Det kom en skrivelse

Ytterligare en skrivelse alltså! 

Att killa?

Igår åkte vi förbi en hage där det går getter, och min man konstaterade att det var fler getter än vad det brukar vara (vi har såna spännande samtal ibland). Jag sa Jamen det är ju vår, de har väl...och sedan kom jag inte på det ord som är getters motsvarighet till kalva, lamma, grisa, föla. Det fanns inget rimligt alternativ så jag fick helt enkelt dra till med...förökat sig, men det lät ju otroligt kliniskt och tråkigt. Började googla, hittade nån getmejerisida där det stod att termen för "getförlossning" (gud vilket ord) var "killning". Ja, det låter ju rimligt eftersom avkomman heter killing. men vad heter själva verbet? Alltså motsvarigheten till kalva/föla/lamma, etc. Geten...killnar? Killar? Chillar? Inget av alternativen låter riktigt klokt eller som något som någonsin uttalats. Får killingar skulle man såklart kunna säga, men då kvarstår det faktum att man ju inte säger "hästen får föl" utan "hästen fölar". Varför ska getter inte ha ett eget namn för detta?

Vi var ju i konstgrytet igår och hamnade på små och smala vägar som var okända både för oss och Google Maps. På en av dessa vägar passerade vi en hage där det gick en åsna och en struts, men jag upptäckte det så sent att jag bara hann säga Men kolla en åsna! och där går ju fan i mig en struts också! och sedan var detta ögonblick förbi. Åsnor är ju enormt gulliga, och strutsar ser man inte heller varje dag, så när vi åkte förbi på hemvägen så bad jag min man att köra sakta så att vi kunde glo riktig mycket. Men då satt det istället en gubbe på ett brunnslock och drack kaffe där. Eftersom jag hade siktet inställt på att upptäcka gulliga djur så såg jag inte  gubben förrän han sett både mig och min man illglo åt hans håll medan vi kröp förbi i 10 km/h. Här hade ju Magdalena Ribbing (RIP) gärna fått komma med tips och goda råd om vad man gör i ett sånt läge, ska man hälsa eller inte? 

Tage var oerhört konfunderad över att möta grävlingen, men efter en viss inledande tvekan så kom han igång och började skalla riktigt fint. Och då var det dags att sluta. Det kan ju tyckas fjuttigt att åka bil närmare två och en halv timma fram och tillbaka för ungefär lika många minuters träning i konstgrytet, men här lägger jag mig platt inför dom som begriper sig på sånt här bättre än jag. Det ska bli spännande att se hur det här kommer att utvecklas.   

Odlingarna schmodlingarna

Hur går det egentligen med vårbruket? frågar sig kanske vän av ordning, nu senast en ridkompis när jag i vanlig ordning stod och grävde i gödselstacken för att fylla mina sedvanliga två spannar med hästgödsel som jag släpar hem varje vecka. Jamen SÅDÄR, skulle väl jag vilja svara. Vet inte riktigt vad jag ska skylla på? I tanken planterar jag massor, i praktiken nästan ingenting. Än. Kanske kommer jag igång lite mer om jag bloggar om det? Det är ju ändå ett såkallat intresse jag har och jag blir faktiskt genuint lycklig av att gräva i jorden. Men än så länge verkar jag nöja mig med att rensa ogräs. Det är förvisso något som behövs eftersom kirskålen och jag för en extremt ojämn kamp om herraväldet i odlingarna. Varje vår gräver jag mig ner med händerna (använda spade är som att be om att sprida kirskål) säkert 20 centimeter och krafsar igenom allt och lirkar försiktigt upp varende rottråd jag hittar. Visst går de av då också, men får förvånansvärt ofta upp halvmeterlånga stycken. Ändå imponerande att de kan återkomma med full kraft så fort man vänder ryggen till, fast jag tycker som sagt att det är rätt så rofyllt att sitta där och påta och gräva och försöka sortera ut vad som är vad så jag klagar inte. Har till dags dato rensat sparrislandet och är väl cirka halvvägs genom hallonbuskarna. Sen väntar pallkragarna, vilket man skulle kunna tycka var lättare eftersom det ändå är en begränsad yta, men det är det inte eftersom kirskålen som sticker upp i toppen av de dubbla pallkragarna har vuxit sig igenom ett lager kartong och sedan kanske 30 centimeter ris (som jag använder som utfyllnad i botten för att slippa fylla på så HIMLA mycket jord) och de är dels mycket sprödare efter att (antar jag) ha vuxit så lång sträcka i mörker, och dels är det omöjligt att gräva sig genom rislagret för att nå rötterna. Så dom försöker jag bara utarma så gott det nu går genom att plocka-plocka-plocka. Nån gång får kanske den där lilla rottråden under jord nog och ger upp? Betvivlar det dock, förra året lyfte jag på en markduk som legat i säkert fem år och därunder frodades kirskålen, förvisso lite blek om nosen men långt ifrån döende. Obs, nu ser jag inte detta som ett bekymmer utan detta är ett konstaterande att det finns rejält med livskraft i denna växt. Maskrosor är ju ingenting jämfört med kirskål. En maskros har EN rot som går rätt ner i jorden, medan kirskålens rötter mer liknar en karta över Londons tunnelbanesystem. Men jag har absolut inga som helst problem med att samexistera med någon av dessa växter. Sen finns det vissa personer som, så fort man nämner ordet kirskål, med en i det närmaste sektaktig iver måste påpeka för en att man kan minsann göra paj på kirskål, som om det var något nytt under solen. Det känner jag absolut till men helt ärligt så tycker jag inte att det är någon större kulinarisk höjdare. Gott ihop med bacon, men det finns väl väldigt få saker som INTE är gott ihop med bacon. Hönsen delar dock inte min uppfattning utan kastar sig gladeligt över både rötter och blad som jag rensar bort. När vi byggde hönsgården så var den full av kirskål. Det tog kanske...två veckor för hönsen att förvandla hundra kvadratmeter halvmeterhöga kirskålsbestånd till ett kalt månlandskap (okej, inte riktigt för det finns en massa buskar som gör att det ändå SER rätt så frodigt ut, men själva markvegetationen är obefintlig) och sedan dess har inte ett blad av kirskål vågat visa sig. Så det är det för mig enda kända sättet att bli av med kirskål, men det innebär också att man lär bli av med all annan växtlighet som hönsen finner smaklig, dvs nästan allting. När vi får ork och lust och andan faller på och planeterna står rätt så ska vi stängsla om så att vi kan stänga av nedre delen av trädgården så att inga hundar får tillträde dit. Då kan hönsen få gå ut på gräsmattan och picka på dagarna och kanske, kanske det börja spira något i hönsgården igen när de inte enbart är hänvisade till den utan får lite större ytor att spatsera omkring på. Jaja, vi får väl se när den dagen kommer. 

På tal om höns så har hönan Ulrika lagt sig för att ruva igen. Eftersom hon är synnerligen envis på den punkten så är det lika bra att blidka henne och köpa en förpackning Coops ekologiska. Första gången blev det två tuppar som hamnade i frysen, andra gången blev det två hönor (Änglamarken och Himlajorden heter dom) som just nu gör rätt för sig och levererar ägg på löpande band. Helt ärligt så kan vi inte ha fler höns, då får vi bygga ett nytt höns-Hilton, så jag hoppas det blir fler tuppar. Klart man kan slakta hön-kycklingar också, men det känns på något sätt ändå lite slösaktigt. Vi får väl se vad som händer. 

Med sådderna går det som sagt lite sådär. Tomaterna är väl i princip det enda som jag har sått? Eller nä, för några veckor sen strösslade jag ut en massa persiljefrön, men de tar ju evigheter på sig eftersom de enligt säker källa ska ner i helvetet och vända sju gånger innan de gror, så det är ju nästan som att inte ha sått någonting alls. Strösslade även ut ett antal purjolöksfrön, men de har inte heller riktigt velat bekänna färg än. Men i övrigt: nada. Förra helgen klagade grannen på att hon inte tagit fram sina dahliaknölar än och först då kom jag på att det hade ju inte jag heller gjort. Gjorde jag det där och då? Näe. Men till helgen kanske. Har jag i och för sig sagt ganska många helger nu, inte precis om dahliorna men om andra grejer som borde komma i jorden, men det verkar alltid komma något annat emellan. Kanske ska detta bli ett år där jag inte sår så mycket? Å andra sidan är det ju djävla dumt att INTE göra det i år när tomater kan kosta 100 kronor kilot. 

