Mjölkbudet ringer alltid två gånger eller hur det nu var

Nu har forskare kommit fram till att kvinnor som dricker mjölk löper en ökad risk att dö i förtid. En sån himla tur för mig då, som inte har druckit mjölk sedan jag var spädbarn. Har alltid fått höra att jag kommer att drabbas av vitaminbrist, kalkbrist, benskörhet, allmän ohälsa, restskatt, vägglöss och mjöldryga samt dö i förtid bara för att jag väljer vatten som måltidsdryck.
På väggen i matsalen i skolan som jag gick i när jag var liten så satt det en affisch på ett präktigt blont ariskt A-barn som klunkade i sig ett stort glas mjölk som om det inte fanns någon morgondag samt ett litet förtvinat mörkfärgat barn som satt och pinades med en kopp kaffe. MJÖLKPOJKEN STOR OCH STARK - KAFFEPOJKEN LITEN OCH SVAG löd den pedagogiska texten till vilken ens måltider skulle inmundigas med mjölk som enda alternativ. Det var liksom inte tal om mjölk eller vatten, utan det var mjölk eller mjölk som gällde. Eller i mitt fall: mjölk eller ingenting. Vägrade konsekvent och styvnackat att dricka mjölken och drog på mig mattantens (skolan var så liten att det det räckte med en) ogillande och information om hur tacksamma "barnen i Afrika" (a k a KAFFEPOJKEN antar jag) skulle vara om de hade fått mjölk att dricka.

Mina mjölkupplevelser efter spädbarnsåren är följande:
1. En gång när jag var på läger med kyrkan och vi skulle bo i något missionshus där det inte fanns något vatten, alternativ hade vattenledningarna frusit (minns ej detaljerna men det var i alla fall på vintern så det var väl inte helt osannolikt) och vi hade varit ute och åkt skidor och pulka och jag var jättetörstig och det enda som fanns var MJÖLK, direkt från någon gård i närheten (i en sån där mjölkkanna som bönderna förr satte på mjölkpallarna så att mejeriet kom och hämtade, innan jordbruket rationaliserades såpass att varje gård fick en egen mjölktank och mjölkbilen blev tankbil). Alla fick stoppa ner ett glas i kannans öppning och förse sig. Drack EN klunk eftersom jag var så HIMLA törstig, men valde sedan att äta snö resten av tiden för att släcka törsten.
2. När jag var ung, gravid och hade halsbränna från HELVETET och ingen hade berättat att det fanns typ medicin mot detta, eller att det åtminstone lindrar lite om man dricker mineralvatten, utan det enda djävla värdelösa husmorstipset jag fick från barnmorskan var "drick ett glas mjölk". Det gjorde jag, motvilligt. Utblandat med cirka 25 skedar O'Boy. Gillar inte O'Boy heller, i alla fall inte efter den dagen. Inte fan hjälpte det mot halsbrännan heller.
3. Näpp, det var det hela. Så om man utgår från den där studien som skulle visa att mjölkdrickande kvinnor dör i förtid så kommer jag förmodligen att leva i evighet. Äter ju dessutom sjuka mängder kål, och man kan ju knappt öppna en tidning utan att det sjungs lovsånger till brysselkålets, broccolin, vitkålshuvudet och blomkålets livsförlängande egenskaper så att det står härliga till.

Fast jag äter det mest för att det är gott. Räknar nu kallt med att jag ska bli 250 år i runda slängar. Omkring år 2217 så kommer det kanske en forskningsrapport som påvisar att kål är livsfarligt och att MJÖLKPOJKEN hade rätt en gång för alla, och då får jag väl ta och kasta in handduken. Men inte förr!

Hotter than hell/Ur led är tiden

Och i morse var det någon form av värmerekord i köket. Åtminstone så här års. 25 grader var det i köket när jag stolpade ner dit i morse. Nu var det förvisso lite kallare utomhus (2 grader) och vi har utomhusgivare och den var kanske lite väl överentusiastisk då, men ändå. 25 grader kändes mastigt. Hoppas inte pannan har fått något spel. Är lite nervös för pannor sen jag läste The Shining i en känslig ålder. Tror i och för sig inte att vår Viking Bio har sådär jättemycket gemensamt med värmesystemet på Overlook Hotel, men man kan aldrig vara hundraprocentigt säker.

En annan sak som är ur led är klockorna på jobbet. Jag ställde om min lilla skrivbordsklocka i måndags, men den har av någon outgrundlig anledning saktat sig. Klockan på datorn har däremot fortat sig, av någon ännu mer outgrundlig anledning. Rätt tid visar klockan på mobilen, men det är ju rätt bökigt att gräva fram den varenda gång man vill veta om det är dags att gå och fika, typ. Annars får man titta på skrivbordsklockan, datorklockan och räkna ut ett medelvärde = jobbigt. Ställa om datorklockan går inte, eller jo, det går, men den synkas mot någon server i Tjottahejti stup i kvarten så det ändras tillbaks igen. Nu har jag åtminstone ställt om skrivbordsklockan så att den visar som telefonen. Alltid något. Övriga klockor här på jobbet visar för övrigt fortfarande sommartid eftersom ingen har orkat eller haft tid eller lust ställa tillbaks dom på hela veckan. Någon måste ta tag i detta innan vi gör något helt tokigt, som till exempel går hem en timme för tidigt eller så.

Så låt det bli höst, vad rör det väl mig?

Igår var det någon form av värmerekord för att vara så sent i oktober. 17 komma någonting grader varmt, sol, blå himmel. OCH JAG VAR SÅ TRÖTT. Släpade mig fram som en zombie på jobbet, satt som en zombie i soffan efter jobbet, orkade inte ens börja kolla på senaste säsongen av The Walking Dead (haha) som jag precis klickat hem med mina flinka små fingrar (på CD-ON, jag fattar inte hur man laddar ner, är aningens för snål för Netflix och orkar inte med all reklam och spam och skit på swefilmer punkt com) eller läsa. Jag bara satt. Orkade inte fixa något att äta, orkade inte tömma diskmaskinen, orkade inte tända i kaminen, orkade för fan inte ens tända lampan. Har dessutom fortfarande inte vant mig vid att det numera är kolsvart ute strax efter fem, och en sak är säker: man blir inte piggare av det.

Idag däremot, är vädret mer höstigt. Mulet, blåsigt, lite ruggigt och nu har det även börjat regna lite smått. En sån här dag som man verkligen borde vilja tillbringa i soffan? Är jag fortfarande en zombie? Svar: nej. Är pigg som en lärka. Okej, det var väl att ta i, men i alla fall: avsevärt piggare än igår. Kommer precis tillbaks från en härlig höstig promenad, ska nu steka samt äta pannkakor. Mmm...höstpromenader. Mmm...pannkakor.

