260824

Då var det måndag och det här skulle bli sista produktionsveckan EVER, men i fredags kom besked om att vi ska fortsätta en vecka till för det hade ramlat in en oväntad och rätt stor order. Jahapp. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men det är ju bra för de två säsongsanställda i personalen som skulle ha slutat som på fredag, de fick en vecka till. Övriga ska sluta 30/9 och sen blir det bara jag, M och K kvar. Som det är sagt nu i alla fall, det var i och för sig sagt tidigare att TG skulle sluta sista maj och PC sista augusti och några säsongsanställda var det inte ens tal om, och så blev det ju inte. Så vi får väl se hur det här utvecklas. 

Helgen har varit lugn. I fredags bestämde vi oss för att köpa hämtmat och så kollade vi på Love Is Blind Poland, alltså vilka stolpskott. Vi gillar bara Martha och Damian, alla andra verkar ju vara mer eller mindre vrickade.  Sen vet man ju såklart aldrig hur det har klippts för att få alla att framstå som paranoida svartsjukedramatiker, förmodligen en hel del. 

I lördags gick jag långpromenad med hundarna, Laban är inte halt längre och pinnade lyckligt med. Sen tränade jag ett corepass och gjorde rehab. Sen tog jag en bok och flydde ut i trädgården. Det ser ut som KRIGET överallt för min man håller ju på att måla fönstren, och till det hör att han också ska slipa och måla fönsterkarmarna, vilket är synnerligen välbehövligt men nu ligger det slipdamm och står grejer överallt. Det är ju en övergående fas förvisso men för den skull behöver man ju inte omge sig av kaos. När detta är klart ska vi i alla fall påbörja THE MAKEOVER of vardags- och matrum. Ser sjukt mycket fram mot detta. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, upptäckte då en ny skogsväg som jag aldrig lagt märke till förut. Nu är det kanske inte så konstigt som det låter, för det har gallrats i den skogen nu i somras och ibland så använder de gamla igenvuxna timmarvägar så de helt plötsligt ser ut som att det är en ny väg. Bestämde mig för att se vart den ledde och trodde först att jag skulle bli tvungen att vända och gå tillbaka för efter några hundra meter så blev det mer av en stig och de kan ju sluta mitt i ingenting. Men den här ledde ut på en annan väg och jag gick på den ett tag och hade ingen aning om var jag var, hehe. Alltså, jag visste ju på ett ungefär så det var inte som att jag var helt vilse. Sen visade det sig att vägen jag kom ut på inte var så okänd som jag trodde, så den där känslan av att wow, jag har hittat en ny runda! kom av sig. Jag har massor av jättefina rundor, men efter 15+ år så HAR jag gått dom allihop åtskilliga gånger. 

Kom hem, min man hade åkt iväg för att köpa mer färg. Satt en stund nere i ungdomshönsgården och glodde på kycklingarna, de är så gulliga när de pilar omkring och upptäcker världen. Gick sedan in och åt lunch, min man kom hem och jag åkte till stallet på möte. Åkte sedan hem, gjorde en god tomatsås på en påse tomater som min man köpt för flera veckor sedan och som han lagt i nedersta lådan i kylskåpet istället för i tomatlådan. Jag har sett påsen men trott att det var potatis, det är ju lite nackdelen med de här papperspåsarna. Men det var bara en som hade blivit dålig, de andra var okej fast lite skrumpna men det märks ju inte i en sås. 

Ja, det var väl helgen det. Den här veckan händer väl inget speciellt, rehab idag och på onsdag, bio på torsdag och i helgen blir det stallet. 

Fjärilen från Tibet

Har läst Fjärilen från Tibet men det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen:

Skräckroman som utan omskrivningar skildrar hur helvetets portar slås upp mitt i den nutida svenska vardagen: Vrålande fasa och kroppar som slits sönder av krafter bortom allt förstånd. Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte och råkar på sin väg tillbaka föra med sig en storm av förintelse, som drabbar trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: Ingen skonas!

Jag hörde talas om den här boken via något Instagramkonto där kommentarer samstämmigt vittnade om att det här var minsann det läbbigaste som någonsin gått i tryck, och man är ju inte den som är den så jag raskt in i bibblans app och reserverade den. Blev GRYMT besviken, tyckte den var otroligt trälig i sitt berättande, dialogen var stolpig, dispositionen kändes som en högstadieelev skulle kunna ha gjort det bättre, själva beskrivningen av den här "stormen av förintelse" kändes högst oklar och karaktärerna var synnerligen trista. Ingenstans tyckte jag att det fanns något som gjorde att jag satt som på nålar och övervägde om jag skulle våga läsa vidare nu när mörkret fallit, eller om jag skulle bli tvungen att ta en dos motgift i form av valfri Britta och Silver-bok för att kunna somna. Den här boken får en överkorsad fjäril av fem möjliga. 

260821

Då var det dags för fredag igen, det är helt galet vad veckorna rusar iväg. Igår började jag röja lite i det som ska bli mitt nya kontor på jobbet. Tidigare har det suttit en person som jobbat med löner där och jag vet inte vad det är med folk som slutar, men det där med att tömma sitt rum verkar inte vara något man gör? Rensade ut en massa pärmar om löneavtal från 2014/2015 (för så länge har det rummet stått tomt), men sen är det ju inte bara att HUTTA (som det heter på skånska och alltså betyder slänga och inte att man tar en sup) för det kan ju vara något personalrelaterat som måste sparas forever (det måste det kanske inte alls, men ingen här vet riktigt och då resonerar man som så att det är bättre att spara än att slänga). Tänker mig att jag ska få hjälp att bära upp ett skrivbord (eftersom det befintliga inte är höj- och sänkbart som man ju ändå vill att det ska vara) och sen kan jag flytta in lite pö om pö (gud vad det uttrycket såg töntigt ut i skrift). 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, sedan till Jula och köpte pannlampor till stallet för nu börjar det ju bli mörkt om kvällarna men hästarna sover fortfarande ute i sina hagar långt från stallet och då är det inte jättekul att gå där och försöka lysa sig fram med mobiltelefonens ficklampa samtidigt som man ska leda en häst. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, tränade ett pass yinyoga. Kollade/lyssnade på sändningarna från VM-hoppningen i Aachen under tiden jag städade, det gick ju betydligt bättre för Sverige igår. Nu ligger de på sjunde plats inför finalen och ALLT KAN HÄNDA. Åt alla håll visserligen, men än lever hoppet (hö hö). 

Städade sedan ur två hyllor i skafferiet och av rena farten fick jag också rensat i det vi kallar "skåpet ovanför mikron" där vi förvarar konserver och annat som inte får plats i skafferiet. Nu är det snyggt, prydligt och överskådligt, bortsett från de två återstående hyllorna i skafferiet dårå, men dom ska jag förhoppningsvis ta i helgen. Känner mig extremt NÖJD. 

Inga planer finns för de kommande dagarna, ska på möte i tävlingskommittén i stallet på söndag men det är inte direkt betungande. I övrigt hoppas jag mest på att det blir långpromenader, kolla på hästhoppning och gulla med kycklingar i helgen. Alla goda ting är tre, osv. Nu: jobbelijobb. 

260820

De första gångerna jag var på rehab i maj så tänkte jag efteråt att jaha, var det här allt jag skulle göra? Det var det såklart inte utan det har byggts på med övningar efterhand, så nu är jag på deppgymmet i cirka en och en halv timme per gång och igår kände jag att jag nog får börja byta om innan de här passen för jag var genomsvettig efteråt. 

Fången var där igår, i sällskap av en lite mer diskret vakt som satt på en stol i receptionen och scrollade på sin telefon istället för att stå med armarna på ryggen inne i själva träningslokalen. Han, fången alltså, ser otroligt butter ut och säger inte många ord, men det är väl inte så kul att sitta inne såklart och så har han  dessutom ont i en arm och det kan ju ta ner humöret på vem som helst. 

Efter rehaben åkte jag hem, gick ut med hundarna, försökte räkna in kycklingarna men de myllrar åt alla håll och kanter så det är lättare sagt än gjort. Upptäckte nämligen en kyckling som gått genom nätet till den del av hönsgården som vi kallar ungdomsgården och yrade omkring på fel sida. När vi byggde ungdomsgården så var det egentligen bara tänkt som en provisorisk lösning, vi använde en rulle med hönsnät som vi råkade ha liggande, men enligt mig är just hönsnät det sämsta man kan använda till att bygga en hönsgård med, det är alldeles för klent, men nu är det ju en hönsgård inne i hönsgården så att säga och den riktiga hönsgården är byggd av putsnät. Maskorna i hönsnätet är dessutom så stora att kycklingar obehindrat kan promenera rakt igenom till deras mödrars stora förtret, och även till kycklingens fasa när den upptäcker att den är ensam i stora världen och inte hittar tillbaks till det hål genom vilket den inträdde där. Därför har vi satt upp såkallat kycklingnät längst ner, men det går tydligen att hitta skarvar och hål även i det. Nästa projekt blir dörför att sätta putsnät även till ungdomsgården, men fan vet om vi inte också måste kycklingsäkra trädgården för de vandrar genom staketet lika obehindrat som genom maskorna i hönsnätet. 