Potatisen behöver jag i alla fall inte bry mig om, för av närmare hundra olika skäl så skördade jag nästan ingenting i höstas. Under mina kirskålsgrävar-raider har jag grävt fram en hel del av det bruna guldet som har sett finfint ut, så jag tänkte att de får ligga kvar i jorden och bli sättpotatisar på egen hand. Kan ju låtsas som att jag har legat i framkant här, hehehe. 

 

Yet another traktor

I morse hörde jag på nyheterna att man på uppdrag av ukrainska myndigheter rivit ett monument i Kiev. Monumentet sades "symbolisera den rysk-ukrainska vänskapen" och jag höjde lite på ögonbrynen och tänkte att det var väl verkligen inte konstigt att det jämnades med marken? Det är väl snarare konstigt att man INTE gjort det förrän nu. Kan man ju tycka. 

Ett tillägg

Ett tillägg till båtmötet + lite allmänna reflektioner. 

Till stallet istället, v 17 2022

Igår stod det UTERITT på schemat. Är väl kanske inte min favoritgrej i världen, absolut att det kan vara kul att rida i skogen, men vår "skog" är liksom en och samma lilla runda med väldigt få variationer och efter att ha hängt i samma stall, visserligen i perioder, men ändå, sedan tidigt 90-tal så KAN MAN varje sten på sagda runda. Hade mycket hellre tagit ett rejält dressyrpass, men ja, det finns en poäng med schemalagda uteritter och jag köper att det är bra för hästarna med lite omväxling. 

Köttbullen var lite stirrig först, för vi skulle rida förbi en hage och där gick det tre hästar som började gnägga och springa omkring som tosingar när de märkte att det kom andra hästar, och eftersom Köttbullen är oerhört flockbunden så blev hon lite splittrad rörande vilken flock hon egentligen tillhörde för stunden. Eller så var hon bara allmänt motsträvig, det kan ju också vara en förklaring. Men det var lite kämpigt att ta sig förbi den hagen, för hon hade väldigt bråttom dit, sedan ville hon mest gå på tvären förbi den, och  när vi skulle lämna den bakom oss så var hon inte riktigt med på noterna. Men när vi väl hade hagen utom syn- och hörhåll så var det en trevlig tur. Solen sken, fåglarna kvittrade men det var fortfarande off season för myggor, flugor och bromsar. Som ju är den biten man alltid lyckas glömma bort när man tänker "åh vad härligt att rida ut i skogen", men igår var det alltså inte ett problem. 

Kände mig nöjd med Köttbullens galopp för hon kunde hålla det tempo jag ville, vilket nog var aningen långsammare än det som är hennes komfortzon. Hade ett avstånd på x meter till framförvarande häst och jobbade med att hålla det och det gick bra. Köttbullens gångartsregister är ju inte så stort, så det där med att variera tempot är något av en utmaning. Särskilt i galoppen och särskilt allt som innebär någon form av samlande arbete. Men vi kämpar på. Har ju fått rådet att bara låta henne galoppera på och hitta sin egen balans, och det känns som att vi är på rätt väg. Förut så bröt hon av till slängtrav så fort man bara tog i tyglarna, och vi är ju fortfarande oerhört långt ifrån vad man skulle kalla samling men det känns bättre och bättre. 

Rovhjärta

Har läst Rovhjärta av Ulrika Rolfsdotter, den handlar om detta:

Rovhjärta är den första delen i en tät och suggestiv spänningsserie som utspelar sig i Ångermanland – en drabbande kriminalroman inspirerad av folktro, historiska mordfall och 1600-talets häxprocesser.

Annie Ljung har byggt upp ett nytt liv som socionom i Stockholm, långt från hembyn Lockne. När hennes dementa mamma rymmer från äldreboendet tvingas Annie återvända till den plats hon både älskar och hatar. Samtidigt försvinner hennes släkting Saga spårlöst och Annie övertalas att stanna. Vad har egentligen 17-åriga Saga för hemligheter? Har hon rymt, varit med om en olycka eller mördats? Annie blir alltmer indragen i sökandet och tvingas återigen möta demonerna från sitt förflutna.

Jag kände väl lite...njaaa? efter att ha läst ut denna. En okej berättelse men inte mer än så. Störde mig på detaljer som att man kan få anställning på soc hur lättvindigt som helst bara man känner nån, att en hund hittas död och så begravs en urna bara någon dag senare (vår gubbhund Boris kremerades och det tog flera veckor innan man kunde hämta nån urna), att det är megadeluxe-snöstorm ena dagen och ett par dagar senare är nån ute och krattar. Och varför är det alltid en dement person som sitter inne på livsviktig information (är det ens rimligt?) som sen inte går att få fram eftersom hen försvinner in i dimman varje gång en ledtråd uttalats? Såatteh, NJA. Men tja, för all del, någorlunda spännande var det väl ändå. Den här boken får tre små häxprocesser av fem möjliga. 

Blodigt allvar

En sak jag funderar på är den här: På film när nån har skadat sig i ansiktet och det kommer blooood så ska alltid såret tvättas och plåstras, och ALDRIG att den som har skadat sig kan göra det själv. Utan det ska alltid vara någon annan som står och duttar med någon trasa medan den sårade grimaserar och grinar illa. Är det verkligen så otänkbart att en vuxen person ska kunna rengöra ett sår på sig själv genom att till exempel använda sig av en spegel? Det är väl illa nog som det är att ha åkt på däng, men ha någon annan som fumlar i ens ansikte där och då? Tack men nej tack. Men det kanske är en överenskommelse med skådespelarfacket för att fler ska få jobb, vad vet väl jag om sånt?

Lite bakgrundsfakta

Först lite (mer) bakgrundsfakta. 

Hej då helgen

Jaha, det var den helgen det, som man brukar säga på måndagen. Den gick fort. I lördags fick jag ställa klockan för det var samling 09.00 i spårskogen och dit tar det 45 minuter att åka och innan man sätter sig i bilen så måste man ju först pallra sig upp ur sänghalmen, äta en stadig frukost, packa matsäck, rasta hundar och klä sig efter väder, och sånt tar tid. Väl där hade vi en alldeles underbar förmiddag. Efter kursen sprang jag på en person som jag inte träffat sedan 2020, så det var kul. Vi kramades, och bortsett från min man och mina barn och Jenny så har jag nog inte kramat någon sedan pandemin startade. Det är i skogen det händer! Nu låter det här kanske både sorgligt och deppigt men det är det absolut inte. Är inte speciellt kramig av mig och innan pandemin så kunde jag tycka det var lite jobbigt att bedöma hur man förväntades hälsa på folk som man bara känner lite sådär, ska man kramas (med risk för att den andre tycker att det blir för personligt/intimt?), ta i hand (för stelt?), säga hej-hej och vifta lite med handen på avstånd (för slappt/distanserat?). Sen kom pandemin och plötsligt behövde man inte bekymra sig om sånt längre. Det där löjlet med att nudda varandras armbågar var inget jag ägnade mig åt, utan jag var helnöjd med att det helt plötsligt inte bara var socialt accepterat utan till och med ansvarsfullt att säga hej-hej och vifta lite med handen på avstånd (min favorithälsning). 

