Winter is coming

Fyfan, nu snöar det. När jag körde till jobbet i morse var det minusgrader och barmark, nu är det runt nollan och snön bara vräker ner. Eftersom jag bor vid det som i mäklarannonser kallas "porten till Österlen" så innebär det att genom byn går en genomfartsled där - känns det som i alla fall - all trafik till och från sydöstra Skåne passerar. Detta i kombination med en rejäl backe gör att det är som att be om att ha lastbilar stående på tvären i "centrum" (Coop + pizzeria + kyrka). Så oklart om jag ens kommer hem idag? Ska strax bege mig, ska bara samla mod först. Hatar verkligen att köra bil när det är sån här SNOW BLIZZARD. På riktigt, sen får norrlänningar säga vad de vill, men ett skånskt snödrev skojar man fan inte bort. Och det spelar ju liksom ingen roll om man själv kör så nätt och försiktigt när vägarna är fyllda av trögrövar i BMW-SUV:ar som har ena foten på gaspedalen och den andra i den inbillade odödligheten. 

Sen jobbar jag hemifrån resten av veckan, tur man i alla fall har den möjligheten. Det ska visserligen  komma ett gäng däääänska IT-konsulter hit, men då får vi väl ta ett Teamsmöte om de mot förmodan lyckas ta sig över bron. Danskar har enligt min erfarenhet noll beredskap för sånt här och sätter aldrig på vinterdäcken förrän de i princip kan gå över isen till Stora Bält. 

Så nu blir det väl hem och skotta. Blir förbannad bara jag tänker på det. Och sen ska det bli kallt igen, dvs snön kommer att bli liggandes i evigheters evighet, AMEN. Det enda som möjligtvis är positivt är att hundarna inte drar in fullt lika mycket grus och smuts, men det är väl också en klen tröst. Just nu skulle jag kunna utfästa att jag hellre dammsuger vareviga dag bara det är BARMARK. Hälsningar från ett  just nu mycket aktivt missnöjesparti. 

Till stallet istället, v 48 2021, pt 1

Alltså, den här hösten har ju varit fantastisk när det kommer till temperatur, men igår smällde minusgraderna till och då var det sannerligen ingen hit att sätta sig i en kall bil, åka till ett kallt stall, ta på sig kalla stövlar, kall skyddsväst och kall hjälm för att sedan gå in i ett kallt ridhus och...ja, sen var det väl slut på kylan. Frös lite om fötterna de första minuterna men sedan lackade svetten från första tygeltaget tills det var dags att sätta sig i den kalla bilen igen. 

Vi hade vikarie. Det hade jag glömt, fastän Karin berättade det förra veckan. Det var helt okej, vi red en bra övning med fokus på skänkelvikning och det var jobbigt men såklart också nyttigt. Köttbullen var något mer samarbetsvillig än i fredags och kändes bitvis väldigt fin. Mot slutet blev hon lite väl trött och var svår att få fram, men i övrigt kändes det kanon. Ja, inte skänkelvikningarna för höger skänkel då förstås, men det hade jag inte förväntat mig heller, hehe. 

Fick dock rätt lite feedback. Jag har bara sett henne gå barnlektioner innan, så idag är det är första gången jag har sett henne i arbete, sa Vikarien efteråt, men det var också ungefär allt hon sa bortsett från någon uppmaning att hon skulle mer framåt. Annars var det många andra som fick mycket tips och kommentarer, så det var inte som att Vikarien inte gjorde sitt jobb, men jag kände mig rätt osynlig. Brukar alltid få jättemycket feedback från Karin, men det är kanske för att hon tycker att jag är ett hopplöst fall, inte vet jag. Hehe. Aja, jag kunde ju själv känna att Köttbullen hade en bra dag, så det gjorde inte så mycket. Får väl se hur länge det varar. 

Headhunting high and low

För cirkus ett par månader sedan fick jag ett meddelande på Linkedin från nån som ville komma i kontakt med mig angående en "spännande rekrytering" och kunde jag kontakta henne? Även om jag på goda grunder antog att det där var nåt slags massutskick så blev jag ändå lite nyfiken, men hade så himla mycket annat om mig och kring mig då jag kontaktade henne inte och sedan föll alltihop i glömska rätt så omgående för jag hänger inte direkt på Linkedin stup i kvarten om man säger så. 

Sen fick jag nåt missat samtal på jobbtelefonen och när jag kollade upp numret så gick det till nåt företag som jag tolkade som "försäljare av något slag" och så angelägen att lyssna på deras svada är jag inte att jag självmant ringer upp. Hehe. Sedan har detta nummer återkommit under "missade samtal" med en viss regelbundenhet, men det är inget jag har brytt mig om. Är kanske Sveriges sämsta medarbetare när det kommer till att bära omkring på jobbtelefonen, den blir liksom alltid liggande på skrivbordet och sitter jag vid det - vilket jag ju förvisso för det mesta gör när jag är på jobbet - så svarar jag såklart, men jag tar aldrig med den när jag går på lunch eller går hem för dagen och det där med att ha missade samtal är inget jag hetsar upp mig över. Tycker det här med att vara ständigt nåbar har tagit helt orimliga proportioner. Är det någon jag vet vem det är så ringer jag tillbaka, om inte så får väl folk höra av sig igen. Eller skicka ett mail. Helst skicka ett mail. Maila mig alla dagar i veckan tack. 

Hur som helst, i fredags morse hade jag missat samtal men dessutom ett meddelande i röstbrevlådan där den här personen från Linkedin bad mig ringa angående den här "spännande rekryteringen" och jag bara whaaat? för det där hade jag glömt. Ringde upp och då hade dom sett min profil och tyckte jag var som klippt och skuren för en roll som laboratoriechef på ett ackrediterat laboratorium på ett större (cirka 500 anställda) företag, personalansvar för 25 personer och gissningsvis också en rätt så mycket fetare lön än vad jag har idag. 

Är jag intresserad? NJAAA? Har det inte på något sätt dåligt här och nu, tvärtom. Lönen kunde väl såklart vara högre, men det tycker man väl jämt. Men jag har en bra chef, för det mesta rätt så roliga arbetsuppgifter, såklart mycket ansvar men också mycket frihet. Jag har övervägande bra kollegor, vi är många som jobbat ihop i många år. Jag får ha arbetstider som passar mig, vilket är viktigt för mig som tror jag skulle dö en bit själsligen om jag var tvungen att jobba åtta till fem. Här är inte så snobbigt, jag tror också jag skulle dö ytterligare en bit själsligen om jag skulle vara tvungen att klä upp mig för att vara på jobbet. Häromveckan när jag skulle ha anställningsintervjuer, då tog jag faktiskt på mig ett par byxor som INTE var  såkallade narkotikajeans, men det var nog första gången i år som jag INTE kommit till jobbet i snäppet-ovanför-baglady-outfit, annars är det väl där man kan placera mig i någon slags skala på klädstil. Inte för att jag tror skillnaden var så stor ändå, hehe. Är fan för gammal för att trycka in mig i obekväma kläder bara för att. 

Samtidigt kan jag inte låta bli att ändå bli lite nyfiken. Jag är 53 år och har varit anställd på mitt nuvarande företag sedan 2001. Ska man någon gång mer i detta arbetsliv göra någonting annat så är det väl hög tid nu, för jag misstänker att vid 55+ så är man inte så djävla het på arbetsmarknaden längre. Om kanske 15 år ska jag gå i pension (GULP!? hur fan gick detta till!?) och det hade ju inte varit dumt att ha en fet(are) lön de sista åren? 

Fast det mesta som talar MOT är att detta företag ligger sex mil från mitt nuvarande, åt fel håll dårå. Det tar mig i nuläget cirka 25 minuter att ta mig till jobbet och det kan jag tycka är på gränsen till ovärt, men med detta jobb skulle jag få nästan en timmes restid enkel väg, och där kände jag väl att gränsen för mitt intresse swischade förbi. Två timmar per dag i bil, säkert mer om man ska ha åttatillfem som arbetstid och måste sitta i bilköer som ett djävla hjon. Nu väger jag inte ens in miljöaspekten, utan tänker helt egoistiskt bara på att det är ett sånt enormt slös med MIN tid, alltså den som tillhör min fria ande. Restid är så värdelöst och den tiden får man ju liksom aldrig tillbaka. Och det "man kan ju lyssna på ljudböcker under tiden" som folk brukar anföra som något positivt är något som väger väldigt lätt i alla fall i min vågskål. 

