260602

Igår var planen att åka på obokad efterkontroll på Bilprovningen mellan 8.00 - 11.30 för då hade jag inget i min jobbkalender bortsett från ett 15-minutersmöte med min chef vid 9-tiden, så jag tänkte att jag nog kunde slinka iväg efter det. Det ena ledde dock till det andra, eller åtminstone kom min chef på att jag nog skulle ha nytta av att vara med på ett möte som han och en till skulle ha vid 9.30 vilket jag givetvis svarade JAJEMEN! på för sån är jag i jobbsammanhang. Det mötet ledde sedan till ett nytt möte-efter-mötet och så gick hela förmiddagen utan att jag kom iväg på någon bilbesiktning. Får bli idag istället, om inget oförutsett inträffar alltså. 

Efter jobbet var det dags för rehab. Jag börjar tycka det är lite mysigt ändå, minns samma känsla från när jag gick på artrosskolan. Det är liksom så befriat från prestige på något sätt och alla har sina utmaningar. Så är det väl på ett vanligt gym också, men tänker att det är mer hets kring resultat och utseende, att man  är tight och tonad, har rätt kläder och hur ofta man tränar och hur mycket man bänkar och sånt där. Nu var det i och för sig omkring hundra år sedan jag tränade på (vanligt) gym, så det kanske inte är så längre, VAD VET JAG?

Småpratade med det äldre paret som jag kallar för Rökarna men som heter Lennart och Eivor medan jag värmde upp. Sedan kom Bagaren och förstörde myset lite genom sina otroligt avancerade och explosiva övningar med hopp och stora vikter. Då känner man sig inte så ball när man själv bara ligger på en foamroller och kämpar på i slow motion med sin rötna fascia. Min fysioterapeut sa förvisso att min teknik var "en fröjd för ögat", men ja. Att Ingemar Stenmark kan hoppa upp på en mur vid 70 års ålder kan man väl tugga i sig, han är ju ändå f d elitidrottare. Men när en vanlig dödlig (bagare dessutom) gör i princip samma sak på ett rehab-gym så är det mer svårsmält. 

Åkte hem via affären för att hämta min nya proffsiga kabinväska som var min julklapp från jobbet. Väskan är gul, så min man kallade den för gulklapp. Gick en runda med hundarna, åt kvällsmat, bytte om och åkte till stallet. Sen hem, duscha, i säng. Sov jättedåligt i natt och ikväll ska vi ha AU-möte innan ridningen så det kommer att bli en sån där dag när allting bara går i ett, ingen paus någonstans. Men det kanske är lika bra det, hehe.   

Till stallet istället, v 23 2026, pt 1

Igår när jag kom till stallet var Köttbullen (som jag skulle ha) klippt! Skönt för henne att slippa släpa på  sitt tjocka hovskägg och en massa päls. Hon blir som en helt annan ponny, med hovskägget ser hon ut som det kallblod hon är, med klippta ben blir hon nästan lite sportig i typen. 

Vi skulle rida på stora utebanan. S-U-C-K. Där är så torrt och dammigt. Nåde den som rider på spåret där det är hårt, sa K och viftade hotfullt med ett spö mot den som mot förmodan ens skulle våga tänka tanken. Ja, det var ju på skoj förstås om det inte framgick. K var förkyld och ville spara sin röst så vi fick rida fram självständigt. Det passade mig bra, vi snirklade runt hindren på utebanan i volter, flyttade lite i sidled, det kändes rätt okej med tanke på värmen. K vill ju att jag rider med avsevärt kortare tygel än vad jag tycker är bekvämt, jag fattar varför jag ska göra det eftersom Köttbullen annars går på bogarna. Men jag upplever också att om jag kortar upp tygeln direkt på den längden som K tycker är lagom (och som förmodligen är helt korrekt) så blir Köttbullen tjurig och står emot och så slutar det ofta med konflikt istället för samspel. Men om jag rider fram på "min" tygellängd, detvillsäga den jag tycker är bekväm, så går det bättre att korta upp den och börja ställa krav sen när hon är mer igång, man får liksom lura henne lite. Så då fick jag göra det, fast det var kanske bara för att K var förkyld och inte orkade argumentera, haha. I alla fall tyckte jag det gick riktigt bra. Övningen var sen att rida på en volt med övergångar, galoppfattningar och sedan rida från volten ut i ökad trav på rakt spår. Köttbullen har ju inte så stort register i sina gångarter, men nu djeflar fick vi till ett par riktigt fina ökningar där jag riktigt kände hur hon tog i från bakhovarna och längde sig utan att för den skull tappa formen. Sen sitter bogfriheten långt inne hos henne, så det finns mer att jobba på där. Men ändå. Duktig tjej! Var så nöjd med henne! 

