Regndans, funkar det?

Men herregud, ska det bli ytterligare en sommar som 2018? Jag ser folk runt om i landet som befinner sig i regn, folk som klagar över att det är fler mördarsniglar än någonsin etc, men här har det banne mig inte regnat på jag vet inte när. Allting är kruttorrt, gräsmattan är gul, blommorna slokar i rabatterna och solen gassar från molnfri himmel från arla till särla. 

Är som en himla bonde, kollar väderprognosen tio gånger om dagen men det ändras ju hela tiden. Nu var det först "utlovat" (gillar inte ordvalet, för det är ju en PROGNOS och inte ett löfte) ett rejält regn på onsdag, men sedan ändrades det till "lätt skur" och nu är det framflyttat från onsdag till torsdag och nja, kanske blir det inget regn överhuvudtaget? På radion sa dom igår att "antingen kommer det ett rejält regn eller så klarar vi oss", och det är ju inte som att jag önskar syndaflod och översvämningar, men hellre ett rejält regn än inte ett rejält regn om man säger så. Jaja, den som lever får som vanligt se.

Är jag engagerad i fotbolls-EM? Njaeee, det skulle jag inte säga. Hade tänkt kolla på Sveriges match mot Ukraina ikväll, men så såg jag att den inte började förrän klockan 21.00 så då vete fan om jag orkar. Sover ju som en djävla kratta när det är så här varmt. Nedräkningen till semestern har verkligen börjat, ska jobba denna veckan och till och med torsdag nästa vecka, så nu är det nära. Har ju för en gångs skull inte så djävla sen semester som jag brukar ha, och inte heller har jag behövt flytta den som jag alltid blir ombedd att göra eftersom man alltid verkar vara en nyckelperson på företaget i semestertider. På mitt jobb har vi en såkallad matrisorganisation, vilket i vårt fall innebär att nästan ingen har sin chef här på plats utan de sitter i andra bolag i andra länder, med andra ord är det ingen som ser det som sin uppgift att koordinera semesterscheman lokalt. Och VARJE ÅR så framkommer det att alla vill vara lediga typ vecka 28, 29, 30, och varje år blir det samma tjafs om hur vi ska lösa det. Ja, inte i mitt lilla team förstås, man vill ju ha ordning och reda och vi styrde upp allas semesterplaner redan tidigt i våras. Nu i år var det i och för sig väldigt enkelt eftersom vi har två som inte ska ha någon semester alls, annars är det ju mycket att ta hänsyn till folks respektives semester och aldrig att någons respektive har det lite flexibelt utan det är alltid hugget i sten att Bengt eller Kerstin har vecka 27-30, end of discussion. Det är ju en lagstadgad rättighet att ha fyra veckors sammanhängande semester på sommaren, men det betyder ju inte att det är en lagstadgad rättighet att ha fyra veckors semester exakt samtidigt som sin respektive. Men samtidigt förstår man ju att folk vill det och man vill ju att alla ska vara nöjda (mvh mellanbarnet, den eviga medlaren). 

Min chef bryr sig inte om när jag tar ledigt så länge jag skriver in det i Outlook, så det är ju smidigt. Är också glad att jag numera inte är så djupt insyltad i det dagliga trälet på arbetsplatsen utan jobbar mer långsiktigt och strategiskt med vissa frågor. Är dödstrött på att vara oumbärlig, oersättlig nyckelperson i semestertider. 

Farmor!?

Jodåsåatt, i helgen som gick fick jag först en bild på en mycket tjock och mycket dräktig tax som hade det lite jobbigt i värmen.

Jobbigt...

Man skulle ju kunna tro att det fanns en miljon valpar i den tjocka magen. Eftersom Remus' bröllopsresa varade i tio dagar och han parade flera gånger så visste vi ju inte exakt vilken dag som det var BF (som jag har lärt mig via Familjeliv att det heter), bara att det gissningsvis skulle bli lite efter midsommar. Och igår kom dom! Fyra stycken pojkar blev det och allt gick bra. I förra kullen, som är några veckor gamla, så var det tre tikar och bara en hane, så jag var lite nervös att det skulle bli ett liknande utfall här. Nu blir det ju istället mycket för mig att välja på, hehe. Tur för mig och alla andra inblandade att de bor en bit bort, för annars hade jag väl åkt dit per omgående för att gölla och pipa och ha mig. Den som inte dör sötdöden av detta är det fan i mig något fel i huvudet på. 

 

NAAAAAAW!

                                                                    

Såååå....om inget oförutsett inträffar så flyttar en av dom hem till oss i slutet av augusti eller så. Kommer även att kräva att få veta vem som köper de övriga i kullen och sen ska jag hålla ett vakande öga över dom för att se att de sköter sig. Skulle aldrig palla att vara uppfödare, den saken är klar. Hehe.

Snöängeln

Hämtade ju ut fyra reserverade böcker som samtliga var 14-dagarslån på bibblan i torsdags, har betat av två av dom under helgen och den tredje, Snöängeln av Anki Edvinsson, kommer jag inte att läsa klart. 

Handlingen är denna: 

En pojke hoppar från en bro. En kvinna hittas mördad i sitt hem. En tonårsflicka försvinner spårlöst. De tre tragiska händelserna verkar först inte kopplade till varandra. Men Charlotte von Klint och Per Berg vid Umeåpolisen börjar se tecken på att allt hänger samman. Den gemensamma nämnaren stavas narkotika.

Medan vintern har ett fast grepp om Umeå och snötäcket växer allt högre, kämpar Per och Charlotte mot klockan. De måste ta reda på vem som är ansvarig för tragedierna som drabbat och fortsätter att drabba staden, och de måste till varje pris hitta den försvunna flickan - innan det är för sent.

Jaha, för det första fattade inte jag att det här var del två i nån slags serie, för det framgick inte någonstans, och det kändes inte speciellt fristående utan det förutsattes att man hade läst del ett. Och det hade jag ju inte gjort. Och för det andra kändes karaktärerna rätt så ointressanta och när det börjar handla om nåt stentufft brottssyndikat med ännu trökigare karaktärer så var det bara GÄSP. Gav den 100 sidor, men sen kastade jag in handduken. Den får en överkorsad gängmedlem av fem möjliga.