The return of WCT-overallen

Den som liksom jag hänger på brukshundklubbar eller allmänt i hundvärlden har väl säkert noterat att det finns en dresscode även där. Nu talar jag alltså inte om hundutställningar, där man kan se folk trippa omkring i pennkjol och pumps och se ut som att de aldrig någonsin har torkat leriga tassar, plockat hundbajs eller svurit över hundhår på kläder, i soffor och överdjävlaallt. Och inte heller om man som enda aktivitet tar makliga promenader runt kvarteret med sin hund, då kan man väl också gå klädd lite hur som haver. Men så fort det blir tal om lite mer ordnade aktiviteter, träningar och tävlingar så träder en outtalad dresscode fram. Åker man till en brukshundklubb eller en lydnadstävling så har nio personer av tio praktiska byxor med benfickor och förstärkningar på knäna, någon form av vattenavvisande kängor samt en rejäl väst och/eller jacka med många fickor, ofta inklusive den för hundvärlden specialutformade "ryggfickan" där det är tänkt att man ska stoppa undan grejer i stil med koppel, apportbockar och liknande när de inte behövs vilket gör att de flesta ser ut att få en hållning som inte ens Quasimodo skulle avundas. Allt i en murrig färgskala som sträcker sig mellan svart, grått och beige, på senare tid har dock en del djärvare färger som rött och knallblått smugit sig in i kollektionerna.

Så är det och jag har liksom aldrig reflekterat över att det skulle kunna ha varit annorlunda en gång i tiden, för det är ju som sagt väldigt praktiskt med rejäla och slitstarka kläder som tål smuts och blöta och jag måste ju nästan ha en pistol riktad mot tinningen för att dra på mig någon annat än ytterst sköna och ändamålsenliga kläder. Är väl ungefär lika långt från flärd och glamour som Jimmie Åkesson är från att skänka en tjuga till en tiggare utanför Konsum, skulle jag väl tänka. Men härförleden var jag på en föreläsning där det visades en film om mentalbeskrivning av hundar. Filmen hade väl en tjugo år på nacken och det visade sig att tidens tand hade tuggat rätt så kraftigt på den. Hundarna var sig lika, men på den tiden klädde sig hundmänniskor minsann inte i byxor med benfickor, jackor med ryggfickor och liknande praktiska plagg. Den ene efter den andra visades upp med robusta schäfrar, stadiga rottweilers och laddade mallar som skulle utsättas för diverse prövningar, men den största prövningen för oss i publiken var nog att samtliga hundförare trädde fram iförda WCT-overaller i grälla färger som väl ingen sett på denna sidan millenniumskiftet annat än i något enstaka avsnitt av "Böda Camping". Man bara: MEN HERREGUD, VAD HAR DE PÅ SIG? Det såg ju för fan inte riktigt klokt ut, och tog rätt mycket fokus från själva handlingen i filmen. Det värsta var att jag dessutom blev smärtsamt påmind om, vilket jag effektivt hade förträngt, att jag själv faktiskt på den tiden (90-talet) tyckte att dylika plagg var jättepraktiska att hoppa i om man skulle till stallet bara för att mocka och fodra och släppa in eller ut hästar, alltså inte rida. Bekväma, lätta att tvätta, torkade snabbt och sådär. He-rre-gud säger jag bara. Hade man inte passat sig hade man väl slutat som en sån där husvagnsentusiast som har likadan träningsoverall som sin partner och som tycker att trädgårdstomtar och plastpelargonier är detaljer som piffar upp miljön i förtältet.

WCT-overallen (och vad fan står egentligen WCT för?): RIP. Må du aldrig återvända. Tack på förhand.
Mvh
Ett före detta fan.

Fan och hans moster? Vilken djävla moster?

Satt och jobbade och kom plötsligt att tänka på uttrycket "fan och hans moster", som man, åtminstone jag, ju använder ibland när man ska uttrycka sin frustration över hur djävla mycket elände som kan komma i ens väg, typ. Började fundera på varför just fans moster har hamnat i den sleven. "Fan", det måste ju vara djävulen. Känns lite svårt att tänka sig att Den Onde har släkt precis som vilken annan människa som helst, att helvetet gissningsvis rymmer både en mamma och en pappa och uppenbarligen även en moster. Som om det vore vilken trivsam familj på vilken liten trivsam villagata som helst, där lille Lucifer sjunger barnvisor och målar påskägg på dagis tillsammans med både Gud och Jesus och där skenet från tusen svavelosande eldar är som en liten trivsam nattlampa när mörkrets makter tar över. Så samlas familjen Djävulsson och spelar Bingolotto tillsammans om lördagskvällarna och kanske vinner fans moster en årsförbrukning kaffe som hon generöst delar med sig av till resten av släkten eftersom hon föredrar te.

Nämen alltså allvarligt. Hur kom mostern in i bilden? Jesus, han är ju med 2000-talets mått mätt en väldigt modern kille med en mamma (Maria) och två pappor (Josef och Gud), så den släkten känns ju rätt så välbekant på något vis. Men på den andra sidan rättesnöret är släktförhållandena lite mer oklara. Vem är Djävulens pappa, till exempel? För om Gud är liksom Jesus i kubik på något sätt, så borde ju Djävulens pappa vara någonting alldeles i hästväg när det kommer till ondska. Och Djävulens egen morsa borde till och med kunna slå Norman Bates med häpnad.

Som vanligt: Så många frågor, så få svar.

You can't kill the boogeyman

Har på senaste tiden, från ett flertal olika personer, fått höra hur "modig" jag är som cyklar när det är mörkt. Eh, om man ska låta mörkret begränsa sin utomhusvistelse så ska man nog bo någon annanstans än i det fjällhöga Nord, tänker jag då. Vet inte riktigt vad som skulle kunna hända bara för att det är mörkt? I mörkret ruvar all helvetes ondska, det vet man ju. Men varför skulle just denna ondska vara koncentrerad till cykelvägen mellan Nya och Gamla Ankeborg just de slumpmässigt utvalda tidiga morgnar som jag väljer cykel istället för bil? För det första, om någon är ute efter att döda eller våldta specifikt MIG så spelar det ju liksom ingen roll vad jag gör eller ens om jag isolerar mig därhemma och aldrig mer sätter min fot utanför tomtgränsen, för det första ställe mördaren letar på är väl för bövelen i hemmet. Det vet väl alla.

