Invasiva arter

Har läst Invasiva arter av Oscar Nilsson Tornborg. Detta är handlingen:

Det är sommar och turister flockas till idylliska Burge på Merkö i Östersjön. Grillar tänds, drinkar dricks, det är sol och bad.Men allt är inte solsken. Lukas är ensam i sin skräck för den tyranniska styvpappan, och Eva har tillsammans med dottern Elsa återvänt till ön för att hitta tillbaka till en sorts normalitet efter sin mans död. Och när Jens Larsson på den lokala bensinstationen upptäcker att en larvliknande parasit har borrat in sig i hans fot är det början på en dag där de invasiva arterna tar över och förändrar allas liv för alltid. 

Det här lät som perfekt sommarskräck att sluka när det är värmerekord och enda man orkar göra är att ligga i skuggan med en bok. Tyvärr var den enligt mig inte alls lika bra som den lät. Platta karaktärer, sparsam och menlös dialog, "skräcken" kändes mestadels helt osannolik och därför inte det minsta skrämmande. Den här boken får en cerkarie* av fem möjliga. 

* Larvstadiet av Tricobilharzia sp. som i huvudsak infekterar sjöfågel. Kanhända att jag en gång i tiden skrev ett examensarbete om parasitiska plattmaskar och därför kan orimligt mycket om deras livscykel och i denna ingående intermediära livsformer. 

260630

Veckan började verkligen inte bra för min man, för när han kom till jobbet så fick han veta att han var uppsagd. Kul grej såhär inför semestern va? Vet att det finns någon slags tanke kring att lämna dåliga besked precis innan ledighet/semester/långhelger och liknande, för att folk ska ha processat och den dåliga stämningen liksom ska ha blåst över till nästa gång man ses. Fick det "rådet" en gång när jag skulle lämna ett dåligt besked och velade om det skulle levereras innan eller efter vad-det-nu-kan-ha-varit, jul kanske. Funderade på det en stund och kände att tja, det är ju en väg att gå men nja? vill jag verkligen vara en person som tycker det är viktigare att det är i första hand ska vara behagligt och friktionsfritt för mig än att folk ska få sina efterlängtade ledigheter förstörda? Så nä, det var inte min melodi. 

Så tänkte dom uppenbarligen inte på min mans (snart f d) jobb i alla fall. Så det var ju ingen kul början på vare sig veckan eller den väntande semestern. Nu är väl inte det här ett drömjobb, snarare tvärtom.  Ett familjeföretag som drivits i decennier av ägaren, som inte utvecklat sitt ledarskap sedan 50-talet. Personalomsättningen på detta företag har varit erkänt hög, om ett företag ständigt söker folk även om de inte  direkt växer organiskt så ska man kanske fundera på varför. Sonen i familjen tog över för några år sedan och då blev det väl något bättre, men fortfarande är det väldigt old school management och den gamle stultar fortfarande runt på dagliga rundor som en annan brukspatron och har synpunkter på allt. Min svärson är lite släkt med de här människorna och har vittnat om ett och annat även privat som inte är så charmerande. Min man hade bara tänkt sig det här som en tillfällig födkrok tills något annat dök upp, men sen blev det ju krig i världen och lågkonjunktur i Sverige och mängden sökbara jobb inom hans bransch är rätt begränsade. Men jaha, nu blev det så här. Det behöver ju inte nödvändigtvis betyda katastrof heller, även om ett rövjobb är bättre än inget jobb. Det löser sig väl på ett eller annat sätt. 

Som om det inte vore nog med det så hörde svärmor av sig i helgen, det händer inte jätteofta eftersom de, svärmor och min man, av olika skäl har sagt upp bekantskapen med varandra. Men nu hade hon fått en Alzheimersdiagnos och blivit av med sitt körkort, hon kommer bli tvungen att sälja sitt hus (båda delarna var visserligen bara en en tidsfråga för hon är ändå 85), flytta till något boende, ha god man och så vidare. Svärmor har dessutom en personlighet som kraftigt pekar mot borderline eller möjligen bipolaritet, vilket i kombination med Alzheimers kan bli...utmanande, antar jag. Det ger sig väl med tiden. 

Min dag var så här: Åkte till glasfirman och lämnade in bilen för byte av vindruta. Fick lånecykel som jag trampade tillbaks till jobbet med, jobbade, fick sms att bilen var klar, cyklade tillbaks till glasfirman, betalade 2500 kronor och såg glad ut. Nej, det gjorde jag inte men de var i alla fall trevliga på glasfirman och man fick en liten påse Ahlgrens bilar på "köpet". 

