Jag har satt upp mitt personlighetstest på jobbet till allmän beskådan:
Dan: Kolla här, det står: "Födda ledare, men kan underordna sig andra ledare de respekterar och litar på". Observera, KAN underordna sig andra ledare...hahaha, finns det NÅGON som kan få henne att underordna sig?
Björn: Äh, stryk det där och skriv "rabiat" istället!
Menvadfan!
Ja, jag vet att jag inte alltid är först med det senaste, men nu ska det handla om att det blivit tillåtet för kvinnor att bada topless på kommunala badhus i Malmö.
Jag tycker det är lite larvigt att just såna här frågor får sån enorm uppmärksamhet i media, medan till exempel helt uppenbara skillnader och skeva fördelningar i löneutveckling och maktstrukturer avhandlas lite pliktskyldigast runt 8 mars och aldrig annars, fastän det pågår omkring oss hela tiden och genererar betydligt allvarligare konsekvenser än huruvida det är bekvämt att kliva i en klorerad 25--metersbassäng med eller utan överdel. Det blir lite som med Herr Gårman, det lyfter bort fokus från det som verkligen är viktigt. Och det är tråkigt.
Men principiellt håller jag med. Jag skulle aldrig få för mig att bada topless någonstans överhuvudtaget, men det känns rätt förlegat att ha ett regelverk för kvinnor och ett annat för män. Men i Aftonbladet kan man läsa följade:
Men enligt beslutet som fattades "ska alla ha badkläder" på inomhusbaden i Malmö. Vad det betyder? Att det är fritt fram för bara bröst. Om där inte är 13-åriga killar eller om någon klagar.
- Om det skulle vara väldigt många mindre barn då kanske det är olämpligt att gå ut topless. Men om flickorna är ensamma eller det bara är ett tiotal besökare så gör det ingenting, säger Bengt Forsberg, ordförande i fritidsnämnden till aftonbladet.se.
Men alltså, nä. Vad är det här för pellejönsbeslut? Antingen så ÄR det okej att bada topless, eller så är det INTE okej. Det kan inte vara okej "ibland" beroende på situationen, hur många som badar eller vilka grupper som är närvarande. Det är ett regelverk med otroligt dubbla budskap där det inte ens framgår vem som ska tolka vad som är olämpligt. Är det besökarna? Badvakterna? Kvinnorna? Männen? De 13-åriga pojkarna? Etniska minoritetsgrupper i slöja? Exakt vad är okej?
Och man blir faktiskt lite ledsen när man hör folk i allmänhet och kvinnor i synnerhet helt utan att reflektera över detta säger att de tycker det är okej för vissa att bada topless men inte för andra.
Hör upp nu för fan. Antingen TYCKER man det är okej, eller så tycker man INTE det är okej. Det är helt okej att ha en åsikt för eller emot, men att få bada topless ska fan inte vara på villkor att ens bröst platsar i Café.
Jag upprepar: Antingen tycker man det är okej med nakna bröst, eller så tycker man inte det. Detta gäller oavsett hur brösten ser ut. Här får man faktiskt inte välja. Är det tillåtet att vara topless så är det tillåtet även om man är 89 år och har ammat 7 barn. Det är faktiskt inte okej att välja bara de som är unga och snygga. Och det är inte okej att fatta ett beslut som gäller "ibland" beroende på omständigheter som inte är definierade. Ibland hatar jag verkligen världen, och hör sen.
Mina tankar återvänder då och då till ämnet nekrofili. Det är en smula fascinerande, inte så att jag känner att jag vill prova på, jag är mer nyfiken på vilka funktioner som egentligen som driver folk till vanvettets rand. Och så undrar jag hur man egentligen kommer fram till slutsatsen att man attraheras av lik? Är det liksom nää, min partner är alldeles för varm och levande för min smak, jag måste prova något annat, eller håller man på sig tills lämpligt tillfälle infinner sig i ett obevakat ögonblick i någon obduktionssal eller på en kyrkogård någonstans?
Och ens val av partner, eller vad man nu ska kalla det. Det känns lite som att man får ta vad som bjuds, men kan man som nekrofil vara strikt heterosexuell så att man ratar ett lik av fel kön, eller tänker man mer ähvadfan, kroppsöppning som kroppsöppning?
