Den sista migrationen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Detta är handlingen:

På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet. 

Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne. 

Jag gillade ju En vild mörk kust väldigt mycket, När vargarna kom inte fullt lika mycket och den här fastnade jag inte alls för. Det blir liksom lite för mycket samma lika med personer som har ett mörkt förflutet och drivs av ett patos att rädda världen och den var otroligt lätt att lägga ifrån sig utan att någon form av nyfikenhet för Franny och hennes projekt väcktes. Den får en överkorsad silvertärna av fem möjliga.  

260527

Idag skulle min morfar Nisse ha fyllt 118 år om han fått leva och ha hälsan vilket han inte fick eftersom han var en storrökare av episka mått, plus att ingen normal såklart BLIR 118 år ens om man är ett dygdemönster hela vägen mellan vagga och grav. Men ändå. Morfar Nisse var en hedersknyffel som kan förtjäna ett postumt grattis på födelsedagen. 

Igår jobbade jag med att skriva en avvecklingsrapport, det är minsann inte bara att lägga ner ett företag hur som helst om någon trodde det. Det är blanketter som ska fyllas i och långa redogörelser för vad som ska hända med inventarier som ska skrotas och hur fastigheten ska saneras och hur omhändertagandet av avfall som uppstår ska gå till och så vidare. Det är rätt mycket pyssel, man vill ju ändå kunna avsluta snyggt. Har lagt mycket krut på att odla och förvalta en god relation med vår tillsynsmyndighet och ska nu göra mitt yttersta för att flaggan ska vara i topp to the bitter end. 

På lunchen så gick jag en runda som jag brukar, barfota dock för nu känner jag att det är hög tid att börja vänja fotsulorna vid det. Brukar vänta tills gatorna är sopade för det där gruset som används att sanda med är otroligt oskönt, men även efter att det är borta så känner man sig väl aldrig så klen som de första barfotapromenaderna innan skinnet under fötterna härdats. Men det gick bra tyckte jag, när jag var nästan tillbaka så började det göra lite ont under vänster fot och jag tänkte att jag har väl trampat på en tagg eller något. Men det visade sig vara en stor (som en gammal femkrona ungefär) vattenblåsa som tydligen uppstått på främre trampdynan utan att det överhuvudtaget känts (eller som jag kanske tolkat som vinterklena fotsulor) och som nu spruckit. Det är det absolut sämsta stället att få en blåsa på för det är helt omöjligt att sätta plåster, inte ens Compeed funkar, plus att man ju lägger så mycket tyngd där när man går så det gör satan så ONT. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna. Tages hälta var inte lika uttalad, men helt ren är han inte så det får bli kortare promenader ett par dagar till, tänker jag. Lämnade av hundarna hemma, tog en trave böcker och traskade ner till bibblan som visade sig vara stängd och meröppet öppnade inte förrän klockan 16. Gick hem med böckerna igen, körde ett benpass på Vibes. En av övningarna var step up på stol med hantlar. Kände direkt att det här blir för tungt så jag körde den delen utan hantlar, någon nytta gör det säkert ändå. Svettigt blev det i alla fall! Åt kvällsmat, slöade i soffan tills det var dags att byta om och åka till stallet. Nu har hästarna börjat gå i gräshagarna som ligger lite längre från stallet än vad rasthagarna gör, vilket innebar att efter ridningen var det bara att börja traska. Som väl var fick vi ihop folk så att vi bara behövde gå en gång. Det tackade min spruckna vattenblåsa för. Trodde aldrig jag skulle somna efter att ha kommit hem och duschat. Min man jobbade nattskift i Snarkfabriken AB, det var varmt, den spruckna vattenblåsan protesterade mot att ha blivit duschad och tvättad genom att svida som ELD på ett helt orimligt sätt när man bara ligger i sängen utan belastning. Så när jag vaknade i morse kände jag mig mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. 