Såatteh. Tror det blir ett vänligt tack-men-nej-tack här. 

Till stallet istället, v 47 2021

I fredags berättade Karin för mig att en annan instruktör hade ridit Köttbullen ett par dagar tidigare, och det var ju bra, tänkte jag. För det är inte jättekul att ALLTID vara den som tar striden så att säga, och framför allt finns det väl dom som är betydligt bättre lämpade för det än vad jag är. Men Köttbullen är ju Köttbullen och jag kände redan när jag tog tyglarna att idag blir det fajt. Och det blev det också. Vänstervarvet gick fint, men den berömda högersidan var ett berg av trilskhet att bestiga. Gissar att hon hade typ träningsvärk, för om min ridning nog är lite småjobbig för henne ibland så är det här med att bli tillriden av en instruktör nog inte att betrakta som en direkt sinekur. Vi red en övning i trav där vi skulle lägga en tiometersvolt i varje hörn och i varje tiometersvolt göra en övergång till skritt. Gick som sagt VÄLDIGT bra i vänstervarvet men i högervarvet ville hon bara slänga upp huvudet, trycka sig mot väggen och inte samarbeta. Fick korrigera henne med spö på vänsterbogen för att ens få henne ut från väggen, sen fick jag rida med fjäderlätt högerhand och liksom symboliskt tassa på tå för att inte provocera fram ett nytt världskrig. Blev rätt så bra till slut, men sådär jättekul är det ju inte med dessa konflikter. Men ja, det är väl bara att kriga vidare. Jag gillar ju ändå att rida henne, och man måste beakta att det ändå har skett ett och annat framsteg sedan jag red henne första gången.  Bloggarkivet är bra att ha, för jag hade inte på rak hand kunnat säga hur längesen det var, men två år sedan nu i dagarna faktiskt. TVÅ ÅR! Det känns lite både och. Hennes ridbarhet har ökat med cirka tusen procent, det är ju positivt, men samtidigt  lite tradigt att vi fortfarande har dom här diskussionerna kring ditt och datt emellanåt. Fattar ju att eftersom hon går mycket barn- och funkislektioner så kommer hon ju undan med både det ena och det andra, och att jag rider henne två gånger i veckan är kanske inte precis en droppe i havet, men utvecklingskurvan blir ju rätt flack om man säger så. 

AJA. Ny vecka, nya möjligheter, nu tar vi nya tag. 

Politik med mera

Hatar inrikespolitik så som den har varit de senaste åren, men nu är det ju knappt att man hänger med i svängarna längre? Eller det var det kanske längesen man gjorde i och för sig. Men som igår då: först får vi en kvinnlig statsminister, visserligen bara 100 år efter att kvinnlig rösträtt infördes men ändå. Men 7 timmar senare så avgår Magdalena, eller blir entledigad, eller begär att bli det eller vad fan det nu var som hände? som jag förstod det på grund av att Annie Lööf tyckte att regeringens budget var för mycket vänster, och då fick borgarbudgeten istället majoritet men då fick Miljöpartiet nog och satte ner foten och skulle inte vara med, så nu ska det tydligen bli en ny statsministeromröstning dårå. Och det hade väl inte varit något konstigt med det, det konstiga är att både Centern och Miljöpartiet säger att då ska de rösta på Magdalena, så jag fattar inte vad det är som kommer att förändras? Eller är  själva grejen den att ingenting kommer att förändras? Brrr. Så djävla invecklat, eller så är det kanske jag som är ovanligt trög. 

I alla fall. Snart är november över. Häromdagen satte jag upp alla adventsljusstakarna trots att det inte är första advent förrän på söndag, men så petig kan man ju inte vara och är det någon gång någon tid på året man behöver allt extraljus och extra myskänslor som man kan få så är det väl nu? Samt i januari och februari, årets två tråkigaste månader. Har lagt in om ledighet från 20 december och fram till trettonhelgen, det blir tre fina veckor i ett svep om inget skiter sig villsäga. Tre veckor kvar till dessa tre heliga veckor. Nu är det bara att harva på.

Min man ska på något glöggmingel med sitt jobb imorgon, så då blir det egentid för moi. Ser fram mot det även om jag mest sannolikt bara kommer att sitta i soffan och halvsova för det är ju det man gör på fredagskvällarna nuförtiden. Får inte se premiären av På Spåret eftersom vi ska se den tillsammans, så jag får väl ta någon av mina serier som jag följer just nu: The Squid Game eller Knutby, som väl är vad jag tittar på förutom Bonusfamiljen såklart. Eller oj, jag glömde visst Vigil - död man ombord. Ja, det är hur som helst inte läge för nattsudd för jag ska upp tidigt och iväg och hålla kurs både lördag och söndag och NOTE TO SELF: detta är ett för djävla dumt upplägg när man jobbar måndag till fredag. Har gjort en åtminstone på pappret bättre planering till nästa termin, men jag vet att det brukar sluta med att jag får feeling och tycker att det nog går att pressa in både det ena och det andra i det där på pappret perfekta luftiga schemat och så slutar det, kanske inte direkt i kaos, men med att man knappt har en ledig stund. Som man ju gillar! Fast jag gillar ju även att hålla kurser, det är mest innan jag ska iväg som jag stånkar och stönar. Väl på plats är det nästan alltid väldigt kul. 

Ja, nä men det var väl "allt för nu" (sic!) som det brukar heta på radiosporten.

För barnets bästa

Har läst För barnets bästa av Anna Welin, den handlar om detta:

En drabbande roman om en liten flicka och de vuxna i hennes närhet. Saga är bara sex månader gammal när hon omhändertas av socialtjänsten. En granne hittar henne i en barnvagn under en balkong, övergiven och undernärd.

Bara några våningar ovanför försöker hennes mamma begå självmord. Sagas föräldrar är nätt och jämnt vuxna och har redan upplevt mer våld än de flesta gör under en livstid. De är absolut inte rustade för att ta hand om ett litet barn.

Socialarbetaren Rita får fallet på sitt bord. Trots att hon sett många svåra ärenden påverkar den lilla flickans öde henne djupt. Hon lyckas placera Saga i ett familjehem som genast tar henne till sig. För första gången får den lilla flickan uppleva trygghet.

Månaderna går. Sagas mamma har överlevt självmordsförsöket, och föräldrarna är inte säkra på att de vill ge upp sin dotter. Det är starten på en smärtsam process där inget är svart eller vitt.

Jag tycker den här boken var lite både och. Intressant, men bitvis lite styltig dialog där tanken säkert var att vissa saker skulle förklaras i samtal mellan karaktärerna, men, njaa. Kanske också lite på gränsen till för detaljerad ibland, man behöver ju inte ha varenda kaka i varenda fika preciserad, men annars på det stora hela bra. Berörande och tänkvärd. Den får fyra socialbidrag av fem möjliga. 

Helgen som svischade förbi för att aldrig mer komma åter

I lördags var jag ju och tävlade med tokiga Tage. Träffade en träningskompis där som har en svinduktig border collie, eller båda är ju såklart svinduktiga, och hon var som ett asplöv medan jag såsade omkring  med en vilopuls på cirka ett slag per minut. Eftersom jag inte hade tränat mer än lite apporteringslek dagarna innan tävlingen så hade jag extremt låga förväntningar och nervositeten var därefter, medan min bc-kompis tränar mycket och extremt målinriktat, står därför nästan alltid på prispallen men förväntningarna blir ju desto högre. 

Jamen det gick i alla fall bra. Tok-Tage knasade till det lite här och lite där, mest i apporteringen. Momentet börjar när tävlingsledaren räcker över apportbocken, och då tog Tage tillfället i akt att hälsa ordentligt på tävlingsledaren och inte lyssna sådär jättemycket på mig. MEN: han plockade upp apporten och kom med den, sedan både tuggade han och släppte det i förtid, men jag lyckades fiska upp det utan att röra fötterna så vi fick en väldigt snäll femma. I fjärrdirigeringen tjuvade han vid uppsättandet, men övriga moment hade vi bra poäng på så det räckte till uppflyttning, och det trodde jag ALDRIG. 

