260522

Igår var det dags för rehab! Var lite tidig och fysioterapeut A hade varnat för att han kunde bli några minuter sen men sa att det bara var att gå in i träningslokalen. Mötte ett äldre par som jag lite vagt kände igen men jag är ju så hopplöst ansiktsblind. Mannen kom fram och frågade lite skämtsamt om jag inte hade hundarna med mig, frun hakade på om hon tyckt att det sett ut som jag och bredde på om det hopplösa i att träffa folk på "fel" plats och sammanhang, vilket jag i sanning kan relatera till, jag har ju t o m problem med att känna igen folk på RÄTT plats och sammanhang. Tänkte att det måste ju ha varit några som gått hundkurs för mig, men kunde inte placera dom. 

Började cykla på en träningscykel i väntan på A, som kom efter ett par minuter och sa att det var ju bra att jag börjat, jag kunde fortsätta i en tio minuter ungefär.  Gjorde så och sneglade lite runt omkring på deppgymmet, där går ju bara folk som är skadade på olika sätt, där finns ju folk som har enorma utmaningar bara med att lyfta en arm eller ett ben så man ska väl inte klaga, tänkte jag. 

Trodde jag skulle få lite styrkeövningar men nehe, först ska den trilskande fascian få sig en omgång. Fick börja med att stå mot en vägg och trycka en hård liten gummiboll mellan röv och vägg så att säga, och varje gång jag hittade en öm punkt så skulle jag hålla fast där och lyfta benet sakta och kontrollerat 10 gånger och så jobba mig igenom säte och höfter systematiskt. Detta tog EVIGHETER eftersom det fanns ömma punkter exakt överallt, men till slut var jag klar. Om du tyckte det var jobbigt så kommer nästa övning att vara värre, sa A obekymrat och plockade fram en stor foamroller som jag förväntades ligga på på sidan och pressa sig fram och tillbaka och böja och sträcka benet så att utsida lår fick sig en omgång. När man kommer ner en bit så kan man inte ligga på samma sätt längre för det gör helt enkelt FÖR ont, meddelade han som om det var det mest naturliga i världen och demonstrerade hur jag skulle stötta upp höften med någonting som påminde om såna där plattor man hade i simskolan för att avlasta. Jag kan konstatera att han hade helt rätt i det gjorde FÖR ont, men det var ju bara att bita ihop och kämpa på. 

Sen kom tredje övningen och den var om möjligt ÄNNU värre. För det var att göra en variant av yogapositionen Duvan (ni får bildgoogla, orkar inte förklara) för att stretcha sätet. Duvan förutsätter dock att man har en rörlighet i sina knän som jag inte har. Jag försökte, för det måste man ju göra, men fick det inte att funka. A kom med lite olika förslag på varianter, men jag kunde inte känna att det tog i sätet eftersom det gjorde så ont i knät. Blev nästan lipfärdig av frustration, men man får ju bita ihop. Till slut kom A på att jag kunde sitta på en stol med ena benet över andra knät och så böja mig framåt. Det klarade jag av, NÄTT OCH JÄMNT, och det är också den här typen av rörelser som jag försöker undvika för det känns som att benen håller på att slitas loss från lederna, det gör så DJÄVLA ont. Men enligt A sitter lederna inte där  jag pekade att det känns, och det här var något jag måste göra så jag hade inget för att beklaga mig där inte.

Åkte hem rätt mör och deppig. Gick ut med hundarna i skogen, sen när jag var nästan hemma så trillade poletten ner kring det äldre paret som inte alls har gått någon hundkurs för mig utan bor så att man passerar deras hus på ett av ställena där man går upp i skogen och då brukar vi byta några ord om de är ute i trädgården. Så var den gåtan löst! Ringde K för att fråga om kvällens möte. Då visade det sig att K hade trott att S skulle kalla berörda mötesdeltagare och S hade trott att K skulle kalla och därmed hade ingen blivit kallad. Jamen det var ju skönt för mig, som egentligen inte hade något att tillföra på detta möte utan mest skulle vara med för att representera styrelsen. 

