Rovdrift

Det här var en bok som inte alls föll mig i smaken: Rovdrift av Elsa och Cornelia Swärd, detta är handlingen: 

En sen septemberkväll hittas en kropp utan huvud i Frihamnen i Stockholm. Kriminalkommissarie Maggan Kipowski och hennes flickvän, reportern Vera Bonde, nystar i det makabra fallet från varsitt håll samtidigt som deras förhållande knakar i fogarna. När polisen hittar en koppling till ett tidigare mord görs en upptäckt som sätter skräck i hela landet. Maggan pressas till sitt yttersta för att hitta mördaren och medan utredningen får hela riksdagshuset att skälva planerar gärningsmannen sin stora final.

Den här boken beskrevs som "en helt otrolig bladvändare" och något om att boken låg bra till "i en tävling om vidrigaste vidrigheter". Det tyckte dock inte jag. Den här boken skulle utspela sig i en inte alltför avlägsen framtid, år 2033, och det gjordes i mina ögon en väldig grej av att det fanns en polis som var en hen och att alla vid en presentationsrunda också skulle redogöra för vilket pronomen man föredrog, det tyckte jag kändes ganska krystat och naturligtvis framställdes den här hen-polisen också som otroligt förträfflig på alla plan. Till skillnad från ena huvudkaraktären Maggan som inte bara var en tuff snut utan också gick omkring med en (godartad men dock växande) hjärntumör som hon GIVETVIS inte hade berättat om för sin flickvän trots att hon både hade dubbelseende och yrsel och synbortfall och en hel radda andra symtom som inte på något vis fick henne att sjukskriva sig en sekund. Lessnade ganska omgående på den här berättelsen, slöbläddrade framåt för att se om den möjligen verkade ta sig men nä. Den fick åka tillbaks till bibblan med tre fjärdedelar olästa. 

260831

 Alltså, sista augusti idag? Sista officiella sommardagen, imorgon börjar hösten. Hittills har jag haft noll  känsla för att det börjar bli höst för det har fortfarande varit t-shirt-och-shorts-värme om dagarna, inte minsta antydan till krisp i luften. 

I fredags var min tanke att jag skulle svänga utom stallet efter jobbet för jag hade, vad jag trodde var ett papper som firmatecknaren skulle skriva på. På förmiddagen ringde min man, han hade varit hos veterinären med Tage som det inte alls verkar gå någon större nöd på för han är samma glada spelevink som alltid, men han har börjat dricka och även då också kissa lite mer än vad som känns som normalt så det kändes som något man borde kolla upp. Det visade sig att något levervärde var förhöjt, så nu ska han äta någon slags levermedicin och både veterinären och min man tyckte tydligen att det var enklast för alla inblandade om receptet skrevs i mitt namn (veterinären för då slipper han ändra uppgifter i sitt system, min man för då slipper han gå på apoteket och hämta ut) så efter jobbet började den där roliga leken Jakten På Ett Apotek Som Har Medicinen Hemma. Det är märkligt, förr när det bara fanns det statliga apoteket så hände det ALDRIG att medicinen var slut någonstans, men nu när det finns 800 olika sorters apotek som har öppet jämt så har de ingen medicin i lager. Som väl är har de i alla fall möjlighet att kolla andra apoteks lagersaldon så man slipper åka runt i blindo. Första apoteket kammade jag noll, men det skulle finnas på APOTEKET HJÄRTAT på Maxi. Hatar APOTEKET HJÄRTAT på Maxi för där är alltid knökmycket folk, jämt. Vet inte om APOTEKET HJÄRTAT har någon speciell policy kring att de ska överinformera alla kunder om exakt allting som kan hända eller inte hända när man tar eller inte tar den medicinen, men det känns så för det tar alltid tusen år för allting går så långsamt och personalen ska alltid prata så himla mycket med var och en, tacka vet jag vanliga apoteket där allting visserligen också går långsamt men personalen i alla fall inte aktivt inleder dialoger i stil med "var det något annat du undrade över idag?" för det är ju att be om att folk ska öppna upp och börja prata om sina krämpor, vilket ju är något som folk älskar att göra. 

Åkte vidare från vanliga apoteket, där medicinen alltså inte fanns, till Willys för det låg på vägen till APOTEKET HJÄRTAT samt att de, Willys alltså, hade extrapris på lax. När jag kom dit var laxen slut, så det var bara att pallra sig ut igen och vidare till det där djävla APOTEKET HJÄRTAT.  Kom dit, fick en föreläsning i slow motion om Tages medicin av en anställd men kunde till sist styra kosan mot stallet. När jag kom till stallet visade det sig att det jag trodde var ett papper jag skulle skriva på i själva verket var ett rekommenderat brev som firmatecknare skulle hämta ut. På PostNords ombud på - ja, varför inte - Ica Maxi, där jag precis varit. Det var bara att sätta sig i bilen och vrooma tillbaks igen. När jag väl kommit fram i kassan till PostNord-ombudet sa de att "för att hämta ut ett rek så måste man ha en fullmakt" i en lite tråkig ton, tyckte jag. Började argumentera för min rätt som firmatecknare att hämta ut ett rekommenderat brev för det var minsann inget man blir hur som helst kan jag meddela för den som tror något går enkelt. Det var justerade och påskrivna årsmötesprotokoll och protokoll från konstituerande möte och foto på mitt körkort som laddades upp i PostNords företagsportal och sedan tog det 10 arbetsdagar att få det godkänt. Lik förbannat skulle det nu alltså behövas någon himla fullmakt, det hade ingen sagt så jag menade på att det borde väl ändå räcka om jag loggade in på PostNords företagsportal och kunde visa upp att det var vår ridklubb (som var adressaten på rek:et) och att det var jag som var jag. Till slut gav hon-i-kassan motvilligt med sig "för den här gången". Tackade översvallande och kände mig så nöjd, trodde att det var ett hästpass som varit på omregistrering i vad som känns som en halv livstid, men det visade sig vara en kallelse till en bouppteckning som redan varit (eftersom det här rek:et legat hos PostNord-ombudet jättelänge pga att det minsann inte bara är att registrera sig som firmatecknare på PostNords företagsportal). Det är nämligen en tantaluring som jag bara minns vagt från 90-talet som DÅ testamenterade delar av sin kvarlåtenskap till ridklubben (innan någon drar efter andan och börjar fundera på vad vi ska göra med miljonerna så är det inga miljoner vi talar om, tyvärr) och nu hade hon alltså gått bort. Jaja, det var inte mycket att göra, det är inte närvarokrav vid en bouppteckning och jag antar att någon kommer att meddela oss vad som eventuellt fanns kvar när alla andra fått sitt (vi var sist på listan). 

SUCK. Åkte tillbaks till stallet med detta brev, snackade lite med folk och fä, gick en promenad runt alla hästhagarna och åkte sedan hem. Gick och lade mig tidigt eftersom jag skulle ha tidigt stallpass på lördagen. Stallpassen är indelade i morgon (utsläpp) och eftermiddag (insläpp), jag hade skrivit upp mig på morgonpasset. På lördagen ringde klockan 05.00, inte för att jag behövde vara i stallet så tidigt utan för att jag ville hinna gå en långpromenad med hundarna först. Var sedan i stallet vid 8.30, inväntade M som kom någon minut senare, och påbörjade det utsläpp som i själva verket var ett insläpp av de hästar som skulle gå lektion, eftersom hästarna fortfarande sover ute. Vi fick hjälp av några ungdomar så det gick i ett litet nafs. Stannade kvar ett tag efter att vi var klara, sopade, tömde gödselkorgarna i ridhuset och lite sånt där småfix som alltid behövde göras. 

Åkte hem, städade i hönshuset, åt lunch, slöade sedan på soffan en stund tills jag kände att näe, jag måste göra NÅGOT. Lade ett par högar med utrensade böcker i en kasse för vidare färd mot loppis, gick upp med ett par av böckerna som jag skulle spara för att ställa i bokhyllan i mitt Flickrum™, såg att det fanns behov av att rensa även där och fyllde ytterligare en kasse. Hade sedan fått upp ångan så det blev en omgång rensning av de såkallade finkläderna. Kånkade ner två säckar med kläder och lade i bilen där det redan låg en från rensningen förra veckan. Sen kände jag mig nöjd med min insats och då var det dags att laga middag. Vi kollade färdigt på Love Is Blind Polen, alltså herregud vilka stolpskott. Har nog aldrig varit med om att folk bölat så mycket för så lite och fan vad de krånglar till allting. Sen fattar jag med att det är klippt och vinklat för att det i första hand ska bli bra TV. Men ändå. 

Igår gick jag upp vid 06, gick med hundarna, åkte sedan till stallet för att fixa inför Öppet Hus. Förra året var det jättemycket folk, i år var det inte lika stor tillströmning för vi har inte riktigt haft ork att göra så mycket reklam annat än på sociala medier, det är bara att vara självkritisk och göra om och göra rätt. Det var ändå en trevlig dag, älskar verkligen att hänga med folk i stallet och det var gott om folk som hjälpte till. Jag hade ett enda ansvarsområde och det var att göra en tipsrunda. Hade lagt ner ganska mycket krut på att göra icke-googlingsbara frågor för det är ju den stora utmaningen man har som tipsrundeansvarig, det är ju inte kul med frågor i stil med "hur hög får en ponny bli" där svaret är en googling bort och alla har alla rätt. Men på själva dagen handlar det ju bara om att sätta upp frågor och ta ner dom igen när allt är över, så jag kan inte påstå att jag jobbade ihjäl mig direkt. Ska i och för sig rätta frågorna och meddela vinnaren också, men det fixar jag i eftermiddag. 

Då går vi in i absolut sista produktionsveckan EVER på den här fabriken. Det var egentligen förra veckan, men det blev framflyttat en vecka p g a en stor order. Men nu är det bokat firmor som ska komma och börja demontera utrustning från och med nästa vecka så nu spelar det ingen roll om så kungen vill beställa. Det är en lite märklig känsla, overklig liksom. Men jaja, det är som det är.

Idag är det rehab efter jobbet, sedan ridning, nu kör vi. 

   

260828

Då var det fredag igen! Igår fick jag undan ett par surdegar på jobbet som liksom har hovrat över mig ett tag och pockat på uppmärksamhet. Gött. Det bjöds på smörgåstårta till lunch, minns inte varför men tror det var någon som köpt skrot av oss och som ville tacka för lasthjälp. Detta tutades ut på ett morgonmöte tidigare i veckan, och jag tycker att jag har förklarat så många gånger att jag inte gillar smörgåstårta att jag inte måste säga det EXAKT VARJE GÅNG, så då gjorde jag inte det. Igår kom jag till lunchrummet med min matlåda och givetvis kommenterade folk, som de gör EXAKT VARJE GÅNG, någonting som går ut på att om man säger tack men nej tack till smörgåstårta, då är man också lite småtråkig, en puritan som inte kan med att unna sig av livets goda, snudd på otacksam också. Men tyck det då, känner jag mest.  

Minns när vår förre produktionschef slutade. Han gillade inte mig, jag gillade inte honom heller för den delen så det var väl en av få saker som vi var överens om, att vi inte gillade varandra. Men man får ju ändå bete sig på en arbetsplats kan man ju tycka, och man kan ju också snudda vid tanken att vi har olika roller och bidrar på olika sätt till ett gemensamt mål, men han sa rakt ut att han tyckte att det jag jobbar med var rena larvet, något som enbart losers höll på med. Jag skulle hellre städa offentliga toaletter än att ha ditt jobb, sa han till mig en gång, jag menar vem fan säger ens så? Det där larvet som jag håller på med räddade dessutom röven på honom mer än en gång när det var revision eller tillsynsbesök från myndigheter, men hans självförtroende var i storleksordning världsdel och hans självbild därefter, så han tyckte nog lik förbannat att det  mest var tack vare hans egen förträfflighet. När han slutade gick han runt personligen till alla utom mig och meddelade att på fredag blir det smörgåstårta. När fredagen kom så gick jag upp till fikarummet och mikrade min matlåda precis som jag brukar medan alla andra satt och åt av nämnda smörgåstårta. En normal person hade väl kanske då sagt Oj, visste du inte om att det skulle bli smörgåstårta idag? och sedan lagt till någon form av inbjudan i stil med att "det räcker till dig också" (för det gör det ju alltid, en smörgåstårta tar ALDRIG slut). Men inte han inte, istället ställde han sig framför mig där jag satt med min matlåda med isterband och stuvad potatis och började demonstrativt oja sig över vad synd det var att inte VD var på plats och kunde möjligen en som bodde i närheten av VD:n ta med sig en doggy bag och överlämna till honom så att han också fick lite smörgåstårta? Så löjlig liten människa. Aja, det var tider det. 

