Scary movie i tre etapper

1. Igår såg vi ett avsnitt av Kingdom Hospital på tv. För den som inte känner till det är det Stephen Kings variant av Lars von Triers Riket. Fullt med läskigheter med andra ord, fast jag måste nog säga att originalet är ännu läskigare. När vi tittat klart började det åska, vilket skrämmer vettet ur Boris. Trots att vi, the leaders of the pack, sitter helt slöa i soffan och flippar med fjärrkontrollen och Remus, tax med rätt att sova, obekymrat snarkar vidare i bästa fåtöljen så är Boris övertygad om att världens undergång kommer att inledas med blixt och dunder. Han känner sig dock något säkrare om han får krypa in och gömma sig någonstans. Typ: mellan tvättkorgen och duschkabinen. Bakom soffan. Under sängen. Ställen där en hund i schäferstorlek normalt sett inte får plats, men med lite vilja så går det. Där ligger han sedan och gnyr och flämtar och inväntar hundversionen av Harmageddon. Dock slutade det åska innan vi gick och lade oss, men någon gång under natten började det tydligen igen.
Känslan av SKRÄCK när man vaknar ur en Kingdom Hospital-relaterad (mar)dröm mitt i natten av att det ligger någon och krafsar och hyperventilerar under ens säng: Rätt hög.

2. Såg precis en snok åla in i carporten vedporten. Nu vet jag ju förstås att snokar inte är farliga, och jag är dessutom helt säker på att det var en snok (vita fläckar på sidorna, skyggt beteende, snabb). Men ändå.  Dessutom äter snokar grodor och paddor. Lynette II och hennes avkommor är alltså i fara.
Känslan av SKRÄCK när man ser en orm ringla iväg på sin egen gårdsplan när man själv står barfota någon meter därifrån: Medium.

3. I eftermiddag ska vi tävla i rallylydnad. Debut. Jag har visserligen tävlat i vanlig lydnad innan, vilket är cirka tusen gånger värre, men ändå. Har inte direkt kilovis med tävlingsnerver. Även om det är roligt och utmanande och lärorikt också.
Känslan av SKRÄCK inför att tävla: Förhållandevis låg. Dock inte obefintlig.

Små grodorna är lustiga att se, eller Magnolia om den hade gjorts i Ankeborg

Häromdagen var jag ju ute och vimlade i en massinvasion av grodor. Jag återvände senare till brottsplatsen med kameran för att dokumentera denna lightversion av filmen Magnolia.

Alla de svarta prickarna på vägen är grodor.
Rätt så självmordsbenägna om ni frågar mig.

 

Små grodor i stora flockar.

Många små grodor jagar en vinbergssnäcka, eller om
det förhåller sig tvärtom.

Liten groda liftar med en mördarsnigel.
Härligt härligt, men farligt farligt.

En liten tripp nerför Memory Lane

Kom precis att tänka på icq ("I seek you"). Ni vet det där lilla programmet med röda och gröna blommor som man hade innan msn och Skype och allt vad det heter nuförtiden. En gång i tiden, i slutet av 90-talet eller så, innan det fanns facebook och bloggar och dejtingsajter och communities för allting, då var icq det första man startade efter att ens fräna Windows 95-dator hade tuggat sig igenom sin omständliga uppstartsprocess och man hade kopplat upp sig på nätet med sitt söliga 56k-modem. Och så effektivchattade man med tio personer samtidigt eftersom det var dyrt att vara uppkopplad, det underlättade förmodligen att vara lite schizofren, men det var ju lika för alla. Och så var det hett att ha ett lågt icq-nummer eftersom det indikerade att man hade varit med länge. Att ha varit med länge på nätet var i vissa kretsar fränt på 90-talet, när det fanns ett väldigt tydligt "innan internet". Jag hade icq# 68855569, och på den tiden var det väl mediumfränt. Ja herregud, det var tider det.

Trodde inte att det fanns någon som använde icq längre, men jag var tvungen att testa att logga in på web-icq bara för att komma i stämning. Mindes fortfarande mitt nummer (se ovan) och lösenord trots att jag inte varit inloggad sedan cirka 2003. Blev lite chockad när jag såg att det fanns folk som fortfarande var online. Skulle jag skicka ett käckt IM (instant message) och helt enkelt fortsätta där vi slutade för nästan tio år sedan? Nja, kanske inte. På min lista finns både kreti och pleti representerade, till exempel en mycket kär vän som inte längre är i livet (tänk om han hade svarat? SCARY) och ett ex som gott kunde ha fått lämna detta livet. Bland annat.

Tyvärr verkade inte Firefox och web-icq vara riktigt kompatibelt med varandra, så det blev inte något chattande av överhuvudtaget. Men en rejäl dos nostalgi blev det i alla fall.

På kvällskvisten

Här sitter jag och samlar krafter som har gått åt under dagen. Har i och för sig inte gjort så SATANS mycket, mer än hängt med The Wendels. Eller tre fjärdedelar av dom åtminstone.

Vi tågade mot lekplatsen, först utmed den surt trafikerade väg 19/9 som går genom hela byn. När vi kom ut på gång/cykelbanan så fick Adrian hålla Remus i kopplet FJÄLV. Han fick därmed erfara att en tax kan pinna på rätt så bra, men det kan ju en treåring också. Vi hittade en liten groda som vi släppte ner i sjön och såg den simma iväg mot okända öden. Sedan provade vi lekplatsen. Den hade en pump som man kunde pumpa vatten med, som sedan rann i trärännor och slutligen startade ett vattenhjul. Pumpen var precis lagom trög för att en treåring INTE skulle orka pumpa, så där fick den äldre generationen svettas. Vidare skulle det gungas "jättehögt" och klättras och stås i, inte en lugn stund. Oliver (4 månader) fick prova en jättestor gunga som man kan ligga i. Man tycker ju att det skulle kunna vara ganska behagligt, ungefär som att ligga och softa i en hammock och se små lätta moln på sin himmel, sin himmel som är blå, men emobarnet Oliver tog på sin dystraste min och uppskattade verkligen inte vad skattepengarna gett honom i form av kommunala lekplatser.
Sedan kom det lyckligtvis ett gäng huliganer, eller barn i 10-årsåldern, som intog sagda lekplats under stoj och skrän, så då valde vi att droppa av. Masade oss hem hit här och åt yoghurt. Blev uppläxad för det var Arla och inte Skånemejerier. Sedan ville Adrian "leka med fiskarna", vilket innebär att vi (mest jag) ska lägga pussel med olika marina motiv som finns i en bok jag har köpt för en krona på loppis. Det gjorde vi, och sedan talade vi en god stund om valhajen, som är världens största fisk (enligt loppisboken), och så räknade vi samtliga smörbultar, pirayor, guldfiskar, krabbor, clownfiskar, snäckor, koraller och dykare som fanns avbildade i sagda bok (många, många).

Adrian vågade livet genom att i ett obevakat ögonblick gena över Katlas och Tengils pedantiskt skötta rabatt ut mot gatan när vi gick förbi. Lyckligtvis så befann sig de onda gamlingarna på andra sidan huset och såg det inte, och ingenting blev heller nedtrampat, men vi hade inte riktigt möjlighet och redskap med oss för att återställa Katlas symmetriska krattmönster i rabatten, så en rad fotspår i storlek 30 eller så finns kvar som bevis för att världen är ond och allting är en sammansvärjning för att sabotera den ordning i naturen som kräver enorma doser ond pensionärskraft för att upprätthålla. Det här kan mycket väl vara Ankeborgs motsvarighet till skottet i Sarajevo. To be continued.

And the band played Waltzing Mathilda

Idag skiner solen och det är så kallat sommarväder ute. Har varit ute på långpromenad och sett en cirkus montera ner sitt skit. Hatar cirkus som företeelse, men det var rätt fascinerande att se maskinparken, väldigt långt från de hästdragna husvagnar i trä som det alltid var i de böcker man läste när man var liten som handlade om barn som rymde med cirkusar (och som alltid på ett eller annat sätt antingen blev stjärnor och fick uppträda i manegen, eller utförde någon hjältemodig insats, typ stoppade elefanttjuvarna eller avslöjade de där skumma typerna som försökte smita med hela dagskassan).

När jag gick förbi hembygdsgården kom självaste cirkusdirektören (inbillade jag mig, för han såg dryg ut och hade en rätt flådig bil som det dessutom stod CIRCUS på) ut från herrtoaletten och försökte locka till sig Remus, tax med rätt att hata cirkus. Det gick inte eftersom den senare var mer fokuserad på den intilliggande skogen med dess dolda skatter i form av harar och rådjur, så han gav väl fan i om det så stod ett helt tjog cirkusdirektörer och lockade. Tur. Skulle inte förvåna mig om cirkusdirektören var ute efter att utöka sitt menageri med en cirkustax i ett obevakat ögonblick.

Nu inväntar jag tre fjärdedelar av The Wendels. Vi ska göra något så spännande som att besöka den nya lekplatsen här i byn. Eller så djävla ny är den väl inte längre, men den är i alla fall invigd av en kommunpolitiker och allt. Fint ska det vara. Nu får vi se om den duger att leka på också.

När jag blev tant, del 1

Eller vadå del 1, ska det komma fler delar? Antagligen. Har i alla fall kommit på mig själv med att samla typ pensionärspoäng. Det är inte roligt, men här kommer det:

1. Har beställt bh:ar för jättemycket pengar från Miss Mary Of Sweden. Miss Mary Of Sweden, vad kan medelåldern på deras kundkrets vara? SEXTIOFEM ELLER SÅ. Känns det som. Men om man går i en vanlig underklädsaffär, typ Lindex, då består utbudet till 99,9 % av bygel-bh:ar i tusentals olika modeller. Allvarligt, jag får panikkänslor av byglar. Inbillar mig alltid att de ska lossna och sticka hål på känslig lungvävnad som jag behöver till annat. Dessutom verkar de, bygelbh:arna alltså, inte lungorna, så besvärliga att tvätta, om de nu inte sticker hål på inre organ så sabbar de åtminstone känslig utrustning i tvättmaskinen. Skulle man mot all förmodan hitta en bh utan bygel så kan man ge sig fan på att den ändå inte finns i ens storlek. 75D  verkar nämligen vara en storlek som helt enkelt inte finns i verkligheten. Återstår: Miss Mary Of Sweden.