Fick det till slut till att ingen kyckling saknades, så jag kunde gå in och äta kvällsmat. Kollade på  slutet av sändningarna från VM i Aachen, missade alla svenskar men det gick ju ändå bara sådär. Sedan rensade jag bland mina kokböcker, behöll bara Rutiga Kokboken, Sju sorters kakor samt en som jag hittat på loppis som hette Jägerhustruns kokbok och som bland mycket annat innehåller recept på hur man tillagar både ekorre och bäver. Det är ingenting jag någonsin har funderat på utan den behöll jag bara för dess kuriosavärde. Tömde sedan två hyllor i skafferiet, torkade rent och satte tillbaks allting snyggt och prydligt igen. Städa hela skafferiet känns som en övermäktig uppgift, framför allt tycker jag det är så otroligt tråkigt, men jag har tänkt att jag ska ta en hylla i taget, förr eller senare blir man ju då klar (som jag beskt brukar säga till min man när han påstår att han "håller på hela tiden" med sina evighetsprojekt som aldrig blir färdiga). Nu blev det två hyllor, fyra återstår. Sen tyckte jag det kunde vara nog med präktighet och slängde mig i soffan med en bok. Min man kom hem, han hade varit med svärmor på ett föredrag om åldrande och sade sig ha fyllt kvoten för pensionärsumgänge för lång tid framöver. I alla fall har han, de, lyckats hitta en lägenhet åt svärmor, tydligen har hon stått i en bostadskö i en annan kommun än den hon bor i nu, oklart varför eftersom hon också deklarerat att hon tänker bo i sitt hus och njuta av sin trädgård till den dagen hon dör. Hon är 86 år och har inte varit uppe på sin egen ovanvåning på flera år för hon vågar inte gå i trappan, hon kan varken klippa gräs eller skotta snö eller rensa ogräs för hon både går och ser dåligt, och en Alzheimerdiagnos underlättar ju inte heller.
Nu har min man i alla fall lyckats övertyga henne om hur mycket enklare det kommer att bli för svärmor att bo i en marklägenhet där man inte behöver tänka på skötsel och underhåll och där man ändå kan ha en liten trädgårdsplätt, och som genom ett smärre mirakel dök det upp en sådan i den kommun där hon hade en bra köplats, och igår var de även och skrev kontrakt för den så nu blir det flytt redan i oktober. Skönt att få henne installerad där innan vintern tänker jag. Det löser ju inte alla problem men det blir förhoppningsvis lite enklare. Både för henne och min man (och i förlängningen även för mig). 

Idag händer väl inget särskilt, det är jobb och sen städning. Och sen är det plötsligt fredag. Nästa vecka är sista produktionsveckan EVER på mitt jobb, 28 augusti stängs vad som återstår av produktionen ner för gott. Sen återstår demontering av utrustning och om ytterligare en månad blir vi bara tre personer kvar på bygget. Känns konstigt, men man får ju bara vänja sig och gilla läget. 

 

Hyresgästen

Har läst Hyresgästen av Freida McFadden, en otroligt produktiv författare måste jag säga. Detta är handlingen:

Blake Porter befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Plötsligt är han oförmögen att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop.
Då kliver Whitney in i hans liv. Vacker, charmig, jordnära – och i behov av ett rum att hyra. Hon verkar vara precis vad Blake letar efter. Eller?
För något stämmer inte riktigt. En obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket han än städar. Märkliga ljud rycker honom ur sömnen mitt i natten och Blake fruktar allt mer att någon lyckats ta reda på hans mörkaste hemligheter.
Faran har nästlat sig in i hans liv, och när Blake väl inser vad som håller på att hända är det för sent. Fällan är redan gillrad.

Har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Psykiatern, Läraren, Pojkvännen och Den låsta dörren där betygen pendlat mellan hyfsat och jättebra. DEn här boken kändes som en typisk produkt ur Freida McFaddenfabriken, spännande och medryckande men också att människor är otroligt lama (vem står ut med att det luktar massgrav i ens kök dag ut och dag in utan att ens göra ett försök att spåra källan?) och alltid trasslar sig in i en jag-kan-absolut-inte-säga-sanningen/gå-till-polisen/försvinna-härifrån/whatever som vilken normal som helst skulle göra. Och sen kommer TWISTEN som ändrar alla förutsättningar och allting som man trodde man räknat ut hur det låg till. Var absolut förberedd på det, men kunde inte förutsäga vändningen den här gången heller. Spännande som sagt, men också lite irriterande att folk inte beter sig som (i alla fall i min värld) normala människor skulle ha gjort. Den här boken får tre fruktflugor av fem möjliga. 

260819

Det är ganska händelselösa dagar på jobbet numera. Inte så att jag inte har att göra, för det har jag, men det är väldigt lite interaktion med andra människor. På ett sätt: väldigt skönt att sitta på sin kammare och kunna gneta på med sitt i lugn och ro, utan att bli störd. På ett annat sätt: lite...tomt? Förr fick man ju ändå någon slags input av att jobba tillsammans med andra, prata med andra, eller åtminstone höra vad andra snackade om i fikarummet. Nu är det jag och mina Exceldokument, typ. Inte det sämsta i och för sig, men ändå. Det är inte så mycket att orda om när folk frågar hur man har haft det på jobbet. Men jag klagar inte, hellre det än att gå omkring och vara nära att implodera av undertryckt irritation pga att folk är IDIOTER av episka mått. 

Igår hade jag ont i huvudet större delen av dagen, vilket förtog en del av livskvalitén. Efter jobbet åkte jag hem, tog ut hundarna på promenad, gullade lite med kycklingarna (inte bokstavligen, för Lillemor och Liselott drar sig inte det minsta för att attackera den som kommer för nära deras småttingar, ordet hönsmamma är otroligt missvisande). 

Här har vi Lillemor till vänster, Liselott till höger och en av de 13 kycklingarna som kikar fram, resten ligger och vilar och värmer sig under de båda mammorna. Det är jättegulligt att se hur de, hönorna alltså, har teamat ihop sig kring föräldrarollen, här är inget tjafs om mina barn och dina barn utan det är DERAS kycklingar helt enkelt. 

För rättvisans skull och också för att blidka min trogna läsare ANNIKA så kommer här också en bild på Laban och Tage. 

Efter hundpromenaden rev jag av ett kort hantelpass och sedan ett pass yinyoga. När jag planerade veckans träning i söndags så tänkte jag inte på att jag ju har rehab måndag och onsdag några veckor till, utan jag lade glatt in nämnda hantelpass i måndags, när det både är rehab och dessutom ridning på kvällen. Det kändes som lite väl mycket på en och samma dag, som tur är kan man ju unna sig att tänka om när planeringen inte känns helt hundra. 

Teori på kvällen, hade ett litet samtal med L angående Köttbullen. Jag tycker ju väldigt mycket om Köttbullen och vi har ju kämpat på bra länge nu. Och ser man till hur det var i början så har det ju varit en resa alltså, och det är väl verkligen inte alla ridskoleryttare som har fått förmånen att få utvecklas tillsammans ända från "knappt ens grundriden" till en stabil och trygg ridskoleponny som ändå kan gå med på hyggligt avancerade lektioner. Fattar såklart att det ju inte BARA är min förtjänst, men det är nog inte jättemånga andra som ridit henne så kontinuerligt och lagt så mycket fokus på dressyren som jag gjort. Är ödmjuk och tacksam för det. MEN (för nu kommer det ett men) jag känner ju också till och från att det är väldigt mycket ansträngning och input från min sida, eftersom allt Köttbullen gör sker med ett sådant motstånd. Det är såklart få ridskolehästar som man får något gratis av, men hon är någonting i hästväg (höhö) när det kommer till att stå emot, och lite har jag väl ändå kommit till en nivå av ridning (eller självupptagenhet) där jag börjat tänka "what's in it for me". Känner inte riktigt att JAG utvecklas så mycket för det är hela tiden samma kamp och börja om från ruta ett. 

Har pratat med K om det här, men jag vet att K tycker det är toppen att jag rider Köttbullen för då blir hon regelbundet genomriden, det är ju såklart också lite smickrande att hon tycker att jag är på en nivå där jag kan bidra med utbildning och tillridning. Och jag vet att jag också har sagt jättemånga gånger att jag tycker om att rida Köttbullen, kanske så många gånger att jag känner att hon inte lyssnar när jag säger att det skulle vara kul att också rida någon annan ponny. Hur som helst, nu har jag ju inte K som ridlärare längre. L, som är ny, har inga förutfattade meningar om att just jag ska rida just Köttbullen utan hon var (i vår diskussion igår) öppen för att det kunde vara bra för vilken ponny som helst att bli riden av en såkallat erfaren vuxen ryttare (skäms nästan när jag skriver det för även om jag ridit i större delen av mitt liv så känns det som att ju längre man håller på desto mindre tycker man att man kan) och hade full förståelse för att det kanske inte alltid är jättekul och utvecklande för mig att tröska runt på Köttbullen vecka ut och vecka in. Det fanns flera möjligheter: Gossen, Spanjorskan, Irländskan. Vi provar och ser, var L:s slutsats. Nu är jag jättespänd inför nästa vecka, hahaha. 

Idag är det som sagt rehab igen efter jobbet. Min man ska skjutsa svärmor till någon föreläsning, så det vankas lite egentid. Ska kanske ta tag i att rensa bland kokböckerna, vilket var helgens projekt men det blev inte av pga värme i lördags och för att jag hade en kyckling i bh:n hela söndagen och därför knappt vågade röra mig av rädsla för att mosa det lilla livet. Har rätt mycket kokböcker som jag köper (oftast på loppis i och för sig, men ändå) med tanken att jag ska sitta och bläddra i dom och "hitta inspiration". Händer dock ALDRIG, så nu åker nog allt utom möjligtvis Rutiga Kokboken och Sju Sorters Kakor. 

Tusen bitar

Har läst Tusen bitar av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Det här är en berättelse om kärlek - men också om hat. Om kärlek mellan två män och om människorna som hatar den kärleken kraftfullt. Och om vad som händer när deras vägar kolliderar.

Nils och Benke kämpar för att kunna leva tillsammans på samma villkor som vilket annat kärlekspar som helst. Men det tar emot - inte minst Nils far som öppet visar sitt missnöje.
Robert och Ebba är gifta men glider allt längre isär. Robert finner utlopp för sin ångest genom sitt intensiva homohat på nätet medan Ebba försöker hitta en tillräckligt bra ursäkt till varför hon stannar kvar.
Tusen bitar är ett starkt relationsdrama om vad som händer när den man älskar plötsligt rycks ifrån en och man blir ensam kvar. Och en del av den älskade lever kvar i någon annan. Någon som hellre hade dött än frivilligt tagit emot det som gavs.

Jag har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, Om en syster och Dina färger var blå av samma författare där jag gillade de två första och tyckte den tredje var rätt lam. Den här kändes också lam. Förutsägbar och med karaktärer som kändes krystade och konstlade. Den här boken får två hjärtan av fem möjliga. 

