match

Ikväll blir det spännande i handbollen, synd att jag rider och inte kan se mer än första halvlek. Har dålig koll på Rumänien men de verkar ha en solid historia av idel segertåg, men kanske mer förr i tiden än nu kan man ju hoppas åtminstone. Förra gången Sverige mötte Rumänien var under förra VM och då vann Sverige med 34-22 (ja, jag kollade upp detta, det är inte så att jag går runt med den här typen av information i huvudet), så...ja, så får det gärna sluta ikväll också. Har kollat på resultaten för de tidigare matcherna, men det är ju svårt att säga något om man vinner med till exempel 43-20 mot Puerto Rico. Men uddamålsförlust mot Nederländerna? Då är man inte jättedålig på handboll. 

Inte ens OM Sverige vinner är "vi" 100 % klara för kvartsfinal, trots att "vi" faktiskt inte förlorat en enda match! För att kunna räkna ut detta måste man i det närmaste vara en datamaskin (sorry för 80-talsuttryck) och det är jag inte utan har tagit hjälp av den förnämliga handbollsappen GAMEDAY, för lyssna vad snurrigt detta är: 

• Om Norge ELLER Nederländerna vinner i matchen mellan Norge och Nederländerna, då går Sverige vidare oavsett vem av Norge eller Nederländerna som vinner. Så vad som helst utom oavgjort är bra här. 
• Om det blir oavgjort mellan Norge och Nederländerna så går Sverige vidare om det blir max 30-30. Så om det blir en jämn match, och det tror jag det blir, så hoppas jag att försvar och målvakter gör sitt jobb i båda lagen så det blir målsnålt. 
• Om det blir 32 eller fler mål vid oavgjort åker Sverige ut. Så målsnålt är ledordet i kvällens matcher. 
• Om det blir exakt 31-31 så måste Sverige totalt sett ha större målskillnad än Norge, just i detta nu skiljer det bara två mål och det är ju ingenting i handboll. Så 31-31 vill vi inte ha. 

Allt detta gäller alltså under förutsättning att Sverige slår Rumänien, blir det oavgjort så finns det en teoretisk chans att gå vidare men det var så krångligt och invecklat att jag inte orkar redogöra för det. Vid förlust så är man ju såklart ute. Så det är nervöst värre! Har jag tur så hinner jag kanske hem från ridningen för att se slutet av matchen mellan Norge och Nederländerna, OM Sverige vinner mot Rumänien såklart. Annars ger jag sannolikt fan i att titta, hehehe. 

Åh nej, fast hurra, puuh, Sverige-Norge 30-30

VILKEN MATCH! Lika spännande som om det vore final. Vrålade rakt ut när Mellegård daskade in det trettionde målet och säkrade en poäng med tre sekunder tillgodo. Handboll, va? Aldrig tråkigt. 

Hurra, Sverige-Kazakstan 55-20!

Missade första halvlek och lite till av denna UTKLASSNING pga var ute och söp med min bästis. Känns inte som att man gick miste om nån större nagelbitare om man säger så. Nu väntar ödesmatch mot NORGE på lördag. GULP.

Halvtreds, halvfjers, halvfems men varför heter inte hundra "fems"?

Häromdagen frågade min (danska) chef mig om hur mycket av någonting och jag kunde inte svara på rak arm och då sa han "jamen du kan väl bara säga om det rör sig om fem eller halvfems" och då svarade jag ledigt och utan att behöva tänka efter att "det är nog snarare halvfems än fem" och kände mig alldeles otroligt nöjd med att kunna leverera ett svar utan att behöva stoppa in en massa "öööh...vänta lite här nu" först. Har man plötsligt blivit en som kan svänga sig med danska räkneord? kan man ju fråga sig. 

Sen kom jag på att jag, när jag hörde halvfems, nog snarare tänkte 50 än 90, för så hade man ju sagt på svenska, men då var det för sent. Frågan är alltså med nej besvarad. Jag förstår absolut principen för de danska räkneorden, men jag måste uppenbarligen fortfarande göra en paus och räkna i huvudet, på fingrarna och fan vet om det inte behövs både miniräknare och ett komplext datasystem för att hantera det här på ett ledigt sätt?

Hon hette Esmeralda

Har läst Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs och det önskar jag nästan att jag inte hade gjort. Detta är handlingen:

Familjehemsmamman Melindas egna ord om kampen för barnen. 
Lilla Hjärtat är fallet som slutade i en tragedi och som berörde hela Sverige. Treåriga Esmeralda sveks av myndigheterna och tvingades lämna det familjehem som hon hade vuxit upp i sedan sju veckors ålder. Här får vi med familjehemsmamman Melinda Jacobs egna ord veta vad som egentligen hände. Vi får komma nära Esmeralda, vars öde har kommit att påverka så många. Vi lär även känna Melinda på djupet och får veta varifrån hennes driv att hjälpa barn kommer. Inte minst får vi följa Melinda i hennes sorg, förtvivlan och outtröttliga kamp för förändring – en kamp som leder till en lagändring där man äntligen börjar ta hänsyn till barnets bästa.

Jag följde den där reportageserien i DN när det var aktuellt och det berörde mig så in i. Den här boken berörde mig också så in i. Man blir så förbannad. Hur i helvete kan sånt här få hända? Den här boken lämnar en sån klump i magen och i hjärtat. Så sorgligt och meningslöst. Sätter inget betyg pga saknar rimliga referensramar, men läs för fan. 

Åh nej, eller? Sverige-Holland 31-31

Känns lite tidigt med måstematch redan i gruppspelet men tydligen krävdes seger för att slippa möta - och slå - Norge i mellanrundan. Och Sverige ledde faktiskt mot regerande världsmästarna ända tills femtionde minuten eller så, men sen började holländskorna leverera i form av utgrupperat försvarsspel som gjorde svenskorna väldigt stillastående i anfallsspelet, enligt den här soffexperten dårå. Men såååå spännande match och oavgjort måste ju ändå vara bättre än förlust.

Till stallet istället, v 49 2021, pt1

Alltså vet ni hur sjukt osugen man, jag, var på att ge mig iväg till stallet igår kväll? Hundra procent, skulle jag säga. Det var kallt och även om jag hade varit förutseende nog att ta fram ridkläderna från kallgarderoben där de förvaras när jag inte är i stallet några timmar innan jag skulle åka så tog det ändå emot att ge sig ut i kompakt mörker, kyla, snö och minusgrader, speciellt som jag hade sovit som en kratta natten till måndagen, oklart varför men så var det, och inte önskade något högre än att få krypa ner i sängen och tillbringa kvällen där istället för i ett kallt ridhus. Gick till och med och kände efter, hade jag ändå inte lite, lite ont i halsen? (Nej.)

Kom i alla fall iväg till slut och det blev ett bra ridpass. Köttbullen var pigg, det var sån där hög kall luft och hon hade inte gått någon lektion tidigare på dagen. Vi red en rolig evighetsbana som var så här: Bakdelsvändning i ett hörn, sedan trav över bommar på en kvartslinje, sedan skänkelvikning åt först höger och sedan vänster, sedan trav över nya bommar, övergång till skritt, bakdelsvändning i nästa hörn, sedan skänkelvikning i slalom mellan koner på medellinjen, sedan galoppfattning vid C, galopp till någonstans mellan X och B där det skulle vara halt, sedan ny galoppfattning från halt och vända upp och hoppa ett litet kryss på nästa kvartslinje, och sedan började allting om från början igen. Älskar evighetsbanor och Köttbullen var riktigt fin och jobbade på bra. Ja, inte i skänkelvikning för höger skänkel förstås, men det blev å andra sidan inte heller något världskrig. Får väl kanske vara nöjd med den biten.

Vi fick också träffa ridlärare I, som ska bli vår ridlärare från och med nästa termin. Det kan väl bli bra? Eller man får ju åtminstone hoppas det. Med facit i hand är det ju sällan man har känt att man har bytt ner sig när man bytt instruktör. Det har såklart aldrig blivit likadant, men det blir oftast bra på ett annat sätt istället så det får vi väl hoppas att det blir den här gången också. 

Hurra, Sverige-Puerto Rico 48-10

Inte heller det här var någon pulshöjare att tala om. Man led ju nästan med de stackars puertoricanskorna som var små och med elitidrottarmått mätt nästan lite rultiga och som möttes av en massiv blågul försvarsmur och blev ifrånsprungna mest hela tiden. Så kul också att se hur alla försökte hjälpa Natalie Hagman att slå sitt eget målrekord. 

Nu väntar Holland på tisdag, då blir det väl äntligen handboll värd namnet. 