Spring eller dö

Har läst Spring eller dö av Maria Adolfsson, en för mig efterlängtad fjärde del i Doggerlandserien som jag gillar skarpt. Det här är handlingen:

Det är fullsatt i hamnen den soliga septemberdag när Doggerlands första pridefestival ska gå av stapeln och valspurten närmar sig. Men plötsligt förbyts den uppsluppna stämningen i skräck. Någon skjuter rakt in i folkmassan. När polisen anländer är gärningsmannen redan död.

Den höggravida kriminalinspektören Karen Eiken Hornby är fast besluten att ta reda på mördarens motiv och kartlägga hans sista tid i livet. Det hon upptäcker försätter både henne själv och andra i fara.

Jamen jag gillar den här! Möjligen att det var pyttelite tjatigt om Karen Eiken Hornbys gravidkrämpor, men jag skyller det lite på att det inte var så längesen jag läste om en annan höggravid kommissarie som var ute och jagade mördare, nämligen Anna Glad.  Börjar få ihop några härliga karaktärer som jag önskar fanns på riktigt så att vi kunde träffas, dricka vin och lösa världsproblemen. Förutom de två redan nämnda så är såklart Ruth Galloway och Harbinder Kaur självskrivna. Ja, hur som helst, den här var bra. Det har hänt väldigt mycket på bara ett år i Doggerland, egentligen kanske lite väl mycket för att det ska vara sannolikt, men det hänger ihop och Doggerland får väl vara som Ystad eller Midsomer eller Visby, en plats där det händer grejer helt enkelt. Den här boken får fem ostron av fem möjliga, schas iväg till bibblan allihop. 

What's in it for me?

Satt och slöscrollade på Facebook, såg nån reklam för "en ny och revolutionerande tjänst" där orden "undvika den klassiska abonnemangsfällan" nämndes och man fick veta att man "bara betalade för de böcker man faktiskt läser". Jaha, nen det lät väl bra? Funderar till och från på att skaffa typ Nextory eller Bookbeat, men blir sen snål när jag tänker på summan av ens abonnemang, och eftersom den förnämliga uppfinningen BIBLIOTEK finns så nä, det får stanna vid Netflix och Spotify.

Gick ändå in och kollade på "det nya och revolutionerande" för jag tänkte att det kanske ändå var billigt. Men njae? 135 spänn för en e-bok tycker inte jag är nån röd prislapp direkt. Nu undrar jag vad den här "tjänsten" innebär, är det inte bara samma sak som att köpa en e- eller ljudbok på till exempel Bokus? Fattar ingenting, men det är ju inget ovanligt. 

Är i läs-stress för jag fick hem fyra böcker från bibblan i torsdags, samtliga på fjortondagarslån. Men det ska nog gå vägen. 

Blåmärken

Har läst Blåmärken av Lina Arvidsson. Har tidigare läst Ett hem att dö för, som jag tyckte var rätt så okej men inte mer. Blåmärken handlar om detta:

Det är strax före millennieskiftet och Stella arbetar på ett äldreboende sedan fyra år tillbaka. Hon trivs på sitt jobb och med sina kollegor, men därhemma finns den kontrollerande pojkvännen Samuel som håller Stella i ett järngrepp. Till slut passerar Samuel en gräns som får Stella att inse att hon, för att rädda sitt eget liv, måste lämna honom. När Stella får veta att Maj, en av hennes gamla vårdtagare, har testamenterat sin stora våning på Söder till Stella ser hon sin chans att äntligen bli fri från Samuel. Men är det verkligen så enkelt?   

Den excentriska Lilly bor i lägenheten ovanför, men förnekar att hon kände Maj. Stella förstår dock snart att det inte är sant och får samtidigt klart för sig att Majs lägenhet härbärgerar en hemlighet. Vad är det Lilly döljer, och vad exakt var det som pågick i Majs våning?   

Den här boken beskrivs som en "gastkramande roman om ett samhällsproblem som pågår i det fördolda". Jag tyckte den var bra. Många tror ju att "det är väl bara att lämna", men det är ju verkligen oftast inte så bara. Många fattar inte varför kvinnor stannar kvar hos misshandlande män (fler borde fråga sig varför män stannar kvar hos kvinnor som de uppenbart tycker så genuint illa om att de måste spöa skiten ur) och jag tyckte det förmedlades rätt så bra hur det kan vara. Sen var det kanske lite väl osannolikt att Maj testamenterade denna våning till just Stella när hon borde haft ett rätt rejält gäng med vänner som borde ha stått före nån-från-hemtjänsten som den döda hade ett gott öga till. Men det är ju en sån där göttig fantasi man har, att det plötsligt ska trilla in ett trevligt arv från nån som man bara varit lite allmänt hygglig mot nån gång. Fast det lär ju aldrig hända i verkligheten. Aja, den här boken får i alla fall fyra ståplatser i Nybroviken av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er nu.

Horungen

Detta är en bok som jag sannolikt inte kommer att orka läsa klart: Horungen av Dorothy Allison. Detta är handlingen:

Greenville County, South Carolina, är en vild, frodig plats som är hem för familjen Boatwright, en tätt sammanflätad klan av grovhuggna och tungt alkoholiserade män som anser att allt kan lösas med ett hagelgevär eller en träpåk, och okuvliga kvinnor som gifter sig unga och åldras för tidigt. I centrum för denna berättelse befinner sig Ruth Anne Boatwright, en flicka som alla kallar Bone, ett utomäktenskapligt barn som får uppleva världen på ett skoningslöst sätt. När hennes styvfar Glen, ”kall som döden, elak som en orm”, blir alltmer brutal mot henne, finner Bone sig själv i ett triangeldrama som prövar hennes mor Anneys lojalitet  som leder till en slutgiltig och skakande sammandrabbning från vilken en väg tillbaka är omöjlig.