260818

Igår var det först jobb, sedan rehab. Min fysioterapeut tycker det går bra, jag tycker också det går på rätt håll. Vill inte jinxa, men FAN VAD DET ÄR SKÖNT ATT KUNNA GÅ UTAN ATT DET GÖR ONT. Eller, jag har fortfarande känningar, men inte alls på samma sätt som tidigare när jag var tvungen att mentalt stålsätta mig varje gång jag skulle gå uppför en trappa, kliva upp på en trottoarkant eller gå uppför en backe. Det kan jag nu göra utan att det känns som att någon kör in en kniv i hamstringsmuskeln, man sänker helt klart kraven för vad som är livskvalitet i takt med att ens djävla krämpor ökar. 

Nästa gång får du ta ett gummiband med mer motstånd för nu tycker jag det ser  för lätt ut, sa fysioterapeuten till mig igår angående en övning där jag går i sidled med böjda ben och ett gummiband runt vristerna. Det KÄNNS inte lätt, men det säger han beror på att jag nu har mer böjning på benen och tar större steg jämfört med tidigare. Första gången jag gjorde den övningen gav han mig ett gummiband som det stod "medium" på, jag kunde knappt flytta foten i sidled och fick be om LIGHT-varianten. Förnedrande. Imorgon är det upp till bevis om jag blivit starkare på de här 3 månaderna. 

Åkte sedan hem och gick raka vägen ner i hönsgården för att titta till de små liven. Den svaga kycklingen som jag gått omkring med i bh:n som om den vore mitt eget barn överlevde tyvärr inte natten, men det hade jag ju lite på känn. Trist men det är ju sånt som händer. Övriga såg ut att vara alive and kicking och de båda mammorna Lillemor och Liselott må ha varit halvkassa ruverskor, men nu har de gått all in i hönsmammarollen. Jag skulle kunna sitta en hel dag och bara kolla på hur de interagerar, går runt och övervakar så att allt går rätt till och så plötsligt bestämmer de sig för att nähä barn, nu är det läggdags och så lägger de sig och puffar upp sig och kurrar och vips kommer alla kycklingbarnen och kryper in under fjädrarna. 

Gick ut med båda hundarna, Laban är i princip ohalt nu. Kom hem, åt kvällsmat och så var det dags att byta om och åka till stallet. Ponnyerna flyttat till en hage som ligger rätt nära stallet så det tog inte TIMMAR att gå dit och tillbaka efter ridningen, det är ju alltid skönt. Hade dock svårt att somna när jag kom hem, hade som kramp i ena vaden av någon för mig okänd anledning. Så idag är jag TRÖTT, men det är ju bara att kriga sig igenom denna dag också. Efter jobbet idag ska jag träna och sen är det teori i stallet ikväll så jag kommer förhoppningsvis hem i skaplig tid så man kan få SOVA, ZzzZzzZzz. 

Till stallet istället, v 34 2026

Igår var det Köttbullemåndag. Tyvärr (för mig) går hon barnlektion precis innan och det är ju inte som att hon jobbar ihjäl sig, utan snarare att då hamnar hon längst in i sin komfortzon och går och drar benen efter sig och ibland hjälper det inte hur mycket man än kämpar för man når inte riktigt fram till henne. Så sammanfattningsvis kändes hon SEG och TUNG. Nu var det visserligen varmt och hon skulle behöva klippas för hon har rätt mycket päls och hovskägget är enormt. Och sen kämpar vi med vad som är rätt längd på tygeln, det jag tycker är lagom och bekvämt är ju tydligen minst den decimeter för långt, men när jag kortar upp den så lägger hon sig i handen och det känns som att man rider med två tunga ICA-kassar i händerna. Men om jag rider med "bekväm" tygellängd så går hon på bogarna och det är ju inte heller något vidare. 

Aja, vi kämpar på. Vi red en övning i trav med en massa övergångar och tempoväxlingar, och jag tycker nog att hon efter hand blev väldigt lyhörd och fin för hjälperna och att hon jobbade genom ryggen och i alla fall mot slutet hamnade i ett litet framåtläge. Man får vara glad för de små stunderna ibland. 

Kärnveden

Har läst Kärnveden av Ulrika Lagerlöf. Det är sista delen i en trilogi som inleddes med Hjortronmyren och Blekjorden som jag båda tyckt varit helt okej. Detta är handlingen:

När en människa hittas begravd i skogen utanför Djupsele leder spåren tillbaka till sommaren 1977. Tidpunkten då Evas pappa försvann, men också en tid präglad av protester mot kalhyggen och växtgifter. I dåtidens Djupsele oroar sig Siv för hur gifterna som sprids i skogen ska påverka både natur och människor.

I nutiden försöker Eva förstå vad som egentligen hände med hennes pappa. Medan timmerkåtan återuppförs i gläntan vid sjön växer banden mellan generationerna, och det som begravts kommer upp till ytan. När är det tid att glömma och förlåta, och när är det dags att ta strid?

Jag tyckte den här boken var ungefär som de två inledande; välskriven men en smula förutsägbar. Stör mig fortfarande på att det ingenstans, någonsin, nämns någonting om pandemin och hur det påverkade människor och samhälle. Den här trilogin utspelar sig under 2022-2023 (de delar som utspelas i modern tid). Då var det väl i allra högsta grad aktuellt med vaccinationer, restriktioner, COVID, men här umgås man hej vilt med vem som och det utan en tanke på riskgrupper (gamlingar t ex). Aja, man kan inte få allt. Den här boken får tre miljörättsaktivister av fem möjliga. 

260817

Då var det måndag, idag regnar det och det är så SKÖNT efter vad som känns som månader med stekande sol. Enligt prognosen ska det regna varje dag den här veckan och ingen, bortsett från möjligen alla bönder, är gladare än jag. 

I fredags hade jag bestämt mig för att tvätta bilen. Jag är så dålig på det och det är ju en otroligt löjlig sak att vara dålig på eftersom jag alltid tvättar bilen i en automat och det är ju verkligen inte så att jag behöver tänka på något annat än att betala och rulla in bilen där. Men jag tycker det är lite olustigt, kanske är det för att jag såg Vi hade i alla fall tur med vädret när jag var i en känslig ålder, haha. I mitt barndomshem tvättades dessutom mig veterligen inga bilar, möjligen kunde pappa spola av det värsta dammet (oh the joy of färdas på grusvägar) med en vanlig vattenslang, men avfettning och vaxning och såna grejer var ingenting man ägnade sig åt i casa de Johansson där man för övrigt bara hade skruttbilar som hölls ihop med tro, hopp och Plastic Padding så det kändes förmodligen lite bortkastat att putsa upp dom som om de vore värda något. 

När jag köpte min Kia 2014, som då var den nyaste bil jag ägt (den var tillverkad 2011) så bestämde jag att jag skulle tvätta den i alla fall en gång i månaden. Det höll i kanske...tre månader, sen blev det längre och längre mellan gångerna och sedan inte alls. Tänkte samma sak angående bilen som jag har nu, men det har hittills bara blivit av en (1) gång. Men nu så!, tänkte jag entusiastiskt, för det finns ju inget som hindrar att man återupptar sina gamla ambitioner även om inledningen varit synnerligen svag. 

På vägen till jobbet ligger en sån där dygnet-runt-öppen biltvätt (eller den heter i alla fall CARWASH 24 H), men på hemvägen verkar det alltid vara kö där så varför inte slinka in på väg till jobbet?, kom saktfärdiga jag på för ett tag sen, och sedan har det ju av olika skäl dröjt ett tag mellan tanke och handling men i fredags morse susade jag in där, och då visade det sig att den inte alls hette CARWASH 24 H utan WASHWORLD och hade öppet mellan 7-22. Det hjälpte ju inte mig klockan 04.45 så jag fick åka därifrån med oförrättat ärende. Tog mig samman och åkte dit efter jobbet istället, och fick för första gången i mitt 58-åriga liv uppleva en biltvätt inifrån. Jag har nämligen alltid tvättat bilen på Preem tidigare, och där betalar man i kassan, kör in bilen, går in i ett litet bås och knappar in en kod som man fått när man betalat, och sen får man stå utanför och glo tills bilen är tvättad. Men på det här WASHWORLD så betalade man i en automat utanför och sen fick man rulla in och sitta kvar. Kändes oerhört obehagligt när de där borstarna började röra sig, det var lite samma känsla som när man sitter på ett stillastående tåg och tåget bredvid börjar köra och man inte vet om man står stilla eller ej. Men jag överlevde. 

Åkte hem, min man var sugen på att äta kräftor så det hade jag köpt. Jag gillar inte kräftor så jag gjorde kycklingwraps istället. Tyvärr luktade allting runt bordet kräftor, så min smakupplevelse var väl sisådär men det var ju åtminstone trevligt att sitta ute och äta. Sen flyttade vi höns, läs mer om det nedan, och sedan gick jag och lade mig rätt tidigt. 

I lördags gick jag upp tidigt och gick en promenad med Tage. Laban är inte direkt halt längre, men går fortfarande lite orent så en långpromenad kändes onödig. Kom hem och så satte vi oss i bilen och susade iväg till en gård där man kan köpa kycklingar. Av de 12 svindyra avelsäggen jag köpt till hönan Lillemor så hade det bara blivit en (1) ynklig kyckling. Tanken var att vi skulle ha petat in några av äggen under Lillemors syster Liselott, som lagt sig att ruva någon vecka senare av ren solidaritet (eller nåt), men det blev inte av. Väl på plats blev jag lite carried away av att se vad som kändes som miljoner (fast det var kanske ett femtiotal) rätt så nykläckta kycklingar myllra omkring och tyckte det kunde vara fantastiskt roligt att bara få en näve random raser istället för de jag på förhand tänkt ut p g a egenskaper som är för mig önskvärda (robusta, tåliga, svag ruvlust). Det där med svag ruvlust får man ju för övrigt ta med en nypa salt, bevisligen. Lillemor och Liselott är av rasen Cream Legbar, men de har uppenbarligen inte läst sin egen rasbeskrivning. De är i sin tur framruvade av Ulrika, som i sin tur kläcktes i äggkläckare ur avelsägg som skulle vara Silverudds Blå men hon jag köpte av hade låtit sina barn hjälpa till att plocka äggen så de blev visst lite sammanblandade, för Ulrika är någon slags blandras av Gud vet vad men det spelar ju ingen roll. Ja, hur som helst. Vi köpte 10 kycklingar av blandade raser, tror att några är Ancona, några är Barnevelder, någon är Silverudds Blå och möjligen hörde jag Barnevelder nämnas också, men resten har jag fan i mig ingen aning om. Det ger sig. Vi fick en kyckling på köpet och när vi kom hem visade det sig vara 12 stycken, det är uppenbarligen inte lätt att räkna när de myllrar omkring sådär. Man får ju kallt räkna med att minst hälften är tuppar så det är inte så mycket som det låter.

