Blown on the steel breeze

Igår var en intensiv jobbförmiddag med möten som gick in i varandra och parallellt med det så ska jag dessutom lära mig använda ett nytt system där jag förväntas vara någon slags superuser, men detta sker samtidigt som andra också ska börja använda det och de har bara fått veta att de ska vända sig till mig och därför blir jag också bombarderad med frågor om varför saker inte funkar, hur gör man med ditt, var hittar man datt, osv? Min projektledare har varit på en stor mässa hela förra veckan och därför inte nåbar, igår sms:ade vi fram och tillbaka men jag skulle behöva prata om vissa grejer som är för omständliga att skriva om på sms, och då fanns det en tid som idag när hon skulle sitta i bilen. Ej optimalt, men vad gör man.

Och så de här personerna i mitt team, P1 och P2 där P1 ska sluta om en dryg månad och P2 är ny och under upplärning. Och där har P1:s strategi mest verkat vara att säga "nu ska vi göra ditt eller datt" och sen har det varit upp til P2 att fråga hur man gör, och ibland när P2 tror att P1 ska visa hur man gör så har P2 redan gjort det. Hade ju ett samtal med P1 tidigare i veckan där jag bland annat gav lite tips om hur man kan tänka när man ska lära upp någon som är ny, med vänlig hälsning från en som lärt upp en miljon människor på den tjänsten som P1 och P2 har, men det verkar ju P1 inte direkt ha tagit till sig. Tjänsten omfattar jobb i labb samt tillhörande administrativa uppgifter där det förra är relativt lätt att lära sig och det senare lite mer invecklat, och nu ser det ut som att P1 har satt lite i system att låta P2 göra allt labbjobb och gett sig själv i uppgift att sköta "det svåra". Det duger ju inte. Ska ta ett nytt snack med P1 och dedikera honom till labbjobb nästa vecka så att P2 får möjlighet att jobba med det administrativa och lära sig hela flödet istället för lite glimtar av det då och då. Men det får bli nästa vecka, för jag har som princip att åtminstone försöka att undvika jobbiga och tråkiga samtal på fredagar så man slipper gå in i helgen med en jobbig och tråkig känsla. Nu är det ju inte fredag idag, men eftersom jag ska vara L-E-D-I-G imorgon så är det ju lite samma grej ändå. 

Slutade vid lunch och åkte på massage, vilket var ljuvligt för mina spända axlar. Efter massagen grimaserade hon-som-masserat och tog sig med lidande min mot sin egen rygg. Var nära att skämtsamt fråga om det kanske var så att det var jag som skulle massera henne nu? men vågade inte för det kanske kan uppfattas som en sexuell invit, på hon-som-masserars Facebooksida finns det fullt med skärmdumpar på sms från karlar som är "sugna på en härlig upplevelse, mmmm" och meddelar att de tycker hon är fin och undrar om "extra" och "happy endings". För varje sådant inlägg ombedes man som kund vänligt men bestämt att sluta upp med sånt och informeras också om att polisanmälan kommer att göras. Såatteh, jag avstod mitt försök till skämt, betalade och lommade därifrån. 

Sen åkte jag hem, tog ut hundarna och gick exakt samma runda som i tisdags. Brukar aldrig gå samma runda två dagar i rad, men i tisdags slutade min Samsung Health tillfälligt att fungera när jag hade ställt in den på promenad. Håller ju på med "gå från Fylke till Mordor"-utmaning och skriver därför upp varje (registrerad) promenad. Chansade att det var 5,2 km och det visade sig vara 5,5 km så det var inte så illa gissat. Sen var det dags för filmkväll, förra veckan började vi ju kolla på en film som hette Damsel och nu såg vi klart den. Den började väl inte så illa, men slutade desto sämre. Man kan väl för i helvete inte FÖRHANDLA med en eldsprutande drake? väste jag uppgivet, men det kunde man visst enligt manusförfattaren. Huvudrollen spelades av hon som spelade Eleven i Stranger Things och Den Onda Drottningen spelades av samma skådespelerska som spelade Claire Underwood i House of Cards, men det blev det inte bättre av, tvärtom. Nu ringer hon nog snart Doug Stamper, sa min man när det körde ihop sig för Den Onda Drottningen. 