Vi var 21 startande i klassen och jag hade räknat med att det skulle ta omkring två och en halv timme för startklassprogrammet är verkligen inte långt, men det här var seeegt. Jag startade som nummer 3 och sen hann jag gå och lämna Tage i bilen, gå en sväng med Laban, äta en hamburgare och sitta och snacka skit i kafeterian en god stund innan det var dags att gå ut och heja på en klubbkompis som hade nummer 15, och då fick vi ändå vänta en stund till innan det var hans tur. Tyckte ändå det var ett bra upplägg utan speciellt många transportsträckor på planen, men tävlingsledaren var otroligt långsam och domaren skulle också säga några uppmuntrande ord till var och en efteråt (vilket såklart var jättebra). Aja, men har det gått bra så gör det ju inte så mycket, då glider man omkring i en aura av nöjdhet. Länge såg det ut som att jag dessutom skulle hamna på prispallen, jag låg trea ända fram till någon av de sista ekipagen som kom och puttade ner mig till en fjärdeplats. Fast sedan hade de ingen prispallsceremoni så då spelade det ju mindre roll, hehe. PS: Det gick också bra för min kompis med bc:n, hon vann sin klass. 

Körde sedan hem med min bil med tveksam belysning. Denna klass som startade klockan ett hade alltså pågått till efter mörkrets inbrott, vilket jag inte räknat med för då hade jag tagit min mans bil istället. Kan säga så här: det är INTE kul att åka bil i mörker när man bara har ett halvljus och ett helljus till sitt förfogande. Körde hem på småvägar för att slippa trafik och kunna ha helljuset på större delen av tiden, vilket tog evigheter för jag visste inte riktigt var jag var. Nu får jag nog bita i det sura äpplet och ringa verkstan. OBS: Alla dom där miljoner säkringarna jag köpte på Biltema var såklart FEL-FEL-FEL. Min man förbarmade sig och åkte och lämnade tillbaks dom och köpte sedan såna som var rätt på Mekonomen. Tyvärr visade det sig att alla säkringar var hela, så lösningen på problemet är nu out of reach för en vanlig dödlig. 

Igår hade jag en VILODAG. Åh vad det var härligt. På agendan stod bara: promenad med hundarna, gräva upp dahliaknölarna, bära in ved. Det stökade jag undan innan klockan elva på förmiddagen och sedan låg jag i soffan och löste korsord, läste, kollade på serier,  powernappade och hade det allmänt GÖTT resten av dagen. Mer sånt till folket, eller åtminstone till mig. 

Till stallet istället, v 46 2021, pt 2

I fredags satte Karin fart på oss redan från början, och det var nyttigt. I alla fall jag är rätt slapp med vad som händer när man skrittar fram, man kanske snackar med någon om vad som hänt sen sist eller sitter och tänker på annat, men nu djävlar skulle hästarna fram-fram-fram från första skrittsteget. Och på Köttbullen gjorde det stor effekt, TROR JAG alltså för med henne vet man aldrig. Man kan testa något som funkar skitbra ena gången och nästa gång inte alls. Vi hade i alla fall en riktigt bra lektion på temat skänkelvikning, inte för att dom gick så himla bra förstås, men hon var bra framme och i bra form och faktiskt blev det i alla fall någon form av sidvärtsrörelse för vänster skänkel. Höger är precis lika omöjligt nu som tidigare, men Karin sa att man får renodla det med framdelsvändningar.  

Note to self nu då: att INTE låta henne gå och såsa på framskrittningen utan ställa lite krav direkt. Det där är ju sen gammalt, men det är tydligen väldigt lätt att tappa.  

Idag är det hoppning och den ska jag faktiskt hoppa över. Inte på grund av hoppningen i sig utan för mina DJÄVLA knän som tydligen inte är kompatibla med fältsits just nu. Min digitala sjukgymnast förlåt fysioterapeut säger att ju mer man jobbar med sin rehab desto bättre blir kroppen på att ta hand om överskottsledvätskan, så det är väl bara att hoppas att han har rätt. Men varje gång vi har haft hoppning eller markarbete nu i höst så har jag fått betala med extra svullna knän och då blir rehaben också så djävla jobbig eftersom den går ut på att man ska böja och belasta och det är inte det lättaste när knäna är som handbollar. Artros, I hate you. 

Apport schapport

Då och då kommer jag på att jag ska tävla med Tage i helgen. I morgon! Gulp. Fast ändå inte. Vill inbilla mig att jag har fått en rätt avslappnad attityd till (viss typ av) tävlingar på äldre dagar, det är liksom inte hela världen om det skulle gå åt skogen. Har dessutom tränat så otroligt lite, så resultatet lär ju bli därefter men det får gå som det går och så är det inte mer med det. Har liksom inte tid att träna, utan jag får träna när jag tävlar.  Hehe. 

Vi har dock lekt lite med apporteringen nu i veckan. Inomhus. Tage tycker det är kul att springa och hämta grejer, men har ett tveksamt gripande och ett förfärligt dåligt hållande, tycker inte om den biten utan jonglerar omkring med den stackars apportbocken i munnen som om den brändes istället för att hålla med det fasta och stadiga grepp som är önskvärt. Dessutom är ju apporteringen i startklass mer som en inkallning där hunden förväntas plocka upp en apportbock på vägen, istället för att man slänger iväg apportbocken och låter hunden hämta. I Tages fall blir "apporteringen" ungefär 50 % av gångerna en inkallning och föremålet ligger där det ligger. Aja, man kan ju inte vara bäst på allt. 

Häromdagen tänkte jag att jag skulle köpa en ny apportbock för den gamla är lite väl tuggad på och det står i reglerna att om man använder egen apportbock får den inte vara söndertuggad. Definitionen av "söndertuggad" är upp till domaren och nu ska jag tävla för vad som mycket väl kan vara norra Europas strängaste domare, så då vill man ju inte stå där och så att säga få sin apportbock diskvalificerad. Åkte till Dogman, som nyligen har köpt upp den lokala djuraffären, rotade runt på deras hyllor, hittade inget. WTF.  Frågade en personal, hon stod som ett frågetecken. Man tycker ju att en som jobbar på DOGMAN ska känna till ordet "apportbock" men det ingick tydligen inte i internutbildningen. Hon fick fråga en annan, som pekade mot en hylla längst ner mot golvet i ett hörn och där låg det några apportbockar slängda lite slarvigt. Fanns ingen i den storleken jag ville ha, så jag fick ta vad som fanns och så att säga gilla läget. Men den här är för grov. Har man en hund som inte gillar att hålla apportbocken så underlättar det inte om hunden måste gapa maximalt för att göra det, inbillar jag mig åtminstone. Detta är tydligen min vecka att inte lyckas i affärer, är det konstigt att man hatar konsumtionssamhället? <-- långsökt

Ska beställa på nätet nu, inte för att jag hinner få dom till imorgon men det kommer väl fler tävlingar och någon gång kanske jag också börjar träna apportering lite mer systematiskt än veckan innan tävlingen. Hehe. Hehe. Hehe. 

Samtal i och bredvid tv-soffan

Igår började jag, kanske som sista nu levande person, titta på Vigil - död man ombord på SVT. Den verkar lovande, och som en bonus så får man njuta av skotsk dialekt när den är som bäst. För några år sedan så jobbade jag rätt mycket ihop med en kollega i Glasgow, han pratade mycket men skitfort och med oerhört sammanbitna tänder så allting var på gränsen till obegripligt och efter varje Skypemöte var jag helt slut efter att ha försökt hänga med i svängarna. Kan inte heller påstå att han direkt ansträngde sig för att göra det enkelt. Han var dock smidig på det viset att om man fick slut på samtalsämnen så kunde man be honom berätta något historiskt om Skottland, så fick man en megaföreläsning som täckte allt från romarnas uppförande av Hadrianus mur till slaget vid Culloden, visserligen serverat på obegriplig dialekt men det blev i alla fall inte pinsamt tyst. 

I alla fall. Satt där i tv-soffan och tittade på mordutredning i u-båtsmiljö och där kom ju ett bekant ansikte! Eftersom jag är lite ansiktsblind så händer det inte så ofta. Hon den rödhåriga, var har vi sett henne? frågade jag min man som sin vana trogen "inte hade tid att titta på tv" men ändå stod bredvid soffan och lade sig i handlingen. Min man kände också igen henne, men kom inte på det. Kan det vara någon i Downton Abbey? undrade jag, men njäää, det kändes inte som att det ringde någon klocka. Harry Potter då? försökte jag och min man bara: JAAA! Det är ju Ron Weasleys syrra! 