Ja men alltså det lät ju verkligen som en bok för mig, men nä. Det var så helvetes mycket folk att hålla reda på och jag tyckte inte precis att författaren ansträngde sig för att etableta karaktärer, utan det var bara ett evinnerligt uppradande av lösryckta namn och efter kanske 150 sidor så orkade jag inte längre försöka hålla ordning på vem som var vem av Earle och Raylene och Butch och Beau och Wade och Marvella och Alma och Ruth och Travis och Deedee och Danny och Shannon och Patsy och Grey och Garvey och Nevil och Maybelle och gud vet allt vad de hette och alla verkade de vara släkt med varandra. Detta gigantiska persongalleri gjorde att jag hela tiden tappade tråden, och då är jag ändå rätt bra på namn, men det här blev för trökigt. Den här boken får en överkorsad sydstatsflagga av fem möjliga. 

Hello darkness my old friend

Efter att vi fått (eller ja, fått och fått, jag utgår från att vi inom kort även kommer att få en fet faktura) FIBER så sa jag ju upp bredband, tv och telefoni från Telia, eftersom dom dels inte ens kan leverera fiber till där vi bor, men framför allt för att de skött hela den här historien med vårt krånglande ADSL så djävla rövigt. Jag kan absolut köpa att man vill avveckla en tjänst vars teknik börjar bli utdaterad, men då är det väl schysstare att säga att vi kommer att lägga ner ADSL om låt oss säga två år, och så får man den tiden på sig att fixa något annat. Istället för att bara låta allting börja självdö och sedan säga att det inte är något fel och inte heller göra något åt det som helt uppenbart inte längre fungerar, så att man i det närmaste måste ta tjänstledigt eftersom man inte gör något annat än sitter i telefonkö för att försöka reda ut varför det internet som man en gång hade och lovprisade över att det var så driftsäkert och stabilt helt plötsligt börjar bete sig som en lynnig mentalpatient. Fungerar bra ibland, fungerar inte alls ibland, fungerar lite till och från ibland. Så kan man ju inte ha det när man förväntas sitta uppkopplad och diskutera världens, eller åtminstone företagets, öden med män i kostym som så att säga håller i styrspaken över dessa öden. 

I alla fall, ringde och sa upp avtalet och alla tjänster den 1/6. 30 dagars uppsägningstid under vilka allting skulle fungera som vanligt, förklarade personen jag till slut kom fram till efter att ha suttit i den sedvanliga telefonkön. Nu hade vi ju redan fått vårt fiber inkopplat så det spelade ju ingen större roll eftersom "som vanligt" i detta fall innebar "tappar uppkoppling ungefär en gång i timmen och sedan tar det allt mellan en och 20 minuter innan uppkopplingen återställs" (vilket, enligt Telia, antingen beror på "fel på routern", vilket dom ju säger jämt och vilket jag inte heller köper eftersom routern a. är nästan ny, b. förra gången det var "fel på routern", vilket det faktiskt VAR en gång, men då fungerade ingenting, och c. alla på gatan som hade ADSL fick problem vid ungefär samma tidpunkt och jag köper inte att allas routrar skulle gå sönder momentant). Jag skulle hur som helst få en bekräftelse mailad till mig. Det fick jag inte. Fick ringa dagen därpå, sitta i telefonkö igen och slutligen prata med någon tomte som mumlade något lamt om att jomen det var uppsagt och det var mailat en bekräftelse. Fast den har jag ju inte fått, invände jag, och jag hade även kollat så den inte hamnat i skräpposten. Ja, men enligt "systemet" så hade den skickats till min gmail som jag angivit, och ja, adressen stämde. Men var var mailet? Ingen visste, och det var inte heller så att den här personen var så kreativ att han kunde prova att skicka det igen. Stön, så tröttsamt. Sen gick det någon dag, och så kom det ett annat mail om att hämtningen av mail från min telia-adress hade upphört. Har ju inte varit inloggad på min telia-mailadress på hundra år eftersom jag haft vidaresändning till gmail ungefär lika länge. Till saken hör att man ju kan registrera fem olika mailadresser på sitt Telia-abonnemang. Jag hade en, sen hade väl barnen varsin tror jag och ytterligare en användes av en på den tiden till mig närstående person och sen har det liksom bara rullat på år ut och år in. Jag sms:ade hen och informerade om att jag skulle säga upp abonnemanget och att hen hade 30 dagar på sig att fixa en ny mail och maila över alla mail som hen ville spara till nya mailadressen. Men det hann hen inte utan mailhelvetet stängdes ner utan föregående varning. Det gjorde ju min med, men jag tog det inte så allvarligt eftersom jag aldrig uppger eller använder den adressen och jag skulle säga att 100 % av det som gmail hämtar därifrån fastnar i spamfiltret. 

Ringde och påtalade att det ju hade uttalats, både av den första personen och den andra personen jag pratade med i samband med uppsägningen, att tjänsterna skulle fungera "som vanligt" under uppsägningstiden. Här kom då väldigt olika besked beroende på vem man pratade med, och här fick man också prata med en mängd olika människor där någon sa att det absolut var så att allting skulle fungera fram till sista dagen på uppsägningstiden men som inte kunde göra något, någon (otrevlig jävel) annan hävdade att "mail" inte var "en tjänst" och sedan bara klickade bort mitt samtal, och en tredje att det var bara att logga in på Telia webbmail och aktivera någon form av återskapning (vilket var FEL eftersom Telias webbmail svarade att kontot inte fanns, vilket det ju inte heller gjorde eftersom det var nerstängt). Till slut fick jag skriva ett rätt så härsket mail där jag påtalade det orimliga i alltihop. Då fick jag till svar att "tydligen har din mail avslutats i förtid, men här får du en voucher så du kan ringa och prata med en tekniker" och sen en massa om att man var tvungen att uppge vouchernumret DIREKT när man ringde för annars togs det minsann betalt, och vouchern gällde vid ETT tillfälle osv osv. Jag skickade vouchern vidare till den till mig förr i världen närstående personen som inte längre kom åt sin mail eftersom jag tänkte att hen nog hade större nytta av den än att jag får återskapat ett konto som gissningsvis endast innehåller en massa gammalt spam. Hen ringde eftersom det var hens mailkonto, men då var det tydligen jag som skulle ha ringt istället eftersom det var mitt abonnemang. SUCK. Ringde, fick sitta i telefonkö i 35 minuter och kom sedan fram till en SKITTREVLIG tekniker. Jag hetsade om att jag hade en voucher, så skulle jag uppge vouchernumret och då var det FEL. Men HERREGUD. Men denna skittrevliga och lösningsorienterade varelse sa att "jaja, det spelar ingen roll, det är tillräckligt likt ett vouchernummer för att jag ska utgå från att du inte lurar mig" och så började han jobba. Tio minuter senare var allt löst. Tack, Telias trevliga tekniker. Inte tack till alla andra inblandade i denna djävla SOPPA. 