Har i alla fall bestämt mig för att skippa AW:n ikväll. Då blir det Gladiator II? sa min man, vi började ju kolla på den förra onsdagen men ingen fan orkar ju se en hel långfilm mitt i veckan så vi brukar dela upp våra onsdagskvällsfilmer och låtsas att det är en miniserie på två eller tre avsnitt. Lekte med tanken på att säga Tyvärr kan jag inte komma för jag ska se på Gladiator II på Netflix ikväll till mina kollegor. Det hade ju varit en diss värd namnet, men på tal om goda relationer så tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag inte kan eller hinner. Det gör jag knappt heller för efter jobbet ska jag på förnedrings-rehab och sen måste jag hem och ut med hundarna och så ta bussen in till stan igen, det blir för tight. Det hade såklart gått att lösa om det varit något jag verkligen velat göra, men jag känner ju mest att...nä, jag överlever utan. 

Till stallet istället, v 22 2026

Kom till  stallet med en vag förhoppning om att Köttbullen skulle vara klippt, men det var hon inte utan stod där så lurvig och gissningsvis varm i sin box. Tänkte att nu blir det en jobbig lektion om hon ska vara lika seg som hon var förra veckan och som vi då skyllde på värmen och pälsen, nu var det ju ännu varmare. 

Vi fick faktiskt rida i ridhuset! Skönt att slippa dammet på stora utebanan och eftersom ridhuset är isolerat så kändes det faktiskt svalt därinne, i alla fall i början jämfört med ute i den stekande solen. Instruktur I sa att Köttbullen "dragit en repa" på första barnlektionen, och hon kändes faktiskt ovanligt pigg. Och så B-R-A det gick! Hade en god känsla redan från början som bara fortsatte hela lektionen. Vi red en övning som var att rida in i trav vid C och så göra skänkelvikning antingen till B eller E beroende på vilket varv vi var i, och därefter fatta galopp direkt på spåret, galoppera till A och därefter övergång till trav. Alla som känner Köttbullen vet att sidvärtsrörelser inte är hennes grej. Antingen vill hon inte flytta överhuvudtaget och kör upp huvudet och går dit hon vill och skapar DRAMA, eller så förböjer hon sig och tvärar för mycket istället för att gå framåt. Men igår fick vi faktiskt till några riktigt fina skänkelvikningar, i båda varven dessutom! Utöver det kunde jag rida med stadig yttertygel i höger varv. Det låter ju rimligt men det är det inte med Köttbullen eftersom hon är så O-ER-HÖRT fast i sin högersida, alla har ju något varv som är lite mer utmanande än det andra men jag har aldrig ridit en häst som står emot så som hon gör. Och när man då rider i höger varv och försöker ställa igenom och hon inte vill (dvs i princip alltid) så spjärnar hon emot och ställer sig utåt och då blir det glapp i yttertygeln och då blir det inte mycket bevänt med ens inside leg to outside rein. Men igår kunde jag rida med stadiga ytterhjälper och bara lirka lite med innertygeln och vips fick jag igenom ställningen även till höger. 

Var SÅ NÖJD efteråt, det här behövde vi. Eller åtminstone jag. Fast jag tror Köttbullen också känner sig nöjd när hon känner att hon är duktig. Dock verkar hon också vara väldigt nöjd med att bara gå och lulla och dra benen efter sig så jag förväntar mig inte att det här ska vara något beständigt, det brukar ju vara upp som en sol och ner som en pannkaka. Men igår gick det B-R-A. 