Hurra, Sverige - Uzbekistan 46-15

Jaha, då är handbolls-VM igång för damerna och premiärmatchenar ju inte mycket att få puls över. Avslappnat var väl bara förnamnet. Kul att få se lite av de nya unga "tjejerna" (stör mig på detta uttryck för ingen pratar om "killarna" på herrsidan. Nu är ju varken Uzbekistan eller Puerto Rico några handbollsnationer att tala om så jag räknar faltiskt inte med att det ska bli spännande förrän mot Holland. 

Senare

Hsr läst Senare av Stephen King. Ibland tänker jag på att Stephen King är rätt gammal och att det kommer att bli deppigt den dag man inte längre kan se fram mot det där speciella ögonblicket när man sitter med sin nya och jungfruligt olästa Stephen King-bok. Senare handlar om det här:

Ibland betyder "växa upp" att du måste möta dina demoner. Jamie Conklin, son till en ensamstående, hårt arbetande mor, vill bara ha en vanlig och normal barndom. Men Jamie är inte ett vanligt barn - han ser vad ingen annan kan se och vet saker som ingen annan kan veta. Och priset han får betala för att hjälpa polisen jaga en mördare från andra sidan graven är högre än han någonsin kunnat föreställa sig.

Jag gillade den här boken. Jag gillar visserligen rätt så reservationslöst det mesta som Stephen King klämmer ur sig - inte exakt allt, men det mesta. Det är skickligt hantverk, fantastiska person- och miljöskildringar och med en sån där liten twist mot slutet som fick det att riktigt suga till i magen. Den får fem kalla kårar av fem möjliga. 

December

För den som undrar: jag kom hem helskinnad igår. Tillbringade sedan en svettig timme med att skotta tung blötsnö. Hatet jag känner mot denna form av väderlek är så stort att det inte finns någon rimlig jämförelse någonstans. Tvingade sedan min man att bära ner pellets i källaren med motiveringen att det ska komma ännu mer snö och vi behöver varenda kvadratcentimeter gårdsplan som vi har. 

Fast nu regnar det. REGN! Det har ju regnat sjukt mycket denna höst och jag har varit så less på det, men nu smattrar det som ljuv musik. Hoppas, HOPPAS, att all snö regnar bort. Fast det är nog att hoppas för mycket för i natt ska det bli minus igen. 

Jaha, då är det alltså december. Helvete vad tiden springer iväg. Man hinner knappt blinka så har det gått ytterligare en vecka och helgerna ska vi inte ens tala om. Jobbar hemifrån idag och det var ju en utmaning. Laban är ju med mig på jobbet och där ligger han bara och sover. Hemma, not so much. Han tror väl det är helg och att vi snart ska hitta på något skoj. Det trodde de andra hundarna när jag jobbade hemma förra våren, för så ser ju deras verklighet ut. Vardagar, då är människorna borta och då sover man. Helger, då är människorna hemma och då händer det någon spännande. De vande sig efter ett tag, men Laban har ju aldrig varit med om "hjemmekontor" som det så käckt heter på norsk. 

Sitter på möte med danska IT-konsulter, men just nu behöver jag bara lyssna med ett halvt öra. Ljudkvaliteten lämnar en del övrigt att önska, för när jag säger något så dröjer det ungefär 20 sekunder innan jag hör det jag säger i något annat högtalarsystem. Otroligt irriterande, för det betyder att jag måste göra långa pauser för att så att säga låta ljudet gå fram. Bara det är ju skäl nog att ge sig ut på vägarna när det är orange varning. Obs, skoja. Jag hejar på plusgraderna nu. 

Tittade in i en blogg som tillhör en lokal influencer och det var ju så djävla sockersött att man nästan fick tvångsdosera sig själv med insulin för att inte hamna i koma. Allt är så mysigt och alla älskar varandra och har all tid i världen att sitta och pyssla och barnen tindrar och säger så kloka saker om hur tacksamma de är för att de har världens bästa föräldrar, osv osv osv. YICK. Funderar på om man kan kontakta Ken Loach och höra vad han kan göra med denna typ av förljugenhet. Hehe.

Nähä, nu ska jag tydligen jobba? Over & out. 

  

Winter is coming

Fyfan, nu snöar det. När jag körde till jobbet i morse var det minusgrader och barmark, nu är det runt nollan och snön bara vräker ner. Eftersom jag bor vid det som i mäklarannonser kallas "porten till Österlen" så innebär det att genom byn går en genomfartsled där - känns det som i alla fall - all trafik till och från sydöstra Skåne passerar. Detta i kombination med en rejäl backe gör att det är som att be om att ha lastbilar stående på tvären i "centrum" (Coop + pizzeria + kyrka). Så oklart om jag ens kommer hem idag? Ska strax bege mig, ska bara samla mod först. Hatar verkligen att köra bil när det är sån här SNOW BLIZZARD. På riktigt, sen får norrlänningar säga vad de vill, men ett skånskt snödrev skojar man fan inte bort. Och det spelar ju liksom ingen roll om man själv kör så nätt och försiktigt när vägarna är fyllda av trögrövar i BMW-SUV:ar som har ena foten på gaspedalen och den andra i den inbillade odödligheten. 

Sen jobbar jag hemifrån resten av veckan, tur man i alla fall har den möjligheten. Det ska visserligen  komma ett gäng däääänska IT-konsulter hit, men då får vi väl ta ett Teamsmöte om de mot förmodan lyckas ta sig över bron. Danskar har enligt min erfarenhet noll beredskap för sånt här och sätter aldrig på vinterdäcken förrän de i princip kan gå över isen till Stora Bält. 

Så nu blir det väl hem och skotta. Blir förbannad bara jag tänker på det. Och sen ska det bli kallt igen, dvs snön kommer att bli liggandes i evigheters evighet, AMEN. Det enda som möjligtvis är positivt är att hundarna inte drar in fullt lika mycket grus och smuts, men det är väl också en klen tröst. Just nu skulle jag kunna utfästa att jag hellre dammsuger vareviga dag bara det är BARMARK. Hälsningar från ett  just nu mycket aktivt missnöjesparti. 

Till stallet istället, v 48 2021, pt 1

Alltså, den här hösten har ju varit fantastisk när det kommer till temperatur, men igår smällde minusgraderna till och då var det sannerligen ingen hit att sätta sig i en kall bil, åka till ett kallt stall, ta på sig kalla stövlar, kall skyddsväst och kall hjälm för att sedan gå in i ett kallt ridhus och...ja, sen var det väl slut på kylan. Frös lite om fötterna de första minuterna men sedan lackade svetten från första tygeltaget tills det var dags att sätta sig i den kalla bilen igen. 

Vi hade vikarie. Det hade jag glömt, fastän Karin berättade det förra veckan. Det var helt okej, vi red en bra övning med fokus på skänkelvikning och det var jobbigt men såklart också nyttigt. Köttbullen var något mer samarbetsvillig än i fredags och kändes bitvis väldigt fin. Mot slutet blev hon lite väl trött och var svår att få fram, men i övrigt kändes det kanon. Ja, inte skänkelvikningarna för höger skänkel då förstås, men det hade jag inte förväntat mig heller, hehe. 

Fick dock rätt lite feedback. Jag har bara sett henne gå barnlektioner innan, så idag är det är första gången jag har sett henne i arbete, sa Vikarien efteråt, men det var också ungefär allt hon sa bortsett från någon uppmaning att hon skulle mer framåt. Annars var det många andra som fick mycket tips och kommentarer, så det var inte som att Vikarien inte gjorde sitt jobb, men jag kände mig rätt osynlig. Brukar alltid få jättemycket feedback från Karin, men det är kanske för att hon tycker att jag är ett hopplöst fall, inte vet jag. Hehe. Aja, jag kunde ju själv känna att Köttbullen hade en bra dag, så det gjorde inte så mycket. Får väl se hur länge det varar. 

Headhunting high and low

För cirkus ett par månader sedan fick jag ett meddelande på Linkedin från nån som ville komma i kontakt med mig angående en "spännande rekrytering" och kunde jag kontakta henne? Även om jag på goda grunder antog att det där var nåt slags massutskick så blev jag ändå lite nyfiken, men hade så himla mycket annat om mig och kring mig då jag kontaktade henne inte och sedan föll alltihop i glömska rätt så omgående för jag hänger inte direkt på Linkedin stup i kvarten om man säger så. 