Åkte hem, städade lite halvhjärtat för min man håller fortfarande på med fönstren och verkar aldrig bli färdig så det ser ut som en byggarbetsplats på hela nedanvåningen och är strängt taget ingen större mening med att försöka damma och plocka. Åkte sedan in till stan och såg Blir du ledsen om jag dör? på bio med CLUB ROMIF. Den var bra, rätt mörk fast ändå med glimtar av ljus här och där. Tydligen bygger den på en bok som i sin tur är based on a true story, så det blev in på bibblan och reservera. 

Nu är det fredag, ska jobba och sedan åka ut till stallet och skriva på något papper som behövde skrivas på av behörig firmatecknare, oh the joy of föreningslivet. Sen är det stallpass imorgon och öppet hus på söndag och det var den helgen det. Men det ska väl bli lite tid till kycklingmys och hundpromenader  också hoppas jag. 

260827

HerreGUD vad jag är trött idag. Igår hade jag och S bestämt att vi skulle träffas och dricka lite vin för att fira att vårt massiva arbete med Idrott Online är i hamn. För den här gången, det bara pågår ju och den där Idrottsarenan är ju fortfarande avlägsen när det kommer till LOK-stödsrapportering. Och utifrån vad jag har sett av det som lanserats är jag inte jätteimponerad, så jag förväntar mig egentligen inte att någonting kommer att bli lättare. 

Hur som helst. Efter jobbet var det först rehab. Min fysioterapeut är GRYMT sträng mot mig. Andra kan han lirka och nästan gulla lite med, men så fort jag tycker att någonting börjar kännas lite bra så är han där och tycker att jag ska öka något, antingen vikter eller antalet repetitioner. Ingen rast och ingen ro där inte. Men det funkar ju, och jag blir ju också långsamt bättre. Vet någon gång i våras när jag var ute och gick och lite uppgivet tänkte Tänk om man bara hade kunnat ta en promenad utan att det gör ont. Nu kan jag det. Har nog också förändrat mitt förhållningssätt till träningen lite, förr har jag liksom bara köttat på och tänkt att ju mer desto bättre, men nu är jag mer återhållsam och ger mig själv lite vilodagar emellanåt. Är helt enkelt mer SNÄLL MOT MIG SJÄLV (tror jag i alla fall) och hoppas att min bindväv uppskattar det. 

Flängde sedan hem för att ställa bilen, gulla lite med hundar och kycklingar och sedan åka tillbaks till stan igen med bussen. Mötte upp med S, det stället vi hade tänkt gå till var abonnerat så vi gick till ett lokalt vattenhål istället. Åt varsin hamburgare, drack två glas öl (S) respektive vin (jag). Åkte sedan hem med 20-bussen, var präktig och klev av en hållplats tidigare och promenerade sista biten. Kände mig mindre präktig när jag upptäckte att fodralet till mina hörlurar låg kvar på bussen. Nu sjöng visserligen dessa hörlurar på absolut sista versen och det var bra längesen jag investerade i ett par nya som har legat och väntat på att de befintliga ska dra sin sista suck. Nu fick de lite hjälp på traven så att säga. I övrigt hade vi en trevlig kväll.  Vaknade i morse och kände mig fortfarande mätt, vilket jag inte gillar. Men det går säkert över. 

Idag är det först jobb, sedan bio med CLUB ROMIF på kvällen. Det blir säkert trevligt. Sedan är det stallpass på lördag och öppet hus i stallet på söndagen, så helgen lär väl rinna iväg i ett nafs.  

260826

Igår var en rätt så händelselös jobbdag. Bar över mina trötta krukväxter från gamla kontoret till nya och hoppas och tror att de kan få ett bättre liv där. Mitt nuvarande kontor ligger i markplan och precis intill en intern gångväg, och även om jag inte direkt gör något jättehemligt på jobbet så gillar jag inte att vem som helst kan glo in när som helst. I början hade jag alltid persiennerna nere, men det är FÖR deppigt så därför investerade jag i sån där insynsskyddande plastfilm som man kan fästa på fönstren, den här med mönster så att det lite ser ut som såna där blyinfattade fönster som finns i kyrkor. Funkar skitbra för alla utom krukväxterna som nog inte får det ljus de vill ha för att frodas och grönska. Men Nya Kontoret ligger en trappa upp så där behövs inget insynsskydd så kanske kommer jag att sitta och jobba i en riktig djungel framöver, vem vet? Eller kanske inte, jag är inte så värst omhändertagande när det kommer till krukväxter. Tycker det är snyggt och så, men har inte riktigt det intresset som krävs. 
Jag har nu också rensat ut allt som är gammalt och som inte ska arkiveras från Nya Kontoret, nu återstår egentligen bara att flytta det som ska arkiveras till arkivet samt att få dit ett skrivbord och en stol, plus att det ska flyttas ut ett stort arkivskåp med personalakter (eftersom Nya Kontorets förra invånare jobbade med löner), men sen kan jag börja flytta över de grejer jag ska ha med mig från gamla kontoret. Har rensat en del, men det finns mer som inte nödvändigtvis behöver sparas. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en runda med hundarna, tränade ett corepass, åt kvällsmat. Sedan hade jag ett par timmar kvar innan det var dags att åka till stallet, läste lite men kände hur ögonlocken blev alldeles otroligt tunga. Kanske läge för en powernap?, sa min hjärna men man höll på med fönstren så det var öppet överallt och fastän det var varmt så frös jag för det var sånt himla tvärdrag. Bestämde mig därför för att gå upp och kanske ta en liten tupplur, men så skulle jag bara ta med mig något som skulle in i kattvinden, och när jag väl var inne i kattvinden så passade jag på att rensa lite. Nu har turen kommit till de såkallade finkläderna. Jag är ju inte mycket för sånt och eftersom jag extremt sällan befinner mig i situationer som kräver att man ska vara uppklädd så är det inget jag i normala fall lägger krut på. Men en del såkallade outfits har jag ändå samlat på mig, nästan allt är köpt på Myrorna eller Erikshjälpen och nästan allt är bara använt bara en eller ett par gånger och nästan inget av det är något som jag känner mig bekväm i, känner mig bara utklädd och löjlig. Känner att jag kommit till ett skede i livet där det mesta nog kommer att ryka. Hade kunnat börja redan igår, men så ringde K och undrade om jag kunde tänka mig att åka till stallet lite tidigare och promenera med en av hästarna som hade kolikkänning, så då gjorde jag det. Efter ridningen traskade jag till två olika hagar med två olika ponnyer, så jag var inte hemma förrän 21.30. 

Ikväll ska jag träffa S och vi ska dricka vin och fira att vi äntligen är klara med LOK-stödsansökningarna i helvetessystemet Idrott Online. Det har vi sagt många gånger, men det har aldrig blivit av på grund av logistik. S och jag bor egentligen inte särskilt långt från varandra, drygt en och en halv mil tror jag, men med kollektivtrafik är ett djävla HÄRKE att ta sig för man måste först åka tre mil åt ett håll för att sedan byta buss och åka två mil åt ett annat håll, så nu har vi bestämt att vi ska träffas i stan istället. Men först är det jobb, sedan rehab, sedan hem och lämna bilen och så tillbaks igen, hodeladihodeladihoppsanvilkendag.     

 

Till stallet istället, v 35 2026, pt 2

Igår blev det Gossen! Kände mig pepp, och det behövdes för Gossen hade en riktig tröttdag och det kändes som att rida i sirap. Han är ju aldrig direkt het, men tycker ändå att jag brukar kunna få fram honom rätt bra. Men igår var det kämpigt, tur jag är van vid Köttbullen, hehe. Det var varmt plus att vi red på stora utebanan och det är ju lite tyngre underlag där än att i ridhuset, vet inte om det spelade in. Vi red ingen särskild övning utan det var övergångar och volter och en del självständigt arbete. Jag lade fokus på övergångarna och fick honom i alla fall något mer lyhörd mot slutet än i början. Sen galopperade vi, där blev han plötsligt väldigt fin och höll galoppen och formen så jag nästan bara kunde sitta och, inte kanske njuta, men fokusera på sits och såna grejer som man kan unna sig när man inte behöver driva som en blådåre i varje steg. L säger att jag behöver träna på att fördela sätet över sittben och blygdben och bli mjukare i ländryggen, för annars blir det som att man bromsar istället för att vara framåtdrivande. Jag har väl aldrig blivit så glad för någon kommentar som när en ridlärare sa Du har en väldigt fin och naturligt lodrät sits till mig en gång, för det är inget som jag känt varit karaktäristiskt för min ryttarkarriär. Men nu sa L att om man sitter som jag, med mer tyngd på sittbenen så får man visserligen ett starkt säte men också en tendens till stolsits. Och det vill man ju inte ha! Får börja jobba aktivt med att lära om, det ska alltid vara något. 

260825

Igår var det rehab och när jag satt och cyklade på motionscykeln som uppvärmning så kom fysioterapeuten och sa Har du inte lite väl lite motstånd? och vred upp till vad han tyckte var lagom mycket motstånd. Där rök den möjligheten att sitta och slöa till. ROBERT var också där, så igår fick alla kolla på Jay Leno's Garage, istället för naturfilmer på tv:n, ZzzZzzZzz. Visst, det spelar väl ingen roll SÅ och det är väl fint att fysioterapeuten kan tänka utanför boxen och sådär. Jag föreställer mig att en ganska stor del av en fysioterapeuts patienter består av människor som inte är särskilt motiverade så det blir kanske någon form av kick att hitta det lock och pock som kan få just den här personen att göra sina övningar. Alla är ju inte som jag som bara gör som jag blir tillsagd, hade förmodligen blivit ett utmärkt soldatämne. Säger fysioterapeuten (vilket han gjorde igår) att nästa gång du gör utfallssteg så får du ta vikter så svarar jag "hur tunga"?, och det FAST jag tycker det är apjobbigt att göra utfallssteg med enbart kroppsvikt. 

Efter rehaben så åkte jag och handlade bygglim åt min man. Det finns få saker som är så störiga som att få ett sms med orden "kan du köra inom Biltema på vägen hem?" Jag fattar såklart att det är onödigt att han ska flänga in till stan när jag redan är där, men ändå. Hatar Biltema hett och innerligt. Hittade dock limmet utan att behöva tappa det på grund av bristande logik i artikelnummersystemet som annars är det vanliga.  Åkte sedan hem, gick en promenad med hundarna, matade kycklingarna med överbliven spaghetti. Det var så otroligt gulligt att se hur de fick tag på en bit och sprang iväg på sina småsmåsmå kycklingben för att hinna mumsa i sig den innan något syskon kom och lade sig i. Har äntligen hittat ett system att dela in dom i färger så att man kan räkna in dom, det är inte lätt när de myllrar omkring överallt utan man får liksom försöka bocka av efter hand. Nu är det i alla fall: 4 gula, 3 svartvita, 2 bruna, 2 gråsvarta, 1 grå samt en med någon slags obestämd udda gråbrun färg som ingen annan har. 