2. Har även beställt VITA PRO eller vad fan det nu heter, kosttillskott som det görs reklam för så in i bomben just nu, "för att behålla styrka och rörlighet i muskler och leder". Jag lider nämligen av a. smärtor och b. stelhet, i de flesta av kroppens muskler och leder oftare än vad som kan anses vara normalt. Vet inte varför. Läkare vet inte heller varför. Har provat allsköns medicinering, hälsokost, sjukgymnastik, akupunktur, akupressur, ultraljud, kiropraktik, massage, till och med psykofarmaka. Inget hjälper, mina muskler och leder är ändå stela och ömma, vilket inte på något vis berikar mitt liv. Jag är därför alltid sugen på att prova och bli besviken på nya underkurer, och nu kan man ju knappt slå på tv:n utan att det dansar omkring glada och lyckliga människor som precis fått riktigt bra betalt för att vittna om hur mycket bättre deras liv har blivit av att äta VITA PRO. Tror inte ett dugg på dom, men det skadar väl inte att prova.

Det var väl allt från PRO Light för idag.

WTF...

Igår kände jag mig "frisk", vilket jag uppenbarligen inte var eftersom jag vaknade i morse med huvudet fullt av värk och vad som kändes som en årsproduktion av snor. Vad FAAAN liksom.

Idag fyller junior år. Hade jag, eller han, varit yngre så hade jag skrivit ett snyftigt och blödigt inlägg om mina minnen av förlossningen och livets mirakel och sådär, men det blir inget med det. BLÖDIGT skulle väl för övrigt vara ordet som sammanfattar det hela, eftersom jag förlorade nästan 2 liter blod och hade ett HB som nästan låg på minus efteråt. Allt blod på sjukhuset (avsett för transplantationer då) var slut*, så allt jag fick för mina skattepengar var en burk sketna järntabletter.

Så gick det alltså till för 21 år sen.  Ikväll ska vi fira med att gå ut och äta. Hoppas jag har hunnit få tillbaks mitt smaksinne till dess, annars är det ju rätt så bortkastat. 




* Så kan det gå när man så att säga är Type 0 Negative. Ens eget blod går att ge till varenda djävla människa oavsett blodgrupp, men själv kan man bara ta emot 0-. Och den var alltså slut. Eller om dom sparade det till bättre behövande, jag vet inte. 

Något jag stör mig på, med mera

Just nu stör jag mig som FAN på reklamen för ByggMax där en rätt tjock svettig gubbe pratar om sin "hemlängtan till Öland" och så zoomas det in en skylt på ByggMax i Kalmar. Men gubben pratar västgötska, borde han inte prata öländska eller åtminstone låta som om han kom från Kaaaaalmar om han nu har "hemlängtan till Öland"? Va va va? Dessutom stör jag mig på att han bräker så belåtet att han "fick bestämma tapeter själv". Som om han var den ende karl i hela världen som fick det.  TA BORT!

I övrigt har det inte regnat på hela dagen idag och igår kom endast skurar, men andra delar av landet har fått sin beskärda del efter vad jag har förstått.
Har idag hunnit med ett besök på Rik-Ica. Powerwalkat på elljusspåret från helvetet tillsammans med Remus, tax med rätt att klättra. Tvättat tvätt och hängt ut den i trädgården (lite att utmana ödet, jag vet). Lagat middag (kycklingfilé, quinoa, wokad lök/purjolök/gul paprika). Ätit denna middag. Betalat en räkning som jag glömde igår. Suttit i trädgården och druckit te och läst Stephen King. Ringbarkat det skymmande beståndet av alm och ask. Dödat en mördarsnigel med ett machetehugg. Nej okej, det är ingen machete utan en röjkniv. Men den ser ut som en machete. Ligger fint i handen när man mördar (en mördarsnigel är det enda offret, jag lovar. Ja, och så alm/askbeståndet förstås, på längre sikt). Plockat de första mogna jordgubbarna i trädgårdslandet. Samt tränat rallylydnad med taxen. På lördag ska vi nämligen debutera i tävlingssammanhang. Hur det nu ska gå. Det återstår att se.

Har nu avrundat dagen med att peta ner några avmaskningstabletter i sagda tax. Råkade köpa en sort där man ska ge cirka hundra tabletter i tusen dagar. Känns det som i alla fall, men det var visst 2 tabletter per dag i tre dagar.  Inte jättepopulärt. Remus känner på sig när det är något lurt på gång. I vanliga fall sitter han som klistrad vid mina fötter när jag lagar mat, utifall om att jag skulle råka tappa något ätbart, och han kan ligga halvt medvetslös i djupsömn, men är på benen i samma sekund som han hör skåpet ovanför kylskåpet (där tuggben och liknande förvaras) öppnas. Men nu när det gällde att gömma medicin så kunde jag stå hur länge som helst och smeta med hundarnas motsvarighet till oxfilé provencale (leverpastej), och han kom inte ens in i köket. Han betraktade mig däremot dystert från andra sidan tröskeln, med samma min som han har när man drar ut lådan som klotången är i. Att nu väntar något mycket obehagligt och tråkigt och man kommer inte undan.

Funderar nu på att se något på tv, men frågan är vad. Igår började jag titta på en Wallanderfilm, för jag trodde att jag inte hade sett den förut, men det hade jag ju. Förstås, det har man ju jämt. 

Semester!

Vaknade i morse och var, kanske inte direkt pigg som en lärka, men någorlunda återställd efter dagisvirusattacken. Solen sken dessutom, det som skulle regna från arla till särla enligt väderleksrapporten. Fast innan jag hunnit få på mig mina white trash-paltor och ätit frukost hade det kommit en liten skur. Medan jag var ute och gick i skogen kom det ytterligare ett par. Fast det var såna där lightversioner av regn som man nästan inte blir blöt av. Ungefär som att sätta munstycket på en blomspruta på det minsta och duscha till. Sånt var regnet, och det blir man ju inte direkt ledsen av.

Gick en rejäl promenad utan att någonting hände bortsett från att vi såg - och nu överdriver jag inte - hundratals grodor. Små, eller kanske halvstora, grodbarn som precis höll på att kollektivt flytta hemifrån, antar jag, för det kryllade verkligen av liv utmed sjön. Först trodde jag det var ett stort antal skalbaggar som myllrade omkring, men så var alltså inte fallet. Och givetvis hade jag lämnat kameran hemma, och jag kan ge mig fan på att nästa gång jag går förbi där, imorgon eller så, så är de väck. Ni får helt enkelt tro mig på mitt ord. 

Kom hem igen efter att ha tagit mig igenom Ankeborgsversionen av Magnolia (en film jag inte minns ett skit av mer än att det regnade grodor), spexade till dagen genom att betala en hög räkningar och nu håller jag på att laga lunch. Har även tänt en brasa i kaminen för a. mysfaktor och b. för att elda upp lite papper som jag av olika skäl inte vill lägga i pappersinsamlingen. Snart ska jag äta kycklingfilé plus sallad med sockerärter och haricot verts samt kolla på ett avsnitt av Desperate Housewifes. Den uppmärksamme noterar kanske att det inte har ringbarkats ett enda träd so far, och på det svarar jag: a. Dagen är inte slut än, och b. Det kommer en dag imorgon också.

I skuggan av sista EM-kvartsfinalen i fotboll (as if I care)

Sitter och slöglor på den svensk/amerikanska filmen Äntligen midsommar som är precis lika dålig och förutsägbar som jag förutspådde att den skulle vara. Fast jag har en liten vurm för dåliga och förutsägbara svenska filmer. Man kan liksom bocka av klyschorna den ena efter den andra, spela Bubble Panic med ena handen och zappa över för att kolla läget i fotbolls-EM utan att något revolutionärt händer. På filmen, och inte i fotbolls-EM heller (Frankrike-England, 0-0, just nu:förlängning som kallas "en rysare" av kommentatorerna, jag tycker mer: "ett sömnpiller").

Åter till filmen. Tror överhuvudtaget inte det är möjligt att göra ett svenskt relationsdrama utan att det måste vara ett gäng vänner i 30-årsåldern som ska göra något speciellt (fira midsommar, födelsedag, jul) i någons överdimensionerade ljust och fräscht inredda sommarstuga som ledigt rymmer 10-15 personer (lätt mögeldoftande sommarstugor på 27 kvadratmeter med sunkig furupanel förekommer inte på film) och där alla par får varsitt gästrum (ingen sover på luftmadrass med pyspunka på värdfolkets golv eller trängs i ryggskottsframkallande IKEA-bäddsoffor) och där det händer någonting så att obehagliga sanningar måste avslöjas. Typ: Någon har en gång i tiden varit förälskad i sin mans bästa barndomskompis, och just under denna happening så råkar de hamna på tu man hand och plötsligt så bubblar de äkta och förtryckta KÄNSLORNA upp från ingenstans och de hamnar i säng. Så får någon annan reda på det och alla har någon form av hållhake på varandra, men plötsligt tas bladet från munnen på samtliga, och så avslöjas både det ena och det andra. Typ att de som alla trott alltid varit så kära i varandra i själva verket går i kristerapi och ska skiljas, han som alltid varit gängets Casanova i själva verket är homosexuell (och förälskad i någon annan i samma gäng som också visar sig vara lagt på samma håll, jättepraktiskt) och att det där perfekta paret som verkar ha allt inte kan bli med barn.

Och ingen kan ta sig därifrån  p g a att sista båten har gått/bilen startar inte/snöstorm, så alla konflikter och motsättningar ställs mot varandra i ett CRESCENDO. Och finns det en gravid kvinna med i spelet så kan man ge sig fan på att hon ska till och föda mitt i alltihop. Och sedan brukar det komma ett lite tilltufsat men ändå lyckligt slut som ska föreställa X månader efter slutscenen, när de där som var så lyckliga kanske är skilda (och ihop med sina barndomsförälskelser istället), de som inte kunde få barn har adopterat (alternativt är höggravida på något mystiskt sätt) och den nyblivne homosexuelle fd Casanovan är avspänd med sin pojkvän.

Det där med att göra film verkar ju faktiskt inte vara så djävla svårt. Eller det är kanske det som är svårt, att hitta intriger som det inte gjorts tretton på dussinet av. Ingmar Bergman, kom tillbaks, allt är förlåtet. Hahaha, det där var alltså ett skämt. 

Spiders in the dressingroom, beware!

Utomhus hällregnar det och är cirka 13 grader "varmt". Inne eldas det brasa. På väderleksrapporten utlovas ännu mer regn, "en riktig rotblöta" som man uttryckte saken. Lite höststämning sådär, lagom till att semestern ska börja FOR REAL.

Tur att jag har en hel kasse olästa deckare från biblioteket. Ska utöver detta ringbarka ett ungt bestånd med ask och alm som på sikt hotar sikten ut mot Körsbärs/Törnrosdalen. Ond bråd död i litteraturform, samt lite mer utdragna mord på träd är alltså vad som står på agendan imorgon. Kan ju inte bli bättre.