Sen fick jag nåt missat samtal på jobbtelefonen och när jag kollade upp numret så gick det till nåt företag som jag tolkade som "försäljare av något slag" och så angelägen att lyssna på deras svada är jag inte att jag självmant ringer upp. Hehe. Sedan har detta nummer återkommit under "missade samtal" med en viss regelbundenhet, men det är inget jag har brytt mig om. Är kanske Sveriges sämsta medarbetare när det kommer till att bära omkring på jobbtelefonen, den blir liksom alltid liggande på skrivbordet och sitter jag vid det - vilket jag ju förvisso för det mesta gör när jag är på jobbet - så svarar jag såklart, men jag tar aldrig med den när jag går på lunch eller går hem för dagen och det där med att ha missade samtal är inget jag hetsar upp mig över. Tycker det här med att vara ständigt nåbar har tagit helt orimliga proportioner. Är det någon jag vet vem det är så ringer jag tillbaka, om inte så får väl folk höra av sig igen. Eller skicka ett mail. Helst skicka ett mail. Maila mig alla dagar i veckan tack. 

Hur som helst, i fredags morse hade jag missat samtal men dessutom ett meddelande i röstbrevlådan där den här personen från Linkedin bad mig ringa angående den här "spännande rekryteringen" och jag bara whaaat? för det där hade jag glömt. Ringde upp och då hade dom sett min profil och tyckte jag var som klippt och skuren för en roll som laboratoriechef på ett ackrediterat laboratorium på ett större (cirka 500 anställda) företag, personalansvar för 25 personer och gissningsvis också en rätt så mycket fetare lön än vad jag har idag. 

Är jag intresserad? NJAAA? Har det inte på något sätt dåligt här och nu, tvärtom. Lönen kunde väl såklart vara högre, men det tycker man väl jämt. Men jag har en bra chef, för det mesta rätt så roliga arbetsuppgifter, såklart mycket ansvar men också mycket frihet. Jag har övervägande bra kollegor, vi är många som jobbat ihop i många år. Jag får ha arbetstider som passar mig, vilket är viktigt för mig som tror jag skulle dö en bit själsligen om jag var tvungen att jobba åtta till fem. Här är inte så snobbigt, jag tror också jag skulle dö ytterligare en bit själsligen om jag skulle vara tvungen att klä upp mig för att vara på jobbet. Häromveckan när jag skulle ha anställningsintervjuer, då tog jag faktiskt på mig ett par byxor som INTE var  såkallade narkotikajeans, men det var nog första gången i år som jag INTE kommit till jobbet i snäppet-ovanför-baglady-outfit, annars är det väl där man kan placera mig i någon slags skala på klädstil. Inte för att jag tror skillnaden var så stor ändå, hehe. Är fan för gammal för att trycka in mig i obekväma kläder bara för att. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå bli lite nyfiken. Jag är 53 år och har varit anställd på mitt nuvarande företag sedan 2001. Ska man någon gång mer i detta arbetsliv göra någonting annat så är det väl hög tid nu, för jag misstänker att vid 55+ så är man inte så djävla het på arbetsmarknaden längre. Om kanske 15 år ska jag gå i pension (GULP!? hur fan gick detta till!?) och det hade ju inte varit dumt att ha en fet(are) lön de sista åren? 

Fast det mesta som talar MOT är att detta företag ligger sex mil från mitt nuvarande, åt fel håll dårå. Det tar mig i nuläget cirka 25 minuter att ta mig till jobbet och det kan jag tycka är på gränsen till ovärt, men med detta jobb skulle jag få nästan en timmes restid enkel väg, och där kände jag väl att gränsen för mitt intresse swischade förbi. Två timmar per dag i bil, säkert mer om man ska ha åttatillfem som arbetstid och måste sitta i bilköer som ett djävla hjon. Nu väger jag inte ens in miljöaspekten, utan tänker helt egoistiskt bara på att det är ett sånt enormt slös med MIN tid, alltså den som tillhör min fria ande. Restid är så värdelöst och den tiden får man ju liksom aldrig tillbaka. Och det "man kan ju lyssna på ljudböcker under tiden" som folk brukar anföra som något positivt är något som väger väldigt lätt i alla fall i min vågskål. 

Såatteh. Tror det blir ett vänligt tack-men-nej-tack här. 

Till stallet istället, v 47 2021

I fredags berättade Karin för mig att en annan instruktör hade ridit Köttbullen ett par dagar tidigare, och det var ju bra, tänkte jag. För det är inte jättekul att ALLTID vara den som tar striden så att säga, och framför allt finns det väl dom som är betydligt bättre lämpade för det än vad jag är. Men Köttbullen är ju Köttbullen och jag kände redan när jag tog tyglarna att idag blir det fajt. Och det blev det också. Vänstervarvet gick fint, men den berömda högersidan var ett berg av trilskhet att bestiga. Gissar att hon hade typ träningsvärk, för om min ridning nog är lite småjobbig för henne ibland så är det här med att bli tillriden av en instruktör nog inte att betrakta som en direkt sinekur. Vi red en övning i trav där vi skulle lägga en tiometersvolt i varje hörn och i varje tiometersvolt göra en övergång till skritt. Gick som sagt VÄLDIGT bra i vänstervarvet men i högervarvet ville hon bara slänga upp huvudet, trycka sig mot väggen och inte samarbeta. Fick korrigera henne med spö på vänsterbogen för att ens få henne ut från väggen, sen fick jag rida med fjäderlätt högerhand och liksom symboliskt tassa på tå för att inte provocera fram ett nytt världskrig. Blev rätt så bra till slut, men sådär jättekul är det ju inte med dessa konflikter. Men ja, det är väl bara att kriga vidare. Jag gillar ju ändå att rida henne, och man måste beakta att det ändå har skett ett och annat framsteg sedan jag red henne första gången.  Bloggarkivet är bra att ha, för jag hade inte på rak hand kunnat säga hur längesen det var, men två år sedan nu i dagarna faktiskt. TVÅ ÅR! Det känns lite både och. Hennes ridbarhet har ökat med cirka tusen procent, det är ju positivt, men samtidigt  lite tradigt att vi fortfarande har dom här diskussionerna kring ditt och datt emellanåt. Fattar ju att eftersom hon går mycket barn- och funkislektioner så kommer hon ju undan med både det ena och det andra, och att jag rider henne två gånger i veckan är kanske inte precis en droppe i havet, men utvecklingskurvan blir ju rätt flack om man säger så. 

AJA. Ny vecka, nya möjligheter, nu tar vi nya tag. 

Politik med mera

Hatar inrikespolitik så som den har varit de senaste åren, men nu är det ju knappt att man hänger med i svängarna längre? Eller det var det kanske längesen man gjorde i och för sig. Men som igår då: först får vi en kvinnlig statsminister, visserligen bara 100 år efter att kvinnlig rösträtt infördes men ändå. Men 7 timmar senare så avgår Magdalena, eller blir entledigad, eller begär att bli det eller vad fan det nu var som hände? som jag förstod det på grund av att Annie Lööf tyckte att regeringens budget var för mycket vänster, och då fick borgarbudgeten istället majoritet men då fick Miljöpartiet nog och satte ner foten och skulle inte vara med, så nu ska det tydligen bli en ny statsministeromröstning dårå. Och det hade väl inte varit något konstigt med det, det konstiga är att både Centern och Miljöpartiet säger att då ska de rösta på Magdalena, så jag fattar inte vad det är som kommer att förändras? Eller är  själva grejen den att ingenting kommer att förändras? Brrr. Så djävla invecklat, eller så är det kanske jag som är ovanligt trög. 

I alla fall. Snart är november över. Häromdagen satte jag upp alla adventsljusstakarna trots att det inte är första advent förrän på söndag, men så petig kan man ju inte vara och är det någon gång någon tid på året man behöver allt extraljus och extra myskänslor som man kan få så är det väl nu? Samt i januari och februari, årets två tråkigaste månader. Har lagt in om ledighet från 20 december och fram till trettonhelgen, det blir tre fina veckor i ett svep om inget skiter sig villsäga. Tre veckor kvar till dessa tre heliga veckor. Nu är det bara att harva på.

Min man ska på något glöggmingel med sitt jobb imorgon, så då blir det egentid för moi. Ser fram mot det även om jag mest sannolikt bara kommer att sitta i soffan och halvsova för det är ju det man gör på fredagskvällarna nuförtiden. Får inte se premiären av På Spåret eftersom vi ska se den tillsammans, så jag får väl ta någon av mina serier som jag följer just nu: The Squid Game eller Knutby, som väl är vad jag tittar på förutom Bonusfamiljen såklart. Eller oj, jag glömde visst Vigil - död man ombord. Ja, det är hur som helst inte läge för nattsudd för jag ska upp tidigt och iväg och hålla kurs både lördag och söndag och NOTE TO SELF: detta är ett för djävla dumt upplägg när man jobbar måndag till fredag. Har gjort en åtminstone på pappret bättre planering till nästa termin, men jag vet att det brukar sluta med att jag får feeling och tycker att det nog går att pressa in både det ena och det andra i det där på pappret perfekta luftiga schemat och så slutar det, kanske inte direkt i kaos, men med att man knappt har en ledig stund. Som man ju gillar! Fast jag gillar ju även att hålla kurser, det är mest innan jag ska iväg som jag stånkar och stönar. Väl på plats är det nästan alltid väldigt kul. 