Gick in, åt kvällsmat, bytte om, åkte till stallet, kom hem, duschade, gick och lade mig och kunde som vanligt inte sova utan hjärnan snurrade på, just another manic Monday som det heter. Idag är det jobb,  hundpromenad, coreträning, betala räkningar och ridning som står på schemat. Dags att ta itu med den här dagen. 

Till stallet istället, v 35 2026, pt 1

Vi, alltså ridklubben, har skaffat Hippocrates som är ett administrativt system för ridskolor, där finns många finesser och en av dom är att man har som sin egen sida där man kan se sina fakturor (tråkigt) och vilken häst man blivit tilldelad inför sin ridlektion (betydligt roligare). Igår stod det "ej tilldelad" väääldigt länge, jag var också vääääldigt spänd på att se så att säga resultatet av förra veckans snack med L om att jag vill rida andra ponnyer än Köttbullen, åtminstone ibland. 

Det blev Spanjorskan! Jag red ju henne några gånger i våras och blev väldigt förtjust. Det är en helt annan typ av ponny än Köttbullen, hon är lugn och snäll men ändå lite känsligare för hjälperna och hon går att rida i form utan att det snudd på känns som kamp till sista blodsdroppen. Du såg lite gladare ut idag, kommenterade L efteråt och jag försökte förklara att det är inte som att jag är sur när jag rider Köttbullen, det är bara så förtvivlat tungt och jobbigt emellanåt och då finns det liksom inte energi kvar att stråla som en sol. 

Vi red på stora utebanan, som för en gångs skull var väldigt fin nu när det har regnat litegrann. Annars är den antingen tung (om det har regnat mycket) eller stenhård och dammig (om det inte har regnat). Vi red volter och övergångar och det kändes toppenfint med Spanjorskan. I galoppen orkade hon inte riktigt bära sig, hon är rätt tjock efter betet så det är kanske inte så konstigt. Sen blev hon väldigt brydd för det var någon som under pågående lektion släppte ut våra shettisar i hagen bredvid stora utebanan. Man skulle ju kunna tycka att det var vardagsmat i hennes värld, men i Spanjorskans var det tydligen lite halvläskigt. Aja, inget dramatiskt hände mer än att hon stod emot och inte ville gå fram ordentligt på den delen av ridbanan. 

Nu återstår att se: får jag rida EN ANNAN PONNY i kväll, och i så fall vem? Hoppas på Gossen, alternativt en D-ponny som jag bara har ridit en enda gång tidigare men som jag minns som väldigt trevlig. Eller så blir det kanske Köttbullen, den som lever får se. 

Det dyrbara

Har läst Det dyrbara av Linn Ullman, detta är handlingen:

Jon Dreyers liv går i bitar. Hans stora litterära livsprojekt har gått i stå, han är konsekvent och smärtsamt otrogen mot sin fru Siri, något hon i sin tur är plågsamt medveten om. Deras tonåriga dotter är våldsam och oregerlig, och Siri försöker samtidigt förhålla sig till en mor som börjat supa igen efter tjugo års nykterhet.Allt börjar med att barnflickan Mille försvinner utan ett spår. Ovissheten om vad som hänt bultar som ett mörkt hjärta i familjen Dreyers liv. När Mille två år senare hittas död har sönderfallet gått mycket långt. 

Jag tyckte inledningsvis om den här boken, det var fint språk och ändå lite intressanta karaktärer. Men sen tyckte jag hela berättelsen gick i stå, det hoppades hit och dit och blev mest bara en djävla röra kändes det som, och karaktärerna blev en bit in i boken bara jobbiga. Den här boken får två hytter av fem möjliga. 

260824

Då var det måndag och det här skulle bli sista produktionsveckan EVER, men i fredags kom besked om att vi ska fortsätta en vecka till för det hade ramlat in en oväntad och rätt stor order. Jahapp. Inte för att det spelar någon större roll för mig, men det är ju bra för de två säsongsanställda i personalen som skulle ha slutat som på fredag, de fick en vecka till. Övriga ska sluta 30/9 och sen blir det bara jag, M och K kvar. Som det är sagt nu i alla fall, det var i och för sig sagt tidigare att TG skulle sluta sista maj och PC sista augusti och några säsongsanställda var det inte ens tal om, och så blev det ju inte. Så vi får väl se hur det här utvecklas. 

Helgen har varit lugn. I fredags bestämde vi oss för att köpa hämtmat och så kollade vi på Love Is Blind Poland, alltså vilka stolpskott. Vi gillar bara Martha och Damian, alla andra verkar ju vara mer eller mindre vrickade.  Sen vet man ju såklart aldrig hur det har klippts för att få alla att framstå som paranoida svartsjukedramatiker, förmodligen en hel del. 

I lördags gick jag långpromenad med hundarna, Laban är inte halt längre och pinnade lyckligt med. Sen tränade jag ett corepass och gjorde rehab. Sen tog jag en bok och flydde ut i trädgården. Det ser ut som KRIGET överallt för min man håller ju på att måla fönstren, och till det hör att han också ska slipa och måla fönsterkarmarna, vilket är synnerligen välbehövligt men nu ligger det slipdamm och står grejer överallt. Det är ju en övergående fas förvisso men för den skull behöver man ju inte omge sig av kaos. När detta är klart ska vi i alla fall påbörja THE MAKEOVER of vardags- och matrum. Ser sjukt mycket fram mot detta. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, upptäckte då en ny skogsväg som jag aldrig lagt märke till förut. Nu är det kanske inte så konstigt som det låter, för det har gallrats i den skogen nu i somras och ibland så använder de gamla igenvuxna timmarvägar så de helt plötsligt ser ut som att det är en ny väg. Bestämde mig för att se vart den ledde och trodde först att jag skulle bli tvungen att vända och gå tillbaka för efter några hundra meter så blev det mer av en stig och de kan ju sluta mitt i ingenting. Men den här ledde ut på en annan väg och jag gick på den ett tag och hade ingen aning om var jag var, hehe. Alltså, jag visste ju på ett ungefär så det var inte som att jag var helt vilse. Sen visade det sig att vägen jag kom ut på inte var så okänd som jag trodde, så den där känslan av att wow, jag har hittat en ny runda! kom av sig. Jag har massor av jättefina rundor, men efter 15+ år så HAR jag gått dom allihop åtskilliga gånger. 

Kom hem, min man hade åkt iväg för att köpa mer färg. Satt en stund nere i ungdomshönsgården och glodde på kycklingarna, de är så gulliga när de pilar omkring och upptäcker världen. Gick sedan in och åt lunch, min man kom hem och jag åkte till stallet på möte. Åkte sedan hem, gjorde en god tomatsås på en påse tomater som min man köpt för flera veckor sedan och som han lagt i nedersta lådan i kylskåpet istället för i tomatlådan. Jag har sett påsen men trott att det var potatis, det är ju lite nackdelen med de här papperspåsarna. Men det var bara en som hade blivit dålig, de andra var okej fast lite skrumpna men det märks ju inte i en sås. 

Ja, det var väl helgen det. Den här veckan händer väl inget speciellt, rehab idag och på onsdag, bio på torsdag och i helgen blir det stallet. 

Fjärilen från Tibet

Har läst Fjärilen från Tibet men det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen:

Skräckroman som utan omskrivningar skildrar hur helvetets portar slås upp mitt i den nutida svenska vardagen: Vrålande fasa och kroppar som slits sönder av krafter bortom allt förstånd. Under en resa i Tibet konfronteras svenske Martin med undergångens ansikte och råkar på sin väg tillbaka föra med sig en storm av förintelse, som drabbar trygga bönder, osäkra ungdomar, ensamstående mödrar, barn, åldringar: Ingen skonas!

Jag hörde talas om den här boken via något Instagramkonto där kommentarer samstämmigt vittnade om att det här var minsann det läbbigaste som någonsin gått i tryck, och man är ju inte den som är den så jag raskt in i bibblans app och reserverade den. Blev GRYMT besviken, tyckte den var otroligt trälig i sitt berättande, dialogen var stolpig, dispositionen kändes som en högstadieelev skulle kunna ha gjort det bättre, själva beskrivningen av den här "stormen av förintelse" kändes högst oklar och karaktärerna var synnerligen trista. Ingenstans tyckte jag att det fanns något som gjorde att jag satt som på nålar och övervägde om jag skulle våga läsa vidare nu när mörkret fallit, eller om jag skulle bli tvungen att ta en dos motgift i form av valfri Britta och Silver-bok för att kunna somna. Den här boken får en överkorsad fjäril av fem möjliga. 

260821

Då var det dags för fredag igen, det är helt galet vad veckorna rusar iväg. Igår började jag röja lite i det som ska bli mitt nya kontor på jobbet. Tidigare har det suttit en person som jobbat med löner där och jag vet inte vad det är med folk som slutar, men det där med att tömma sitt rum verkar inte vara något man gör? Rensade ut en massa pärmar om löneavtal från 2014/2015 (för så länge har det rummet stått tomt), men sen är det ju inte bara att HUTTA (som det heter på skånska och alltså betyder slänga och inte att man tar en sup) för det kan ju vara något personalrelaterat som måste sparas forever (det måste det kanske inte alls, men ingen här vet riktigt och då resonerar man som så att det är bättre att spara än att slänga). Tänker mig att jag ska få hjälp att bära upp ett skrivbord (eftersom det befintliga inte är höj- och sänkbart som man ju ändå vill att det ska vara) och sen kan jag flytta in lite pö om pö (gud vad det uttrycket såg töntigt ut i skrift). 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, sedan till Jula och köpte pannlampor till stallet för nu börjar det ju bli mörkt om kvällarna men hästarna sover fortfarande ute i sina hagar långt från stallet och då är det inte jättekul att gå där och försöka lysa sig fram med mobiltelefonens ficklampa samtidigt som man ska leda en häst. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, städade, tränade ett pass yinyoga. Kollade/lyssnade på sändningarna från VM-hoppningen i Aachen under tiden jag städade, det gick ju betydligt bättre för Sverige igår. Nu ligger de på sjunde plats inför finalen och ALLT KAN HÄNDA. Åt alla håll visserligen, men än lever hoppet (hö hö). 

Städade sedan ur två hyllor i skafferiet och av rena farten fick jag också rensat i det vi kallar "skåpet ovanför mikron" där vi förvarar konserver och annat som inte får plats i skafferiet. Nu är det snyggt, prydligt och överskådligt, bortsett från de två återstående hyllorna i skafferiet dårå, men dom ska jag förhoppningsvis ta i helgen. Känner mig extremt NÖJD. 

Inga planer finns för de kommande dagarna, ska på möte i tävlingskommittén i stallet på söndag men det är inte direkt betungande. I övrigt hoppas jag mest på att det blir långpromenader, kolla på hästhoppning och gulla med kycklingar i helgen. Alla goda ting är tre, osv. Nu: jobbelijobb. 

260820

De första gångerna jag var på rehab i maj så tänkte jag efteråt att jaha, var det här allt jag skulle göra? Det var det såklart inte utan det har byggts på med övningar efterhand, så nu är jag på deppgymmet i cirka en och en halv timme per gång och igår kände jag att jag nog får börja byta om innan de här passen för jag var genomsvettig efteråt. 

Fången var där igår, i sällskap av en lite mer diskret vakt som satt på en stol i receptionen och scrollade på sin telefon istället för att stå med armarna på ryggen inne i själva träningslokalen. Han, fången alltså, ser otroligt butter ut och säger inte många ord, men det är väl inte så kul att sitta inne såklart och så har han  dessutom ont i en arm och det kan ju ta ner humöret på vem som helst. 

