Bästa taxen!

Jag bildgooglade på "olydig tax" för jag letade efter en bild som skulle illustrera det i ett sammanhang. Hittade cirka en miljon taxbilder, inklusive den här på min alldeles egen ögonsten Remus, tax med rätt att döda, som jag faktiskt inte sett  förut:

Bilden är tagen på en lydnadstävling som Dobermannklubben arrangerade för några år sen, där det var vi och en massa dobermanns och någon tollare också tror jag, men alla fick de däng av lydnadstaxen. Som synes var nog rosetten tänkt att passa en större hund, men är man outstanding så är man.

Fattar dock inte hur detta kan hamna under "olydig tax"? Googles vägar är verkligen outgrundliga ibland.

Ulle puffe päron

Jag har aldrig tyckt att Ulf Lundell har varit någon direkt lustigkurre, snarare tvärtom (med undantag för kapitlet när Tommy Cosmo ska fira jul med sin flickväns familj i, vad är det, Sömnen, tror jag, skitroligt hur som helst). Men för andra gången har jag nu vansinnesskrattat rakt ut när jag läser hans blogg och får följande citat till livs: Det påskas. Ännu ingen direkt invasion. Den kommer. Stockholms-torpederna i sina quiltade täckjackor med smala byxor och för stora skor osande av stress. Dom skulle må bra av att göra en rejäl dressdown i narkotikajeans och hood. 

Hahaha. Kanske bara roligt för den som upplevt när perioderna när stockholmarna invaderar Österlen. Och för den som alltid går omkring i Adidasbrallor, numera a k a narkotikajeans. Skrattar hysteriskt åt detta flera minuter senare, so sue me. 

Någon i One Direction har hoppat av och jag kunde inte bry mig mindre

Härförleden när jag åkte hem från jobbet så pratade dom om att någon i One Direction hade hoppat av, och jag vet knappt om jag skulle känna igen en enda låt med vad som tydligen är att betrakta som världens största och mest kända pojkband, så det var ju inte så att jag bröt ihop där över ratten. Det var det många andra som gjorde däremot, på radion spelades det upp ett antal youtubeklipp med (gissar jag) överspända amerikanska tonårstjejer som storbölande förmedlade att det här var det värsta som någonsin hade hänt, inklusive terrorattacken på World Trade Center, två världskrig och ett stort antal naturkatastrofer (obs, ej ordagrant citerat). Varför man nu väljer att spela in sig själv i upplösningstillstånd och publicera detta på youtube, tror man att han som hoppade av ska titta och tänka att nä, det här var visst ett lite förhastat beslut, BACK TO BUSINESS. Skulle inte tro det, va.

I alla fall. Senare på kvällen skulle jag återberätta samt göra mig lustig över detta för min man. Tog i rejält och tyckte att jag lyckades riktigt bra när jag härmade hysteriskt storbölande amerikansk tonårstjej som bara OH MY GOD THIS IS THE WORST DAY OF MY LIFE, och vad hände då? Taxarna kom farande som två jehun och höll på att krypa ur skinnet av ren glädje och förväntan, ungefär som om dom hade presterat något riktigt stordåd och väntade sig en rejäl belöning.

Visst är jag den första att hålla med om att man låter skitfånig när man, jag, berömmer mina hundar, men att låta som ett krossat One Direction-fan? Så djävla ovärdigt.

Hädanefter ska jag bara träna när det är tomt på brukshundklubben.

What other guy

Kollar på True Detective, som mycket väl kan vara den bästa kriminalserie jag sett EVER. Det är ju inte mycket till tempo, men herregud vilket upplägg och vad snyggt gjord den är. Estetik är extremt underskattat när det kommer till polisserier.