Hittade en spindel inomhus igår. Dräpte den inte eftersom de små är fullständigt harmlösa och de större, de som i trängda lägen skulle kunna bita till så det gör ont (husspindel, korsspindel, kärrspindel) kan man ju enkelt fånga i ett glas och lyfta ut, om man skulle råka hitta dom inomhus (gäller främst husspindeln, de andra har jag ALDRIG träffat på inomhus). Plus att det blir så smetigt om man ska hålla på och döda spindlar jämt och ständigt. Så att det regnar som fan under försommaren 2012 är sannerligen inte mitt fel, om någon nu trodde det.

Har jättesvårt att artbestämma denna. Gurkspindel är det
närmaste jag kan komma, men jag vill ha det till att de
är mycket grönare. 

Pink trash

Värt att nämna är att jag idag känner mig lite white trashig. Det beror till 99 % på att jag har en jättestor knallrosa T-shirt med texten TJEJLOPPET på mig. Knallrosa och jättestort är inte en bra kombination, men man fick den gratis om man var med i Tjejloppet, och det var jag och snål som man är så använder man även gratiskläder. Åtminstone när ingen ser, eller i alla fall bara människor man känner väl. Det känns lite som att jag skulle kunna platsa i nästa säsong av Ullared, och steget till Öl byggde denna vackra kropp känns sannerligen inte speciellt långt borta alls.

Fattar dessutom inte varför allting som ska vara "tjejigt" måste vara rosa och liksom lite skämtsamt designat. Precis som att man inte skulle kunna ordna ett lopp för tjejer som satsar seriöst på löpning, utan allt måste gå ut på att man inte ska tävla, det får inte vara någon konkurrens, ingen tidtagning, alla är lika bra, alla ska kunna vara med och VI SKA HA ROLIGT TJEJER! Ja, det är väl inget fel i det i sig, men det är ju ALLTID så (fattar dessutom inte varför jag ens bryr mig om att vara med på såna grejer när jag retar mig så in i vassen).

Förra gången jag var med i Tjejloppet så valde jag storlek M på tröjan (detta skulle man göra när man skickade in anmälan), och fick då någonting som såg ut att möjligtvis kunna passa någon undernärd medlem i Spice Girls, det var så att säga en extremt kort och tajt modell. Därför tog jag i med L detta året, men typiskt nog var tröjstorlekarna mer verklighetsförankrade nu, för att inte säga rätt så rejält tilltagna, så det hade nog passat bättre med en XS.

Hur man än vänder sig så har man röven bak. Som en äkta white trash-personlighet gissningsvis hade uttryckt det hela.

Söndagskoma

Vaknade och kände mig rätt så okej (PEPPAR PEPPAR som man tydligen måste infoga så att inte de små dagisvirusen får för sig att återvända med full styrka). Känner mig bara lite allmänt seg, men har i alla fall varit ute på en promenad idag. Ett steg (eller rätt så många då då) i rätt riktning så att säga. Lika så bra det, för imorgon ska de små virusbomberna passas igen, så då gäller det att ha materialiserat immunförsvar och kraft.

Midsommar kom och gick rätt så obemärkt i det här hemmet. Min man åkte aldrig på någon fest när allt kom omkring. Vi gjorde istället sinnessjukt goda smörrebröd (ägg/sill/grönsallad, rödbetssallad/köttbullar/persilja/tomater, rostbiff/remouladsås/rostad lök/gurka, med mera med mera...mmmm) som vi låg (eller åtminstone halvlåg) i soffan och smaskade i oss medan vi tittade på Twin Peaks. Sämre kan man ju ha det. Idag bakar jag bröd eftersom det är söndag. Brände precis handen på termoelementen när jag satte in formarna i ugnen. Bättre kan man ju ha det. Om man säger. 

Men imorgon börjar min semester på riktigt. Då ska solen stråla från en klarblå himmel, eller egentligen helst inte, för då blir det så varmt och jobbigt. Det kan vara mulet med lite sol ibland, omkring 18 grader, uppehåll och någorlunda vindstilla. Det är enligt mig det perfekta semestervädret. Kör hårt, Gud. 

Läskigt

Jag dricker väldigt sällan läsk. Typ...kanske fyra gånger per år, inte bundet till något speciellt tillfälle. Har i princip aldrig något sug efter sockrade och kolsyrade konstgjorda fruktsmaker, så det känns nästan lite festligt när det väl blir av.  Här skulle man ju kunna infoga en anekdot för barnbarnen som lyder som följer, att när jag växte upp på 1970-talet så var de största läskflaskorna 33 centiliter, och i min familj köptes en (1) back under högtidliga former till jul varje år, och det var väl hela årskonsumtionen för fem personer, bortsett från de sällsynta tillfällen då man lyckades tjata sig till, alternativt tyckte att man ville slösa sin veckopeng på, att få köpa från den lokala idrottsklubbens läskbox. Eller vad det nu kunde tänkas heta (bildgooglade precis "läskbox" för jag tänkte att så kan det nog inte heta. Då kom det upp en bild på filmen Nightmares & Dreamscapes av Stephen King. Så nej, läskbox är nog inte korrekt terminologi), det såg ut som en frysbox, men var en kylbox genomkorsad av metallribbor mellan vilka läskflaskorna hängde i halsarna, endast korkarna stack upp, och så fanns det någon slags låsanordning med myntinkast till vänster där man pillade ner två enkronor och så fick man manövrera fram den sort man ville ha från de där metallstängerna, och det kändes alltid som att man fick lirka undan minst ett dussin lättöl som hängde framför den enda och mycket åtråvärda Päronsodan längst in.


Hur som helst, läsk är inget som jag konsumerar i parti och minut. Men igår, när jag var febrig och KLEN, så kände jag att det nog var vad jag behövde för att piggna till. Så min man gick och köpte en flaska passionsfruktsläsk, och den har jag klunkat i mig nu. Måste säga att läsk faktiskt är väldigt gott när man är sjuk. Nu är läsken slut. Om läsk är en sjukdryck så måste det ju med enkel semantik betyda att jag är frisk? JAMEN DÅ SÄGER VI DET.

Det trista är bara att ens tröga kropp inte fattar ens så här kommandon. Eller går på såna här enkla tricks, eller vad det nu handlar om. Är mkt mkt trött på dagisvirus just punkt nu.

Post midsommar

Ligger i soffan och försöker hitta livsandarna igen, det går sådär. Något bättre idag än igår dock, idag har jag (mellan regnskurarna) kunnat sitta ute i trädgården och läsa Stephen King. Igår låg jag mest på soffan och kollade på dåliga och förutsägbara filmer som jag till råga på allt redan sett, så läsa böcker utomhus är väl ett steg i rätt riktning åtminstone.

Inte för att det är så djävla livat och klackarna i taket direkt ändå, för innan idag när jag stod i köket och skulle koka sockerärter och bara vred mig lite för att ta fram kastrullen ur skåpet så högg det till i höften och nu är det SMÄRTOR. Inte hela tiden, men i vissa lägen. Och inte i ryggen och nästan inte i höften heller utan snarare i midjan. Vad är det här för djävla trams, och till dig som sitter med voodoonålarna och dockan som förställer mig: SLUTA GENAST UPP MED DET.

Hanging on the telephone

Min man ska på midsommarfest. Vi var båda bjudna, men jag ska stanna hemma och knarka Alvedon och Vicks Blå och tycka rätt så rejält synd om mig själv. Innan idag försökte min man ringa värdfolket för att kolla hur landet låg. Då gick det inte att ringa för att nätet var överbelastat. Det brukar det vara vid tolvslaget på nyårsafton när alla djävlar ska ringa/sms:a och önska gott slut och gott nytt. Eller när flygplan kraschar in i World Trade Center och alla ringer till alla för att höra var de är, helst inte där då. Det är väl begripligt att nätet liksom dignar under sån belastning. Men midsommaraftons förmiddag? Är det alla som panikringer till sina nära och kära om att de inte får glömma gräddfilen och om någon vet någon som har ett partytält att låna ut eftersom regnet står som spön i backen?
Eller vad handlar det här om egentligen? Vad har jag missat?

En midsommarnattsjävladröm

Ja, så blev det midsommar. Det är krig, nittiotal och så regnar det (roligt bara om man har sett Varan-TV). Nej, men regnar gör det förstås, det hör väl midsommar till och förstör tillvaron för alla dom som hade spetsat in sig på Pripps Blå-reklamfirande på någon skärgårdsö. Nu gör det inte just mig särskilt mycket eftersom jag inte är en person som firar midsommar speciellt aktivt. Besöker aldrig några ställen där majstänger reses och barn och vuxna förnedringsdansar små grodorna. Har inga vänner med stugor i skärgården och knappt någon annanstans heller för den delen. Tycker dessutom inte att det finns någon som helst anledning att smälla i sig rå fisk som om det inte fanns någon morgondag, så för mitt vidkommande går det bra med en kasse låneböcker från bibblan (check) och fri tillgång till jordgubbar (ej fixat än).

Däremot är det ju inte samma sak som att jag vill vakna upp i en film som Ridley Scott aldrig har gjort, när djävla dagisvirus från helvetet tar ens kropp i besittning. I onsdags passade jag en lätt snorig Adrian och en lätt febrig Oliver. Igår hade jag lite ont i halsen och var rätt trött, men trött kan man väl få vara när man har jobbat som ett as i flera veckor. Men i morse: FEBER. Det här känns faktiskt väldigt orättvist. Min semester börjar dessutom idag, eller på måndag då om man ska vara korrekt. Men ändå. Inte ens Martin Luther kan väl tycka att det här är okej?

Oliver, virusbomben.

Reseplaneraren

Var nyss inne på Skånetrafikens hemsida för att utnyttja den eminenta reseplaneraren. Den som talar om för en hur man med kollektivtrafikens hjälp tar sig från A till B på bästa sätt. Eller ibland undrar man ju lite. Jag var intresserad av vilka alternativ som stod till buds om man ville åka mellan Skånes Tranås och hem hit på midsommardagen. Nu drösslar det ju inte precis av avgångar här på landet, men det fanns i alla fall en 10.38, en 14.38 och en 18.38.
Sedan fanns det helt otippat en klockan 18.51 också. Det verkade ju lite märkligt. Först går bussarna inte oftare än var fjärde timma, men sedan var det plötsligt mindre än en kvart till nästa avgång. Den tog dessutom närmare fyra timmar, vilket kändes ännu märkligare eftersom det bara är utmed väg 9/19 hela tiden, inga avstickare någonstans. ELLER?

Det visade sig ha en helt naturlig förklaring. Det var inte vanliga Skåneexpressen linje 4 mellan Ystad och Kristianstad, utan här hade Skånetrafiken på eget bevåg snickrat ihop en spännande lösning för den som kände ett sug efter riktigt mycket kollektivtrafik. Först skulle man åka från Skåne Tranås på fel håll, alltså mot Ystad istället för mot Kristianstad, bara en sån sak. I Tomelilla skulle man sedan av och byta till pågatåg mot Malmö. I Malmö fick man sedan ta Öresundståget mot Karlskrona för avstigning i Kristianstad, för att slutligen kliva ombord på Skåneexpressen linje 3 mot Simrishamn och kliva av här hemma i Ankeborg. Vet inte hur familjära alla är med Skånes geografi, men jag kan väl säga som så, att raka spåret till Skånes Tranås härifrån så är det tre mil. Denna resa blir däremot en liten tripp på drygt 20 mil, men det kostar å andra sidan bara 99 kronor (ännu billigare om man har JoJo-kort).