Efter rehaben åkte jag hem, gick ut med hundarna, försökte räkna in kycklingarna men de myllrar åt alla håll och kanter så det är lättare sagt än gjort. Upptäckte nämligen en kyckling som gått genom nätet till den del av hönsgården som vi kallar ungdomsgården och yrade omkring på fel sida. När vi byggde ungdomsgården så var det egentligen bara tänkt som en provisorisk lösning, vi använde en rulle med hönsnät som vi råkade ha liggande, men enligt mig är just hönsnät det sämsta man kan använda till att bygga en hönsgård med, det är alldeles för klent, men nu är det ju en hönsgård inne i hönsgården så att säga och den riktiga hönsgården är byggd av putsnät. Maskorna i hönsnätet är dessutom så stora att kycklingar obehindrat kan promenera rakt igenom till deras mödrars stora förtret, och även till kycklingens fasa när den upptäcker att den är ensam i stora världen och inte hittar tillbaks till det hål genom vilket den inträdde där. Därför har vi satt upp såkallat kycklingnät längst ner, men det går tydligen att hitta skarvar och hål även i det. Nästa projekt blir dörför att sätta putsnät även till ungdomsgården, men fan vet om vi inte också måste kycklingsäkra trädgården för de vandrar genom staketet lika obehindrat som genom maskorna i hönsnätet. 

Fick det till slut till att ingen kyckling saknades, så jag kunde gå in och äta kvällsmat. Kollade på  slutet av sändningarna från VM i Aachen, missade alla svenskar men det gick ju ändå bara sådär. Sedan rensade jag bland mina kokböcker, behöll bara Rutiga Kokboken, Sju sorters kakor samt en som jag hittat på loppis som hette Jägerhustruns kokbok och som bland mycket annat innehåller recept på hur man tillagar både ekorre och bäver. Det är ingenting jag någonsin har funderat på utan den behöll jag bara för dess kuriosavärde. Tömde sedan två hyllor i skafferiet, torkade rent och satte tillbaks allting snyggt och prydligt igen. Städa hela skafferiet känns som en övermäktig uppgift, framför allt tycker jag det är så otroligt tråkigt, men jag har tänkt att jag ska ta en hylla i taget, förr eller senare blir man ju då klar (som jag beskt brukar säga till min man när han påstår att han "håller på hela tiden" med sina evighetsprojekt som aldrig blir färdiga). Nu blev det två hyllor, fyra återstår. Sen tyckte jag det kunde vara nog med präktighet och slängde mig i soffan med en bok. Min man kom hem, han hade varit med svärmor på ett föredrag om åldrande och sade sig ha fyllt kvoten för pensionärsumgänge för lång tid framöver. I alla fall har han, de, lyckats hitta en lägenhet åt svärmor, tydligen har hon stått i en bostadskö i en annan kommun än den hon bor i nu, oklart varför eftersom hon också deklarerat att hon tänker bo i sitt hus och njuta av sin trädgård till den dagen hon dör. Hon är 86 år och har inte varit uppe på sin egen ovanvåning på flera år för hon vågar inte gå i trappan, hon kan varken klippa gräs eller skotta snö eller rensa ogräs för hon både går och ser dåligt, och en Alzheimerdiagnos underlättar ju inte heller.
Nu har min man i alla fall lyckats övertyga henne om hur mycket enklare det kommer att bli för svärmor att bo i en marklägenhet där man inte behöver tänka på skötsel och underhåll och där man ändå kan ha en liten trädgårdsplätt, och som genom ett smärre mirakel dök det upp en sådan i den kommun där hon hade en bra köplats, och igår var de även och skrev kontrakt för den så nu blir det flytt redan i oktober. Skönt att få henne installerad där innan vintern tänker jag. Det löser ju inte alla problem men det blir förhoppningsvis lite enklare. Både för henne och min man (och i förlängningen även för mig). 

Idag händer väl inget särskilt, det är jobb och sen städning. Och sen är det plötsligt fredag. Nästa vecka är sista produktionsveckan EVER på mitt jobb, 28 augusti stängs vad som återstår av produktionen ner för gott. Sen återstår demontering av utrustning och om ytterligare en månad blir vi bara tre personer kvar på bygget. Känns konstigt, men man får ju bara vänja sig och gilla läget. 

 

Hyresgästen

Har läst Hyresgästen av Freida McFadden, en otroligt produktiv författare måste jag säga. Detta är handlingen:

Blake Porter befinner sig på toppen av sin karriär när han från en dag till en annan blir avskedad från sitt jobb som vice vd på en marknadsföringsbyrå. Plötsligt är han oförmögen att betala bolånet på det nya radhuset han köpt tillsammans med sin fästmö, och börjar desperat söka lösningar för att få ekonomin att gå ihop.
Då kliver Whitney in i hans liv. Vacker, charmig, jordnära – och i behov av ett rum att hyra. Hon verkar vara precis vad Blake letar efter. Eller?
För något stämmer inte riktigt. En obehaglig lukt av förruttnelse breder ut sig i hans hem, hur mycket han än städar. Märkliga ljud rycker honom ur sömnen mitt i natten och Blake fruktar allt mer att någon lyckats ta reda på hans mörkaste hemligheter.
Faran har nästlat sig in i hans liv, och när Blake väl inser vad som håller på att hända är det för sent. Fällan är redan gillrad.

Har tidigare läst Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet, Hembiträdet ser dig, Psykiatern, Läraren, Pojkvännen och Den låsta dörren där betygen pendlat mellan hyfsat och jättebra. DEn här boken kändes som en typisk produkt ur Freida McFaddenfabriken, spännande och medryckande men också att människor är otroligt lama (vem står ut med att det luktar massgrav i ens kök dag ut och dag in utan att ens göra ett försök att spåra källan?) och alltid trasslar sig in i en jag-kan-absolut-inte-säga-sanningen/gå-till-polisen/försvinna-härifrån/whatever som vilken normal som helst skulle göra. Och sen kommer TWISTEN som ändrar alla förutsättningar och allting som man trodde man räknat ut hur det låg till. Var absolut förberedd på det, men kunde inte förutsäga vändningen den här gången heller. Spännande som sagt, men också lite irriterande att folk inte beter sig som (i alla fall i min värld) normala människor skulle ha gjort. Den här boken får tre fruktflugor av fem möjliga. 

260819

Det är ganska händelselösa dagar på jobbet numera. Inte så att jag inte har att göra, för det har jag, men det är väldigt lite interaktion med andra människor. På ett sätt: väldigt skönt att sitta på sin kammare och kunna gneta på med sitt i lugn och ro, utan att bli störd. På ett annat sätt: lite...tomt? Förr fick man ju ändå någon slags input av att jobba tillsammans med andra, prata med andra, eller åtminstone höra vad andra snackade om i fikarummet. Nu är det jag och mina Exceldokument, typ. Inte det sämsta i och för sig, men ändå. Det är inte så mycket att orda om när folk frågar hur man har haft det på jobbet. Men jag klagar inte, hellre det än att gå omkring och vara nära att implodera av undertryckt irritation pga att folk är IDIOTER av episka mått. 

Igår hade jag ont i huvudet större delen av dagen, vilket förtog en del av livskvalitén. Efter jobbet åkte jag hem, tog ut hundarna på promenad, gullade lite med kycklingarna (inte bokstavligen, för Lillemor och Liselott drar sig inte det minsta för att attackera den som kommer för nära deras småttingar, ordet hönsmamma är otroligt missvisande). 

Här har vi Lillemor till vänster, Liselott till höger och en av de 13 kycklingarna som kikar fram, resten ligger och vilar och värmer sig under de båda mammorna. Det är jättegulligt att se hur de, hönorna alltså, har teamat ihop sig kring föräldrarollen, här är inget tjafs om mina barn och dina barn utan det är DERAS kycklingar helt enkelt. 

För rättvisans skull och också för att blidka min trogna läsare ANNIKA så kommer här också en bild på Laban och Tage. 

Efter hundpromenaden rev jag av ett kort hantelpass och sedan ett pass yinyoga. När jag planerade veckans träning i söndags så tänkte jag inte på att jag ju har rehab måndag och onsdag några veckor till, utan jag lade glatt in nämnda hantelpass i måndags, när det både är rehab och dessutom ridning på kvällen. Det kändes som lite väl mycket på en och samma dag, som tur är kan man ju unna sig att tänka om när planeringen inte känns helt hundra. 

Teori på kvällen, hade ett litet samtal med L angående Köttbullen. Jag tycker ju väldigt mycket om Köttbullen och vi har ju kämpat på bra länge nu. Och ser man till hur det var i början så har det ju varit en resa alltså, och det är väl verkligen inte alla ridskoleryttare som har fått förmånen att få utvecklas tillsammans ända från "knappt ens grundriden" till en stabil och trygg ridskoleponny som ändå kan gå med på hyggligt avancerade lektioner. Fattar såklart att det ju inte BARA är min förtjänst, men det är nog inte jättemånga andra som ridit henne så kontinuerligt och lagt så mycket fokus på dressyren som jag gjort. Är ödmjuk och tacksam för det. MEN (för nu kommer det ett men) jag känner ju också till och från att det är väldigt mycket ansträngning och input från min sida, eftersom allt Köttbullen gör sker med ett sådant motstånd. Det är såklart få ridskolehästar som man får något gratis av, men hon är någonting i hästväg (höhö) när det kommer till att stå emot, och lite har jag väl ändå kommit till en nivå av ridning (eller självupptagenhet) där jag börjat tänka "what's in it for me". Känner inte riktigt att JAG utvecklas så mycket för det är hela tiden samma kamp och börja om från ruta ett. 

Har pratat med K om det här, men jag vet att K tycker det är toppen att jag rider Köttbullen för då blir hon regelbundet genomriden, det är ju såklart också lite smickrande att hon tycker att jag är på en nivå där jag kan bidra med utbildning och tillridning. Och jag vet att jag också har sagt jättemånga gånger att jag tycker om att rida Köttbullen, kanske så många gånger att jag känner att hon inte lyssnar när jag säger att det skulle vara kul att också rida någon annan ponny. Hur som helst, nu har jag ju inte K som ridlärare längre. L, som är ny, har inga förutfattade meningar om att just jag ska rida just Köttbullen utan hon var (i vår diskussion igår) öppen för att det kunde vara bra för vilken ponny som helst att bli riden av en såkallat erfaren vuxen ryttare (skäms nästan när jag skriver det för även om jag ridit i större delen av mitt liv så känns det som att ju längre man håller på desto mindre tycker man att man kan) och hade full förståelse för att det kanske inte alltid är jättekul och utvecklande för mig att tröska runt på Köttbullen vecka ut och vecka in. Det fanns flera möjligheter: Gossen, Spanjorskan, Irländskan. Vi provar och ser, var L:s slutsats. Nu är jag jättespänd inför nästa vecka, hahaha. 

Idag är det som sagt rehab igen efter jobbet. Min man ska skjutsa svärmor till någon föreläsning, så det vankas lite egentid. Ska kanske ta tag i att rensa bland kokböckerna, vilket var helgens projekt men det blev inte av pga värme i lördags och för att jag hade en kyckling i bh:n hela söndagen och därför knappt vågade röra mig av rädsla för att mosa det lilla livet. Har rätt mycket kokböcker som jag köper (oftast på loppis i och för sig, men ändå) med tanken att jag ska sitta och bläddra i dom och "hitta inspiration". Händer dock ALDRIG, så nu åker nog allt utom möjligtvis Rutiga Kokboken och Sju Sorters Kakor. 

Tusen bitar

Har läst Tusen bitar av Marcus Jarl, detta är handlingen:

Det här är en berättelse om kärlek - men också om hat. Om kärlek mellan två män och om människorna som hatar den kärleken kraftfullt. Och om vad som händer när deras vägar kolliderar.

Nils och Benke kämpar för att kunna leva tillsammans på samma villkor som vilket annat kärlekspar som helst. Men det tar emot - inte minst Nils far som öppet visar sitt missnöje.
Robert och Ebba är gifta men glider allt längre isär. Robert finner utlopp för sin ångest genom sitt intensiva homohat på nätet medan Ebba försöker hitta en tillräckligt bra ursäkt till varför hon stannar kvar.
Tusen bitar är ett starkt relationsdrama om vad som händer när den man älskar plötsligt rycks ifrån en och man blir ensam kvar. Och en del av den älskade lever kvar i någon annan. Någon som hellre hade dött än frivilligt tagit emot det som gavs.