Idag är det torsdag och som alla torsdagar så är det jobba, städa, rida. Men imorgon är jag ledig! Eller "ledig". Ska vara med på ett personalmöte i stallet, kunde jag väl passa på att vara med på "eftersom jag var ledig" (jag är verkligen SÄMST på att vara just ledig?), och sen ska jag till spårskogen och lägga spår till lördagens träning. Men sen! Hem och slappa, min man åker till Köpenhamn och blir borta till lördag eftermiddag, så lite egentid (som i att ligga i soffan och slappa) får jag ändå. Dock inte så mycket som jag skulle vilja för på lördag förmiddag är det ju spårkurs så jag kommer gissningsvis hem från den ungefär samtidigt som min man. Men men. Det ska i alla fall bli skönt att vara lite ledig från jobbet. 

There's diamonds and pearls in your hair

Igår vaknade jag ju utan huvudvärk och om man har vaknat med bankande huvud tre dagar i rad och gått omkring och känt sig vissen och bakis tre dagar i rad så är det nästan som att vinna på lotto att vakna upp och känna sig...normal? Allting blir i alla fall så mycket enklare, och det behövdes för igår var det segt på jobbet. Ringde de sista tyvärr-vi-har-gått-vidare-med-en-annan-kandidat-samtalen så nu kan jag i alla fall stryka DET från min lista. Kan också bocka av ett du-måste-göra-ett-bättre-jobb-samtal med en person. Inte heller jättekul men det måste ju göras för att det ska bli drägligt för andra i samma team. Avslutade dagen med ett segt möte med några höjdare där vi har ett problem att lösa men ingen vill ta i det med tång. Jag menade på att den som har det formella ansvaret för den aktuella produktlinjen också äger problemet. Den som har det formella ansvaret för den aktuella produktlinjen sitter dock i Danmark och han (för såklart är det en han) menar att eftersom problemet finns i Sverige så får det lösas av någon i Sverige. "Någon i Sverige" brukar vanligtvis vara jag, hade det här varit för tio år sen så hade jag förmodligen bara sagt att jag fixar det och så hade problemet varit löst, för jag är en sån som fixar saker (är jag kanske lite som han Red i Shawshank Redemption?) och ingen hade ens reflekterat över att det var ett problem. Men eftersom jag har fått så mycket nya ansvarsområden de senaste åren i allmänhet och det sista i synnerhet så har jag kommit till en punkt där jag måste sluta erbjuda mig att fixa andras skit. Och då blir dom lite sura, kanske inte direkt på mig men det är ändå mycket suck och stön och överlag en rätt tråkig stämning.   

Med detta i ryggen åkte jag hem, gick ut med hundarna och tränade pilates. Sen var klockan HALV SJU (mötet drog ut på tiden så jag kom hem mycket senare än vanligt). Åt kvällsmat och läste tills det var läggdags, hodeladihodeladi hoppsan vilken dag. 

Idag väntar en kick off inför nästa steg i det här projektet som jag jobbar med, samt att jag ska ha ännu en trökig "du-gör-inte-ditt-jobb"-happening med en som förvisso inte är i mitt team men vars arbete (eller  snarare brist på arbete) påverkar det jag jobbar med. Jag befinner mig i en del av flödet där det där andras fel och brister ofta visar sig, och då kan man ju välja att se mellan fingrarna eller att ta tag i problemet. Jag väljer oftast det senare, för är det något jag hatar så är det folk som tycker det är okej att småfuska sig fram i tillvaron. Då blir man väl själv inte jättepoppis bland småfuskarna, men det skiter jag i. 

Idag ska jag i alla fall gå en halvtimme tidigare för jag panikbokade in en massagetid i måndags eftersom det kändes som mina axlar höll på att sprängas. Det gör det inte längre, men lite massage och ompyssling kan ju aldrig skada. Ser sedan fram mot a. min lediga fredag, b. egentid i och med att min man ska åka iväg, c. ledig onsdag nästa vecka i och med första maj. Yay. Eller nåt. 

Bortförda

Har läst Bortförda av EP Uggla, detta är handlingen:

Gastkramande psykologisk spänning i högt tempo. En het dag i juli ska Ida plocka upp sin systers barn på Björkens sommaröppna förskola, Niko ska hämta sin dotter, och Sima är försenad eftersom hennes sambo glömt bort att det är hans tur. Allt verkar vara som vanligt utom hettan. Men idag kommer varken de eller övriga anhöriga att hämta några barn. Småbarnsgruppen är spårlöst försvunnen och polisen står handfallen. De förtvivlade föräldrarna söker svar – hos varandra och sig själva. Har någon tagit barnen och i så fall varför? Det visar sig snart att flera av dem bär på mörka hemligheter som alla kan ligga bakom barnens försvinnande. Jakten på de bortförda barnen blir allt mer desperat – ska man hitta dem innan det är för sent?

