The birds fly free but in the same cage as you and me

Härförleden bläddrade jag lite i Europas fåglar i färg i svag förhoppning om att kunna identifiera en fågel jag sett när jag var ute och cyklade (och varför måste man här alltid tillägga "ja, bokstavligt talat" för att klargöra att man inte varit allmänt förvirrad och helt felinformerad, jag tycker nog att jag oftare är ute på cykeltur än vilse i pannkakan, men det där är ju så olika), vilket jag naturligtvis inte kunde. Fåglar låter sig sällan identifieras på ett enkelt sätt. En gång gick jag en kurs i fältfaunistik, då gick man hela dagarna och svepte med en håv, sedan stoppade man allt man hittat i sprit och kunde sedan sitta och identifiera kropparna i lugn och ro. En annan gång gick jag en fågelkurs, då gick man hela dagarna och spanade förgäves efter de fåglar som flytt. Fåglar håller sig helt enkelt inte stilla tillräckligt länge för att man ska hinna bläddra igenom hela fågelboken och förhoppningsvis se vad det är för något.

Hur som helst, jag råkade få syn på entita. I fågelboken alltså. Alldeles intill finns en bild på talltitan, som ser nästan exakt likadan ut. Enligt fågelboken åtskiljs de båda genom att talltitan aldrig besöker fågelbord på vintern. Det känns ju som ett otroligt osäkert identifieringskriterium, det borde i rimlighetens namn finnas äventyrliga talltitor med sug efter solrosfrön och talgbollar. Om inte annat borde det finnas djävligt hungriga talltitor när snön ligger meterdjup och vinterförråden av insekter sinat, jag har ju rätt svårt att föreställa mig att de skulle säga till varandra att tack men nej tack, vi talltitor håller oss minsann för goda för att ta emot allmosor som det där entitepatrasket.
I såna fall måste man väl ändå säga att evolutionen har misslyckats en smula. Eller?

Livet är en fest

Våra grannar (65+) ska ha fest imorgon. Den här dagen har de mestadels ägnat åt att sätta upp ett partytält, modell jätte, samt bära in hyrporslin och andra grejer. Men i morgon blir det åka av, som man säger.

Vi har, av sagda grannar, blivit rekommenderade att ta in på hotell för att kunna sova. Min man tyckte det var snålt att inte bjuda in oss, men jag kände mest en stor lättnad. När man var liten var en pensionär en skör vithårig person som tillbringade en stor del av sin vakna tiden med att sitta i gungstol och handarbeta. Alternativt sitta i en fåtölj och röka pipa och lägga patiens. Dagens pensionärer verkar kunna hålla ett partytempo som inte går av för hackor, jag menar, nu har ju till och med typ Mick Jagger och Lemmy i Motörhead passerat 65-årsstrecket utan att visa några som helst tecken till avmattning. Och tänk om vi då hade blivit bjudna på grannarnas pensionärsfest och varit tvungna att gå hem och lägga oss före alla andra. Vi hade blivit stämplade som veklingar för all framtid, och det duger inte. Jag vill gärna upprätthålla myten om att man fortfarande förmår dricka tills flaskan är tom och dansa tills solen går upp så länge jag slipper bevisa någonting. 

Postajävel

Mitt körkort har blivit för gammalt och måste förnyas, och då vet man att det har gått tio år av ens liv. Men det känns helt okej. Vad som inte känns helt okej är att man måste hämta ut det nya körkortet i egen hög person, eller det hade jag väl kunnat stå ut med om det bara hade varit att hasa ner till Konsum, som det är med alla andra postärenden. Men nähä, sånt här var Konsum här i byn uppenbarligen inte betrodda med, och därför måste jag åka till Åhus City och hämta det på den riktiga posten, som jag knappt trodde fanns längre. Det gör den nästan inte heller, om man ska tro de öppettider som det bjuds på. Mellan 8.30 och 9.30 på förmiddagen, eller mellan 15 och 18 på eftermiddagen. Man kan ju undra lite vad de sysslar med på den riktiga posten resten av tiden, sådana arbetstider är det väl ingen som har och så djävla många övriga postärenden finns det väl ändå inte att de inte skulle kunna ha en lucka öppen hela dagen?

Skärpning!

Vätten Runt

Jag har läst ut boken Vätten av Mikael Strömberg. Det tog cirka en dag. Om boken kunde man bland annat läsa att Vätten är en andlöst spännande skräckroman. Skickligt och välskrivet för Mikael Strömberg in skräcken hos en vanlig barnfamilj i ett vardagligt, samtida Sverige. Det är ju sånt jag faller för. En ny John Ajvide Lindqvist, ja tack, inte för att det är något fel på originalet, men man vill ju ha meeeeer. Åtminstone medan jag väntar på att någon trögröv ska bli färdig med att översätta Under The Dome till svenska.