Jag har tidigare läst Trädgårdsmästarens dotter, Om en syster och Dina färger var blå av samma författare där jag gillade de två första och tyckte den tredje var rätt lam. Den här kändes också lam. Förutsägbar och med karaktärer som kändes krystade och konstlade. Den här boken får två hjärtan av fem möjliga. 

260818

Igår var det först jobb, sedan rehab. Min fysioterapeut tycker det går bra, jag tycker också det går på rätt håll. Vill inte jinxa, men FAN VAD DET ÄR SKÖNT ATT KUNNA GÅ UTAN ATT DET GÖR ONT. Eller, jag har fortfarande känningar, men inte alls på samma sätt som tidigare när jag var tvungen att mentalt stålsätta mig varje gång jag skulle gå uppför en trappa, kliva upp på en trottoarkant eller gå uppför en backe. Det kan jag nu göra utan att det känns som att någon kör in en kniv i hamstringsmuskeln, man sänker helt klart kraven för vad som är livskvalitet i takt med att ens djävla krämpor ökar. 

Nästa gång får du ta ett gummiband med mer motstånd för nu tycker jag det ser  för lätt ut, sa fysioterapeuten till mig igår angående en övning där jag går i sidled med böjda ben och ett gummiband runt vristerna. Det KÄNNS inte lätt, men det säger han beror på att jag nu har mer böjning på benen och tar större steg jämfört med tidigare. Första gången jag gjorde den övningen gav han mig ett gummiband som det stod "medium" på, jag kunde knappt flytta foten i sidled och fick be om LIGHT-varianten. Förnedrande. Imorgon är det upp till bevis om jag blivit starkare på de här 3 månaderna. 

Åkte sedan hem och gick raka vägen ner i hönsgården för att titta till de små liven. Den svaga kycklingen som jag gått omkring med i bh:n som om den vore mitt eget barn överlevde tyvärr inte natten, men det hade jag ju lite på känn. Trist men det är ju sånt som händer. Övriga såg ut att vara alive and kicking och de båda mammorna Lillemor och Liselott må ha varit halvkassa ruverskor, men nu har de gått all in i hönsmammarollen. Jag skulle kunna sitta en hel dag och bara kolla på hur de interagerar, går runt och övervakar så att allt går rätt till och så plötsligt bestämmer de sig för att nähä barn, nu är det läggdags och så lägger de sig och puffar upp sig och kurrar och vips kommer alla kycklingbarnen och kryper in under fjädrarna. 

Gick ut med båda hundarna, Laban är i princip ohalt nu. Kom hem, åt kvällsmat och så var det dags att byta om och åka till stallet. Ponnyerna flyttat till en hage som ligger rätt nära stallet så det tog inte TIMMAR att gå dit och tillbaka efter ridningen, det är ju alltid skönt. Hade dock svårt att somna när jag kom hem, hade som kramp i ena vaden av någon för mig okänd anledning. Så idag är jag TRÖTT, men det är ju bara att kriga sig igenom denna dag också. Efter jobbet idag ska jag träna och sen är det teori i stallet ikväll så jag kommer förhoppningsvis hem i skaplig tid så man kan få SOVA, ZzzZzzZzz. 

Till stallet istället, v 34 2026

Igår var det Köttbullemåndag. Tyvärr (för mig) går hon barnlektion precis innan och det är ju inte som att hon jobbar ihjäl sig, utan snarare att då hamnar hon längst in i sin komfortzon och går och drar benen efter sig och ibland hjälper det inte hur mycket man än kämpar för man når inte riktigt fram till henne. Så sammanfattningsvis kändes hon SEG och TUNG. Nu var det visserligen varmt och hon skulle behöva klippas för hon har rätt mycket päls och hovskägget är enormt. Och sen kämpar vi med vad som är rätt längd på tygeln, det jag tycker är lagom och bekvämt är ju tydligen minst den decimeter för långt, men när jag kortar upp den så lägger hon sig i handen och det känns som att man rider med två tunga ICA-kassar i händerna. Men om jag rider med "bekväm" tygellängd så går hon på bogarna och det är ju inte heller något vidare. 

Aja, vi kämpar på. Vi red en övning i trav med en massa övergångar och tempoväxlingar, och jag tycker nog att hon efter hand blev väldigt lyhörd och fin för hjälperna och att hon jobbade genom ryggen och i alla fall mot slutet hamnade i ett litet framåtläge. Man får vara glad för de små stunderna ibland. 

Kärnveden

Har läst Kärnveden av Ulrika Lagerlöf. Det är sista delen i en trilogi som inleddes med Hjortronmyren och Blekjorden som jag båda tyckt varit helt okej. Detta är handlingen:

När en människa hittas begravd i skogen utanför Djupsele leder spåren tillbaka till sommaren 1977. Tidpunkten då Evas pappa försvann, men också en tid präglad av protester mot kalhyggen och växtgifter. I dåtidens Djupsele oroar sig Siv för hur gifterna som sprids i skogen ska påverka både natur och människor.

I nutiden försöker Eva förstå vad som egentligen hände med hennes pappa. Medan timmerkåtan återuppförs i gläntan vid sjön växer banden mellan generationerna, och det som begravts kommer upp till ytan. När är det tid att glömma och förlåta, och när är det dags att ta strid?

Jag tyckte den här boken var ungefär som de två inledande; välskriven men en smula förutsägbar. Stör mig fortfarande på att det ingenstans, någonsin, nämns någonting om pandemin och hur det påverkade människor och samhälle. Den här trilogin utspelar sig under 2022-2023 (de delar som utspelas i modern tid). Då var det väl i allra högsta grad aktuellt med vaccinationer, restriktioner, COVID, men här umgås man hej vilt med vem som och det utan en tanke på riskgrupper (gamlingar t ex). Aja, man kan inte få allt. Den här boken får tre miljörättsaktivister av fem möjliga. 

260817

Då var det måndag, idag regnar det och det är så SKÖNT efter vad som känns som månader med stekande sol. Enligt prognosen ska det regna varje dag den här veckan och ingen, bortsett från möjligen alla bönder, är gladare än jag. 

I fredags hade jag bestämt mig för att tvätta bilen. Jag är så dålig på det och det är ju en otroligt löjlig sak att vara dålig på eftersom jag alltid tvättar bilen i en automat och det är ju verkligen inte så att jag behöver tänka på något annat än att betala och rulla in bilen där. Men jag tycker det är lite olustigt, kanske är det för att jag såg Vi hade i alla fall tur med vädret när jag var i en känslig ålder, haha. I mitt barndomshem tvättades dessutom mig veterligen inga bilar, möjligen kunde pappa spola av det värsta dammet (oh the joy of färdas på grusvägar) med en vanlig vattenslang, men avfettning och vaxning och såna grejer var ingenting man ägnade sig åt i casa de Johansson där man för övrigt bara hade skruttbilar som hölls ihop med tro, hopp och Plastic Padding så det kändes förmodligen lite bortkastat att putsa upp dom som om de vore värda något. 

När jag köpte min Kia 2014, som då var den nyaste bil jag ägt (den var tillverkad 2011) så bestämde jag att jag skulle tvätta den i alla fall en gång i månaden. Det höll i kanske...tre månader, sen blev det längre och längre mellan gångerna och sedan inte alls. Tänkte samma sak angående bilen som jag har nu, men det har hittills bara blivit av en (1) gång. Men nu så!, tänkte jag entusiastiskt, för det finns ju inget som hindrar att man återupptar sina gamla ambitioner även om inledningen varit synnerligen svag. 

På vägen till jobbet ligger en sån där dygnet-runt-öppen biltvätt (eller den heter i alla fall CARWASH 24 H), men på hemvägen verkar det alltid vara kö där så varför inte slinka in på väg till jobbet?, kom saktfärdiga jag på för ett tag sen, och sedan har det ju av olika skäl dröjt ett tag mellan tanke och handling men i fredags morse susade jag in där, och då visade det sig att den inte alls hette CARWASH 24 H utan WASHWORLD och hade öppet mellan 7-22. Det hjälpte ju inte mig klockan 04.45 så jag fick åka därifrån med oförrättat ärende. Tog mig samman och åkte dit efter jobbet istället, och fick för första gången i mitt 58-åriga liv uppleva en biltvätt inifrån. Jag har nämligen alltid tvättat bilen på Preem tidigare, och där betalar man i kassan, kör in bilen, går in i ett litet bås och knappar in en kod som man fått när man betalat, och sen får man stå utanför och glo tills bilen är tvättad. Men på det här WASHWORLD så betalade man i en automat utanför och sen fick man rulla in och sitta kvar. Kändes oerhört obehagligt när de där borstarna började röra sig, det var lite samma känsla som när man sitter på ett stillastående tåg och tåget bredvid börjar köra och man inte vet om man står stilla eller ej. Men jag överlevde. 

Åkte hem, min man var sugen på att äta kräftor så det hade jag köpt. Jag gillar inte kräftor så jag gjorde kycklingwraps istället. Tyvärr luktade allting runt bordet kräftor, så min smakupplevelse var väl sisådär men det var ju åtminstone trevligt att sitta ute och äta. Sen flyttade vi höns, läs mer om det nedan, och sedan gick jag och lade mig rätt tidigt. 

I lördags gick jag upp tidigt och gick en promenad med Tage. Laban är inte direkt halt längre, men går fortfarande lite orent så en långpromenad kändes onödig. Kom hem och så satte vi oss i bilen och susade iväg till en gård där man kan köpa kycklingar. Av de 12 svindyra avelsäggen jag köpt till hönan Lillemor så hade det bara blivit en (1) ynklig kyckling. Tanken var att vi skulle ha petat in några av äggen under Lillemors syster Liselott, som lagt sig att ruva någon vecka senare av ren solidaritet (eller nåt), men det blev inte av. Väl på plats blev jag lite carried away av att se vad som kändes som miljoner (fast det var kanske ett femtiotal) rätt så nykläckta kycklingar myllra omkring och tyckte det kunde vara fantastiskt roligt att bara få en näve random raser istället för de jag på förhand tänkt ut p g a egenskaper som är för mig önskvärda (robusta, tåliga, svag ruvlust). Det där med svag ruvlust får man ju för övrigt ta med en nypa salt, bevisligen. Lillemor och Liselott är av rasen Cream Legbar, men de har uppenbarligen inte läst sin egen rasbeskrivning. De är i sin tur framruvade av Ulrika, som i sin tur kläcktes i äggkläckare ur avelsägg som skulle vara Silverudds Blå men hon jag köpte av hade låtit sina barn hjälpa till att plocka äggen så de blev visst lite sammanblandade, för Ulrika är någon slags blandras av Gud vet vad men det spelar ju ingen roll. Ja, hur som helst. Vi köpte 10 kycklingar av blandade raser, tror att några är Ancona, några är Barnevelder, någon är Silverudds Blå och möjligen hörde jag Barnevelder nämnas också, men resten har jag fan i mig ingen aning om. Det ger sig. Vi fick en kyckling på köpet och när vi kom hem visade det sig vara 12 stycken, det är uppenbarligen inte lätt att räkna när de myllrar omkring sådär. Man får ju kallt räkna med att minst hälften är tuppar så det är inte så mycket som det låter.

Sen började Den Stora Kycklinglogistiken. Eller den påbörjades i och för sig redan i fredags kväll. När vi bestämde oss för att skaffa höns hade vi inte en tanke på att vi skulle ha hönor som ruvade, och redena består av fack som sitter en bit upp på väggen dit en spänstig höna lätt kan ta sig, en nykläckt kyckling riskerar däremot att falla över kanten och det är långt ifrån säkert att de andra hönsen ser välvilligt på detta nya inslag i deras vardag och verklighet. I de här facken finns små kattlådor (för att det ska vara enkelt att ta ut och rengöra och byta strö) och ett annat tänkbart scenario hade varit om en kyckling lyckas klättra över kanten och sedan bli fast mellan kattlådan och väggen, det har visserligen aldrig hänt med en kyckling (än) men däremot hittade jag en ihjälklämd mus där en gång. 