Detta hände för kanske två veckor sedan. Men så igår så fick jag ett brev från Telia där de hade skickat ett simkort som jag skulle kunna använda i min router för trådlös surf. EH, jaha? Det är inget jag har efterfrågat (även om det diskuterades i samband med felanmälan som gjordes i april, men om det skulle vara lösningen så vet jag inte riktigt varför jag inte fick det i april) och vad ska jag med det till NU liksom? Sen börjar det dessutom strömma in mail med pigga tips i stil med, "du vet väl att streaming ingår i ditt tv-paket" (som jag ju har SAGT UPP) och så vidare. Det är väl så dags nu.  

Till stallet istället, v 24 2021

Nä, men inte blev det någon stillsam skrittrunda i fredags fastän det var 32 grader varmt. 32 grader varmt innebär nämligen FLUGOR i massor (vilket jag blev smärtsamt medveten om under helgens skogspromenader med hundarna även om det var i arla morgonstund) och nu stod det ju dessutom hoppning på schemat, så det var minsann bara att börja bära bommar. Inne i ridhuset och tack och lov för ett isolerat sådant, för där var det åtminstone inledningsvis något svalare än utomhus. Plus att man slapp flugor och damm. 

Jamen HELVETE vad det gick bra? Vi skulle hoppa bana. På tid. Och då växer tävlingshornen ut på undertecknad och mesigheten blir tydligen underordnad. Alltså, jag red BRA, det kände jag själv. Nu var det absolut inga höjder att tala om, kanske 40 cm? men jag hade så djävla bra tempo och blick och fick till så himla bra vägar, tog snäva svängar och vann! Fastän Köttbullen kanske har den kortaste och mest markbundna galoppen i hela världen och verkligen inte kan mäta sig med ett halvblod, men jag hade bäst vägar. Hehe. Sen red vi banan igen och då hade åtminstone Jessicas tävlingshorn vuxit sig enorma så hon gasade på som om det inte fanns någon morgondag så den gången kom jag tvåa. Men ändå. Så himla bra feeling och perfekt avslutning på terminen. 

Enda deppiga nu är ju just det. Att terminen är slut och det inte blir någon mer ridning förrän vecka 31. Fast Bästa Måndagsgruppen™ har bestämt att vi ska rida islandshäst vecka 28 så det blir kul. Är visserligen upptagen den dagen, men det ska jag försöka ändra på. 

Ni kan kalla mig IT-tekniker nu

Har, med hjälp av videosamtal där en däääänsk IT-kille har dirigerat mig, kopplat om ett stort antal ledningar i vårt serverrum och numera har vi både internet och fungerande skrivare på jobbet. Så synd att det är fredag eftermiddag och dags att gå hem, jag blev nästan lite sugen på att börja jobba nu. Ligger sjukt mycket efter med allt eftersom hela veckan har varit otroligt ineffektiv på grund av ovan nämnda tekniska trassel. Har fått skriva ut sånt som måste skrivas ut på en skrivare som står i en annan byggnad, så det har varit väldigt mycket gå fram och tillbaka och hämta saker som en annan Ahasverus, a k a den vandrande juden som nekade Frälsaren vila under vägen till Golgata och därför blev dömd att ständigt vandra omkring och vänta på Hans återkomst. Men nästa vecka väntar nya möjligheter till stordåd. På jobbet dårå, jag antar att Ahasverus fortfarande får lunka på. 

Ska iväg och rida nu. Termometern står stadigt på 30 grader och det är inte ett moln så långt ögat kan nå. Ser INTE direkt fram mot detta om jag ska vara helt ärlig. Eller det hade faktiskt varit gött att bara skritta ut en runda i skogen. Vi får väl se hur det blir, hajdå. 

Utan internet i åtta timmar försmäktar jag på denna ö

Idag hade jag ett möte inbokat med en djävla höjdare och jag var lite småstressad över det. Småstress övergick till storstress när internet plötsligt lade av. Fick koppla upp mig mot mobilen och felanmäla, sedan visade det sig att vårt fasta nätverk var stendött och det trådlösa funkade lite när det själv kände för det, och vår support sitter i Danmark och kan inte göra mycket eftersom det inte går att koppla upp sig på distans om komponenten internet saknas. 

Satt i ett Teamsmöte på förmiddagen med kanske tio personer från olika länder och det enda vi gjorde var att gasta "sorry, I can't hear you" och "could you please repeat" för ljudet kom och gick i samma takt som world wide web. Till slut lyckades jag förmedla att vi fick skjuta upp mötet till nästa vecka och jag tror att alla var eniga, men det var ju fan i mig inte lätt att veta. 

Bestämde mig för att åka hem och ta höjdarmötet hemifrån med min stabila fiberuppkoppling för jag kände att gränsen för vad jag orkade med ifråga om trilskande teknik på en dag var nådd och passerad med råge. Stressad som FAN p g a tycker inte jag fått något gjort mer än att ränna till serverrummet och kolla sladdar och filma hur de är kopplade och prova att flytta runt enligt distans-supportens anvisningar och till ingen som helst nytta. Kom hem, rusade in, fixade och trixade med uppkoppling och anslutning och mitt headset hade laddat ur och, ja, PANIK, men till slut fick jag ordning på allt.