Och fungerar föremål som är kopplade till livets slutskede, typ urnor och kistor, som stimuli? Är ett besök på Fonus så att säga LIKSTÄLLT (obs, humor) med att gå på porrklubb?
Så många frågor, så få svar.
I helgen var vi ute och strosade i en skog, vars GPS-koordinater ni kommer att få bända loss ur min kalla döda hand*, för där hittade vi smultron, och inte något i stil med sju blygsamma plantor utmed vägrenen som det brukar vara. Nej, detta var rena rama smultronfälten. Jag har aldrig sett så mycket smultron i hela mitt liv, och då vistas jag ändå en hel del ute i skog och mark.
Jag är lite besatt av att plocka bär. Det är inte så viktigt vad som händer med dem efteråt, men jag måste plocka och ingenting får gå till spillo. Jag plockade som en galning och min pojkvän plockade kanske något mer sansat, men skogen blev i alla fall skördad på sitt röda guld, och då plockade vi ändå bara fullmogna bär, det fanns åtskilliga kvar som kommer att mogna inom en dag eller två.
Förvaringen blev omedelbart ett problem, för det där med att trä smultron på strån är för amatörer och inte på något sätt en hållbar lösning i längden. Smultronen blir mosiga och stråna är inte alls särskilt logistikvänliga när man plockar större mängder. Som väl är hade jag en kamera med mig. Den var inte till någon nytta just då, men den låg i en väska som vi fyllde till brädden på nolltid. Dessvärre var det ändå nästan natt, så vi var tvungna att gå därifrån och lämna massor kvar.
Det svider i någon stenålders-gen. I'll be back som det heter.
* Nej, jag har ingen GPS. Men det lät lite coolt, visst?
Jag har gjort ett test som cirklar omkring i en massa bloggar just nu. Ett test som ska beskriva ens personlighet. Okej, håll i hatten, det här är jag:
Min personlighetstyp:
Självständiga, originella, analytiska och bestämda. Besitter exceptionell förmåga att omsätta planer i handling. Värderar kunskap och kompetens högt. Vill förverkliga sina visoner. Tänker långsiktigt. Ställer mycket höga krav, både på sig själva och andra. Födda ledare, men kan underordna sig andra ledare de respekterar och litar på.
Karriärer som skulle kunna passa mig:
Forskare, ingenjörer, professorer, lärare, läkare, tandläkare, affärsstrateger, organisationsgrundare, företagsekonomer, affärsföreståndare, chefer, militärer, jurister, advokater, domare, programmerare, systemvetare, dataspecialister, psykologer, fotografer, forskningsledare, utredare, professionella pokerspelare.
Det här är alltså jag, och jag är inte förvånad. Vem är du?
Kontorssnack i marginalen:
Jag: Alltså, jag måste nog börja jobba lite med mig själv. Jag hatar verkligen folk! Kanske inte precis alla, men minst 95 % av alla människor jag träffar klassar jag som idioter direkt.
Susanne: Ja, men det är okej. När jag bodde i stan hände det att det kom fram folk och gapade på mig när jag var ute med hundarna, men jag kände att det gör inget, jag måste inte vara omtyckt av alla.
(Paus)
Jag: Alltså, jag räknar faktiskt dig till de andra fem procenten.
Susanne: Jaha. Jamen det var ju bra!
Dagens fikarumssnack:
Dan (läser husannonser i lokaltidningen): Var sjutton ligger Ärkebiskopens väg 226 någonstans?
Tord: Alldeles bakom "Gråtande korgossens gata".
För ett tag sedan började kedjan på min cykel att gnissla. Jag cyklade in på jobbets verkstad för att se om det fanns något att smörja den med, och hittade världens high-tech-lub-nånting som skulle vara SPECIELLT bra för kedjor. Jag sprayade på en ansenlig mängd och cyklade hem. Det fortsatte dock att gnissla och liksom skrapa. Jag tog då till mitt hemliga vapen, symaskinsolja. Det är det bästa smörjmedel som finns i hela världen, och mycket riktigt slutade oljudet. Jojo, tänkte jag belåtet när jag cyklade till jobbet i morse.