Sen började Den Stora Kycklinglogistiken. Eller den påbörjades i och för sig redan i fredags kväll. När vi bestämde oss för att skaffa höns hade vi inte en tanke på att vi skulle ha hönor som ruvade, och redena består av fack som sitter en bit upp på väggen dit en spänstig höna lätt kan ta sig, en nykläckt kyckling riskerar däremot att falla över kanten och det är långt ifrån säkert att de andra hönsen ser välvilligt på detta nya inslag i deras vardag och verklighet. I de här facken finns små kattlådor (för att det ska vara enkelt att ta ut och rengöra och byta strö) och ett annat tänkbart scenario hade varit om en kyckling lyckas klättra över kanten och sedan bli fast mellan kattlådan och väggen, det har visserligen aldrig hänt med en kyckling (än) men däremot hittade jag en ihjälklämd mus där en gång. 

Vi har gjort en avdelning i hönsgården där man kan stänga ute de andra hönsen, men det är ju inte så enkelt som att man bara kan säga till de ruvande hönsen att från och med nu ska ni ligga därinne istället, utan vi har gjort så att vi på kvällen har tagit kattlådan och hönan och skjutsat in den i en liten hundbur (som nog egentligen är en kattbur) och stängt in hönan där över natten så hon inte har möjlighet att gå ifrån äggen p g a stress över flytten. Det låter kanske elakt men höns är inte nattaktiva så de brukar somna om väldigt snabbt och sen när man öppnar buren nästa morgon så tänker de inte på att de är någon annanstans.  

Hönan Lillemor hade ju lyckats ruva fram en enda ynklig kyckling av rasen Faverolle på 12 ägg där 6 var Faverolle och 6 av rasen Maran. Eftersom 21 dagar hade passerat med råge så bestämde vi oss för att slänga resten av äggen, men när vi bar iväg dom så var det pip och hålslag i tre stycken så det var bara att försöka fukta dom så gott det gick (det är en hinna runt kycklingen och den är i normala fall inget problem att ta sig igenom, men om kläckningen tar tid så kan hinnan börja torka och bli seg och svårgenomtränglig) och peta tillbaks dom in under Lillemor igen och hoppas på det bästa. Detta gjorde vi alltså på fredagskvällen. Sen kom vi hem med 12 kycklingar på lördagseftermiddagen, de fick bo i ett gammalt akvarium tills det blev kväll. Det går liksom inte bara att släppa ihop kycklingar med hönor och tro att de automatiskt ska känna moderskänslor, utan man får peta in dom när ruvhönan sover och hoppas på det bästa, detvillsäga att hon på morgonen därpå tror att det är hennes ägg som har kläckts. Vi petade in 6 av kycklingarna under Lillemor samt flyttade Liselott och stängde in henne i en annan hund/kattbur, sen fick vi vänta ett tag så att hon fick lugna ner sig och komma till ro och så gjorde vi om samma operation där. 

Tidigt på söndagsmorgonen så var jag nere i hönsgårdens barnkammare och tittade till de små liven. Lillemors kycklingar var ute och tultade omkring, Liselott låg kvar och "ruvade" när jag öppnade hennes bur så det var ett gott tecken. Gick ut på promenad, kom tillbaka och då var både Lillemor och Liselott ute och spatserade i hönsgården. Inne i Lillemors bur låg dock en väldigt klen kyckling som måste ha kläckts ur ett av de där äggen med hålslag som vi nästan kastade. Kände på den, den var kall och jag som annars är mycket för att naturen ska ha sin gång blev lite blödig och stoppade ner den i bh:n. Snart började det både pipa och sprattla därinne och så länge det finns liv finns det hopp. Den fick ligga där hela dagen, sen petade jag in den under Lillemor på kvällen när hon gått och lagt sig. Tror dock inte mycket på den här senkläckta kyckligen, den känns väldigt svag och chansen att den överlevt i natt är nog inte ens 10 %. Två av köpekycklingarna verkar också lite svagare och slöare än de andra, så det återstår väl att se om de hämtar sig. 

Visade sig igår kväll att Lillemor och Liselott systerligt knött in sig i en och samma bur med ALLA kycklingar huller om buller, så OTROLIGT gulligt. Här kommer en bild på merparten av gullisarna när de gemensamt upptäckte vattenbehållaren och tog sig några slurkar var. Det är annars inte jättelätt att få dom att fastna på bild, de rör sig hela tiden utom när de sover och när de sover så ligger de under sina mammor. 

260814

Då var det fredag och snart rullar vi in i andra halvan av augusti. Det är fortfarande högsommarvärme, jag är så less på den. Eller, det är såklart skönt att bara kunna gå ut i t-shirt och shorts och det är skönt att sitta i trädgården, men det är torrt som fnöske överallt, ingenting växer, i de större åarna är det bara futtiga rännilar med vatten och de mindre är helt uttorkade. Börjar bli lite sugen på höstregn och rusk nu faktiskt. 

Igår var en rätt händelselös dag. Jobbade, åkte hem, gick en kort runda med hundarna. Städade, det gick ganska snabbt och då var det inte för att jag var så himla effektiv utan för att vissa ställen är det inte lönt att städa på pga att min man fortfarande håller på att måla fönster och då ser det ut därefter. Bäddade rent i sängarna, tränade ett pass yinyoga som jag egentligen skulle ha tränat dagen innan men det tyade jag icke pga att jag var så trött efter min upphottade rehab. 

En halvrolig grej från jobbet: PC är en sån där människa som alltid ska vara värst, vad det än gäller. Säger man att det var tjugo minusgrader hemma en morgon så har PC haft tjugofem, har det kommit två decimeter snö så nog fan har PC fått tre. Har man köpt oxfilé för 199 kronor kilot så har PC hittat både svensk och KRAV-märkt och gudvetvad för 99 kronor. Har man ont i huvudet en dag så har PC en hjärntumör...nä, kanske inte riktigt men ni fattar. Nu berättade jag i alla fall i fikarummet att det hade varit en fånge på mitt rehabgym och att det känts lite weird att det stod en vakt och...tja, vaktade, medan man gjorde sina övningar. Ja, men då hade PC mött en fånge på Synsam, som hade kommit eskorterad av BÅDE polis och Kriminalvårdens personal, med BÅDE hand- och fotbojor. Förväntade mig nästan att det skulle komma en beskrivning av en sån där kätting med järnkula också, men så långt gick det aldrig.

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte, kom hem vid 21-tiden, duschade, gick och lade mig och nu är det en ny dag. I helgen ska vi eventuellt åka till ett ställe där de säljer kycklingar. Hönorna Lillemor och Liselotte har ruvat i tusen år, jag har köpt avelsägg som borde ha kläckts, eventuellt kommer att kläckas när som helst. Tror tyvärr att både Lillemor och Liselotte är ganska kassa som ruvhönor, jag vet ju att höns lämnar äggen då och då för att äta och dricka, men tycker att de här damerna är ute på vift lite väl ofta. Ulrika, den av våra hönor som har ruvat fram flest kycklingar, har jag aldrig ens en gång sett lämna redet. Jag fattar ju att det händer även om jag inte ser det, men jag har uppfattat att det nog bara varit väldigt korta stunder för att sköta de primära behoven, medan Lillemor och Liselott har setts både ligga och sandbada i trädgården och vara ute och drälla i största allmänhet, helt ansvarslöst. Vet inte riktigt hur mycket sån frånvaro som äggen tål? Men slutar ruva gör de lik förbannat inte, så jag tänker att vi kan ta en genväg och köpa kycklingar och stoppa in under dom när de sover, det har vi testat förut och det gick bra så det kan man ju hoppas att det gör den här gången också. 

 

260813

Igår var jag först hos tandläkaren och sedan var det rehab efter jobbet. Tandläkaren gick bra, allt såg fint ut och det är ju skönt. Rehaben gick också bra. Det var en FÅNGE som tränade bland oss andra deppgökar, noterade bara först att det var en person jag aldrig sett förut som satt på träningscykeln mitt emot mig och värmde upp, men sen fick jag syn på en uniformerad vakt med Kriminalvårdens logga som cirklade omkring lite planlöst i lokalen och noterade då att personen på träningscykeln hade såna där grå mjukiskläder och nån innetoffla som man eventuellt kan ha sett på fängelsefilmer, plus någon form av passerkort i en plastficka runt halsen. Jag har ju en övning där jag bara ska gå runt inne i lokalen i fem minuter och vara fokuserad på att inte vagga fram som en trött anka (vilket är avsevärt lättare nu när jag inte längre är så stel och öm i höfterna, peppar peppar, no jinx osv) så när jag hade cyklat klart började jag också cirkla omkring för att eventuellt snappa upp lite information kring denna för mig lite spännande händelse för jag trodde verkligen inte att fångar fick åka iväg sådär, de har väl såklart också rätt till vård men jag tänkte mer att det var fysioterapeuter som åkte dit istället. Men uppenbarligen inte. Lyckades dock inte överhöra några smaskiga detaljer och sen kom min fysioterapeut och dängde på mig vikter som jag skulle ha när jag gick omkring, så så gick det med privatspanandet. Min fysioterapeut har verkligen fått feeling efter sin semester, för herregud vad han plötsligt tycker att jag ska "öka utmaningarna". Så nu är det nya övningar och hantlar till de övningar jag tidigare bara gjort enbart med kroppsvikt. De här passen tar längre och längre tid, igår hann jag inte klart innan fysioterapeutens tid var slut, så sista delen fick jag göra helt ensam i lokalen (fången och vakten hade gått för längesen, men jag hörde att fångens fysioterapeut sa "vi ses nästa vecka" så det kanske blir en följetong det här). 

Tog en liten promenad efteråt, gick bort till Erikshjälpen som ligger någon kilometer från deppgymmet. Var inte ute efter något särskilt utan det var mest bara för att det kan vara kul att kolla vad som finns, vilket ärligt talat mest var skräp. Gick därifrån lika tomhänt som när jag kom dit, traskade tillbaks till bilen och susade hem. Var helt slut pga en kombination av jobbig träning, värme och lågt blodsocker, så det blev inte så värst mycket gjort hemma, men jag fick i alla fall putsat klart resten av besticken, så nu är de i skick som nya. 