Den stora spökräddningen

Har läst-om Den stora spökräddningen av Eva Ibbotson, det är en bok som riktar sig till barn mellan 9 - 12 år och det var väl ungefär så gammal jag var första gången jag läste den. Har sedan läst-om den en massa gånger, men nu var det ett bra tag sedan. Detta är handlingen, om någon mot förmodan inte skulle känna till den:

Fasansfulle Fabian och hans familj på slottet Craggyford har spökat i lugn och ro de senaste 500 åren, men nu börjar det plötsligt hända riktigt otäcka saker i omgivningen. Englands gamla fina spöken är nämligen illa ute. Sakta men säkert drivs de bort från deras urgamla boningar. Jobbiga människor bygger motorvägar över deras dimmiga hedar, förgiftar vattenandarnas floder och inreder tjusiga restauranger i de gamla slotten. Överallt breder de ut sig och som alla vet - det går inte särskilt bra att spöka i korvfabriker och bingohallar. Snart blir Fasansfulle Fabian och hans familj tvungna att fly från Craggyford. De har ingenstans att ta vägen, men så stöter de på skolpojken Rick. Han förstår situationens allvar och får en strålande idé ...

Jag tycker även i vuxen ålder att den här boken helt enkelt är toppenrolig, kan inte komma på en enda dålig sak med den faktiskt. Även om jag inte tillhör målgruppen. Den får fem benknotor av fem möjliga, om inte annat för god hållbarhet. 

260526

Igår var det en rätt lugn dag på jobbet eftersom det var annandag pingst, eller 2 PINSEDAG som det heter i Danmark där det är röd dag, och eftersom alla chefer och andra viktiga personer jobbar där så kom det följaktligen knappt ett enda mail på hela dagen. 

Passade på att utnyttja den temporära stiltjen och valde julklapp. Vi brukar få ett sånt där gåvokort varje år och det har legat på mitt skrivbord sedan i december och inte så mycket pockat på uppmärksamhet som långsamt förvandlats till en del av inredningen. Ibland tänker jag att javisstja, jag borde kanske...och sen kommer det något annat emellan, men igår gick jag in på sajten för att välja och vraka. Det är ju väldigt mycket heminredning och köksattiraljer, förra året valde jag en väldigt fin (och dyr) emaljerad gjutjärnsgryta från Jernverket som jag använt exakt noll gånger eftersom jag året innan valde en gryta signerad Tarek Taylor som jag använder till det mesta. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, men blev väl girig för dom är ju ändå rätt dyra. Fast jag har redan en emaljerad gjutjärnsgryta (dock från o-fancy IKEA) och vem tror jag att jag är, någon som ska mätta en hel tross? Jag gillar visserligen både stor- och långkok men det sker ju absolut inte i den omfattning att den kräver flera jättegrytor. Den senaste krävde dessutom en hel djävla omorganisering av grytskåpet p g a att den är så stor. Så allt sånt går ju fetbort tillsammans med det enorma utbudet av olika knivset i japanskt högkvalitetsstål (som by the way varenda man tycker sig behöva ha i sin ägo utan att för den sakens skull göra något mer avancerat med dom än att möjligen dela en fralla eller skiva en banan). Är heller inte särskilt intresserad av heminredning och därför scrollar jag snabbt förbi sida upp och sida ner med Georg Jensen-ljusstakar och plädar i stilren design. 

Valde istället en kabinväska, vilket kan tyckas vara ett otroligt märkligt val för en som hatar att resa så mycket som jag gör. Men nu förväntas jag ju ändå resa lite mer i tjänsten och jag är alldeles för snål för att köpa en lite mer rejäl väska för det ändamålet. Och jag gillar resväskor på hjul, det är så GÖTT att slippa släpa på ryggsäckar och axelremsväskor som jag gjort i alla dagar fram tills för kanske fem år sedan när jag bestämde mig för att börja resa lite mer ståndsmässigt. Jag äger två såkallade kabinväskor, den ena från Rusta och den andra är en som min mamma (tekniskt sett tillhör den nog fortfarande henne, men men) fick i sån där gratis välkomstpresent från någon bokklubb, och kvalitén är ju därefter på båda två. Det är inte som att jag direkt skäms när jag kommer dragandes med någon av dessa bland alla flotta businessmen and -women i KASTRUP LUFTHAVN, det är mer att de inte är särskilt praktiska och speciellt bokklubbsvarianten är helt obalanserad och wobblar friskt och riskerar att välta i varje gathörn, trots att det tyngsta ligger i botten. Har också en känsla av att handtaget och/eller hjulen kan lossna vilken sekund som helst och då har man bara en otroligt klumpig väska utan några fördelar. Man får vad man betalar för, osv. Nu har jag i alla fall sluppit betala för vad jag hoppas är en för djävla bra proffsväska, istället för ytterligare en gryta till samlingarna. Win-win, kan jag tänka. 