En sak jag inte fattar är dock denna: varför vill alla ligga med Marty? Han är ju något av ett as, verkar inte vara speciellt smart och är inte ens speciellt snygg och dessutom gift (med en vrålsnygg donna) och har två barn. Ändå verkar horder av långbenta slanka kurviga 20-åringar nästan slåss om att få hoppa i säng med denna gubbe. Ett mysterium lika stort som vem som egentligen mördade och satte de där hjorthornen på den där tjejen i första avsnittet.

Lyssnar på Adam Cohens We Go Home som först bara var en bra låt och sen såg jag videon och tänkte först att här har vi en rocksnubbe som festar och är kanske lite olyckligt kär, tills jag såg slutscenen och undrade om inte Adam också är något av ett as i stil med ovanstående. Vad har pappa Leonard att säga om detta?

Yeah the radio is on but the signal is weak

För ett tag sedan tvingades jag skaffa pensionärslinser, detvillsäga multifokala, såna som man rent teoretiskt ska se bra med både på nära och långt håll. Är väl sådär nöjd eftersom jag kanske förväntade mig SUPERSYN och inte fick mer än vad man eventuellt förtjänar i min ålder, som optikern uttryckte det utan att linda in det nämnvärt och så tryckte han en ask med tre par multifokala månadslinser i näven på mig och slet mitt bankkort ur densamma och på den vägen är vi nu. Jag slipper i alla fall den där åldersgrejen "stå med lätt nedfallen käke och  hålla saker med maximalt utsträckta armar framför mig" för att läsa det finstilta (ett tag till?), så man får väl vara glad för det.

Ja, i alla fall, igår skulle jag beställa nya. Gick in på synsam punkt se, för nu när det är avancerad multifokal teknik inblandad är det väl inte värt att fuska sig fram med ful-linser, tänkte jag. Klickade fram rätt märke, klickade i styrkan och skulle sen glida vidare till "kassan", trodde jag, men då var det någonting som hette ADDITION som skulle fyllas i. Kollade på asken jag fått ("fått" som i "köpt" alltså) och där stod det MAX ADDITION +1.00, men tillvalen som fanns hette saker i stil med "+1,00D" och "+1,00N" och vad fan kan det betyda, Natt och Dag eller VADÅ? Blir så djävla irriterad på sånt. Ringde Synsam och fick någon där att gå in och kolla vad jag skulle ha, och då skulle jag ha "LOW", och vad fan betyder DET då? Ja, det kunde hon-jag-pratade-med inte  svara på, så hon fick fråga sina kollegor och de kunde inte HELLER svara på det, så de skulle be en optiker ringa upp så fort någon blev ledig. Optiker måste jobba som fan, för än har ingen ringt. Blir så djävla trött på sånt här alltså.

Igår var det invigning av en ny galleria här i stan och då hade någon radioreporter lyckats haffa något riktigt hjon som stod och babblade om att om man var ledsen så skulle man shoppa, för då blev man minsann glad. Jag vet inte, jag tycker mest det verkar vara förenat med olika typer av problem.

Dagens skratt

Möjligen är det bara jag som aldrig har hört det uttrycket förut, men nyss skrattade jag högt rakt ut (psykovarning) när jag läste ordet "narkotikajeans" som synonym för Adidasbyxor. I Ulf Lundells blogg av alla ställen. Extra roligt eftersom jag hasar omkring i detta förnämliga plagg cirka 360 av årets dagar om inte mer.

NARKOTIKAJEANS. Obs, knarkar ej. Men så himla roligt.

Ruzzle or die

Har uppgraderat mitt Ruzzle till nån version där man förutom det vanliga även kan spela "veckoturneringar", där man spelar om att vara topp 20 på nån lista istället för mot någon annan (än de övriga 19 på listan då), och så spelar man bara i en minut istället för i två. Rätt kul.

Häromdagen var jag med om ett sånt ONCE IN A LIFETIME MOMENT när jag under en sån enminutare lyckades sno ihop ett ord på 524 poäng. Jag upprepar: FEMHUNDRATJUGOFYRA POÄNG (ordet var "sköljarna") Kände mig minst sagt helnöjd då mitt tidigare rekord är 361 poäng. Men då visade det sig att DÅ KOMMER INTE VECKOTURNERINGARNA MED I ENS SPELSTATISTIK. Så det går inte att bevisa att jag är en sån baddare på att sno ihop ord. Surt sa räven om rönnbären.

