260529

Då var det fredag igen! Den här veckan har varit ganska lugn tycker jag, nästan inga möten och det jag måste göra på labbet tar dagens första timme, sen kan jag jobba med mitt andra resten av dagen. När jag sa att jag kunde sköta labb-biten så var jag ändå lite rädd för att det skulle bli en massa vad vi kallar BTB-situationer i produktionen för det brukar det bli under högsäsong. BTB står för Band Till Bil, detvillsäga att materialet skickas direkt ut från fabriken istället för att plockas från lagret som ändå är det normala (även om det aldrig står där särskilt länge under högsäsong). Då måste man släppa allt man har för händer så fort det kommer en bil för det är klart att man måste prioritera att kunderna får sitt, men det är ju segt att bli tvungen att avbryta möten för att rusa ut i labbet och släcka bränder (inte bokstavligen dårå). Men så har det inte blivit, i alla fall inte hittills, so far so good. 

Igår ploppade det upp ett jobb på Linkedin som såg ut att passa mig som handen i handsken. Det var som samordnare inom samma område jag jobbar idag, till och med i snarlik bransch (vilket inte är så vanligt eftersom vår bransch är väldigt smal) för en statlig myndighet där jag kunde bocka av i stort sett allt på listan över krav och meriter. 

Fick ett obegripligt sug att söka det, kanske också för att vår f d inspektör på tillsynsmyndigheten jobbar där. Vår nuvarande inspektör berättade en gång för mig att den förra (som var direkt ökänd för att vara alldeles otroligt sträng och nitisk och jag tror alla vi drog en lättnadens suck när hen slutade för de tillsynsbesöken var en riktig mardröm), ofta framhöll för andra företag som de hade tillsyn på vilket föredöme vårt var, och dessa föredömligheter var direkt kopplade till mina ansvarsområden. Så jag tror nog att hen skulle kunna lägga ett gott ord för mig. Men ändå rätt obegripligt att jag kände ett sånt sug efter att söka nytt jobb, jag ju gillar mitt nuvarande och ser otroligt många fördelar med det: bra chef, hygglig lön, rätt fritt, perfekta (för mig) arbetstider, osv. Var det kanske bara tävlingsinstinkt, för att se om jag skulle få det? Jag har ju ridit högt på min spetskompetens i många år, men nu när det snart inte längre finns någon produktion att koppla den till känner jag mig ju lite mer utbytbar. Även om jag vet att folk i ledningen tycker jag gör ett bra jobb och sådär, men det kommer att vara svårt att hävda att man har unika kunskaper, blir vi uppköpta, och det kommer vi sannolikt att bli förr eller senare, och man ska in i en ny organisation är sannolikheten att det redan finns folk som jobbar med samma saker som jag gör nu rätt hög, och då hänger man ju löst. Eller var det kanske bara en effekt av att PC liksom försökte läxa upp mig för att jag nämnde att jag pratat en stund med en elektriker som är inhyrd för att demontera det elektriska, det fick man absolut inte göra för han kostade för mycket. Som att man skulle behöva be hen om lov för att få byta några ord med en person som nästintill gått som barn i huset i alla år, GAH, jag står inte ut med sån djävla överförmyndarattityd. Är SÅ glad att jag skippade den där AW:n för efter vad jag hört så dök de människor som jag verkligen ville träffa, de som har slutat, ändå inte upp. Hade ju känts väldigt B om jag skulle ha stressat som en galning för att hinna dit och sen bara sitta och uggla med samma människor jag träffar varje dag, tack men nej tack känner jag. 

Vad händer i helgen då? Idag ska jag, äntligen, åka till bilverkstan och få det där djävla låset till dragkroken bytt så att jag kan besiktiga om bilen nästa vecka. Sen tror jag vi ska grilla ikväll, det har vi inte gjort hittills i år men imorgon ska vi på kalas för min dotter och på söndag ska det kanske regna så ska det bli av denna helgen så känns ikväll som en bra idé. Ska också fixa tårta till morgondagens kalas. Imorgon kanske jag eventuellt ska åka och kolla på en hopptävling där några från stallet ska vara med, jag får se om jag känner att jag hinner för det är en bit att köra. Vi var där och tävlade rätt mycket förr i världen när min dotter var medryttare på en ettrig liten B-ponny där ägaren hade den klubben som hemmaklubb, kunde ju vara kul att se hur det är där numera. Förr hade de ridskola också, men jag tror den lades ner för några år sedan. 