För det andra: om man är en mördare eller våldtäktsman som bara är ute efter att ha ihjäl och/eller våldta någon slumpmässig person vem som helst, så tycker jag man vore skäligen korkad om man ställde sig och lurpassade någonstans utmed en gammal banvall right in the middle of nowhere där man kanske måste stå hela natten och vänta i regn och rusk och ur och skur och det är ändå ytterst osäkert om det skulle råka passera någon, och skulle denna någon mot förmodan ha vägarna förbi så är det kanske inte ens är en kvinna (för våldtäktsmannens räkning då) utan kan lika gärna, eller snarare mer sannolikt, vara en (manlig) jägare på väg till ett pass eller någon annan random gubbe. Dålig utdelning liksom. Så hade jag ju aldrig gjort om jag var ute efter att överfalla någon, och då tror jag inte att mina mördarskills är sådär jättehöga.

Och för det tredje: Om det mot all förmodan faktiskt skulle stå en mördare/våldtäktsman och lurpassa och jag skulle komma förbi, exakt vad skulle denna person kunna göra när jag susar förbi på min fantomcykel? Springa ikapp och brotta omkull mig? Då får man nog ha ett tempo som Usain Bolt, och om man har ett tempo som Usain Bolt så har man nog annat på agendan än att ligga och ruva i ett björnbärssnår en kall och regnig natt i väntan på ett lämpligt offer. Tror jag åtminstone. HOPPAS JAG ÅTMINSTONE. Det hade ju varit fan så tråkigt om jag hade fel i den här frågan, faktiskt.

Hörde förresten en kul grej på radion i fredags: Om du tycker det är lite kusligt att vara ensam hemma på kvällen så ska du släcka lampan...för då är du inte ensam längre. MOHAHAHA.

När jag hör ordet kultur så osäkrar jag min ölöppnare

Slöbläddrade runt kanalerna för att se om det fanns något sevärt såhär i helgens sista skälvande timmar, fastnade för en nyazeeländsk film på någon av de där kanalerna som ligger så långt bak i sortimentet att jag nästan aldrig orkar bläddra mig fram till dom, och om filmen stod det att den hade fått en massa pris på filmfestivaler och så. Tänkte att det skulle bli kul att se någonting som inte är förutsägbart och plast och Hollywood, men för helvete vad TRÅKIG den är. Handlar om någon unge som vill bli ledare i en maoristam, men de står mest och ylar en massa ritualtjut och jag fattar ingenting. Så det får väl bli Svenska Hollywoodfruar eller Lyxfällan som får avrunda den här dagen. Ridå.

Vintertid, normaltid, same shit

Så är det VINTERTID. Tänker vägra "normaltid" för det känns helt onormalt med mörker redan vid halv fem eller så.
Gillar annars den här söndagen med en extra timme, för man, jag åtminstone, brukar vakna sjukt tidigt och vara helt utsövd och så studsar man upp och gör en massa saker och sen är klockan ändå bara elva eller så och det är massor av dag kvar. Älskar att ha inget att göra och en massa dag kvar.

Sen blir det inte lika kul. När det börjar skymma och man tänker att nu är väl klockan minst halv åtta, snart läggdags, och så är den högst fem. Då är det plötsligt inte lika kul att det är en massa dag kvar utan mer att nu lägger sig mörkret som ett lock över det här landet och så ska det vara så i ett halvår framöver. BLÄ. Fast jag gillar ju årstider, så man får väl ta det onda med det goda. Men ändå. Mörkret är svinjobbigt, speciellt så här i början innan man har vant sig. Det hjälper liksom inte mig att "det blir ljusare på morgnarna" för det gör ingen skillnad om man som jag går upp innan fan själv gör det. Är dock astacksam över att kunna komma från jobbet när det fortfarande är ljust, skulle aldrig palla att åka till och från jobbet i mörker. Eller jo, var man tvungen så är det ju bara att gilla läget förstås, alla är ju inte privilegierade och kan välja sina arbetstider. Men jag tror jag hade varit bittrare om min själ hade naggats i kanten av mörkret mer än den gör.

Idag har barnbarnen varit här och blivit klippta gratis och utan alltför mycket gnöl och gnäll. Båda vägrar konsekvent att ha ett skynke om sig, båda håller sedan på att krypa ur skinnet för att det kliar. Konsekvensanalys är uppenbarligen inte deras starka sida. Men det gick bra, mycket tack vare att jag smackade igång en laptop med valfria youtubeklipp framför dom. Mutor är inget jag är blyg för att ta till när det krisar.

Nu ska jag äta lasagne och glo på Hem till byn på Öppna arkivet. So long.   

Oflyt!

Jaha, här var det tyst som i graven, ett uttryck som verkligen inte kan ha uppfunnits av någon som sett skräckfilm, för är det någonstans där det händer grejer så är det ju just i graven eller åtminstone på kyrkogården. Det suckas och jämras och ylas och hålls på från skymning till gryning. I skräckfilmer alltså.

I det här livet som hör till den här bloggen har det inte hänt något skräckinjagande, mest en lång radda irriterande incidenter som har skapat ett visst oflyt i tillvaron. Sånt är ju för djävla tradigt, för att tala klarspråk. Till exempel: Häromdagen glömde jag slå på Wi-Fi:t på min telefon när jag var hemma och satt och göttade mig med Öppet Arkiv via Svt Play-appen. Hux flux fick jag ett sms från Tele 2 att jag hade använt "all den data som ingår i ditt abonnemang", vilket uppenbarligen inte är speciellt mycket om man ska streama gamla avsnitt av Hem till Byn som om det inte fanns någon morgondag. Så nu går det l-å-å-å-å-n-g-s-a-m-t att surfa, för jag är naturligtvis för snål att nappa på erbjudandet att köpa till "extra surf" som ska räcka "månaden ut" när allting tydligen nollställs och börjar om på nytt. Det är ju inte hela världen, men jag irriterar mig på att jag plötsligt är en sån som använder upp hela surfpotten, som om jag vore någon himla ungdom med noll koll.

Härförleden bytte jag lösenord på min jobbdator eftersom den krävde det. Valde ett lösenord med något specialtecken som jag sedan inte hittade när jag skulle byta lösenord på jobbtelefonen. Eftersom jobbtelefonen och jobbdatorn är synkade så fick telefonen ett psykbryt och började försöka koppla upp sig mot någon server stup i kvarten och när den inte kunde det så plingade den fram ett felmeddelande. Efter tre dagar med pling och plong var tionde minut så orkade jag inte längre utan bytte lösenord på datorn till ett med ett mindre avancerat specialtecken. Nähä, då låste sig datorn och vägrade samarbeta. Fick kontakta support och fick ett nytt lösenord skickat till mig, loggade in med det och datorn låste sig igen. Och igen. Och igen. Det var tydligen någonting med att telefonen försökte synka och när det inte gick så låstes kontot. GAH. Hatar sånt. Till slut lyckades jag, med supporten i örat, logga in, men när jag skulle byta från supportens lösenord till ett eget så meddelade Fru Dator stramt att mitt lösenord minsann inte "uppfyllde kraven på lösenord". Bara det att det GJORDE DET. Åtta tecken, stor bokstav, siffra, specialtecken; check, check, check, check. Till skillnad från det tillfälliga som jag fått av supporten, som bara innehöll bokstäver. Men nä, mitt fina och supersäkra lösenord funkade inte. Fick ringa och få ytterligare ett sånt där simpelt lösenord av supporten och sedan inte ändra det. Känns ju...stabilt, att mitt lösenord är valt av en finnig 18-åring och där de tydligaste urvalskriterierna verkade vara att "det ska ju vara lätt att komma ihåg också".

