Idag har det sänts ett nytt och spännande avsnitt i evighetsserien Sparkling kör vilse. Dagens inspelningsplats var Hässleholm och det var en gastkramande thriller.
Så här är det. Jag tycker det är svårt att köra bil i någon annan stad än den jag bor i. Och här är det ju liksom ingen idé, för det går ju lika snabbt att cykla eller gå nästan vart man än ska. Fast hittar gör jag ju i alla fall, oftast och nästan överallt. Men i andra städer känns bilkörning som överkurs, på gränsen till ett rent övermänskligt beteende, och jag kan tänka mig att göra nästan vad som helst för att slippa utsätta mig för detta.
Andra människor verkar inte se det som ett bekymmer. De hittar överallt med en gång, även på platser där de aldrig förut satt sin fot. Jag förstår verkligen inte hur de bär sig åt, när jag kör i en stad får jag kortslutning i hela hjärnan. Antingen är det ju alldeles för lite skyltar så att man inte har en aning om vart man är på väg, eller så är det alldeles för mycket skyltar så man inte hinner med att orientera sig. Och hamnar man i en stad där det finns någon slags kringfartsled runt själva centrum så är det kört. Då kommer man aldrig fram. Ser jag en skylt med ordet C-ring så vänder jag och kör hem igen. Nej, det gör jag förstås inte, men jag blir hemskt nervös och stressad.
Jag har en sån där stressboll i bilen. Eller boll och boll, det är ett litet får av gummi och han heter Lars. Tanken är att han ska vara ett stöd för mig i såna här situationer, men jag har aldrig ens sinnesnärvaro nog att börja krama ihop hans knubbiga lekamen när det så att säga kör ihop sig. Jag tror jag hade varit mer behjälpt av en GPS, men jag vill inte vara taskig mot Lars. Han gör nog så gott han kan och kan ju inte hjälpa att han inte kan tala eller läsa kartor.
Idag hade jag inte bara ett, utan två ärenden i Hässleholm, varav det ena låg i ett rätt avlägset industriområde och det andra i stadens centrala delar, och till och med jag insåg ju att jag inte gärna kunde köra först dit och sedan hem och ta tåget tillbaks igen för att slippa undan C-ringen. Fast det var en frestande tanke, men nu var det bara att bita i det sura äpplet.
Industriområdet hittade jag hur lätt som helst. Inte för att det fanns så hemskt mycket att välja på i och för sig, men jag blev nästan stursk av övermod och körde vidare mot stället jag skulle till, Sigurdsons Logistik. Det var stora fina skyltar och jag gled majestätiskt fram tills vägen tog slut i en gigantisk asfaltsplan som var gemensam för vad som verkade vara hela södra Sveriges samlade transport- och logistikföretag OCH deras fordon. Där kryssade jag omkring som en liten radiostyrd bil bland enorma pansarfordon ett slag utan att hitta vad jag skulle. Jag körde tillbaks och läste på skyltarna, jomen det skulle ju ligga här. Fast det gjorde det inte. Eller?
Efter några varv vrålade en gubbe i truck åt mig att det var på hörnet. Hur han kunde veta vart jag skulle har jag ingen aning om, men han var kanske van vid att irrande personbilar hade ärende till Sigurdsons. Hur som helst, till sist hittade jag till slut en minimal skylt som lite diffust gick att tolka som att man skulle kliva upp på en lastbrygga där det i sin tur fanns en liten dörr inklämd bland stora högar av diverse styckegods. Så det gjorde jag, och då kom jag rätt.
Men nu väntade den riktiga skärselden i och med att jag skulle in i centrum. Först körde jag åt fel håll och höll på att vända kosan hemåt igen. Jag tror att det var mitt undermedvetna som fick lite väl mycket att säga till om ett tag. Men sedan gick det oväntat bra, för jag hittade en järnvägsstationsskylt att följa, och det var nästan dit jag skulle. Jag kom till och med ihåg att det fanns en tunnel under järnvägen, så jag kom på rätt sida och allt. Inte illa pinkat av en trähäst, som vi brukar säga.
Värre var det när jag skulle hem igen. För då fanns det helt plötsligt inget annat alternativ än att köra upp på den hemsökta C-ringen, och så var jag på den och hade ingen aning om ifall jag åkte åt norr eller söder eller var jag egentligen skulle svänga av. Jag skulle åka åt söder, eller typ sydost, men det stod inga väderstreck någonstans och plötsligt fick jag en kraftig känsla av att jag var på väg mot norr. Och att vägen mot norr inte hade en enda avfart innan Bjärnum, ungefär. Eftersom jag inte har något lokalsinne alls förstår jag inte varför jag helt plötsligt trodde att jag hade det, men jag bestämde mig i alla fall för att vända. Jag tyckte dessutom att jag kände igen mig, men jag kan aldrig riktigt avgöra om jag känner igen mig som i "känner igen för det var här jag körde på vägen hit" eller känner igen mig som i "känner igen för det var här vi åkte när vi skulle till Magle våtmark för 8 år sedan", det kan vara vilket som.
Så jag vände i en rondell och körde tillbaks och på C-ringen igen och in i centrum och tillbaks till utgångspunkten och åt andra hållet, men det blev inte heller rätt och nu tror jag att jag har varit på varenda gata i hela Hässleholms kommun. Allting i Hässleholm börjar dessutom på Va...Vankiva, Vanneberga, okej, kanske inte allt, men det ställer till det en del för den som inte är så flink i att minnas alla de geografiska detaljerna.
Till slut kom jag i alla fall rätt, fast jag vet inte hur, och jag kunde införliva mig i ledet bland liknöjda pendlare på väg hem. Själv var jag helt lycklig över att få såsa fram mellan långtradare och fartkameror, det känns så tryggt och bra att slippa bry sig och ta ställning till någonting alls. Jag lyssnade på Hayseed Dixie i min mäktiga bilstereo och nickade lite uppmuntrande åt det trinda stressfåret Lars och tyckte att vi kunde enas om att vi hade klarat oss bra.
Eller, ja. Vi klarade ju oss åtminstone.