Senare utspelade sig detta helt realistiska samtal:

Jag: Jaha, tänk att Ginny Weasley skulle gå och bli lesbisk polis, det hade man ju aldrig kunnat tro.
Min man: Det är väl inte så konstigt...Hon är ju syster till en ynk!
Jag (upprörd): Det var det dummaste jag har hört. Ron är väl ingen ynk! 
Min man: Han är ju helkass på att trolla.
Jag: Det är han inte alls! 
Min man: Är han ju. Säg nåt som han är bra på!
Jag: Han är ju jättebra på trollkarlsschack till exempel.
Min man: (blir svarslös)
Jag (triumferande på ett sätt som inte är värdigt en 53-åring?): HA! Där fick du! 

Sen kom jag på att det inte ALLS var (hon som spelar) Ginny Weasley som var med i Vigil - död man ombord utan det var ju (hon som spelar) Ygritte, a k a "you know nothing Jon Snow" från Game of Thrones. Jaha, då kan ju i princip vad som helst hända. Mvh Kan inte skilja på fantasi och verklighet. 

Hatet mot Biltema

Fick ju alltså återvända till Biltema för inköp av säkringar, som eventuellt kan vara orsaken till att mitt ena helljus och mitt andra halvljus inte lyser trots sprillans nya glödlampor. Biltema i Ankeborg hotar ju med att bli Sveriges eller om det var Europas största affär, så "just nu är det lite rörigt", det vill säga man hittar ingenting. Den som har designat Nya Biltema måste ha utgått från att alla människor är minst 175 centimeter över havet, för är man som jag blott en och femtioåtta så får man irra som en råtta i en Skinnerbox och sträcka nacken ur led för att kunna identifiera de där djävla skyltarna som heter BIL 14, FRITID 44, RÖV 6 och allt vad det heter som det hänvisas till i deras rötna sök-själv-för-här-finns-ingen-att-fråga-system. 

Sökte på "säkring" och fick upp såna där i porslin som sitter i (gamla) hus. Tydligen heter säkringar som sitter i bilar "flatstiftssäkringar". Lät ju i det närmaste perverst, som lesbiska nunnor som behövde ett safe word att väsa fram bakom härskarluvorna eller ja, det var kanske bara min fantasi som skenade iväg lite väl mycket. Ställde mig och glodde bistert på vad som kändes som hundra meter väggyta som innehöll säkringar i alla regnbågens färger? Jaha, men vilka flatstiftsäkringar passar till min bil? frågade jag mig själv irriterat för här fanns en uppsjö: mini, midi, maxi, micro och sen fanns det ta mig fan även "micro 2" plus någonting som bara hette "säkringar" men som såg exakt likadana ut som dom som hette "mini" och sen fanns det en variant som hette LED som lyste när de inte längre var i detta livet så man enkelt skulle hitta den trasiga. VAD I HELVETE? Stegade bort mot kundtjänst för att be om hjälp med att bena ut vad som var vad, för i det rötna söksystemet fanns ingen information som var till någon nytta. Det fanns det inte i kundtjänst heller visade det sig, utan de sa bara att man fick ta med en säkring från sin bil och jämföra. Jamen lätt när man inte ens har sin bil med sig? Djävla djävla Biltema. Stegade tillbaks till hylla BIL 10, där jag nu tillbringat avsevärt mer tid än vad jag önskat, plockade åt mig två olika boxar med två olika sorters säkringar (inte nog med det, för man måste ju också veta vilken strömstyrka de har och ORKAAAAAA). 

När jag stod där fick jag sällskap av ett äldre par som tillsammans med en i Biltemas stackars personal skulle leta rätt på en glödlampa i hylla BIL 11, där jag ju tydligen går som barn i huset numera. De hade letat i det rötna söksystemet och hittat ett artikelnummer, men tror ni att Biltemas artiklar är placerade i någon slags kronologisk ordning? Nänänä, så enkelt skulle ingenting vara, utan de var istället insorterade efter något slumpmässigt system. Den stackars personalen ursäktade sig med att hon inte brukade packa upp och att det hade varit ett annat företag som monterat upp hyllor och fyllt på. Nu vet jag precis hur helvetet är konstruerat, det är inte alls designat med svavelosande sjöar och djävlar som sticker glödgade eldgafflar i en, utan det är att jobba på Biltema och förväntas hitta varenda sketen glödlampsmodell av åttahundra miljoner olika artiklar när det inte finns något system för det. 

Hasade därifrån, till kassan, betalade för en livstidsförbrukning av säkringar och hittade sedan inte min bil eftersom hade siktet inställt på en smutsig blå Kia istället för min mans vita Peugeut. Irrade omkring på den jättejättestora parkeringen i timmar (kändes det som). Åkte sedan till Hööks och köpte STÖVELVÄSKAN. Den är stor som ett hus, jag är faktiskt lite osäker på om den kommer att få plats i skåpet i stallet. Vem har ens så höga stövlar? Ja, det var väl denna dagen, ett liv.  

Let there be some fucking light

Bilen fortsätter att gäcka mig. Ett halv- och ett helljus är trasigt, min man offrade sig och bytte både glödlamporna, vilket tog säkert en timme eftersom halva motorn måste lyftas ut, och sedan funkade de lik förbannat inte. Det är nog en säkring, sa han och så skulle jag gå ut och kolla var säkringarna sitter. De sitter inte där man tror, dessutom fanns det säkringar både inne i kupén och i motorrummet. Använd  det medföljade verktyget för att ta ut dem, mästrade instruktionsboken och jag bara VILKET DJÄVLA VERKTYG? För något sådant fanns inte, i alla fall inte som jag kunde se. Dessutom hade jag inga reservsäkringar, så idag blir det en ny pigg liten utflykt till Biltema. Och då är det ju inte ens säkert att det handlar om säkringar, kanske är det någon djävla mus som har gnagt av en kabel? Det tristaste med bilar är ju att man inte har en djävla ANING om någonting som försiggår under den där motorhuven. Och jag har noll komma noll procents intresse att lära mig. Det ska bara funka i samma stund som jag vrider om nyckeln i tändningslåset, allt annat är lika lockande som att vandra genom samtliga helvetets nio kretsar. 

Lånade min mans bil i morse för han har firmabil så han behöver inte använda den, men när jag kom till jobbet och parkerade så noterade jag att även den var enögd. Det är som att en FÖRBANNELSE vilar över fordonen i den här familjen just nu.  

Ska trösta mig med ett besök på Hööks efter Biltema eftersom någon - häst misstänker jag - hade trampat sönder min ena stövelsträckare i måndags, vilket jag upptäckte efter lektionen. Funderar på riktigt på att skaffa en stövelväska, vilket på ett sätt känns som den mest onödiga pryl som någonsin har uppfunnits, men det finns verkligen inget bökigare än att bära omkring på ett par ridstövlar på när de inte är på fötterna. Dessutom hade det varit ett bra ställe att förvara stövelsträckarna på när man rider istället för att de ska ligga utanför boxen och då uppenbart riskeras att trampas sönder. Vandringen mellan skåpet och boxen där man har famnen full av 1. Ett par stövlar, 2. en påse med hjälm, sporrar och handskar, 3. dressyrspö, 4, skyddsväst, 5, träns, är sannerligen inte rolig (dagens i-landsproblem så här långt). Att bära en väska hade känts mer värdigt tror jag. Eller så vill jag kanske bara tröstshoppa. 

 

Däckad bilist

Har tagit tag i problemet "vinterdäck" och känner mig löjligt nöjd. I somras råkade jag backa emot en kant och fick punktering på ett bakhjul. Så djävla löjlig anledning att få punktering, det blev ett stort hål i sidan av däcket som inte på något sätt motsvarade den kraft med vilken jag backat mot kanten, det rörde sig om en hastighet på kanske 5 km/h, och naturligtvis på ett däck med skitbra mönsterdjup. Brast ut i en helt orimlig serenad av självömkan: (Jamen typiskt att det ska drabba mig under semestern, ska jag nu bli tvungen att åka in till STAN bara för att fixa ett djävla DÄCK, sånt här händer BARA mig, VARFÖR??? repeat x 100) varpå min man, förmodligen för att få tyst på gnället, lite provisoriskt bytte det plus det andra bakdäcket till mina vinterdäck eller friktionsdäck eller vad fan det nu heter, för enligt honom så var det lagligt att köra med både sommar- och vinterdäck bara man hade samma sort på samma axel. Detta skulle senare visa sig vara FEL-FEL-FEL, så do not try this at home. 