Ikväll är det styrelsemöte i stallet, så det lär väl bara bli jobba, hem och ut med hundar, städa och så iväg igen. 

260812

Igår nämnde jag för PC att jag skulle byta kontor och till vilket jag tänkte byta. Just i den korridorstumpen finns det fyra kontor, två mindre och två större. De två större var förr avsedda för VD och ekonomichefen och PC höjde på ögonbrynen när jag sa att jag tänkte ta ett av de mindre, men varför ska jag sitta och vräka mig i nån himla svit, det tycker jag känns töntigt. De två mindre är identiska och ligger vägg i vägg med varandra, det ena har bara stått tomt sedan 2015 eller så, och det andra har använts som förråd för arbetskläder så därinne är det hyllor längs med väggarna. Kändes därför enklast att ta det oanvända. Frågade PC om jag vid tillfälle kunde få hjälp av hens personal att bära upp ett skrivbord dit, för det som står där är inte höj- och sänkbart. PC är ju en sån som alltid ska ha rätt, så hen inledde med att ifrågasätta påståendet att det befintliga skrivbordet inte var höj- och sänkbart. Sen föreslog hen att det var bättre om jag tog det rum som använts som förråd "eftersom det är större". Nu hade jag ju förvisso inlett hela konversationen med att deklarera att jag inte behövde så stort utrymme, men det hade tydligen inte gått in. Tjejgissade (dvs när man VET att man har rätt men måste formulera det som en fråga för att inte framstå som dryg) att jag "trodde" rummen var lika stora. Eftersom de är det. Men om PC säger att det ena rummet är större så är det tydligen det. Suck. 

Efter jobbet åkte jag till Ö&B och köpte några små ramar. För ett tag sedan fick jag ju feeling och packade ner alla mina priser från lydnads- och brukstävlingar som stått på en hylla i hallen. Nu står bara änglahundarnas urnor där, tänkte att det kunde vara lite fint att också ha varsitt foto vid respektive urna, därav ramarna. 

Hade en stund över innan jag behövde åka till stallet, passade på att putsa bestick med hjälp av aluminiumfolie, bikarbonat och varmt vatten. Har bestick i nysilver som är fina men de blir ju tråkiga efter ett tag och nu hade det här taget varat rätt länge. Gjorde alla kaffe- och matskedar, nu återstår knivar och gafflar. Blir kanske av ikväll. Tänker försöka bli bättre på att göra såna här tråkiga saker som ju egentligen inte tar särskilt lång tid men som av någon anledning aldrig blir av. Som att rensa ETT skåp i köket, eller putsa ETT fönster istället för att göra jättestädochrensningsprojektet Allan.  

Åkte sedan till stallet för ett möte innan ridningen. Efter ridningen skulle det som vanligt traskas till hagar och sen var det bara hem och duscha och så i säng. 

Idag vankas det både tandläkare och rehab. Ej jättepepp på vare sig det ena eller det andra, men man har ju inte så mycket att välja på. När jag körde till jobbet i morse var vägen till jobbet, som är en  sån där förbifartsväg så man slipper åka inom centrum, avstängd, det var tydligen någon akut asfaltsskada som behövde åtgärdas per omgående. "Följ orange skyltning" stod det och det var nog fan den snålaste omledningsskyltning jag sett i hela mitt liv. EN skylt dirigerade en till vänster, men sen förväntades man själv känna till hur man skulle köra i flera korsningar innan man kom till en rondell där det stod en ensam orange skylt och pekade in mot centrum. Det var det hela och det kan jag ju tycka är knapphändigt. Det är ju såklart inget problem för mig som vet vilka alternativa vägar som står till buds, men tänk om man kommer till Ankeborg för första gången? Alla har väl inte tillgång till GPS? 

Den här avstängningen sabbade också min plan för var jag skulle parkera i samband med mitt tandläkarbesök, det finns nämligen en stor gratisparkering i anslutning till den här förbifartsvägen. Nu får jag istället ta en annan gratisparkering lite längre bort, men det har väl ingen dött av. Ingen har väl heller dött av att betala parkeringsavgift, men när det gäller sånt är jag SNÅL. Tar hellre tio minuters promenad än att betala 20 kronor för att parkera, hehe. 

Till stallet istället, v 33 2026

Igår trodde jag att jag skulle få rida Gossen, men nehe, det blev Köttbullen istället. Hon hade gått barnlektion precis innan så hon var lite kvar i den sinnesstämningen, kändes lite seg och tung. Vi red volter och övergångar i skritt och trav, hon blev ganska fin i formen men mestadels tung i handen, i alla fall i traven. Och det är sjukt svårt att rida med så kort tygel som man tydligen måste för att hon inte ska gå på bogarna. 

Vi provade också att rygga, jag hade ju dragit en lång utläggning om att Köttbullen inte kan rygga, eller det är klart att hon kan gå bakåt, det går ju att flytta henne från marken, men hon fattar inte själva hjälpgivningen utan står bara och skruvar på sig, kör upp huvudet och till slut går hon åt vilket håll som helst utom bakåt. Tänkte att det vore väl typiskt om hon nu skulle få för sig att rygga för hjälper bara för att jag har pratat så mycket om att hon inte kan. Men det behövde jag ju verkligen inte vara orolig för utan Köttbullen uppvisade hela sitt register av att stå och skruva sig på stället med huvudet i vädret, så här har vi att jobba med. Tror dock det bara handlar om att polletten ska ramla ner och att hon ska fatta grejen. Alla pratar om att det är så enkelt att lära hästar rygga från marken, men det är inte så enkelt med en lektionshäst som man inte har tillgång till på samma sätt. Men nu får vi se vad L kan åstadkomma. 

260811

Igår kom jag i mål med Q2-delen av projektet, deadline är på fredag så det var ändå lite marginaler. GÖTT. Vad som är mindre gött är att för ett år sedan så var jag i kontakt med ett företag som vi köper en tjänst av. Fakturan för årsavgiften brukar komma i augusti för de nästkommande tolv månaderna och man har 6 månaders uppsägningstid. Då, för ett år sedan alltså, var jag i kontakt med dom och informerade om att företaget jag jobbar på ska läggas ner och att vi inte längre är i behov av denna tjänst, försökte också deala mig till att slippa betala hela fakturan för det kommande året men det gick förstås inte. Aja. Någon gång i våras försökte jag logga in på tjänsten, fick då ett "företags-ID okänt"-svar och tänkte att jaja, då har det väl gått 6 månader dårå så nu är väl allt avslutat och klart. Nähä, men nu har det dumpit ner en ny faktura för nästkommande 12 månader. Provade att logga in och då gick det plötsligt utmärkt att använda sitt företags-ID. WHATTHEFUCK? Kontaktade dom på någon info@-adress, fick inget svar. Har nu kontaktat dom på någon slags supportsida så får vi se om det går bättre. Det är inte bara principen utan faktiskt också pengarna, den här tjänsten kostar närmare 100 000 per år och även om det inte är mina privata slantar så är det inget jag tycker vi ska betala för. Med facit i hand så skulle jag förstås krävt någon form av bekräftelse på att avtalet sagts upp, men det var mitt i det här djävla pisset med dramadrottningen A1 och det tog rätt mycket av både krafter och resurser så det var väl ungefär det sista jag tänkte på just där och då. Aja, får väl hoppas att det löser sig på något sätt. 

Efter jobbet igår så var det dags för rehab. Det var ovanligt tomt på deppgymmet, hörde någon kommentera det och min fysioterapeut förklarade det med att det är naturligt att avsluta patienter inför semestrarna, men han hade en massa nybesök inbokade så det skulle nog fyllas på. Sen kom ROBERT, gubben i blåjeans som som måste mutas med att via en spegel få titta på motorcyklar på Youtube för att ens sätta sig på en motionscykel, eftersom han prompt måste sitta på just den motionscykeln där man har ryggen mot tv-skärmen. Nu smiter du inte den här gången! sa fysioterapeuten halvt strängt och halvt skämtsamt och ROBERT muttrade någon ohörbart men sen började de tala om jakt och det visade sig vara gårdagens lock och pock för att få honom att göra några övningar. Fysioterapeuten visade sig vara en inbiten jägare, vilket var det sista jag hade gissat på skulle vara hans stora hobby. Nu vet jag mycket väl att det inte finns någon slags minsta gemensamma nämnare för utseende inom jägarkåren, där finns verkligen alla sorters människor, men ändå. Min fysioterapeut påminner lite om en Ken-docka, han är alltid välklippt och nyrakad och slätstruket prydlig, liksom obesudlad på något sätt. Har svårt att se honom stå med blod upp till armbågarna och flå och stycka, eller kanske sitta och bläddra i senaste numret av Guns & Ammo och drömma om ett nytt kulvapen, men det är väl jag som har dålig fantasi. 

Efter rehaben åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna för Laban är halt efter att han och Tage rök ihop och slogs över någon för dom otroligt viktig princip i helgen. Det bekymrar inte Laban det ringaste utan han hoppar glatt omkring på tre ben och viftar på svansen och tycker livet är toppen i alla fall, men det är kanske ändå bra att han inte går halvmilsvis. 

Min man hade tagit en dagstur till Köpenhamn för att maxa ut det sista av Skånetrafikens sommarkort så jag var ensam hemma, skulle dock till stallet för teorilektion så det var inte så mycket tid att göra ingenting på. Eftersom det var soptömning nästa dag bestämde jag mig för att fylla upp tunnan lite mer så jag rensade i skåpet ovanför spisen, slängde en massa tomma burkar och vad som kändes som hundra år gamla kryddor. Hann bara de två översta hyllorna, men många bäckar små osv. Åkte till stallet, vi pratade om våra mål på kort och lång sikt. Det var OERHÖRT längesen jag reflekterade över mina mål med ridningen, om jag ens har några? Jag vill ju såklart utvecklas och bli bättre, men inte sådär att jag har ett konkret mål att till exempel rida Grand Prix. Så det var väl lite nyttigt. Satte som kortsiktigt mål att utveckla Köttbullens galopp samt lära henne rygga. På längre sikt, kanske rida ett dressyrprogram på LB-LA-nivå med äran i behåll. Ännu längre sikt, kanske in och nosa på de mer avancerade skolorna som passage och piaff. Det var väl ungefär vad jag fick ihop. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, duschade, gick och lade mig. Min man hade sms:at att han var på väg hem, bussarna till nästan-Österlen går så att de anländer varje hel timme så jag trodde han skulle dundra in vid 22-tiden och tänkte att det är väl inte lönt att försöka somna innan dess. Men han kom inte, jag somnade och vaknade någon gång efter midnatt av att han fortfarande inte kommit hem. Däremot hade jag fått ett kryptiskt sms Jag trodde jag var smart men det var jag inte. Kommer hem imorgon. Antar att han försökt sig på någon logistisk lösning som inte höll hela vägen, men det går ju egentligen att läsa in vad som helst i det. Den som lever får se vad som har hänt.  