Obs, mitt Ruzzle-alias Dachshundrun tar gärna emot utmaningar.

Blocket del 2

Lyckades faktiskt få till en rätt smidig Blocket-affär, till skillnad från härförleden. Mailade om en barncykel i tisdags och frågade om den fanns kvar, fick till svar att det gjorde den, "det ska komma en och titta på den på söndag, men först till kvarn... :-)"  Så då "slog jag till" och gjorde affär. Fick gosa med en bengalkatt på köpet, så det var inte fyskam.

Men ändå, sättet. Antingen är detta någon slags kvasipsykologisk Blocket-kodex jag inte fattar, att man per automatik säger att det finns andra intresserade för att trigga igång folks köpintresse och hagalenskap. Eller så är folk helt enkelt så genomruttna att de bestämmer tid och plats med intresserade och sedan helt utan skam bara mailar "sorry loser, såld".

Det är inte utan att man undrar lite vad som hände med den gamla goda tiden när ett avtal var ett avtal och ett handslag var ett handslag och ett löfte var ett löfte. Minns när jag och min exman skulle köpa hus i början på 90-talet. Då var begreppet "budgivning" ett helt okänt fenomen, utan man gick på visning och den som först sa "jag tar det" fick också köpa TILL DET PRISET SOM STOD I ANNONSEN oavsett hur många andra hugade spekulanter som kom efteråt och ville ha*. Då sa mäklaren med ett inövat beklagande tonfall att tyvärr, huset är redan sålt.

Låter helt overkligt, eller hur?


*Åtminstone var det så här i Ankeborg där bostadsmarknaden inte var speciellt överhettad och man kunde få en hel gård med en massa hektar mark för mindre än vad man fick punga ut för en etta med kokvrå i Stockholms innerstad. I det avseendet har väl ingenting förändrats, åtminstone om man håller sig borta från det havsnära. Och med "hålla sig borta från" så innebär det som i vårt fall att det tar cirka en kvart att ta sig till Hanöbuktens milsvida sandstränder om man nu tycker det är meningen med livet. Det tycker i och för sig inte jag, men skitsamma.

Vårdagjämningen!

Hörni, idag är det vårdagjämningen. Jo, jag sa: VÅRDAGJÄMNINGEN. Det är den dag då vintern officiellt är slut, över, finito och ingen är gladare än jag. Igår kunde man ju nästan gå runt och götta sig i kortärmat, men till helgen ska det visst bli snöblask. Antar att kung Bore inte är så lättfintad utan mer förhåller sig till almanackan som fan läser Bibeln.

Idag är det solförmörkelse. Det är ju något magiskt och laddat över det ordet och varje gång det händer (i snitt vart tredje år enligt en fantast på radion igår) så slås det upp som att det kommer att dröja TUUUUSEN år till nästa gång. Hörde om entusiaster som åkte till Färöarna för där såg man solförmörkelsen bäst av alla platser på hela jorden med undantag för Svalbard, men på Svalbard riskerar man tydligen att bli uppäten av isbjörnar och det får man väl anta att det inte riktigt är värt då. Men ändå. Åka så långt, och det är säkert inte jättebilligt heller, för att glo på när det blir en mörk skiva över delar av solen. Och så ska det dessutom bli MULET idag, så risken är stor att det inte syns något alls. Snacka om antiklimax.

Att vara ansiktsblind

Jag är som bekant lite ansiktsblind. Har skitsvårt att känna igen folk till utseendet, däremot är jag väldigt bra på att komma ihåg vad folk heter, men det är ju inte direkt någon större tillgång när man inte vet hur de ser ut. Kan väl tycka att jag hamnade rätt långt bak i kön när superkrafterna delades ut.