Ja, sen var väl tanken att jag skulle fixa det efter semestern, för min kraftigaste ursäkt var ju att jag inte hade lust att åka in till stan enkom för detta. Sen har det varit väldigt lätt att glömma bort det, kan jag ju säga. Aldrig har jag så lite tid eller lust eller feeling eller motivation för att göra någonting som involverar  något så trökigt som byte av däck, kan jag ju säga. Så jag har rullat omkring med två sommar- och två vinterdäck fram tills nu, när det börjar bli dags att byta till vinterdäcken. Då kom jag på att någon gång tidigt i våras så var det ett av vinterdäcken som började med oskicket att inte hålla luften ordentligt. Det är bara att åka in med det och be att dom byter ventilen, sa min man så käckt, för han är aldrig så snar att säga att det är bara när det gäller någonting han inte själv ska göra. Jag är ju annars fruktansvärt bra på att ta tag i saker och ting istället för att skjuta upp det, men bilen är min Akilleshäl. Så djävla tråkigt att klockorna stannar, och som det inte vore nog med det så blir man ju halvt ruinerad bara man sätter sin fot på en bilverkstad. Just den gången i våras var det ju ändå dags att byta till sommardäcken, så därför sköt jag problemet framför mig som en sann prokrastinerare. Vilket jag alltså inte ÄR i vanliga fall, men ingen regel utan undantag. 

Nu är det ju snart vinter och det där med vinterdäcken har ju pockat på uppmärksamhet ett tag även om det inte har varit direkt kallt i Skåne. Men det är väl bara en tidsfråga innan det smäller till och fryser på, och då vill man ju inte, jag upprepar inte, stå med två mediokra sommardäck och två rätt så kassa vinterdäck. Så i fredags bokade jag tid på en däckfirma som ligger på samma gata där jag jobbar, igår lastade jag in fyra blandade däck som jag inte hade en aning om vad som var sommar och vad som var vinter, körde dit och bara LÖS DET. Det gjorde dom med bravur. Alla som jobbade där såg ut som att de var med i Wheeler Dealers eller Moonshiners, väderbitna gubbar med stora skägg och magar, keps, pilotglasögon och skitig overall, men man får ju anta att de kunde sina saker. 6500 kronor fattigare blev jag, men nu har jag åtminstone fyra splitter nya vinterdäck. Det andra tar vi till våren så får du lägga upp en budget för det, sa en av Moonshiners-gubbarna tröstande när kontot dränerades på slantar. 

Åkte sedan till Biltema för att köpa nya lampor till bilhelvetet. Tyckte jag hade hela handskfacket fullt med olika modeller av glödlampor men inte den som behövdes. Biltema i Ankeborg håller på att bygga om och bygga ut, de ska bli Sveriges eller om det var Europas största Biltema. Fick irra runt i vad som kändes som dagar innan jag hittade glödlamporna. Betraktade matt hundratals hyllmeter av olika modeller och fabrikat, gav upp och hasade mot kundtjänst, visade med tragisk min upp den trasiga lampan för en anställd och frågade vad det var och hur man kunde hitta en sådan. En H1, 55W sa han  utan att tveka och med samma självklara tonfall som om han nyss sagt att jorden var rund. Jaha, och HUR ska man veta det, undrade jag lite uppgivet och fick en liten engagerad föreläsning kring att man kunde se det för det bara var ett stift och så vidare. ZZZzzzZZZ, men tack ändå till kundtjänstkillen. Obs, ej ironi. 

Nu ska bara min man hitta feeling för att byta lampan. Där går gränsen för min förmåga känner jag. Däck kan jag byta om jag måste, men lampor där man måste montera ut halva motorn för att ens kunna öppna kåpan, nej tack. Det överlåter jag med varm hand till någon annan. Själv festade jag loss det inne på Biltema och fyndade och fyllde på spolarvätska eftersom en irriterande lampa på instrumentpanelen hade varnat för det ett tag. Endera dagen kanske jag tvättar bilen också. Det är nog ett par år sedan sist och häromdagen frågade min kollega om det var min bil "den som är blå upptill och brun nertill". Så det kan vara dags. Om några veckor är det dags för besiktning, och det är dessutom tid för service. Tänker att jag tar besiktningen först, så kan jag ta service OCH fix av anmärkningar OCH eventuell ombesiktning samtidigt. December lär inte bli BILlig. 

Till stallet istället, v 46 2021, pt 1

Igår var det markarbete mot hoppning och det gick ganska bra, i alla fall bitvis. Hann inte riktigt jobba med den höjda högerhanden (nu låter det ju som att jag rider och heilar samtidigt, det handlar kanske om att höja den 5 cm) men ja, det kändes hyfsat. Vi red en övning som var: trava över bommar på öppna delen av A- respektive C-volten, fatta galopp efter bommarna och sedan galoppera genom två hörnpasseringar, vända snett igenom och hoppa ett litet kryss på medellinjen, eventuellt rätta galoppen, galoppera genom två hörnpasseringar, trava över bommar på öppna delen, fatta ny galopp och galoppera några meter, sedan trav. Det var såklart en nyttig övning för Köttbullen som har såna issues med sina galoppfattningar, och utifrån det perspektivet gick det jättebra, det blev nästan bara fina fattningar. Sen var väl vägen mot det lilla krysset inte mycket att skriva hem om, för där ville hon inte följa den linje jag hade tänkt och en gång blev det missförstånd och hon bröt ut. Men ett par gånger blev det väldigt fina språng där hon riktigt drog upp benen under sig och inte bara klampade i och snubblade fram. Med tanke på att hon har (haft?) norra Europas sämsta koordinationsförmåga så har detta ej varit hennes starkaste gren om man säger så. Så på det stora hela är jag nöjd. MEN efter lektionen fick jag ett riktigt deppigt besked, att Karin ska sluta. Det där händer ju då och då att instruktörer säger upp sig, jag är såklart inte så naiv att jag inte fattar att vi är en arbetsuppgift för henne (om än förhoppningsvis en något mindre jobbig sådan), men det är ju inte ett kall som hon måste följa. Men ja, deppigt, för jag trivs så himla bra med Karin. Nu vet man ju inte hur det blir med något. Det har i och för sig alltid blivit bra när vi har bytt innan, men hur länge varar en sådan svit? GULP. 

Till stallet istället, v 45 2021, pt 2

I fredags var ingen bra riddag. Var generellt på dåligt humör p g a ett mail från Gnälliga Benny i Jämmerdalens BK, mer om det en annan gång, och Köttbullen var på sitt stoigaste humör - IGEN. Ingen bra kombination. Sen hade jag halsbränna också, det låter ju kanske inte så dramatiskt men det är inte kul när man ska sitta ner i traven och riktigt känner hur magsyran trycks upp i strupen för varje steg. 

Köttbullen kändes bara allmänt brötig. Ville inte ta högertygel, ville inte lyssna på vänsterskänkel, ville inte gå fram, osv. Karin är på mig som en hök om att inte fastna i högertygeln men hur faaan ska man göra  i vänster varv när man ska rida upp till yttertygeln och man knappt får ta i den? Sedan kom jag av en händelse att tänka på ett tips jag fick av förra ridskolechefen när jag red Pojken, han hade ju lite samma problem fast Köttbullens är gånger tusen. Tipset var att rida med högerhanden lite höjd. Testade det och plötsligt så gick det rätt bra? Nu vet jag inte om det bara var en slump och att hon ändå var på väg att bli lösgjord och så plötsligt gav hon med sig samtidigt som jag testade. Pratade med Karin om det efteråt och det lät väl som att hon mer trodde det var slumpen, men att det skadade väl i alla fall inte att försöka. Så det ska jag testa ikväll tänkte jag. För naturligtvis var lektionen slut precis när Köttbullen kom in i sitt samarbetsvilliga skede, men sådär är det ju jämt. 