Igår morse cyklade jag till jobbet. Sedan jag skaffade min elcykel Maja så försöker jag göra det ett par gånger i veckan, vilket då blir tolv mil mindre bilåkning, eller fem timmars gratismotion av det lättare slaget. I vanliga fall trampar jag iväg klockan runt fyrahugget på morgonkvisten. Det är en härlig tid på dygnet. Så här års: Kolsvart, men jag har skaffat en fenomenal cykellampa som lyser upp flera mil, känns det som i alla fall. Ett stort plus är att man inte möter en käft ur människosläktet, bara rådjur och rävar och grävlingar och kaniner och andra djur i vår herres hage som är trevliga att skåda. Men igår skulle jag ha "sovmorgon", börja klockan 7 som en vanlig dödlig. Trampade därför hemifrån strax efter 5-hugget. Vid kvart i sex cyklade jag genom en by i vilken det dök upp en karl på cykel som hälsade glatt som om vi kände varandra. Det gjorde vi inte, men jag hälsade förstås tillbaks, för gör man inte det är man ju i princip att betrakta som en seriemördare. Rätt avmätt hälsning dock, för bara för att jag gillar att gå upp i ottan betyder det inte att jag gillar att snicksnacka med kreti och pleti (gillar knappt att snicksnacka med någon förrän jag varit vaken i alla fall ett par timmar, däraf den stora fördelen med att vara uppe innan någon annan är det). Men mitt avmätta hej tolkades uppenbarligen som "åh vad kul att få sällskap!" och att det faktum att vi båda var cykelpendlande liksom gjorde oss till bästisar på något sätt, för sen blev jag fan inte av med karln. ("Vilket håll svänger du här? Vänster? Jamen då hakar jag på"). Han pratade oavbrutet i de 45 minuter som återstod av min (fd härliga) cykeltur. Inte nog med att vi hade gemensam väg till stan, han jobbade dessutom bara ett stenkast från mitt jobb så vi hade så att säga sällskap nästan till dörren. Och sen kom jag till jobbet och så var det redan folk där så att jag inte kunde gå och pyssla med mitt i lugn och ro som jag brukar. ÅH VAD JOBBIGT. Och sen jobbade jag till fyra, cyklade hem och innan jag hade ställt in cykeln, satt batteriet på laddning, ålat mig ur cykelkläderna och packat och ställt undan cykelväskan så var klockan fan HALV SEX PÅ KVÄLLEN. Så dags är jag liksom van att ha varit hemma i flera timmar, haft egentid, gått taxpromenader och så vidare. Nu var det bara att greppa toaborsten och sätta igång och städa om det skulle bli gjort innan läggdags. Hodeladi hodeladi hoppsan vilken dag.

Som om det inte var nog med det så upptäckte jag på jobbet att jag hade glömt min plånbok hemma. Alltså sånt HÄNDER liksom inte mig. Men i förrgår skulle jag bara trava ner till Konsum för att handla något litet och tänkte att "äh, jag tar plånboken i fickan istället för att ta med hela väskan" och sen blev plånboken liggandes i jackfickan och eftersom jag skulle cykla igår så tog jag cykeljackan på mig. Så när jag skulle betala min lunch så fick jag tigga pengar av snälla kollegor. Pinsamt. Igen, som om man vore någon himla ungdom utan koll.

Skulle sedan muntra upp mig med att låna en e-bok på biblioteket. Har ett finfint Aldikobibliotek i min gamla telefon, men i den nya har jag bara hunnit ladda ner appen. Gick in på bibliotekets hemsida, valde bok, laddade ner och skulle öppna. Nehe, då gick inte det. Testade igen, fortfarande felmeddelande om att "formatet inte stöds". Fick in och läsa på. Tydligen skulle man ha någon himla Adobe-inloggning också, det måste jag ju ha en eftersom jag haft Aldiko på min förra telefon. Testade med mailadress och ett av mina lösenord, loggade in, kom in, provade att öppna filen och det funkade fortfarande inte. Sånt är ju bara Så Djävla Tröttsamt. Sen meddelade biblioteket att jag hade överskridit lånekvoten för e-böcker för den här veckan, men jag var välkommen tillbaks nästa vecka. Det här är tydligen veckan då man överskrider alla möjliga kvoter.
Googlade surt vidare och lyckades så småningom med mycket möda och stort besvär öppna filen inifrån Aldiko och då hamnade den äntligen i min virtuella bokhylla där. Vill dessutom ha över mina böcker från min gamla telefon, men var vid det laget så djävla trött på teknik att jag gick och lade mig och läste Pelle Erövraren. I pappersformat. I ren protest. Nu får tillvaron ta och skärpa sig litegrann tycker jag.

Hå te em ell

Har fått ett litet uppdrag, att fixa till en krånglande hemsida åt en av alla miljoner föreningar den här föreningsmänniskan är med i. Sidan är gjord i Frontpage och jag har inte Frontpage, har aldrig använt Frontpage och kommer förmodligen aldrig att göra det heller eftersom det tydligen är en helt obsolet programvara. På den tiden det begav sig (90-talet) kodade jag för hand i Anteckningar och tänkte mig nu att det är väl bara att öppna upp sidan i Anteckningar och fixa till den trasiga koden. HA HA HA. Frontpage tänker inte på oss Anteckningsmänniskor, skulle jag vilja påstå, för koden är tre kilometer lång I SIDLED. Felet jag skulle rätta till var i en tabell, fatta vad kul det är att sitta och sidscrolla som en galning för att försöka få någon form av överblick var en rad eller kolumn slutar och den andra börjar. Har nu ägnat ett antal timmar bara åt att radbryta kod och stuva raderna i lagoma mängder, känner mig lite som dom där i Lyxfällan när de går och sopar upp fakturor från golvet med jättekvastar.

Ja, så kan man ju också tillbringa en måndagskväll. Tror jag måste belöna mig med popcorn nu.