Patient

Har läst Patient av Ben Watt, kanske mer känd som ena halvan av bandet Everything but the girl. Detta är handlingen: 

År 1992 drabbades Ben Watt, medlem i bandet Everything But The Girl, av en sällsynt livshotande sjukdom som förbryllade läkarna och krävde månader av sjukhusbehandling och operationer. Detta är berättelsen om hans kamp för överlevnad och vilken effekt den hade på honom och hans närmaste. 

Jag är lite fascinerad av såkallad sick lit, tycker det är till lika delar obehagligt/skrämmande som fascinerande att läsa såna där självupplevda sjukdomsberättelser, särskilt när det är såna där märkliga som ingen har hört talas om (i Ben Watts fall, Churg-Strass syndrom, ni får själva googla). Vet inte riktigt vad jag ska tycka om boken, det känns sådär att sätta betyg på någons beskrivna sjukdom och lidande, så då gör jag inte det. 

260601

Men då är det alltså juni nu? Sommar-på-riktigt, fast det känns det i och för sig som det har varit ett bra tag nu när det har varit t-shirtväder i vad som känns som veckor. 

I fredags blev jag klar med en rejäl surdeg på jobbet, skickade iväg den till berörd myndighet och tänkte sedan unna mig att sluta lite tidigare. Fast så blev det ändå inte, det finns ju alltid grejer att ta tag i. I fredags kom det hit en firma och började arbeta inne i fabriken för nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort. I alla fall i den del som så att säga inte finns längre, resten försvinner i höst. Och det är ju inte bara att ta under armen och bära ut genom dörren, vissa saker är platsbyggda och fastgjutna och -bultade i betonggolvet, vissa grejer är så stora att de fick lyftas ut genom taket. Detta har ingenting med mina arbetsuppgifter att göra, det är mest bara deppigt, en epok som går i graven, osv. 

Efter jobbet åkte jag till bilverkstan och fick bytt den där låsscylindern till dragkroken, det var ju på tiden. Dock opassande att klaga när man inte behöver betala en krona, så det gjorde jag såklart inte heller. Fick en iskall Loka Citron och kunde sitta och spela spel på mobilen under tiden så det gick ingen nöd på mig. Åkte sedan och köpte jordgubbar, svenska, dyra. Hem och ut med hundarna, tränade ett pass yinyoga och sedan började jag baka tårtbottnar parallellt med att jag gjorde marinad och sallad och fixade inför den grillning vi bestämt oss för att ha på kvällen. Lade ihop bottnarna med fyllning och röjde plats i kylen för den, vilket inte var det lättaste. Brickan som jag alltid använder till tårtor sprack när jag lyfte den, men det var bara i kanten så det klarade sig. 

Min man gjorde bakad potatis i airfryern, jag konstruerade en plattform för grillen att stå på. Benen till nämnda grill har nämligen rostat sönder, så den är benlös men det är ju inget fel på själva grillen för det, jag satte den helt enkelt på några tegelstenar och det gick hur bra som helst att grilla.  Sen började det plötsligt regna!? Det var ju märkligt när solen lyst från en klarblå himmel från arla till särla hela veckan, men det brydde sig inte regnet det minsta om. Aja, det var bara ett lätt duggregn och sedan blev det fint igen. 

Tog ett glas vin! Minns inte när jag gjorde det hemma senast, eller jo, det var strax efter vår bröllopsdag i april, då delade vi en flaska bubbel. Så det var ju inte sådär jättelängesen ändå. Men bara ta ett glas vin till maten sådär, det minns jag inte riktigt när jag gjorde senast. Till nyår kanske? 

