260910

Igår var sista gången på rehaben, tydligen hade vi en gång i tiden formulerat ett mål, eller så är det fysioterapeuten som jobbar målbaserat, kring ökad rörlighet i höfterna och nu skulle det följas upp. Jamen absolut har jag blivit bättre. Tycker dock inte att jag är som jag var när jag var i min krafts dagar, när det nu var, men innan det här djävla krånglet med höfter och sätesmusklerna började...förra hösten? Minns inte riktigt, men jag vet att jag sprang ett litet traillopp i september och det kändes bra, när jag sedan var i Danmark i december så bodde jag på ett väldigt gammalt hotell utan hiss och med trappor branta som Himalaya så var det som om någon körde in knivar i sätesmusklerna varje gång jag skulle uppför dom, det var till och med jobbigt att promenera och till råga på allt var alla gator i närheten belagda med kullersten som gjorde varje steg till en plåga. Så någon gång däremellan måste ju eländet ha börjat. Ja, men nu är jag  som sagt i alla fall bättre och det är väl bara att kämpa vidare med sina övningar. 

Tog upp frågan med löpning om fysioterapeuten, men han tyckte inte det var något för mig och så fick jag en liten föreläsning om hur mycket det sliter på kroppen, vilken stor kraft man utsätter kroppen för och hur många gånger det upprepas. Allt det där vet jag ju, men det är ju inte som att jag springer ultralopp heller och varför kan alla andra springa om det nu är så skadligt? Fast hela min såkallade löparkarriär har ju varit kantad av skador och krämpor i snart varenda kroppsdel, har det inte varit fötter och tår så har det varit knän eller höfter som har krånglat i varierande grader, det är som att så fort man får ordning på något så flyttar man bara problemet någon annanstans. Men ändå. Jag gillar ju att tänka på mig själv som en som kan springa. Att tänka på sig själv som en som absolut inte kan springa är inte lika kul. Det är å andra sidan inte jättekul att vara halvskadad mest hela tiden, så jag får väl processa detta lite nu och sedan kanske börja med stavgång igen. Vi får se. 

Åkte sedan till Granngården för att köpa en foderautomat till kycklingarna, vi har väl som mest haft 5-6 kycklingar samtidigt förut, nu har vi mer än dubbelt så många och de äter ju som hästar. Åkte sedan hem, möttes av min man som hade feeling och höll på att byta lysrörsarmatur ovanför diskbänken. När vi köpte vårt hus 2009 så stod det i papprena att köket var totalrenoverat 1997 och jag tänkte då och har på något sätt fortsatt att tänka på köket som rätt nytt, trots att vi bytt ut både kyl och frys och diskmaskin och spis efter hand som de har gått sönder. Nu kom alltså turen till den snart 30 år gamla lysrörsarmaturen som tog nästan en minut på sig innan den orkade flimra igång efter att man tryckt på strömbrytaren. Nu: varde ljus, ögonblickligen. Man blir nästan rädd. 

Gick ut med hundarna, kom hem, damp ner i soffan, åt kvällsmat. Sen började vi kolla på filmen om Alexander den store. Den var O-ER-HÖRT dålig, inleddes med att en av Alexanders kamratkrigare på sin ålders höst strosade omkring och höll en minst tio minuter lång monolog som inte på något vis tillförde något till historien. Sen var det snabba klipp till Alexander som barn, Alexander som ung tonåring, Alexander som är den ende som fattar att Bukefalos är rädd för sin egen skugga och därför den ende som kan tämja och rida den ståtliga hästen (vilket sker på ett helt OREALISTISKT SÄTT, mvh hästtjej och snälla, kan inte någon säga till folk som gör film att hästar inte håller på och frustar och  fnyser och gnäggar stup i kvarten?), vips är Alexander 20 år och kung, drar ut i krig, sedan följer ett jättelångt slag mot perserna som visas i ett rasande tempo och där man inte på något vis kan urskilja vem som är i Alexanders armé och vem som är i den persiska och det är bara damm och spjut och stönande män överallt. Ungefär där gav vi upp, då hade det gått en timme och det återstod ytterligare två. Såg sedan att den här filmen blivit nominerad till Golden Raspberry Awards, detvillsäga årets SÄMSTA film. Så det säger ju en del, hehe.