Hur som helst. Efter kursen åkte jag hem, var hemma vid tvåtiden. Vädret visade sig från sin bästa sida, så jag parkerade mig i trädgårdslandet och rensade bort en spann kirskål, som hönsen sedan med sann glädje kastade sig över. Sedan gick jag in och gjorde crepes med bladspenat och fetaost och så kollade vi på handboll (EM-kval Sverige-Turkiet, inte superspännande eftersom Sverige redan var klara, men kul att se lite nya ansikten i truppen) och sen tog jag äntligen tag i projektet "streama ditt tv-utbud". När vi hade Telia som tv-leverantör så fanns detta liksom bara i tv:n utan att man behövde göra något, men sen vi bytte till Telenor så har ju Telias programbibliotek  av förklarliga skäl försvunnit. Nu använder jag förvisso mest SVT Play och TV4 play, och dom apparna har jag laddat ner i Apple TV:n, men nu var jag lite sugen på Vi i villa och lyckades inte hitta någon motsvarande app för Kanal 5. Men efter lite googlande fattade jag att jag såklart skulle in på "mina sidor" på Telenor för att fixa det. Var lite krångligt för det är min man som står på tv-abonnemanget och han är kanske sämst i Sverige på att hålla ordning på lösenord och liknande, men till sist löste det sig.  Blir så utomordentligt nöjd med mig själv i såna lägen. Såg sedan ett avsnitt av ovan nämnda serie, den var okej även om jag inte är 100 % förtjust i det där formatet när karaktärer ska vända sig till tittaren och förklara vad som händer eller introducera en ny karaktär. 

Igår vaknade jag med en huvudvärk som inte var av denna världen, vilket kändes oerhört orättvist med tanke på att jag gått och lagt mig spik nykter klockan 21.30 och sovit som ett barn hela natten, men det finns ju uppenbarligen ingen kosmisk rättvisa någonstans. I morse hörde jag på radion att man gjort en undersökning som visade att hälften av jordens befolkning har ont i huvudet någon gång om året, och jag bara VAFAN? Vet ju att det finns folk som ALDRIG har huvudvärk, men jag är verkligen inte en av dom. Jaha, pallrade mig upp, åt frukost, svepte en dubbel treo och lade mig på spikmattan en stund. Sedan var huvudvärken inte försvunnen men lite mer hanterbar och vi begav oss till dagens aktivitet som var en gemensam hundpromenad. Det gick bra och var nyttig träning för både Laban och Tage. Vi åkte hem och jag städade i hönshuset, bakade bröd, planterade om tomater, rensade mer ogräs, läste lite, försökte kolla ikapp på Robinson och lagade mat (ej allting samtidigt dock) medan min man fixade med sitt. Bland annat drog han fram symaskinen och jag försökte peppa honom att börja sy överdrag till dynorna till min pallkragesoffa i Flickrummet™ men det gick bara sådär för det fanns annat som enligt honom hade högre prioritet. Själv är jag otroligt dålig på att sy, eller det är jag kanske inte men jag tycker det är oerhört tråkigt och har inget tålamod med att mäta och nåla och sånt där pill, och därför blir det av förklarliga skäl inte heller särskilt bra. 

Saker jag inte hunnit med denna helg: Flickrummet™. Har kvar en vägg att måla, men det är en liten startsträcka där och helt ärligt är jag inte sugen på att stå inne och måla när vårsolen skiner och man kan gå barfota ute. Det kommer nog regniga dagar framöver som är mer lämpade för denna typ av aktivitet misstänker jag. Nu väntar en ny jobbvecka, och sen är det fan i mig maj. GALET. 

Neverending stooooory

Idag hade jag ett jobbmöte och nämnde då i något sammanhang att This seems like a neverending story, varpå en kollega muntert replikerade Soon maybe we will fly on a white dog in the sky. Ville korrigera rätt bryskt med It's not a dog, it's a lyckodrake men dels är jag inte hundra på att den korrekta översättningen hade varit lucky dragon och dels kändes det väl inte så värdigt för någon på 53 och ett halvt jordsnurr att börja läxa upp kollegor för att de förmodligen bara har sett den där skitkassa filmen där Fuchur, som i boken beskrivs som bestående av skimrande luft, bara ser ut som en jättelik lurvig leksakshund med enfaldig blick. Till och med gestaltningen av Katla i Bröderna Lejonhjärta framstår som mer sannolik. Ibland är film bäst i ens eget huvud.   

Ytterligare en skrivelse

Det kom ytterligare en skrivelse!

Barfota

Jag älskar att vara barfota, utom såklart när jag fryser om fötterna (väldigt sällan) eller trampar på något vasst. Skor och jag är fan inte gjorda för varandra. Nu i helgen åkte badskorna fram. Har dom alltså inte när jag badar, för det gör jag ju aldrig, utan som ett alterntiv till fotbeklädnad under sommarhalvåret vilket i princip ger mig känslan av att vara barfota minus risken för att trampa på något vasst. Men igår när jag kom hem så åkte de också av och sedan gick jag omkring barfota i trädgården och njöt. Rensade en spann kirskål och slängde in till hönsen, alla blev glada. Gillrade musfällorna under vaktelburarna, mindre charmig del av livet-på-landet men välbehövligt eftersom de med enkelhet tar sig in genom putsnät och mumsar i sig av vaktlarnas mat. Har såna där fällor där mössen fångas levande i en liten bur, sedan öppnar jag buren och så får hundarna fånga mössen. Alla utom mössen blir glada. 

Just den här veckan har det börjat ljusna på morgnarna även för mig. Jag åker ju redan vid 04.30 så det där att det blir mörkare när man ställer om klockorna är inget jag märker av. Men så en dag så upptäcker man att det inte är ett lika skriande behov av att slå på helljuset i samma sekund som man kör ut ur byn. Tydligen är det vecka 16 som är brytpunkten för denna händelse. 

Gött med kort vecka och att det redan vankas helg. Så kunde man ha det alla veckor om ni frågar mig. Imorgon är det spårkurs för Laban och på söndag ska jag förhoppningsvis, om mina knän är med mig men det hoppas jag, gå en gemensam hundpromenad med ett gäng vilket blir nyttig träning för Laban som för närvarande har lite issues med andra hundar. Det är liksom skräckblandad förtjusning som genererar känslor som blir honom lite övermäktiga, men det är ju bara att mängdträna och vägleda honom till rätt beteende. Annars hoppas jag på fint väder med trädgårdsfix, barfota. 

Vi gnetade på

Det var hösten 2021 och vi gnetade på. 

Drunkna tyst

Har läst Drunkna tyst av Åsa Leijon och det ska du också göra. Det här är handlingen: 

Sedan Jannica steg av bussen vid stora vägen sent en fredagskväll i början av sommarlovet har ingen sett henne. Den enda som vet vad som verkligen hände är Minna, Jannicas lillasyster. Men sanningen är farlig.
I byn på den uppländska landsbygden hanterar alla sorgen, saknaden och skulden på sitt eget sätt, och om natten sker skamliga ting. Samtidigt gror misstänksamheten – mellan de som minns och de som absolut inte minns, mellan de som saknar så att de håller på att gå sönder och de som tiger som muren.
För alla kände Jannica. Och alla har en hemlighet.

Jag tycker att det här var en OTROLIGT STARK läsupplevelse som jag i princip sträckläste och höll andan. Nä, det gjorde jag inte för den var drygt 400 sidor lång och även om jag läser rätt fort så hade det varit fysiskt omöjligt. Men det kändes så. Den var så himla bra skriven, så fantastiska miljöbeskrivningar, så bra skildrat att jag så att säga var där. Det kan eventuellt ha underlättat att jag växte upp i en liknande miljö under ungefär samma tidsepok (boken utspelar sig 1984), men jag kunde verkligen se exakt alltihop framför mig, känna samma känslor (även om min uppväxt inte innehöll ett drama som det i boken), leva mig in i det som hände. Kan därför förlåta ett par felaktiga musikreferenser som Still got the blues for you (släpptes 1990) och Himlen är oskyldigt blå (släpptes på svenska 1993 även om låten fanns med på B-sidan av Satellit 1979 men då på engelska och under titeln Blue virgin isles), som ju var omöjliga för bokens karaktärer att lyssna på i mitten av 80-talet och som jag nog tycker att någon kunde ha faktagranskat, men i övrigt: Schas med er till bibblan allihop. Den här boken får fem mörka hemligheter av fem möjliga. 

Post påsk

Jaha, det var den påsken det. Måste ju verkligen säga att efter en rätt så lång och kall vår så levererade vädergudarna på topp. Lövely. Sen gav jag ju mig själv en ledig tisdag i påskpresent och det var ju också någon form av genidrag. Är generellt så himla dålig på att ta ledigt annan tid än under normala semesterperioder, men när det väl händer är det så himla gött. 