Kom hem, städade, bäddade rent i sängarna. Min man kom hem, vi började prata om att grannarna, de som flyttade in efter att de onda grannarna Tengil och Katla äntligen tog ner skylten, nyligen dött, frun för ett par månader sedan och mannen nu i helgen. Hur många har egentligen dött på den här gatan? undrade min man i dramatisk ton. Vi började rabbla, vi har egna namn på (nästan) alla grannar, både döda och levande: Dom i Kastanjehuset (2 st), Tengil, Katla, Bullarna (2 st), Kexfarbrorn, Bensinmorfars (2 st), Gammelfarmor. Det blir 10 personer på de drygt 15 år vi bott här, eventuellt 11 för vi kom inte ihåg om Kexfarbrorn också hade haft en fru som i så fall dog först. Det känns ändå rätt mycket med tanke på att det inte ens finns 20 hus på gatan. Rena rama Midsomer! Dock ska tilläggas, innan kommissarie Barnaby tillkallas, att alla som dött har varit 80+. Men ändå!

Efter detta morbida samtal åt vi kvällsmat och jag beklagade mig över tortyrrehaben. Gick och lade mig tidigt eftersom jag tyckte att jag var trött. Kunde jag somna? NEJ! Seriöst, jag kunde knappt hålla ögonen öppna men så fort jag lagt ifrån mig boken och lagt mig tillrätta, i den sköna sängen med de nytvättade lakanen, så var den känslan borta. RÖVEN! Jaja, nu är det snart helg. 

Fick mail från Instabox igår där de beklagade det inträffade, det finns tydliga rutiner för hur man ska göra när paket är för stort och i det ingår inte att bruka våld, så nu skulle de ta det med berörda parter och vad bra att jag hade bifogat ett foto. Kände mig lite halvtaskig, tänk om någon får en djävla utskällning nu. Fast sen tänkte jag på alla slöa människor vars enda ambition är att följa minsta motståndets lag så att det i första hand ska bli behagligt för dom och då kände jag nog att de förtjänade en skrapa. 

Idag är det min tur att fixa den gemensamma fredagsfrukosten och det brukar jag normalt göra dagen innan, men igår var en sån där dag där mötena klickade in varandra och det inte fanns någon tid att uträtta några ärenden, och efter jobbet skulle jag ju på rehaben så då var det inte heller tid och sen fick jag prioritera att köra hem till hundarna istället för inom en butik. Ska sticka iväg till Maxi och hänga på låset när de öppnar klockan 07.00. På söndag ska vi ha Pay & Jump så helgen kommer väl att gå till det. Förberedelser på lördag och så själva hoppandet på söndag. Och sen är det måndag igen, shalalalala. 

Jag for ner till bror

Har, kanske som sista person i Sverige, läst Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, detta är handlingen:

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Jag såg tv-serien när den kom, var det i höstas/vintras? Tyckte den var bra. Jag tyckte mycket om boken också, visade det sig. Den är ju speciell på sitt sätt med språket, men det tycker jag funkar väldigt bra i det här fallet. Den får fyra högafflar av fem möjliga, schas iväg till bibblan (om någon mot förmodan skulle vara efter mig i den långa kön av människor-som-läst-Jag-for-ner-till-Bror-för-längesedan). 

260521

Igår skrev jag ett vänligt men bestämt mail till Clas Ohlson och Instabox och bifogade en bild på det med våld  i Instaboxen intryckta paketetet som det krävdes fem personer att få ut. Skrev att jag föreställde mig att det fanns en maxgräns för storlek där någon på Clas Ohlson borde ha reagerat, och även om det nu fallerade där så borde väl ändå finnas rutiner för Instaboxpersonal när ett paket inte får plats med mindre än att man knör in det med full kraft så att det sedan inte går att rubba. Fick ett svar och en ursäkt från Clas Ohlson, de hade brustit i sina rutiner och skulle ta det vidare med "lagret". Från Instabox, inte ett ljud. Min man och jag spekulerade i huruvida Instaboxchaufförer är såna som sökt jobb på Post Nord men inte fått det, ungefär som man i alla fall förr sa om väktare att det var såna som inte kom in på polishögskolan, som om nu det var ett självändamål för alla och envar. Nu är jag kanske onödigt dömande, en gång är ingen gång osv. Väntar nu en försändelse från Bokus, den ska väl inte gå att misslyckas med i alla fall? 