Fast när jag skulle cykla hem igen lät det värre än någonsin. Faktiskt så illa att jag började tro att det inte handlade om kedjan utan kanske om mer vitala delar av cykelns konstruktion. Jag cyklade inom den lokala cykelverkstan för att få ett utlåtande, och de i princip dödsdömde min cykel. Det var som att komma till akuten med vad man tror är en muskelbristning och så visar det sig vara en massiv hjärtattack istället.
Det gick inte ens att ställa någon diagnos bara sådär, utan detta krävde en grundlig undersökning som inkluderade nedmontering till beståndsdelar. Jag fick lämna kvar cykeln över natten, och det var så sorgligt att jag nästan ville gråta. Min fina gröna DBS från ett annat årtusende i händerna på en råbarkad främling. Och tänk om den ALDRIG blir frisk igen?
I helgen som gick var jag och min pojkvän och tittade på ett hus. Ett så kallat renoveringsobjekt, för än så länge är vi bara och rafsar runt lite i reakorgarna på hemnet. Men i alla fall. Mäklaren påpekade redan i telefonen att det fanns "en hel del att göra". Vilket visade sig vara sant, men vi är ju även läskunniga och har förmåga att dra en och annan slutsats, så det kom inte som någon direkt överraskning.
Jag körde lite på min en-miljon-på-banken-look medan min pojkvän mer var sig själv. Mäklaren, som var en ung tjej, påpekade för mig att jag "såg ut att ha en händig man". Det har jag förvisso, men det enda min pojkvän gjorde just då var att ha en rutig skjorta och peta lite på ett element, så kriterierna för händighet kändes minst sagt dimmiga. Kommentarer på temat "ja, det syns minsann att du inte har tummen mitt i näven" upprepades med imponerande variation åtskilliga gånger under visningen, i princip så fort han vidrörde någonting. Jag fick ingen händighets-cred för att jag krälade omkring under diskbänken och fingranskade statusen på avloppsledningarna, men det kanske inte ingår i mäklarutbildningens första lektion, hur man lurar på folk ett ruckel genom att få dem att tro att de är händigare än de är. Hade jag varit yngre hade jag blivit skäligen uppretad över denna övertydliga könssegmentering, nu tyckte jag mer det var underhållande.
När jag nämnde min en-miljon-på-banken-look för Barbie sa hon: Men VAD hade du på dig då? och man riktigt såg hur hon scannade av hela min garderob för sin inre syn utan att komma fram till något som såg rikt ut. Men idag sa Tord att de enda som har en miljon i kontanter på banken är såna som samlar burkar, så jag ska nog fortsätta med min baglady-look, det verkar enklast.
Idag har jag passat Adrian, 3 månader. Han var jättetrött redan när han kom, så jag tänkte ta en härlig promenad i det fina vädret och sedan gå hem och skriva många spirituella och tankvärda blogginlägg medan han sov sin skönhetssömn. Enkel match, tänkte jag. Vi gick i två timmar utan att han somnade. När vi kom hem var jag trött och hungrig. Adrian bara: Och?
Hans trötthet och hunger övertriumfade så att säga min, och jag kan även konstatera att hans stämband är synnerligen hållbara och välutvecklade. Till sist somnade han dock. Jag kom inte på några vaggsånger, men det funkade rätt bra med en egenhändig version av Pearl Jams Off he goes.
Jag återkommer när jag har samlat mig.
Jag har en ganska frostig relation till centrala studiestödsnämnden, eller jag begriper mig inte på de som INTE har det. Det känns som att man stiftade förbund med själva djävulen den dagen man helt naivt första gången kryssade i rutan som angav att man önskade låna fullt belopp. Föga anade man då att man sedan skulle få ha dem i hasorna i resten av sitt liv, och att man, så fort man tycker att man har lite flyt i tillvaron, ska undermineras med helt ohemula krav på återbetalning. Och djävla roligt har man inte haft för pengarna att det känns som att det är värt att inteckna sin själ för all framtid. Men alla har ju varit unga och dumma.