Så om det är någon som är sugen på en roadtrip runt Skåne på midsommardagen så vet ni var ni ska börja resan någonstans. Kom ihåg var ni hörde det först.

Saker som stör mig just punkt nu:

Känner mig lite småirriterad och bestämde mig för att liksom spalta upp eländet. Oklart vad det skulle leda till, men det här är skitirriterande just nu:

1. Att jobba så apmycket som jag gör just nu. Vara både först dit OCH sist kvar. Inte okej. Är så trött när jag kommer hem att jag inte orkar göra någonting mer än det nödvändigaste. Tyvärr är "det nödvändigaste" inte alls synonymt med "roligt", utan just nu består livet av att jobba, städa, tömma diskmaskinen, hänga tvätt, handla. No fun. INTE OKEJ. 
2. Att en radioreporter på P4 Sport ondgjorde sig över "Sveriges förlust mot Makedonien i VM-kvalet i handboll" och flera gånger upprepade "när Sverige åkte ner till Makedonien" och "Sverige har aldrig blivit slagna av Makedonien". DET VAR FÖR FAN MONTENEGRO. Inte för att sportjournalister någonsin framstår som några större ljus, men det minsta man kan begära är väl ändå att de ska kunna hålla reda på vilka lag som spelat. ELLÖR?
3. En psykopat-paranoid kärring på apoteket som stod och skrek och svor mot personalen och påstod att hennes läkare skrivit ut en medicin hon inte tålde och att hon minsann hade "rättigheter" och att hon "minsann skulle se till att det här apoteket skulle stängas" och därmed upptog stora delar av personalstyrkan i evigheter så att alla vi andra medicinsugna medkonsumenter fick stå där med våra kölappar och vänta på vår tur i omkring en livstid.
4. Mördarsniglar. Det är inte bara Tengil och Katla som stör sig på dom, jag gör det också. Vår trädgård befolkas av både park- och trädgårdssnäckor samt vinbergssnäckor och pantersniglar (och i smyg har vi dresserat dom till målsökande robotar som ska gå till samfälld attack mot Katlas astrar en mörk natt), men de stör mig inte ett dugg utom när de smaskar i sig av min plocksallad. Men de tuggar liksom lite försynt på kanten, medan mördarsniglarna har klara ätstörningar och liksom äter sig fram genom livet, skit samma om det är en speciell gammal kultursort av plocksallad, uppdragen från ekoodlade frön för rätt så dyra pengar. Härom morgonen ertappade jag en mördarsnigel i sagda plocksallad, och den var så djävla mätt att den liksom bara låg som en boaorm och smälte MIN PLOCKSALLAD. Är rätt sugen på att skaffa myskankor, som ju sägs tugga i sig mördarsniglar på löpande band, men det är lite oklart hur de fungerar ihop med hundar. Man vill ju inte ersätta mördarsniglar med mördarhundar precis.
5. Två vuxna personer som stannade en bil på en parkeringsplats och klev ur iklädda varsin ONEPIECE. En lila och en ljusblå. Eller, det är egentligen inte alls irriterande utan kvalar mer in som underhållande, även om jag inte fattar hur folk är skapta som ger sig ut bland folk iklädda jättesparkdräkt. Och det sägs alltså av mig som tillbringar ungefär 98 % av min vakna fritid i mjukisbyxor. Det här såg ut som Teletubbies hade kraschlandat på väg 19 och skulle ut och kolonisera hela världen med början på Österlen. Nu ska väl Ulf Lundell ändå få vad han tål och ångra att han gnällt på det där konstverket på Kivik Art Centre.

Så. Nu har jag fått detta ur mig. Egentligen vill jag göra en boktipslista, eftersom Em gav mig en i en kommentar. Men det får bli när jag har mer tid och mindre adrenalin.

John the Baptist says...

Alltså, jag undrar lite varför man säger "barndop"? Jag menar, de allra flesta som döps är ju just barn. Jo, jag vet att det finns folk som döper sig i vuxen ålder, men de borde ju rimligtvis vara i en förkrossande minoritet. Borde man inte då kalla den ceremonin för "vuxendop" och det andra bara för "dop"? Så har man sparat in fyra bokstäver när man skriver alternativt en stavelse när man talar, och slipper alltså att slita ut sig helt i onödan när alla ändå fattar vad som menas.

DEPP!

Orkar inte ens skriva om VM-kvalmatchen i handboll så deprimerande var resultatet. Så nära. Och så gick det ändå inte vägen. Nu är ju hela VM precis meningslöst. Eller nä, man får väl heja på Danmark istället. Fast det är ju inte riktigt samma sak. Tycker dessutom det är påfallande ofta som man får heja på Danmark i brist på Sverige. DEPPIGT var väl bara förnamnet.

För att tala om något annat. Härförleden fick två av de lokala handbollsstjärnorna här i Ankeborg äran att komma och inviga en liten bollplan som har ställts iordning på Adrians dagis. De lokala stjärnorna, Lars och Klaus (som till råga på allt är köpespelare från - just det - Danmark) fick klippa band med pompa och ståt inför dagisfröknar och (gissningsvis) helt oförstående 2-3-åringar, men det var ju ändå rätt så roligt tycker jag. Ena veckan är man i SM-final och nästa vecka så glider man omkring och livar upp tillvaron i den lokala barnomsorgen. Idrott är ju så mycket mer än bara mästerskap och guldmedaljer.

Success!

När jag svänger inom och tankar på väg till jobbet så kör jag förbi ett företag som tillverkar kartor. Nu i veckan hade de satt upp en reklamskylt, eller om jag bara inte har lagt märke till den innan, med texten YOUR MAP TO SUCESS.

Reklam är ju dyrt, så jag hoppas att de inte har lagt ner en förmögenhet på en felstavad skylt.

Nu är det VM-kval i handboll, Sverige-Montenegro, på bortaplan och som vanligt ett djävla liv på Balkanpubliken. Ruskigt spännande är det i alla fall (till skillnad från fotbollen), hoppas det blir SUCCESS. För Sverige alltså.

Läskris

Snart är det läggdags, och jag kom precis på att jag inte har någonting att läsa. FASA! Läste ut Jag ska göra dig så lycklig igår, och nu är det tomt i högen av olästa böcker. Eller jag menar, det finns ingen hög med olästa böcker längre. Det är inte fullt så illa som det låter eftersom jag har olästa böcker ståendes lite här och var i hyllorna i huset. Men ingen som jag just nu och på rak arm känner att jag är supersugen på att ha som sängkamrat ett tag framöver. Dessutom är jag lite ding i bollen, för att använda ett uttryck som var hett omkring 1953, efter att ha tagit knarkhuvudvärkstabletter, så den beslutsfattande förmågan är det väl lite sisådär med. Det får väl bli något lättsmält från nostalgihyllan i övre hallen. Typ Annika på grönbete.

(Är lite fascinerad av Annika-böckerna. För er som inte var med på 70-talet och hade Wahlströms böcker med de gröna och röda ryggarna i allmänhet och hästböcker i synnerhet, så handlar Annika-böckerna om Annika, som är en tonårstjej som börjar rida på ridskola och efter en kort tid så visar det sig att hon är en talang av guds nåde, och snudd på den enda som kan rida den fantastiska hästen Turk. Turk ägs av Harry, som är en halvt autistisk karl som är en OUTSTANDING BEGÅVNING i allt som har med hästar att göra, men trots detta så överlåter han den övernaturligt svårridna hästen till Annika (typ 15 år) och hennes lillasyster Bettina (typ 8 år) medan han åker iväg och jobbar i ett tävlingsstall i Norge stup i kvarten. Annika åker land och rike runt och även utomlands och tävlar med Turk (Annika, men framför allt Bettina, brukar åka tillsammans med Turk INNE i transporten, bara en sån sak) och vinner ära och berömmelse, och då och då dyker den där djävla mutist-Harry upp från ingenstans och muttrar att det var väl bra gjort, och så försvinner han igen och lämnar kvar Annika med svärmande tonårsflickhjärta, och den extremt dyrbara Turk. Så hade det ju inte direkt gått till idag, kan man ju säga. Man undrar ju lite, Annikas och Bettinas föräldrar, hur tänker dom, och hur tänker Harry när de överlåter en jättedyr tävlingshäst och slutligen ansvaret för en hel djävla ridskola till en TONÅRING? Det hade inte gått till så här idag, kan jag väl säga utan att överdriva alltför mycket. Men det är lite underhållande ändå.).

Det heter T-shirt för i helvete

Alltså, en sak som jag stör mig på när jag läser bloggar (för det är bara där) är ordet "tisha". Som ska betyda T-shirt, eller T-tröja som det en gång i tiden även var gångbart att kalla det. Eller varför inte helt enkelt "kortärmad", som vi sa när vi var små. Idag var det så varmt att jag bara hade kortärmad på mig, kunde man säga (underförstått: PÅ ÖVERDELEN, förstås). Sen blev det kanske lite kallare, och då tog man på sig "långärmad", tröja, skjorta, whatever. Känns som att det var enklare förr, fan vet om ordet "tröja" ens existerar längre, nu heter det väl TOPP eller nåt. Vad fan är det för ett ord och var kom det ifrån?

Men alltså "tisha"? Vad är det för djävla dumheter? Finns det verkligen någon som uttalar "T-shirt" som "TISHA" istället för [ti:sjört]? Och nu menar jag inte någon grötig ghetto-wannabe från någon hipp stadsdel i New York, för de flesta svenskar kvalar INTE in i den kategorin, även om ni vill vara jättetuffa metrosexuella kosmopoliter hela högen. 

Sådärja. Nu var det sagt.

Untitled eller nåt

Har jobbat som ett litet as hela dagen, med huvudvärk från helvetet som ovälkommet sällskap. Eller "hela dagen" var faktiskt en lögn eftersom jag slutade 45 minuter tidigare idag eftersom jag skulle passa The Wendel Boys. Råkade säga fel när jag gick från jobbet, jag sa att jag skulle passa mina barn (21 och 26 år). Jamen det blir väl sådär när det känns som att någon har stampat på ens hjärna. Hårt och vid varje pulsslag.