Efter jobbet åkte jag till Willys och handlade, zzzZZZzzz. En gång för många år sen när jag och min exman hade ett sånt där klassiskt småbarnsföräldragräl om vem som gör vad och framför allt mest och jag beklagade mig över att det alltid var jag som handlade så dristade han sig att säga Men du gillar ju att handla. Då var skilsmässan nära, kan jag ju säga. Åkte sedan hem och packade pepp-påsar som ska delas ut på hopptävling på söndag. Det är inte så många anmälda, men man får ju lik förbannat tröska sig igenom arrangemanget. 

Sen kom min man hem och vi bestämde att vi skulle kolla på Gladiator II. Eller i alla fall halva för i vanlig ordning orkade vi inte se en hel film utan man får låtsas att det är en miniserie. Älskade den första filmen med Russel Crowe i huvudrollen, än så länge tycker jag att nyinspelningen är helt okej. Är ju väldigt svag för romarriket på film, det är så maffigt. Tyvärr, för min omgivning får man kanske säga, öppnar det alltid upp för diskussioner kring praktiska detaljer om när romarnas fälttåg. Till exempel: hur var trossen organiserad? Måste ju ha varit ENORMA mängder mat som skulle fraktas och tillagas till alla de här romerska soldaterna som inte verkade göra annat än att marschera mellan slagfälten. Och hur löste de det med latriner? Är väl inget om någon enstaka romersk soldat gör sina behov i någon buske, men de där legionerna bestod ju av tusentals mannar som väl var och en åtminstone någon gång under dagen  hade behov av att tömma tarm och task som det (tydligen) hette i det militära på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. 

Är tydligen inne i en sömnsvacka. Igår var jag ju trött p g a att jag sovit som en råtta på natten. Igår kväll gick jag och lade mig tidigt, VAR trött, kunde ändå inte somna. Så djävla irriterande. Så när klockan ringde i morse kände jag mig som en sengångare. 

Idag ska jag på REHAB och, utgår jag från, få övningar för mina trista Farmor Anka-höfter som jag ska utföra, utgår jag också från, framför min fysioterapeut så att han kan leda in mig på rätt väg. Jag ogillar starkt att göra saker-jag-inte-är-hundra-på-hur-de-ska-göras framför någon som är helt hundra på hur det ska göras, men det är väl bara att gilla läget. Sen hem och städa, därefter tillbaka till stan för möte i stallet. Gäsp. 

Ett gott nytt år

Har läst Ett gott nytt år av Malin Stehn, detta är handlingen:

17-åriga Jennifer försvinner från en fest. I en annan del av staden skålar hennes mamma Lollo in det nya året med sina gamla vänner, Nina och Malena. De har inte så mycket gemensamt längre, men familjernas nyårsfirande är fortfarande tradition. När föräldrarna vaknar efter en kväll med för många glas och lite för mycket ärlighet är mardrömmen ett faktum. Försvinnandet sätter vännernas värld i gungning och mörka hemligheter tvingas upp till ytan. Hur väl känner de varandra? Och vad hände egentligen på nyårsnatten?

Jag tyckte den här boken var rätt bra, det var en helt rimlig berättelse utspelad ur familjernas perspektiv, alltså ingen polisdeckare i ordets rätta bemärkelse. Bra språk och rätt bra driv, lättkonsumerad liksom. Kanske lite väl mycket utfyllnadsdetaljer, man behöver kanske inte redogöra för exakt varje klädesplagg  och måltid som som passerar revy, men helt okej. Den får tre nyårsraketer av fem möjliga.  

260520

Igår gjorde jag och vår VD den slutgiltiga anmälan om nedläggning av verksamhet. Det var såklart lite deppigt, men ändå mest formalia, den där blixten från klar himmel som slog ner i augusti förra året har ju såklart landat och nu är detta ens vardag. Om tre månader stänger den sista produktionslinjen och sen blir det vad det blir. Slutliga beskedet om vart den ska flyttas är ännu inte taget om jag förstått saken rätt. Men här blir det i alla fall inte. 

Det har snackats lite löst om att vi som är kvar ska hyra in oss på något kontorshotell sen, för det är ju inte direkt smart att värma upp en jättebyggnad som denna för att tre personer ska sitta och häcka på varsitt kontor. Men inget beslut är taget där heller vad jag vet. Funderade på vad som ska hända sen, för båda de andra är äldre än jag och kommer väl därför gå i pension innan jag gör det. Ska jag då sitta helt själv på något kontor som ska representera Sverige? Ingen vet, den som lever får se, osv. 