Jag tycker att jag är hyfsat vuxen och ansvarskännande. Speciellt nu i dessa tider, när jag till och med har fått en ekonomisk rådgivare. Eller så är det bara ytterligare en instans som tar över ens liv, för jag tycker att han lägger sig i det mesta. När jag var där för att få råd om vilket sparande som är mest förmånligt för ett barnbarn började han fråga ut mig om mina försäkringar. Jag tycker försäkringar är förskräckligt tråkigt, men här fanns det pengar att spara, vilket jag i och för sig tycker är något roligare. Så vips hade han bokat tid med en försäkringsrådgivare som ska gå igenom och snygga till min ganska oorganiserade härva av tråk. Vilket kanske kan behövas. Ja, men i alla fall så skulle han, min ekonomiska rådgivare, gå in på min internetbank och kolla hur mycket jag egentligen betalade i hemförsäkringspremie, för det hade jag inte i huvudet. Jag vet vad jag gjorde förra sommaren, det var då jag betalade min hemförsäkring, så han satte igång och scrolla vilt i kontoutdraget för att få fram aktuell summa.
För att komma till saken så är det så, att jag lider väldigt mycket av att betala tillbaks pengar till CSN. För att lindra plågan något brukar jag därför skriva några saftiga svordomar på "meddelande till betalningsmottagaren". Det är inte så att jag tror att någon på CSN verkligen får ta del av detta, och jag är även medveten om att tjänstemännen på CSN inte är personligt ansvariga för återbetalningssystemet i allmänhet och mina studieskulder i synnerhet, men det känns åtminstone bättre för mig.
Det kändes däremot ganska DÅLIGT för mig när min ekonomiska rådgivare scrollade omkring bland posterna på mitt kontobesked och hittade formuleringar som CSN knullar jultomten i röven och liknande mogna uttalanden. Det är rätt svårt att behålla sin värdighet då, kan jag meddela. Jag funderar så här i efterhand på om han verkligen bokade tid med en försäkringsrådgivare som han sa. Han kanske ångrade sig och slog numret direkt till psyket istället. Än har ingen hört av sig, men det är kanske bara en tidsfråga.
Sådärja. Nu är Adrian kristnad, och allt gick bra. Eller han uppförde sig snarare exemplariskt, men han har ju att brås på också. Det var ett barn till som döptes samtidigt, vi spekulerade mycket i om det var en nära släkting till Damien i Omen-filmerna. Han betedde sig nästan så, gallskrek så fort prästen öppnade munnen och lipade hejdlöst vid kontakt med vigvatten. Vi oroades lite för att det skulle ske en olycka, typ att hela kyrkan skulle rasa ihop och vi alla skulle gå under i rasmassorna. Man vet aldrig hur det slutar när onda och goda krafter möts, men man har ju sett en och annan film om hur det kan tänkas gå till. Och fantasin är det ju inget större fel på heller, får jag kanske tillägga.
Men nu gick allt i alla fall bra. Och dopgåvan blev en slags förening av aktier och räntefonder som min ekonomiska rådgivare påstod var bra på lång sikt. There is something rotten in the Swedish bankväsen.
På söndag ska mitt barnbarn döpas, och det är därför lite aktuellt med dopgåvor. Jag tycker dopgåvor överlag är rätt fjantiga. Fula små tennaskar att lägga mjölktänder i, eller fula sparbössor i tenn som står och samlar damm, eller fotoalbum med fula omslag av tenn som ingen ändå tittar i, och man kan för övrigt undra vad som är grejen med dop och tenn egentligen. Och vilket barn har någonsin uppskattat dessa gåvor? Nej, en bankbok är vad en mormor ska ge sitt barnbarn. Jag inbillar mig lite att Adrian kommer att uppskatta det mer när han en dag ska köpa moppe, ta körkort eller flytta hemifrån än något djävla tennföremål som stått i ett skåp i 20 år och som ingen kunnat med att slänga eftersom det är en dopgåva.
När mina barn var små, vilket utspelades ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna, kunde man gå in på banken och säga i kassan att man ville öppna en bankbok. Då fick man en bankbok med schysst ränta där man kunde pytsa in en slant då och då och så stod pengarna där och växte till sig och så var det inte mer med det. Helt naivt gick jag för några dagar sedan in på banken i samma ärende. I kassan fick jag den barska frågan vilken typ av sparande jag hade tänkt mig, och jag bara Jaa, någon typ av...sparkonto? Då blev jag genast bortmotad från kassan med motiveringen att hon, kassörskan, fick inte råda i såna frågor, utan då var man tvungen att tala med en banksäljare. Banksäljaren hade inte tid just då (klockan var fem i tre), utan vi var tvungna att boka ett möte.