Det gick i alla fall bra att passa barn. Fick i uppgift av Adrian att "ta emot grävskopor" som han langade ner från soffan och sedan visade upp för Oliver som vegeterade i babygymmet och som endast var var måttligt intresserad, och så klättrade han upp i soffan igen, Adrian alltså. Det hela gick på repeat en god stund, men sedan härsknade Oliver till och krävde större arbetsinsatser. Vaggade honom till sömns med en arm och letade upp Djungelboken på Youtube åt Adrian med den andra. Medan Oliver sov sin skönhetssömn organiserade Adrian och jag ett stort antal plastdjur i olika familje- och vänskapskonstellationer som vi hittade på efter hand, så jag kan väl inte säga att jag direkt har slitit ihjäl mig denna eftermiddag.

Har äntligen tagit mig i kragen och skickat iväg en anmälan till BPH, som står för Beteende- och Personlighetsbeskrivning Hund och som är ungefär vad det låter som, eller ett slags MH fast inte fullt så inriktat på brukshundsegenskaper om jag har förstått det rätt. Tänkte att det kunde vara kul att göra detta på Remus, tax med rätt att döda, men eftersom BPH är nytt för i år så fanns det först inga arrangörer inom rimligt avstånd och sen var det väl jag som inte riktigt var på hugget och hängde med i svängarna när det väl fanns en arrangör i Skåne, men nu så. Gjorde bort mig redan inledningsvis genom att skriva BHP i mailrubriken som en annan hillbilly, men fick ändå ett supertrevligt svar. Som tyvärr gick ut på att alla BPH-dagarna var fullbokade för resten av 2012, men jag fick stå med på en återbudslista, så nu hoppas jag att det är någon vekling som drar öronen åt sig. Eller får förhinder helt enkelt. Och gärna en helg när jag också kan.

Får väl nämna något om fotbolls-EM också. Som vanligt har vi tippat på jobbet. Man får 10 poäng för helt rätt resultat, 8 poäng för rätt vinnare och sedan ett poängs avdrag för varje målfel. Och det går rent skrämmande dåligt för mig. Jag har inte lyckats skrapa ihop en enda poäng. Jag har tippat enbart på känsla, och det var tydligen helt fel. Får trösta mig med att det inte gick särskilt mycket bättre den gången jag försökte vara vetenskaplig och tippa efter FIFA:s rankinglista. Tord har satt ihop sin rad med hjälp av djävulska Excelformler och slumptalsgeneratorer, och ganska länge låg vi och skvalpade sida vid sida där på bottennivån, men igår ryckte han och drog ifrån med hela sex poäng. Liksom många andra. Medan otäcka människor som Andreas ligger och jäser på toppen med så mycket som femtio poäng. Det här är ju bara internt, men vi är även med i ett större sammanhang där cirka 500 personer deltar. Och av de 500 är det bara jag och en till som inte lyckats skrapa ihop en enda poäng. Det är nästan en bedrift i sig.

Nu ska jag knarka en huvudvärkstablett. Festligt liv man lever, så att säga.

Ang. fotbolls-EM

Hej TV4.
Så här i nådens år 2012, är det helt djävla omöjligt att liksom synka ljudet till nationalsångerna som spelas med ljudet från folk som sjunger med på läktaren? Varenda nationalsång jag har hört (Sveriges, Ukrainas, Polens, Rysslands) har bara framstått som omelodiöst BRÖL. Inte det minsta stämningsfullt faktiskt.

Eller inte för att det blir så mycket stämning i övrigt heller. Fotboll är för långsamt. Det kan få stå på och sorla i bakgrunden, man hör ju ändå när det börjar dra ihop sig och sedan har man typ ett helt liv på sig innan alla slagit sina slöa passningar kors och tvärs över planen och bollen slutligen skjuts i mot mål i slow motion. Väldigt väldigt sällan I mål dock. Och skulle det mot all förmodan bli mål så kan man ge sig fan på att det är blåst för offside så det inte räknas. Och så ska det ramlas och vridas i plågor för minsta vindpust, ju närmare straffpunkten desto klenare spelare. Igår såg jag en ukrainsk spelare vars benskydd hade halkat lite på sned, han betedde sig som om han minst hade brutit benet. Och då ramlar de ju för farao dessutom på gräs. Det är mjukt, förhållandevis i alla fall. Tänk på handbollsspelarna som kraschlandar på ett golv vid nästan varje skott på mål, de lipar minsann inte med mindre än att blodet flyter i strida strömmar och knappt ens då. Alla minns väl till exempel när Ola Lindgren knäckte näsbenet, men ändå spelade final dagen därpå, utstyrd i någon obskyr Hannibal Lecter-mask. Eller när Martin Frändesjö spräckte mjälten men spelade vidare och gjorde typ sju mål innan han gick av för han kände sig lite halvdassig.

Det är takter det. Annat än sömnpiller-fotboll.

Twin Peaks härhemmavid

I morse när jag körde till jobbet, tämligen exakt klockan 05.00, så stod det en polisbil mitt i byn. Inte bara slött parkerad av en trött polis som hade gått hem och lagt sig (finns ingen polisstation här), utan en i tjänst, med en livs levande konstapel som gick runt och brottsplatsundersökte. Tre jättestora teknikerbussar tog upp hela Konsums parkering och färgaffären var avspärrad med blåvit polistejp. Vad synd att jag var på väg till jobbet och därför inte kunde stanna och illglo och skaffa mig inblick i det riktiga polisarbetet (eller, mer troligt, bli bortkörd från detsamma).

DÖD MAN HITTAD, klämde lokaltidningen på nätet slutligen ur sig, och nej, det var inte Tengil och vi var inte inblandade. Vad som hade hänt var istället att någon någon gång i natt hade gått förbi färgaffären och sett att det lyste. Och därinne låg färghandlaren och var inte längre med oss i detta livet, avliden för att tala klarspråk. Polisen "uteslöt inte brott" som det brukar heta, men färghandlaren var både gammal och enligt uppgift inte den som lät sin diabetes sätta käppar i hjulet när det handlade om att ta sig en redig bläcka. Nu känner jag i och för sig inte färghandlaren och kan inte bedöma om han hade några fiender, men det känns ju tveksamt om någon skulle ödsla krut på att ta livet på någon som redan i princip står med ena foten i graven. Fast man vet ju aldrig.

För säkerhets skull kastade jag i alla fall den rådjursklöv som jag tog från Remus i lördags och som sedan dess har legat på (det tack och lov avstängda) elementet i hallen (i en påse i och för sig). Tyckte inte det såg riktigt bra ut att det låg kroppsdelar strax innanför ytterdörren ifall det blir fråga om dörrknackning, och det behöver ju kanske inte osa ond bråd rådjursdöd heller.

Strawberry fields forever

Hörde precis på nyheterna att svenska folket äter 3-4 liter jordgubbar per person och år, och tänkte att det måste ju vara någon form av skämt. 3-4 liter är väl vad jag äter per vecka under jordgubbssäsongen. Skulle lätt kunna klämma i mig en liter om dagen, minst. Det ultimata är att ha en liter stående på skrivbordet på jobbet så att man kan gå och småäta hela dagen, och sedan äta en liter med grädde eller glass till eftermiddagsfikat eller så.

Nu sa de dessutom på nyheterna att det såg ut att bli ett bra jordgubbsår, så det verkar ju lovande. Just nu kostar de svenska 40 kronor litern här, det är i dyraste laget. 20 spänn är mer lagom tycker snåla jag, då kan man frossa helt utan hämningar.

The return of Lynette

Förra året hade vi ju en padda boendes i (den utvändiga) källartrappan. En padda som så småningom nedkom med ett gäng ungar. Vi döpte henne till Lynette efter Lynette Scavo i Desperate Housewives. Framåt höstkanten försvann ungarna, flyttade hemifrån kan man kanske tänka. Lynette stannade kvar, men hittades död någon gång tidigt i våras. Trist, jag hade lite dåligt samvete för att vi inte homestylat källartrappan lite mer paddvänligt. Fast hon kanske dog av ålderssvaghet, vad vet man? Kanske är vår källartrappa ändå att betrakta som ett hyfsat attraktivt område, ett slags paddornas Östermalm kanske, för nu har vi fått nya hyresgäster. Två nya småpaddor (Porter och Preston?) samt en liten groda av okänd härkomst.

Chockar dessutom världen genom att ha med bilder i bloggen två dagar i rad. Det kanske inte blir någon långvarig vana, så passa på och njut.

Porter-eller-Preston till vänster, namnlös groda till höger.

Preston-eller-Porter i bakgrunden, några vissna boklöv i förgrunden.

Plus och minus

Stunder man gillar:
När middagen med ens svingoda tager-vad-man-haver-pastasås är uppäten, diskmaskinen brummar, diskbänken är avtorkad, soporna tömda och pannan sotad, man har duschat och smort in sig med krämer och borstat tänderna och dragit på sig slapparkläder (inte så stor skillnad mot i vanliga fall iofs), när Sverige har slagit Montenegro i handboll, dvd:n är laddad med veckans sista kvotavsnitt av Desperate Housewives och det i alla fall är ett par timmar kvar till läggdags = fina fisken.

Stunder man inte gillar lika mycket:
Att det är måndag imorgon och den långa långledigheten med dubbla klämdagar är SLUT. Hur gick det till? Jag har ju inte hunnit göra någonting alls, känns det som. Fast jag känner mig å andra sidan rätt så utvilad, så det var kanske inte så dumt ändå. Att inte ha gjort så mycket alltså. Luther, get off my back. 

The best of the rest

Knåpar ihop dagens middag, som består av random grejer från kylskåpet. Typ ett paket bacon med passerat bäst-före-datum (men luktar helt okej), en halv röd paprika, lätt ihopskrumpen, en zuccini i samma skick, en schalottenlök som jag inte ens minns att jag köpt, så den måste vara extremt gammal (men förbluffande välbevarad), en vanlig lök och en morot i gott skick, en jättelång sparris som min man råkade bryta av i trädgården (de växer lite här och där som prydnad och vi tänker ibland att vi ska samla ihop dom på ett ställe och ha sparrisodling, men det verkar rätt jobbigt att odla sparris så det stannar ofta där, och sen är det ju dekorativt att ha lite här och där också, sparris blir till skir grönska om man inte skördar den utan låter den växa fritt). Allt strimlas, fräses och blandas med en halv påse riven ost från förra helgens lasagnetillverkning och ett halvt paket grädde som blev över från årets första jordgubbsorgie tidigare i veckan plus en skvätt sötsur sås som blev över från fredagens Chinese Takeaway-middag. Kylskåpet rensat, en god måltid tillagad. WIN-WIN som vi brukar säga.