Och sen är maj slut och nästa vecka börjar sommaren, den riktiga och officiella. Det är SÅ sjukt. Veckan därpå åker jag till Norge. GULP. Aja, den dagen den sorgen, osv. 

Häxtävlingen

Har läst-om Häxtävlingen av Eva Ibbotson, är tydligen inne i ett stim av att läsa-om barnböcker. Detta är handlingen:

Den store Arriman har tröttnat på jobbet som trollkarl och vill ha en arvinge som kan ta över. Eftersom han bara kan gifta sig med en häxa inbjuds alla häxor att tävla om vem som kan utföra den ondaste och kraftfullaste Svartkonsten. Och vinnaren får gifta sig med Arriman. Belladonna bestämmer sig för att ställa upp, fast hon är en snäll och ganska vit häxa. Hur hon än försöker att vara svart blir det bara gott och vackert. Men så möter hon barnhemspojken Terence och hans daggmask Rover och då minsann händer det grejer!

Jag gillar den här boken lika mycket som jag gillar Den stora spökräddningen även om jag inte heller här  absolut inte tillhör målgruppen (barn 9-12 år). Men den är så himla rolig! Den får fem svartkonster av fem möjliga. 

260528

Igår var det morfar Nisses födelsedag, idag har turen kommit till min dotter som har uppnått helt otroliga  40 jordsnurr. Eller otroligt och otroligt, nu låter det ju i det närmaste som att hon var ett medicinskt under på något sätt. Så är inte fallet, det är väl mest det att jag inte tycker att det var så värst längesen som jag själv fyllde 40. Herregud, jag hade ju tillochmed den här bloggen när jag fyllde 40 och det var inte som att jag började blogga i samband med att jag fyllde 40. Och nu har man alltså barn som är 40. Gud vad många gånger det gick att skriva 40 i ett stycke, men i alla fall: Hurra för henne och hurra för oss och för att vi har en så fin relation. En person i min relativa närhet har en förälder som lägger ut otroligt deppiga inlägg på sociala medier i stil med Don't cry at my funderal, just walk away from me like you always did och Don't put me in a coffin when I die, just throw some dirt on me just like you did when I was alive och så sida upp och sida ner om hur ohyggligt ensam hen är trots att det är föräldern som sagt upp bekantskapen med (de vuxna) barnen och inte tvärtom som man skulle kunna tro. 

Igår tog jag ett fotbad på jobbet. Det är sånt man kan göra när man sitter ensam i en hel byggnad, hade väl inte funkat lika bra i ett kontorslandskap kan jag tänka mig. Det där såret som den spruckna vattenblåsan under trampdynan har transformerat sig själv till såg nämligen varken särskilt rent eller fräscht ut och för att kunna göra ett ärligt försök att få ett plåster att sitta kvar mer än 10 minuter kände jag att foten inte kunde vara svettig och stinkande som jag upplevde den efter min lilla lunchpromenad. 

Igår när jag scrollade igenom mitt sociala media-flöde så var det nån online-PT som tyckte det skulle vara obligatoriskt att använda deodorant på gym och folk eldade på och höll med i kommentarsfältet där det tydligen var ett allvarligt brott i stil med högförräderi om man skulle råka bli lite svettig i en lokal där hela syftet var att träna och bli svettig, och de tyckte också att det även skulle vara krav på skor. På mitt rehabställe hyllas och välkomnas användande av barfotaskor och det är absolut inga konstigheter med att gå barfota inne i själva gymmet, det är det många som gör. Men för den saken behöver man ju inte skrida in där med fötter som luktar Gamle Ole. Kände därför att jag behövde saneras efter jobbet, så jag tog en oanvänd papperskorg från ett av de tomma kontoren, fyllde med vatten och några pump av handtvålen och så blev det fotbad vid skrivbordet. Som sagt, det finns bara fördelar med att inte ha kollegor runt omkring sig. Skrubbade fötterna rena från svett och smuts med diskborsten (efter att ha lagt dit en ny i vårt, eller ska jag säga mitt för nu är det ju bara jag här, kombinerade kök/förråd/omklädningsrum, jag är väl ingen barbar heller) så att de luktade artificiella björnbär från BLIW, det var väl så nära hallon man kunde komma.