Söndag

Idag är det söndag och VILODAG. Nästan i alla fall, åtminstone så här på eftermiddagskvisten. I morse var jag uppe med tuppen och ute i skogen med taxarna i ösregn, sedan var vi på brukshundklubben i ösregn och grillade korv i ösregn. Man kan säga att "ösregn" var förmiddagens tema, medan eftermiddagens heter "vila". Har haft så in i att stå i ett tag, men går nu mot lugnare tider. Förhoppningsvis åtminstone. Nu brinner det i kaminen, det hänger blöta kläder på tork överallt, jag har bakat bröd och ett långkok står och puttrar på spisen. Söndagsfrid när den är som bäst.

Ska recensera mina nya kängor som jag köpte på Naturkompaniet för ett par veckor sedan och som jag nu så att säga har testat i skarpt läge flera gånger. Och nu blir det reklam. Köpte ett par Salomon MX Ultra Mid GTX och de är ta mig fan helt djävla outstanding. Förutom att de faktiskt passar på Kalle Ankafötterna från helvetet är de lätta på foten som gympaskor men samtidigt stadiga och rejäla (utan att vara tunga och klumpiga då), och framför allt: VATTENTÄTA. På riktigt. Har gått över milsvida ängar med daggvått gräs och långpromenader i ösregn, och är torr och varm om fötterna i timmar. Det var lätt värt varenda krona av de 1599 som jag fick punga ut med.

KÖÖÖP!

Slut på reklamen. Nu ska jag gå och röra om i långkoket, sen kanske läsa någon bok eller så. Koppla av och suga ut det sista göttiga av den här helgen.

Nämen hej bloggen, det var längesen

Ursäkta denna vanskötta blogg. Har haft häcken full, som man sa förr. Nu heter det väl att man inte får ihop livspusslet eller något annat pretto. Skit samma. Det har varit mycket ett tag nu. Kört ihop sig och internet har blivit lidande. Det är ett elände när man kommer ur sina blogg-gängor. Känner lite att efter en veckas tystnad så borde man ju kanske prestera ett inlägg som heter duga, komma igång med en rejäl rivstart. Men nä. Ingenting har hänt. Jo, jag har köpt en ny telefon. På Elgiganten av alla ställen, men där var de ju åtminstone trevliga och rätt så engagerade till skillnad från rövhålet på The Phone House. Nu försöker jag lära mig hur den funkar. Det går väl rätt så bra, men via någon djävulusisk konspiration med Google+ så är den full av bilder som inte går att radera med mindre än att man raderar dom på Google+, hur de nu ens har hamnat där från första början. Google är ju lömskt på det viset, tar över ens liv liksom. Jag har avmarkerat att telefonen ska synka med Google+ bilder, men det skiter den högaktningsfullt i. Men jaja. Får jag bara lite tid så ska jag väl kunna få bukt på det. Eller inte. Google skojar man inte bort, det är lite 1984 över det hela.

Hörde på radion i morse om en person som hade stämt en bank för att banken lånat ut 6 miljoner till vederbörande utan säkerhet. Nu kunde personen ifråga inte betala tillbaks sitt bautalån och tyckte därför att det var bankens fel som borde ha vetat bättre än att låna ut pengar bara sådär och att dumma banken minsann inte skulle tvinga folk att lämna (tillbaka) sina hus för en sån petitess som uteblivna betalningars skull. Alltså vad är det  för djävla FEL på folk? Det här är liksom signifikant för hela 2000-talet. Allt är någon annans fel, ingen ska behöva ta ansvar för sina handlingar. Vad trött jag blir.

En annan ickenyhet i morse var att en person hade blivit bötfälld för fortkörning när hen körde i 15 km/h. Det lät ju rätt roligt, men det tyckte väl inte "fortköraren" som alltså hade kört på nån sån här gårdsgata eller gångstråk eller vad det heter nuförtiden, där man inte får köra fortare än normalt gångtempo, cirka 7 km/h alltså, vilket "fortköraren" menade var "jättesvårt" och därför uppenbarligen skulle  vara en förmildrande omständighet. Hur kan det vara jättesvårt? Det är väl bara att köra långsamt? Samma med folk som blir upprörda över att de får parkeringsböter när de har valt att strunta i att betala parkeringsavgift och chansa på att ingen parkeringsvakt kommer. SKÄRPNING, trögrövar.

Ja, det var väl allt jag hade att komma med. I övrigt känner jag mig mest så här:

Utarbetad, dock ej lika död som herr gräsand som låg på en åker
och skulle åter till jord varda.

Men eventuellt älskar jag Naturkompaniet lite också så det jämnar väl ut sig

Hade som sagt en stund på stan att slå ihjäl igår. Det är inte ofta jag är "i stan", faktiskt nästan aldrig nuförtiden. Det är ju ingenting jag saknar om man säger så. Sen jag flyttade ut till landet 2009 så har det dessutom varit massiva ombyggnader av hela centrala Ankeborg, så det har varit extra bökigt och jobbigt att ta sig dit, massor med avspärrade gator som ändrar sig från en vecka till en annan, man vet aldrig var man kan parkera, osv, dvs KAOS. Så jag har hållt mig borta så mycket det bara går och har därför missat att det numera tronar en jättelik och jätteful galleria där det tidigare var Domus och en parkeringsplats, så när jag numera gör mina sällsynta nedslag känns det nästan som att jag är i en helt ny stad istället för någonstans i vars omgivning jag bott och jobbat i snart 30 år.

I alla fall. Efter mitt MISERABLA besök på The Phone House (är fortfarande upprörd och funderar helt seriöst på att maila deras kundtjänst och ondgöra mig över slö och inkompetent personal) så traskade jag med dystra steg mot Naturkompaniet i syfte att köpa någon form av fotbeklädnad som man kan ha när man går över daggstänkta berg under höst och vår. Har ypperliga gympaskor och såklart ett lager AquaSocks för sommarpromenader, och när snödrivorna växer sig manshöga har jag ett par rejäla vandrarkängor att forcera dem med. Men såhär på höstkanten, när gräset är daggvått till långt fram på eftermiddagen är ett såkallat mittemellanläge. Gympaskorna/AquaSocksen blir dyngsura efter tio steg, och därmed också strumporna, och därmed också fötterna, vilket är en rätt tråkig känsla att uppleva efter bara några sekunder när man planerat att vara ute i timmar. Och vandrarkängorna känns lite VÄL stabbiga att ta till så här års, här kommer kängorna med mig liksom. Gummistövlar är ju annars ett vattentätt alternativ och jag har ju helt nyligen investerat i ett par rejäla exemplar, men de är rätt tråkiga att gå i någon längre sträcka med. Ser dom som ett praktfullt alternativ när man på förhand vet att man ska ut och blaska fram genom till exempel en våtmark eller vid något kärr eller en å där man kan ge sig fan på att man trampar igenom och får vatten upp över anklarna. Då är gummistövlar guld, men jag tycker inte att de är det bästa alternativet att gå långpromenader i.