Så idag ska jag på ett bankmöte. Där min banksäljare ska ge mig rådgivning om vilken typ av sparande som är mest förmånligt för Adrian, 3 månader. Det kommer att handla om fonder, och jag HATAR fonder. Det finns ingenting i hela världen som är så djävla trist som att lyssna på när folk pratar om fonder och aktier och sådant skit. Jag vill ha pengar på en BANKBOK. Med RÄNTA. Det jag mest av allt behöver är uppenbarligen en tidsmaskin.
Igår var jag på en husvisning, vilket i regel innebär att man träffar fastighetsmäklare. Min uppfattning om fastighetsmäklare är väl lite sådär, inte så hög kanske om man ska försöka vara lite diplomatisk. Någon får gärna bevisa motsatsen, det finns kanske någon fastighetsmäklare som är världens hygglo. Men jag har aldrig träffat någon.
De fastighetsmäklare jag har varit i kontakt med har samtliga haft en inte så lite uppblåst attityd. Som om de ensamma sålde Sveriges sista hus, och som om de gjorde en en stor tjänst bara genom att finnas till. Och dessutom ska de hela tiden hetsa en, som om man skulle stå hemlös inom kort om man inte köpte just det djävla ruckel de försökte pracka på en till ett hutlöst överpris.
Jag inbillar mig att de skulle bemöta en på ett helt annat sätt om man hade kostym, portfölj, bil av senaste årsmodell, högt blodtryck och ett namn som andades makt och rikedom sedan generationer tillbaks. Gympadojor och T-shirt med Dead Kennedystryck ger inte riktigt samma intryck, inbillar jag mig i alla fall. Så igår när jag skulle möta mäklaren tänkte jag att jag skulle bete mig som att jag hade en miljon på banken. Minst. Jag tog med mig Susanne som moraliskt stöd i detta projekt, för det kändes inte som min hemmaplan.
Jag hade lite problem med att få ihop min en-miljon-på-banken-outfit, men det började ändå bra. Jag hade skrivit ut några dokument om fastigheten och dom stoppade jag i en lädermapp som jag lånade från jobbet. Det såg nästan kusligt professionellt ut. Några en-miljon-på-banken-kläder äger jag inte, men jag tänkte att folk med en miljon på banken går säkert inte jätteflott klädda hela tiden ändå, så hel och ren borde väl duga. Dessa planer höll dessvärre på att omkullkastas, ty när jag kom hem från ett svettigt gympass och skulle kasta mig in i duschen för att göra mig representativ så var mitt badrum ockuperat av hantverkare som borrade sönder golvet och drog nya rör till elementet. De brydde sig inte det minsta om att jag hade en miljon på banken att värna om, så jag fick slänga ihop ett ombyte och åka och duscha på jobbet. Jag är osäker på om väska med smutstvätt ingår i en-miljon-på-banken-outfit:en, men jag tror inte det.
Min en-miljon-på-banken-attityd fick ytterligare en lätt knäck när jag satte mig bakom ratten på min Volvo 740 av 1990 års modell med hästfilt i baksätet och McDonald'sskräp på golvet. Men vi anlände först av alla och parkerade lite på avstånd, så det var ingen som kunde koppla ihop denna rishög med mig. Tyvärr hade jag använt min en-miljon-på-banken-regnjacka när jag rensade hängrännorna hemma hos min pojkvän så den var kanske inte alldeles representativ, men det upptäckte jag inte förrän efteråt.
Det är väldigt jobbigt att vara rik, inser jag nu.
Jag är en tunnhudad människa. I rent fysisk mening alltså, jag tål inte solen. Alls. Det räcker med några minuter så har jag första gradens brännskador och kliande utslag. Jag bränner mig på nolltid, även med solskyddsfaktor 35. Jag bränner mig för fan till och med i skuggan. Därför är jag skiträdd för hudcancer, även om jag aldrig solar med flit så att säga. Men man kan ju ändå inte undgå att vistas utomhus under hela den varma årstiden.