Breaking the law

Idag är dagen då min man bestämde sig för att lära sig spela Breaking the law på banjo. Eller det här är visst ett projekt som har pågått i flera dagar, men idag är första dagen jag är hemma eller åtminstone inomhus samtidigt som det sker. Själv har jag slavat omkring i köket, bakat bröd och kakor samt städat ur det skåp i vilket vi förvarar plastlådor, picknickgrejor och diverse bra-att-ha-saker, vars röra jag har retat mig på i åtminstone ett halvårs tid. Sent ska syndaren vakna och nu är det gjort enligt 5S-metoden och ett antal kassar med tomma glassburkar och diverse udda plastburkar med och utan lock ligger nu i bagageutrymmet på The Queen of Volvo för transport till valfri återvinningsstation. Hela tiden har jag ackompanjerats av toner som skulle fått Judas Priest att lystra och tänka "vänta nu lite, det där låter bekant". Är nu mkt mkt trött på a. banjo i allmänhet och b. Breaking the law i synnerhet, åtminstone framförd på banjo och lite i otakt och med eviga upprepningar.

Men jag antar att det kunde varit värre. Typ att det här var dagen då min man bestämde sig för att lära sig spela De sista ljuva åren på 80-talssynth, eller Rulla in en boll och låt den rulla på mungiga. Hatar mungiga, tror inte det finns något musikaliskt läte som är mer motbjudande i hela världen. Man är uppenbarligen rätt lyckligt lottad ändå.

Det vilda spåret

Är tillbaks efter en strapatsrik dag i skog och mark med mina lördagsvänner i Jägarförbundet. Nu är kursen slut och jag känner redan en viss saknad. Från och med nu kommer lördagsaktiviteterna alltså inte att vara sitta på fällstol i skogen och dricka termoskaffe och lyssna på jaktskrönor.

Idag gjorde vi alltså anlagsprov för viltspår. Det var apsvårt. Förre lördagen generalrepeterade vi ju inne i ett vilthägn innehållandes 500 hjortar och 500 vildsvin, och det kändes ändå som rena barnleken. Kanske för att det gick med en instruktör som snällt talade om ifall man gjorde rätt eller fel och för att ingenting stod på spel. Men ett viltspårprov är en officiell tävling och ens resultat registreras på SKK och skyltas där till döddagar. Och nu skulle man gå med en domare och inte få någon vägledning alls utan bara vara tvungen att lita till sin hunds och sin egen förmåga. LÄBBIGT.

Hur som helst. Provet skulle hållas i Tjottahejti, eller någonstans i närheten av Söderåsens nationalpark. Vägarna kring Söderåsens nationalpark är Skånes motsvarighet till Bermudatriangeln, de leder liksom ingenstans och man kommer aldrig fram. Så jag var primärt mest av allt skiträdd för att köra vilse och komma för sent till provet, men det gick faktiskt bra. Bättre för mig än för flera andra, jag hade nämligen snappat upp att vi skulle träffas vid en orienteringsklubb och flinkt googlat fram att det rörde sig om den världsberömda Rävetofta OK, och de hade en utmärkt vägbeskrivning på sin hemsida. Så fram kom jag, och i tid var jag. Det första som hände var att vi fick packa in oss i bilarna igen och köra längre in i urskogen på smala slingriga och rejält leriga vägar. Blev nästan lite orolig att jag skulle köra fast i leran, the Queen of Volvo är ju begåvad med bakhjulsdrift och det är ju totalt värdelöst när det gäller slirigt underlag. Hade jag varit ensam hade det garanterat hänt, men nu körde jag ju i karavan med stadiga jägare i lika stadiga SUV:ar, så därför hände ingenting.

Själva provet var som sagt ingen barnlek. Fick spårstarten och ungefärlig riktning utpekad och sedan var det bara att sätta igång. Över stock och sten bar det, bokstavligt talat, domaren hade faktiskt lagt spåret så det gick över två timmertravar som vi fick klättra över och hoppa ner från efter bästa förmåga, men det gick bra eftersom Remus inte är en klen stadstax utan har bra terrängvana. Ett vattenfyllt dike skulle också passeras, det var jag lite mer orolig för eftersom Remus hatar vatten, men det var inte bredare än att han kunde passera det med ett dödsföraktande språng och så var vi förbi, knatade upp och ner ur jättedjupa hjulspår från skogsmaskiner och försökte undvika björnbärssnår och andra svårforcerade naturfenomen som radade upp sig backe upp och backe ner. Spåret ska vara 600 meter långt och innehålla fyra vinklar, men jag tyckte det kändes som minst 6000 meter och fan vet hur många gånger vi vinklade, det kändes som flera hundra. Och spårlinan var nästan som ett levande väsen som trasslade in sig och fastnade och ett tag drog vi med oss en flera meter lång gren innan jag med några extremt aggressiva handledsknyck lyckades få loss linan. Remus ville inte gå genom de värsta björnbärssnåren och när han gick vid sidan om så tappade han spåret och eftersom han är så sabla noggrann (domarens kommentar efteråt var: "det här är en hund som vill ha både livrem och hängslen på innan han fortsätter") så kändes det som att det tog evigheter innan han hittade tillbaks igen, och man har ju då inte en djävla aning om ifall man är på väg åt rätt eller fel håll. Fast domaren ska ju ingripa om hunden går får långt ur spåret och det enda min domare sa på hela tiden var "fan vad här är mygg" och det var ju knappast att betrakta som ett ingripande. Till slut, efter 26 evighetslånga minuter (maxtid är 30 minuter), så låg klöven där på marken framför oss och pärsen var över. Eller inte riktigt, för sen när alla var klara så skulle vi samlas och ha muntlig genomgång och alla fick sina domar förkunnade, och då var man ju fortfarande inte säker på om man blivit godkänd eller inte eftersom det enda domaren sagt till mig var "det här såg ju trevligt ut", men man visste ju inte om det skulle komma en fortsättning i stil med "MEN..." eller "OM INTE.." och så alla ens hemska fel och brister uppradade senare vid den muntliga genomgången, och jag var för trög slash mentalt utmattad för att fråga just där och då. Men vi blev i alla fall godkända. GÖTT.

Åkte sedan den jättelånga vägen hem igen, grillade och drack vin och sedan klippte jag håret. Eftersom jag gjorde detta efter att jag konsumerat två glas vin så känns det nästan som att man måste bjussa på en putslustig berättelse om misslyckade frisyrer, men så blev det inte. Det blev faktiskt precis som jag tänkt mig, dvs kortare. Varken mer eller mindre.

Nu ska jag tillbringa resten av kvällen med att SLAPPA tillsammans med taxen, som redan ockuperat resten av soffan. Resten av familjen får helt enkelt hitta någon annanstans att sitta ikväll.

Godkänd!

Problem solved

Grävde djupt i garderoben och har nu löst problemet med morgondagens fotbeklädnader. Hittade nämligen mina gamla Mountain Horse Groom som visserligen är rätt tunga att klafsa omkring i, men definitivt 100 % vattentäta. Hittade även min gamla oljerock, inköpt på Ekohallen (på den tiden det hette Ekohallen och inte EKO! som det gör nuförtiden) någon gång i början av 1990-talet när jag och Håkan (RIP) hade börjat rida och bestämt oss för att vi skulle svida upp oss ståndsmässigt, fast till lågpris då. Oljerock var rätt hett i stallsammanhang på den tiden, fast förmodligen var det inte dom för 198 kronor från Ekohallen som gjorde att man var dressed for success direkt.  Men är man snål så är man.

I fickan på denna anrika oljerock hittade jag dessutom en startlista från ett klubbmästerskap i dressyr daterad 991010, så man kan väl säga att det inte var igår den användes, eller man kan åtminstone konstatera att det var ett tag sedan fickorna tömdes. Men ett par av såväl hästar som ryttare på listan är mig veterligen still going strong, så varför skulle inte en lågprisjacka från ett lågprisvaruhus kunna hänga med ett tag till?

Mvh
Densomsparhonhar_68:a

Klämdag#2

En klämdag är inte alls dum, men två klämdagar är faktiskt mer än dubbelt så bra. Fortfarande givet att man kan ta ledigt förstås, det är ju meningslöst att trava omkring på sin arbetsplats på en klämdag. Man får ändå sällan något vettigt gjort eftersom alla man måste få tag för att komma vidare i specifika frågor, är lediga.

Idag har jag passat barnbarn eftersom ett barn (26 år) skulle tatuera sig. Tatueraren var dock tvungen att vabba lite så schemat blev lite förskjutet och vi hann med en promenad i regnet som Herren lät strila över Riverhouse just denna förmiddag. Det är lite overkligt när man går genom rätt flådiga villakvarter där ens barn bor och hon pekar ut villan där hennes dagiskompis bor. Som man knappt har sett sen hon for omkring på trehjuling, iklädd rosa plyschdress. Och nu har hon själv barn och bor i villa, precis som ens eget barn. Och ändå känns de där dagisåren inte alls särskilt avlägsna. Någonting är det som inte stämmer.

Lekte sedan med Adrian och fabulerade ihop en komplex crossover-berättelse som inkluderade Barbapapa, Lejonkungen, Pippi Långstrump och Djugelboken där det gällde att rädda Barbapapa som var tillfångatagen i en hemlig grotta (högst upp på bokhyllan). Simba, Tommy och Annika samt Baloo och Bagheera bestämde att alla djur skulle hjälpas åt att bygga en stege. Det tog fruktansvärt lång tid att bygga en stege genom att lägga en massa plastdjur och dockor i en hög och den nådde inte ens upp till hälften av hemliga grottans höjd, så det slutade med att Superhjälten (Adrian) fick flygas in med helikopter (mormor) och rädda Barbapapa. Slutet gott allting gott. Som vanligt när leken blir uppskattad så kommer ju kravet på En gång till som ett brev på posten, tur man inte är inom barnomsorgen.

Åkte hem och gjorde deg till chokladsnurror och bondkakor som nu ligger i kylen och ska ligga till sig. Slängde ihop en sockerkaka också eftersom det kändes löjligt att lägga tillbaka 50 gram smör i kylskåpet. Ute regnar det, inne eldas det brasa. Det är faktiskt inte så dumt med några såna här kulna dagar då och då, eftersom man får elda brasa. Mmm...elda brasa. Däremot hoppas jag att det blir något mindre kulet imorgon när vi ska vara ute med viltspårkursen i skogen från arla till särla. Det påpekades särskilt att man "inte skulle komma med gympaskor", vilket indikerar TRÄSK. Dessvärre är jag ytterst osäker på hur landet ligger för icke-gympaskor i min garderob. Måste kolla om jag har någon form av kängor. Ett par vet jag om, de köpte jag på Myrorna i Jönköping 1983 eller däromkring (sant), jag använde dom senast på Olivers dop. Tyvärr läcker dom, trots att de blivit halvsulade ett antal gånger under årens lopp, så de är bara användbara "i stan" eller liknande, inte i skogen i alla fall. Får väl leta rätt på mina vandrarkängor, jag använder inte dom speciellt ofta eftersom det tar cirka en kvart att snöra på sig dom och det är alltid det minst lockande alternativet när gympaskorna står bredvid och lockar med en quickfix.Vi får väl se hur det här går.