Gick och lade mig rätt tidigt som vanligt, hade planerat att gå upp vid 06.30 men vaknade innan klockan ringde. Tog en milrunda med hundarna, sedan åkte jag och tittade på hoppallsvenskan. Det gick bra för vårt lag, de gick vidare till omhoppning (fast det gjorde nog alla lagen) och sen vet jag inte riktigt hur det gick för det är inte som förr när det var fyra ryttare och de tre bästa resultaten räknades och resultaten baserades på det gamla vanliga lägst-antal-fel-på-kortast-tid. Nu i division 3 så kan varje lag bestå av upp till åtta personer och det räcker om tre är felfria så går hela laget till omhoppning, men den är inte på tid utan det räknas ut någon slags procent av antal felfria ekipage. Det funkar ju det med, men det blir ju inte sådär OTROLIGT spännande som det kunde vara förr när man gjorde avancerade räkneoperationer inför varje start för att se hur många fel ekipaget och därmed laget "hade råd" med. Men trevligt och inkluderande, nästan som att vi också skulle kunna ta oss runt, sa en ridkompis jag träffade där som inte heller gillar att hoppa. 

Stannade inte och kollade på prisutdelningen utan susade raka vägen hem för jag hade en tårta att dekorera. Fixade med det, sedan åkte vi till min dotter som hade 40-årskalas. Det var lite blandad mix med familj, gamla vänner som jag känt sen de var små och nya kompisar varav jag träffat en del när vi sprungit lopp, andra inte alls. Det var trevligt och på lagom nivå. N:s kompis S hade satt ihop ett quiz och hade lagt ner väldig möda på att sätta ihop rättvisa lag som hela tiden sprack för att delar av festdeltagarna först skulle kolla klart på Champions League-finalen i fotboll på ett annat ställe, och det blev ju förlängning och straffar och grejer. 

Föräldragenerationen fick vika ner sig och avgå "så att den riktiga festen kunde börja" men det var väl lagom för kvällströtta mig att vara hemma strax efter 21. De andra hade ändå bara hållit igång till typ 23.30 för de är ju inte heller några ungdomar längre, haha. 

Igår gick jag min vanliga söndagsrunda, tack och lov har den där blåsan under trampdynan läkt ihop någorlunda så att inte varje steg längre är förenat med stor plåga och att man sedan dessutom får ont på nya ställen för att man går konstigt för att försöka avlasta, oh the joy of being gammal och sleten. Tränade ett pass yinyoga, lagade sedan lunch för att få ihop till matlådor i veckan. Vi brukar inte äta lagad lunch på helgerna (om det inte finns rester), tycker det räcker med ett mål lagad mat per dag men nu hade vi ju inte ätit någon middag på lördagen och jag hatar att inte ha matlådorna fixade inför veckan. Efter lunch och undanröjning så började min man prokrastinera inför däckbyte på bilen, som skulle varit gjort för längesen men inte blivit av. Nu är det i alla fall gjort, men det satt långt inne. Varför gör jag det inte själv då, kan man ju fråga sig, och mitt svar är att jag tycker det är jobbigt och tråkigt och därför åkte jag en gång till en däckfirma för att låta andra göra det åt mig, men efteråt blev min man så upprörd över att jag hade betalat pengar för att göra något man lika gärna kunde göra själv, och från den dagen blev det hans djävla ansvarsområde att byta däck. Eller hjul eller vad det nu heter. Själv tömde jag ena hushållskomposten på jord och planterade lavendel i våra zinkbaljor, sedan fikade vi på uteplatsen och så var det lite allmänt slappande tills det var dags att börja laga middag (en annan anledning till att jag är motståndare till lagad lunch är att det inte känns som att man gör annat än står vid spisen, plockar undan och diskar upp).  