Kämpar på med min jobbflytt, det som hindrar är 1. att det står ett stort arkivskåp i mitt blivande kontor, och det ska tömmas och flyttas först, och det ska göras när de som är lite ansvariga för innehållet har tid, oklart när det kommer att inträffa, samt 2. att jag måste få hjälp att flytta ut befintligt skrivbord samt flytta dit det skrivbord jag ska använda, vilket ska göras när produktionspersonalen har tid och det lär inte bli den här veckan eftersom demontering av fabriken pågår för fullt. Inte för att det är något som är akut, det är mest irriterande att ha det lite halvdant som jag har det nu med några saker här och några där. Men det ger sig väl. 

 

260909

Igår fick jag börja med det tvivelaktiga nöjet att mäta och fotografera utrustning och inredning som ska plockas ner och skickas iväg till andra ställen i koncernen. I fabriken pågår nedmonteringen för fullt och det blir tommare och tommare för var gång man går genom lokalerna. Trist såklart, men på ett sätt ska det bli skönt när det är färdigt så att man kan fokusera på sina nya uppdrag, just nu känns det lite hejsan svejsan över allting. 

I måndags kom min man och sa att han hade sett en snygg matta på rea, det var nog snarare priset än utseendet som lockade honom. Men efter jobbet igår så åkte jag och tog en titt på den, tyckte dock den var trist i färgen plus kändes alldeles för syntetaktig, så den fick stanna på Åhlens Outlet där den hörde hemma. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, tränade ett pass core och så var det kvällsmat och vidare ut till stallet. Hemma vid 21, dusch och i säng. ZzzZzzZzz. 

Idag är det först jobb, sedan rehab, sen ska jag svänga inom Granngården och köpa en foderautomat till kycklingarna för deras bordsskick lämnar mycket övrigt att önska. De kliver omkring i maten och sprätter runt den överallt, det mesta hamnar väl förr eller senare i magarna men det känns som att det också blir mycket spill. Får bara ha lite koll på en kyckling som kläcktes med lite missbildad näbb så att den, näbben alltså, liksom korsar sig, så att den kan äta ordentligt även ur en automat. Det var en av de två  Faverollekycklingarna som kläcktes ur köpe-avelsäggen, det ser ut som att det blir en tupp och en höna av dessa och tyvärr är det hönan som har den missbildade näbben. Men än så länge är hon pigg som attan så  jag antar att hon får i sig vad hon ska även om hon inte kan picka riktigt som andra utan liksom mer får skopa i sig maten, men jag antar att hon har hittat någon metod som funkar. 

Sen blir det kanske filmkväll? Känns som att det var tusen miljoner år sedan. Min man håller ju på att rensa bland dvd-filmerna och har hittat en film om Alexander den store som vi båda är lite sugna på. Så det blir kanske den. 

Till stallet istället, v 37 2026, pt 2

Igår fick jag rida Gossen. Det verkar som att det är den nya ordningen nu, Spanjorskan på måndagar och Gossen på tisdagar, och inte mig emot. Saknar faktiskt inte Köttbullen särskilt mycket, att rida henne alltså, jämfört med de här två är hon oerhört tungriden och det är ju kul om man kan fokusera på något annat. Hon är ju också överbyggd, "som en dåligt hyvlad ost" som en ridlärare sa en gång, vilket hon såklart inte kan hjälpa men det underlättar ju inte direkt när man försöker jobba med formen. 

Vi red faktiskt i ridhuset igår, annars har vi ridit ute nästan varje gång men igår regnade det så då fick det bli inne. Vi red en övning med tempoväxlingar i skritt, trav och galopp. Det var svårt i skritten, i traven gick det rätt bra, galoppen var åter lite svårare för då ville han bryta av, den lille latmasken. Men överlag kändes det bra, han gick stadigt på tygeln hela lektionen och jag tyckte nog att han blev rätt lyhörd för hjälperna. Men vad det är svårt med tygellängden, känner mig inte alls bekväm med att ha så korta tyglar som man "ska" ha. Eller det är väl inte att de är korta egentligen, utan att handen ska vara längre fram men hur lätt är det när man har armar som en Tyrannosaurus Rex? 