NJA, kände jag efter att ha läst den här boken som ändå lät väldigt lovande. Men NJA. Hela upplägget, intrig, motiv, upplösning av dramat etc var enligt mig rätt så krystat, och karaktärerna kändes helt osannolika. Många frågor uppstod, till exempel:

((( !!! SPOILER ALERT !!! )))

Kan man vara jurist och samtidigt så jagsvag och mähä:ig som Ida? Hur många gånger om dagen tuggar hon i sig Novalucol och Gaviscon och är det nödvändigt att redovisa exakt varje tablett som äts? Är det ens möjligt att vara myndig och i en process där man ska adoptera ett barn och köpa hus i Skåne osv, vara så ovetande och bortkopplad som hon? Kan man bli ekonomisk analytiker bara på ren feeling och utan att ha gått en sekund på Handels, som Sima? Är det troligt att man går in i något slags flirt-mode när ens barn är försvunnet? Vill man ens ha sex under såna omständigheter? Är det ens rimligt att en polis går fram till en kollega som står och spanar på Plattan och ber om hjälp att fixa lite amfetamin eftersom han "behöver hålla sig vaken" och kollegan efter en svag inledande protest bara "visst, självklart, jag förstår" och utan pardon muddrar en kran och langar över ett "nybörjarpaket". Själva upplösningen när en av karaktärerna bara gick från att vara världens gulligaste och omtänksammaste kille till fullblodspsykopat som skrek HORA i var och varannan mening var ju lite väl enkel om ni frågar mig. Också rätt tjatigt med väderleksrapporter på var och varannan sida, det har framgått att det är sommar och jättevarmt. NJA, säger jag om det mesta i den här boken. Den får två små protonpumpshämmare av fem möjliga.  

Some good things & some bad things

Har varit så sjukt trött i flera dagar, helt orimligt seg faktiskt. Vaknade innan klockan ringde av att jordens huvudvärk bultade i takt med varje pulsslag både i lördags, söndags och igår. Trolig orsak är väl spänd nacke och axlar och så vidare. Det har gått över efter efter ett tag, men har sedan känt mig typ bakis resten av dagen, trots att jag inte druckit en droppe alkohol på evigheter. Eller sen i påskas, men det känns som evigheter sen, kom häromdagen på mig själv med att fundera över när påsken var? som om den inte alls hade varit. Hur som helst, väldigt ovärdig känsla. Det var väl bara för att jag tänkte att nämen vad längesen det var jag hade ont i huvudet...för ett tag sen. Det ska man ju verkligen aldrig göra. 

Igår hade jag dessutom en otroligt trälig och energidränerande arbetsuppgift: ringa till folk som sökt jobb och berätta att de tyvärr inte fick det jobbet. Visst kan man göra det enkelt för sig och bara skicka ett mail med tack men nej tack, det gör jag till alla som inte har varit på intervju eller som jag varit i kontakt med på något annat sätt. Fick ju över 100 ansökningar så det skulle ju ta alldeles för lång tid att sitta och ringa runt till alla dom. Men dom som man har träffat, där känns det för opersonligt att bara maila. Vill gärna förklara hur "vi" resonerat, kanske också lämna ett litet tröstpris i form av Jag har kvar dina kontaktuppgifter så om det dyker upp något så kanske jag kan få höra av mig till dig igen? (har faktiskt hänt att jag gjort det också). De flesta tar det såklart bra, det är ju ändå vuxna människor som är medvetna om att det bara är en person som kan få jobbet. Men ändå. Så sjukt tråkig sak att behöva göra. 