Åkte vidare till rehab. Bagaren var tillbaka, men som jag förstod det var han i slutet av sin rehab och nu var det sista gången han skulle komma dit. Skönt, höll jag på att säga utan att ha någon annan anledning än att han är så himla vältränad och det är deppigt när man själv håller på med sina ytterst krämpe-relatarade övningar och så kommer han studsande som en annan 20-åring. Ändå hörde jag honom säga till fysioterapeuten igår att Förr var man ju vig så in i helvete, och så någonting om hur stel han var nu. Sagt av en man som ser ut att vara minst i min ålder och som alltså kan göra såna där Ingmar Stenmark-hopp upp på, inte en mur i det här fallet, men en låda som i alla fall är 70-80 cm hög. Men ja, allt är ju relativt. 

Åkte hem, min man var redan hemma och hade tagit ut hundarna så jag kvistade ner till bibblan för att lämna och hämta böcker. Sedan var det dags att åka in till stan igen för bio med Club ROMIF. Det blev varken rätt dag eller rätt salong den här gången, men vadfan. Vi såg Toy Story 5 och höjde medelåldern i publiken litegrann. Jag har bara sett de två första Toy Story-filmerna, men jag tycker de är jätteroliga. Det var den här också, också med ett ganska tydligt budskap om skärmtid och nät-taskigheter bland barn som man nog kan ta sig en funderare på som förälder. Men framför allt rolig, så mycket har vi nog aldrig skrattat på en ROMIF-film, konstaterade vi efteråt. 

Åkte sedan hem igen, hann se Brasilien klämma in ett mål på övertid och avgöra mot Japan i fotbolls-VM. Synd, de kunde gott få ha tagit sig vidare men fotbollsresultat är inget som jag direkt går och hänger med huvudet för.  Minns en gång när vi var ett gäng som skulle kolla på någon avgörande match, det måste ha varit EM 2004, och Sverige hade tråcklat sig fram till kvartsfinal, spelade oavgjort och slutligen förlorade på straffar mot Nederländerna. När sista straffen satt i mål och planen fylldes av jublande nederländska och dystra blågula spelare sa jag något käckt i stil med Jaha, nu får man väl heja på Danmark då istället! varpå en man i sällskapet snodde runt och väste Vad i helvete, är du inte SVENSK din jävel? Starka känslor hos somliga alltså, dock inte hos mig. 

Idag: ny dag och nya möjligheter. Ska vara med på något nätbaserat seminariun som börjar efter att jag  egentligen har slutat, men det kan man väl tugga i sig när det inte sker oftare än vad det gör. 

Schimpanserna vid Point Nemo

 Har läst Schimpanserna vid Point Nemo av Cecilia Klang. Tidigare har jag läst trilogin Kan innehålla spår av Tommy Roos, I södra Norrland väntas regn och Obehöriga äga ej tillträde. Jag gillade den första jättemycket, de andra två inte lika mycket. Detta är handlingen: 

Lisa är fyrtiofem och har inte kommit längre i livet än de tjugo meter som skiljer hennes hus från pappans. Hon undervisar på samma skola hon en gång gick i, har samma frisyr som hon alltid haft och sköter om samma grekiska landsköldpadda. Rolf har fyllt åttio och hans cancer oroar honom mindre än tanken på vad som händer med Lisa när han inte längre finns. Hur ska hon klara sig själv? När sjukdomen tvingar dem att konfrontera det de undvikit i åratal börjar något röra sig – mellan dem och inom dem. Hur hittar man ett eget liv när den man lever för håller på att försvinna?

Jag tyckte den här boken helt ärligt var SÅDÄR. Störde mig på Lisa som ständigt var sur och grinig trots pappa Rolfs nästan onaturliga snällhet och stabila humör. Nu finns det väl inget allmängiltigt sätt att förhålla sig till en närståendes cancerdiagnos, men borde inte Lisa tänka lite mer i termer "ta vara på den tid som är kvar" istället för att bete sig som en gnällig jättebebis exakt hela tiden? Den här boken får två pizzabitar av fem möjliga.  

260629

Så helt plötsligt kom den efterlängtade och ibland hatade veckan innan semestern. Vissa år har det varit helt vidrigt och jag har verkligen fått jobba ända in i kaklet, andra år lite softare. I år blir nog ett mellanting. Har mycket kvar att göra, men om inget oförutsett inträffar ska det gå att få klart det under den här veckan. 

Helgen som gick var väl historisk och hysterisk ifråga om värme. Precis innan jag skulle åka hem i fredags så fick jag en nyhetsflash på mobilen att det var en trafikolycka med långa köer precis där jag brukar köra. Tänkte att det var ju en väldig tur att jag hann läsa den innan jag satte mig i bilen. Sedan var jag fan i mig  i det närmaste oförmögen att tänka ut en alternativ väg hem, hjärnan var som sirap och jag kunde liksom inte visualiera hur vägarna gick. Nästan obehagligt, är det så det är att bli dement?  Jaja, hem kom jag till slut via en omväg, men hellre det än att sitta i bilkö. 