Har inget större lokalsinne heller. I helgen skulle jag hjälpa till på en spårtävling. ELIT, så då går det inte an att dumma sig när det kommer vinnarskallar som ska samla poäng för att komma till SM.  En av mina uppgifter var att köra ut folk till sina respektive spår. Då heter spåren såna där kryptiska saker i stil med "Byvägen vänster" och "Glassen 1", som bara är solklara för en inföding men som inte säger mig någonting, jag fick ha detaljerade förklaringar samt karta OCH köra dit och reka innan. Hade ju varit rätt pinsamt om jag hade kört och lämnat av folk på fel ställen menar jag.

Sen skulle jag stå som mottagare på ett spår. När man tävlar i spår så tittar domaren bara på själva upptagandet, sedan åker hen vidare till nästa spår och så får hund och förare klara sig på egen hand. I spåret ligger sedan ett antal pinnar med människovittring som hunden ska hitta. Eller föraren, men det är ju önskvärt att hunden gör det, men domaren är ju inte där och det domaren inte ser har ju som bekant aldrig hänt. Sedan finns det en mottagare som står och antecknar tiden när hunden hittat slutpinnen, samt räknar antalet upphittade pinnar och antecknar det också. Det är ju inte en jättesvår uppgift om man vet var slutet ligger. Det visste inte jag, för det var en som heter Åke som hade lagt spåret, så jag fick ringa runt och jaga Åke en stund där på morgonkvisten, men jag fick tag på honom och fick anvisningar och allt var frid och fröjd. Gubben som skulle gå spåret var en snacksalig typ så i väntan på domarna så fick jag veta allt om hans krämpor och mediciner. Han var hjärtopererad och hade haft influensa i månader och åt så mycket mediciner att han knappt visste hur många burkar han hade på hyllan, och ändå blev han bara sämre tyckte han, och han visste inte om han skulle palla att gå hela spåret och jag började bli nervös att han skulle segna ner och dö där ute på åkern, och smygtittade till och med i appen "Rädda Hjärtat" för att hålla mig uppdaterad om något skulle hända. Men det gjorde det som väl var inte. 

Sedan åkte jag tillbaks till klubben med spårpinnarna och min lilla blankett och allt var frid och fröjd. Mötte Åke och hejade och vi tog en kopp kaffe och småpratade lite om allt möjligt.
- Är du här och tävlar idag, frågade Åke och jag tyckte det var en rätt konstig fråga. Det är inte bara det att Åke och jag tillhör samma klubb, vi har även tävlat i appellklass tillsammans för mindre än ett år sen och det är ju förvisso fullt möjligt att ta sig från appellklass (lägsta nivån i bruks) till elit på mindre än ett år, men jag tyckte nog att Åke faktiskt borde veta att jag inte tillhörde den skaran, så himla stor är ju inte vår klubb liksom. Men jag svarade snällt att jag hade varit mottagare och i eftermiddag skulle jag vara siffervisare och tänkte för mig själv att Åke kanske började bli lite gaggig, han är ju ingen ungdom precis.

Sen kom Åke. The real one alltså. Jag hade alltså suttit och pratat glatt och familjärt med en vilt främmande person som visserligen hade ett utseende som påminde lite om Åkes, vitt hår och glasögon, men som ändock inte var densamme. Rätt pinsamt, men jag fick låtsas som att jag var en sån där person som alltid var glad och familjär med främlingar, vilket är rätt långt från min sanna personlighet.