Åkte hem efter jobbet, svängde inom Coop för att hämta ett paket via Instabox. Smidigt va, man slipper stå i kö och så vidare. Paketet, som innehöll trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, var något större än det största Instabox-facket som också var placerat i översta raden för säkerhets skull, men skam den som ger sig tänkte väl någon Instabox-chaufför och mulade in hela paketet med våld. Den personen stod inte längst fram i ledet när förståndsgåvorna delades ut, kan man väl säga. Jag kunde inte rubba paketet överhuvudtaget, för jag nådde bara till nederkanten av Instabox-facket och paketet satt som korken i en flaska. Fick be en av de anställda om hjälp, som inte lyckades bättre än jag utan en kamrat fick tillkallas. Kamraten kom med en pall och ett livsfarligt balanserande tog vid. Ytterligare två av Coops anställda plus en förbipasserande kund fick engageras i detta företag innan Instaboxen kunde förlösas under dramatiska former. Allt detta tog såklart avsevärt längre tid än vad det skulle gjort att hämta ut det från postombudet. Vet inte vem man ska skylla på, någon på Clas Ohlsson borde väl ha mätt och jämfört med största möjliga storleken som går att skicka med Instabox, eller Instabox själva som helt uppenbart ger fan i att paketen är för stora, bara de kan tryckas in såpass att luckan går att stänga.

Som om det inte var nog med det så var hela infarten från stora vägen in på vår lilla gata uppgrävd och det var ytterst besvärligt att trixa sig förbi. När jag sedan skulle ut på stora vägen igen några timmar senare tog det ungefär hundra år för det kom en strid ström bilar som aldrig verkade ta slut. Har ju vänstersväng när jag ska ut på stora vägen mot stan, fick stå säkert fem minuter där man i vanliga fall knappt ens behöver stanna eller på sin höjd låta två-tre bilar passera, om det inte är Kiviks Marknad eller något annat jippo på Österlen förstås. Måste ha varit en traktor eller nåt sånt som legat och puttrat på i godan ro och skapat en jättekö. Såg knappt något heller på grund av att det hade satts upp avspärrningar och grejer på grund av den här, som det visade sig vara, vattenläckan. Inget som påverkar oss mer än att vattnet ska stängas av några timmar idag på förmiddagen, men det kvittar ju när man ändå inte är hemma.  

Åkte till stallet för möte och teori. Teorin var att I skulle rida en av ridskolehästarna och samtidigt förklara vad hon gjorde och varför. Det är alltid kul att se ridlärarna rida ridskolehästar, fast det är alltid de stora hästarna som jag nästan aldrig rider. Hade gärna velat se någon sitta på Köttbullen, jag ser ju aldrig henne när hon går ordentligt, bara när hon såsar runt med nybörjare på ryggen och ser ut som hon håller på att somna. 

Sen gick vi ut med hästar i hagar, var hemma vid 21. Min man hade redan gått och lagt sig och jag kände rätt snart den här härliga känslan att nu, NU kommer jag snart att somna, sen ryckte han till i sömnen och BING så var jag klarvaken och sedan var det såklart lögn att somna. Helvete också. Nu fick jag inte den goda nattenss sömn som jag tyckte mig behöva, utan känner mig allmänt sleten och har lite ont i huvudet med. Aja, det är bara att kriga sig genom dagen. Idag ska jag i alla fall ingenstans efter jobbet, bara hem. Kanske packa upp och provsitta mina trädgårdsdynor från Clas Ohlsson, fast då måste jag också packa upp och montera ihop min DYNBOX som jag köpte på Jula för ett tag sen. Vi får väl se vad eftermiddagen kan tänkas ha i sitt lilla sköte. 

50: Lämna mig inte

Har läst 50: Lämna mig inte av Linda Skugge, det behöver du inte nödvändigtvis göra. Detta är handlingen, om det ens är en handling:

50: Lämna mig inte är Lady Lazarus dagbok. Hon som gång på gång återuppstår från de döda. Hon som gömmer sig bakom sanningen, hon, parian, som "eat men like air". För snart tre år sedan skrev hon bokrecensionen som fick kulturbranschen att vända henne ryggen. Alla tror att de vet vad som hände sen. All fiction is rooted in autobiography. Alles ist kunst.