Vad har jag då gjort alla dessa fem lediga dagar? Ja, inte jättemycket, det ska väl erkännas. I fredags var vi mest bara hemma och drällde. I lördags åkte vi till Lantmännen och köpte hönsmat och sedan skulle vi ta oss an att se-om de gamla Star Wars-filmerna, dvs episod IV-VI (och här kan jag komma med ett inpass: Om Yoda och Obi-Wan Kenobi nu är så djävla kloka och allvetande och känner till att både Luke och Leia har Kraften så borde väl de kunna ha tagit lite initiativ och startat och styrt upp deras Jedi-riddarträning I GOD TID istället för att bara låta kejsaren och Darth Vader hålla på och rebellflottan kämpa i motvind i en herrans massa år? DÅLIGT LEDARSKAP! skulle jag vilja kalla det). I söndags var jag på spårkurs med Laban på dagen och på kvällen hade jag och min bror vinkväll på Messenger. I måndags hängde jag lite med en kompis och tränade lite med våra hundar på förmiddagen, och på kvällen var det ridning. Igår var jag ute i trädgården och rensade ogräs och planterade om tomatplantor på förmiddagen, och på eftermiddagen hade jag tid hos Laserkvinnan. Hade planerat att jag skulle inom Granngården på vägen hem för att köpa foder till vaktlarna (som de inte hade på Lantmännen när vi var där i lördags), sedan till biblioteket för att lämna och hämta böcker och till affären för att hämta Traderapaket (ny skrivbordslampa till Flickrummet™) och sedan hem och baka bröd, för det var slut. Laserkvinnan har sin klinik i en by ett par mil norr om Ankeborg, och på hemvägen var det först en trafikolycka mellan den byn och Ankeborg där vägen var avstängd. En räddningstjänstkille berättade att vägen skulle vara avstängd ungefär lika länge som det skulle ta att köra hem via en omväg, så då valde jag att vända och köra mot Ankeborg via vad det visade sig vara rätt långa omvägar, och när jag väl kom till Ankeborg och skulle svänga av mot nästan-Österlen så var det YTTERLIGARE en olycka med milslånga köer, så jag fick istället fortsätta åt ett helt annat håll och tricksa mig hem på småvägar och kom alltså inte ens förbi Granngården, så där sprack den planen. Sedan var bibioteket stängt, vilket det alltid är på tisdagar men jag var ju tydligen dagvill och trodde det var måndag, eller möjligen onsdag. Var vid det laget så trött och hungrig att jag bestämde mig för att köpa ett bröd istället för att baka, när jag ändå var i affären och hämtade mina Traderapaket. Då visade det sig att brödet var slut, så jag fick åka till den andra affären i byn. Jag vet inte hur det är för andra, men är det något som tröttar mig så är det att köra omkring och uträtta ärenden. Det är något med att svänga in på parkeringar, ut ur bilen, in i affären (eller vart man nu ska), ut igen, in i bilen, iväg till nästa ställe, repeat, repeat, repeat som fullständigt tar musten ur mig. Jag blir slut som artist och det var jag alltså när jag kom hem igår, så resten av kvällen satt jag mest som en säck havre i soffan och läste. ¨

Men det var härligt att vara ledig! Nu väntar en kort jobbvecka, det ser jag också fram mot, hehe. 

Protokoll

Det skrevs ett protokoll. 

Till stallet istället, v 16 2022

Igår när jag stod och gjorde i ordning Köttbullen inför lektionen så kom en i min grupp och berättade att hon fått ha Köttbullen på hoppningen för två veckor sen "och det var det värsta jag har varit med om i hela sitt liv". Inte för själva hoppningen, men att rida fram. Jag kan mycket väl föreställa mig hur Köttbullen gnuggade hovarna och såg det som ett ypperligt tillfälle att passa på att göra så lite som möjligt, för sån är ju hon. Hon testar ju mig också, varje gång, och även om hon inte är bråkig så är hon inte heller så lättriden om man vill göra mer än bara såsa runt i svansen på någon annan. Så på ett sätt blev jag i smyg lite glad, för hade det gått jättejättebra för K gång ett så hade ju jag framstått som rätt kass som harvat runt på henne i två år och visserligen kommit superlångt jämfört med hur det var när vi började, men det är ju fortfarande en KAMP och det är ju ofta det bara går lite sisådär.

Ikväll var ni en i mängden, sa ridlärare I efter lektionen och det var alltså beröm. Övningen var en sån som Köttbullen skulle kunna ha sabbat fullständigt om hon hade varit på det humöret, det var först serpentiner med tydliga halvhalter på medellinjen, och sedan var det byt om volt med ökning eller minskning på diagonalen mellan volterna. Så det var mycket ställning och böjning och det GICK faktiskt att både ställa och böja även i högervarvet. Inte jättemycket och inte gav hon väl efter så mycket som man hade önskat, men hon försökte! kändes det som, eller hon bet i alla fall inte sig fast i bettet, låste halsen och vägrade samarbeta. Så att vara en i mängden var fint. 

I mörkret

Har läst I mörkret av Lina Areklew, som är en fortsättning av Ur askan, som jag tyckte var hyfsad men inte mer. Detta är handlingen:

En iskall vinternatt försvinner en fyraårig flicka från familjens fritidshus utanför Örnsköldsvik. Föräldrarna är utom sig av oro och hela trakten engageras i sökandet. Har hon lämnat huset frivilligt? Eller har någon fört bort henne?

Snart visar det sig att ytterligare en familjemedlem är försvunnen och utredningen blir en kamp mot klockan för Sofia Hjortén och hennes kollegor.

Fallet väcker starka känslor hos Sofia, som väntar sitt första barn om några veckor. Höggravid tar hon upp jakten på den hänsynslösa förövaren som är beredd att offra allt för att få sin vilja igenom.

Tja, vad ska man säga om detta? Hyfsat, typ. Tyckte dock det var ett ENORMT tjat om Sofias graviditet, det kändes som att inte en rörelse kunde göras utan att den skulle kompletteras med ett pust eller ett stånk eller ett stön, vilket blev väldigt tjatigt eftersom det nämndes i princip på varenda sida. Tyckte också att Sofias och Kajs (och Mettes!)  relation var helt osannolik och fattar inte varför Sofia, som uppenbarligen inte har några problem med att vara otrevlig, bara finner sig i detta arrangemang som hon ju uppenbarligen inte gillar? Sen finns det ju ingen kvinnlig polis som någonsin varit gravid utan att förlossningen måste starta med en beväpnad mördare hack i häl, och det här var inget undantag. Gäsp. Men ändå rätt spännande intrig. Den här boken får tre svartjobbare av fem möjliga. 

Ett oförglömligt medlemsmöte

Det drog ihop sig till medlemsmöte.  Jajamen. 

Snart så

Har haft en synnerligen hektisk jobbvecka där det har gått i ett från arla till särla. Att ha mycket att göra är ju inget ovanligt, men jag är liksom inte riktigt van vid att behöva interagera med folk non stop och det är heller inte riktigt min grej. Har såklart möten och sånt med andra människor varje dag, men också rätt mycket ensamarbete vilket passar mig alldeles utmärkt. En gång på en anställningsintervju fick jag frågan om hur jag skulle förhålla mig om jag hade varit tvungen att sitta och jobba ensam i ett torn (vet inte varför det var viktigt att det skulle vara just i ett torn, men det är väl på något vis sinnebilden av ensamhet?) i tre månader (det här var som alla förstår FÖRE PANDEMIN) och jag bara: INGA SOM HELST PROBLEM! Skulle däremot förmodligen bli totalt knäpp av att jobba i ett kontorslandskap eller på en arbetsplats där man måste byta skrivbord dagligen (seriöst? vem i HELVETE kom på att det ens var en idé?), eller värst av allt då, ett kontorslandskap där man måste byta skrivbord dagligen. Brr.  

Igår jobbade jag från fem till två, åkte hem för att snabbt rasta hundar, sedan iväg och hålla en privatlektion med en problemhund som absolut inte var det, sedan hem och hämta Laban och åka på unghundskurs med honom. Kom hem klockan 8 på kvällen och var slut som artist, fast mest på det sociala planet. Gick och lade mig med Adam Fawley (läser-om Cara Hunters böcker för att jag känner att jag vill "lära känna karaktärerna lite mer", hahaha) men somnade som en stock. 