För några månader sedan noterade jag att ett födelsemärke började klia, och malignt melanom-varningsklockorna i min hjärna började genast klämta. Födelsemärket satt mitt i en tatuering, så det var svårt att bedöma om det hade ändrat färg, men eftersom det gick flera veckor utan att det slutade klia så ringde jag min vårdcentral. De hänvisade mig till en laserkirurgklinik och där var jag idag för att ta bort det.
Laserkirurgen var en man av diffus öststatshärkomst och han avfärdade mitt födelsemärke som ett myggbett! Jag protesterade och han ändrade diagnosen till "bindvävsknuta". Jag frågade om det var farligt och han slog ut med armarna och ryckte på axlarna. I nästa andetag sa han att det inte var bra att ta bort den för tatueringen skulle bli ful. Nu tycker inte ens JAG att just den tatueringen är särskilt snygg ens från början, så jag förväntar mig liksom inte att någon annan ska tycka det heller, och för övrigt vill jag hellre ha en ful(are) tatuering än en malignt melanom-wannabe-födelsemärke, så jag framhärdade i min önskan om att ta bort detsamma. Dessutom tyckte jag att jag ville ha lite valuta för de 300 spänn jag betalt i patientavgift. Så jag fick min vilja igenom till slut, trots att laserkirurgen ojade sig över att svansen på det mytiska sagoväsen som tatueringen föreställer skulle bli lite smalare på ett ställe. Jag fick lova att höra av mig om jag kände lidande av detta i framtiden, så skulle han göra en plastikoperation för att återställa min rätt fula 80-talstatuering till originalskick. Jag bara: Jaja, men operera nu då för fan. Nej, så sa jag inte, men det blev i alla fall gjort till sist. Operationen gick snabbare än tjatet, så man undrar ju hur effektiv vårdapparaten egentligen är.
Nu kliar det ÄNNU mer. Jag tror det är fantomsmärtor. I mitt så kallade myggbett. Eller i basiliskens kapade svans, välj själva.
Det finns en regel som säger, att om någonting har avhandlats i fikarummet på jobbet så är det officiellt. Därför kan jag nu avslöja även i detta forum att jag och min pojkvän planerar att slå våra påsar ihop, som det heter. Vän av ordning med gott minne kan förmodligen erinra sig en och annan härsken sarkasm om relationer i allmänhet och samboende i synnerhet som går att härleda till mitt tangentbord. Så var det också. Men nu har jag ändrat mig. Svårare än så är det inte. Och det var inte ens särskilt svårt. Så. Nu är det sagt.
Idag lyckades miss E och jag fånga varandra i flykten för en snabbfika och lite skvaller. Vår vokabulär brukar vanligen vara av den typen att förhärdade vuxna män som råkar tjuvlyssna bryter ihop och börjar gråta efter sina mammor, men idag talade vi oavbrutet med varandra utan att så mycket som antyda någonting som skulle kunna associeras till vad man i dagligt tal kallar för runda ord. Nu hade vi visserligen jävligt bråttom båda två, men ändå.
Kan det vara ett mognadstecken?
Härförleden stötte jag ihop med min exman. Vi har varit skilda i cirka tusen år och vid det här laget kommer vi riktigt bra överens. Särskilt om vi inte träffas särskilt ofta, vilket är förvånansvärt enkelt trots att vi bor snudd på grannar.
Hur som helst, min exman frågade mig om jag ville ha lite sallad, för de hade odlat mängder i sitt växthus. Det var ju vänligt, så jag tackade ja och fick en hel djävla ICA-kasse full. Det kändes ju aningens överdrivet eftersom mitt hushåll numera oftast består av me, myself and I, men det verkade lite oartigt att tacka nej så jag tackade igen och gick hem med salladen.
Gratis är gott, och jag har därför ätit enorma salladsportioner både morgon, middag och kväll. Nu i afton, när jag efter idogt ätande började närma mig påsens mittregion, upptäckte jag att det låg någonting mitt bland salladsbladen. Det var en direkt onormalt stor mördarsnigel, tänk John Holmes' könsorgan, och smaskade. På MIN sallad. Det tyckte jag var mindre tilltalande, eller för att vara ärlig var det faktiskt rätt äckligt. Jag VET att sniglar äter sallad, men det är inte riktigt samma sak som att jag uppskattar att det ligger en gigantisk slemproducent och tuggar på och bland de blad som jag har livnärt mig på i flera dagar. Jag har ju förstås sköljt dem, men ändå. När jag tittade lite mer noggrant fanns det liksom halvtuggade bitar både här och där. Det var inte nog med att det var världens största snigel, det var dessutom världens största snigel med bulimi.