Det var den helgen det! Nu har jag en rätt hektisk vecka framför mig. Idag är det jobb, ska också klämma in ombesiktning av bilen, sedan rehab och så ridning ikväll. Imorgon jobb, AU-möte och så ridning. På onsdag ska vi rensa stånds i beteshagarna efter jobbet, på torsdag är det bio med CLUB ROMIF. På fredag är det ingenting, men på lördag ska S och jag fira nationaldagen genom att ta ett mastigt arbetspass med helvetessystemet IDROTT ONLINE. Ingenting på söndag, men då kommer jag garanterat att deppa eftersom jag ska åka till Norge nästa måndag  och det hänger redan över mig som ett Damoklessvärd. Försöker tänka att det ska bli kul och sådär, fyra dagar med hotellfrukost till exempel, mycket egentid på kvällarna också, men däremellan ska det ju klämmas in arbete och social interaktion och en massa logistik. Har tänkt mig att jag ska promenera från hotellet till jobbet varje morgon, det är cirka 4 kilometer så det är ju ingenting i avstånd räknat, men det finns en massa motorvägar där man aldrig riktigt vet var och hur man kan ta sig över till fots. Är väl inte riktigt tänkt att någon ska komma traskande till ett industriområde, men någon gång får ju vara den första. 

260529

Då var det fredag igen! Den här veckan har varit ganska lugn tycker jag, nästan inga möten och det jag måste göra på labbet tar dagens första timme, sen kan jag jobba med mitt andra resten av dagen. När jag sa att jag kunde sköta labb-biten så var jag ändå lite rädd för att det skulle bli en massa vad vi kallar BTB-situationer i produktionen för det brukar det bli under högsäsong. BTB står för Band Till Bil, detvillsäga att materialet skickas direkt ut från fabriken istället för att plockas från lagret som ändå är det normala (även om det aldrig står där särskilt länge under högsäsong). Då måste man släppa allt man har för händer så fort det kommer en bil för det är klart att man måste prioritera att kunderna får sitt, men det är ju segt att bli tvungen att avbryta möten för att rusa ut i labbet och släcka bränder (inte bokstavligen dårå). Men så har det inte blivit, i alla fall inte hittills, so far so good. 

Igår ploppade det upp ett jobb på Linkedin som såg ut att passa mig som handen i handsken. Det var som samordnare inom samma område jag jobbar idag, till och med i snarlik bransch (vilket inte är så vanligt eftersom vår bransch är väldigt smal) för en statlig myndighet där jag kunde bocka av i stort sett allt på listan över krav och meriter. 

Fick ett obegripligt sug att söka det, kanske också för att vår f d inspektör på tillsynsmyndigheten jobbar där. Vår nuvarande inspektör berättade en gång för mig att den förra (som var direkt ökänd för att vara alldeles otroligt sträng och nitisk och jag tror alla vi drog en lättnadens suck när hen slutade för de tillsynsbesöken var en riktig mardröm), ofta framhöll för andra företag som de hade tillsyn på vilket föredöme vårt var, och dessa föredömligheter var direkt kopplade till mina ansvarsområden. Så jag tror nog att hen skulle kunna lägga ett gott ord för mig. Men ändå rätt obegripligt att jag kände ett sånt sug efter att söka nytt jobb, jag ju gillar mitt nuvarande och ser otroligt många fördelar med det: bra chef, hygglig lön, rätt fritt, perfekta (för mig) arbetstider, osv. Var det kanske bara tävlingsinstinkt, för att se om jag skulle få det? Jag har ju ridit högt på min spetskompetens i många år, men nu när det snart inte längre finns någon produktion att koppla den till känner jag mig ju lite mer utbytbar. Även om jag vet att folk i ledningen tycker jag gör ett bra jobb och sådär, men det kommer att vara svårt att hävda att man har unika kunskaper, blir vi uppköpta, och det kommer vi sannolikt att bli förr eller senare, och man ska in i en ny organisation är sannolikheten att det redan finns folk som jobbar med samma saker som jag gör nu rätt hög, och då hänger man ju löst. Eller var det kanske bara en effekt av att PC liksom försökte läxa upp mig för att jag nämnde att jag pratat en stund med en elektriker som är inhyrd för att demontera det elektriska, det fick man absolut inte göra för han kostade för mycket. Som att man skulle behöva be hen om lov för att få byta några ord med en person som nästintill gått som barn i huset i alla år, GAH, jag står inte ut med sån djävla överförmyndarattityd. Är SÅ glad att jag skippade den där AW:n för efter vad jag hört så dök de människor som jag verkligen ville träffa, de som har slutat, ändå inte upp. Hade ju känts väldigt B om jag skulle ha stressat som en galning för att hinna dit och sen bara sitta och uggla med samma människor jag träffar varje dag, tack men nej tack känner jag. 