 

260810

Då var det måndag och ny vecka och nya tag. Är lite mör efter helgens BOOT CAMP, turligt nog så är det teori ikväll så att röven hinner få lite återhämntning. Nämnda BOOT CAMP har tagit upp i stort sett hela helgen. I fredags ringde min son och undrade om jag kunde hjälpa honom att bära ner ett piano från andra våningen efter jobbet. Låter coolt va, men det var ett elpiano så det var inte så ansträngande utan mest att det var otympligt och omöjligt för en person att bära och min svärdotter hade ont i ryggen och kunde/fick inte. Men det gick som en dans, visserligen en väldigt långsam sådan men ändå. 

Åkte sedan och handlade och sedan hem. Tränade yinyoga och gjorde rehab. Gjorde lasagne till kvällsmat för att få många matlådor till den kommande veckan. Gör ju veckans matlådor på helgen, i vanliga fall äter vi oftast något som kräver minimal ansträngning på fredagen, men nu skulle vi ju äta ute på BOOT CAMP:en på lördagen och min man är inte ett fan av matlagning så då fick det bli så här. 

Gick upp tidigt på lördagen för att hinna knata min mil med hundarna innan det var dags att åka till stallet. Det var dessutom fixardag så vi var där lite tidigare och hjälpte till att rensa ogräs innan ridningen, no rest for the wicked. Gjorde samma sak på söndagen, sen var det stallet hela dagen. Var hemma vid 17.30,  duschade och stekte upp en påse Ica Basics vegetariska vårrullar till middag. Jag är inte mycket för halvfabrikat annars, men när man varit borta från arla till särla är det en okej nödlösning. Vi har i brist på annat börjat kolla på Love is blind: Polen, där finns det några som verkligen är helt crazy som man kan förfasa sig över. 

Den här veckan drar min rehabträning igång igen, alltså den jag gör på deppgymmet tillsammans med min fysioterapeut. Vill inte jinxa något, men tycker att jag har blivit bättre. Inte bra, men bättre. Det är till exempel inte längre tio meters stapplande walk of shame varje gång jag reser mig, tycker också jag har fått ett bättre klipp i steget när jag promenerar, vilket ju är lättare att ha när det inte känns som att någon kör in en kniv i höften/skinkan för varje steg jag tar. Har fyra veckor av fysioterapeutledd rehab kvar, sen antas man om jag förstår saken rätt antingen vara symtomfri eller ha fått så pass mycket verktyg att man kan fortsätta rehab:a på egen hand.  Den som lever får väl se hur det blir. 

  

BOOT CAMP 2026

Räknade ut att det är tionde sommaren i rad som jag är med på BOOT CAMP i stallet. Det brukar ju vara ungefär i samband med terminsstart, men i år skulle det vara helgen efter midsommar istället. Bra, tyckte vi, för då blir det inte det där att hästarna inte är riktigt igång efter betet. Men helgen efter midsommar i nådens år 2026 bjöd ju på över 35 graders värme, så det var OTÄNKBART. Mest för hästarnas skull förstås, men även med tanke på oss klenisar som inte är vana vid såna temperaturer, så det blev framflyttat till helgen som gick.  

Nu blev det alltså av! Vi är i stort sett samma gäng varje år, plus minus några stycken, det är nog bara jag som varit med alla tio åren men vi är ett antal stammisar eller vad man ska kalla det. Det är alltid trevligt och vi har alltid så kul tillsammans. Det brukar också alltid vara fint väder, a k a jättevarmt, dock var det mer för årstiden rimliga temperaturer, runt 22-23 grader men det räcker ju när man ska skumpa runt på hästryggen. 

Fick Köttbullen. Vi var 12 stycken uppdelade i två grupper, jag red i den första så det var bara att sätta igång. Första passet var uppvärmning/dressyr, då tyckte jag hon kändes tung och seg, hon hade gått en barnlektion tidigare på förmiddagen men där hade hon nog inte slitit ut sig direkt. Men jaja, någonstans får man ju börja. Sen var det andra gruppen som red medan vi i första gruppen fixade med våra hästar och kokade kaffe. Sen hade vi lite fika och gemensam teori när andra gruppen hade ridit.  

Andra passet var markarbete, först travade vi över bommar på kort diagonal och sedan skulle vi trava över bommarna och därefter fatta galopp och hoppa ett litet kryss. Då piggnade Köttbullen till och gjorde som hon ibland gör, drog iväg som en avlöning mot hindret vilket jag inte var beredd på alls, det var längesen hon gjorde så med mig (var i och för sig rätt längesen jag hoppade också så det kan bero på det, hehe) så jag tappade stigbygeln. Hoppade hindret ändå som en annan Peder Fredricsson i VM-finalen eller när det nu var när man satt med hjärtat i halsgropen och såg stigbygeln flaxa omkring. Kände mig väldigt modig efteråt även om hindret var ett beskedligt kryss på 40 cm och inte en oxer på 160 som för Peder, men det är ju känslan som räknas, va.   

Sen hann vi kolla lite på andra gruppen och när de var klara så plockade vår grupp bort bommarna och mockade ridhuset och sedan var det bara att traska ner till hagarna längst bort från stallet med alla hästarna och därefter blaskade vi av oss, bytte om och åkte in till stan och åt middag på en trevlig restaurang med uteservering. Betydligt trevligare än de tidiga åren då konceptet var att vi skulle laga gemensam mat efteråt när alla var svinhungriga och så skulle man stå och trängas i ett halvsunkigt klubbrumskök och steka tacofärs och hacka grönsaker eller  slabba med såna där färdiga pizzakit där man bara kunde grädda en pizza i taget så att man fick äta i omgångar. 

Söndagen inleddes med att traska ner till långtbortistan-hagarna och hämta hästar, sen byggde andra gruppen hinder medan vi gjorde oss redo för hoppning. Det var i princip samma övning som lördagens markarbete, fast nu var det galoppbommar istället för travbommar, plus ett litet hinder. Vill ni ha räcke eller oxer? undrade K och alla vi tanter skrek KRYSS! för det känns tryggast när man är en hoppmes. Men allt gick bra och kändes kul!  Nöjd med mig själv för att jag planerade framåt och slapp höra "upp med blicken, titta mot nästa". Köttbullen är ju en sån stjärna i hoppningen, det är egentligen bara för mig att sitta på och styra. 

Sen fixade vi med hästarna och gav dom hö, vi hann kolla lite på när andra gruppen hoppade och sedan hjälptes vi åt att plocka bort hindren samt koka kaffe. Så var det fika och teori och sen var det dags för sista passet som var dressyr. Och då var Köttbullen sådär magiskt fin som hon kan bli ibland även om vägen dit är lång och krånglig. Men nu hade hon framåtbjudning och trampade på under sig och var allmänt samarbetsvillig, jag kunde riktigt känna att hon också var nöjd med sig själv och kände sig duktig. Mmm. Sen var det då dags för sista trasket ner till hagarna, sen när vi kom tillbaks upp till stallet igen så var andra gruppen precis klara så dom hann vi inte titta på alls. Sen var BOOT CAMP 2026 över, fast vi har tjatat på K om att få en repris under hösten så det kommer kanske. Mmm. 

260807

Jahapp, då var det fredag igen. Veckan har gått i ett nafs, helgen kommer gissningsvis att göra detsamma eftersom det är BOOT CAMP i stallet. Ojade mig lite i tisdags hur det skulle komma att kännas nästa onsdag efter att ha ridit dubbla pass både lördag och söndag och sedan lektion måndag och tisdag, fyra dagar på rad när man inte riktigt är igång är tufft. Men igår kom jag på att det är teori på måndagen, så då får röven lite välförtjänt paus, hehe. 

Igår hade jag möte av den sort jag hatar mest: när alla andra sitter i en möteslokal och man är den enda som är med via Teams. Vilket innebär att man a. inte ens vet vilka som är närvarande för det tycker de som sitter i rummet är onödig information, b. inte ser vem som pratar, om man inte känner dom så väl att man känner igen allas röster, det gjorde inte jag och det underlättar ju inte heller när alla talar fort och på skotsk dialekt som visserligen låter mysigt men inte är helt lätt att hänga med i, särskilt inte när det börjar bli tekniskt. Plus att det rent allmänt är irriterande att inte kunna se vad som händer, plötsligt kan alla börja skratta åt något som man inte fattar eftersom man inte är där och kan se att den personen som just talade samtidigt gjorde en lustig min eller talande gest. GAH. 

Efter jobbet åkte jag hem, hade tänkt handla på vägen men kände att nää...jag orkar inte. Varmt och kvavt var det och bilen luktade apa eftersom jag dagen innan hade slängt in en massa pappkartonger som stått ute i regnet i väntan på att någon skulle förbarma sig och köra dom till återvinningen. Åkte hem via återvinningen och blev av med aplukten i bilen, gick sedan till bibblan och hämtade en bok samt till affären för att hämta ut mitt paket med doftljus som jag beställt på mega-rea, sedan var det hem och städa. Använde kartongen som doftljusen varit i och packade ner alla mina priser som jag vunnit när jag tävlat med hundarna. De har stått på en hylla i hallen för...tja, någonstans ska man ju ha dom, har jag väl tänkt.  Har dock känt att de inte tillför särskilt mycket, är förstås stolt över våra prestationer men känner inte att jag behöver ha ytterligare x antal dammsamlande objekt bara för att bli påmind om det så nu åkte kartongen in på kattvinden. Fick sedan lite feeling och rensade ut kläder från nämnda kattvind. Med tanke på att jag rensade ut säckvis med kläder för inte så värst längesen (och inte har köpt några nya sedan dess) så var det lite anmärkningsvärt att få ihop flera kassar med plagg som inte använts i modern tid. 