Något annat som suger musten ur en är ju faktiskt också FOLK. Har ju en i mitt team (låt oss kalla hen P1) som ska sluta och hen har nu i uppgift att lära upp en ny, inte efterträdaren för hen har inte börjat än, utan en som började för snart två månader sedan (låt oss kalla hen P2), men det är ju inte jättelång tid för att lära sig vara "spindeln i nätet" (som jag brukar beskriva rollen för de som söker den). Och "upplärningen" av allt som inte varit direkt basic har tydligen gått till så att P1 sagt till P2 att "nu ska vi göra xxx" där xxx kan vara en ytterst branschspecifik sak som inte på något sätt är självklar och given för någon som aldrig gjort det förut, men P1 tycker tydligen att det är nog med information och lämnar över till P2 att fråga "jaha, och hur gör man det då"? och så får hen i bästa fall en luddig förklaring, i sämsta fall ingen alls. Alternativt att P1 berättar att "nu har xxx hänt så då ska vi göra yyy" och sen går iväg och gör det själv och när P2 sedan frågar om när de ska göra yyy så får hen svaret att det har P1 redan gjort. 
Det här berättade P2 för mig för ett tag sedan, jag lovade då att prata med P1 men då tyckte P2 att vi kunde avvakta lite till "för P1 är INTE rolig att jobba med när hen är sur". Så då bestämde vi att vänta och se om det ändrade sig, kanske (önsketänkande) handlar det bara om att P1 har en dålig dag eller så, men antingen tillhör P1 kategorin människor som har 365 dåliga dagar per år (366 i år), eller så är hen oförmögen att tänka utanför sin egen horisont. Det finns ju en viss kategori människor som tror att bara för att saker är självklara för dom så är det allmängiltig kunskap för alla och envar, ett tecken på låg intelligens om ni frågar mig. Inget blev i alla fall bättre av sig självt, så på min lista över "träliga och energidränerande arbetsuppgifter" så ingår numera också att ta ett snack med P1 om det här med hur man hjälper en ny kollega tillrätta. Är generellt glad över att P1 ska sluta, för att ha hen i sitt team är som att gå på nattgammal is, man vet aldrig när det ska bära eller brista. Men bara för att man ska sluta betyder det ju inte att man inte behöver bete sig som folk. 

Stör mig också på en som tack och lov inte är en kollega utan bara någon som är inhyrd under en  kortare period under ytterst oklara former, har faktiskt inte orkat engagera mig i vad han ska pyssla med i detalj. Men det är en sån här gubbe (för såklart är det en gubbe) som bara äääälskar att höra sin egen röst, en sån som mal på i det oändliga utan att någonsin reflektera över huruvida det som sägs är av något som helst intresse för någon annan. Den här gubben gjorde för vana att fråga Får jag störa en  liten minut? (bara uttrycket, en minut är väl alltid 60 sekunder) och komma med någon fråga som jag ändå inte kan svara på eftersom jag inte alls jobbar med de saker som han är inhyrd för att göra, för att sedan stå och dra snudd på hela sitt livs historia, trots att jag suttit med ansiktet mot skärmarna och på alla sätt signalerat att jag inte har all tid i världen. Orkar inte, så förra veckan sedan sa jag till honom att jag jobbar med ditt och datt, inte med dutt (som han jobbar med), så har han några sådana frågor så får han vända sig till någon annan. Sedan har det tack och lov blivit lite lugnare, kanske har han i bästa fall blivit kränkt, hehe. Annat som är störigt med honom är att han stänger toadörren efter sig när han går därifrån. Är ju väldigt rimligt att man stänger den när man går in, men vi brukar alltid bara fösa till den utan att stänga när vi går därifrån. Toadörren är nämligen placerad så att man inte kan se den rakt framifrån och om dörren är helt stängd så måste man gå hela vägen fram till den för att kunna se på låsvredet om det är ledigt eller upptaget. Det är inte så att vi har kommit överens om att göra så, men hittills under mina 23 år and counting på samma ställe så har alla gjort det, men när Pratgubben lämnar toan så stänger han dörren som om det handlade om att låsa in riksregalierna för obehöriga. Det kan man väl leva med, men utöver det så använder Pratgubben cirka ett ton sån där doftspray efter varje besök. Det är väl för all del omtänksamt att kamouflera sin bajslukt (även om man kan fundera över hur många gånger per dag det är rimligt att tömma tarmen, men han har kanske problem med magen, det tänker jag inte forska vidare i), men det behöver ju inte gå till överdrift. Jag har köpt en toaspray som luktar som nytvättad bomull men städbolaget ställer hela tiden flaskor med någonting som stinker konstgjorda pioner som luktar FAAN rent ut sagt, och självklart är det den som han använder. I tid och otid. Och i otroligt generösa mängder. 