Ja, nä men det var väl "allt för nu" (sic!) som det brukar heta på radiosporten.

För barnets bästa

Har läst För barnets bästa av Anna Welin, den handlar om detta:

En drabbande roman om en liten flicka och de vuxna i hennes närhet. Saga är bara sex månader gammal när hon omhändertas av socialtjänsten. En granne hittar henne i en barnvagn under en balkong, övergiven och undernärd.

Bara några våningar ovanför försöker hennes mamma begå självmord. Sagas föräldrar är nätt och jämnt vuxna och har redan upplevt mer våld än de flesta gör under en livstid. De är absolut inte rustade för att ta hand om ett litet barn.

Socialarbetaren Rita får fallet på sitt bord. Trots att hon sett många svåra ärenden påverkar den lilla flickans öde henne djupt. Hon lyckas placera Saga i ett familjehem som genast tar henne till sig. För första gången får den lilla flickan uppleva trygghet.

Månaderna går. Sagas mamma har överlevt självmordsförsöket, och föräldrarna är inte säkra på att de vill ge upp sin dotter. Det är starten på en smärtsam process där inget är svart eller vitt.

Jag tycker den här boken var lite både och. Intressant, men bitvis lite styltig dialog där tanken säkert var att vissa saker skulle förklaras i samtal mellan karaktärerna, men, njaa. Kanske också lite på gränsen till för detaljerad ibland, man behöver ju inte ha varenda kaka i varenda fika preciserad, men annars på det stora hela bra. Berörande och tänkvärd. Den får fyra socialbidrag av fem möjliga. 

Helgen som svischade förbi för att aldrig mer komma åter

I lördags var jag ju och tävlade med tokiga Tage. Träffade en träningskompis där som har en svinduktig border collie, eller båda är ju såklart svinduktiga, och hon var som ett asplöv medan jag såsade omkring  med en vilopuls på cirka ett slag per minut. Eftersom jag inte hade tränat mer än lite apporteringslek dagarna innan tävlingen så hade jag extremt låga förväntningar och nervositeten var därefter, medan min bc-kompis tränar mycket och extremt målinriktat, står därför nästan alltid på prispallen men förväntningarna blir ju desto högre. 

Jamen det gick i alla fall bra. Tok-Tage knasade till det lite här och lite där, mest i apporteringen. Momentet börjar när tävlingsledaren räcker över apportbocken, och då tog Tage tillfället i akt att hälsa ordentligt på tävlingsledaren och inte lyssna sådär jättemycket på mig. MEN: han plockade upp apporten och kom med den, sedan både tuggade han och släppte det i förtid, men jag lyckades fiska upp det utan att röra fötterna så vi fick en väldigt snäll femma. I fjärrdirigeringen tjuvade han vid uppsättandet, men övriga moment hade vi bra poäng på så det räckte till uppflyttning, och det trodde jag ALDRIG. 

Vi var 21 startande i klassen och jag hade räknat med att det skulle ta omkring två och en halv timme för startklassprogrammet är verkligen inte långt, men det här var seeegt. Jag startade som nummer 3 och sen hann jag gå och lämna Tage i bilen, gå en sväng med Laban, äta en hamburgare och sitta och snacka skit i kafeterian en god stund innan det var dags att gå ut och heja på en klubbkompis som hade nummer 15, och då fick vi ändå vänta en stund till innan det var hans tur. Tyckte ändå det var ett bra upplägg utan speciellt många transportsträckor på planen, men tävlingsledaren var otroligt långsam och domaren skulle också säga några uppmuntrande ord till var och en efteråt (vilket såklart var jättebra). Aja, men har det gått bra så gör det ju inte så mycket, då glider man omkring i en aura av nöjdhet. Länge såg det ut som att jag dessutom skulle hamna på prispallen, jag låg trea ända fram till någon av de sista ekipagen som kom och puttade ner mig till en fjärdeplats. Fast sedan hade de ingen prispallsceremoni så då spelade det ju mindre roll, hehe. PS: Det gick också bra för min kompis med bc:n, hon vann sin klass. 

Körde sedan hem med min bil med tveksam belysning. Denna klass som startade klockan ett hade alltså pågått till efter mörkrets inbrott, vilket jag inte räknat med för då hade jag tagit min mans bil istället. Kan säga så här: det är INTE kul att åka bil i mörker när man bara har ett halvljus och ett helljus till sitt förfogande. Körde hem på småvägar för att slippa trafik och kunna ha helljuset på större delen av tiden, vilket tog evigheter för jag visste inte riktigt var jag var. Nu får jag nog bita i det sura äpplet och ringa verkstan. OBS: Alla dom där miljoner säkringarna jag köpte på Biltema var såklart FEL-FEL-FEL. Min man förbarmade sig och åkte och lämnade tillbaks dom och köpte sedan såna som var rätt på Mekonomen. Tyvärr visade det sig att alla säkringar var hela, så lösningen på problemet är nu out of reach för en vanlig dödlig. 

Igår hade jag en VILODAG. Åh vad det var härligt. På agendan stod bara: promenad med hundarna, gräva upp dahliaknölarna, bära in ved. Det stökade jag undan innan klockan elva på förmiddagen och sedan låg jag i soffan och löste korsord, läste, kollade på serier,  powernappade och hade det allmänt GÖTT resten av dagen. Mer sånt till folket, eller åtminstone till mig. 

Till stallet istället, v 46 2021, pt 2

I fredags satte Karin fart på oss redan från början, och det var nyttigt. I alla fall jag är rätt slapp med vad som händer när man skrittar fram, man kanske snackar med någon om vad som hänt sen sist eller sitter och tänker på annat, men nu djävlar skulle hästarna fram-fram-fram från första skrittsteget. Och på Köttbullen gjorde det stor effekt, TROR JAG alltså för med henne vet man aldrig. Man kan testa något som funkar skitbra ena gången och nästa gång inte alls. Vi hade i alla fall en riktigt bra lektion på temat skänkelvikning, inte för att dom gick så himla bra förstås, men hon var bra framme och i bra form och faktiskt blev det i alla fall någon form av sidvärtsrörelse för vänster skänkel. Höger är precis lika omöjligt nu som tidigare, men Karin sa att man får renodla det med framdelsvändningar.  

Note to self nu då: att INTE låta henne gå och såsa på framskrittningen utan ställa lite krav direkt. Det där är ju sen gammalt, men det är tydligen väldigt lätt att tappa.  

Idag är det hoppning och den ska jag faktiskt hoppa över. Inte på grund av hoppningen i sig utan för mina DJÄVLA knän som tydligen inte är kompatibla med fältsits just nu. Min digitala sjukgymnast förlåt fysioterapeut säger att ju mer man jobbar med sin rehab desto bättre blir kroppen på att ta hand om överskottsledvätskan, så det är väl bara att hoppas att han har rätt. Men varje gång vi har haft hoppning eller markarbete nu i höst så har jag fått betala med extra svullna knän och då blir rehaben också så djävla jobbig eftersom den går ut på att man ska böja och belasta och det är inte det lättaste när knäna är som handbollar. Artros, I hate you. 

Apport schapport

Då och då kommer jag på att jag ska tävla med Tage i helgen. I morgon! Gulp. Fast ändå inte. Vill inbilla mig att jag har fått en rätt avslappnad attityd till (viss typ av) tävlingar på äldre dagar, det är liksom inte hela världen om det skulle gå åt skogen. Har dessutom tränat så otroligt lite, så resultatet lär ju bli därefter men det får gå som det går och så är det inte mer med det. Har liksom inte tid att träna, utan jag får träna när jag tävlar.  Hehe. 

Vi har dock lekt lite med apporteringen nu i veckan. Inomhus. Tage tycker det är kul att springa och hämta grejer, men har ett tveksamt gripande och ett förfärligt dåligt hållande, tycker inte om den biten utan jonglerar omkring med den stackars apportbocken i munnen som om den brändes istället för att hålla med det fasta och stadiga grepp som är önskvärt. Dessutom är ju apporteringen i startklass mer som en inkallning där hunden förväntas plocka upp en apportbock på vägen, istället för att man slänger iväg apportbocken och låter hunden hämta. I Tages fall blir "apporteringen" ungefär 50 % av gångerna en inkallning och föremålet ligger där det ligger. Aja, man kan ju inte vara bäst på allt. 