Nästa tävling jag ska hjälpa till på så ska jag vara inropare. Detvillsäga stå i ingången till tävlingsbanan och kalla folk till start. En jättebra uppgift för en ansiktsblind ska ni veta. NOT. Men det är säkert jättenyttigt och utvecklande att ta sig utanför bekvämlighetszonen ibland. Eller kanske inte, när det visar sig att tävlingen får hålla på till 23.30 för att ingen kommer till start. Nädå. Det ska nog gå bra. Det är rallylydnad och då brukar folk vara på hugget. Till skillnad från idag då. En tredje uppgift jag haft var att ropa fram folk till specialmomentet. När man står som inropare i agility eller rally så brukar folk generellt vara jättebra på att hålla reda på sina startnummer och hålla sig i närheten. Bruks är mer...en livsstil. Gamla gubbar och tanter som tycker det är trevligt att komma ut och träffa andra gamla stofiler och minnas svunna tider. De jäktar inte i onödan, kan man väl säga. När första ekipaget var ute på uppletandet så gick jag bland bilarna och gastade STARTNUMMER TVÅ? VEM HAR STARTNUMMER TVÅ? och till sist lösgjorde sig en krum liten farbror från ett gäng oldies som stått och rökt och delat sina upplevelser, och haltade iväg bort mot sin bil för att plocka fram sin hund, fumla på den tjänstetecken och i sakta mak hasa sig bort till uppletanderutan som om han hade hela dagen på sig. En ojäktbar generation som man kan hata lite när man vill att folk helst ska stå uppradade i givakt och i nummerordning så att det flyter på och man blir klar och kan komma hem någon gång.

Fast på ett sätt borde man kanske lära sig av dom. CARPE DIEM och allt det där. Men det får bli i ett annat liv. 

Hatar Blocket

Kollade på Blocket efter barncyklar. Känner mig lite som Gemma i Sons of Anarchy när det kommer till MY BOYS. Barnbarnen då alltså. Ja, inte så att jag låter horor och mc-gängs-prospects passa dom medan föräldrarna är ute på diverse illegala verksamheter och jag själv sitter och röker brass med den lokala polischefen. Men det är kanske bara en tidsfråga innan det blir verklighet.

I alla fall. Mailade en som hade en barncykel till salu och frågade om den fanns kvar, fick ett raskt sms med svar att ja, det gjorde den, det skulle komma någon och kolla på den på söndag men om jag ville hämta den innan så gick det bra. Men alltså, så gör man väl ändå inte? var min tanke. Man lovar väl inte först bort den till någon och sedan erbjuder första bästa intresserade att snika sig före i turordningen? Sen blev jag lite Gemma igen och tänkte ÄH, SKIT SAMMA och frågade när det passade att jag kom. Fick svar att idag var dom hemma 16.30 och imorgon lite till och från så då var det bäst att ringa först. Sms:ade tillbaks och frågade om det gick bra om jag kom kl 17.00 idag. På det: Inget svar. Ska man tolka det som ett ja eller nej, jag bara frågar? Tröttnade efter några timmar och sms:ade igen att jag hade hittat en annan cykel. Det hade jag inte, men skit samma.

Det var lite där jag kände att jag hatade Blocket. Jämt och ständigt får man höra att folk bara lägger ut saker på Blocket och de blir sålda på nolltid och det är aldrig några problem med någonting, och jag tycker ju att det är bra med begagnatmarknad framför nyproduktion så egentligen borde jag ju älska Blocket. Men det gör jag inte för jag tycker det är ett ständigt meckande innan det kommer till ett avslut. Folk som inte hör av sig. Folk som hör av sig alldeles för mycket. Folk som ska pruta på någonting som redan är löjligt billigt. Folk som lovar att komma och som aldrig kommer. Och så djävla vidare i all evinnerlighet.

Så det blev ingen barncykel. Tycker inte precis att det går smidigt för mig (det gör det ju i och för sig sällan för Gemma heller när jag tänker efter). Eller så är det bara ett utslag av fredagen den 13. Stekte pannkakor innan och de blev jättetjocka. Oklart varför, så brukar det inte vara. Men det har säkert också med fredagen den 13 att göra på något sätt. 