Åkte på förnedrings-rehab, fast igår var inte Bagaren där och spänstade omkring. Det var överlag inte alls mycket folk igår. Minns från när jag gick på artrosskola, då lärde jag mig vissa dagar och tider som var bättre (i avseendet "mindre folk") än andra. Får väl se om jag hittar något mönster här. Tycker i alla fall att jag börjar få lite kläm på övningarna, men såklart ska det inte stanna vid det utan igår fick jag också en styrkeövning som gick ut på att jag skulle förflytta mig huksittande i sidled med ett gummiband runt anklarna och hälen som så att säga ledde vägen, "så går du på det sättet härifrån och bort till cyklarna och tillbaks igen fyra gånger". Fick först ett gummiband där jag knappt kunde rubba foten överhuvudtaget, skulle jag ta mig fram och tillbaks på den utmätta distansen fyra gånger så hade jag väl inte varit klar än. Tydligen är den muskeln som man aktiverar med denna övning helt djävla rudimentär hos mig, fick byta till motstånd LIGHT som om jag vore en kraftlös 80-åring. VadFAAN?  Hasade mig fram och tillbaka i sidled som om jag vore en dement eremitkräfta, fick stanna och VILA varje gång jag kom till vändpunkten. Gud så förnedrande. 

Åkte hem, haltade (p g a såret under trampdynan) ut med hundarna, tyckte inte Tage haltade alls längre. Alltid något i denna värld av krämpor. Hem med hundarna, stultade vidare till bibblan för att lämna och hämta böcker, sedan hem och kraschlanda i soffan, Gud vilken tur att jag tackat nej till den där AW:n. Min man kom hem, vi kollade på Gladiator II, var tvungen att googla om de, romarna allså, verkligen lät vattenfylla Colosseum och det har tydligen hänt, de har ju dock sina berömda akvedukter och sådär så det skulle väl kunna vara tekniskt möjligt, men några himla HAJAR fanns det i alla fall inte där.  Har också svårt att se att de, romarna alltså, inte hajarna, skulle kunna få upp sån djävla fart på skeppen att de kunde ramma varandra med den kraften, men men. De har ju ingen corvus på sina skepp, påpekade jag, som nyss läst om hur romarna blev framgångsrika till sjöss i det första puniska kriget med hjälp av denna snillrika änterbrygga, kritiskt, men Chat-GPT lät meddela att romarna med tiden skippat corvus eftersom de gjorde skeppen instabila. Har också svårt att tänka mig att man först skulle kunna vattenfylla Colosseum så djupt att det både kunde åka skepp och simma hajar där, för att sedan tömma ut alltihop och typ dagen efter var det så torrt att det dammade. Men det var tydligen inget som Ridley Scott hade problem med. 

Idag är det jobb, sen hem och städa och träna ett litet corepass. Inget fir av min dotter idag utan på lördag ska det vara ett litet kalas. Förstod mellan raderna att man som representant för föräldragenerationen kunde avvika efter ett par timmar så att den riktiga festen kunde börja, det passar väl mig som knappt kan hålla ögonen öppna efter klockan 21.00. 

 

Den sista migrationen

Det här är en bok jag inte kommer att läsa klart: Den sista migrationen av Charlotte McConaghy. Detta är handlingen:

På Grönland hittar hon den sista flocken silvertärnor, som migrerar längre än något annat djur, och hon bestämmer sig för att följa dem till deras slutmål på Antarktis. Hon lyckas komma ombord på Saghani, en av världens sista fiskebåtar, och tillsammans ger de sig ut på en farofylld färd över havet. 

Men Franny bär på ett mörkt förflutet. Ett förflutet kantat av förluster fram till den fruktansvärda incident som tvingade henne till denna sista migration. Medan Saghani följer silvertärnorna i skyn avslöjas Frannys hemligheter bit för bit och hon inser att det hon har försökt fly ifrån under hela sitt liv slutligen har hunnit ikapp henne. 

Jag gillade ju En vild mörk kust väldigt mycket, När vargarna kom inte fullt lika mycket och den här fastnade jag inte alls för. Det blir liksom lite för mycket samma lika med personer som har ett mörkt förflutet och drivs av ett patos att rädda världen och den var otroligt lätt att lägga ifrån sig utan att någon form av nyfikenhet för Franny och hennes projekt väcktes. Den får en överkorsad silvertärna av fem möjliga.  