Efter vår grupp har det börjat en nybörjargrupp för vuxna, det är väl en av dom som har ridit lite förut fast för många år sen, men de övriga är verkligen på nivån att de knappt vet vad som är bak och fram på hästen. Så häftig grej när folk verkligen börjar från scratch. Minns en gång för länge sen när jag red tillsammans med en kyrkoherde som började rida som 60+-åring för han "ville ha ett ställe där han bara kunde vara Lennart", vilket var svårt hemma i den lilla byn där han bodde och verkade. Kan tänka mig att man med det yrket liksom alltid förväntas vara i tjänst när man träffar folk, det går ju liksom inte riktigt för sig att en präst står på Ica och svär över matpriserna eller grumsar över epadunk på kvällar och nätter, men i stallet kan man ju vara vem som helst, ingen bryr sig. 

 

It goes on and on

 It goes on and on

260908

Igår hade jag ett jobbmöte där en av deltagarna hade ny frisyr och också en annorlunda klädstil mot vad hon brukar ha, jag sa något snällt om det, och hon sa att hon känt att det var dags för en förändring. Sen försökte jag förklara begreppet "tjejnyår" och de tyckte det var AMAZING med "girl's new year in September" och att det fanns ett begrepp för det. 

Efter jobbet var det dags för rehaben, det som från början kanske tog max en halvtimme är nu uppe i typ 90 minuter så det ska bli skönt att kunna förlägga den tiden så att det passar lite bättre in i det såkallade livspusslet. Igår hann jag hem, gå en runda med hundarna, mata kycklingarna (och med det avses alltså inte bara att slänga åt dom lite mat utan också att sitta och glo på dom när de kilar omkring och är urgulliga) och äta kvällsmat, sen var det i princip dags att byta om och åka till stallet. Efter ridningen satt S och jag kvar en god stund och babblade om senaste utvecklingen i den ständigt pågående realitysåpan "C:s värld" så jag var inte hemma förrän omkring 21.30. 

Nu är det verkligen mörkt på morgnarna. I normala fall släcker jag ytterbelysningen samtidigt som jag släcker i hallen innan jag går hemifrån, tycker det är lite onödigt att den, ytterbelysningen alltså, inte hallen, ska stå och lysa på ingenting, men i morse så såg jag knappt nyckelhålet när jag skulle låsa ytterdörren så det kanske börjar bli dags att låta den stå på. Ytterbelysningen alltså, inte ytterdörren. Vi är vad som känns som de enda människorna i hela Sverige som inte har någon fasadbelysning på vårt hus, och bor på en såkallad skafttomt så gatubelysningen når inte fram till oss, och nu är det som sagt MÖRKT. Skönt i och för sig att det inte längre är gryningsljus och tusen miljoner hjortar och rådjur som är ute och strosar från A till B utan att bry sig ett skvatt om att det råkar vara en 90-väg mellan.  Man får ju såklart  alltid vara på sin vakt ändå, men inte fullt lika intensivt som för några veckor sedan då jag körde genom skogen precis då dagen började gry och det kändes som ett himla safari.