Att få detta i gåva av sin exman är en symbolik som är alltför tydlig. Jag tar härmed tillbaks uttalandet om att vi numera kommer riktigt bra överens. Nu djävlar är det krig. Med mördarsniglar som vapen.
Härförleden besökte jag polisen i ett ytterst beskedligt ärende, att förse husets tonåring med ett ID-kort eftersom han snart blir myndig och inte planerar att skaffa körkort. På den gamla goda tiden när allt var som det skulle, så kunde man gå till posten och ordna med sådana saker, men så är det inte längre. Istället ska den som är i behov av ID-kort vallfärda till Ankeborgs polisstation och medföra målsman med giltig ID-handling. Så det gjorde vi.
Vi var långt ifrån ensamma om detta tilltag. I stort sett hela kommunen verkade ha trängt sig in i passpolisens lilla väntrum. Bland annat en familj med ungefär åttahundra barn, som samtliga skulle ha pass. En av ungarna ville inte låta sig fotograferas och protesterade med åtskilliga gälla skrik så fort hon sattes på stolen framför kameran. Det kan man väl möjligen stå ut med ett tag, men inte att resten av familjen försöker distrahera ungen med åtskilliga infantila tillrop i röstlägen som verkade höjas cirka tre oktaver per sekund. Efter tjugo, jag upprepar, TJUGO minuter föreslog en av poliserna ur sig att ungen skulle kunna sitta i någon av föräldrarnas knä om denne hade på sig en för ändamålet avsedd vit haklapp, som helt påpassligt hängde i anslutning till fotograferingsbåset. Varför ingen hade kommit på denna tanke tidigare är ju något av ett mysterium, men vid det här laget var ungen helt hysterisk och ville inte göra annat än att ligga på golvet och gallskrika. Sedan kom en snutdjävel dragandes med det pedagogiska triumfkortet "polisnallen", vilket var ett malätet tygdjur i polisuniform som han viftade med i ansiktet på ungen, som i det närmaste greps av panik och vrålade ännu värre. Medan föräldrarna med alla medel försökte få ungen att hålla tyst de få sekunder det tog att knäppa en bild underhöll övriga syskonskaran väntrummets med slagsmål, omkringkastande av inredning samt allmänt oväsen. Det var som en brittisk socialrealistisk film, bortsett från att fjärrkontrollen som reglerar volymen saknades. Man kan ju verkligen ifrågasätta vad det skulle ha för betydelse om en ettåring lipar på ett passfoto, men det var tydligen inte tillåtet.
Efter femtio, jag upprepar, FEMTIO minuter lyckades man till sist få till en bild och den vid det här laget avsomnade nummerlappsdisplayen vaknade till liv igen så att resten av kommunen kunde få komma till och uträtta sina ärenden.
När det äntligen var vår tur, efter bara en timma och 45 minuter, så trodde jag ändå att det skulle gå undan, för de knappade bara in passnumret och vips bluppade alla uppgifter om husets tonåring upp på skärmen. Fotograferingen tog mindre än en halv minut, skriva namnteckning gick på tio sekunder. Sedan började polisen dividera med en kollega om huruvida det var nödvändigt att målsman legitimerade sig när det handlade om mindre än en månad kvar tills personen ifråga själv blev myndig. Jag hade kunnat förstå diskussionen om husets tonåring hade kommit dit ensam, att man kanske kunde tänka sig att göra ett undantag istället för att be honom återkomma en annan dag. Men nu stod jag fullt synlig mindre än en halvmeter från den aktuella diskussionen med körkortet i handen. Den aktuella diskussionen pågick i tio, jag upprepar, TIO minuter. Sedan kom de fram till att det nog var nödvändigt ändå och så påbörjades en omständlig procedur kring detta.
Vid det här laget var jag färdig att slita åt mig någons tjänstevapen och börja skjuta vilt omkring mig. Men jag är ju en lugn person med takt och ton, måttfull och balanserad, så jag tystade ner min inre Michael Douglas och gick hem och bloggade istället.