COMING UP: PÅSK! Ska bli så gött med lite ledighet, särskilt efter den här veckan dårå. Påsken är dessutom en favorithögtid eftersom den är så härligt kravlös. Har ju unnat mig själv en extra ledig dag på tisdag också, så här vankas det FEM lediga dagar där jag förhoppningsvis inte ska göra mycket annat än att ligga i soffan, läsa böcker, se på serier, påta i trädgården och gå i skogen med hundarna. Tanken var att min bror skulle komma och hälsa på, men besöket blev uppskjutet på obestämd framtid så istället ska vi dricka vin och lösa världsproblemen via Messenger, vilket fungerar oväntat bra. Är det något gott pandemin har fört med sig så är det väl ändå kreativa lösningar till att umgås utan att träffas rent fysiskt. 

Redovisning

Redovisning av ett möte.

Linslogistik

Har ett sånt där abonnemang på månadslinser och just nu är jag i ofas pga att jag har bytt styrka och dom jag har nu är dom jag fick jag hos optikern i...februari? Nu är jag verkligen inget dygdemönster när det kommer till skötsel av linser. På den tiden jag hade endagarslinser så kunde jag lätt ha dom i en vecka och när jag började med månadslinser så kunde det gå nästan ett halvår innan jag unnade mig ett par nya. Byter inte ens linsvätska dagligen (fast jag skulle aldrig avslöja för optikern vilken gris jag är), men min hornhinna och allmänna ögonstatus är alltid i perfekt skick när jag är på synundersökning så uppenbarligen tar inte korpgluggarna någon direkt skada av att vara en närsynt variant av Pelle Snusk. 

Dock har jag märkt, sen jag bytte till multifokala linser eftersom jag blev gammal och plötsligt en dag var både närsynt och inte närsynt på samma gång, att det inte går att tänja lika mycket på livslängden på linserna som i fornstora dagar, så det senaste året eller så har jag varit duktig och bytt varje månadsskifte. Utom nu då, när Specsavers söp bort min senaste beställning, eller om det var jag som gjorde det. Loggade in på "mina sidor" och såg att beställningen var "skickad" den 6 april. Och nu är det ju den 12. VAR ÄR MINA LINSER? undrade jag vresigt och började i tanken författa en trött efterlysning till Kundtjänst. Sedan såg jag att "normal leveranstid" var 9 arbetsdagar. Hur kan det ens ta 9 arbetsdagar att skicka någonting? Och varför plussar inte Specsavers på det och skriver att ordern är skickad typ 7 arbetsdagar senare? För min del spelar det ju ingen roll om det står att jag ska få mina linser den 6 eller den 16 april, men står det att något är skickat så förväntar jag mig ju att det ska dyka upp om ett par dagar. Inte om NIO ARBETSDAGAR. Det här är ju lika löjligt som att det i nådens år 2022 ska ta 3 bankdagar att föra över pengar till en annan bank än ens egen när det inte ens är riktiga pengar utan bara en massa ettor och nollor som flyttas digitalt, OCH det av någon anledning går stt utföra exakt samma sak med blixtens hastighet med hjälp av Swish. Förklara det för mig den som kan.

Till stallet istället, v 15 2022

Åkte till stallet igår, förväntade mig teori med Bästa Måndagsgruppen™ men tji fick jag för det var tydligen sån här påsklovsspecial där man skulle anmäla sig till olika clinics. Det var information som gått mig helt förbi, måste jag säga. Hade dock tur i oturen, för på vanliga ridtiden så var det en clinic för ridlärare I som handlade om fysträning för ryttaren. Så istället för vuxenvarianten av hästens delar och ridbanans vägar så blev det plankan och jägarvila. Det. Var. Jobbigt. Men kul. Gillar ju att träna i grupp och ha någon som skriker på en. Inte för att I skrek på någon, men det blir ju ändå lite annat än när man ska hålla på själv. Funderar på att försöka sätta ihop ett nytt träningsprogram med I:s övningar, som ju inte på något sätt var revolutionerande, det var höftlyft, knäböj, plankan, armhävningar, kissande hunden, situps, tåhävningar och jägarvila, enkla och basic saker som inte kräver utrustning och som man kan göra när och var som helst. Har ju en app med ett träningsprogram som går ut på att man kör 30 dagar där man tränar 3 och vilar en dag och så stegras intensiteten så att i början av de där 30 dagarna tar kanske passet 5-6 minuter och mot slutet är det kanske en kvart. Den är absolut helt okej, men det är också rätt mycket  av "krysshopp", "upphopp", "hopprepshopp" och liknande övningar, och eftersom mina knän just nu har gått ut i vild strejk mot allt vad hopp heter så kanske jag ska pausa den delen och istället köra I:S SPECIAL ett tag, för det funkade bra. 

Nästa vecka blir det kanske ridning dårå? 

Till nutid

Vi snabbspolar en stund till nutid:

Coming up: påsk

Alltså, jag har nog inte riktigt fattat att det är påsk nästa helg? Den här våren har känts långsam på något vis. Visst var det varma sköna dagar i början av mars (var det väl?), men sen blev det ju kallt och snö och helvete och det kändes som att allt kom av sig och det var vinter igen. Men, men. Kom på igår när jag stod och fixade med matlådor inför veckan igår, att den här veckan är det ju bara fyra arbetsdagar så jag hade gjort för många. Inte för att det är ett problem, för ätas ska det ju göra även på en långfredag, men det var så långt bort från påsk jag befann mig. Men nu är den alltså på G. Och jag har dessutom tagit ledigt på tisdag i nästa vecka. Varför då? undrade min man igår och jag hade inget bra svar att ge. För att man kan? Because I'm worth it? Någonting i den stilen. Hur som helst, en riktig långhelg är i antågande och ingen är gladare än jag. 

Helgen bara swischade förbi. I lördags eftermiddag satt jag med näsan i böcker i stort sett oavbrutet från att jag kommit in efter förmiddagens hundpromenad och hönshusstädning tills att det var dags att laga middag. Mmm. Inte alls dumt. Och igår blev ju äntligen mina specialdesignade Ivarhyllor klara så jag kunde ta ett spadtag inne i Flickrummet™ och komma ett steg närmare ordning och reda. 

Tråkigt nog visade det sig att min befintliga skrivbordslampa inte riktigt fick plats på farfars sekretär. Eller, den får ju såklart plats, men den är för stor plus att jag garanterat kommer att slå huvudet i den varje gång jag reser mig. Samt att jag stör mig på att armen är i vägen framför pärmarna, inte för att jag tittar i dom jätteofta men det är principen. Får väl scanna av Tradera om de har något mer tidstypiskt och färgglatt, hehehe.
Dessvärre visade det sig inte finnas några som helst vägguttag på bokhyllesidan av rummet, och är det något som är trist att titta på så är det väl härvor av förgreningsdosor och förlängningssladdar. Sånt ser man aldrig i Sköna Hem och jag vill inte heller se det i mitt Flickrum™. Tur man är gift med en som både är elektriker OCH snickare, otur (för mig) är att han aldrig har tid för såna här grejer när jag vill att de ska göras. Tur (för alla) vi är på väg in i den ljusare årstiden i alla fall så behovet av skrivbordsbelysning inte är så överhängande som i november. 

Ingen ridning ikväll pga teori. Jag inbillar mig att det säkert är bra för mina knän med lite vila, men det känns som att jag inte ridit på TUSEN ÅR. Fast det är bara två veckor, men gud vet vilka olater Köttbullen har hunnit lägga sig till med på den tiden plus en vecka till då. GULP. Det kommer att bli jobbigt känner jag redan nu. 