Och då hör Mr Höjdare av sig och ber att få flytta mötet till senare i eftermiddag. Nu var det ju fler än vi inblandade och det är ju inte det lättaste att hitta en tid som passar alla, så till slut blev mötet flyttat till imorgon eftermiddag istället. YAY...not. Har ju svårt att tro att internet skulle börja fungera som genom ett trollslag och eftersom det är ridning imorgon så kan jag inte åka hem och ta mötet hemma eftersom jag då inte kommer att hinna tillbaks till stan och stallet i tid. Aja, det får väl lösa sig på något sätt. BLÄ.   

Träna, träna, träna

Tage och jag har gått en liten minikurs som heter "Sund med hund" som går ut på att man tränar tillsammans med sin hund. Så att om människan t ex gör knäböj så ska man sedan få hunden att göra någon motsvarande övning, t ex att resa sig från sittande till stående. Det var rätt kul och när jag via en kompis som också är instruktör fick veta att det fanns en digital utbildning så gled jag in på den via ett bananskal utan att riktigt veta vad det var jag gav mig in på. Jag trodde att man bara skulle få lite tips om övningar man kunde göra och hur man kunde lägga upp ett pass och sen var det bara att tuta och köra in detta i sin kursverksamhet, men NÄNÄNÄ. Utan nu är vi med i en Facebookgrupp och där kommer det nya utmaningar varje vecka och så ska man filma och lägga upp hur man tränar de olika momenten för att sedan bli examinerad och förhoppningsvis godkänd. Utöver momenten så ska man dessutom två gånger i veckan gå en pulshöjande promenad eller jogga 2 km. 

Jaha, men vem är väl jag om inte en som antar utmaningar? Så i måndags tog jag med mig Tage och avverkade 2-kilometersslingan på elljusspåret här i byn. Nu råkar jag bo vid Linderödsåsens fot och motionsslingorna är därefter. KUPERADE är väl bara förnamnet. Så även om man bara går så får man minsann puls, åtminstone i uppförsbackarna.  

Provade att springa lite försiktigt, för ska det va' så ska det ju som bekant va'. Har ju inte sprungit sen Jesus red in i Jerusalem på en åsna, för de sista åren av min "löparkarriär" har ju kantats av en lång rad av skador, rehab, komma igång igen, ny skada, ny rehab, repeat i det oändliga. Det har varit fötter, knän, höfter och rygg som har krånglat, och för några år sen kände jag att NU RÄCKER DET. Sen fick jag ju som grädde på moset knäledsartros för drygt ett år sen. Sedan dess är jag noga med den fysiska aktiviteten, jag gör någonting varje dag. Och det har ju hjälpt. Inte är jag i skick som ny, men (oftast) smärtfri även om artrosknät är stelare. Men springa har jag inte vågat mig på. Fast jag har funderat på det. Och nu gjorde jag alltså ett försök. Och det gick bra. DET GICK BRA. Ja, kanske inte prestationsmässigt, för tempot var verkligen inget man skriver hem om. Om Tage var haren så var jag sköldpaddan, och jag gick i alla uppförsbackarna så effektiv löpsträcka var kanske...drygt en kilometer? Dessutom hade jag ett par jätteurtvättade träningsbyxor som hela tiden gled ner eftersom jag hade både bilnyckel och telefon i dom. Ej så löparmässigt med andra ord. Men det gick bra. DET GICK BRA. Knät höll. Ryggen höll. Jag kände mig som om jag vunnit ett maratonlopp. Det fattades visserligen 40 km, men det är väl inte så noga. 

Är nu så sjukt taggad på fler endorfinrus. HERE WE GO. 

Till stallet istället, v 23 2021

I fredags var det markarbete, vi skulle galoppera över bommar som låg som om det vore en bana som vi ska hoppa nästa vecka (dvs denna vecka) på tid. Solen stekte och flugorna surrade och det var asjobbigt. För Köttbullen är ju inte direkt självgående i sin galopp utan driver man inte som en galning så bryter hon oftast av till trav i hörn och svängar. Och nu var det ju bara en massa svängar, så jag fick slita som ett djur. Det gick dock rätt så bra även om hon kanske har Sveriges sämsta koordinationsförmåga och lyckades snubbla över bommarna flera gånger och någon gång red jag genom en sväng i korsgalopp och hoppades på att hon skulle byta men det gjorde hon inte, så det kändes ju SÅDÄR. Vissa hästar känner man ju knappt att de går i korsgalopp, man kanske kan ana att det känns lite avigt eller inte hundra rent. Men Köttbullens korsgalopp är fullständigt vidrig, det känns som att man sitter på ett skakbord. Det borde ju vara obekvämt för henne själv också tycker man ju, men jag vet inte hur det där funkar. I alla fall. Det var ett svettigt pass med mycket galopp, nyttigt för Köttbullen, jobbigt för mig. På fredag är det hoppning och också terminens sista lektion. Sen har vi i gamla gruppen en Facebookgrupp och där har vi börjat diskutera om vi inte ska försöka få till en turridning i sommar. Hoppas, annars händer det inget hästrelaterat förrän vecka 31. 

Fotboll

Tänkte tillbringa lördagskvällen med att slötitta på EM-matchen Finland-Danmark, mest för att jag var lite nyfiken på vad Finland skulle kunna åstadkomma i fotbollssammanhang, och delvis för att eventuellt kunna håna mina danska kollegor på måndag om det mot all förmodan skulle bli en rödvit flopp. 

Men det fick ju en helt annan vändning när en dansk fotbollsspelare helt plötsligt föll ihop, typiskt klena fotbollsspelare tänkte jag först men sedan blev det otroligt obehagligt när jag såg att läkarna började göra hjärtkompressioner och sedan fick fram defibrillatorn. Fy så hemskt? I nuläget är det oklart vad som händer eller om han ens lever. Så himla läskigt. 