Vi har gjort en avdelning i hönsgården där man kan stänga ute de andra hönsen, men det är ju inte så enkelt som att man bara kan säga till de ruvande hönsen att från och med nu ska ni ligga därinne istället, utan vi har gjort så att vi på kvällen har tagit kattlådan och hönan och skjutsat in den i en liten hundbur (som nog egentligen är en kattbur) och stängt in hönan där över natten så hon inte har möjlighet att gå ifrån äggen p g a stress över flytten. Det låter kanske elakt men höns är inte nattaktiva så de brukar somna om väldigt snabbt och sen när man öppnar buren nästa morgon så tänker de inte på att de är någon annanstans.  

Hönan Lillemor hade ju lyckats ruva fram en enda ynklig kyckling av rasen Faverolle på 12 ägg där 6 var Faverolle och 6 av rasen Maran. Eftersom 21 dagar hade passerat med råge så bestämde vi oss för att slänga resten av äggen, men när vi bar iväg dom så var det pip och hålslag i tre stycken så det var bara att försöka fukta dom så gott det gick (det är en hinna runt kycklingen och den är i normala fall inget problem att ta sig igenom, men om kläckningen tar tid så kan hinnan börja torka och bli seg och svårgenomtränglig) och peta tillbaks dom in under Lillemor igen och hoppas på det bästa. Detta gjorde vi alltså på fredagskvällen. Sen kom vi hem med 12 kycklingar på lördagseftermiddagen, de fick bo i ett gammalt akvarium tills det blev kväll. Det går liksom inte bara att släppa ihop kycklingar med hönor och tro att de automatiskt ska känna moderskänslor, utan man får peta in dom när ruvhönan sover och hoppas på det bästa, detvillsäga att hon på morgonen därpå tror att det är hennes ägg som har kläckts. Vi petade in 6 av kycklingarna under Lillemor samt flyttade Liselott och stängde in henne i en annan hund/kattbur, sen fick vi vänta ett tag så att hon fick lugna ner sig och komma till ro och så gjorde vi om samma operation där. 

Tidigt på söndagsmorgonen så var jag nere i hönsgårdens barnkammare och tittade till de små liven. Lillemors kycklingar var ute och tultade omkring, Liselott låg kvar och "ruvade" när jag öppnade hennes bur så det var ett gott tecken. Gick ut på promenad, kom tillbaka och då var både Lillemor och Liselott ute och spatserade i hönsgården. Inne i Lillemors bur låg dock en väldigt klen kyckling som måste ha kläckts ur ett av de där äggen med hålslag som vi nästan kastade. Kände på den, den var kall och jag som annars är mycket för att naturen ska ha sin gång blev lite blödig och stoppade ner den i bh:n. Snart började det både pipa och sprattla därinne och så länge det finns liv finns det hopp. Den fick ligga där hela dagen, sen petade jag in den under Lillemor på kvällen när hon gått och lagt sig. Tror dock inte mycket på den här senkläckta kyckligen, den känns väldigt svag och chansen att den överlevt i natt är nog inte ens 10 %. Två av köpekycklingarna verkar också lite svagare och slöare än de andra, så det återstår väl att se om de hämtar sig. 

Visade sig igår kväll att Lillemor och Liselott systerligt knött in sig i en och samma bur med ALLA kycklingar huller om buller, så OTROLIGT gulligt. Här kommer en bild på merparten av gullisarna när de gemensamt upptäckte vattenbehållaren och tog sig några slurkar var. Det är annars inte jättelätt att få dom att fastna på bild, de rör sig hela tiden utom när de sover och när de sover så ligger de under sina mammor. 

260814

Då var det fredag och snart rullar vi in i andra halvan av augusti. Det är fortfarande högsommarvärme, jag är så less på den. Eller, det är såklart skönt att bara kunna gå ut i t-shirt och shorts och det är skönt att sitta i trädgården, men det är torrt som fnöske överallt, ingenting växer, i de större åarna är det bara futtiga rännilar med vatten och de mindre är helt uttorkade. Börjar bli lite sugen på höstregn och rusk nu faktiskt. 

Igår var en rätt händelselös dag. Jobbade, åkte hem, gick en kort runda med hundarna. Städade, det gick ganska snabbt och då var det inte för att jag var så himla effektiv utan för att vissa ställen är det inte lönt att städa på pga att min man fortfarande håller på att måla fönster och då ser det ut därefter. Bäddade rent i sängarna, tränade ett pass yinyoga som jag egentligen skulle ha tränat dagen innan men det tyade jag icke pga att jag var så trött efter min upphottade rehab. 

En halvrolig grej från jobbet: PC är en sån där människa som alltid ska vara värst, vad det än gäller. Säger man att det var tjugo minusgrader hemma en morgon så har PC haft tjugofem, har det kommit två decimeter snö så nog fan har PC fått tre. Har man köpt oxfilé för 199 kronor kilot så har PC hittat både svensk och KRAV-märkt och gudvetvad för 99 kronor. Har man ont i huvudet en dag så har PC en hjärntumör...nä, kanske inte riktigt men ni fattar. Nu berättade jag i alla fall i fikarummet att det hade varit en fånge på mitt rehabgym och att det känts lite weird att det stod en vakt och...tja, vaktade, medan man gjorde sina övningar. Ja, men då hade PC mött en fånge på Synsam, som hade kommit eskorterad av BÅDE polis och Kriminalvårdens personal, med BÅDE hand- och fotbojor. Förväntade mig nästan att det skulle komma en beskrivning av en sån där kätting med järnkula också, men så långt gick det aldrig.

Åkte sedan till stallet för styrelsemöte, kom hem vid 21-tiden, duschade, gick och lade mig och nu är det en ny dag. I helgen ska vi eventuellt åka till ett ställe där de säljer kycklingar. Hönorna Lillemor och Liselotte har ruvat i tusen år, jag har köpt avelsägg som borde ha kläckts, eventuellt kommer att kläckas när som helst. Tror tyvärr att både Lillemor och Liselotte är ganska kassa som ruvhönor, jag vet ju att höns lämnar äggen då och då för att äta och dricka, men tycker att de här damerna är ute på vift lite väl ofta. Ulrika, den av våra hönor som har ruvat fram flest kycklingar, har jag aldrig ens en gång sett lämna redet. Jag fattar ju att det händer även om jag inte ser det, men jag har uppfattat att det nog bara varit väldigt korta stunder för att sköta de primära behoven, medan Lillemor och Liselott har setts både ligga och sandbada i trädgården och vara ute och drälla i största allmänhet, helt ansvarslöst. Vet inte riktigt hur mycket sån frånvaro som äggen tål? Men slutar ruva gör de lik förbannat inte, så jag tänker att vi kan ta en genväg och köpa kycklingar och stoppa in under dom när de sover, det har vi testat förut och det gick bra så det kan man ju hoppas att det gör den här gången också. 

 

260813

Igår var jag först hos tandläkaren och sedan var det rehab efter jobbet. Tandläkaren gick bra, allt såg fint ut och det är ju skönt. Rehaben gick också bra. Det var en FÅNGE som tränade bland oss andra deppgökar, noterade bara först att det var en person jag aldrig sett förut som satt på träningscykeln mitt emot mig och värmde upp, men sen fick jag syn på en uniformerad vakt med Kriminalvårdens logga som cirklade omkring lite planlöst i lokalen och noterade då att personen på träningscykeln hade såna där grå mjukiskläder och nån innetoffla som man eventuellt kan ha sett på fängelsefilmer, plus någon form av passerkort i en plastficka runt halsen. Jag har ju en övning där jag bara ska gå runt inne i lokalen i fem minuter och vara fokuserad på att inte vagga fram som en trött anka (vilket är avsevärt lättare nu när jag inte längre är så stel och öm i höfterna, peppar peppar, no jinx osv) så när jag hade cyklat klart började jag också cirkla omkring för att eventuellt snappa upp lite information kring denna för mig lite spännande händelse för jag trodde verkligen inte att fångar fick åka iväg sådär, de har väl såklart också rätt till vård men jag tänkte mer att det var fysioterapeuter som åkte dit istället. Men uppenbarligen inte. Lyckades dock inte överhöra några smaskiga detaljer och sen kom min fysioterapeut och dängde på mig vikter som jag skulle ha när jag gick omkring, så så gick det med privatspanandet. Min fysioterapeut har verkligen fått feeling efter sin semester, för herregud vad han plötsligt tycker att jag ska "öka utmaningarna". Så nu är det nya övningar och hantlar till de övningar jag tidigare bara gjort enbart med kroppsvikt. De här passen tar längre och längre tid, igår hann jag inte klart innan fysioterapeutens tid var slut, så sista delen fick jag göra helt ensam i lokalen (fången och vakten hade gått för längesen, men jag hörde att fångens fysioterapeut sa "vi ses nästa vecka" så det kanske blir en följetong det här). 

Tog en liten promenad efteråt, gick bort till Erikshjälpen som ligger någon kilometer från deppgymmet. Var inte ute efter något särskilt utan det var mest bara för att det kan vara kul att kolla vad som finns, vilket ärligt talat mest var skräp. Gick därifrån lika tomhänt som när jag kom dit, traskade tillbaks till bilen och susade hem. Var helt slut pga en kombination av jobbig träning, värme och lågt blodsocker, så det blev inte så värst mycket gjort hemma, men jag fick i alla fall putsat klart resten av besticken, så nu är de i skick som nya. 

Ikväll är det styrelsemöte i stallet, så det lär väl bara bli jobba, hem och ut med hundar, städa och så iväg igen. 

260812

Igår nämnde jag för PC att jag skulle byta kontor och till vilket jag tänkte byta. Just i den korridorstumpen finns det fyra kontor, två mindre och två större. De två större var förr avsedda för VD och ekonomichefen och PC höjde på ögonbrynen när jag sa att jag tänkte ta ett av de mindre, men varför ska jag sitta och vräka mig i nån himla svit, det tycker jag känns töntigt. De två mindre är identiska och ligger vägg i vägg med varandra, det ena har bara stått tomt sedan 2015 eller så, och det andra har använts som förråd för arbetskläder så därinne är det hyllor längs med väggarna. Kändes därför enklast att ta det oanvända. Frågade PC om jag vid tillfälle kunde få hjälp av hens personal att bära upp ett skrivbord dit, för det som står där är inte höj- och sänkbart. PC är ju en sån som alltid ska ha rätt, så hen inledde med att ifrågasätta påståendet att det befintliga skrivbordet inte var höj- och sänkbart. Sen föreslog hen att det var bättre om jag tog det rum som använts som förråd "eftersom det är större". Nu hade jag ju förvisso inlett hela konversationen med att deklarera att jag inte behövde så stort utrymme, men det hade tydligen inte gått in. Tjejgissade (dvs när man VET att man har rätt men måste formulera det som en fråga för att inte framstå som dryg) att jag "trodde" rummen var lika stora. Eftersom de är det. Men om PC säger att det ena rummet är större så är det tydligen det. Suck. 

Efter jobbet åkte jag till Ö&B och köpte några små ramar. För ett tag sedan fick jag ju feeling och packade ner alla mina priser från lydnads- och brukstävlingar som stått på en hylla i hallen. Nu står bara änglahundarnas urnor där, tänkte att det kunde vara lite fint att också ha varsitt foto vid respektive urna, därav ramarna. 

Hade en stund över innan jag behövde åka till stallet, passade på att putsa bestick med hjälp av aluminiumfolie, bikarbonat och varmt vatten. Har bestick i nysilver som är fina men de blir ju tråkiga efter ett tag och nu hade det här taget varat rätt länge. Gjorde alla kaffe- och matskedar, nu återstår knivar och gafflar. Blir kanske av ikväll. Tänker försöka bli bättre på att göra såna här tråkiga saker som ju egentligen inte tar särskilt lång tid men som av någon anledning aldrig blir av. Som att rensa ETT skåp i köket, eller putsa ETT fönster istället för att göra jättestädochrensningsprojektet Allan.  