Häromdagen tänkte jag att jag skulle köpa en ny apportbock för den gamla är lite väl tuggad på och det står i reglerna att om man använder egen apportbock får den inte vara söndertuggad. Definitionen av "söndertuggad" är upp till domaren och nu ska jag tävla för vad som mycket väl kan vara norra Europas strängaste domare, så då vill man ju inte stå där och så att säga få sin apportbock diskvalificerad. Åkte till Dogman, som nyligen har köpt upp den lokala djuraffären, rotade runt på deras hyllor, hittade inget. WTF.  Frågade en personal, hon stod som ett frågetecken. Man tycker ju att en som jobbar på DOGMAN ska känna till ordet "apportbock" men det ingick tydligen inte i internutbildningen. Hon fick fråga en annan, som pekade mot en hylla längst ner mot golvet i ett hörn och där låg det några apportbockar slängda lite slarvigt. Fanns ingen i den storleken jag ville ha, så jag fick ta vad som fanns och så att säga gilla läget. Men den här är för grov. Har man en hund som inte gillar att hålla apportbocken så underlättar det inte om hunden måste gapa maximalt för att göra det, inbillar jag mig åtminstone. Detta är tydligen min vecka att inte lyckas i affärer, är det konstigt att man hatar konsumtionssamhället? <-- långsökt

Ska beställa på nätet nu, inte för att jag hinner få dom till imorgon men det kommer väl fler tävlingar och någon gång kanske jag också börjar träna apportering lite mer systematiskt än veckan innan tävlingen. Hehe. Hehe. Hehe. 

Samtal i och bredvid tv-soffan

Igår började jag, kanske som sista nu levande person, titta på Vigil - död man ombord på SVT. Den verkar lovande, och som en bonus så får man njuta av skotsk dialekt när den är som bäst. För några år sedan så jobbade jag rätt mycket ihop med en kollega i Glasgow, han pratade mycket men skitfort och med oerhört sammanbitna tänder så allting var på gränsen till obegripligt och efter varje Skypemöte var jag helt slut efter att ha försökt hänga med i svängarna. Kan inte heller påstå att han direkt ansträngde sig för att göra det enkelt. Han var dock smidig på det viset att om man fick slut på samtalsämnen så kunde man be honom berätta något historiskt om Skottland, så fick man en megaföreläsning som täckte allt från romarnas uppförande av Hadrianus mur till slaget vid Culloden, visserligen serverat på obegriplig dialekt men det blev i alla fall inte pinsamt tyst. 

I alla fall. Satt där i tv-soffan och tittade på mordutredning i u-båtsmiljö och där kom ju ett bekant ansikte! Eftersom jag är lite ansiktsblind så händer det inte så ofta. Hon den rödhåriga, var har vi sett henne? frågade jag min man som sin vana trogen "inte hade tid att titta på tv" men ändå stod bredvid soffan och lade sig i handlingen. Min man kände också igen henne, men kom inte på det. Kan det vara någon i Downton Abbey? undrade jag, men njäää, det kändes inte som att det ringde någon klocka. Harry Potter då? försökte jag och min man bara: JAAA! Det är ju Ron Weasleys syrra! 

Senare utspelade sig detta helt realistiska samtal:

Jag: Jaha, tänk att Ginny Weasley skulle gå och bli lesbisk polis, det hade man ju aldrig kunnat tro.
Min man: Det är väl inte så konstigt...Hon är ju syster till en ynk!
Jag (upprörd): Det var det dummaste jag har hört. Ron är väl ingen ynk! 
Min man: Han är ju helkass på att trolla.
Jag: Det är han inte alls! 
Min man: Är han ju. Säg nåt som han är bra på!
Jag: Han är ju jättebra på trollkarlsschack till exempel.
Min man: (blir svarslös)
Jag (triumferande på ett sätt som inte är värdigt en 53-åring?): HA! Där fick du! 

Sen kom jag på att det inte ALLS var (hon som spelar) Ginny Weasley som var med i Vigil - död man ombord utan det var ju (hon som spelar) Ygritte, a k a "you know nothing Jon Snow" från Game of Thrones. Jaha, då kan ju i princip vad som helst hända. Mvh Kan inte skilja på fantasi och verklighet. 

Hatet mot Biltema

Fick ju alltså återvända till Biltema för inköp av säkringar, som eventuellt kan vara orsaken till att mitt ena helljus och mitt andra halvljus inte lyser trots sprillans nya glödlampor. Biltema i Ankeborg hotar ju med att bli Sveriges eller om det var Europas största affär, så "just nu är det lite rörigt", det vill säga man hittar ingenting. Den som har designat Nya Biltema måste ha utgått från att alla människor är minst 175 centimeter över havet, för är man som jag blott en och femtioåtta så får man irra som en råtta i en Skinnerbox och sträcka nacken ur led för att kunna identifiera de där djävla skyltarna som heter BIL 14, FRITID 44, RÖV 6 och allt vad det heter som det hänvisas till i deras rötna sök-själv-för-här-finns-ingen-att-fråga-system. 

Sökte på "säkring" och fick upp såna där i porslin som sitter i (gamla) hus. Tydligen heter säkringar som sitter i bilar "flatstiftssäkringar". Lät ju i det närmaste perverst, som lesbiska nunnor som behövde ett safe word att väsa fram bakom härskarluvorna eller ja, det var kanske bara min fantasi som skenade iväg lite väl mycket. Ställde mig och glodde bistert på vad som kändes som hundra meter väggyta som innehöll säkringar i alla regnbågens färger? Jaha, men vilka flatstiftsäkringar passar till min bil? frågade jag mig själv irriterat för här fanns en uppsjö: mini, midi, maxi, micro och sen fanns det ta mig fan även "micro 2" plus någonting som bara hette "säkringar" men som såg exakt likadana ut som dom som hette "mini" och sen fanns det en variant som hette LED som lyste när de inte längre var i detta livet så man enkelt skulle hitta den trasiga. VAD I HELVETE? Stegade bort mot kundtjänst för att be om hjälp med att bena ut vad som var vad, för i det rötna söksystemet fanns ingen information som var till någon nytta. Det fanns det inte i kundtjänst heller visade det sig, utan de sa bara att man fick ta med en säkring från sin bil och jämföra. Jamen lätt när man inte ens har sin bil med sig? Djävla djävla Biltema. Stegade tillbaks till hylla BIL 10, där jag nu tillbringat avsevärt mer tid än vad jag önskat, plockade åt mig två olika boxar med två olika sorters säkringar (inte nog med det, för man måste ju också veta vilken strömstyrka de har och ORKAAAAAA). 

När jag stod där fick jag sällskap av ett äldre par som tillsammans med en i Biltemas stackars personal skulle leta rätt på en glödlampa i hylla BIL 11, där jag ju tydligen går som barn i huset numera. De hade letat i det rötna söksystemet och hittat ett artikelnummer, men tror ni att Biltemas artiklar är placerade i någon slags kronologisk ordning? Nänänä, så enkelt skulle ingenting vara, utan de var istället insorterade efter något slumpmässigt system. Den stackars personalen ursäktade sig med att hon inte brukade packa upp och att det hade varit ett annat företag som monterat upp hyllor och fyllt på. Nu vet jag precis hur helvetet är konstruerat, det är inte alls designat med svavelosande sjöar och djävlar som sticker glödgade eldgafflar i en, utan det är att jobba på Biltema och förväntas hitta varenda sketen glödlampsmodell av åttahundra miljoner olika artiklar när det inte finns något system för det. 

Hasade därifrån, till kassan, betalade för en livstidsförbrukning av säkringar och hittade sedan inte min bil eftersom hade siktet inställt på en smutsig blå Kia istället för min mans vita Peugeut. Irrade omkring på den jättejättestora parkeringen i timmar (kändes det som). Åkte sedan till Hööks och köpte STÖVELVÄSKAN. Den är stor som ett hus, jag är faktiskt lite osäker på om den kommer att få plats i skåpet i stallet. Vem har ens så höga stövlar? Ja, det var väl denna dagen, ett liv.  