Kände därför att min skogarderob behövde kompletteras med någon sorts lättare kängor och begav mig därför till Naturkompaniet för att gå direkt på hardcorealternativen, är lite trött på sportbutikernas utbud där det mest ska vara flashigt och på sin höjd går att kategorisera som "vattenavvisande", och jaktaffärens utbud var mest inriktad på "rejält", men det har jag ju redan ett par. Rätt sur var jag p g a The Phone House-incidenten. Kände att jag hatade försäljare. Klev in i Naturkompanietbutiken och styrde stegen mot hörnan med skor. Från ingenstans hoppade det raskt fram en ung faun, närapå i alla fall, en tjänstvilligt väsen med rastaflätor och ett litet bockskägg som snabbt, smidigt och otroligt effektivt sorterade fram vad jag var ute efter, erbjöd mig en sittplats och som sedan flinkt ilade ut på lagret och återkom med två modeller varav den ena satt som en smäck. På Kalle Ankafötterna! Sånt händer ju liksom bara inte. Var mäkta imponerad och köpte en rätt dyr mössa i lammull av bara farten. Så kan det gå. Däremot kommer jag aldrig i helvete att köpa en telefon på The Phone House, den saken är numera helt glasklar.

Eventuellt hatar jag The Phone House lite nu

Vet inte om jag har bloggat i vredesmod om detta, men i alla fall: Är inte hundra nöjd med min SMARTPHONE. Har en Samsung Acer 2 som är hela ett och ett halvt år gammal och det går inte att ladda ner helt simpla appar som Google Chrome Beta eller TV4 Play, för de är inte kompatibla med den modellen. Bortsett från det lever luren ett helt eget liv där den till exempel låser skärmen lite när den känner för det och sedan kan man ju stå där och krafsa bäst man vill. Laddkontakten är skev och därför kan man knappt andas medan telefonen laddas för då tappar sladden kontakt med laddmojängen, det räcker med att vibrationen surrar till. Ibland går det inte att ringa pga låst skärm, men sen kan luren själv få för sig att ringa upp nån kvart senare när man inte alls är beredd på det. Och ibland när man använder kameran så låser aig hela skiten och det enda som hjälper är att plocka ur batteriet. Vidare är gps-funktionen helt djävla nyckfull och letar koordinater oftare än den hittar dom. Så nä, helt nöjd är jag alltså inte, så jag tänkte att det kanske var dags att byta upp sig ett snäpp.
Hade lite tid på stan idag och gled in på The Phone House för att reka. Träffade där vad som kan ha varit JORDENS MEST OENGAGERADE FÖRSÄLJARE. När jag köpte min SMARTPHONE så fick jag hjälp av en jättetrevlig ung tjej på samma ställe. Förklarade mitt lilla ärende för Mr Ointresserad, och så fort det stod klart att jag inte tänkte köpa någon topoftheline-enhet på sekunden utan mer bara var ute efter att kolla läget så blev han helt avig. I det som han tolkade som min prisklass (hade inte ens sagt om jag kunde tänka mig att betala mer) fanns en (1) modell, av vilken han langade fram en förseglad kartong som jag förväntades bli begeistrad över. That's it liksom och alla Samsung fungerade för övrigt exakt likadant, sa han likgiltigt och lät pekfingret glida över nån dummy utan att ens berätta vad det var för modell eller vad den hade för finesser. Så djävla lamt att jag bara gick, ska JAG behöva genomföra värsta Gallupundersökningen när han har det som sitt jobb? Trodde aldrig jag skulle längta efter såna där flåshurtiga säljare som "har en sån här själv", men man saknar visst inte kon förrän båset är tomt.

Djävulens påfund

I söndags skulle vi till Malmö och träffa lite taxfolk. Vi skulle träffas vid Triangeln. För er som inte känner till Malmö är Triangeln en galleria, och sedan ett par år tillbaka även en tågstation. Innan vi åkte frågade jag min man, som skulle köra, om han hittade. Det gjorde han på ett ungefär, tyckte han, om inte annat så "är det väl skyltat". Ja, ni hör ju själva hur det låter när lantisarna ska till storstan. Men vi lastade bilen full av hundar och oss själva och susade iväg. Kom till Malmö utan några större åthävor. Körde in i Malmö. Irrade omkring en god stund utan att hitta några skyltar som gav någon vettig information om hur man hittade till denna djävla Bermuda-Triangeln. Stannade och frågade en inföding som pekade ut riktningen. Kom till sist så att vi åtminstone såg byggnaden. Hamnade plötsligt på något konstigt sätt i en fil där det enda alternativet var att köra rakt ner i underjorden till Triangelns DJÄVULSKA parkeringshus. Det gick inte att svänga av när man väl hamnat i den helvetesfilen. Så djävla lömskt.
Och är det något jag hatar så är det parkeringshus. Jag får lite cellskräck plus att alla vet att man nästan med hundra procents säkerhet blir mördad därnere (källa: diverse Beckfilmer och Roland Hasseldeckare). Det hade jag inte riktigt lust med. Nu skulle vi ju i och för sig ändå bli av med bilen, så ett parkeringshus verkade ju för ändamålet lämpligt. Här var dessutom ett sånt där smart system som jag efterfrågat i tusen år, att man betalar när man kör ifrån parkeringen istället för att behöva stå och gissa hur lång tid man tror att ens ärenden kommer att ta, förutspå antal folk på stan och i köer framför en samt behöva stressa som en röd djävul tillbaks till bilen för att lägga på mer pengar när ens tidsschema för dagen spruckit med buller och bång. Så på det viset var det väl bra. Nu skulle vi bara hitta UT ur denna djävulens boning, vilket visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi örlade omkring i det kvava underjordiska betonglandskapet där mördare lurade i en hel djävla evighet innan vi till slut fick syn på någon slags entrédörr med rulltrappor upp till det vanliga överjordiska livet igen.