Jaha, vad var det för fel på Vätten då, kan man ju fråga sig. För det första var den ju alldeles otroligt onödigt detaljerad med alldeles otroligt många och onödiga detaljer. Boken börjar med en bilfärd från någonstans i Norrland till någonstans i Stockholm. Och det kändes som att det behövdes hundra sidor bara till det. Snudd på varenda djävla meter väg mellan någonstans i Norrland till någonstans i Stockholm avhandlades nogsamt. Varje gäspning, varje fundering, för att inte tala om mackbesöken; vem som går in, vem som stannar kvar, vem som köper vilken läsk, vem som har mjölk i kaffet, hur man tänker kring återstoden av färden och sen får man följa varje steg tillbaks till bilen igen, där man under tiden även har fått ta del av tankar och händelser hos de som satt kvar. Vartenda djävla toalettbesök, snudd på, redovisas dessutom, inte bara under bilfärden utan även i resten av boken. Visst, alla går på toaletten. Men det är väl för fan ingenting som direkt för handlingen vidare i en sådan omfattning så att det till varje pris måste omnämnas stup i kvarten. Och dessutom är språket helkasst. Därefter tog han kaffe. Latte till Karin och svart till honom själv, stod det till exempel som avtändande exempel redan på någon av de inledande sidorna.

Så nej, jag är besviken. Vätten i sig själv var ju dessutom helt djävla overklig. Alltså, det ska ju vara meningen, men det måste ju vara overkligt på ett sätt som känns rimligt. Jag har stått och nästan inte vågat borsta tänderna efter att jag läst avsnittet i Det när Beverly stoppar ner ett måttband i bräddavloppet på handfatet och drar upp det igen alldeles blodigt. Och då handlar det om en jättestor spindel som bor i ett kloaksystem i en påhittad amerikansk stad, men det är väldigt realistiskt skildrat. Skulle kunna ha hänt hemma hos mig också. Men Vätten. Man får ju lite intrycket att Peter och hans familj blir drabbade bara för att de är så djävla tröga. ALLA som är med i boken är ju för fan på gränsen till imbecilla, man får liksom inte sympati för en enda människa.

Hur som helst. Vätten var en besvikelse. Nu måste jag sätta min tro till Lars Noréns dagböcker. Och då är det väl ändå rätt illa ställt? 

Fotbollshetta

Det är för varmt och jag är för trött för att vara arg. JUST NU alltså, men jag återkommer med det som upprör mig. Det pågår ett fotbolls-VM just nu, och det går just nu för djävla bra för Sverige. Sverige har vunnit sin grupp, vunnit kvartsfinalen och ska spela semifinal i veckan som kommer. Det är stort. VM är ju liksom...VM. Stort.
Sveriges vinst mot Australien idag nämndes lite i förbigående på Aktuellt nu ikväll. Nu tänkte jag avrunda kvällen med att gotta mig lite mer åt Sveriges vinst. Inte för att jag egentligen är sådär superintresserad av fotboll, det är för långsamt. Men när det är stora mästerskap och det går bra för Sverige - eller något annat lag som jag gillar - så känner jag ändå att jag  kan uppbåda ett visst intresse.

Aftonbladets startsida handlar bara om "domarskandalen" i USA:s match och den skiter jag i, jag vill läsa om Sverige. Gotta mig, som sagt. Men när man klickar sig in på Aftonbladets djävla sportsida så får man liksom leta sig fram bland rubrikerna innan man kan få läsa ett jättekort referat som till största delen handlar om att Nilla Fischer fått ett gult kort och inte får spela i semifinalen.

Hade detta varit herrfotboll, så hade hela Aftonbladets startsida varit täckt av bilder och reportage. Superlativen hade avlöst varandra, varje minut och varje spelade hade analyserats av "experter" och taktik och upplägg inför semifinalen hade redovisats in i minsta detalj vare sig man ville veta det eller ej.

Men nu är det ju bara VM i damfotboll, vilket verkar ha ungefär samma status som korpfotboll.

Skärpning, era djävla media-kretiner. Det är 2011 nu för fan. 

Semester, snart i en tillvaro nära mig

Så lite som jag bloggar skulle man ju kunna tro att jag hade semester och befann mig på annan ort. Men det gör jag inte. Jag a. är förkyld och b. jobbar som ett as hela djävla tiden. Det är inte rättvist.

Men snart snart snart är det semester. En liten fjuttig arbetsdag kvar. Och jag har köpt boken Vätten av Mikael Strömberg, en bok som beskrivs som en "andlöst spännande skräckroman". Och Lars Noréns dagböcker i pocket, jag har länge varit sjukt nyfiken på vad han har att säga om sitt liv, men inte så nyfiken att jag har velat gynna honom onödigt mycket. Den som väntar på något gott väntar på en pocketbok.

Men innan det är dags att gotta sig i detta så ska jag avsluta Hungerelden, som är fortsättningen på Kråkflickan. SJUKT BRA, säger jag bara. Visserligen räknade jag ut rätt så kvickt att

 
[OBS OBS OBS, SPOILERVARNING]


det rörde sig om en schizofren personlighet, för jag är ju så gott som både polis och psykolog om jag får säga det själv. Men det spelar liksom ingen roll, för berättelsen är ändå så spännande och oförutsägbar och samtidigt helt vardaglig. Sjukt bra upplägg, helt enkelt. Raska på med del 3 fort som fan, säger jag bara.

Tills dess får jag nöja mig med vättar och Lars Norén.

Ääääää

Häromdagen skulle jag googla något på Ä. Jag har glömt vilket. När man googlar så är ju Google hjälpsam med att föreslå saker man skulle kunna ha menat. Så att den lata 2000-talsmänniskan inte ska slita ihjäl sig med att behöva skriva för många bokstäver i taget, eller nåt. I alla fall, jag antar att de här förslagen kommer från saker som folk ofta googlar på. När man googlar på Ä så är de första förslagen Ägglossning, följt av Äppelpaj.
Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här. Bara att kombinationen kändes lite vardagsunderhållande. Såhär på 2000-talet.