Släpade mig ut en kort runda med hundarna, sedan tog energin slut. Hade köpt Picadelisallad som vi åt till kvällsmat, därefter hade jag vaga tankar på att se fotboll, Norge mot Frankrike, men det jag trodde var tid för matchstart var istället tid för uppsnack i studion och matchen började långt senare så då gick jag och lade mig i tvärdrag och organiserade mina app-ikoner i telefonen istället. Det var väl ungefär allt jag mäktade med, och då hade ju den RIKTIGA värmeböljan inte ens börjat än. 

På lördagen gick jag upp klockan 5 och gick ut med hundarna. På parkeringen utanför Konsum stod delar av traktens EPA-ungdomar och höll på att avsluta natten. Fattar inte riktigt vad det är som är så kul med att sitta i varsin EPA och prata med varandra genom nedvevade rutor, men det är väl jag som är gammal och inte hänger med i svängarna. 

Då, vid femtiden på morgonen, var det ändå hyfsat behagligt utomhus, 23 grader någonting, men allt eftersom dagen gick så blev det bara värre och värre. 36 grader stod termometern på under eftermiddagen och det gick liksom inte att vara någonstans och det gick inte att göra någonting heller. Ringde till min son som fyllde år, det var väl den enda aktiva handling som utfördes på rätt många timmar om man inte ska räkna dumscrollade p telefonen. Vi är inte såna som åker till stranden, hatar trängsel och även om man blir tillfälligt sval av att doppa sig så ska man ju ändå ta sig tillbaks i värmen och sätta sig i en stekhet bil och åka hem igen. Ser absolut ingen mening med det. Inte för att det var roligare hemma, vi gick omkring som zombies på heroin och smågrälade om ifall det skulle vara öppet eller stängt, upprullat eller nedrullat. Framåt kvällen tog jag mig samman och lagade mat, sedan blev det en sval dusch och tidigt i säng med vartenda fönster i hela huset öppet. Frampå småtimmarna vaknade EPA-ungdomarna till liv igen och bjöd på hög musik och motorbröl, det var ju inte exakt vad man önskade sig fast det lugnade ändå ner sig rätt fort, en halvtimme eller så. 

Igår gick jag också upp vid fem, gick ut med hundarna och det var inte ens skönt så tidigt på morgonen,  bara klibbigt och kvavt och äckligt. Sen kom lite åskmuller och så småningom regn. Enligt väderleksrapporten skulle det inte regna förrän senare på förmiddagen, så därför hade jag bara tagit på mig shorts och ett tunt linne. Det tunna linnet blev i det närmaste genomskinligt av regnet, så där fick jag gå genom byn som ett exempel på förargelseväckande beteende, tur att det var så tidigt på morgonen att det knappt var något folk ute. 

Åkte till stallet för ett möte, vi skulle sjösätta ett projekt som jag lagt mycket jobb på och det togs emot bra. Skönt, hade varit lite orolig för att folk skulle sätta sig på tvären och inte vilja vara med på tåget, men så blev det alltså inte. Sedan gick S och jag och visiterade några hästar som gick på bete i närheten innan det var dags för nästa möte. Slutligen rensade K och jag i kylskåpet efter ridläger och inför semester, fick med mig en hel del hem till både människor och höns. Åkte sedan hem och dog en smula, för det där tillfälligt svalare vädret efter åskan var just bara tillfälligt, nu var det lika varmt igen. Kändes dock bättre efter att jag fått i mig en kraftigt försenad lunch. Tränade ett pass yinyoga, ställde in exakt ALL planerad träning annars på grund av värmen, men i yinyogan ligger man ju bara stilla. Lite roligt när de säger på videon Ta gärna på en filt eller varma strumpor för det kan hända att man känner sig lite frusen när man ligger stilla i positionerna...eller något i den stilen. Kändes inte så relevant den här helgen, nej. 

Tog mig samman och totade ihop en middag, sen blev det tidigt i säng och nu är det alltså ny vecka och nya möjligheter. Enligt väderprognosen ska det bli 26 grader varmt både idag och imorgon, men därefter ser det tack och lov ut som att det ska det bli mer normala temperaturer. 

Idag är en knölig dag. Ska åka och lämna bilen för byte av vindruta när den verkstan öppnar klockan 7, hoppas att det går att charma dom så att den kan bli klar tills jag slutar. Ska på rehab klockan 13.30 och ikväll är det bio med Club ROMIF. Det skulle ju ha varit i torsdags, men dottern opererade ju ut en visdomstand i onsdags och kände sig rätt mörbultad så vi flyttade fram till som idag då. Men hela tidsplanen riskerar ju att rasa ihop om jag inte får tillbaks bilen i tid. Aja, go with the flow, det löser sig väl på ett eller annat sätt. 