Jaha, men när vi baxat oss och hundarna uppför rulltrapporna (allvarligt! det fanns bara rulltrappor, ingen vanlig gåtrappa och ingen hiss) så hamnade vi i KÖPCENTRAT, utanför någon djävla parfymaffär. Kändes inte helt kosher att gå där med tre hundar och mycket riktigt kom det per omgående fram två vakter och ville schasa bort oss, och jag bara JAMEN VISA HUR MAN KOMMER UT DÅ! Ja, de var väldigt tjänstvilliga i det avseendet (och inte otrevliga på något sätt ska väl tilläggas). På frågan hur man skulle ta sig tillbaks till parkeringshuset utan att passera köpcentrat kunde de däremot inte svara, så när vi skulle tillbaks igen efter förrättat värv så fick vi gå där bilarna körde, som ankor på rad på en skitsmal refug. Kändes mycket väl som att det skulle kunna dyka upp ett MC-gäng och spöa skiten ur oss när som, men allt gick bra bortsett från att den där fantastiska betal-automaten var trasig och nästa låg tvåtusenfemhundra mil därifrån, så det tog en evighet under vilken jag hann gnola textraden I've been down underground and I swear to God if I ever see the sun, and for any length of time I can hold it in my mind, I never again will go down underground (från låten A working man som handlar om gruvarbetare) cirka en miljon gånger.

Brrr. Storstäder alltså. Det är verkligen inte min grej. Men jag undkom med blotta förskräckelsen kan man väl säga. NU LÄR DET DRÖJA TILL NÄSTA GÅNG.

En (fd men ej sd) syndare gör avbön

Jag hör till den kategori människor som har tyckt att negerbollsdebatten har varit skitlöjlig, i samma klass som tjafset om att Herr Gårman ska ha kjol. Det är inte oviktigt i sig, men det tar liksom bort fokus på det som för mig verkligen är viktigt, till exempel (i det senare fallet) ojämlikheten i lönefrågor, diskrimineringen inom idrotten, den snedvridna könsfördelningen i allt från föräldraledighet till bolagsstyrelser och så vidare. Viktiga grejer som liksom blir förlöjligat och bortskrattat och feminismens kärnfrågor drunknar i en pseudodiskussion om trafikmärken.

Samma med negerbollarna. Jag tillhör ju generationen som är uppvuxen med att man säger neger som ett sätt att beskriva hur någon ser ut, och när jag växte upp tror jag inte att någon ens reflekterade över att det skulle kunna uppfattas som stötande, skyddade från omvärlden som vi var därute på landsbygden. Det fanns ju inga negrer, de enda med invandrarbakgrund var någon enstaka finne samt en karl som kallades Turken, fast han var visst svensk trodde man (han var lite enstöring sådär, så ingen visste riktigt). I bakböckerna finns recept på såväl negerkyssar som judebröd och gudvetallt, Pippis pappa var negerkung på Kurrekurreduttöarna och generationen innan min hade en ABC-bok med ramsan Negern är så ren och fin, titta på hans glada min för bokstaven N, illustrerat av en liten svart pojke som satt i en badbalja och tvagade sig som en besatt. Och var något riktigt illa kunde man häva ur sig JAG TROR JAG BLIR MED NEGERBARN utan att någon tyckte att det var rasistiskt för det.

Och jag erkänner, jag har tyckt, när den här negerbollsdebatten började för ett antal år sen, att AMEN GUD VAD LÖJLIGT, JAG HAR MINSANN ALLTID SAGT NEGERBOLL OCH DET KOMMER JAG ALLTID ATT GÖRA. Och att jag har ju känt folk, färgade eller vad man ska säga, som har blivit djävulska ovänner om huruvida de ska betrakta sig som svarta eller bruna och kan de inte ens själva komma överens om vad de ska kalla sig, hur ska jag då kunna benämna det hela så att ingen tar illa upp?

Ja. Det var då, ska jag väl poängtera. Det var innan Sverigedemokraterna började bre ut sig, snylta in sin förgiftade politik i fikarum och hemma i tv-sofforna, innan de kom in i riksdagen, innan de fick TRETTON DJÄVLA PROCENT av rösterna i riksdagsvalet, innan Sverige blev ett annat land att leva i än det jag växte upp i. Då känns negerbollsdebatten och den nyss uppblossade Pippi Långstrumpdebatten plötsligt extremt futtig, och helt plötsligt står jag dessutom där med i princip samma argument som nån djävla Jimmie Åkessonanhängare. Det duger ju faktiskt inte. Det duger verkligen inte.

Nu är det så här: I Sverige finns ett antal människor med ickesvensk bakgrund. Och antingen kan man tycka att det är berikande med mångfald, ha förståelse för att folk vill fly krig och fattigdom och elände och tycka att vi som ändå har det rätt så bra nog kan maka lite åt oss för att hjälpa de som inte har det så bra*. Eller så tycker man inte det, och i det senare fallet så är det väl då man skriver under sin inträdesansökan till eller åtminstone lägger sin röst på Sverigefuckingdemokraterna. Gör man inte det så anser jag att då får man helt enkelt tugga i sig att världen har förändrats, hänga med i svängarna och GILLA LÄGET. Så djävla svårt är faktiskt inte det. Och så djävla viktigt för mig att få säga negerboll och negerkung** är det inte att jag är beredd att ställa mig på samma sida som Jimmie Åkesson och Björn Söder i den frågan. Så att. Jag tar tillbaks. Jag ändrar ståndpunkt. Från och med nu finns ordet "chokladboll" även i min glosbok.

Och sen hittade jag den här bilden på Facebook och kan inte säga annat än att jag tycker att den är KLOCKREN.

* Därmed inte sagt att den invandringspolitik som förts hittills är okej, men det är ju inte precis invandrarnas fel att det inte finns några jobb och att de som inte har några jobb med få undantag hamnar i miljonprogramsområden eftersom där är billigast att bo och så blir det segregation, utanförskap, social skiktning och annat piss. Men det handlar om samhällspolitik. Att det i och med segregationen uppstår problem hos människor som lever segregerat från samhället.

** Den minnesgoda kan säkert erinra sig att jag i denna blogg har ondgjort mig över över att man vill censurera Tintin i Kongo, och det tycker jag fortfarande är löjligt. Historien är som den är, Tintin är för vuxna människor och vuxna människor borde ha omdöme nog att avgöra att detta är ett uttryck för den rådande tidsandan 1930. Vill man förkovra sig i rasistisk litteratur är för övrigt en av världens mest lästa klassiker "Borta med vinden" ett utmärkt exempel på hur människosynen var i amerikanska södern i mitten av 1800-talet. När det handlar om Pippi Långstrump så har jag inte följt debatten jättenoga men anser att barn kanske inte riktigt har den förmågan att sålla vad som hör till en tidsanda de inte ens känner till innebörden av, och att det inte på något vis förändrar historien till det sämre om Pippis pappa bara är "kung" på Kurrekurreduttöarna. Eller ens vad han har på de där djävla Kurrekurreduttöarna att göra, det är ju ändå en så ytterligt liten del av historien att det kan väl fan kvitta om det ens nämns.

Champions fucking League

Hade tänkt skriva om fotboll och sånt men Maria gör det så bra så jag avstår.