UPDATE: Verkar ju åtminstone som att han är vid liv. Sen tycker jag att fotbollen kan lära av ridsporten, där det första man lär sig inom säkerhetsutbildning är att ha ett gäng presenningar redo och så upp med dom så fort som möjligt om något händer, så att sjukvårdare får jobba ostört och att publik m m ska slippa se vad som händer. Här fick ju spelarna ställa sig i ring runt omkring och ändå var det fullt möjligt att se akut hjärt-lungräddning med hjärtstartare innan kommentatorerna bad bildproducenterna att zooma ut. Det behöver ju inte kablas ut över hela världen, kan man ju tycka. De där lakanen som de skylde med när han bars ut på bår kom ju en kvart för sent om ni frågar mig.

UPDATE 2: Det var tydligen inte ens lakan utan finska landslagets flagga som finska landslaget bussigt nog erbjöd som avskärmning. Alltså snälla Fotbollsförbundet, nu får ni väl ändå steppa upp lite. Nu är media fyllt av klag på att tv-teamen fortsatte att filma och att det var oetiskt, etc. När Geir Gulliksen ramlade av sin häst och föll in i sargen i samband med en prisutdelning på...minns inte om det var världscupfinalen eller någon av deltävlingarna, men skitsamma, poängen är att ingen såg ett smack av vad som hände utan skärmarna kom upp i princip i samma sekund som medicinska teamet kom ilandes. Och då handlar det självklart inte om att man fördröjer den medicinska insatsen genom att någon läkare står och fumlar med att spänna upp presenningar istället för att rädda liv, utan att det finns någon eller några i säkerhetsteamet som har detta som sin roll. Att om något händer så är den eller de personernas uppgift att snabbt skärma av. Sköttes exemplariskt i ovan nämnda exempel, mindre exemplariskt är när landslagsspelare måste stå som en levande sköld och man får använda nationsflaggor för att förhindra insyn. Just saying. 

UPDATE 3: Finland vann (den återupptagna) matchen med 1-0 och det var deras enda skott på mål i hela matchen. Och det trots att Danmark fick en straff, men där blev det räddning, och det var ju inte den enda räddningen utan den finska målvakten fick jobba på flitigt till skillnad mot den danska som hade kunnat sitta i en solstol och sippa på en paraplydrink, så lite hände det på hans planhalva. 

Så himla rolig statistik för Finland hittills i detta EM: 100 % vunna matcher, 100 % utdelning på skott på mål, 100 % räddningar och även 100 % straffräddningar. Det lär ju ändras inom kort, men ändå. 

Alla ljuger

Har läst Alla ljuger av Camilla Grebe och det tycker jag att du också kan göra. Har ju gillat alla hennes tidigare böcker, så förväntningarna var rätt höga inför den här handlingen: 

Maria är lyckligt lottad. Hon trivs med sitt jobb, hon älskar sin son, sin nye man Samir och – oftast – bonusdottern Yasmin. Men när Yasmin försvinner och Samir anklagas för att ha dödat sin dotter rasar Marias tillvaro.

Inte kan väl någon mörda sitt eget barn?

Tyckte det här var en spännande och välskriven berättelse, intressant att perspektiven skiftar, det är inte givet vad som har hänt och vad som har hänt tänker jag såklart inte avslöja här utan ni får själva jogga iväg till bibblan och ta reda på vem som ljuger och varför. Den här boken får fem bonusbarn av fem möjliga.

The Barbarians

Vi har börjat kolla på The Barbarians på Netflix, en serie som handlar om romarriket fast sett ur ett germanskt perspektiv. Den är väl lite sådär, men jag har bestämt mig för att ge den en ärlig chans. Mitt största problem är dock att en av karaktärerna är så helvetes lik Stefan Löfvén. Och det går inte riktigt att ta det på allvar då, när han kilar omkring i någon slags toga och man förväntar sig att han ska göra ett strängt uttalande om att det får vara slutfestat nu. 

Breaking news!

Idag fick jag äntligen det där meddelandet som jag väntat på rätt länge, nämligen den här bilden:

En tjock taxmage, och förhoppningsvis ligger det också en liten Remus JR därinne till mig. 

Illuminati och 5G, nu har ni mig

Igår var det alltså min tur att kavla upp ärmen (fast det gjorde jag inte rent bokstavligt eftersom det var t-shirtväder) och få mitt lilla mikrochip min första vaccindos insprutad i kroppen. Det var rätt odramatiskt, däremot fick jag bevittna en person som tuppade av mitt i ankomstregistreringen. Vet inte om det hade med spruträdsla att göra, för tydligen mådde personen inte prima redan innan eftersom jag hörde att hen kom "direkt från akuten". Då ska man väl inte vaccinera sig? Men sen blev det min tur så jag vet inte hur det slutade. 

De flesta jag känner som har blivit vaccinerade har blivit det på vårdcentral, men här var det den privata aktören SVEA VACCIN som hade slagit läger i foajén i Ankeborgs Arena. Jag kan tycka det fanns viss potential för förbättring:

1. De hade arrangerat kösystem med stolar som man satt i och varje gång någon blev upprepad så reste sig alla momentant och oombedda och flyttade ett steg framåt. Det var roligt att titta på, men däremot var uppmärkningen av kösystemet rätt undermålig. Jag blev placerad i kö nummer 4, vilket jag inte fattade förrän efter ett tag när jag såg en lapp med siffran 4 som någon tejpat fast på golvet. Efter att ha suttit och tittat på vad som måste vara händelsernas absoluta centrum en måndagsförmiddag en stund kändes det som att rätt mycket av personalens tid gick åt till att visa folk vilken kö som var vilken, eftersom det inte framgick förutom av de där fasttejpade lapparna i golvet som man inte såg förrän man var precis intill. Förbättringsförslag: Märk upp tydligt så att man ser redan när man kommer in vart man ska och vart man ska ta vägen sen. Hur svårt kan det vara?

2. Det kändes överlag som att personalens tid var indelad i tre lika stora kategorier: a. själva ankomstregistreringen, b. visa folk i vilken kö de skulle stå, och c. fråga om man ville ha sprutan i höger eller vänster arm. Ska väl inte säga att det stoppade upp flödet, men det tog ändå lite tid och personalen fick upprepade gånger förklara att om man var högerhänt så var det bra om man tog sprutan i vänster arm och vice versa. Sen frågade personen som skulle ge sprutan ändå samma sak, så det kändes ändå inte som att informationen kom vidare (eller om det var för att dubbelkolla, det får jag väl låta vara osagt). Under den tiden som jag satt där kom det dessutom minst tre personer som inte kunde så bra svenska att de ens förstod frågan. Här kommer förbättringsförslaget: eftersom man ändå skulle fylla i en hälsodeklaration så hade man väl också kunnat fylla i vilken arm man ville ha sprutan i. Det hade kunnat vara en bild med pilar också för den delen. Hur svårt kan det vara? 