Åkte sedan till stallet för ett möte innan ridningen. Efter ridningen skulle det som vanligt traskas till hagar och sen var det bara hem och duscha och så i säng. 

Idag vankas det både tandläkare och rehab. Ej jättepepp på vare sig det ena eller det andra, men man har ju inte så mycket att välja på. När jag körde till jobbet i morse var vägen till jobbet, som är en  sån där förbifartsväg så man slipper åka inom centrum, avstängd, det var tydligen någon akut asfaltsskada som behövde åtgärdas per omgående. "Följ orange skyltning" stod det och det var nog fan den snålaste omledningsskyltning jag sett i hela mitt liv. EN skylt dirigerade en till vänster, men sen förväntades man själv känna till hur man skulle köra i flera korsningar innan man kom till en rondell där det stod en ensam orange skylt och pekade in mot centrum. Det var det hela och det kan jag ju tycka är knapphändigt. Det är ju såklart inget problem för mig som vet vilka alternativa vägar som står till buds, men tänk om man kommer till Ankeborg för första gången? Alla har väl inte tillgång till GPS? 

Den här avstängningen sabbade också min plan för var jag skulle parkera i samband med mitt tandläkarbesök, det finns nämligen en stor gratisparkering i anslutning till den här förbifartsvägen. Nu får jag istället ta en annan gratisparkering lite längre bort, men det har väl ingen dött av. Ingen har väl heller dött av att betala parkeringsavgift, men när det gäller sånt är jag SNÅL. Tar hellre tio minuters promenad än att betala 20 kronor för att parkera, hehe. 

Till stallet istället, v 33 2026

Igår trodde jag att jag skulle få rida Gossen, men nehe, det blev Köttbullen istället. Hon hade gått barnlektion precis innan så hon var lite kvar i den sinnesstämningen, kändes lite seg och tung. Vi red volter och övergångar i skritt och trav, hon blev ganska fin i formen men mestadels tung i handen, i alla fall i traven. Och det är sjukt svårt att rida med så kort tygel som man tydligen måste för att hon inte ska gå på bogarna. 

Vi provade också att rygga, jag hade ju dragit en lång utläggning om att Köttbullen inte kan rygga, eller det är klart att hon kan gå bakåt, det går ju att flytta henne från marken, men hon fattar inte själva hjälpgivningen utan står bara och skruvar på sig, kör upp huvudet och till slut går hon åt vilket håll som helst utom bakåt. Tänkte att det vore väl typiskt om hon nu skulle få för sig att rygga för hjälper bara för att jag har pratat så mycket om att hon inte kan. Men det behövde jag ju verkligen inte vara orolig för utan Köttbullen uppvisade hela sitt register av att stå och skruva sig på stället med huvudet i vädret, så här har vi att jobba med. Tror dock det bara handlar om att polletten ska ramla ner och att hon ska fatta grejen. Alla pratar om att det är så enkelt att lära hästar rygga från marken, men det är inte så enkelt med en lektionshäst som man inte har tillgång till på samma sätt. Men nu får vi se vad L kan åstadkomma. 

260811

Igår kom jag i mål med Q2-delen av projektet, deadline är på fredag så det var ändå lite marginaler. GÖTT. Vad som är mindre gött är att för ett år sedan så var jag i kontakt med ett företag som vi köper en tjänst av. Fakturan för årsavgiften brukar komma i augusti för de nästkommande tolv månaderna och man har 6 månaders uppsägningstid. Då, för ett år sedan alltså, var jag i kontakt med dom och informerade om att företaget jag jobbar på ska läggas ner och att vi inte längre är i behov av denna tjänst, försökte också deala mig till att slippa betala hela fakturan för det kommande året men det gick förstås inte. Aja. Någon gång i våras försökte jag logga in på tjänsten, fick då ett "företags-ID okänt"-svar och tänkte att jaja, då har det väl gått 6 månader dårå så nu är väl allt avslutat och klart. Nähä, men nu har det dumpit ner en ny faktura för nästkommande 12 månader. Provade att logga in och då gick det plötsligt utmärkt att använda sitt företags-ID. WHATTHEFUCK? Kontaktade dom på någon info@-adress, fick inget svar. Har nu kontaktat dom på någon slags supportsida så får vi se om det går bättre. Det är inte bara principen utan faktiskt också pengarna, den här tjänsten kostar närmare 100 000 per år och även om det inte är mina privata slantar så är det inget jag tycker vi ska betala för. Med facit i hand så skulle jag förstås krävt någon form av bekräftelse på att avtalet sagts upp, men det var mitt i det här djävla pisset med dramadrottningen A1 och det tog rätt mycket av både krafter och resurser så det var väl ungefär det sista jag tänkte på just där och då. Aja, får väl hoppas att det löser sig på något sätt. 

Efter jobbet igår så var det dags för rehab. Det var ovanligt tomt på deppgymmet, hörde någon kommentera det och min fysioterapeut förklarade det med att det är naturligt att avsluta patienter inför semestrarna, men han hade en massa nybesök inbokade så det skulle nog fyllas på. Sen kom ROBERT, gubben i blåjeans som som måste mutas med att via en spegel få titta på motorcyklar på Youtube för att ens sätta sig på en motionscykel, eftersom han prompt måste sitta på just den motionscykeln där man har ryggen mot tv-skärmen. Nu smiter du inte den här gången! sa fysioterapeuten halvt strängt och halvt skämtsamt och ROBERT muttrade någon ohörbart men sen började de tala om jakt och det visade sig vara gårdagens lock och pock för att få honom att göra några övningar. Fysioterapeuten visade sig vara en inbiten jägare, vilket var det sista jag hade gissat på skulle vara hans stora hobby. Nu vet jag mycket väl att det inte finns någon slags minsta gemensamma nämnare för utseende inom jägarkåren, där finns verkligen alla sorters människor, men ändå. Min fysioterapeut påminner lite om en Ken-docka, han är alltid välklippt och nyrakad och slätstruket prydlig, liksom obesudlad på något sätt. Har svårt att se honom stå med blod upp till armbågarna och flå och stycka, eller kanske sitta och bläddra i senaste numret av Guns & Ammo och drömma om ett nytt kulvapen, men det är väl jag som har dålig fantasi. 

Efter rehaben åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna för Laban är halt efter att han och Tage rök ihop och slogs över någon för dom otroligt viktig princip i helgen. Det bekymrar inte Laban det ringaste utan han hoppar glatt omkring på tre ben och viftar på svansen och tycker livet är toppen i alla fall, men det är kanske ändå bra att han inte går halvmilsvis. 

Min man hade tagit en dagstur till Köpenhamn för att maxa ut det sista av Skånetrafikens sommarkort så jag var ensam hemma, skulle dock till stallet för teorilektion så det var inte så mycket tid att göra ingenting på. Eftersom det var soptömning nästa dag bestämde jag mig för att fylla upp tunnan lite mer så jag rensade i skåpet ovanför spisen, slängde en massa tomma burkar och vad som kändes som hundra år gamla kryddor. Hann bara de två översta hyllorna, men många bäckar små osv. Åkte till stallet, vi pratade om våra mål på kort och lång sikt. Det var OERHÖRT längesen jag reflekterade över mina mål med ridningen, om jag ens har några? Jag vill ju såklart utvecklas och bli bättre, men inte sådär att jag har ett konkret mål att till exempel rida Grand Prix. Så det var väl lite nyttigt. Satte som kortsiktigt mål att utveckla Köttbullens galopp samt lära henne rygga. På längre sikt, kanske rida ett dressyrprogram på LB-LA-nivå med äran i behåll. Ännu längre sikt, kanske in och nosa på de mer avancerade skolorna som passage och piaff. Det var väl ungefär vad jag fick ihop. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, duschade, gick och lade mig. Min man hade sms:at att han var på väg hem, bussarna till nästan-Österlen går så att de anländer varje hel timme så jag trodde han skulle dundra in vid 22-tiden och tänkte att det är väl inte lönt att försöka somna innan dess. Men han kom inte, jag somnade och vaknade någon gång efter midnatt av att han fortfarande inte kommit hem. Däremot hade jag fått ett kryptiskt sms Jag trodde jag var smart men det var jag inte. Kommer hem imorgon. Antar att han försökt sig på någon logistisk lösning som inte höll hela vägen, men det går ju egentligen att läsa in vad som helst i det. Den som lever får se vad som har hänt.  

 

260810

Då var det måndag och ny vecka och nya tag. Är lite mör efter helgens BOOT CAMP, turligt nog så är det teori ikväll så att röven hinner få lite återhämntning. Nämnda BOOT CAMP har tagit upp i stort sett hela helgen. I fredags ringde min son och undrade om jag kunde hjälpa honom att bära ner ett piano från andra våningen efter jobbet. Låter coolt va, men det var ett elpiano så det var inte så ansträngande utan mest att det var otympligt och omöjligt för en person att bära och min svärdotter hade ont i ryggen och kunde/fick inte. Men det gick som en dans, visserligen en väldigt långsam sådan men ändå. 

Åkte sedan och handlade och sedan hem. Tränade yinyoga och gjorde rehab. Gjorde lasagne till kvällsmat för att få många matlådor till den kommande veckan. Gör ju veckans matlådor på helgen, i vanliga fall äter vi oftast något som kräver minimal ansträngning på fredagen, men nu skulle vi ju äta ute på BOOT CAMP:en på lördagen och min man är inte ett fan av matlagning så då fick det bli så här. 

Gick upp tidigt på lördagen för att hinna knata min mil med hundarna innan det var dags att åka till stallet. Det var dessutom fixardag så vi var där lite tidigare och hjälpte till att rensa ogräs innan ridningen, no rest for the wicked. Gjorde samma sak på söndagen, sen var det stallet hela dagen. Var hemma vid 17.30,  duschade och stekte upp en påse Ica Basics vegetariska vårrullar till middag. Jag är inte mycket för halvfabrikat annars, men när man varit borta från arla till särla är det en okej nödlösning. Vi har i brist på annat börjat kolla på Love is blind: Polen, där finns det några som verkligen är helt crazy som man kan förfasa sig över. 

Den här veckan drar min rehabträning igång igen, alltså den jag gör på deppgymmet tillsammans med min fysioterapeut. Vill inte jinxa något, men tycker att jag har blivit bättre. Inte bra, men bättre. Det är till exempel inte längre tio meters stapplande walk of shame varje gång jag reser mig, tycker också jag har fått ett bättre klipp i steget när jag promenerar, vilket ju är lättare att ha när det inte känns som att någon kör in en kniv i höften/skinkan för varje steg jag tar. Har fyra veckor av fysioterapeutledd rehab kvar, sen antas man om jag förstår saken rätt antingen vara symtomfri eller ha fått så pass mycket verktyg att man kan fortsätta rehab:a på egen hand.  Den som lever får väl se hur det blir. 

  

BOOT CAMP 2026

Räknade ut att det är tionde sommaren i rad som jag är med på BOOT CAMP i stallet. Det brukar ju vara ungefär i samband med terminsstart, men i år skulle det vara helgen efter midsommar istället. Bra, tyckte vi, för då blir det inte det där att hästarna inte är riktigt igång efter betet. Men helgen efter midsommar i nådens år 2026 bjöd ju på över 35 graders värme, så det var OTÄNKBART. Mest för hästarnas skull förstås, men även med tanke på oss klenisar som inte är vana vid såna temperaturer, så det blev framflyttat till helgen som gick.  

Nu blev det alltså av! Vi är i stort sett samma gäng varje år, plus minus några stycken, det är nog bara jag som varit med alla tio åren men vi är ett antal stammisar eller vad man ska kalla det. Det är alltid trevligt och vi har alltid så kul tillsammans. Det brukar också alltid vara fint väder, a k a jättevarmt, dock var det mer för årstiden rimliga temperaturer, runt 22-23 grader men det räcker ju när man ska skumpa runt på hästryggen. 