Jag har inte läst boken det hänvisas till, Kristina Sandbergs bok om när hon fick bröstcancer, men jag har läst recensionen som är 1. fruktansvärt elak mot Kristina Sandberg, 2. knappt handlar om boken, utan 3. mest verkar gå ut på att Linda Skugge vill vinna "vem-det-är-mest-synd-om-och-inte-är-det-du-i-alla-fall-eftersom-du-inte-har-Addisons-sjukdom-och-måste-försörja-fem-personer-som-jag-tävlingen". I övrigt tycker jag boken, Linda Skugges alltså, är fruktansvärd. Fattar liksom inte riktigt vad som hände mellan jag-är-så-sjuk-att-jag-knappt-orkar-leva till att kunna gymma i timmar varje dag och utöver det ha konto på Only Fans och sälja sex och porr som om det inte fanns någon morgondag. Kändes mest väldigt tröttsamt att läsa sida upp och sida ner om piskor och avsugningar och att gå genom stan med spermakladdigt hår. En gång försökte jag mig på att läsa Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, men gav upp eftersom det var bland den värsta dynga jag läst, och då har jag ändå läst en del i mina dagar. Den här boken känns som något snarlikt, det enda förlåtande var väl att den inte var lika tjock. Känns inte som att Linda Skugge mår helt hundra i psyket om jag ska vara ärlig. Den här boken får en överkorsad piska av fem möjliga.  

260519

Var ju hos fysioterapeuten igår. Det var väl både gott och blandat av bra och dåligt avseende mina höfter, som tydligen ska vara min nya akilleshäl. Till det som var bra var: god rörlighet i själva leden, inga tecken på artros. Det får man ju ändå vara tacksam för, det räcker ju liksom med den artros jag redan har. Däremot jättemycket spänningar i mjukdelarna i säte, höft och utsida lår. Bortsett från det förnedrande i att  man betalar för att en ung och snygg kille ska stå och klämma en på röven med (antar jag) kritisk min så hände detta: Jag beordrades att ligga på sidan, sträcka upp ena benet i luften och så skulle fysioterapeuten trycka ner och jag hålla emot. Ja, det skulle väl inte vara några problem tänkte jag som ändå har gjort mycket sidoliggande benlyft när jag tränat pilates, men i och för sig bara raka och nu var benet vinklat lite snett bakåt. Visade sig då att jag hade exakt NOLL kraft att hålla emot, och då tror jag inte ens att han tog i sitt värsta heller, tråkigt nog. Nu gör vi om det och så tar du i den här gången, sa han, och jag tyckte jag tog i som om själva livet hängde på det, men hade inte en chans. SINNESSJUKT SVAG var jag i vissa muskler, om de ens existerade. 

Som om det inte var nog av förnedring så sa han att han noterat att jag vaggade när jag gick. Det är jag ju medveten om själv och försöker hela tiden motverka för jag känner att jag går som min farmor, som var sådär 150 cm lång och vägde...inte precis 150 kg, men hon var ingen sylfid om man säger så, utan kort och liksom stabbig och vaggade fram när hon gick, det är såna gener jag har att tampas med. Farmor var kanske också sinnessjukt svag i vissa höftmuskler? Hon är dock död sedan nästan 40 år tillbaka så det går inte att fråga. Utöver denna rent pinsamma svaghet så tror fysioterapeuten också att fascian är uttorkad och i dåligt skick och då hjälper det inte att stretcha på vanligt sätt utan då krävs det andra metoder, just nu för mig oklart vilka men det ska han hjälpa mig med. 

För nu är planen alltså REHAB, två gånger i veckan i tre månader och inget mesigt hemmatjafs utan jag ska infinna mig på plats (det finns en träningslokal i samma hus där jag gick på såkallad artrosskola med  ett liknande upplägg, alltså träning under överinseende av en fysioterapeut) så att han handgripligen ska sätta stopp för min långsamma transformation till Farmor Anka. Förhoppningsvis i alla fall. Artrosskolan gick ju bra, så jag hoppas att det här gör det också. Även om det är ett otroligt deppigt ställe att träna på, för alla som är där har ju olika grader av smärta och krämpor att förhålla sig till. Nu tycker jag i och för sig inte att det är sådär jättefestligt att träna på ett vanligt gym heller så det kvittar ju i det avseendet. 