Klämdag

Det här med klämdagar är ju en bra grej, givet att man kan ta ledigt alltså, och det kunde jag. Just idag har jag inte gjort någonting roligt med min klämdag utan bara städat och hängt tvätt och petat lite i trädgården och tömt bilen på en massa spillvirke och gått ut med soporna och såna grejer, som en annan hemmafru. Läser just nu Jag ska göra dig så lycklig av Anne B Ragde (jättebra, läs!) så jag är mycket inne på hur det är att vara hemmafru. På 60-talet visserligen. Då fick de inte sätta sig och dumsurfa när dagens vedermödor var avklarade, på sin höjd låta sig underhållas av den enda kanalen på statlig svartvit television. Allt var inte bättre förr.

Ska strax sondera terrängen för hur ekonomin egentligen ser ut efter Salvatores åderlåtning av lönekontot, sedan ska jag trippa ner till Konsum här i byn och göra lite inköp. Sedan ska jag kanske börja med flamskvävnad eller något annat hemmafruaktigt. Nä, skojar bara. Ja, det var väl ingen som trodde något annat antar jag. En gång i hela mitt liv har jag fått en etta i betyg och det var i syslöjd. Fast det berodde nog mer på att jag nästan aldrig var där än det jag (inte) presterade när jag väl var där. Jag har ändå klarat mig rätt så bra här i livet med textillim och björntråd som främsta vapen. Men skapande verksamhet som inbegriper att sy och sticka och virka och väva och sånt går faktiskt fetbort.

Den gäckande SNÅRGÄRDSMYGEN

Har precis googlat mig igenom hela internet i jakt på vad det är för fågel som sitter på en gren i introt till Twin Peaks. Min man påstod nämligtvis att det var en nattskärra, men där inlade jag veto för den hade alldeles för kort näbb, nattskärran alltså, och dessutom har Twin Peaksfågeln ett distinkt vitt streck ovanför ögat som nattskärran saknar. Enligt lynchnet.com är det istället en "bewick's wren", snårgärdsmyg på svenska. Min man vägrar tro på det trots att vi (=jag, MÄSTERGOOGLAREN) både har bildgooglat och slagit upp i en amerikansk fågelbok som vi råkar ha i vår ägo. Han, min man alltså, påstår att Twin Peaksfågeln är rödare, men den kommer väl från det där röda rummet där det tassar omkring dvärgar och säger saker som Your favourite chewing gum will soon be in fashion again och Laura Palmer går omkring och ger diffusa ledtrådar om vem som skulle kunna vara mördaren. Ett annat alternativ är att det är solned/uppgången som gör att snårgärdsmygen ser ut att vara rödare än vad den egentligen är. Men en snårgärdsmyg är det. Nu har jag bloggat om det, alltså är det sant. 

Nationaldagen så här långt

Idag sov jag till klockan 7 (var uppe till 22.30 igår). Gick upp, åt frukost, läste lite i Liza Marklunds senaste bok Du gamla du fria. Gick på en långpromenad med hundarna. När vi var nästan hemma igen gick vi utmed ett rätt djupt dike där det växer rätt högt gräs. Någonting plaskade nere i diket och jag tänkte att det nog var en fågel eller nåt. En väldigt stor fågel, tänkte jag sedan för det var ju HELVETE vad det plaskade och prasslade och grenar knäcktes och upp kom en fullvuxen dovhjort som hade varit nere och läskat sig med lite dikesvatten. Vet inte vem som blev mest förvånad, jag, hundarna eller vuxenversionen av Bambi som emellertid försvann med en vådlig fart. Så går det till på landet.

Kom hem, läste ut Du gamla du fria (SÅDÄR är väl mitt omdöme), lade gräsklipp i potatislandet samt plockade 5 hinkar med tallkottar i gullvivsbacken så att man ska kunna klippa gräset där utan att få smalbenen perforerade av katapultkottar nu när gullvivorna har blommat över. Sedan har jag lagat svingod lunch och nu tror jag att jag ska unna mig ett avsnitt av Desperate Housewives medan jag äter den. Sedan får vi väl se vad resten av dagen ska bära i sitt sköte som det så vackert heter. Over and out.

Barnmorskan i East End

Har nu sett första avsnittet av Barnmorskan i East End och blivit besviken. Det ska föreställa slum och fattigdom, men alla strålar ändå av moderslycka (utom en som har syfilis) och i detta glider unga Nurse Lee omkring som en gudasänd ängel, mild och god, och ger en hjälpande hand till alla som behöver det. En av de första patienterna är en kvinna som fött 24 barn och väntar sitt 25:e och som inte ser ut att vara en dag äldre än på sin höjd...25. MY ASS säger jag bara, hon borde snarare se ut att vara på sitt 150:e år eller någonting ditåt. Ja, och så får hon unge nummer 25 och det är för tidigt fött, men nähej, inte ska väl den ungen till sjukhus utan den här Madonnamorsan ligger hemma i sängen och matar honom med en pipett en gång i halvtimmen och hennes karl står bredvid och tittar på och är helt absorberad och resten av barnaskaran sköter uppenbarligen sig själv. Ingen av de 24 skriker att de är hungriga (oklart vem som handlar (för pengar som inte finns), tvättar och lagar mat till denna 26-hövdade familj, varje syssla för sig måste ju vara ett eget heltidsarbete) eller bråkar med varandra som jag tror att normala barn hade gjort till och med i East End på 50-talet. Eller kanske i synnerhet där. Det känns som att de som knåpat ihop denna produktion har gjort det under hot om dödsstraff om Det Heliga Moderskapet framställs som någonting annat än 100 % självuppoffrande kärlek, och om fattiga personer framställs som någonting annat än 100 % goda och rena i hjärta och sinne under ett lite buttert och smutsigt skal. Så. Djävla. Overkligt.

Socialrealism vs kvällströtthet

Jag är en kvällstrött person. Har blivit, en gång i tiden kunde jag säkert också dricka tills flaskan var tom och dansa till solen gick upp (fast jag dansar inte, så den liknelsen föll på eget grepp). Men nu! Klockan nio är liksom sent för mig att vara uppe på vardagskvällar. Detta har förstås att göra med att jag stiger upp senast 04.30 de dagar som jag jobbar. Vilket ju är ganska många. Sedan har hela systemet ställt om sig så att det är  helt omöjligt att ligga och tryna till långt fram på förmiddagen på helgerna. Cirka åtta är väl sovmorgnarnas absolut bortre gräns nuförtiden. Och då har jag först vaknat klockan 04.30 av gammal vana och därefter cirka en gång var 45:e minut i snitt.Som en följd av detta är det ett smärre mirakel om jag skulle vara vaken till midnatt eller längre en fredag eller lördagskväll. Omkring 22.30  brukar jag tycka att det är läggdags, fast jag brukar av någon outgrundlig anledning kamouflera det med ett "jag tror jag går och lägger mig och läser en stund". Hinner säkert en hel halv sida innan jag vilar som en trasdocka i Morfei famn. Jag vet det, min man vet det, nu vet mina cirka 8 bloggläsare det också.
Förr tyckte jag det var lite mesigt och kände mig liksom lurad. Oklart på vad, men på tid kanske. Numera tycker jag mest att det är skönt att dråsa ner i bingen och veta att man får sova. Att sova, sova! Kanske också drömma, som Shakespeare så klokt sade, lite senare i den monolog som inleds med det mer berömda "Att vara eller icke vara, det är frågan" (SATAN vad jag strör kunskap omkring mig ikväll).

I alla fall. Vad jag skulle komma fram till var att i söndags så började det en ny tv-serie som heter Barnmorskan i East End. Har sett en och annan trailer och det verkar ju innehålla rejäla doser av socialrealism och misär. Sånt jag gillar med andra ord (att se på film alltså), även om jag hellre gillar nutida socialrealism och misär (fortfarande på film för bövelen) än historisk dito. Men i alla fall. Lite kvinnohistoria och sådär. Det där är en tv-serie för mig, tänkte jag, som lite omväxling till Desperate Housewives. 

Och så går den på söndagar klockan 21.00, med slut klockan 22.00. Går jag och lägger mig klockan 22.00 en söndagskväll så blir resten av veckan helt uppfuckad, för det är ju det här djävla sömntåget som man ska med. Och mitt första går kanske 21.15 och nästa inte förrän 23-tiden. Nä, det duger inte. Så i söndag satt jag och suktade i tv-soffan, men besinnade mig och gick till sängs istället. Nu sitter jag här och prisar Gud för svt play. Och för att jag är ledig imorgon. Ska minsann sitta uppe till SENT (minst 22.00) och titta bara för att. Har nämligen taktiksovit i soffan en stund så det vore väl FAN om man inte skulle kunna hålla ögonen öppna lite längre än vanligt ikväll.

Le, le, le, ledig

Imorgon är det Sveriges nationaldag. Som alla vet, eller det vet alla inte alls det, hade telefonmöte med norska kollegor för ett par veckor sedan och de bara: "jaså?" när det framgick att vi i Sverige har en egen motsvarighet till 17 maj. Men i alla fall. Nationaldagen i Sverige firas av två anledningar. Den ena är att Gustav Vasa blev vald till Sveriges kung (1523), och därmed upplöstes även Kalmarunionen, en union mellan Sverige, Danmark och Norge där det bland annat var en sabla massa tjafs om vem som skulle vara kung och vem som skulle få bestämma. Till slut blev det då Gustav Vasa för Sverige, fast det kostade på. Danske kungen Fredrik av Holstein var framgångsrik i förhandlingarna och snuvade åt sig både Bohuslän, Blekinge och Gotland mot att Gustav Vasa fick resten. Men det där har ju ordnat upp sig med tiden.

Samma dag, den 6 juni alltså, fast några hundra år senare (1809) antog man en ny regeringsform, en grundlag som upphävde den gamla mossiga regeringsformen från 1772, a k a "det gustavianska enväldet" som på det stora hela gick ut på kungen bestämde rubbet, och över kungen bestämde Gud och Luther i en skön förening. 1809 års regeringsform fördelade istället makten mellan kungen, riksdagen och domstolen. Det blev väl kanske inte superdemokratiskt bara för det, åtminstone inte med en gång, men den gällde faktiskt ända fram till 1975. Det här är således viktiga grejer att fira, även om det kanske inte är lika fränt som att ha utropats till ett självständigt rike efter århundraden av förtryck. Men förtryck är förtryck, även om det kommer från kyrka och kung. Bort ska det och sen ska det fan i mig firas. Tänk på det ni som bara ligger hemma i soffan och tänker "gött med en röd dag mitt i veckan".