Skyddsängeln

Har läst Skyddsängeln av Sofie Sarenbrandt, del en miljon i den enligt baksidestexten "omåttligt populära deckarserien om kriminalinspektör Emma Sköld". Hetsläste* ju nyss Mytomanen och den här tar vid ett drygt halvår efter att den slutade. Handlingen är denna: 

Körsbärsträden står i full blom, men kriminalinspektör Emma Sköld kan inte glädjas över den annalkande påsken. Sju månader har gått sedan en nära kollega försvann spårlöst före en rättegång. Hon är fast besluten om att hitta honom, död eller levande.
Samtidigt som polisen lyckas gripa indrivaren som sist såg kollegan i livet, får Emma ett oförklarligt mord på halsen. En äldre man hittas död på ett ödelagt mentalsjukhus. Men det är när hans identitet framkommer som hon blir besatt av att lösa fallet.

Ja, vad ska man säga? Tror att om Emma Sköld hade varit en riktig polis så hade hon blivit omplacerad för samarbetssvårigheter för det är ju HELVETE vad hon inte rättar in sig i ledet. En misstänkt person som hoppar från en färja? Emma dyker i efter. Ett tips om något övergivet hus i Tjottahejti? Emma kastar sig i bilen och åker dit på stående fot. Hon är ju i fullständig avsaknad av allt vad impulskontroll heter. I övrigt känns det ganska mycket samma lika som tidigare och det blir rätt mycket upprepningar och ältande av tidigare händelser. Men ändå okej, om än lite rörig emellanåt. Den får tre DNA-analyser av fem möjliga. 

* Inte för att det var andlöst spännande utan mer som i "var tvungen att läsa snabbt för att hinna bli klar p g a 14-dagarslån på Skyddsängeln",

Mytomanen

Har läst Mytomanen av Sofie Sarenbrandt, som känns som del niohundrasjuttiotvå i serien om den outsägligt präktiga polisen Emma Sköld med omgivning. När jag bloggade om Skamvrån för ett par år sedan så skrev jag redan då att jag, när jag bloggade om Syndabocken ytterligare något år tidigare, var trött på Emma Sköld och det är jag fortfarande. Det är ett sånt djävla tjat om hur snygg hon är och alla karlar faller som furor så fort de ser henne och som om det inte var nog med det så är hon i alla kategorier den brightaste  utredare som någonsin satt sin fot på en polisstation. Men bortsett från det så är böckerna ändå rätt okej. Spännande intriger, snabba vändningar och idag blev det en pinsam stund i fikarummet när jag läste kapitlet om när mammorna sökte upp fotbollstränaren för då blev jag blank i ögonen, hade jag varit ensam hade det nog gått över till storlip men nu fick jag bara ursäkta mig med att jag "hade ett möte" och slank iväg till mitt kontor. Hahaha. Sen tycker jag fenomenet "mytomaner" är oerhört intressant, men som sagt, det är lite för mycket om Emmas präktighet och duktighet och snygghet. Den här boken får tre feta lögner av fem möjliga. 

RIP Janne B

För ett tag sen läste jag på familjesidorna i DN att Janne Björkman hade dött. Tyckte att namnet lät lite bekant. Min man tyckte också det (japp, jätterockenroll att sitta och diskutera dödsannonser vid frukostbordet, NOT), men vi har väldigt få gemensamma bekanta och känner väl överhuvudtaget inga som skulle annonsera någons frånfälle i DN.  Men Janne Björkman, det är ett sånt där univsersalnamn. ALLA känner minst en Janne Björkman. Precis som att alla någon gång har känt (till) en lokal värsting som hetat någonting i stil med Johnny Bula och att det i varenda förening som någonsin bildats har funnits minst en person som har hetat Kjell. 

Janne Björkman, det var minsann en hyvens kille, kände jag. Han var en sån där person som alltid ställer upp. Tror säkert att han jobbade som skolvaktmästare eller fritidsledare, han var (såklart) också aktiv i någon förening på fritiden. En riktig eldsjäl som sålde Bingolotter, klippte gräs och tränade knattelaget i fotboll. När det fattades folk till att åka runt och samla in pant till idrottsföreningen så var Janne Björkman alltid där i sin Volvo. Min man tyckte sig veta att Janne Björkman kunde vara en sån som drack lite för mycket på julfesten, men det tror inte jag. Jag tror han var en sån som stannade kvar och hjälpte till att röja upp efteråt, och det var också Janne Björkman som ringde efter en taxi när Kjell var den som hade fått lite för mycket innanför västen och började mucka gräl med kassören. 

Janne Björkman bodde i en vanlig villa i ett vanligt villakvarter. Han var en sån som skötte gräsmattan exemplariskt, gödslade och kalkade och klippte och vattnade. Tyvärr tror jag också att han använde lite Round Up för att få bort maskrosorna. Han var egentligen inte så intresserad av trädgårdsarbete, men det kändes fint att ta en öl efter gräsklippningen eller häckklippningen. I garaget fanns minst fyra olika hylsnyckelsatser och en högtryckstvätt som han gärna lånade ut till grannarna. Hade man problem med någonting kunde man alltid gå till Janne Björkman, kände vi. 

Vi fantiserade ihop ett helt liv åt Janne Björkman där över frukostbordet, och kände oss nästan lite nedstämda över att han alltför tidigt hade ryckts ifrån oss. Vi lekte lite med tanken att Janne Björkman kanske istället hade varit börsmäklare eller jobbat på bank, men det var omöjligt att föreställa sig honom som någon med kostym och slips och portfölj som körde Tesla och var ett karriärslystet as. Det var lika otänkbart som att det skulle ha gått bra i livet för Johnny Bula. 

Rest in peace Janne. Det är du värd. 

Berätta aldrig det här

Har läst Berätta aldrig det här av Frida Boisen. Detta är handlingen:

Medieprofilen Frida Boisen har aldrig sagt ett ord om den hemlighet som genomsyrat så många år av hennes liv med skuldkänslor. I romanform berättar hon nu sin historia. Det är mors dag och Frida har glömt att skicka blommor till sin mamma Rosita. När hon även missar moderns telefonsamtal har hon ingen aning om att katastrofen är ett faktum. Dagen efter kommer beskedet att Rosita har hittats död. Men det är när Frida upptäcker hennes sista hälsning som världen fullkomligt rämnar. Berätta aldrig det här är en gripande självbiografisk roman om en skavande mor-dotter-relation som utmynnar i en tragedi. På ett lika litterärt som lättillgängligt språk navigerar författaren genom då- och nutid, och kombinerar bottenlöst mörker med rak humor och oförställd öppenhet i sin strävan att bryta rådande tabun.

Jag hörde Frida Boisen prata om sin bok på radio och tyckte att det där med den sista hälsningen var så sjukt elakt av hennes mamma. Har nu läst hela boken och förstår faktiskt inte riktigt hur man ens kan vilja frivilligt umgås med någon som beter sig så som mamman gör när Frida är vuxen? Oavsett orsak. Sen fattar jag väl med att det är svårt och komplext och att man inte har hela bilden, osv. Men när man läser så känns det mest bara väldigt märkligt att utsätta sig för detta för det kommer ju inget gott ur det. 

Den här boken betygsätter jag inte pga saknar rimliga referensramar. 

Till stallet istället, v 45 2021, pt 1

Alltså, det känns ju som att det var hundra år sen jag var i stallet och inte bara futtiga 2 veckor. Typiskt att när jag för en gångs skull skippar drop in-ridningen, ja då händer det grejer! Eller ja, det som hände var att det dök upp nån flott amerikansk donna som låg i skilsmässa och bodde på något hotell i väntan på att den skulle bli klar, oklart varför hon ens var i Sverige men det hade tydligen att göra med att hennes son befann sig här av någon anledning. Ja, i alla fall så var hon väldigt hästintresserad och hade letat sig fram till vårt stall och fått nys om drop in-ridningen. Och ja, det hade ju tydligen varit...en upplevelse, om jag förstod mina ridkompisar rätt. För hon hade väl mer av amerikanskt självförtroende än ridkunskaper om man säger så. Hoppas hon kommer på fredag med så jag får se det med egna ögon. 