Diskuterade också övrig träning och eventuella begränsningar, men han menade att de enda aktiviteter jag ska undvika är de som gör att smärtan blir värre under tiden eller efteråt, blir det bättre eller är samma lika så kan jag fortsätta. Det var ju i alla fall bra, hatar att vara begränsad. Men ska i alla fall se över mitt träningsupplägg rent generellt efter att rehaben kommit igång, vilket den gör nu på torsdag. Fram till dess ska jag vila, tänker jag mig. 

Ska ju åka till Norge om några veckor och hade tänkt ta mig dit med tåg. Igår bokade jag tågbiljetter på en sida som heter VY. Hittade inte att man kunde boka tur och retur, det kan man säkert någonstans men Farmor Anka lyckades i alla fall inte med det. Tänkte att jaja, spela roll, så jag bokade ditresan, betalade med kort, fick biljett och kvitto på mailen. Så skulle jag boka hemresan. Jag ska åka upp en måndag och hem på fredag, men då visade det sig att den enda hemresan var med ankomst typ 23.30. Och då är jag inte ens hemma-hemma, utan i stan utan möjlighet att ta mig vidare eftersom sista bussen går typ 22. Tänkte att jamenvadfan, då åker jag hem på torsdagen då, de ville visserligen att jag skulle vara där hela veckan men nu får det bli såhär. Bokade, betalade, fick biljetter på mailen, kastade ett getöga och DÅ HADE JAG BOKAT FEL DATUM. Jag bokar väl aldrig fel datum, jag både kollar och dubbelkollar och trippelkollar, fast det hade jag uppenbarligen INTE gjort när jag bytte från fredag till torsdag för då hade datumet tydligen hoppat tillbaks till något slags defaultläge så att jag hade bokat en random hemresa nu på torsdag istället för torsdag om tre veckor. PANIKEN! Ringde deras kundtjänst, naturligtvis hade jag köpt biljetter som inte var ombokningsbara men en mycket vänlig man sa att de kunde göra undantag eftersom det hade gått mindre än 24 timmar sedan köpet, under förutsättning att jag bokade en ny resa samma sträcka. Det skulle jag ju göra, så medan den trevliga kundtjänstmannen hängde kvar i luren så påbörjade jag en bokning på rätt datum. Men då fanns det plötsligt bara avgångar där man kom hem mitt i natten om ens då. Man skulle ju kunna tro att tågen gick ungefär samtidigt varje torsdag, men tydligen inte. Var kanske någon slags sommartidtabell som började gälla då, inte vet jag. Hoppade desperat vidare till fredagen, och sedär, då fanns det plötsligt en resa där jag var hemma vid 21 nånting, med  helt realistiska möjligheter att ta mig vidare hem till byn så att säga. Dessutom direkt till Lund, bara ett byte istället för byte i Göteborg OCH Lund som övriga resor jag tittat på. Väldigt märkligt, men här gällde det att smida medan järnet var varmt så jag högg den kvickare än någon hann säga statens järnvägar. PUH. När jag berättade detta för min man på kvällen så sa han något i stil med att jag måste bli bättre på att kolla saker först innan jag bara hetsklickar på BESTÄLL, som om jag var en person som saknade både impulskontroll och omdöme. Valde efter moget övervägande att inte påpeka att det var ett rätt magstarkt uttalande från någon som själv är O-ER-HÖRT känslig för kritik och går i fullt försvar vid minsta lilla som kan tolkas som ifrågasättande. 

Bytte om, åkte till bibblan och lämnade böcker, stannade till vid återvinningscontainrarna och tryckte ner mina fem säckar med utrensade kläder, hoppas någon fattig sate blir glad. Vidare till stallet, hem, duscha, i säng. Idag ska vi ha möte i AU innan ridningen, som inte är ridning utan teori så då behöver vi ju inte tänka på att vi ska göra i ordning hästar utan kan dyka upp exakt när lektionen börjar istället för minst en halvtimme innan. Och kanske åka hem i tid? Igår skulle jag bara svampa av Köttbullen och släppa ut henne i hagen efter lektionen som slutar klockan 20. Hagen ligger precis intill stallet, ändå var jag inte hemma förrän 21.30 eftersom jag tyckte mig vara tvungen att stanna och prata med Gud och halva världen på den lilla sträckan. Inte lätt när man har trevliga människor omkring sig (och otrevliga människor att prata om).