Den halte, en ny pjäs av Molière

Igår skulle jag gå uppför någon sorts rullstolsramp. Ska redan från början tillägga att det är enda sättet att ta sig in i brukshundklubbens klubbstuga, så att ingen handikappad känner sig kränkt för att jag har utnyttjat ett hjälpmedel utan att vara i behov av det. Eller nåt. I alla fall så hände någonting, oklart vad, men jag fick någon form av sträckning i vaden. Som gjorde något rent DJÄVULSKT ont. Som fortfarande gör rent DJÄVULSKT ont trots att jag har tejpat vaden eftersom det är mitt bästa råd när någonting gör DJÄVULSKT ont: Tejpa! Jag och sporttejp lever i symbios sedan många år tillbaka så jag vet vad jag talar om. Men vadfan, liksom. Trodde rullstolsramper var till för att underlätta för handikappade, inte skapa ännu fler.

Så nu sitter jag här och är tejpad. Och ska vara ledig i fem långa härliga dagar. Förra gången jag skulle vara ledig fick jag dagisvirus och fick lida. Ska jag nu vara invalid istället? Tycker det här är för djävla orättvist faktiskt.

Le söndagsmiddag

Det här består dagens middag av:

1 burk (fd) djupfryst långkok av lite oklart ursprung, men gissningsvis är det högrev som fått koka i timmar i vatten, vin, balsamvinäger och grädde, och fått sällskap av lök, morötter och palsternacka mot slutet. Det här räckte dock inte på långa vägar till att mätta två hungriga personer plus veckans matlådor. Tillsatte därför:
1 burk, eller snarare kartong, Go Green Salsa Mexicana, bön- och linsröra.
1 burk konserverade körsbärstomater
½ aubergine (tärnad) + ½ lök (hackad) som råkade ligga och skämmas i kylen
2 msk makedonisk Ajvar
1 msk curry


Detta blandades ihop i en kastrull och fick koka en stund, och resultatet blev delicious. Väntar nu bara på att det där djävla riset ska koka färdigt så att man kan få äta härligheten plus se gårdagens avsnitt av Downtown Abbey i godan ro, sedan ska väl den här eftermiddagen ha rättat in sig i ledet den också.

Sign: Hungrig_68:a

PS: Äter årets första egenskördade plocksallad också.

Söndag, forts

Sitter fortfarande i soffan och slöar, nu uppgraderad till "med huvudvärk". Det sägs att det finns folk som aldrig har ont i huvudet. Jag är inte en av dom, kan man väl säga. När man får huvudvärk en söndagseftermiddag är det lätt att mörka tankar börjar hopa sig. Kan just nu inte tänka på annat än att det hänger en massa (ren) tvätt i tvättstugan och att jag inte orkar gå ner och vika ihop den och lägga in den i garderober. Och att hela huset känns lite inpyrt av matos just nu eftersom lite av gårdagens jättegoda lasagne liksom pyste över i ugnen igår och trots att jag hade skyddat ugnsgolvet, eller vad fan det heter, med aluminiumfolie som jag sedan tog bort (hatar nämligen att rengöra ugnen) så fastnade lite ost slash bechamelsås-klet på gallret som nu blev till rökutveckling när jag bakade bröd. Note to self: leta efter ugnsformar med lite mer djup så det går att göra lasagne utan att ugnen förvandlas till ett krematorium. Alternativet att göra lasagne med mindre djup finns inte.Lasagne ska vara många lager och rikt tilltagen.
Är även alldeles outhärdligt hungrig, men orkar inte riktigt samla ihop mig och gå ut i köket och laga mat. Har tagit upp ett redan färdiglagat långkok ur frysen och dessutom redan gjort sallad, allt som återstår är typ att koka ris. Jättejobbigt, eller hur? Till detta tillkommer dock: diska jättestora degskålar, och för att de ska få plats måste diskstället först tömmas. Nu stiger jobbighetsfaktorn till nästan omätbar nivå. Tror det börjar bli dags för en huvudvärkstablett faktiskt.

Söndag, redan

Så var det plötsligt söndag eftermiddag. Sitter i soffan och slöar medan en bröddeg jäser. Min man och hans kompis Johan spelar något slags barnspel på playstation. Oklart varför.

Har varit på hundutställning. Allt gick bra bortsett från att jag träffade en kärring som också har tax och som jag har träffat på några andra utställningar och som jag HATAR. Dessvärre är det inte ömsesidigt, utan så fort hon ser mig så kommer hon bort och ska snacka. Hon är dessutom en sån där människa som ska stå lite för nära en och inte fattar att man har ett personligt revir som man inte vill att kreti och pleti ska komma innanför. Och dessutom slutar hon ju för fan aldrig att babbla, det är bara en enda lång litania om olika utställningar som hon har varit på och hur bedömningarna har varit och det går alltid ut på att allting är en KONSPIRATION och att domarna är köpta och är det något jag inte orkar lyssna på så är det folk som håller på att mala om att de "vet" att den och den domaren "bara gillar korthårstaxar" eller "bara gillar röda taxar" eller "inte gillar taxar överhuvudtaget". Eller tvingas lyssna på omständliga och tråkiga redovisningar om andra utställningar i stil med "jag var i X och den domaren visade ut sjutton stycken med gult kort" (ej samma sak som när det händer i bollsporter) eller "det var en championtik där som fick grönt kort" (ej samma sak som när man ska spela golf). Jag menar, det är ju helt ointressant när man inte vet vilka hundar det var.

Men bortsett från det var det trevligt, om än lite kallt och blåsigt. Remus blev BIR, men han var ju ensam korthårstax så det var ju ingen mördande konkurrens. I gruppfinalen, som stod mellan Remus och tråkkärringens tax, så vann tråkkärringen, och sen kom hon till mig och sa att "nu stod det 1-1 mellan oss". Jag visste inte ens om att vi hade någon slags inbördes tävling, men det hade vi tydligen eftersom Remus hade vunnit över hennes hund på någon utställning förra sommaren. Så frågade hon om jag skulle ställa ut i Tollarp om några veckor och blev rent ut sagt sketaglad när jag sa att jag inte skulle det, för då var det ju liksom redan klart att hon skulle vinna gruppen där. Man bara: Suck. Fast lite i smyg. Gratulerade till och med tråkkärringen och önskade lycka till i BIS-finalen, för det sista man vill är ju att  framstå som DÅLIG FÖRLORARE på en inofficiell hundutställning. Det hade ju bara varit för pinsamt. 

Har även beställt en ny kamera för att jag inte står ut med tanken på att leva utan fungerande kamera. För en gångs skull frångick jag mina stränga krav på 1. mycket zoom, 2. liten närgräns och 3. vanliga batterier, utan tog bara nåt billigt skit. Eller det var ju en Nikon i och för sig, men den har bara 10x optisk zoom, ingen vidare närgräns och ett sånt där trist batteri som måste laddas som jag hatar. Men eftersom bilmekaniker-Salvatore och avloppsgrävarfirman liksom har underminerat ekonomin på sista tiden så är det väl kanske inte riktigt läge att slå på stort. Och sen får jag väl säga att den senaste kameran (RIP) hade en batterihunger som inte var av denna värld, fotograferade man utomhus under vintern så kändes det som att batteri-indikatorn började blinka efter kanske 10 bilder. Lite överdrivet kanske, men nog slukade den lite mer än vad jag tyckte var acceptabelt, så jag är väl inte helt förstörd av sorg att den inte längre står till mitt förfogande.

Saturday, wait

Det gick bra att spåra i vilthägnet. Alla överlevde. Faktum var att jag såg mer vilt (3 harar) när vi var ute och promenerade i Körsbärsdalen i morse än inne i själva vilthägnet, där det enligt uppgift ska finnas 500 hjortar och lika många vildsvin. En person såg en mus. En annan skrämde upp, men såg inte, ett vildsvin. Remus gick av spåret en gång, och det var när spåret gick precis förbi, nästan rakt igenom en sån där foderhäck dit alla lata djur i hägnet går för att äta. Då fick han nosa runt i höet en stund, men sedan hade han lyckats sortera ut sin egen klövs lukt bland alla miljoner andra klövtramp och bara fortsatte. Det är ganska imponerande måste jag säga.

Två dåliga saker:
1. I morse gick min kamera sönder. Den bara tjurar och vägrar allt och i displayen står det OBJEKTIVFEL. Tittar man lite noggrannare så ser man att objektivet har fått en smäll och är helt snett. Oklart när det hände. Djävligt tråkigt är det i vilket fall som helst.
2. RYGGSKOTT. Eller, som jag sa till min man: "jag tror inte det är ryggskott utan mer någon muskel eller sena som har blivit överansträngd och ligger och trycker på någon nerv..." och han bara: "det är ju det som ÄR ryggskott". Gillar inte ordet. Ryggskott är något som drabbar 80-åriga gubbar när de skottar snö, inte mig som är på det 44:e och någorlunda vältränad.

Jaja, shit happens. Det är lördag och i ugnen står en svingod lasagne och jag dricker ett dyrt sicilianskt rödvin och nu ska jag googla på en ny kamera. Tjo flöjt.

Friday I'm in love!

Äntligen fredag efter en lång och strävsam vecka. I morgon ska jag på viltspårkurs. Den här gången ska de skoja till det och lägga spåren inne i ett vilthägn där det bor en miljon hjortar och vildsvin för att det ska bli maximal störning. Jag är lite rädd för vildsvin eftersom jag läste/såg Törnfåglarna när jag var i en känslig ålder. Där är det nämligtvis en som blir dödad av en rasande vildsvinsgalt vid en skogsbrand. Mycket målande beskrivning som jag minns det. Det är ju inget man vill råka ut för precis, men vi får väl se hur det går.

Och på söndag är det hundutställning och däremellan kommer Johan och hälsar på och sover över. Känns som att hela helgen är fullspäckad, visserligen av roliga saker, men ändå. Det känns inte som att mitt behov av att bara ligga på soffan och slappa kommer att bli uppfyllt den här helgen.

Men än så länge är det bara fredag och snart serveras det hämtmat från Sankta Klara, som ska avnjutas med vin och nostalgi-Twin Peaks på dvd. Och brasa! Eftersom den där sommarvärmen försvann lika fort som den kom och vi har nästan oförskämt mycket ved kvar från förra året. Brasa it is.

Is my enemy's enemy my friend's friend?

Senaste nytt från Törnrosdalen är att Tengil har ringt på hos våra närmaste grannar och skällt ut dom för att de hade vattnat sin gräsmatta, och några droppar hade tydligen råkat hamna på fel sida av Det Heliga Staketet. Nu vattnar visserligen Tengil och Katla sin egen gräsmatta i parti och minut, men det var väl fel vatten då på något sätt.

Känns som att vi nästan är vänner med de närmaste grannarna nu. Inget är ju så uppbyggligt för en relation som att ha en gemensam fiende. Ett tu tre sitter vi väl där och grillar tillsammans allihopa.