260527

Idag skulle min morfar Nisse ha fyllt 118 år om han fått leva och ha hälsan vilket han inte fick eftersom han var en storrökare av episka mått, plus att ingen normal såklart BLIR 118 år ens om man är ett dygdemönster hela vägen mellan vagga och grav. Men ändå. Morfar Nisse var en hedersknyffel som kan förtjäna ett postumt grattis på födelsedagen. 

Igår jobbade jag med att skriva en avvecklingsrapport, det är minsann inte bara att lägga ner ett företag hur som helst om någon trodde det. Det är blanketter som ska fyllas i och långa redogörelser för vad som ska hända med inventarier som ska skrotas och hur fastigheten ska saneras och hur omhändertagandet av avfall som uppstår ska gå till och så vidare. Det är rätt mycket pyssel, man vill ju ändå kunna avsluta snyggt. Har lagt mycket krut på att odla och förvalta en god relation med vår tillsynsmyndighet och ska nu göra mitt yttersta för att flaggan ska vara i topp to the bitter end. 

På lunchen så gick jag en runda som jag brukar, barfota dock för nu känner jag att det är hög tid att börja vänja fotsulorna vid det. Brukar vänta tills gatorna är sopade för det där gruset som används att sanda med är otroligt oskönt, men även efter att det är borta så känner man sig väl aldrig så klen som de första barfotapromenaderna innan skinnet under fötterna härdats. Men det gick bra tyckte jag, när jag var nästan tillbaka så började det göra lite ont under vänster fot och jag tänkte att jag har väl trampat på en tagg eller något. Men det visade sig vara en stor (som en gammal femkrona ungefär) vattenblåsa som tydligen uppstått på främre trampdynan utan att det överhuvudtaget känts (eller som jag kanske tolkat som vinterklena fotsulor) och som nu spruckit. Det är det absolut sämsta stället att få en blåsa på för det är helt omöjligt att sätta plåster, inte ens Compeed funkar, plus att man ju lägger så mycket tyngd där när man går så det gör satan så ONT. 

Efter jobbet åkte jag hem, gick en kort runda med hundarna. Tages hälta var inte lika uttalad, men helt ren är han inte så det får bli kortare promenader ett par dagar till, tänker jag. Lämnade av hundarna hemma, tog en trave böcker och traskade ner till bibblan som visade sig vara stängd och meröppet öppnade inte förrän klockan 16. Gick hem med böckerna igen, körde ett benpass på Vibes. En av övningarna var step up på stol med hantlar. Kände direkt att det här blir för tungt så jag körde den delen utan hantlar, någon nytta gör det säkert ändå. Svettigt blev det i alla fall! Åt kvällsmat, slöade i soffan tills det var dags att byta om och åka till stallet. Nu har hästarna börjat gå i gräshagarna som ligger lite längre från stallet än vad rasthagarna gör, vilket innebar att efter ridningen var det bara att börja traska. Som väl var fick vi ihop folk så att vi bara behövde gå en gång. Det tackade min spruckna vattenblåsa för. Trodde aldrig jag skulle somna efter att ha kommit hem och duschat. Min man jobbade nattskift i Snarkfabriken AB, det var varmt, den spruckna vattenblåsan protesterade mot att ha blivit duschad och tvättad genom att svida som ELD på ett helt orimligt sätt när man bara ligger i sängen utan belastning. Så när jag vaknade i morse kände jag mig mer död än levande, men det är ju bara att tugga sig igenom dagen. 

Har i alla fall bestämt mig för att skippa AW:n ikväll. Då blir det Gladiator II? sa min man, vi började ju kolla på den förra onsdagen men ingen fan orkar ju se en hel långfilm mitt i veckan så vi brukar dela upp våra onsdagskvällsfilmer och låtsas att det är en miniserie på två eller tre avsnitt. Lekte med tanken på att säga Tyvärr kan jag inte komma för jag ska se på Gladiator II på Netflix ikväll till mina kollegor. Det hade ju varit en diss värd namnet, men på tal om goda relationer så tror jag att jag nöjer mig med att säga att jag inte kan eller hinner. Det gör jag knappt heller för efter jobbet ska jag på förnedrings-rehab och sen måste jag hem och ut med hundarna och så ta bussen in till stan igen, det blir för tight. Det hade såklart gått att lösa om det varit något jag verkligen velat göra, men jag känner ju mest att...nä, jag överlever utan. 