Igår var jag HELT SLUT efter jobbet. Åkte hem, släpade mig ut i skogen med hundarna i förhoppningen att det skulle pigga upp mig men det vete fan. Kände mig BÅDE bakis och som om jag var på väg att bli dyngförkyld, helt kraftlös. Avbokade ridningen (snyft), avbokade mitt tabatapass (mindre snyft för det kan jag ju genomföra när som helst), lade mig på en värmedyna på soffan och sov som en gris i en timme. Sen låg jag kvar där och växlade mellan att äta glass, spela Hayday på telefonen och läsa en rätt så medioker spänningsroman. Gick och lade mig och tänkte att nu kommer jag väl aldrig att somna, men det gjorde jag. Vaknade utan huvudvärk! Hurra!  Förkylingen-to-be verkade också ha kommit av sig. Hurra! 

Andra bra saker som hänt är följande:

Min man har fått jobb! På det där stället där han skulle vara på intervju i fredags men där rekryteringsföretaget glömde meddela den som skulle intervju att de bokat in en intervju. Men den blev av som igår då. Och det gick tydligen vägen och bråttom var det också så han ska börja redan på måndag. G-Ö-T-T. Visserligen var det bara ett tillfälligt sjukvikariat på två månader, men ändå. Två månader är bättre än noll månader och det är på ett stort företag så har man väl fått in en fot så kanske det kan leda till något annat. 

Har tagit ledigt på fredag. Det är nämligen STORA BEDEDAGEN i Danmark och jag tänkte att det kan jag väl också få åtnjuta? Stora bededagen är inte längre en helgdag i Danmark, men många tar ledigt ändå. Till exempel min chef. Och jag. Fast på varsitt håll då, ska väl tilläggas för säkerhets skull. Min man bestämde sig för att åka till Köpenhamn, vilket är hans nya hobby, "eftersom det här kanske är sista fredagen jag är ledig på länge", vilket då innebär att det öppnas upp för egentid i mängder. Mmm. Egentid, va? Det är fina grejer det. 

We'll see the bright and hollow sky, we'll see the stars that shine so bright

Förra veckan var tuff, inte hade man någon helg att vila upp sig på och nu har en ny vecka börjat som ser ut att likna den förra, knappt en död punkt någonstans. Nu längtar jag efter att bara få ligga hemma i soffan och titta på tv, fast när jag inte har något annat att göra än att ligga hemma i soffan och titta på tv så är det inte heller bra för man vill väl ändå ha en lite mer meningsfull fritid än så, va.  Ibland är det svårt att hitta en balans. Det är ju rent teoretiskt inga problem att vara funktionär lite då och då, träna viltspår  lite då och då, anmäla sig till ett spårprov lite då och då, osv. Den tiden har man ju, tänker jag. Men så plötsligt händer allting ändå på en gång. 

I fredags stannade jag kvar i stan eftersom det inte kändes speciellt lönt att åka hem, vara hemma någon timme och sen åka tillbaks till stan igen för att bygga bana och fixa i ordning det sista inför morgondagens Pay & Jump. Som är en slags träningstävling i hoppning, en av de nya fenomen som uppstått under tiden jag hade paus från hästar mellan cirka 2009 och 2017. Vår ridklubb har alltid haft det lite kämpigt med tävlingar, vi har ett med moderna mått mätt rätt litet ridhus, en väldigt liten läktare på ena kortsidan bara, begränsade parkeringsmöjligheter och ingen plats att stalla upp gästande hästar. Så vi kan inte ordna de där stora flashiga tävlingarna som lockar de stora namnen och "på min tid" i tävlingssektionen så bestämde vi att vår ambition ska istället vara att ordna små mysiga tävlingar med bra service och där alla känner sig välkomna och sedda och väl omhändertagna oavsett vem man är eller hur det har gått. Ingenting av de yttre faktorerna har förändrats under de åren jag hade paus, tyvärr har inget övernaturligt väsen gjort sig tillkänna och skänkt föreningen mer mark, större ridhus och en kappsäck full med pengar att använda till att rusta upp en gammal sleten anläggning, men vänlighet är ju i alla fall gratis. Av den anledningen satt jag därför en fredag eftermiddag och packade godis i små cellofanstrutar, häftade ihop och satte på band med rosett och en lapp med texten BRA JOBBAT ❤, som sedan varje ryttare fick när de lämnade banan, oavsett resultat. Tog sedan en promenad i stallskogen i väntan på att klockan skulle bli 17.00, sedan dök ett gäng upp och vi hjälptes åt att bygga bana, flagga in hinder och annat fix och trix. Sen satt jag och en till och försökte fixa till startlistor och ryttarmeddelande och grejer i EQUIPE, som är Svenska Ridsportförbundets tävlingsprogram. Minns när det kom, någon gång i slutet av 90-talet, då fick vår klubb söka dispens för att fortsätta köra vår manuella hantering för om vi kopplade in en dator och skrivare i sekretariatet för om man samtidigt använde toastjärnet eller kaffebryggaren i den intilliggande kiosken så gick varenda säkring och roligare kan man ju ha på en tävlingsdag. EQUIPE kändes inte som världens mest logiska och användarvänliga program, men man lär sig väl med tiden. Vi fick i alla fall ihop allting och det som är bra nuförtiden är att allting är online och det är de tävlandes ansvar att hålla sig uppdaterade. Förr var det ju ett pyssel med starttider och strykningar och ändringar i listor som redan skrivits ut och skickats iväg och veckan innan tävling så kändes det som att man fick vara tillgänglig dygnet runt för att svara på tusen frågor i stil med Jag har startnummer 18, hur dags tror ni jag behöver vara på plats? och Om tävlingen börjar klockan nio, hur dags börjar klass 2? Vi provade att ha särskilda telefontider men då fanns det såklart folk som absolut inte kunde ringa då och så var det det där med att ha ambitionen att överkompensera sin skruttiga anläggning med hög servicenivå. Plus att det ju alltid finns folk som tycker att telefontider inte är till för dom. Aja, det är i alla fall ett minne blott. 