Sen for jag hem

Har läst Sen for jag hem av Karin Smirnoff, tredje och avslutande (antar jag?) delen om Jana Kippo som inleddes med Jag for ner till bror och Vi for upp med mor. Detta är handlingen:

Janakippo lämnar Smalånger för att delta i en utställning i Stockholm. Där kommer hennes förflutna åter en gång i kapp henne, samtidigt som nya möjligheter öppnar sig. Kanske innebär det en chans till ett värdigt liv. Med kärleken och konsten som kraft. Om det inte vore för john bror diana och de andra som kallar från norr.

Jag tyckte ju mycket om de två första böckerna, och jag tyckte också om den här. Även om det är extremt mycket elände och man kan undra om verkligen alla människor i hela världen är så trasiga och mörka, finns det ingen normal? Men det är kanske svårt när normerna har satts ur spel redan från början, vad vet jag? Den här boken får fyra lerfigurer av fem möjliga, nu är det ni som ger er av till bibblan. 

Monstret

Det här är en bok som jag inte orkade traggla mig igenom: Monstret av Ane Riel. Jag Ä-L-S-K-A-D-E Kåda så förväntningarna var kanske för höga? Detta är handlingen:

Ingen vet varifrån lille Leon har fått sin styrka. Men hans mamma vet i alla fall att han är svår att hantera. Särskilt när han vill gosa. Och Leon gillar verkligen att gosa.
Samtidigt som Danica kämpar med sin son, kämpar Mirko med sina förbjudna känslor. Han är fortfarande bara en pojke när han blir hett, våldsamt förälskad i Danica. Det är en omöjlig kärlek. Danica är inte bara en vuxen kvinna och Leons mamma, hon är också gift med en jättelik man. Men Mirkos passioner driver honom ut ur hans hem och in i Danicas hemliga helvete.
Konsekvenserna blir ödesdigera för dem han bryr sig om. Och efter en dramatisk natt blir Mirko bunden till Leon och hans mystiska krafter för resten av sitt liv.

Ja, det lät ju inte så dumt. Först tyckte jag att...nämen är det inte väldigt mycket samma upplägg som i Möss och människor av John Steinbeck?, men tänkte att det var kanske ändå avsiktligt och att det skulle komma någon slags twist på det hela kanske. Men sidorna gick och det hände liksom ingenting med någonting och den var väldigt lätt att lägga ifrån sig. Efter tre omlån utan att jag kände minsta längt efter hur det skulle gå så fick den hamna i återlämningslådan på bibblan. TYVÄRR. 

260626

Idag gjorde jag något jag sannerligen inte brukar göra, och då menar jag inte att jag steg upp klockan 01.00 för att titta på fotboll för det gjorde jag verkligen inte. Men det slutade 1-1 mot Japan och därmed föll min teori om att de svenska grabbarna aldrig skulle ta sig vidare från gruppspelet. Vad jag istället gjorde var att börja senare. Det hade med två saker att göra: värmen och att det var min tur att köpa fredagsfrukost till jobbet. När jag släpade mig ut med hundarna igår eftermiddag så kom jag nämligen på den briljanta idén att ta deras dagliga (den längre av dom) promenad direkt på morgonkvisten, så får de (och jag) sin motion utan att någon av oss behöver få värmeslag, för idag ska det nämligen bli 29 grader varmt. Imorgon och på söndag TRETTIOSEX. Vet knappt om jag har upplevt sån hetta förut, jag har ju aldrig varit "söderöver", solsemestrar är verkligen ingenting som lockar och jag kan leva med att aldrig ha sett Medelhavet annat än på vykort. 

Sagt blev gjort. Gick upp min vanliga tid och tog sedan en runda på lite drygt 5 kilometer. Termometern stod på 16 grader, det var precis lagom. Sedan var det lagom att åka så man kunde hänga på låset på Citygross när de öppnade klockan 06.00 och köpa färska frallor till ovan nämnda fredagsfrukost. 

I helgen skulle det ju ha varit BOOT CAMP men med tanke på de 34 graderna så gör det ingenting att det blev inställt för det hade varit tortyr för både hästar och ryttare. Nu får man se till att komma upp och ut tidigt med hundarna och sedan vegetera i skuggan resten av tiden. På söndag ska det i alla fall bli lite regn, utlovas det nu i alla fall men det kan ju ändras, och från och med måndag lite mer för årstiden normala temperaturer, 23-24 grader sådär. Även det tycker jag är rätt mycket. Tur man inte tränar till något lopp nu, sa jag till min bror igår, för då hade man ju känt sig lite tvungen att springa, alternativt stressat över att man inte kunde springa. Då visade det sig att han precis hade varit ute och sprungit. Vi är otroligt lika i väldigt mycket, men uppenbarligen delar vi inte genetiken för att tåla värme i löpträning. 

Nej, nu är det dags för jobb, over & out.