Let there be some fucking light

Bilen fortsätter att gäcka mig. Ett halv- och ett helljus är trasigt, min man offrade sig och bytte både glödlamporna, vilket tog säkert en timme eftersom halva motorn måste lyftas ut, och sedan funkade de lik förbannat inte. Det är nog en säkring, sa han och så skulle jag gå ut och kolla var säkringarna sitter. De sitter inte där man tror, dessutom fanns det säkringar både inne i kupén och i motorrummet. Använd  det medföljade verktyget för att ta ut dem, mästrade instruktionsboken och jag bara VILKET DJÄVLA VERKTYG? För något sådant fanns inte, i alla fall inte som jag kunde se. Dessutom hade jag inga reservsäkringar, så idag blir det en ny pigg liten utflykt till Biltema. Och då är det ju inte ens säkert att det handlar om säkringar, kanske är det någon djävla mus som har gnagt av en kabel? Det tristaste med bilar är ju att man inte har en djävla ANING om någonting som försiggår under den där motorhuven. Och jag har noll komma noll procents intresse att lära mig. Det ska bara funka i samma stund som jag vrider om nyckeln i tändningslåset, allt annat är lika lockande som att vandra genom samtliga helvetets nio kretsar. 

Lånade min mans bil i morse för han har firmabil så han behöver inte använda den, men när jag kom till jobbet och parkerade så noterade jag att även den var enögd. Det är som att en FÖRBANNELSE vilar över fordonen i den här familjen just nu.  

Ska trösta mig med ett besök på Hööks efter Biltema eftersom någon - häst misstänker jag - hade trampat sönder min ena stövelsträckare i måndags, vilket jag upptäckte efter lektionen. Funderar på riktigt på att skaffa en stövelväska, vilket på ett sätt känns som den mest onödiga pryl som någonsin har uppfunnits, men det finns verkligen inget bökigare än att bära omkring på ett par ridstövlar på när de inte är på fötterna. Dessutom hade det varit ett bra ställe att förvara stövelsträckarna på när man rider istället för att de ska ligga utanför boxen och då uppenbart riskeras att trampas sönder. Vandringen mellan skåpet och boxen där man har famnen full av 1. Ett par stövlar, 2. en påse med hjälm, sporrar och handskar, 3. dressyrspö, 4, skyddsväst, 5, träns, är sannerligen inte rolig (dagens i-landsproblem så här långt). Att bära en väska hade känts mer värdigt tror jag. Eller så vill jag kanske bara tröstshoppa. 

 

Däckad bilist

Har tagit tag i problemet "vinterdäck" och känner mig löjligt nöjd. I somras råkade jag backa emot en kant och fick punktering på ett bakhjul. Så djävla löjlig anledning att få punktering, det blev ett stort hål i sidan av däcket som inte på något sätt motsvarade den kraft med vilken jag backat mot kanten, det rörde sig om en hastighet på kanske 5 km/h, och naturligtvis på ett däck med skitbra mönsterdjup. Brast ut i en helt orimlig serenad av självömkan: (Jamen typiskt att det ska drabba mig under semestern, ska jag nu bli tvungen att åka in till STAN bara för att fixa ett djävla DÄCK, sånt här händer BARA mig, VARFÖR??? repeat x 100) varpå min man, förmodligen för att få tyst på gnället, lite provisoriskt bytte det plus det andra bakdäcket till mina vinterdäck eller friktionsdäck eller vad fan det nu heter, för enligt honom så var det lagligt att köra med både sommar- och vinterdäck bara man hade samma sort på samma axel. Detta skulle senare visa sig vara FEL-FEL-FEL, så do not try this at home. 

Ja, sen var väl tanken att jag skulle fixa det efter semestern, för min kraftigaste ursäkt var ju att jag inte hade lust att åka in till stan enkom för detta. Sen har det varit väldigt lätt att glömma bort det, kan jag ju säga. Aldrig har jag så lite tid eller lust eller feeling eller motivation för att göra någonting som involverar  något så trökigt som byte av däck, kan jag ju säga. Så jag har rullat omkring med två sommar- och två vinterdäck fram tills nu, när det börjar bli dags att byta till vinterdäcken. Då kom jag på att någon gång tidigt i våras så var det ett av vinterdäcken som började med oskicket att inte hålla luften ordentligt. Det är bara att åka in med det och be att dom byter ventilen, sa min man så käckt, för han är aldrig så snar att säga att det är bara när det gäller någonting han inte själv ska göra. Jag är ju annars fruktansvärt bra på att ta tag i saker och ting istället för att skjuta upp det, men bilen är min Akilleshäl. Så djävla tråkigt att klockorna stannar, och som det inte vore nog med det så blir man ju halvt ruinerad bara man sätter sin fot på en bilverkstad. Just den gången i våras var det ju ändå dags att byta till sommardäcken, så därför sköt jag problemet framför mig som en sann prokrastinerare. Vilket jag alltså inte ÄR i vanliga fall, men ingen regel utan undantag. 

Nu är det ju snart vinter och det där med vinterdäcken har ju pockat på uppmärksamhet ett tag även om det inte har varit direkt kallt i Skåne. Men det är väl bara en tidsfråga innan det smäller till och fryser på, och då vill man ju inte, jag upprepar inte, stå med två mediokra sommardäck och två rätt så kassa vinterdäck. Så i fredags bokade jag tid på en däckfirma som ligger på samma gata där jag jobbar, igår lastade jag in fyra blandade däck som jag inte hade en aning om vad som var sommar och vad som var vinter, körde dit och bara LÖS DET. Det gjorde dom med bravur. Alla som jobbade där såg ut som att de var med i Wheeler Dealers eller Moonshiners, väderbitna gubbar med stora skägg och magar, keps, pilotglasögon och skitig overall, men man får ju anta att de kunde sina saker. 6500 kronor fattigare blev jag, men nu har jag åtminstone fyra splitter nya vinterdäck. Det andra tar vi till våren så får du lägga upp en budget för det, sa en av Moonshiners-gubbarna tröstande när kontot dränerades på slantar. 

Åkte sedan till Biltema för att köpa nya lampor till bilhelvetet. Tyckte jag hade hela handskfacket fullt med olika modeller av glödlampor men inte den som behövdes. Biltema i Ankeborg håller på att bygga om och bygga ut, de ska bli Sveriges eller om det var Europas största Biltema. Fick irra runt i vad som kändes som dagar innan jag hittade glödlamporna. Betraktade matt hundratals hyllmeter av olika modeller och fabrikat, gav upp och hasade mot kundtjänst, visade med tragisk min upp den trasiga lampan för en anställd och frågade vad det var och hur man kunde hitta en sådan. En H1, 55W sa han  utan att tveka och med samma självklara tonfall som om han nyss sagt att jorden var rund. Jaha, och HUR ska man veta det, undrade jag lite uppgivet och fick en liten engagerad föreläsning kring att man kunde se det för det bara var ett stift och så vidare. ZZZzzzZZZ, men tack ändå till kundtjänstkillen. Obs, ej ironi. 

Nu ska bara min man hitta feeling för att byta lampan. Där går gränsen för min förmåga känner jag. Däck kan jag byta om jag måste, men lampor där man måste montera ut halva motorn för att ens kunna öppna kåpan, nej tack. Det överlåter jag med varm hand till någon annan. Själv festade jag loss det inne på Biltema och fyndade och fyllde på spolarvätska eftersom en irriterande lampa på instrumentpanelen hade varnat för det ett tag. Endera dagen kanske jag tvättar bilen också. Det är nog ett par år sedan sist och häromdagen frågade min kollega om det var min bil "den som är blå upptill och brun nertill". Så det kan vara dags. Om några veckor är det dags för besiktning, och det är dessutom tid för service. Tänker att jag tar besiktningen först, så kan jag ta service OCH fix av anmärkningar OCH eventuell ombesiktning samtidigt. December lär inte bli BILlig. 