3. Efteråt skulle man ju sitta och vänta i en kvart för att se så ingenting hände. Frågade vad man skulle göra om någonting mot förmodan ändå skulle hända, fanns det någon personal där eller hur funkade det? Nä, då fick man ropa. PÅ VEM? De som vaccinerade var i avskilda bås bakom en vägg, och de som ankomstregistrerade befann sig jättelångt bort och höll ju på med sitt. Personen i kön som tuppade av kunde sannerligen inte förmedla något budskap innan hen helt sonika säckade ihop utan att ha frambragt ett enda ljud. På det anvisade stället där man skulle sitta och vänta på att ingenting skulle hända, där satt ju alla och glodde ner i sina telefoner, så där hade man ju kunnat DÖ utan att någon ens la märke till det. Har ju svårt att föreställa mig att, om man drabbas av en akut allergisk reaktion (eller vad det nu är man väntar på inte ska hända), ska vara helt rationell och klar och börja hojta med sina lungors fulla kraft för att påkalla uppmärksamhet. Här kommer förbättringsförslaget: någon som tittar till en lite då och då hade kanske inte varit fel? Hur svårt kan det vara?

Ja, men nu är i alla fall steg ett i ens pandemiska medborgerliga plikt avklarad, check. Har ont i armen när jag rör på den, annars känns allt som vanligt. Men det är väl vad Illuminati vill få oss att tro, haha. 

Till stallet istället, v 22 2021

Känns helt sjukt att i fredags var det tredje sista lektionen för terminen? Sista lektionen för terminen brukar man göra något "skojigt", typ rida kadrilj eller ha någon liten tävling, och förra gången hade det talats lite löst om "lekar" den här gången, för vår sista gång är det enligt planeringen hoppning, och det räknas tydligen till "skojigt" av sig självt, enligt någon logik som inte är min. Och nästa vecka ska vi ha "markarbete, förberedande för hoppning" och det var tydligen hugget i sten och därför skulle vi göra något "skojigt" denna gången istället. Så det gjorde vi. Blev indelade i lag om två och två lite slumpmässigt utifrån hur vi stod. Först hade vi en distans mellan två bommar där man skulle ha så få galoppsprång som möjligt, och sedan så många galoppsprång som möjligt. Sen skulle man göra halt och stå stilla så länge som möjligt, och då fick hästen inte typ skaka på huvudet eller vifta på svansen. Sen skulle man galoppera ett varv runt fyrkantsspåret och sedan galoppera ytterligare ett varv på exakt samma tid, och slutligen skulle man skritta en distans med så få skrittsteg som möjligt. 

Om vi säger såhär: Jag är nöjd med att Köttbullen kunde variera sin galopp på den fasta distansen. Hade sju galoppsprång när vi "öste på" och nio när vi försökte samla, så någon form av skillnad blev det ju ändå. Och säga vad man vill om Köttbullen och hennes gångarter, men hennes register är inte enormt. Hon har liksom bara en slags galopp som man kan försöka jobba med. Samling och ökning är något av ett skämt, eller ja, hon kan ju öka men det är ju när hon sticker och det har ju inte så mycket med dressyr att göra, haha. Men varje försök till att minska galoppen för att man till exempel kommer ikapp någon annan häst, brukar sluta med att hon bryter av till trav istället. Fast det är väl lite ett inlärt beteende hos henne också, misstänker jag. Aja, jag var i alla fall nöjd med att det blev en liten skillnad och struntade i att det var tävling, intalade jag mig i alla fall. Fast sen blev jag dödsirriterad när jag såg att en häst som gjorde halt slog med svansen och enligt mig skulle det räknas som rörelse för det gjorde det för mig (Köttbullens paradgren är väl annars att stå stilla, hehe), men det gjorde det inte så den personen fick jättebra tid på halten. Men kunde inte med att säga något om det, och inte heller att det är orättvist att jämföra en kortbent D-ponny med ett stort gångartshalvblod när det kommer till att ta en sträcka på så få galoppsprång som möjligt (här hade jag inte någon fördel när det kom till "så många som möjligt" för nämnda gångartshäst är också en sån som i princip kan galoppera på stället). Skojade istället och sa att det borde räknas som doping för man vill ju inte vara en dålig förlorare. Aja, det var väl rätt kul ändå, men jag hade hellre ridit dressyr. Börjar ju få kläm på Köttbullen och pelhambettet nu så det börjar kännas som att vi kan börja jobba tillsammans. Typiskt, nu när terminen nästan är slut. Ska (såklart) på BOOT CAMP i augusti men dit är det ju långt. Ska väl förhoppningsvis också landa i min gamla grupp igen, om det inte kommer fler restriktioner vill säga. Det ser jag verkligen fram mot. 

Den som kom på ordet "hönsmamma" har aldrig träffat Ulrika

Två kycklingar blev det från ett dussin Änglamarks-ägg från Coop. Det hände inget mer med de två ägg som jag lyste och tyckte såg befruktade ut så nu har jag plockat bort dom. Och dör SÖTDÖDEN varje gång jag går förbi, för Ulrika är en så duktig mamma som visar sina små runt och plockar mat från matskålen och släpper framför dom så att de ska äta. Och hon vaktar dom som en hök och är rätt så ilsk mot den som kommer för nära. Jag stack lite obetänksamt in handen för att ta vattenbehållaren som jag skulle fylla på, och Ulrika gick omedelbart till attack och jag fick smaka både på näbbar och klor. Ordet "hönsmamma" borde sannerligen uppgraderas så att det motsvarar dådkraften hos tiger och lejon istället för att beskriva någon sjåpig typ. 