 

Ivar 2.0

Äntligen så är min Ivar special edition klar! Ivars hyllplan finns i två längder: 42 respektive 79 cm. Det gick ju finfint att placera en pallsoffa mellan gavlarna, faktum är att Ivar var som gjord för detta ändamål. Självklart var det inte lika enkelt att knö in farfars 115 cm breda sekretär mellan två gavlar, eller det gick väl alldeles utmärkt men det fanns ju inga hyllplan som passade. Men det har min man sågat till och konstruerat nya, och det blev faktiskt lika bra som om de var köpe. Och tro det eller ej, men utrymmet som blev över var EXAKT 42 cm så det var ju bara att passa in de befintliga hyllplanen ...hahaha SKOJA. Så lätt ska ju ingenting gå och det hade inte spelat någon roll heller, för den längden var ändå slut när vi var på IKEA (vilket ju visade sig vara tursamt trots allt). Avståndet visade  sig istället bli 54 cm så min man slaktade några befintliga 79-centimeters och voilà! (fast det tog såklart väldigt mycket längre tid än att knäppa med fingrarna och ta några sprittande danssteg) så hade jag en specialdesignad Ivar.

Vänligen bortse från att det fortfarande är skitstökigt (och då är det här ändå den propraste delen av Flickrummet™). Är svinnöjd med att från och med nu i alla fall slippa ha golvet fullt av boktravar och tvingas trippa omkring på tå för att inte riva ner dom. Notera också den fräsiga 70-talslampan, inköpt på Tradera och cirka så långt från ljust, fräscht och stilrent man rimligtvis kan komma. I soffan ligger en massa gamla påslakan som jag ska (tvinga min man att) sy kuddöverdrag av eftersom jag inte tycker att de befintliga överdragen passar, plus att de inte är avtagbara. Med fyra hundar i huset är avtagbara möbelöverdrag nämligen ett måste om ni frågar mig.

Nu återstår att måla en vägg som hittills varit blockerad av nämnda boktravar, men det får bli en annan dag. Man måste ju tänka på vilodagen så att man helgar den eller hur det nu var. 

Det var ur munnarna orden kom

Har läst Det var ur munnarna orden kom av Mirja Unge. Detta är handlingen:

Minna bor med sin familj i norra Sverige. Hennes värld är fylld av dofter och smaker, hemligheter och frågetecken. Det onda och det goda dyker upp där hon minst väntar det. Hon söker egna ord och knep för att hantera sin värld.

För ett tag sen läste jag Järnnätter och blev helt golvad. Den här var skriven lite i samma anda, och språket var fantastiskt men handlingen lite mer...obegriplig? I alla fall för mig, inte för att man behöver få allting serverat men man behöver ju inte heller läsa en sida och nästan undra vad och vem den egentligen handlade om? Men språket! Det var lika fascinerande. Den här boken får fem glesbygder av fem möjliga. 

Himmel över Alaska

Har läst Himmel över Alaska av Kristin Hannah. Den handlar om det här:

Det blir inte första gången trettonåriga Leni flyttar när hennes impulsive pappa bestämmer att familjen ska bosätta sig i Alaska. Han vill att de ska göra ett nytt försök på ett nytt ställe, för att försöka få ordning på allt. Också Leni hoppas att tillvaron ska bli bättre i den ärvda stugan i vildmarken - så mycket stormigare kan det i alla fall inte bli. Den första tiden verkar lovande. Men när vintern kommer sänker mörkret sig över familjen. "Himmel över Alaska" är en berättelse om att växa upp under hårda prövningar, men också om att hitta hem och om kärleken som övervinner allt.

Jag tyckte den här boken var lite ojämn. Bitvis väldigt bra och skildrade preppingmentalitet, psykisk ohälsa och mäns våld mot kvinnor på ett väldigt realistiskt sätt. Men bitvis var den parallellt och paradoxalt nog lite väl smörig och sockersöt, och när den var på gränsen till att kvala in som en Allersroman så vände det och blev ohyggligt eländigt istället och sådär höll det på. Slutet var dock mer åt Allershållet, jag har inget emot lyckliga slut men det var lite väl sliskigt. Den här boken får tre delstater av fem möjliga. 

Code of Conduct

 Det fanns eventuellt ett behov av uppförandekod?

The Bay

Har kollat första säsongen av tv-deckaren The Bay nu. Gillade den. Utan att spoila något så störde jag mig dock pyttelite på att man såg en person på en övervakningskamera där man bara såg personens ben och fötter och därför letade efter en person med vita skor med vinröd rand, och när man sedan hittade dessa skor hemma i denna persons hall så var de absolut  bländande kritvita, 100 % oanvända skulle jag nog säga trots att de bevisligen inte var det. Det var ju lite overkligt, hehe. Men annars så. 

Funderade dock lite på det där med olika länders bestraffningssystem för skolelever. Här var det ju en 15-åring som kom i slagsmål och blev avstängd från skolan 14 dagar enligt skolans policy. Men vad är det för typ av bestraffning? Om jag hade blivit avstängd från skolan i två veckor när jag var 15 år så hade jag jublat. Detta borde ju snarare uppmuntra till dåligt beteende, för som jag minns det så hade man ju ett djävla snärj med att liksom komma runt systemet och SLIPPA gå dit? Det var som att de sista obligatoriska skolåren var en enda kavalkad av fejkade förkylningar, påhittade tandläkarbesök, missade bussar, glömda gympapåsar och andra mer eller mindre krystade ursäkter för att slippa ta del av den undervisning man inte tyckte man behövde eftersom man enligt sig själv redan visste allt man behövde veta. Logiken i det resonemanget lämnade väl en del övrigt att önska, men det har ju gått rätt bra för mig i livet ändå. 

!!! --- SPOILER ALERT --- !!!

Sen undrade jag lite över han den där killen som var byggarbetare slash knarklangare. Varför jobbade han ens på ett bygge? Lönen därifrån måste ju vara försumbar jämfört med den kosing man drar in på knark, och jag vet inte, jag har liksom fått för mig att folk som säljer knark lite gör det för att de vill ha lite snabba cash och inte gå och harva i en tröstlös nio-till-fem-tillvaro. För all del så verkade han ju inte jobba så himla mycket med själva bygget, för han hade ju all tid i världen att fara omkring och nätverka med ungdomar som skulle langa knarket åt honom, alternativt dyka upp exakt överallt och blänga hotfullt mot såna som inte langade knarket åt honom. Och även om han tydligen var någon slags förman på det där bygget så: är det inte oerhört riskabelt att gömma kilovis med knark på ett bygge? där uppenbarligen vem som helst kunde vandra in när som helst? Den här killen hade behövt göra någon form av riskanalys på sin jobbsituation, skulle jag vilja säga. 

Motion!

 Här motioneras det. 

Som en oväntad present

Igår var jag hos Laserkvinnan och fick behandling. Det gjorde O-N-T så in i helvete, nästan så att man fick ta till såna där tricks med andningen som man senast använde när man födde barn. Du kunde ju också säga att det gjorde ont, föreslog min man lite oförstående inför situationen, men hur det nu är så vill man ju inte bli ihågkommen som en pipsill (som om någon skulle bry sig). Nyligen fick jag höra talas om en person i min relativa närhet som råkade skära sig i fingret och gick till vårdcentralen för att det gjorde ont. Och då talar vi alltså om ett ytligt köttsår på fingertoppen, det var inte som att hen skar sig ända in till benet direkt. Sen gör det ju självklart ONT, det vet man ju, men exakt vad tror man att vårdcentralen ska göra åt det? Se på Adam i Sveriges Mästerkock, inte lipar han när han skär sig i fingrarna så blodet sprutar över hans moules frites på spisen? Han bara rusar ur bild, får blått plåster och sedan fortsätter han hacka sin scharlottenlök som om ingenting hade hänt.

Nu har jag i alla fall packat in mina knän i Back on track-skydd och där ska dom få stanna ett tag tror jag. Idag ska jag på thaimassage efter jobbet. Hoppas på pysslig feeling och inte som att man var fängslad på Guantanamo och utsatt för tortyr. 