Vad händer i helgen då? Idag ska jag, äntligen, åka till bilverkstan och få det där djävla låset till dragkroken bytt så att jag kan besiktiga om bilen nästa vecka. Sen tror jag vi ska grilla ikväll, det har vi inte gjort hittills i år men imorgon ska vi på kalas för min dotter och på söndag ska det kanske regna så ska det bli av denna helgen så känns ikväll som en bra idé. Ska också fixa tårta till morgondagens kalas. Imorgon kanske jag eventuellt ska åka och kolla på en hopptävling där några från stallet ska vara med, jag får se om jag känner att jag hinner för det är en bit att köra. Vi var där och tävlade rätt mycket förr i världen när min dotter var medryttare på en ettrig liten B-ponny där ägaren hade den klubben som hemmaklubb, kunde ju vara kul att se hur det är där numera. Förr hade de ridskola också, men jag tror den lades ner för några år sedan. 

Och sen är maj slut och nästa vecka börjar sommaren, den riktiga och officiella. Det är SÅ sjukt. Veckan därpå åker jag till Norge. GULP. Aja, den dagen den sorgen, osv. 

Häxtävlingen

Har läst-om Häxtävlingen av Eva Ibbotson, är tydligen inne i ett stim av att läsa-om barnböcker. Detta är handlingen:

Den store Arriman har tröttnat på jobbet som trollkarl och vill ha en arvinge som kan ta över. Eftersom han bara kan gifta sig med en häxa inbjuds alla häxor att tävla om vem som kan utföra den ondaste och kraftfullaste Svartkonsten. Och vinnaren får gifta sig med Arriman. Belladonna bestämmer sig för att ställa upp, fast hon är en snäll och ganska vit häxa. Hur hon än försöker att vara svart blir det bara gott och vackert. Men så möter hon barnhemspojken Terence och hans daggmask Rover och då minsann händer det grejer!

Jag gillar den här boken lika mycket som jag gillar Den stora spökräddningen även om jag inte heller här  absolut inte tillhör målgruppen (barn 9-12 år). Men den är så himla rolig! Den får fem svartkonster av fem möjliga. 

260528

Igår var det morfar Nisses födelsedag, idag har turen kommit till min dotter som har uppnått helt otroliga  40 jordsnurr. Eller otroligt och otroligt, nu låter det ju i det närmaste som att hon var ett medicinskt under på något sätt. Så är inte fallet, det är väl mest det att jag inte tycker att det var så värst längesen som jag själv fyllde 40. Herregud, jag hade ju tillochmed den här bloggen när jag fyllde 40 och det var inte som att jag började blogga i samband med att jag fyllde 40. Och nu har man alltså barn som är 40. Gud vad många gånger det gick att skriva 40 i ett stycke, men i alla fall: Hurra för henne och hurra för oss och för att vi har en så fin relation. En person i min relativa närhet har en förälder som lägger ut otroligt deppiga inlägg på sociala medier i stil med Don't cry at my funderal, just walk away from me like you always did och Don't put me in a coffin when I die, just throw some dirt on me just like you did when I was alive och så sida upp och sida ner om hur ohyggligt ensam hen är trots att det är föräldern som sagt upp bekantskapen med (de vuxna) barnen och inte tvärtom som man skulle kunna tro. 

Igår tog jag ett fotbad på jobbet. Det är sånt man kan göra när man sitter ensam i en hel byggnad, hade väl inte funkat lika bra i ett kontorslandskap kan jag tänka mig. Det där såret som den spruckna vattenblåsan under trampdynan har transformerat sig själv till såg nämligen varken särskilt rent eller fräscht ut och för att kunna göra ett ärligt försök att få ett plåster att sitta kvar mer än 10 minuter kände jag att foten inte kunde vara svettig och stinkande som jag upplevde den efter min lilla lunchpromenad. 