Igår var det dressyr med temat framdelsvändningar, öppna och sluta. Kan säga att det märktes på Köttbullen att hon fått gå och slappa till sig ett par veckor, för hon tänkte minsann inte jobba med någon högerställning, meddelade hon tydligt och klart. Vänster varv gick dock skitbra, fick till och med till ett par riktigt okej öppnor (slutorna gav vi fan i, haha), men i höger varv var det kärvt. Har dock kommit på ett sätt att parera med skänkel när hon biter tag i bettet och kör upp huvudet på ett sätt som bara hon kan. Funkar åtminstone ibland, för det hjälper INTE att slåss med henne i munnen, been there, done that och då hamnar man i väggen. 

Där isarna råmar

Har läst Där isarna råmar av Jennie Lundgren och Ulrika Lundgren Lindmark. Handlingen är följande:

Snön tinar och djupt inne i de norrbottniska skogarna hittas en cykel, som visar sig tillhöra en pojke vars försvinnande har förbryllat polisen. Irene har nyligen lämnat Stockholm för jobbet som polis i yttre tjänst, men på stationen i Kalix hamnar hon snart i konflikt med både chefer och fördomsfulla kollegor. I den glest befolkade bygden försiggår samtidigt verksamhet som undgår lagen. I en liten by bor flickan Nina med sin moster och sin allvarligt sjuka mamma. Framtiden är oviss, och mosterns vänner är farliga vänner. Mellan islossning och lövsprickning trappas en jakt upp, där människors sanna väsen ska träda i dagen.

Jag tyckte den här boken var både och. Jättefina miljöskildringar, bra språk, kändes väldigt trovärdig. Sen kan jag tycka att poliskaraktärerna var lite väl grovt tillyxade och huvudkaraktären Irene kan man ju fundera lite på vad hon har för trista issues i bagaget som gör att hon är sådär djävla snarstucken och butter och som hon - surprise, surprise - NATURLIGTVIS inte vill prata om. Sen var det en hel del saker som bara antyddes och som det liksom bara förutsattes att man kände till, medan andra saker beskrevs onödigt detaljerat, det kan väl räcka att nämna att x var och handlade middagsmat, man behöver kanske inte nödvändigtvis beskriva varje enskild post på inköpslistans färd från butikshylla ner i kundkorg, upp på varuband och ner i påse. Sen var det ju inget slut? tänkte jag lite irriterat när jag plöjt igenom de 340 sidorna, men tydligen var det del ett i en planerad och uppenbarligen icke fristående serie, så den som väntar på något gott får uppenbarligen vänta på del 2. Den här boken får tre isflak av fem möjliga. 

Ledig igen!

Alltså det här med långhelg är ju finemang om ni frågar mig. Nu tycker jag i och för sig inte att jag har varit så värst ledig i själva helgen eftersom jag har varit på utbildning. Som förvisso var frivillig, men det var ändå två dagar av sitta på röven och lyssna mellan 9 och 17. Så denna lediga måndag kom som en skänk från ovan, eller vafan, det var ju jag som helt utan inblandning av högre makter bestämde att jag var värd lite extra ledighet. 

Gick upp när min man gick till jobbet, åt frukost medan hundarna, främst Laban och Tage, rasade runt och jagade en tom PET-flaska. Tänkte att jag skulle inleda dagen med en stillsam morgonpromenad, men nu har sagda hundar slocknat som små ljus, så då passade jag på att riva av lite föreningslivsadministration. Skicka ut medlemsbrev, svara på mail, uppdatera hemsida och lite annat smått och gott som ändå måste göras och skogen finns ju kvar om ett par timmar. 

Dagens plan är, förutom nämnda skogspromenad och därefter att slappa och slöa jättemycket, att tömma två bokhyllor, montera ner dom, flytta dom och sedan bygga upp dom igen. Vet ej om det är förenligt med "slappa och slöa jättemycket" men vi får se. Ikväll blir det ridning för första gången på 14 dagar. Vet ej om det är förenligt med mina djävla artrosknän, men de får helt enkelt FINNA SIG. Over & out. 

Ledig!

Idag har jag En Ledig Dag, den första sedan i somras faktiskt, om man inte räknar lördagar och söndagar men det gör jag inte. Borde kanske göra det för den här hösten har det varit någon form av världsrekord i att boka in grejer på helgerna och denna helg är inget undantag, ska på utbildning om resursstarka hundar hela helgen vilket i och för sig nog blir väldigt intressant men också jobbigt att vara uppbokat 9-17 två dagar i rad när man har en fyrtiotimmars arbetsvecka i ryggen och ytterligare en som väntar. Därav denna ledighet alltså. Borde också lägga detta på minnet, att även om jag gillar att göra en massa grejer så vill jag inte ha varenda helg uppbokad från midsommar till jul, NOTE TO SELF.  

Kom faktiskt ihåg att stänga av alarmet på mobilen igår innan jag gick och lade mig, annars hade det börjat bröla (har Rid över skog som ringsignal, ni vet (eller så vet ni kanske inte, men det är) från filmmusiken till Ronja Rövardotter, fast jag har en cover med Thunderclash som det är lite mer tryck i) klockan 04.00 och jag hade vaknat, och framför allt hade hundarna vaknat och tyckt att det hade varit morgon. Det viktigaste för hundarna på morgonen är att då får man mat. Har de bara fått mat så kan de mycket gå och lägga sig igen och sova till skymningen om inget roligt händer. Men har de väl vaknat och magarna börjat knorra, då är det svårt att få dom att somna om.  

Det var ju lite oklart hur Laban skulle reagera på denna lediga dag, för på helgerna brukar det vara ett himla hålligång på honom. Men det visade sig att han, i alla fall idag, tyckte att man skulle följa de stora hundarnas exempel så när jag hade ätit frukost och tänkte att vi kanske skulle ta en promenad, ja då stod han och pep för att han inte orkade hoppa upp i soffan. Lyfte upp honom och han somnade som en stock. Så här sitter jag nu och har det väldigt bra om jag får säga det själv. Har löst ett korsord, läst lite bloggar och ska snart ge mig i kast med att korrekturläsa en inlämningsuppgift som min omtänksamma dotter skickade så att jag inte ska vara sysslolös. Hehe. 

Sen är planen att jag ska ta en promenad, därefter står följande viktiga grejer på agendan: elda i kaminen, läsa deckare, lösa lite mer korsord, äta lunch, kanske kolla på någon serie? Har börjat kolla på Knutby och den verkar ju lovande. Sen kollar jag på The Squid Game på Netflix, min man har nyligen deklarerat att han inte tänker fortsätta titta "eftersom det där verkar vara en sån där serie som bara pågår i evigheter", oklart vad han grundar det på eller vad det skulle vara för fel på det givet att serien är bra, men det är ju hans bekymmer. Men det betyder alltså att jag kan kolla när jag själv har lust och inte måste vänta in att vi båda är hemma och in the mood för koreanska massmord. 

Fler lediga dagar till folket va? JAMEN DÅ SÄGER VI DET. 

I mitt horoskop, typ

Fick precis ett klämkäckt mail från det där trökiga nätverket LINKEDIN där det stod Anna - det går bra nu! i rubriken GÖR DET, undrade jag vresigt när jag med mina onda knän stapplade iväg mot kaffeautomaten för att säkra min dagliga dos av min egenhändiga blandning av Cappuccino och Espresso Chok som jag varje morgon med varsam hand bär tillbaks till skrivbordet i en jättekopp utan att spilla en droppe. 

När jag kom upp till fikarummet så noterade jag att i princip alla på jobbet satt församlade i konferensrummet för att genomlida en heldagsutbildning på temat "ADR-S, Transport av farligt gods på väg". Där och då kände jag att det faktiskt går BRA nu eftersom jag slapp detta. Har varit med på EN sån utbildning för en massa år sen och det kan mycket väl ha varit den mest bortkastade dagen i hela mitt liv. Den mätta dagen den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag utan att behöva traggla sig igenom en massa förordningar från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap. Sådärja, nu var det sagt. 