Ja, det var väl den kvällen det. Nu är det alltså fredag, har jobbat som ett himla hjon hela veckan så det ska bli skönt med lite paus och återhämtning. 

   

260806

 Igår skulle det ju bli 28 grader varmt, så jag blev lite förvånad när regnet började smattra utanför jobbfönstret. Det regnade hela förmiddagen, när jag tog min lilla lunchpromenad så hade det slutat men det var fortfarande inte särskilt varmt, kanske runt 20 grader. Ingen var ju gladare än jag! När jag åkte hem tittade solen fram och när jag klev ur bilen utanför affären hemma i byn så var det 28 grader! Kändes mer som 38 grader p g a att luftfuktigheten var cirka 3000 % (kändes det som i alla fall). Så djävla obehaglig värme. Rastade hundarna i trädgården och harvade sedan ner till bibblan för igår var det absolut sista dagen att lämna tillbaks den här i mina ögon sjukt överskattade Ultravåld-boken, och böter vill man ju inte ha. Svetten rann bokstavligt talat i strida strömmar. Kom hem, noterade tacksamt att det åtminstone var rätt svalt inomhus, så länge det nu varar. Slet av mig dyngsvettiga kläder, tog på mig träningskläder, rev av 20 minuter tabata och drog igång en ny svettfestival som varade genom mina rehab-övningar. Sen var det inte mycket ork kvar att göra annat. Min man var med svärmor på banken, jag passade på att byta överdrag till soffkuddarna samt mäta hur lång hallen var. 

För ett tag sedan köpte jag nämligen en ny matta till vår yttre hall för jag var så in i döden trött på vår gamla, matta alltså, inte hall. Den gamla mattan köpte vi på metervara på Lantmännen för tusen år sedan och den såg också ut därefter i någon trist mörkt vinröd färg i något slags slitstarkt nålfiltsmaterial med kanter som krullade upp sig. Framför allt var strukturen sådan att det inte spelade någon som helst roll hur mycket man dammsög, den blev aldrig riktigt ren. Min man tyckte däremot det var förnämligt eftersom hans uppfattning var att grus och bös som man drar in utifrån då stannar i den yttre hallen. Så är det kanske, men jag tycker det är för djävla trist att det första man möts av när man kommer hem är en matta som ser ut som om det aldrig någonsin har städats. 

Tycker det minsta man kan begära av en hallmatta är att man ska kunna dammsuga den ren, så för ett tag sen kuppade jag in en ny matta genom att helt enkelt köpa en som JAG tyckte var snygg och praktisk istället för att bestämma detta gemensamt som vi brukar göra. Med sydda kanter, så den inte krullar ihop sig. Lade ut den när min man var i Köpenhamn och är SÅ nöjd, man blir liksom glad varje gång man kommer in i hallen, och så fort det börjar se grusigt ut så räcker det med tre tag med dammsugaren så ser den ut som ny igen. Min man blev faktiskt också nöjd, så nu har vi bestämt att köpa en likadan matta till den inre hallen där vi inte haft någon matta alls på ett bra tag eftersom vi slängde ut den gamla efter x antal hundspyor från den tiden när Remus (RIP) hade problem med bukspottskörteln. Den kasserade var en likadan trist nålfiltsmatta på metervara, dessutom hade Hilding (RIP) lyckats gräva ett stort hål i den när någon hade tappat något ätbart på den och han inbillade sig att det fanns mer att hämta undertill på något vis. Trodde inte ens det var möjligt att slita ut nålfiltsmaterial, men en hungrig och beslutsam tax klarar mer än vad man tror under några obevakade timmar.  

Det var väl ungefär allt som blev av igår, orkade inte mer p g a värmen även om det nog hade varit skönt att sitta ute framåt kvällen. Men då ska man ju gå och lägga sig. Beslöt tillsammans med min dotter att ställa in vårt planerade biobesök, vi har ju sista torsdagen i varje månad som vår biokväll men förra veckan var hon inte hemma så då sköt vi fram det, men den här veckan var det allmänt knöligt med logistiken för henne, dessutom var den enda film som visades tidigt nån variant med minioner så då var det inget svårt beslut från min sida. Om några veckor är det ju biodags igen så det är inte hela världen. 

Vår städerska på jobbet har semester och det är alltid likadant när det kommer en vikarie: det blir inte  ordentligt städat. Vi bytte städfirma bland annat på grund av det, och var då också noga med att från och med nu ska det finnas en checklista VID STÄDGREJERNA och inte i någon random städerskas handväska. Så det finns det en lista där det framgår vad som ska göras och hur ofta. I måndags när jag kom tillbaks från lunchen så gick det omkring en kille i lokalerna, han kom in och frågade lite villrådigt om han skulle tömma min papperskorg. Ja, det tyckte jag väl att han skulle göra, svarade jag. Strax därefter gick han, så jag utgick från att han var klar med resten, men sen upptäckte jag att han varken hade städat toan eller tömt återvinningskärlen. När jag kom i morse hade någon varit här igen, för min stol stod prydligt inskjuten vid skrivbordet istället för halvvägs ut på golvet som jag brukar lämna den. Plus att dörrar som varit öppna nu var stängda. Men återvinningskärlen var fortfarande inte tömda och papperskorgarna ute i labbet är på väg att svämma över. Jag fattar ju att det, checklista till trots, kanske inte är helt lätt att komma som ny (för någon överlämning till vikarierande städpersonal verkar överhuvudtaget inte ske), hörde också att det tydligen varit problem med sjukdom på städfirman, men ändå: vissa saker är väl ändå rätt så basic i den branschen. Typ: tömma papperskorgar? ELLÖR?

Jaja. Det är som det är.  

Till stallet istället, v 32 2026, pt 2

Igår när jag pratade med K i telefonen så frågade jag lite sådär som ett barn gör, vilken ponny får jag rida ikväll? Hintade sedan om att jag skulle tycka det var kul att få rida Gossen, eller möjligen Spanjorskan, och det fick jag! Gossen alltså. Är lite kär i honom, även om han är kanske norra Europas lataste ponny.  Men han är fin att rida och trevlig att sitta på. Fick fram honom rätt bra igår, det är lite som med Köttbullen att man liksom får ange ramarna redan från början för vad man förväntar sig och så hålla en konsekvent linje med idel framåttänk och inte tillåta något såsande. 

Just nu är vi sista gruppen för kvällen, om ett par veckor startar en ny grupp efter vår men igår fick vi alltså en diger uppgift med att vandra iväg med hästar till hagar samt kvällsfodra de som stod inne. Vi var bara fem stycken också så det tog sin lilla tid. Ponnyerna går i en av hagarna som är längst bort från stallet, men det var piece of cake att gå dit med Gossen. Han är nämligen helt obrydd med att vara själv, till skillnad från Köttbullen som håller på att klättra ur boxen när de andra går, och när man går ensam med henne till hagen så är hon rent vidrig att leda, hetsar och stressar och gnäggar efter sin flock och när någon svarar (som de alltid gör) så blir det sju resor värre. Hon är lugn att leda när hon har sällskap, men det uppstår alltid en situation där hon ska prova om det går att beta samtidigt och hon är stark som en björn och har slitit grimskaftet ur händerna på mer än ett barn i sin strävan efter det gröna guldet. Jag har väl lite mer att sätta emot, men kul att leda henne är det inte. Men Gossen är det en ren fröjd att gå med, han bara lunkar med som en stor hund och tittar varken efter gräs eller andra hästar. Sa till L att jag gärna ser honom som min tisdagsponny framöver, men vi får väl se hur det blir med den saken.  

260805

Knotar på med Projektet, en deadline närmar sig men än så länge är jag i fas och när jag gick hem igår var jag 89 % klar med allt enligt verktyget som vi använder för att mäta status, så om inget oförutsett inträffar blir jag klar den här veckan. 

Hade möte med min chef igår, vi har inte talats vid sedan någon vecka innan jag gick på semester. Inte för att det hade hänt något spektakulärt sedan dess heller. Fick i alla fall ett nytt litet projekt att ansvara för "eftersom du är så bra på att sammanställa och presentera data", fjäsk fjäsk. Men det är jag, och jag tycker dessutom att det är otroligt kul att fixa och trixa i Excel, göra snygga grafer och pivottabeller och you name it. Så det kändes inte som en särskilt tung börda att bära. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga. Var trött efter min i sanning skrala dos sömn föregående natt. Min man är flitig med fönstermålningen, men det innebär också att vi inte HAR några fönster på valda delar av huset just nu, vilket i sin tur innebar att det faktiskt var ganska kallt och ruggigt inomhus. Hade nog varit skönare att gå ut och sätta sig i trädgården och äta kvällsmat och läsa, men det orkade jag inte. Kurade ihop mig under en filt i soffan en stund innan det var dags att byta om och åka till stallet. Kom hem vid 21.15, duschade och i säng. Sov betydligt bättre i natt än föregående, man får vara glad för det lilla. 

Idag har jag inga möten (lyx), ska inte heller iväg någonstans efter jobbet (dubbellyx). Det ska bli upp mot 30 grader varmt i eftermiddag, så jag tänker att hundarna får rasta sig själva i trädgården. Själv ska jag traska till bibblan och lämna böcker. Har också ett tabata-pass inplanerat men det får jag se hur utmattad av värme jag är i eftermiddag. Nu: jobbelijobb. 

De oförlåtna

Har läst De oförlåtna av Ulrika Hansson och det kan du också göra. Detta är handlingen:

År 1885 i Österbottens vildmark slår sig Ina i slang med den gamle spåraren Jaak för att hitta de män som mördade hennes man och son. Jaak har sina egna skäl att söka upp de beryktade bröderna Manderbacka. Kan Ina lita på honom? Spåren leder norrut, rakt in i den österbottniska skogarna. Det är ett laglöst land. Det enda Ina får med sig är sin häst Runa, sitt gevär och en envis övertygelse: mördarna ska få sitt straff, kosta vad det kosta vill.