Till stallet istället, v 46 2021, pt 1

Igår var det markarbete mot hoppning och det gick ganska bra, i alla fall bitvis. Hann inte riktigt jobba med den höjda högerhanden (nu låter det ju som att jag rider och heilar samtidigt, det handlar kanske om att höja den 5 cm) men ja, det kändes hyfsat. Vi red en övning som var: trava över bommar på öppna delen av A- respektive C-volten, fatta galopp efter bommarna och sedan galoppera genom två hörnpasseringar, vända snett igenom och hoppa ett litet kryss på medellinjen, eventuellt rätta galoppen, galoppera genom två hörnpasseringar, trava över bommar på öppna delen, fatta ny galopp och galoppera några meter, sedan trav. Det var såklart en nyttig övning för Köttbullen som har såna issues med sina galoppfattningar, och utifrån det perspektivet gick det jättebra, det blev nästan bara fina fattningar. Sen var väl vägen mot det lilla krysset inte mycket att skriva hem om, för där ville hon inte följa den linje jag hade tänkt och en gång blev det missförstånd och hon bröt ut. Men ett par gånger blev det väldigt fina språng där hon riktigt drog upp benen under sig och inte bara klampade i och snubblade fram. Med tanke på att hon har (haft?) norra Europas sämsta koordinationsförmåga så har detta ej varit hennes starkaste gren om man säger så. Så på det stora hela är jag nöjd. MEN efter lektionen fick jag ett riktigt deppigt besked, att Karin ska sluta. Det där händer ju då och då att instruktörer säger upp sig, jag är såklart inte så naiv att jag inte fattar att vi är en arbetsuppgift för henne (om än förhoppningsvis en något mindre jobbig sådan), men det är ju inte ett kall som hon måste följa. Men ja, deppigt, för jag trivs så himla bra med Karin. Nu vet man ju inte hur det blir med något. Det har i och för sig alltid blivit bra när vi har bytt innan, men hur länge varar en sådan svit? GULP. 

Till stallet istället, v 45 2021, pt 2

I fredags var ingen bra riddag. Var generellt på dåligt humör p g a ett mail från Gnälliga Benny i Jämmerdalens BK, mer om det en annan gång, och Köttbullen var på sitt stoigaste humör - IGEN. Ingen bra kombination. Sen hade jag halsbränna också, det låter ju kanske inte så dramatiskt men det är inte kul när man ska sitta ner i traven och riktigt känner hur magsyran trycks upp i strupen för varje steg. 

Köttbullen kändes bara allmänt brötig. Ville inte ta högertygel, ville inte lyssna på vänsterskänkel, ville inte gå fram, osv. Karin är på mig som en hök om att inte fastna i högertygeln men hur faaan ska man göra  i vänster varv när man ska rida upp till yttertygeln och man knappt får ta i den? Sedan kom jag av en händelse att tänka på ett tips jag fick av förra ridskolechefen när jag red Pojken, han hade ju lite samma problem fast Köttbullens är gånger tusen. Tipset var att rida med högerhanden lite höjd. Testade det och plötsligt så gick det rätt bra? Nu vet jag inte om det bara var en slump och att hon ändå var på väg att bli lösgjord och så plötsligt gav hon med sig samtidigt som jag testade. Pratade med Karin om det efteråt och det lät väl som att hon mer trodde det var slumpen, men att det skadade väl i alla fall inte att försöka. Så det ska jag testa ikväll tänkte jag. För naturligtvis var lektionen slut precis när Köttbullen kom in i sitt samarbetsvilliga skede, men sådär är det ju jämt. 

Skyddsängeln

Har läst Skyddsängeln av Sofie Sarenbrandt, del en miljon i den enligt baksidestexten "omåttligt populära deckarserien om kriminalinspektör Emma Sköld". Hetsläste* ju nyss Mytomanen och den här tar vid ett drygt halvår efter att den slutade. Handlingen är denna: 

Körsbärsträden står i full blom, men kriminalinspektör Emma Sköld kan inte glädjas över den annalkande påsken. Sju månader har gått sedan en nära kollega försvann spårlöst före en rättegång. Hon är fast besluten om att hitta honom, död eller levande.
Samtidigt som polisen lyckas gripa indrivaren som sist såg kollegan i livet, får Emma ett oförklarligt mord på halsen. En äldre man hittas död på ett ödelagt mentalsjukhus. Men det är när hans identitet framkommer som hon blir besatt av att lösa fallet.

Ja, vad ska man säga? Tror att om Emma Sköld hade varit en riktig polis så hade hon blivit omplacerad för samarbetssvårigheter för det är ju HELVETE vad hon inte rättar in sig i ledet. En misstänkt person som hoppar från en färja? Emma dyker i efter. Ett tips om något övergivet hus i Tjottahejti? Emma kastar sig i bilen och åker dit på stående fot. Hon är ju i fullständig avsaknad av allt vad impulskontroll heter. I övrigt känns det ganska mycket samma lika som tidigare och det blir rätt mycket upprepningar och ältande av tidigare händelser. Men ändå okej, om än lite rörig emellanåt. Den får tre DNA-analyser av fem möjliga. 

* Inte för att det var andlöst spännande utan mer som i "var tvungen att läsa snabbt för att hinna bli klar p g a 14-dagarslån på Skyddsängeln",

Mytomanen

Har läst Mytomanen av Sofie Sarenbrandt, som känns som del niohundrasjuttiotvå i serien om den outsägligt präktiga polisen Emma Sköld med omgivning. När jag bloggade om Skamvrån för ett par år sedan så skrev jag redan då att jag, när jag bloggade om Syndabocken ytterligare något år tidigare, var trött på Emma Sköld och det är jag fortfarande. Det är ett sånt djävla tjat om hur snygg hon är och alla karlar faller som furor så fort de ser henne och som om det inte var nog med det så är hon i alla kategorier den brightaste  utredare som någonsin satt sin fot på en polisstation. Men bortsett från det så är böckerna ändå rätt okej. Spännande intriger, snabba vändningar och idag blev det en pinsam stund i fikarummet när jag läste kapitlet om när mammorna sökte upp fotbollstränaren för då blev jag blank i ögonen, hade jag varit ensam hade det nog gått över till storlip men nu fick jag bara ursäkta mig med att jag "hade ett möte" och slank iväg till mitt kontor. Hahaha. Sen tycker jag fenomenet "mytomaner" är oerhört intressant, men som sagt, det är lite för mycket om Emmas präktighet och duktighet och snygghet. Den här boken får tre feta lögner av fem möjliga. 

RIP Janne B

För ett tag sen läste jag på familjesidorna i DN att Janne Björkman hade dött. Tyckte att namnet lät lite bekant. Min man tyckte också det (japp, jätterockenroll att sitta och diskutera dödsannonser vid frukostbordet, NOT), men vi har väldigt få gemensamma bekanta och känner väl överhuvudtaget inga som skulle annonsera någons frånfälle i DN.  Men Janne Björkman, det är ett sånt där univsersalnamn. ALLA känner minst en Janne Björkman. Precis som att alla någon gång har känt (till) en lokal värsting som hetat någonting i stil med Johnny Bula och att det i varenda förening som någonsin bildats har funnits minst en person som har hetat Kjell. 

Janne Björkman, det var minsann en hyvens kille, kände jag. Han var en sån där person som alltid ställer upp. Tror säkert att han jobbade som skolvaktmästare eller fritidsledare, han var (såklart) också aktiv i någon förening på fritiden. En riktig eldsjäl som sålde Bingolotter, klippte gräs och tränade knattelaget i fotboll. När det fattades folk till att åka runt och samla in pant till idrottsföreningen så var Janne Björkman alltid där i sin Volvo. Min man tyckte sig veta att Janne Björkman kunde vara en sån som drack lite för mycket på julfesten, men det tror inte jag. Jag tror han var en sån som stannade kvar och hjälpte till att röja upp efteråt, och det var också Janne Björkman som ringde efter en taxi när Kjell var den som hade fått lite för mycket innanför västen och började mucka gräl med kassören. 

Janne Björkman bodde i en vanlig villa i ett vanligt villakvarter. Han var en sån som skötte gräsmattan exemplariskt, gödslade och kalkade och klippte och vattnade. Tyvärr tror jag också att han använde lite Round Up för att få bort maskrosorna. Han var egentligen inte så intresserad av trädgårdsarbete, men det kändes fint att ta en öl efter gräsklippningen eller häckklippningen. I garaget fanns minst fyra olika hylsnyckelsatser och en högtryckstvätt som han gärna lånade ut till grannarna. Hade man problem med någonting kunde man alltid gå till Janne Björkman, kände vi. 

Vi fantiserade ihop ett helt liv åt Janne Björkman där över frukostbordet, och kände oss nästan lite nedstämda över att han alltför tidigt hade ryckts ifrån oss. Vi lekte lite med tanken att Janne Björkman kanske istället hade varit börsmäklare eller jobbat på bank, men det var omöjligt att föreställa sig honom som någon med kostym och slips och portfölj som körde Tesla och var ett karriärslystet as. Det var lika otänkbart som att det skulle ha gått bra i livet för Johnny Bula. 

Rest in peace Janne. Det är du värd. 

Berätta aldrig det här

Har läst Berätta aldrig det här av Frida Boisen. Detta är handlingen:

Medieprofilen Frida Boisen har aldrig sagt ett ord om den hemlighet som genomsyrat så många år av hennes liv med skuldkänslor. I romanform berättar hon nu sin historia. Det är mors dag och Frida har glömt att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar. Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.