Google har gått isönder

Den senaste tiden har jag inte haft några sökord på min bloggstatistik. Förr, på den gamla goda tiden när allt var som det skulle så kunde jag roa mig med och gå in och se vad folk hade googlat på och hamnat här, och då i förlängningen vilka ämnen som avhandlats i den här bloggen. Det var de mest bisarra kombinationer varav "bittermandelolja dosering" nog är den mest frekvent återkommande, och det bara för att jag har ondgjort mig över dåliga förpackningar.

Men nu: inte en sökning. Vet inte om Google har förändrat sin indexering eller om folk helt enkelt är mätta på den typ av information som man uppenbarligen kan finna här. Inte ens mina egna googlingar på mig själv (något jag gör när jag ska länka till en gammal text, det är bara att googla på ungefär vad det handlat om plus ordet "nålsöga" så hamnar man här cirka 9 gånger av 10) kommer med, så det kanske är något tekniskt fel någonstans.

Hoppas! Det är tråkigt annars. Här är till exempel ett axplock från svunna tider när folk googlade som tossingar på allt mellan himmel och jord. Nu: helt tomt, Google bara: Det finns ingen statistik än. Försök igen senare. SNYFT. I blog, therefore I am och nu finns jag visst inte mer.

Fläder och hallonlakrits/Ett förhållande byggt på Aladdinaskens principer

En nyhetsbomb har slagit ner. Nämligen den att innehållet i den klassiska Aladdinasken ska förändras. TILL DET SÄMRE, om ni frågar mig, det var det i och för sig ingen som gjorde men jag svarar ändå, min vana trogen. Nu åker trillingnöten och körsbär i likör. Trillingnöten kan jag både ha och mista, men körsbäret är ju den godaste i hela asken (fast många tycker motsatsen, och det är ju bra för mig, för då är de alltid kvar även om någon annan har börjat nalla av godsakerna).

Trillingnöten ska ersättas av någon vidrig smörja som heter "hallonlakrits" och körsbäret av fläder. Jag tycker inte lakrits hör hemma i en choklasask överhuvudtaget, vill man äta lakrits får man väl köpa en ask lakritskonfekt helt enkelt. Och fläder! Något sötkvalmigt småblommigt som säkert lägger sig som en betongklump i magen, när man skulle kunna ha njutit av den perfekt balanserade avvägningen mellan den mörka chokladens bitterhet, likörens sötma när den rinner ut i munhålan och så mmm...tuggmotståndet i bäret. Det kan väl ingen lam djävla fläderblomma någonsin åstadkomma. SKÄMS, Marabou. Jag är på riktigt upprörd nu (haha, skojar bara. Vissa verkar tillskriva Aladdinasken lika stor jultraditionell tyngd som Kalle Anka, men jag är inte så traditionsbunden att jag lägger några värderingar i detta. Synd på en god pralin bara).

En gång för hundra år sen lärde jag känna en kille, vi kan kalla honom Jocke för han hette det, på Aftonbladets Sodom- och Gomorrachat (RIP), vilket så småningom ledde till att vi bytte ICQ-nummer (som man gjorde på 90-talet) och chattade var och varannan kväll på våra 56k-modem (efter kl 18, då det uppringda internet var billigare än på dagtid). Jag var singel, Jocke var inte det men hade en kompis som så att säga bodde i stutabåset och som enligt honom, Jocke, skulle vi två, jag och Jockes singelkompis då, passa så fe-no-me-nalt bra ihop att det inte fanns något motstycke sedan Romeo stod och skrålade sliskliga kärleksballader falskt nedanför Julias balkong i Verona år 1595 e Kr. Han, Jocke alltså, inte Romeo, tog på sig rollen som äktenskapsförmedlare och styrde upp så att telefonnummer utväxlades och en första kontakt togs.

Under detta samtal diskuterades bland annat Aladdinaskar. En nog så viktig faktor när man så att säga ska känna varandra på pulsen och avgöra om vi ska gå hem till dig eller hem till mig eller var och en hem till sitt. Sånt där kan vara viktigare än man tror, och huruvida man tycker man får börja på det undre lagret innan det övre är slut säger lika mycket om en människas karaktär som frågan om glaset är halvtomt eller halvfullt. I mitt nuvarande liv är det så otroligt bra ordnat. Jag gillar mörk choklad, min man gillar ljus. Han äter därför de ljusa pralinerna och jag de mörka och det blir aldrig något tjafs om vem som smaskat i sig mest av vad. Det har till och med blivit tillåtet att börja på det undre lagret innan det övre är slut, givet att man håller sig till den mörka respektive ljusa chokladen då. Nu är vi i och för sig inte fem år gamla, så det hade kanske inte blivit något tjafs ändå, MEN SÅNT VET MAN ALDRIG. Och hur skulle det se ut om båda gillade samma sorter? Ens liv hade kanske blivit som en lång sorglig räcka av halvätna chokladkartonger där båda gick och grämde sig och tyckte att den andre hade tillskansat sig förmåner på ens egna bekostnad, och där man till slut bittert och pliktskyldigt tuggade i sig de sista lessna trofénougaterna och den där slibbiga vita i mitten som kom för några år sen, helt utan glädje.

Under det här samtalet med Jockes singelkompis så ställde jag bland annat den ödesmättade frågan vilken som var hans favorit i Aladdinasken. Det lika ödesmättade svaret blev "körsbär i likör". JAHA. Det kändes ju som att det här förhållandet var dödsdömt på förhand enligt ovanstående kriterier. Framförde detta lite skämtsamt som ett inlägg i debatten, och då svarade Jockes singelkompis att i så fall skulle han köpa en hel kartong med bara körsbär i likör och ge den till mig.

Det var förbanne mig det finaste jag har hört sen jag konfirmerade mig. Nä, men det var ju åtminstone kreativt och i sammanhanget lite romantiskt, ädelt och självuppoffrande, och om man tänkte sig att man kunde bygga ett förhållande enbart på åsikter kring Aladdinasken så låg ju Jockes singelkompis rätt bra till. Nu var det i och för sig lite andra omständigheter som talade mot detta, bland annat var han nån sån här djävla finansvalp i kostym och slips som jobbade med att "förvalta fonder". Och en sån kunde jag ju inte riktigt tänka mig att dejta ens om han hade kommit dragandes med en hel busslast likörpraliner. Någonstans får man ändå dra gränsen, och det gjorde jag där och då. Tur för mig, nu när körsbär i likör ska ersättas med fläderslisk.


Och oktober! Hur kan det vara oktober redan? Oktober ska liksom vara regn och rusk och kyla, men häromdagen plockade jag hallon i trädgården. Och det var inte ens hösthallon utan vanliga.  UR LED ÄR TIDEN. Eller nåt.