Till stallet istället, v 22 2026

Kom till  stallet med en vag förhoppning om att Köttbullen skulle vara klippt, men det var hon inte utan stod där så lurvig och gissningsvis varm i sin box. Tänkte att nu blir det en jobbig lektion om hon ska vara lika seg som hon var förra veckan och som vi då skyllde på värmen och pälsen, nu var det ju ännu varmare. 

Vi fick faktiskt rida i ridhuset! Skönt att slippa dammet på stora utebanan och eftersom ridhuset är isolerat så kändes det faktiskt svalt därinne, i alla fall i början jämfört med ute i den stekande solen. Instruktur I sa att Köttbullen "dragit en repa" på första barnlektionen, och hon kändes faktiskt ovanligt pigg. Och så B-R-A det gick! Hade en god känsla redan från början som bara fortsatte hela lektionen. Vi red en övning som var att rida in i trav vid C och så göra skänkelvikning antingen till B eller E beroende på vilket varv vi var i, och därefter fatta galopp direkt på spåret, galoppera till A och därefter övergång till trav. Alla som känner Köttbullen vet att sidvärtsrörelser inte är hennes grej. Antingen vill hon inte flytta överhuvudtaget och kör upp huvudet och går dit hon vill och skapar DRAMA, eller så förböjer hon sig och tvärar för mycket istället för att gå framåt. Men igår fick vi faktiskt till några riktigt fina skänkelvikningar, i båda varven dessutom! Utöver det kunde jag rida med stadig yttertygel i höger varv. Det låter ju rimligt men det är det inte med Köttbullen eftersom hon är så O-ER-HÖRT fast i sin högersida, alla har ju något varv som är lite mer utmanande än det andra men jag har aldrig ridit en häst som står emot så som hon gör. Och när man då rider i höger varv och försöker ställa igenom och hon inte vill (dvs i princip alltid) så spjärnar hon emot och ställer sig utåt och då blir det glapp i yttertygeln och då blir det inte mycket bevänt med ens inside leg to outside rein. Men igår kunde jag rida med stadiga ytterhjälper och bara lirka lite med innertygeln och vips fick jag igenom ställningen även till höger. 

Var SÅ NÖJD efteråt, det här behövde vi. Eller åtminstone jag. Fast jag tror Köttbullen också känner sig nöjd när hon känner att hon är duktig. Dock verkar hon också vara väldigt nöjd med att bara gå och lulla och dra benen efter sig så jag förväntar mig inte att det här ska vara något beständigt, det brukar ju vara upp som en sol och ner som en pannkaka. Men igår gick det B-R-A. 

Den stora spökräddningen

Har läst-om Den stora spökräddningen av Eva Ibbotson, det är en bok som riktar sig till barn mellan 9 - 12 år och det var väl ungefär så gammal jag var första gången jag läste den. Har sedan läst-om den en massa gånger, men nu var det ett bra tag sedan. Detta är handlingen, om någon mot förmodan inte skulle känna till den:

Fasansfulle Fabian och hans familj på slottet Craggyford har spökat i lugn och ro de senaste 500 åren, men nu börjar det plötsligt hända riktigt otäcka saker i omgivningen. Englands gamla fina spöken är nämligen illa ute. Sakta men säkert drivs de bort från deras urgamla boningar. Jobbiga människor bygger motorvägar över deras dimmiga hedar, förgiftar vattenandarnas floder och inreder tjusiga restauranger i de gamla slotten. Överallt breder de ut sig och som alla vet - det går inte särskilt bra att spöka i korvfabriker och bingohallar. Snart blir Fasansfulle Fabian och hans familj tvungna att fly från Craggyford. De har ingenstans att ta vägen, men så stöter de på skolpojken Rick. Han förstår situationens allvar och får en strålande idé ...

Jag tycker även i vuxen ålder att den här boken helt enkelt är toppenrolig, kan inte komma på en enda dålig sak med den faktiskt. Även om jag inte tillhör målgruppen. Den får fem benknotor av fem möjliga, om inte annat för god hållbarhet.