Jag hörde Frida Boisen prata om sin bok på radio och tyckte att det där med den sista hälsningen var så sjukt elakt av hennes mamma. Har nu läst hela boken och förstår faktiskt inte riktigt hur man ens kan vilja frivilligt umgås med någon som beter sig så som mamman gör när Frida är vuxen? Oavsett orsak. Sen fattar jag väl med att det är svårt och komplext och att man inte har hela bilden, osv. Men när man läser så känns det mest bara väldigt märkligt att utsätta sig för detta för det kommer ju inget gott ur det. 

Den här boken betygsätter jag inte pga saknar rimliga referensramar. 

Till stallet istället, v 45 2021, pt 1

Alltså, det känns ju som att det var hundra år sen jag var i stallet och inte bara futtiga 2 veckor. Typiskt att när jag för en gångs skull skippar drop in-ridningen, ja då händer det grejer! Eller ja, det som hände var att det dök upp nån flott amerikansk donna som låg i skilsmässa och bodde på något hotell i väntan på att den skulle bli klar, oklart varför hon ens var i Sverige men det hade tydligen att göra med att hennes son befann sig här av någon anledning. Ja, i alla fall så var hon väldigt hästintresserad och hade letat sig fram till vårt stall och fått nys om drop in-ridningen. Och ja, det hade ju tydligen varit...en upplevelse, om jag förstod mina ridkompisar rätt. För hon hade väl mer av amerikanskt självförtroende än ridkunskaper om man säger så. Hoppas hon kommer på fredag med så jag får se det med egna ögon. 

Igår var det dressyr med temat framdelsvändningar, öppna och sluta. Kan säga att det märktes på Köttbullen att hon fått gå och slappa till sig ett par veckor, för hon tänkte minsann inte jobba med någon högerställning, meddelade hon tydligt och klart. Vänster varv gick dock skitbra, fick till och med till ett par riktigt okej öppnor (slutorna gav vi fan i, haha), men i höger varv var det kärvt. Har dock kommit på ett sätt att parera med skänkel när hon biter tag i bettet och kör upp huvudet på ett sätt som bara hon kan. Funkar åtminstone ibland, för det hjälper INTE att slåss med henne i munnen, been there, done that och då hamnar man i väggen. 

Där isarna råmar

Har läst Där isarna råmar av Jennie Lundgren och Ulrika Lundgren Lindmark. Handlingen är följande:

Snön tinar och djupt inne i de norrbottniska skogarna hittas en cykel, som visar sig tillhöra en pojke vars försvinnande har förbryllat polisen. Irene har nyligen lämnat Stockholm för jobbet som polis i yttre tjänst, men på stationen i Kalix hamnar hon snart i konflikt med både chefer och fördomsfulla kollegor. I den glest befolkade bygden försiggår samtidigt verksamhet som undgår lagen. I en liten by bor flickan Nina med sin moster och sin allvarligt sjuka mamma. Framtiden är oviss, och mosterns vänner är farliga vänner. Mellan islossning och lövsprickning trappas en jakt upp, där människors sanna väsen ska träda i dagen.

Jag tyckte den här boken var både och. Jättefina miljöskildringar, bra språk, kändes väldigt trovärdig. Sen kan jag tycka att poliskaraktärerna var lite väl grovt tillyxade och huvudkaraktären Irene kan man ju fundera lite på vad hon har för trista issues i bagaget som gör att hon är sådär djävla snarstucken och butter och som hon - surprise, surprise - NATURLIGTVIS inte vill prata om. Sen var det en hel del saker som bara antyddes och som det liksom bara förutsattes att man kände till, medan andra saker beskrevs onödigt detaljerat, det kan väl räcka att nämna att x var och handlade middagsmat, man behöver kanske inte nödvändigtvis beskriva varje enskild post på inköpslistans färd från butikshylla ner i kundkorg, upp på varuband och ner i påse. Sen var det ju inget slut? tänkte jag lite irriterat när jag plöjt igenom de 340 sidorna, men tydligen var det del ett i en planerad och uppenbarligen icke fristående serie, så den som väntar på något gott får uppenbarligen vänta på del 2. Den här boken får tre isflak av fem möjliga. 

Ledig igen!

Alltså det här med långhelg är ju finemang om ni frågar mig. Nu tycker jag i och för sig inte att jag har varit så värst ledig i själva helgen eftersom jag har varit på utbildning. Som förvisso var frivillig, men det var ändå två dagar av sitta på röven och lyssna mellan 9 och 17. Så denna lediga måndag kom som en skänk från ovan, eller vafan, det var ju jag som helt utan inblandning av högre makter bestämde att jag var värd lite extra ledighet. 

Gick upp när min man gick till jobbet, åt frukost medan hundarna, främst Laban och Tage, rasade runt och jagade en tom PET-flaska. Tänkte att jag skulle inleda dagen med en stillsam morgonpromenad, men nu har sagda hundar slocknat som små ljus, så då passade jag på att riva av lite föreningslivsadministration. Skicka ut medlemsbrev, svara på mail, uppdatera hemsida och lite annat smått och gott som ändå måste göras och skogen finns ju kvar om ett par timmar. 

Dagens plan är, förutom nämnda skogspromenad och därefter att slappa och slöa jättemycket, att tömma två bokhyllor, montera ner dom, flytta dom och sedan bygga upp dom igen. Vet ej om det är förenligt med "slappa och slöa jättemycket" men vi får se. Ikväll blir det ridning för första gången på 14 dagar. Vet ej om det är förenligt med mina djävla artrosknän, men de får helt enkelt FINNA SIG. Over & out. 

Ledig!

Idag har jag En Ledig Dag, den första sedan i somras faktiskt, om man inte räknar lördagar och söndagar men det gör jag inte. Borde kanske göra det för den här hösten har det varit någon form av världsrekord i att boka in grejer på helgerna och denna helg är inget undantag, ska på utbildning om resursstarka hundar hela helgen vilket i och för sig nog blir väldigt intressant men också jobbigt att vara uppbokat 9-17 två dagar i rad när man har en fyrtiotimmars arbetsvecka i ryggen och ytterligare en som väntar. Därav denna ledighet alltså. Borde också lägga detta på minnet, att även om jag gillar att göra en massa grejer så vill jag inte ha varenda helg uppbokad från midsommar till jul, NOTE TO SELF.  

Kom faktiskt ihåg att stänga av alarmet på mobilen igår innan jag gick och lade mig, annars hade det börjat bröla (har Rid över skog som ringsignal, ni vet (eller så vet ni kanske inte, men det är) från filmmusiken till Ronja Rövardotter, fast jag har en cover med Thunderclash som det är lite mer tryck i) klockan 04.00 och jag hade vaknat, och framför allt hade hundarna vaknat och tyckt att det hade varit morgon. Det viktigaste för hundarna på morgonen är att då får man mat. Har de bara fått mat så kan de mycket gå och lägga sig igen och sova till skymningen om inget roligt händer. Men har de väl vaknat och magarna börjat knorra, då är det svårt att få dom att somna om.  

Det var ju lite oklart hur Laban skulle reagera på denna lediga dag, för på helgerna brukar det vara ett himla hålligång på honom. Men det visade sig att han, i alla fall idag, tyckte att man skulle följa de stora hundarnas exempel så när jag hade ätit frukost och tänkte att vi kanske skulle ta en promenad, ja då stod han och pep för att han inte orkade hoppa upp i soffan. Lyfte upp honom och han somnade som en stock. Så här sitter jag nu och har det väldigt bra om jag får säga det själv. Har löst ett korsord, läst lite bloggar och ska snart ge mig i kast med att korrekturläsa en inlämningsuppgift som min omtänksamma dotter skickade så att jag inte ska vara sysslolös. Hehe. 

Sen är planen att jag ska ta en promenad, därefter står följande viktiga grejer på agendan: elda i kaminen, läsa deckare, lösa lite mer korsord, äta lunch, kanske kolla på någon serie? Har börjat kolla på Knutby och den verkar ju lovande. Sen kollar jag på The Squid Game på Netflix, min man har nyligen deklarerat att han inte tänker fortsätta titta "eftersom det där verkar vara en sån där serie som bara pågår i evigheter", oklart vad han grundar det på eller vad det skulle vara för fel på det givet att serien är bra, men det är ju hans bekymmer. Men det betyder alltså att jag kan kolla när jag själv har lust och inte måste vänta in att vi båda är hemma och in the mood för koreanska massmord. 

Fler lediga dagar till folket va? JAMEN DÅ SÄGER VI DET.