Ikväll var det dags för Labans unghundskurs och det tog faktiskt lite emot. Efter massage vill man, eller åtminstone jag, ju bara hem och ta det lilla lugna. Och april bjuder på aprilväder som sig bör, så SMHI hade för säkerhets skull utlovat både blåst, regn och snö på en och samma gång denna afton. Det är ju också lite att kasta pengarna i sjön att först gå på massage för att mjuka upp sina stela muskler och sedan stå och spänna sig och huttra i snålblåst ett par timmar senare. Men ja, det är ju bara att skylla sig själv för att man inte kollat bättre i kalendern innan man bokade massagetid. MEN så damp det ner ett mail att kvällens kurs var framflyttad p g a sjukdom. Kan säga att jag blev inte helt igenom jätteledsen av det beskedet. Har nya böcker att hämta på bibblan dessutom, så nu vankas det (förhoppningsvis) myskväll med brasa, te och läsning. Dessutom har jag ÄNTLIGEN fått ordning på min e-lånebok som har krånglat  ända sedan bibblan "uppgraderade" sitt system. Det slutade med att jag fick avinstallera Biblio och sedan installera om den igen, sedan funkade det. Tjoho, typ. 

En mellanakt

 Här kommer en mellanakt. 

Hoppade över hoppningen

Struntade i stallet igår, buhu. Eller det var inte alls speciellt mycket BUHU om jag ska vara ärlig, för igår var det hoppning och det är faktiskt inget jag saknar. Dels gillar jag ju inte att hoppa speciellt mycket, dels blir det oftast så himla mycket dötid. Det hade ju varit en sak om man åtminstone hade fått skritta på en volt eller något, men p g a att ridhuset "bara" 20x60 meter (förr ansågs det gigantiskt, speciellt som dess föregångare var 12x18 m, men allt blir relativt i takt med att det byggs mastodontanläggningar med gigantiska ridhus, och nu tror jag detta räknas som ytterst mediokert) så finns det oftast inte plats för det utan då ska man stå uppställd och vänta på sin tur. Främsta anledningen var dock mina DJÄVLA knän, för tydligen så tycker dom att det är rimligt att svullna upp som handbollar efter en timme i lätt sits. Alltså, jag gillar i princip allt med att bli äldre utom att ens kropp tydligen blir ett djävla RAS. Tänkte därför att jag ska vara lite bussig mot dom nu när jag går på laserbehandling och allt. Inte skippa ridningen såklart, men hoppningen kan jag gärna avstå. 

Var istället hemma igår och började kolla på en ny serie, The Bay på TV4. Av någon anledning visades den utan text. Jag vill gärna ha den där textremsan även om det är svenska program, för då behöver man inte lyssna så noga. Men nu tänkte jag - helt olikt mig faktiskt - att det här var ju ett gyllene tillfälle att träna sin engelska. Vet inte vad som har hänt med mig? för även om jag såklart förstår så betyder det inte att jag känner mig 100 % bekväm med det. Men i takt med att företaget jag jobbar på expanderar så har de infört engelska som affärsspråk och då har det bara varit att damma av glosboken och försöka leverera. In English, please. Så det skadar väl inte att träna lite extra med en klassisk brittisk polisserie utan textremsa, tänkte jag. Såg tre avsnitt på raken och kände mig "duktig". Hehe. Man känner sig också rätt duktig när man inte är polis som samma kväll som det begås ett mord har varit i säng (ska man vara helt korrekt var det mot en vägg i en gränd utanför en pub) med en som senare blivit misstänkt för mord och som inte har något annat alibi än man själv under den kritiska tidpunkten. TRICKY. 

Idag blir det laserbehandling av ovan nämnda knän, hoppas SÅ på en bättring för det är rätt träligt att kämpa på med sin djävla rehab dag ut och dag in utan att det blir nämnvärt bättre. Kom igen kroppen, kom igen. 

Problemlösningsmetodik

 Nu ska vi få lära oss hur man löser ett problem! 

Första helgen i april

Första helgen i april har lagts till handlingarna utan att någon spektakulärt har hänt. Eller jo, min man åkte iväg med buss på nån sån där teambuilding-aktivitet med sitt jobb i lördags. Han kom hem i princip både nykter och städad lite innan midnatt, men en lärling hade blivit så full att hans kollegor hade förbjudit honom att använda telefonen, Gud vet vad som låg bakom detta beslut, men det var så principfast att han inte ens fick tillbaks den för att kunna ringa för att kunna bli hämtad (för er som inte vet: så här är det alltså att bo på landet. Varje aktivitet som sker någon annanstans än där man bor och som inbegriper alkoholintag kräver minst lika många nyktra personer som sitter standby för att rycka in i lördags-SM i fyllelogistik), så därför fick en av "tjejerna på kontoret" ringa till lärlingens flickvän så att han skulle kunna ta sig hem, och man undrar ju lite om inte det är värre än vad han än eventuellt skulle kunna sluddra ur sig själv som han inte skulle kunna häva ur sig senare? Så mycket spännande man missar. Men ja, det var väl det mest dramatiska inslaget i min helg. 

Har haft det vilsamt. Tittat ikapp på alla avsnitt av Robinson. Läst ut mina låneböcker, svurit över att det inte funkar att låna e-böcker. Biblioteken här i regionen har uppgraderat sitt system, men jag tycker snarare att det känns som en nedgradering för ingenting verkar fungera som det ska. Nu kan man inte få sms längre när man har böcker som väntar eller när lånetiden håller på att gå ut, till exempel. Fast det "jobbar de på att lösa", men det verkar ju gå sådär för det var flera veckor sen systemet "uppgraderades". Och när jag var och hämtade ut böcker senaste så hade jag fått böter, utan att jag hade lämnat tillbaks för sent. Fast dom plockade bibliotekarien bort (det var bara 5 kronor, men det är inte pengarna utan PRINCIPEN, för att citera ur Den enfaldige mördaren, kanske den starkaste filmscen som någonsin gjorts om man bortser från den när Atreju tvingas lämna kvar sin häst i träsket i Den oändliga historien). Sen går det av någon anledning inte att låna e-böcker heller, eller det verkar som att det går, man laddar ner sin bok men filen går inte att öppna. Det är misär på hög nivå, skulle jag vilja säga. Bu. 

Nu följer en jobbvecka som är minst sagt hektisk, och det är också en massa annat som inbegriper måndagsexemplaret till lekamen jag har begåvats med. Imorgon ska jag på laserbehandling. Vill inte ropa hej på något sätt än, men faktum är att jag tycker att mina knän känns pyttelite bättre? Det vågar man ju knappt andas om, viljet jag ju precis gjorde så nu kommer det väl att gå åt helvete med allt. På onsdag ska jag till kiropraktorn på morgonen och på massage på eftermiddagen. Och på fredag är det dags för laser igen. Helvete vad man får ligga i för att upprätthålla någon form av godtagbar fysisk standard. Inte är det gratis heller. Det kan du ju ta på friskvårdsbidraget, sa de av mina kollegor som är lagda åt det lite mer andliga hållet och förespråkar Tobbe Trollkarl-personlighetens laserstrålar, men jag har så mycket som jag kan utnyttja mitt friskvårdsbidrag till att de anar inte. Vi har ändå ett hyfsat högt bidrag (3000 kronor/år) men det försvinner ju i ett andetag när man har betalat sin terminsavgift på ridskolan. 

Med lite lock och pock lyckades jag få min man att fixa till mina extra långa IVAR-hyllplan, och det gjorde han bra måste jag säga. De ser nästan ut som köpta. Ett IVAR-hyllplan är ju i princip bara en planka som är lite utfasad i kanterna och den fasen är beklädd med metall. Nu fick min man nyttja sitt enorma förråd av i mina ögon meningslösa men i hans väldigt mycket bra-att-ha-saker, och fick till den där lilla järnkanten med hjälp av saker han hade hemma, bland annat delar av vår gamla spis. Gud vad han var nöjd med det, kan jag ju säga utan att överdriva. Jag var också nöjd, över mina extra långa hyllplan som specialtillverkats för att passa runt min farfars gamla sekretär. Nu ska det bara göras extra korta hyllplan (som dock är något längre än standardmåttet för IVAR:s korta hyllplan), men till det ska befintliga hyllplan slaktas, detvillsäga man behöver inte använda gamla spisar och annat för att få till den där metallskoningen och ena änden är ju dessutom redan fix och färdig. Så det kanske kommer att ske redan i veckan, VEM VET? 