Var på REHAB efter jobbet. Förra gången var ju mest plågsamt, klart jag fattar att det inte händer något efter EN gång, men det var inte jätteupplyftande och miljön är rätt deppig eftersom alla har krämpor. Förra gången var det en man där som dock inte verkade ha ont någonstans. Jag gissade att han var i 65-årsåldern, fast det är verkligen svårt att avgöra på vissa. Men han hade i alla fall helt vitt hår och skägg och påminde lite om fiskargubben på den där tavlan, så jag daterade honom till cirka pensionär. 

Oavsett hur gammal han var så verkade han inte vara drabbad av en enda krämpa, för han höll på med någon slags avancerade enbensövningar och plötsligt började han hoppa från stillastående upp på en låda (det heter säkert något fancy på gymspråk), den var kanske inte exakt sådär hög som den muren som Stenmark hoppade upp på i Mästarnas Mästare. men inte långt ifrån. 

Förra gången stötte jag ju ihop med ett äldre par som visade sig bo hemma i byn, mitt interna namn på dom är Rökarna eftersom de påfallande ofta sitter och bolmar i sitt uterum med utsikt över den lilla vägen som går från skogen, det är endast där och då jag har sett dom bortsett från att vi mötts någon gång i skogen på den tiden de hade hund. Fast nu har de kanske slagit sig in på den sunda vägen och slutat röka och börjat träna, inte vet jag. 

Träffade i alla fall på Rökmannen i fredags när han var ute och vattnade i sin trädgård och vi pratade en stund om träning och åldrande (otroligt deppigt samtalsämne). Jag nämde då den spänstiga mannen och sa något om att han verkade ju i det närmaste vara i form som en elitidrottare. Ja, han är visst bagare, svarade Rökmannen, hur han nu kunde veta det och framför allt som om det skulle förklara saken. Som tur var kom tillägget Han har visst hållit på med gymnastik, vilket ju förklarar saken (ursäkta alla Mästernas Mästare-referenser men sen jag såg Jonna Adlerteg tävla i jägarvila mot Nils van der Poel där minuterna tickade iväg och Nils grimaserade och svettades och kämpade medan Jonna inte rörde en min så hyser jag den djupaste respekt för elitgymnaster och deras superkrafter). 

Jag gled in på rehab-gymmet och fick direktiv av min fysioterapeut, jag ska bara hålla på med bindväven, inga styrkeövningar (än), så det var bara att ta sin lilla gummiboll och sätta igång. Förra gången nämnde jag för fysioterapeuten att jag tyckte det var en bra boll för den är så hård, jag har ju provat med tennisbollar men de är för mjuka och kollapsar lite när man lägger all tyngd på den. Trodde att det var något otroligt fancy gym-tillbehör som säkert var jättedyrt, men han avslöjade att han köpt den på Biltema. Bland hundleksakerna! informerade han förnöjt. Jahapp, så nu är alltså ens främsta träning att trycka röven mot en leksaksboll för hundar från Biltema. Samt ligga på en stor foamroller och vicka sig själv fram och tillbaka över ömma partier på utsida höft och lår. Det är det som ska få bindväven att vakna till liv och bli spänstig och funktionell igen, är planen. Coolhetsfaktor cirka minus en miljon, men gör det bara nytta så. Vinkade på Rökarna, som var där även idag och sen dök även Bagaren kom in och började göra en massa oerhört avancerade utfallssteg och hopp på ett sätt som var spänstigare än många 20-åringar. Det är inte vad man behöver se när man själv ska sitta på en stol med ena foten på knät och fälla överkroppen framåt, inte när det är på gränsen av vad man förmår eftersom det känns som att benet håller på att slitas loss från höftkulan. 

Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, upptäckte att Tage haltade lätt på vad jag kom fram till var vänster fram. Oklart varför, men kanske har han sträckt sig eller något när de har race:at i trädgården i helgen. Såg inget konstigt med tassen och han ömmade inte heller någonstans när jag klämde, men han går inte rent. Jaja, det går förhoppningsvis över med lite vila. 

Tränade ett pass yinyoga på första gången på...ett par veckor? Det var trevligt, men jag kommer inte att återuppta daglig träning utan tänker 2-3 gånger i veckan blir nog mer lagom. Även om det på ett sätt var lite mysigt med den dagliga yinyogastunden så får det ju finnas lite sans och balans även där så att inte det samtidigt blir ett stressmoment och något som bara ska klaras av. 

Vädret var toppen så jag åt kvällsmat ute och låg sedan i vår utesoffa och läste. Skulle ju inte rida igår p g a det här ordförandenätverket som jag skulle delta i lite senare på kvällen. Som väntat var det väl inte riktigt något av det som diskuterades som berörde mig eller vår förening, det var mest en massa prat om tävling som inte har något med vår verklighet att göra. Är ju stor skillnad på om man är en förening med ridskola som huvudverksamhet och om man inte är det. Lite matnyttigt fick jag dock med mig, så helt bortkastat var det ändå inte. Sen var det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag är det jobb, sedan träna ett litet benpass och så ridning ikväll. Har fortfarande inte bestämt mig om jag ska gå på den där AW:n imorgon, men just nu lutar det rätt starkt åt INTE. 

 

Jag är aldrig hemma

Har läst Jag är aldrig hemma av Aase Berg, en människa som jag personligen aldrig hört talas om förrän hon fladdrade förbi som en av många kulturpersonligheter i någon av Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Sen fick jag tips här på bloggen (tack Ulrika!) och tänkte först lite oengagerat att jaha, vad kan en svensk poet ha att säga som intresserar mig? MASSOR, visade det sig. Detta är handlingen (eller åtminstone baksidestexten):

Aldrig har livet varit så rikt, så upphackat och så märk­värdigt som i Aase Bergs vardagar. Följ med till Skåne­gatan och Runmarö, Njutånger och Överum, med färdtjänsten till mammas vård­central eller en vernissage på CF Hill, till de sex stall och sju bostäder Aase kryssar ­mellan. Dyk ner i diskussioner om klotblixtar, maskin­inlärning, Hessdalsfenomenet, undulatpsykologi, ridning och zombier. Med mera.

Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Älskar ju att läsa om människors vardagligheter och bestyr och kul att läsa om en annan häst-tants erfarenheter. Funderade en hel del på hur mycket man egentligen tjänar som poet (nu vet jag att hon gör mer än det, men det var så hon beskrevs på Wikipedia), huuuuur kan man ha råd att rida så mycket som hon gör? Blev helt stressad av allt det här kringflackandet mellan olika boenden och fastigheter, hur många kan man egentligen äga (sju uppenbarligen) och ändå leta efter nya? Sen är jag väl inte jätteintresserad av skrivandet kring kulturpersoner som jag inte har en aning om, men det är ju samma med MLDG:s texter, de bitarna ögnar jag mest igenom. Men ja, kul och uppfriskande! Har ställt mig i kö på uppföljaren Vi är framme snart, jag har köpplats 1 men det finns bara 1 exemplar så det kan ju ändå dröja. Den här boken får fyra stora ponnyer, schas iväg till bibblan med er. 

Another warning, pt 3

Another warning, pt 3