Reflektion, kolon

Bara så att ni vet alltså. 8 mars är en dag då man ska uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation världen över. Det är inte, jag upprepar, INTE en lam kombination av Alla  Hjärtans och Mors Dag och således inte heller någonting att gratulera eller, ännu värre, komma dragande med blommor och choklad och unika erbjudanden om att "hjälpa till hemma" (obs, har ej drabbat mig personligen men man snappar ju dessvärre upp ett och annat).

Hörde en så bra grej häromdagen, kan förstås inte citera ordagrant, men andemeningen var att det är lika olämpligt att gratulera kvinnor den 8 mars som att säga "GRATTIS TILL SJUKDOMEN" till en HIV-smittad på Internationella Aidsdagen. Så sant som det är sagt.

Snigelplockaren del 47

För ett tag sedan var jag och hämtade ett paket med min snigelplockare/mördarmaskin. So far so good och eftersom jag har varit lite upptagen med diverse grejer och mördarsniglarna fortfarande ligger i vinterdvala så gjorde jag mig ingen brådska, men till slut blev jag i alla fall färdig till att packa upp paketet. Och då visade det sig att det inte var en snigelplockare jag fått, utan en sån där mojäng som kommunens personal har att plocka skräp med. Skulle väl för all del funka att plocka sniglar med, men jag var ju mer ute efter att de skulle dräpas snabbt och skonsamt samt att man skulle slippa vidröra slemmet eftersom det fan i mig är OMÖJLIGT att tvätta bort med mindre än att man använder rejält med muskelkraft, grova sidan på en Scotch Brite och en ansenlig mängd tvål och vatten. YUCK.

Blev alltså "lite missnöjd" men skickade ett vänligt mail och påpekade att ett misstag hade begåtts. Fick nästan omedelbart svar med ursäkter och information om att en ny skulle skickas per omgående. Så skedde, och nu har jag hämtat ut the real shit. Den verkar grym. Trodde aldrig jag skulle längta efter att få se en mördarsnigel, men jag vill ju testa mitt mördarvapen. Får dock tåla mig någon månad eller så.

To be continued alltså. Rapport följer.

Ett ljud ur tystnaden

Ursäkta bloggtorkan. Det har varit "lite mycket" nu på senare tid, kan man väl säga. Men förhoppningsvis ska det lugna ner sig något framöver. Imorgon till exempel, ska jag på bio. Bara en sån sak! Ska se en isländsk film som heter Om hästar och män som jag tror kan vara riktigt bra. Om inte annat: snygg. Estetiska filmer är inte att förakta. Återkommer med recension, om jag inte stoppas i dörren villsäga. Visningen sker nämligen genom en filmklubb som jag inte är medlem i, men jag har fått låna en person som vill vara anonyms medlemskort och hoppas de inte tänker stämma av med legitimation mot någon himla lista, för då får jag a. skämmas ögonen ur mig, och b. inte se filmen.

Ute skiner solen, termometern visar tvåsiffrigt och idag såg jag en citronfjäril. Nu bara måste det vara vår på riktigt?

Mars FTW

Plötsligt blev det mars, äntligen är det vår på riktigt. Inte för att det verkar så, det blåser och regnar snöblandat. Men ändå. Mars april har knopp i håret, det vet ju minsta barn. Eller kanske mer de som var barn för jättelängesen, vet ej om man tar upp såna där simpla saker i dagens förskola när alla bara är en pekskärm från all världens samlade information. Men i alla fall. Mars, april, maj är vårmånaderna och därmed basta.

Det går ju inte så djävla bra för min snigelplockare däremot. Den anlände snabbt och smidigt och när jag öppnade paketet så var det...någonting annat, i stil med en sån där tång som renhållningsarbetare har och plockar skräp med. Mailade och klagade, fick en ursäkt och väntar nu på att misstaget ska rättas till. Jaja. Det dröjer väl ett tag till innan de första mördarsniglarna kravlar fram ur vinterdvalan.

I övrigt är det djävligt stressigt just punkt nu så jag får väl återkomma när jag har något vettigt att komma med.