Fick Köttbullen. Vi var 12 stycken uppdelade i två grupper, jag red i den första så det var bara att sätta igång. Första passet var uppvärmning/dressyr, då tyckte jag hon kändes tung och seg, hon hade gått en barnlektion tidigare på förmiddagen men där hade hon nog inte slitit ut sig direkt. Men jaja, någonstans får man ju börja. Sen var det andra gruppen som red medan vi i första gruppen fixade med våra hästar och kokade kaffe. Sen hade vi lite fika och gemensam teori när andra gruppen hade ridit.  

Andra passet var markarbete, först travade vi över bommar på kort diagonal och sedan skulle vi trava över bommarna och därefter fatta galopp och hoppa ett litet kryss. Då piggnade Köttbullen till och gjorde som hon ibland gör, drog iväg som en avlöning mot hindret vilket jag inte var beredd på alls, det var längesen hon gjorde så med mig (var i och för sig rätt längesen jag hoppade också så det kan bero på det, hehe) så jag tappade stigbygeln. Hoppade hindret ändå som en annan Peder Fredricsson i VM-finalen eller när det nu var när man satt med hjärtat i halsgropen och såg stigbygeln flaxa omkring. Kände mig väldigt modig efteråt även om hindret var ett beskedligt kryss på 40 cm och inte en oxer på 160 som för Peder, men det är ju känslan som räknas, va.   

Sen hann vi kolla lite på andra gruppen och när de var klara så plockade vår grupp bort bommarna och mockade ridhuset och sedan var det bara att traska ner till hagarna längst bort från stallet med alla hästarna och därefter blaskade vi av oss, bytte om och åkte in till stan och åt middag på en trevlig restaurang med uteservering. Betydligt trevligare än de tidiga åren då konceptet var att vi skulle laga gemensam mat efteråt när alla var svinhungriga och så skulle man stå och trängas i ett halvsunkigt klubbrumskök och steka tacofärs och hacka grönsaker eller  slabba med såna där färdiga pizzakit där man bara kunde grädda en pizza i taget så att man fick äta i omgångar. 

Söndagen inleddes med att traska ner till långtbortistan-hagarna och hämta hästar, sen byggde andra gruppen hinder medan vi gjorde oss redo för hoppning. Det var i princip samma övning som lördagens markarbete, fast nu var det galoppbommar istället för travbommar, plus ett litet hinder. Vill ni ha räcke eller oxer? undrade K och alla vi tanter skrek KRYSS! för det känns tryggast när man är en hoppmes. Men allt gick bra och kändes kul!  Nöjd med mig själv för att jag planerade framåt och slapp höra "upp med blicken, titta mot nästa". Köttbullen är ju en sån stjärna i hoppningen, det är egentligen bara för mig att sitta på och styra. 

Sen fixade vi med hästarna och gav dom hö, vi hann kolla lite på när andra gruppen hoppade och sedan hjälptes vi åt att plocka bort hindren samt koka kaffe. Så var det fika och teori och sen var det dags för sista passet som var dressyr. Och då var Köttbullen sådär magiskt fin som hon kan bli ibland även om vägen dit är lång och krånglig. Men nu hade hon framåtbjudning och trampade på under sig och var allmänt samarbetsvillig, jag kunde riktigt känna att hon också var nöjd med sig själv och kände sig duktig. Mmm. Sen var det då dags för sista trasket ner till hagarna, sen när vi kom tillbaks upp till stallet igen så var andra gruppen precis klara så dom hann vi inte titta på alls. Sen var BOOT CAMP 2026 över, fast vi har tjatat på K om att få en repris under hösten så det kommer kanske. Mmm. 

260807

Jahapp, då var det fredag igen. Veckan har gått i ett nafs, helgen kommer gissningsvis att göra detsamma eftersom det är BOOT CAMP i stallet. Ojade mig lite i tisdags hur det skulle komma att kännas nästa onsdag efter att ha ridit dubbla pass både lördag och söndag och sedan lektion måndag och tisdag, fyra dagar på rad när man inte riktigt är igång är tufft. Men igår kom jag på att det är teori på måndagen, så då får röven lite välförtjänt paus, hehe. 

Igår hade jag möte av den sort jag hatar mest: när alla andra sitter i en möteslokal och man är den enda som är med via Teams. Vilket innebär att man a. inte ens vet vilka som är närvarande för det tycker de som sitter i rummet är onödig information, b. inte ser vem som pratar, om man inte känner dom så väl att man känner igen allas röster, det gjorde inte jag och det underlättar ju inte heller när alla talar fort och på skotsk dialekt som visserligen låter mysigt men inte är helt lätt att hänga med i, särskilt inte när det börjar bli tekniskt. Plus att det rent allmänt är irriterande att inte kunna se vad som händer, plötsligt kan alla börja skratta åt något som man inte fattar eftersom man inte är där och kan se att den personen som just talade samtidigt gjorde en lustig min eller talande gest. GAH. 

Efter jobbet åkte jag hem, hade tänkt handla på vägen men kände att nää...jag orkar inte. Varmt och kvavt var det och bilen luktade apa eftersom jag dagen innan hade slängt in en massa pappkartonger som stått ute i regnet i väntan på att någon skulle förbarma sig och köra dom till återvinningen. Åkte hem via återvinningen och blev av med aplukten i bilen, gick sedan till bibblan och hämtade en bok samt till affären för att hämta ut mitt paket med doftljus som jag beställt på mega-rea, sedan var det hem och städa. Använde kartongen som doftljusen varit i och packade ner alla mina priser som jag vunnit när jag tävlat med hundarna. De har stått på en hylla i hallen för...tja, någonstans ska man ju ha dom, har jag väl tänkt.  Har dock känt att de inte tillför särskilt mycket, är förstås stolt över våra prestationer men känner inte att jag behöver ha ytterligare x antal dammsamlande objekt bara för att bli påmind om det så nu åkte kartongen in på kattvinden. Fick sedan lite feeling och rensade ut kläder från nämnda kattvind. Med tanke på att jag rensade ut säckvis med kläder för inte så värst längesen (och inte har köpt några nya sedan dess) så var det lite anmärkningsvärt att få ihop flera kassar med plagg som inte använts i modern tid. 

Ja, det var väl den kvällen det. Nu är det alltså fredag, har jobbat som ett himla hjon hela veckan så det ska bli skönt med lite paus och återhämtning. 

   

260806

 Igår skulle det ju bli 28 grader varmt, så jag blev lite förvånad när regnet började smattra utanför jobbfönstret. Det regnade hela förmiddagen, när jag tog min lilla lunchpromenad så hade det slutat men det var fortfarande inte särskilt varmt, kanske runt 20 grader. Ingen var ju gladare än jag! När jag åkte hem tittade solen fram och när jag klev ur bilen utanför affären hemma i byn så var det 28 grader! Kändes mer som 38 grader p g a att luftfuktigheten var cirka 3000 % (kändes det som i alla fall). Så djävla obehaglig värme. Rastade hundarna i trädgården och harvade sedan ner till bibblan för igår var det absolut sista dagen att lämna tillbaks den här i mina ögon sjukt överskattade Ultravåld-boken, och böter vill man ju inte ha. Svetten rann bokstavligt talat i strida strömmar. Kom hem, noterade tacksamt att det åtminstone var rätt svalt inomhus, så länge det nu varar. Slet av mig dyngsvettiga kläder, tog på mig träningskläder, rev av 20 minuter tabata och drog igång en ny svettfestival som varade genom mina rehab-övningar. Sen var det inte mycket ork kvar att göra annat. Min man var med svärmor på banken, jag passade på att byta överdrag till soffkuddarna samt mäta hur lång hallen var. 

För ett tag sedan köpte jag nämligen en ny matta till vår yttre hall för jag var så in i döden trött på vår gamla, matta alltså, inte hall. Den gamla mattan köpte vi på metervara på Lantmännen för tusen år sedan och den såg också ut därefter i någon trist mörkt vinröd färg i något slags slitstarkt nålfiltsmaterial med kanter som krullade upp sig. Framför allt var strukturen sådan att det inte spelade någon som helst roll hur mycket man dammsög, den blev aldrig riktigt ren. Min man tyckte däremot det var förnämligt eftersom hans uppfattning var att grus och bös som man drar in utifrån då stannar i den yttre hallen. Så är det kanske, men jag tycker det är för djävla trist att det första man möts av när man kommer hem är en matta som ser ut som om det aldrig någonsin har städats. 

Tycker det minsta man kan begära av en hallmatta är att man ska kunna dammsuga den ren, så för ett tag sen kuppade jag in en ny matta genom att helt enkelt köpa en som JAG tyckte var snygg och praktisk istället för att bestämma detta gemensamt som vi brukar göra. Med sydda kanter, så den inte krullar ihop sig. Lade ut den när min man var i Köpenhamn och är SÅ nöjd, man blir liksom glad varje gång man kommer in i hallen, och så fort det börjar se grusigt ut så räcker det med tre tag med dammsugaren så ser den ut som ny igen. Min man blev faktiskt också nöjd, så nu har vi bestämt att köpa en likadan matta till den inre hallen där vi inte haft någon matta alls på ett bra tag eftersom vi slängde ut den gamla efter x antal hundspyor från den tiden när Remus (RIP) hade problem med bukspottskörteln. Den kasserade var en likadan trist nålfiltsmatta på metervara, dessutom hade Hilding (RIP) lyckats gräva ett stort hål i den när någon hade tappat något ätbart på den och han inbillade sig att det fanns mer att hämta undertill på något vis. Trodde inte ens det var möjligt att slita ut nålfiltsmaterial, men en hungrig och beslutsam tax klarar mer än vad man tror under några obevakade timmar.  

Det var väl ungefär allt som blev av igår, orkade inte mer p g a värmen även om det nog hade varit skönt att sitta ute framåt kvällen. Men då ska man ju gå och lägga sig. Beslöt tillsammans med min dotter att ställa in vårt planerade biobesök, vi har ju sista torsdagen i varje månad som vår biokväll men förra veckan var hon inte hemma så då sköt vi fram det, men den här veckan var det allmänt knöligt med logistiken för henne, dessutom var den enda film som visades tidigt nån variant med minioner så då var det inget svårt beslut från min sida. Om några veckor är det ju biodags igen så det är inte hela världen. 

Vår städerska på jobbet har semester och det är alltid likadant när det kommer en vikarie: det blir inte  ordentligt städat. Vi bytte städfirma bland annat på grund av det, och var då också noga med att från och med nu ska det finnas en checklista VID STÄDGREJERNA och inte i någon random städerskas handväska. Så det finns det en lista där det framgår vad som ska göras och hur ofta. I måndags när jag kom tillbaks från lunchen så gick det omkring en kille i lokalerna, han kom in och frågade lite villrådigt om han skulle tömma min papperskorg. Ja, det tyckte jag väl att han skulle göra, svarade jag. Strax därefter gick han, så jag utgick från att han var klar med resten, men sen upptäckte jag att han varken hade städat toan eller tömt återvinningskärlen. När jag kom i morse hade någon varit här igen, för min stol stod prydligt inskjuten vid skrivbordet istället för halvvägs ut på golvet som jag brukar lämna den. Plus att dörrar som varit öppna nu var stängda. Men återvinningskärlen var fortfarande inte tömda och papperskorgarna ute i labbet är på väg att svämma över. Jag fattar ju att det, checklista till trots, kanske inte är helt lätt att komma som ny (för någon överlämning till vikarierande städpersonal verkar överhuvudtaget inte ske), hörde också att det tydligen varit problem med sjukdom på städfirman, men ändå: vissa saker är väl ändå rätt så basic i den branschen. Typ: tömma papperskorgar? ELLÖR?

Jaja. Det är som det är.