Jag tyckte mycket om den här boken, det var fint språk, bra miljöskildringar, intressanta karaktärer. På omslaget står det att det är "en episk western i nordisk tappning med en hjältinna som vi sent ska glömma", det tycker jag kanske var både missvisande och lite överdrivet. Det var en vacker och sorglig berättelse, enda minuset var att vissa fraser på finska inte var översatta och jag kan bara ei saa peittää och lite annat i sammanhanget helt oanvändbart. Klart man kan google translate:a, men det är irriterande att behöva göra det. Men det var ändå en fin läsupplevelse. Den här boken får fyra gevär av fem möjliga, marsch iväg till bibblan med er. 

Till stallet istället, v 32 2026, pt 1

Igår var det då äntligen dags för ridning! Fick Köttbullen, hon var blank och trind och såg ut att fundera på om det verkligen var möjligt att semestern redan var slut? Vi red premiärlektion för vår nya ridlärare L, det var ett lugnt pass där vi bara red i skritt och trav med övergångar och fokus på sitsen, men utan stigbyglar så nog var det jobbigt för oss i alla fall. Köttbullen var (som väntat) stel i sin högersida men gjorde ändå ett rätt bra jobb och lossnade så småningom en del. Kändes som en bra inledning av terminen i alla fall och det kändes bra att ha L som ridlärare, det här kommer bli toppen.  

260804

 Nu har det blivit officiellt att jag ska byta kontor. I oktober, sa vår VD men då tänkte han nog att jag skulle ta någon av de två rum som blir tomma när PC och TG slutar sista september, alltså i den korridoren där "alla" sitter. När jag började här var vartenda rum knökfullt, rätt många delade rum och så fort det skulle börja någon ny så var det panik för var skulle den sitta? Det var på den tiden när vi hade både ekonomiavdelning och IT-avdelning och utvecklingsavdelning plus bemannad telefonväxel samt en hel  branschspecifik avdelning som omedelbart knoppades av när vi blev uppköpta. Sen har det mesta centraliserats bort till förmån för koncerngemensamma funktioner, och de senaste kanske 8-10 åren har det funnits avsevärt fler tomma kontor än vad det funnits människor på plats. Nu sitter "alla", detvillsäga fyra personer, i en och samma korridor. Efter sista september när PC och TG slutar så blir det två kvar, och om man hade varit en social person (och eventuellt om de andra varit lite skojsigare) så hade det väl varit naturligt att flytta till ett av dom rummen. Men alla rum i den korridoren har glasväggar och det är verkligen inte för mig. Tur för dig att du inte jobbar på huvudkontoret, sa VD lite syrligt när jag tillkännagav att jag inte tänkte sitta i något himla akvarium utan tänkte ta ett av kontoren på ovanvåningen istället. Med väggar i trä och dörr med frostad glasruta som inte går att se igenom. Han syftade på att huvudkontoret är ett öppet kontorslandskap och kanske inte helt men åtminstone lite semi-aktivitetsbaserat. Svarade i samma ton att bara för att andra inte har möjlighet att välja så behöver ju inte jag avstå från den möjligheten. I alla fall, eftersom jag ska flytta in i ett tomt rum så kan jag i princip flytta in när som helst. Behöver ju ha tillgång till labbet så länge det är produktion, men så fort den stänger finns det ju inget som håller mig kvar i rummet jag har tillbringat de senaste 25+ åren av mitt arbetsliv. 

Minus med att byta rum:
1. Ful färg på väggarna i det nya rummet, det är sån där blekbeige kulör som påminner om skolkorridorer eller vårdcentraler. ALLA rum har sån färg så det är inte som att man kan välja och vraka. 
2. Kommer att sitta bara 10 meter från fikarummet, vilket gör att jag kommer att missa ett antal STEG varje dag som jag så att säga fått automatiskt av att sitta i en annan byggnad än där allt annat händer, vilket gör att jag inte varit fullt så stillasittande som jag skulle ha blivit annars. Får väl hitta någon slags rutin på att få in lite mer rörlighet i jobbvardagen efter flytten. 

Plus med att byta rum: kommer egentligen inte på något. Men jag fattar ju att man inte kommer att värma upp hundratals kvadratmeter extra för att jag ska få sitta kvar här, det är väl bara att vänja sig. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en rätt kort hundrunda p g a värmen, tränade ett kort hantelpass, gjorde rehab. Sen hade jag tid att slöa lite i soffan innan det var dags att byta om och åka till stallet. Kom hem, duschade, gick och lade mig, men hjärnan bara: nä nu är det RAVE. Har sovit PISSDÅLIGT i natt, men det är väl bara att harva sig genom den här dagen också. 

Ultravåld

Har läst Ultravåld av Tone Schunnesson, detta är handlingen:

I slutet av 1990-talet växer syskonen Jarl och Eddie upp i ett nedgånget slott i Skåne. Jarl drömmer om glamour, något han desperat saknar bland skitiga bönder och inavlade lantisar. Hans lillasyster Eddie drömmer om att hennes bror ska vilja hänga med henne. När deras pappa, den undanglidande friherren Carl-Fredrik, en dag går ut genom dörren för att inte återvända förlorar deras mamma Monica, som har en egen uppfattning om verkligheten, fotfästet.

Medan Monica låser in sig i sovrummet för att tycka synd om sig själv låter hon sina barn bringa ordning i kaoset. Det går sådär. Jarl blir oberäknelig och självförhärligande samtidigt som han låter sig inspireras av receptbelagda läkemedel och det nya millenniets estetiserande filmvåld. Eddie famlar å sin sida efter närhet i skuggan av sin gränslösa bror och spirituella mamma.

Men när det förflutna börjar spöka och döden gör sitt intåg förändras allt. Pengar ska fördelas, familjeband sättas på prov och plötsligt skulle mord kunna vara en intressant utväg för att bryta invanda mönster.

Jag har tidigare läst Dagarna, dagarna, dagarna och den tyckte jag väl var sådär, men den här boken har ju blivit väldigt omskriven och upphaussad. Jag tyckte även denna var sådär. Även om den var välskriven så var själva berättelsen seg och omständlig och kom liksom aldrig någonstans, tyckte jag. Den här boken får två slott av fem möjliga. 

260803

Jahapp, då var det plötsligt augusti. Och måndag och ny vecka och nya tag, osv. En perfekt tid för nystart om man vill ha en sådan. Det vill jag, jag vill rensa och sortera och få ordning. Tycker vi lever i ett kaos med grejer överallt och det är så jobbigt (i-landsproblem, jag vet). Nu håller min man på att skrapa och måla alla fönster och innan det är klart kommer ingenting att hända med röjningen av vardagsrummet, där merparten av skivor och dvd-filmer alltså ska VÄCK.  Men det kan alltså inte påbörjas förrän alla fönster är färdigmålade. Men det finns ju annat man kan göra under tiden, tänker jag. Rensa i köksskåp och lådor till exempel. En låda eller ett skåp i veckan, så småningom blir man klar med det och då är det väl lagom att börja om, hehe. 

I fredags åt vi tacos och började kolla på Svärtan på SVT. Jag har ju läst boken som serien bygger på, Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist, jag tyckte den bara var sådär och serien kändes också bara sådär faktiskt. Men men. Kollade sedan vidare på en serie jag följer själv på Netflix, Tills jag hittar dig. Den är väl som alla Harlan Coben-serier: inget är som man tror. Såg ett avsnitt och gick sedan och lade mig, inte för att det var ospännande utan för att det var fredagskväll och jag var trött.  

I lördags gick jag upp rätt tidigt, gick långpromenad med hundarna, tränade ett corepass, gjorde rehab, åt lunch. Började sedan rensa i en hylla med hundböcker i nämnda vardagsrum. På den tiden jag var instruktör köpte jag på mig en djävla massa fackböcker i allt som rörde hundar och inlärning och mentalitet och olika tränings- och tävlingsgrenar, för man fick ju vara kunnig och uppdaterad och om sig och kring sig. Nu är ju den tiden över, känner därför inte att jag behöver ha flera hyllplan med böcker om allt från agility till viltspår, speciellt inte eftersom jag nu valt att gå ur SKK också och därmed stängt dörren till all form av hundtävlande. Eller ja, skulle jag ändra mig så är det ju bara att lösa nytt medlemskap, men jag känner inget sug efter det alls. Det var roligt så länge det varade, men nu är den perioden i livet över. Den klubb för vilken jag har tränat viltspår för i alla år har också haft någon form av kris/konflikt så hux flux försvann alla eldsjälar och nu är det en ny styrelse för vilken jag känner ett starkt njaaa? Som jag sa till min f d partner in crime J när jag hörde av mig och undrade om hon ville ha mina hundträningsgrejer, spårpinnar och apporter och gud vet allt vad man har samlat på sig under åren: Jag ska nog bara vara en helt vanlig hundägare från och med nu. Det känns faktiskt helt okej att vara det. 

Gjorde pasta och köttfärssås på resterna av tacofärsen till middag och så kollade vi på ytterligare ett avsnitt av Svärtan, men nej, sen gav vi upp. Förlåt John Ajvide Lindqvist, men den var inte för oss. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, såsade sedan i soffan med en bok. På eftermiddagen kom först J för att hämta upp alla mina hundgrejer som jag rensat ut, inklusive fyra kassar facklitteratur och tre kassar med fryst blod och klövar till viltspårträning. Sen kom min sons fru med några kompisar, de skulle besöka ett intilliggande naturreservat och behövde någonstans att ställa bilen och så ville de kolla på hönsen och hälsa på hundarna. Resten av eftermiddagen tillbringade jag i soffan med en bok. Gött. 

Nu är det som sagt ny vecka och nya möjligheter. Ikväll börjar ridningen, det ska bli spännande. Känns som det var evigheter sen jag satt i en sadel så det kan nog kännas lite här och var efteråt. Vi ska byta ridlärare också, från K till L, det blir spännande även om jag såklart kommer att sakna K. Men tror även det blir bra med L. Hoppas på Köttbullen, men hoppas också lite på att få rida någon annan ponny. Obs, PONNY. I natt drömde jag att jag skulle få rida en helt ny häst som ingen annan brukade rida, oklart varför. Vaknade dock innan jag kom upp på hästryggen i drömmen, så jag vet inte hur det slutade.