Annat som är bra: Ska på massage i eftermiddag samt vara LEDIG imorgon. Hur ledig man nu kan vara med en fyra månaders valp som håller på att ömsa tänder och därför biter och tuggar och gnager på ALLT, men det återstår ju att se. Alla tillåtna bitleksaker som trycks in i Labans lilla mun snor Tage åt sig med blixtens hastighet eftersom han anser att det är en del av den kamratfostran som är ett led i att bli en fullvärdig medlem av vår flock. Spelar liksom ingen roll att man ger Tage en leksak och Laban en annan, så fort man vänder ryggen till har Tage två leksaker och Laban ingen. Nu tycker Laban i och för sig att det är väldigt kul att få jaga Tage och låtsasbråka om leksakerna, och Tage är väldigt snäll i den leken så det gör ju ingenting SÅ. Det är mer bara när man kommer tillbaka efter att ha varit på toa eller något och Laban har tröttnat och istället ligger och gnager på ett stolsben, ett glasögonfodral, omslaget till en biblioteksbok eller har slaktat en dagstidning i 567376833 delar som är spridda över hela undervåningen. Så vi får väl se hur mycket "ledigt" det blir. Ska i alla fall inte lönearbeta, det är dealen. Inte imorgon och inte heller på måndag. YAY. Så ja, det går väl bra nu va? 

I am the first line

Satt och jobbade i Excel och plötsligt så zoomades allting ut och blev pyttelitet. WTF, tänkte jag trött och började trycka ner slumpvisa kombinationer av Ctrl Alt Shift Alt Gr-tangenterna eftersom jag jobbar otroligt mycket med kortkommandon och därför ofta råkar slinta på tangenterna och så har man plötsligt fått ett engelskt tangentbord eller att något specialtecken inte längre fungerar, ET CETERA. Den här gången verkade det som att Ctrl-tangenten fått eget liv och börjat zooma in (men inte ut) helt självständigt. Annars zoomar man ju med Ctrl och scroll, men nu räckte det nästan att snegla åt vänster på tangentbordet för att ens kalkyler och diagram skulle bli knappnålsstora. MEN GUD VAD STÖRIGT, muttrade jag ilsket och tog till nästa metod i mitt IT-supportsjälvhjälpsregister, nämligen att starta om datorn. Men nähä, det funkade inte det heller. Började googla och hamnade på diverse IT-forum där det mestadels i väldigt förnumstig ton talades om att Ctrl-tangenten minsann bara kunde zooma med hjälp av scrollhjulet på musen och inte ensamt, men det kunde det ju uppenbarligen visst göra. Sen fanns det en massa Windows Update Recovery-fix och trix man kunde göra, men det kände jag låg lite utanför gränsen för min kompetens, och kontakta vår dääääänska IT-support kändes inte heller lockande, för de sitter ju i Dääääänmäääärk och när de ska fixa något så gör de det genom att fjärrstyra datorn, vilket såklart fungerar jättebra när det är något I datorn, men det är ju svårt att visa vad som händer när man rent fysiskt använder tangentbordet.  

MEN så testade jag att dra ut den lilla pluppen som sitter i datorn och som gör att datorn och det trådlösa tangentbordet kan kommunicera. Satte i den igen och vips var problemet löst. Inte för att jag fattar varför eller hur, men plötsligt började Excel uppföra sig exemplariskt och Ctrl-tangenten zoomade bara tillsammans med scrollhjulet som den brukar göra. 

Ni kan kalla mig IT-expert från och med nu. Mvh ÖdmjukTjej_68:a. 

Ryktet

Har läst Ryktet av Lesley Kara, den handlar om det här:

"Har ni hört att det kanske bor en barnamörderska här i Flinstead?" Orden från en av mammorna vid skolgrinden får Joanna att flämta till. Ryktet är snart på allas läppar och engagerar hela den lilla staden. Kan det verkligen vara sant att en av Englands mest kända barnamörderskor sedan länge lever bland dem under skyddad identitet? Så vem är det? Och är hon kanske beredd att mörda igen för att skydda sin hemlighet, nu när avslöjandet kommer allt närmare? Joanna dras in i den turbulens som sveper genom staden. Snart inser hon hur långt hon själv är beredd att gå för att skydda dem hon älskar. För tänk om sanningen finns mycket närmare än hon tror?

Jag tycker den här boken var rätt så okej, om än att upplägget kändes lite väl gjort. Det var också lite väl många karaktärer att hålla reda på och upplösningen kändes väl helt ärligt lite sisådär. Ett bra försök som inte nådde hela vägen fram. Den får tre hemmasydda Halloweenkostymer av fem möjliga. 

Till stallet istället, v 44 2021

Åkte till stallet för att se "ridlärarna rida dressyr", men istället var det "någon annan rider S:t Georges dressyrprogram och ridlärarna kommenterar". "Någon annan" var i det här fallet en före detta ridskoleelev som haft sin ponny uppstallad på ridskolan fram tills dess att hon köpte stor häst och bestämde sig för att satsa ordentligt, då flyttade hon till ett mer renodlat dressyrstall en bit härifrån. 

Hon var/är fantastiskt duktig och det var jätteroligt att se. Kunde dock ha varit utan den stunden när ridlärarna skulle berätta om hur ett dressyrprogram är uppbyggt och vad alla bokstäver och siffror i ett dressyrprotokoll betyder och förklara hur vägar ska ridas och så vidare, men sådär blir det väl när det ska vara "för alla" och kanske hälften av publiken bestod av personer i mellanstadieåldern. Varför har du inte väst när du rider? var det en unge som undrade på frågestunden efteråt, och den duktiga svarade att hon var 19 år och då behöver man inte ha det längre. Ja, vad fan ska man svara? 

Ja, det var väl vad hästliv jag får denna veckan för det blev ingen drop in-ridning på fredag för då skulle det vara någon annan lov-aktivitet. Aja, jag ska ju vara ledig och då slipper jag ju åtminstone att ha en tid att passa. Man måste tänka positivt. Hehe. 

Till stallet, nej det blev inget med det

Struntade i ridningen i fredags eftersom jag kände att mina knän behövde vila lite eftersom både lördag och söndag innehöll spårkurser som omfattar ett antal tiotusen steg per dag. Enligt den läkare jag besökte förra våren i samband med att jag fick artros, så var "långpromenader" inte att rekommendera eftersom det, enligt henne, bryter ner mer brosk än vad det bygger upp. Det var riktigt deppigt där ett tag, men sedan blev jag ju bättre och har kunnat promenera exakt så mycket jag har velat, till och med joggat lite. Nu är jag ju sämre igen och känner att jag får begränsa mig. Hoppas det liksom förra gången bara är att gneta på med sin rehab tills det vänder. 

Hur som helst, ingen ridning i fredags och det var faktiskt rätt skönt att för en gångs skull kunna åka hem och bara måsla omkring i sakta mak. Plocka kirskål (och sniglar) till hönsen. Plantera vitlök och tulpanlökar. Koka pumpasoppa och steka pannkakor till kvällsmat. Ligga i soffan och slöläsa deckare. Det var faktiskt inte alls så dumt att få en eftermiddag för sig själv, även om en eftermiddag i stallet per definition också är en eftermiddag för sig själv, hehe. 

Sen kom jag på att det inte blir någon ridning som idag, för det är teori. Under höstlovet är det gemensam teorivecka och då får man gå på olika clinics. Jag ska gå på en idag som heter "ridlärarna rider dressyr", för sånt är alltid kul. Sen hoppas jag att det är drop in som vanligt på fredag, och jag hoppas också att mina knän åtminstone inte blir värre. Enligt min artros-app JOINT ACADEMY så är det inte farligt med svullnad och måttlig smärta så där hör ni knähelveten. 

November va? Hur gick detta till? Tycker det var sommar nyss. Och så vintertid, eller förlåt, jag vet att det heter normaaaltid. Men det känns fan i mig helt onormalt att det börjar skymma redan vid fyratiden på eftermiddagen. Det där att det blir ljusare på morgonen har ingen som helst praktisk betydelse för mig som går upp klockan 04.00. Då är det nämligen fortfarande mörkt så här års kan jag meddela för er som inte vet. 

Men annars gillar jag det där mörka och mustiga och murriga som hösten innebär. Den här veckan och nästa ska jag bara jobba fyra dagar för jag har tagit ledigt på fredag OCH måndag. Ett genidrag om ni frågar mig. Älskar nämligen även ATT VARA LEDIG. Man kan inte tro det eftersom jag oftast jobbar som ett svin, men så är det.