Fikarumssnack i marginalen:
Jag: Jag hittade en jättefin telefon som jag ville ha! Nokia 5500 Sport, men då hade den utgått ur sortimentet och det går inte att få tag på en ny. Men nu har jag köpt en på Tradera för 600 spänn. Helt oanvänd!
Tord: Tror du ja...
Jag: Jaja, det är ju en risk man får ta...Men OM jag blir lurad så kommer jag ALDRIG att berätta det för er!
Christian: Ha! Så länge kan du inte hålla tyst.
Jag: Menvadfan...
Christian: Det är bara en tidsfråga innan vi vet allt.
Idag var jag en sväng på apoteket, mitt forna stamställe. Innan jag åkte frågade Susanne mig om jag inte kunde kolla om det fanns någon typ av plastade engångslakan, för hennes ena hund blir lite inkontinent när hon löper. Jag snokade runt lite bland de olika hyllorna utan att hitta något i den stilen, så jag tänkte att jag får väl fråga. Nu tyckte jag det var lite pinsamt att dra en lång drapa som inleddes med jo, min kompis har en hund som...för det skulle ju låta precis som att det var JAG som var inkontinent men inte riktigt vågade stå för det. Så jag ljög och sa att det var jag som hade en hund som var inkontinent. Nu vet inte jag om det är vanligt att inkontinenta personer skyller på sina hundar, det kanske är typ grundlögn 1A, vad vet jag, men jag tyckte i alla fall det lät lite mer värdigt än det är inte jag, det är en kompis som undrar...
Hur som helst, det jag efterfrågade fanns, bakom disk så att säga, och apotekaren for med raska kliv iväg in i de där hemlighetsfulla regionerna bakom disken för receptbelagda läkemedel och kom tillbaks med något som måste vara världens till ytan största förpackning inkontinenslakan för engångsbruk. Mitt uppdrag var ju egentligen bara att ta reda på om de fanns i apotekets sortiment, men nu kände jag mig helt plötsligt lite tvingad att köpa dom, eftersom det kändes väldigt motsägelsefullt att först påstå att jag hade en inkontinent hund för att sekunden därefter inte vilja ha de efterfrågade produkterna. Så jag fick vackert vandra iväg till kassan med en kromosomförpackning inkontinenslakan till allmän beskådan. Förpackningen var så stor att den inte ens gick att trycka ner i någon av apotekets plastpåsar, så nu har jag dessutom cyklat genom hela mitt bostadsområde och liksom out:at en inkontinens som i själva verket tillhör Dobermannbruden Signe.
Det här känns inte riktigt bra, faktiskt.
Nu har jag lyckats med konststycket att ta mig genom hela Star Wars. Utan att somna. Eller åtminstone nästan. Enligt min mening är det alldeles för många och långa scener där de flyger med rymdskepp och skjuter med laser. Det blir liksom lite enahanda. Lätt att tappa koncentr...zzzzzzzzz.
Då kan det låta så här efteråt:
Jag: Men är det inte JÄTTEKONSTIGT att bara kan gå omkring hur som helst med en stor apa inne i Dödsstjärnan? Jag menar, de möter ju folk hela tiden, är det ingen som liksom: Hallå, vad är ni för ena?
Min pojkvän: Men fatta, Dödsstjärnan är ju som en hel planet. Den är SKITSTOR. Du reagerar väl inte på alla människor du möter och undrar vad de gör?
Jag: Jamen i alla fall! Jag hade ju reagerat om jag hade mött Harrison Ford och en apa! Och varför heter Luke Skywalker Luke Skywalker egentligen? Alla dom andra heter ju...ja, Chewbacca och Han Solo och Obi-Wan Kenobi och sådär, det är ju liksom rymdnamn. Men LUKE SKYWALKER, det är ju hur amerikanskt som helst! Det är ju helt inkonsekvent, varför heter han så?
(DEMONSTRATIV TYSTNAD)
Jag (lite ångerfullt): ...eller det kanske inte är så lätt för dig att svara på det, kanske?
Det värsta är att det tydligen finns FEM (5) ytterligare filmer. Men nästa helg är det min tur att bestämma film. Då djävlar blir det en repris på Dom kallar oss mods, som min pojkvän hittills lyckats slingra sig undan. Det är FÖR LITE socialrealism i rymden och hör sedan.