Det går trögt med flytten till mitt nya kontor, det beror främst på att jag behöver hjälp med att flytta ett skrivbord från bottenplan på en byggnad till första våningen i en annan, och just nu har alla fullt upp med nedmonteringen av fabriken. Ser just nu inga direkta fördelar med att flytta, för jag har insett att jag inte längre kommer att ha tillgång till något omklädningsrum med skåp att hänga grejer i. Utan nu ska man över på finsidan där man aldrig någonsin har varit i kontakt med begreppet "arbetskläder" (och därför finns det såklart inga omklädningsrum heller) och där man förväntas hänga sina ytterkläder på en klädhängare i korridoren. Det kan jag såklart göra, men var ska jag ha mina träningskläder? Min yogamatta? Mina extra ombyten? och allt annat som jag hittills förvarat i skåpet i omklädningsrummet. Aja, det går såklart att hitta en lösning på det vad det lider. Fördel är tillgång till diskmaskinen i fikarummet, så jag kommer i alla fall slippa stå och diska min lilla frukostskål i vasken i omklädningsrummet som jag gör nu. Omklädningsrummet är en väldigt liten skrubb som också fungerar som kök, eftersom man lyckats klämma in ett kylskåp, mikro och kaffebryggare där, samt förråd. Det saknas diskbänk och avställningsytor och ser ut därefter så just den biten kommer jag väl inte direkt att sakna. 

 

Till stallet istället, v 37 2026, pt 1

Igår var det dags för ett pass med Spanjorskan igen. Börjar gilla henne mer och mer, eller det har jag väl gjort hela tiden men inte ridit henne tillräckligt kontinuerligt för att lära känna henne. Det gör jag väl inte riktigt än heller, men det känns i alla fall som att vi håller på att bygga någon form av relation. Hon är så mjuk och trevlig att sitta på och det känns som att det händer något med min egen ridning också, att jag blir mer balanserad och lyhörd. 

Vi red på stora utebanan, ingen speciell övning, mest volter och övergångar i skritt, trav och galopp men det räcker ju fint. Spanjorskan har det lite jobbigt med att hålla galoppen, det beror nog dels på att hon är rätt så rund efter betet och det är lite jobbigt för henne, dels på att hon går mycket barnlektioner och om/när de galopperar där så är det kanske max en långsida i taget. Så där får jag kämpa en del, fattningarna blir inte heller de bästa men det är ju bara att knota på. Jobba med sitsen, Nu har du inte någon tendens till stolsits längre, sa L och det var ju skönt att höra. Stolsits liksom! Jag! Pffff! Det är jobbigt att rida och hela tiden tänka på sitsen när man inte behövt göra det speciellt mycket förut (fast uppenbarligen borde jag ha behövt göra det även förut), kanske inte så mycket fysiskt som mentalt. Var därför fysiskt och mentalt slut efter lektionen, hehe. 

Ovännen

Har läst Ovännen av Moa Herngren, detta är handlingen:

Karolin trodde att hon hade kontroll. Hon har skilt sig, skaffat en ny lägenhet och försöker få livet att fungera som ensamstående förälder. Men när hennes mamma plötsligt hamnar på sjukhus blir det för mycket och Karolin inser att hon står mitt i en kris. Som tur är har hon Saga kvar, sin allra bästa vän och klippa i livet.

Karolin och Saga har varit oskiljaktiga sedan mellanstadiet. Saga är som en extra familjemedlem i Karolins familj och gudmor till hennes dotter. Men nu när Karolin behöver sin vän som allra mest har något hänt.

Saga har träffat en man. Karolin märker hur Saga förändras i hans närhet. Hur hon plötsligt slutar höra av sig. Hur hon glider undan. Är han inte lite kontrollerande?

När Saga berättar att hon och Jon ska flytta ihop kommer det som en chock. Inte bara för att det gått så kort tid – utan för att Saga har tagit beslutet utan att säga ett ord till Karolin.

Karolin försöker vara glad. Försöker lita på Saga. Då gör Saga plötsligt slut med Karolin – helt utan förklaring.

Jag har tidigare läst Tjockdrottningen, Skilsmässan,Svärmodern och Syskonfejden av samma författare, det är ingen serie utan alla är helt nya berättelser och karaktärer men lite på samma tema, relationer som skaver. Har tyckt de tidigare böckerna varit helt okej, men inte mer än så. Tycker lite samma sak om den här boken. Okej, men inte mer. Tycker Karolin är för överdrivet klängig/krävande, och Saga för överdrivet mesig/konflikträdd för att det ska kännas riktigt sannolikt. Den här boken får tre kompisar av fem möjliga.