Att överleva en sommar

Har läst Att överleva en sommar av Camilla Prell-Weichls, den handlar om det här:

Det finns ett låst rum på bottenvåningen där Michelle inte får gå in. Hon får inte heller gå genom skogen upp till tjärnen, det är jättefarligt, säger Irma.

Men varför skulle hon? Det finns så mycket att njuta av i huset där Michelle ska tillbringa hela sommaren när mamma är sjuk. Nybakta kakor och djupröd hallonsaft. En mjuk hammock mitt i trädgården där man kan slumra till. Och hela tiden står Irma där i sin blommiga klänning och ägnar henne ett intensivt, nästan maniskt intresse.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om den här boken. Välskriven, ja. Obehaglig, lite. Hade dock väntat mig värre, så därför blev jag nog lite besviken. Sen har jag lite svårt för den där typen av författande som nästan enbart verkar gå ut på att beskriva hur saker ser ut, typ Mig äger ingen. Blir lite tjatigt, tycker jag. Sen tycker jag språket var bra och det var en skickligt berättad historia, men nja, helt såld blev jag ändå inte. Den här boken får tre glas saft av fem möjliga.  

Offermakaren

Har läst Offermakaren av Viveca Sten, den handlar om detta:

Just när skidsäsongen börjat i Åre hittas ett lik i en av liftarna. Kroppen är stelfrusen med läppar som smalnat av kylan. Mycket pekar på ett mord. Daniel Lindskog är inspektör vid Årepolisen och nybliven pappa. Hanna Ahlander har flytt till Åre efter att ha blivit dumpad och tvingats lämna sitt jobb på Citypolisen i Stockholm. Snart blir de båda två avgörande i utredningen kring den döda. Snön yr, temperaturen sjunker och allt fler svävar i livsfara. Hur många måste offras innan sanningen uppdagas?

Ja, det här var väl en rätt så okej bruksdeckare, men inte så mycket mer heller. Gillade inte Hanna Ahlander speciellt mycket. Störde mig på den vördnad som Årepolisen visade henne, jag säger inte att det var som att hon var som sänd från gudarna och nedsteg för att låta sin storstadsnåds sol lysa över de lite efterblivna poliserna från landet, men lite åt det hållet var det nog ändå. Störde mig också på att hon var sådär självsvåldigt dumdristig som bara poliser i polisdeckare kan vara. Ni vet det här scenariot: karaktären följer upp ett spår (som ingen annan har en aning om eller tror på) och hittar något skumt, och själv tänker man bara: gå inte in i huset, GÅ INTE IN I HUSET, ring en kollega, invänta förstärkning, hämta ett tjänstevapen men GÅ INTE IN I HUSET och så går karaktären lik förbannat ensam och obeväpnad in i huset, blir slagen medvetslös av en ondsint mördare och vaknar upp fastbunden vid ett element eller nedslängd i en möglig källarhåla med små utsikter att kunna ta sig loss/ut och varna omvärlden och förhindra att fler offer skördas (fast de lyckas förstås i sista sekunden ändå). Blir också sjukt stressad av att läsa om folk som måste göra viktiga saker men som hela tiden skjuter upp dom, men det säger kanske mer om mig än om dom. Sen vet jag inte, det kändes som att det var mycket krut på att etablera miljöer och karaktärer (första delen i en planerad serie så det är väl befogat) och själva mordhistorien kändes lite svag. Men ja, rätt bra tempo och lättsmält. Den här boken får tre snöskotrar* av fem möjliga. 

* Jag tror, men rätta mig gärna om jag har fel, att folk i Norrland generellt säger "skoter" och inte "snöskoter". Tips till författaren för mer trovärdig dialog, även om nu både Hanna och Daniel kommer söderifrån. Gud vad ordet "skoter" ser konstigt ut när man skriver det flera gånger btw.  

Ulrikas BABYLYCKA (om det hade varit omslaget på Hänt Extra):

 Igår när jag kom hem från jobbet och ilade ut för att kolla läget hos Ulrika så möttes jag av detta gölliga:

Två små dunbollar som var nyfikna på världen utanför. Kycklingar är ju generellt väldigt söta, men de här tillsammans med mamma Ulrika som kuttrade och stoppade in dom under vingarna när hon tyckte de sett för mycket av omgivningarna var ju ändå någon form av toppnotering på söthetsskalan. 

Lyfte lite på henne och kollade så det inte fanns någon mer, men där låg bara återstoden av det tolvpack Änglamarks ekologiska ägg från Coop här hemma i byn. Alltså livet va? Någonstans i Sverige läggs äggen av en grupp höns, packas, transporteras till något centrallager, distribueras ut till butik, står där på hyllan (ja, inte nu, eftersom det för närvarande tydligen är SUPERBRIST på ägg, jag sålde t o m ett flak till killen som installerade fiber för ett par veckor sen), sedan köper man det, vandrar hem, petar in under sin ruvande höna och tre veckor senare händer alltså detta. Är det inte det coolaste så säg? 

Lyste kvarvarande ägg och ytterligare två av dom var åtminstone befruktade, men lite svårt att se p g a att det var ljust och jag bara hade mobilficklampan att lysa med. Jag petade tillbaks dom under henne så får vi väl se vad Moder Natur och Moder Ulrika kan åstadkomma. 

Kyckling?!

Hönan Ulrika har ju legat och ruvat på tolv ekologiska ägg från Coop i tre veckor nu och ser inte ut att vilja flytta sig en millimeter. Igår lyfte vi lite på henne för att kolla, och där låg det minsann en liten kyckling och kravlade omkring! Vi släppte snabbt tillbaks henne, för dels vill man ju inte störa mitt i alltihop, och dels är hon rätt så barsk och drar sig inte för att ilsket hacka den hand som föder henne. Nu får naturen fortsätta ha sin gång så ser vi vad som händer. 

PS: Det verkar som att liljekonvaljbladsteorin stämmer so far, för i skrivande stund lever alla och har hälsan. NO JINX osv, men tänker att om det var något smittsamt så borde väl fler ha insjuknat vid det här laget? NO JINX, osv, osv, osv.