Igår när jag scrollade igenom mitt sociala media-flöde så var det nån online-PT som tyckte det skulle vara obligatoriskt att använda deodorant på gym och folk eldade på och höll med i kommentarsfältet där det tydligen var ett allvarligt brott i stil med högförräderi om man skulle råka bli lite svettig i en lokal där hela syftet var att träna och bli svettig, och de tyckte också att det även skulle vara krav på skor. På mitt rehabställe hyllas och välkomnas användande av barfotaskor och det är absolut inga konstigheter med att gå barfota inne i själva gymmet, det är det många som gör. Men för den saken behöver man ju inte skrida in där med fötter som luktar Gamle Ole. Kände därför att jag behövde saneras efter jobbet, så jag tog en oanvänd papperskorg från ett av de tomma kontoren, fyllde med vatten och några pump av handtvålen och så blev det fotbad vid skrivbordet. Som sagt, det finns bara fördelar med att inte ha kollegor runt omkring sig. Skrubbade fötterna rena från svett och smuts med diskborsten (efter att ha lagt dit en ny i vårt, eller ska jag säga mitt för nu är det ju bara jag här, kombinerade kök/förråd/omklädningsrum, jag är väl ingen barbar heller) så att de luktade artificiella björnbär från BLIW, det var väl så nära hallon man kunde komma.

Åkte på förnedrings-rehab, fast igår var inte Bagaren där och spänstade omkring. Det var överlag inte alls mycket folk igår. Minns från när jag gick på artrosskola, då lärde jag mig vissa dagar och tider som var bättre (i avseendet "mindre folk") än andra. Får väl se om jag hittar något mönster här. Tycker i alla fall att jag börjar få lite kläm på övningarna, men såklart ska det inte stanna vid det utan igår fick jag också en styrkeövning som gick ut på att jag skulle förflytta mig huksittande i sidled med ett gummiband runt anklarna och hälen som så att säga ledde vägen, "så går du på det sättet härifrån och bort till cyklarna och tillbaks igen fyra gånger". Fick först ett gummiband där jag knappt kunde rubba foten överhuvudtaget, skulle jag ta mig fram och tillbaks på den utmätta distansen fyra gånger så hade jag väl inte varit klar än. Tydligen är den muskeln som man aktiverar med denna övning helt djävla rudimentär hos mig, fick byta till motstånd LIGHT som om jag vore en kraftlös 80-åring. VadFAAN?  Hasade mig fram och tillbaka i sidled som om jag vore en dement eremitkräfta, fick stanna och VILA varje gång jag kom till vändpunkten. Gud så förnedrande. 

Åkte hem, haltade (p g a såret under trampdynan) ut med hundarna, tyckte inte Tage haltade alls längre. Alltid något i denna värld av krämpor. Hem med hundarna, stultade vidare till bibblan för att lämna och hämta böcker, sedan hem och kraschlanda i soffan, Gud vilken tur att jag tackat nej till den där AW:n. Min man kom hem, vi kollade på Gladiator II, var tvungen att googla om de, romarna allså, verkligen lät vattenfylla Colosseum och det har tydligen hänt, de har ju dock sina berömda akvedukter och sådär så det skulle väl kunna vara tekniskt möjligt, men några himla HAJAR fanns det i alla fall inte där.  Har också svårt att se att de, romarna alltså, inte hajarna, skulle kunna få upp sån djävla fart på skeppen att de kunde ramma varandra med den kraften, men men. De har ju ingen corvus på sina skepp, påpekade jag, som nyss läst om hur romarna blev framgångsrika till sjöss i det första puniska kriget med hjälp av denna snillrika änterbrygga, kritiskt, men Chat-GPT lät meddela att romarna med tiden skippat corvus eftersom de gjorde skeppen instabila. Har också svårt att tänka mig att man först skulle kunna vattenfylla Colosseum så djupt att det både kunde åka skepp och simma hajar där, för att sedan tömma ut alltihop och typ dagen efter var det så torrt att det dammade. Men det var tydligen inget som Ridley Scott hade problem med. 

Idag är det jobb, sen hem och städa och träna ett litet corepass. Inget fir av min dotter idag utan på lördag ska det vara ett litet kalas. Förstod mellan raderna att man som representant för föräldragenerationen kunde avvika efter ett par timmar så att den riktiga festen kunde börja, det passar väl mig som knappt kan hålla ögonen öppna efter klockan 21.00.