Ja, men det var väl allt som hände tror jag. Idag är det regn och fem plusgrader, hoppas all djävla SNÖ som fortfarande ligger kvar försvinner i detta nu så att det äntligen kan bli vår så som det anstår april månad. 

 

Döden går på visning

Det här är en bok jag påbörjade men som jag med största sannolikhet inte kommer att läsa klart: Morden på Österlen: Döden går på visning av Andrrs de la Motte och Måns Nilsson. Tog mig igenom kanske...en fjärdedel? men det var liksom ingenting som lockade till fortsatt läsning. Träiga karaktärer, krystad intrig, allmänt trist historia. Den får en överkorsad Björn Ranelid av fem möjliga. 

Äpplet faller inte

Har läst Äpplet faller inte av Liane Moriarty, den handlar om det här:

Alla känner till familjen Delaney. Och den här hösten pratar hela stan om dem. Stan och Joy har setts som det perfekta paret: 50 år som gifta, ett team såväl på tennisplanen som i familjeföretaget. Är deras lyckliga äktenskap bara en fasad? Vem är egentligen Savannah, kvinnan som Stan och Joy tagit under sina vingar? Och varför tvekar deras fyra vuxna barn att anmäla till polisen att Joy är försvunnen?

Jag gillade den här boken. Jag har nog gillat alla Liane Moriartys böcker. Den här var kanske lite... pladdrig? Väldigt mycket detaljer om exakt allting. Men det var liksom en trivsam pladdrighet. Jag gillade familjen Delaney, mer och mer och speciellt i slutet av boken när ett och annat fick sin förklaring. Den här boken får fyra stora Granny Smith-äpplen av fem möjliga. 

Andra mötet

 Möte nummer 2. 

Minnesanteckningar

 Minnesanteckningar från ett självutnämnt proffs. 

Efter snö kommer minusgrader

Nu är det alltså 1 april och samtidigt vintrigare än det varit i hela mars. Kung Bore tog ett livtag om våren och levererade både snö och minusgrader och våren bara: ja, ska det vara på det här viset så ger jag fan i alltihop. Så nu är det plötsligt 7-8 minusgrader på nätterna och den snö som föll häromdagen ligger som ett kompakt istäcke på sina ställen, vilket är rätt så många även om det töar en del på dagtid när solen skiner och temperaturen orkar kämpa sig upp över nollan. Men så blir det natt och fler minusgrader och det fryser på. Det här kommer väl att vara ända ut till påsk, minst. Så djävla onödigt om ni frågar mig.

På mitt jobb har vi danska chefer och ledarskapet är ju därefter. Det senaste är nu att de tycker att vi ska vara "tillgängliga för arbete" 15 minuter av vår 30 minuter långa lunch. Det betyder inte att man förväntas arbeta utan bara att man t ex ska svara i telefon om någon ringer. Det är löjligt av flera skäl. Dels har vi och har alltid haft en kultur av extrem tillgänglighet, det är inte så att lunchrummet och rasterna är heliga platser där man absolut inte får nämna något arbetsrelaterat utan snarare tvärtom skulle jag vilja säga, det är där man passar på att ta upp saker om det behövs eftersom folk ändå är samlade, och man ringer alltid  tillbaka om man har missade samtal som man ju kan ha av flera skäl än att man sitter i lunchrummet. Dels är det inte specificerat NÄR dessa 15 minuter av tillgänglighet ska infalla. De flesta av oss har inga fasta rasttider, utan det tar man lite när det passar. Och därmed är det ju också helt omöjligt att kontrollera efterlevnaden av denna tillgänglighet, för skulle någon råka ringa en under lunchen och man inte svarar så kan man ju alltid hävda att det var på den andra halvan av lunchrasten om någon skulle klaga på det. Alternativt kan det ju faktiskt också vara så att man har ARBETAT och därför inte kunnat svara. Men så långt har inte danskarna tänkt. 
Det som är bra med det här är i alla fall att från och med idag (obs, inget aprilskämt) när detta med 15 minuters tillgänglighet för arbete under lunchen införs så får vi sluta en kvart tidigare varje dag, för inte ens danska chefer har lyckats övertrumfa den svenska arbetstidslagen. Så numera slutar jag 13.15 om dagarna. Det är nästan att ha det oförskämt bra, även om det är få personer som säger sig varar avundsjuka på mig när klockan ringer 04.00 och det är dags att kravla sig ur sänghalmen som ett annat fattighjon. 

Sen undrar jag också, när gick 1 april från att vara en dag när man luras till att det ska vara en dag när man utsätter andra för såkallade pranks? Eller practical jokes som det väl egentligen heter, i alla fall i min värld. I min värld är ett aprilskämt dessutom inte ett practical joke utan mer av typen att det står i lokaltidningen eller sägs på nyheterna att man från och med nu kommer att införa dna-tester på hundbajs för att kunna hitta och bötfälla de hundägare som inte plockar upp efter sina hundar, eller att det ska införas parkeringsavgift för cyklar eller liknande. Inte att linda in någons kontor i toapapper eller tejpa för sensorn i datamusen så att den inte fungerar, men det är väl jag som inte har någon humor.

Vi höll på en hel del med practical jokes på jobbet förr i världen. Det var mycket med att skära ut botten av kartonger fyllda av frigolitchips och - på den tiden vi hade fasta telefoner - programmera in så att det  på mottagarens display visades att det var "Arnold Schwarzenegger" eller "Pamela Anderson" som ringde. Det roligaste - och elakaste - var när en kollega skulle åka och jobba ett år på vår anläggning i USA, vilket nog var det största äventyr han någonsin varit med om i hela sitt liv. När allt var klart och han hade sagt upp sin lägenhet och fixat biljetter och pass och visum och arbetstillstånd och allt vad som behövdes för ett år "over there" så övertalade en annan kollega en av sina vänner (som bott i USA och som pratade flytande amerikanska) att ringa upp och låtsas vara från USA:s ambassad och att dom "hade fått kännedom om" att min kollega hade blivit fotograferad av en fartkamera med firmabilen (vilket hade hänt ett par månader tidigare) och att de nu "såg mycket allvarligt på detta" och var tvungna att ha överläggningar om ifall de skulle kunna släppa in en sådan person i det förlovade landet.  Nu hör det till saken att eftersom det var en firmabil som blev fotograferad i fartkameran så fanns det ingen specifik person som kunde bötfällas, utan polisen hade hört av sig till kollegans dåvarande chef och velat veta vem som kört bilen, men den dåvarande chefen hade vägrat lämna ut information om detta med motiveringen att det inte finns någon angiverilag i Sverige, och därmed var den saken ur världen även om kollegan såklart fick utstå en hel del skoj och ret om detta. Och nu verkade informationen ändå ha spridit sig långt bort på andra sidan Atlanten! Minen hos min kollega när han oroligt smög ut från sitt rum efter detta samtal var obetalbar. Ännu värre blev det när "USA:s ambassad" ringde några timmar senare och sa att de beslutat att dra in kollegans visum eftersom det "inte var tillåtet för fartsyndare att komma in i USA". Min kollega argumenterade tappert på sin haltande engelska att de inte kunde vara säkra på att det var just han som hade kört. Jodå, det är dina kollegor Dennis och Dan som har angivit dig för den amerikanska polisen, broderade "USA:s ambassad" ogenerat ut lögnen, men nu på svenska och den stackars kollegan var så upprörd att han inte ens lade märke till det utan fortsatte prata engelska. Vi andra halvlåg i korridoren utanför den stängda dörren till hans kontor och höll på att dö av kvävda skratt. MEN PRATAR DU SVENSKA NU DIN JÄVEL? hördes det plötsligt från andra sidan dörren, och då brast det även för "USA:s ambassad" och skämtet blev avslöjat. JA, det var jätteelakt, men kollegan som utsattes låg hästlängder före hela världen när det gällde att utsätta andra för elaka spratt, så han erkände själv att han bara fått vad han förtjänat. 

Det var tider det. Numera är det inte så mycket sånt här på jobbet. Ibland känns det lite som att alla roliga har slutat, men de hade ju såklart också sina sidor och alla är inte lika saknade, kan man väl säga utan att för den skull ha pekat ut någon.