Höll ett öga på världscupfinalen i dressyr (alltså! Guld! Patrik! vilken dag för svensk dressyr!). Var hemma halv nio på kvällen så det var i princip bara att slänga i sig kvällsmat och gå och lägga sig för klockan stod på halv sex nästa morgon. Var på plats i stallet vid halv åtta, hjälpte till att morgonfodra men sen var det ändå rätt lugnt fram tills att det började. Vår ljudanläggning från 90-talet har ju som sagt sett sina bästa dagar, men alla var imponerade över hur bra ljud det var i den lilla trådlösa 400-kronorshögtalaren från Clas Ohlsson. Sökte upp en låtlista med "peppig musik" på Spotify och sen fick den rulla. Så drog allting igång, jag skulle vara speaker och det har jag varit massor av gånger men det var nog 15 år sedan sist så jag kände mig lite smått ringrostig. I början babblade jag nog på lite väl snabbt, men så småningom kändes det som att jag hittade tillbaks till de gamla takterna. Kände mig väldigt, ja vad ska man säga, nöjd och tillfreds, lite som att allt mitt engagemang i hundklubbar bara har varit en parentes och att det är som spindeln i nätet och mitt i smeten på hästtävlingar som jag är i mitt esse. Sen var ju förutsättningarna i det närmaste optimala: inte jättemånga starter, gott om funktionärer, solen sken från en klarblå himmel, inget dramatiskt hände, allting flöt bara på. Är ju inte på något vis lika kul när det ösregnar och framhoppningsmöjligheterna blir urusla, när man har brist på funktionärer så att det tar evigheter att höja hindren (för att inte tala om att bära bort alla hinder och städa undan efteråt) och hela tidsschemat har spruckit redan efter första klassen eller om det händer något, en avramling eller omkullridning och någon skadar sig eller så. Men nu hände ingenting sånt och efteråt så var vi säkert 20 personer som hjälptes åt att bygga bort så det gick i ett nafs.  

Åkte hem och var fylld av energi. Tog en promenad på 11 km i rask takt (för trots att det var kul att vara tillbaks så tar det tid att tina upp en kropp som suttit i ett kallt ridhus i ett antal timmar), lagade kvällsmat samtidigt som jag kollade på världscupfinalen i hoppning som jag fick lyssna färdigt på i bilen (alltså! Guld och brons! Henrik! och Peder!, vilken dag för svensk hoppsport!) och det var så sjukt spännande! Älskar duon Christian Olsson och Maria Gretzer på radiosporten, tycker dom gör ett bra jobb med att förmedla sådant som egentligen måste ses med egna ögon. Fast just i detta fallet så var det bara Christian som snackade på, medan Maria lät mer som att hon var i utdrivningsskedet av en svår förlossning. Men det gick ju vägen. PUH. Sen åkte jag iväg för att gå på standup med Ina&Petrina. Köpte två biljetter för typ EVIGHETER sen och tänkte att jag och min man skulle gå, men då visade det sig att han inte var sugen på det och alla andra jag frågade var upptagna så jag fick gå själv. Var väl inget med det, men det hade nog varit lite roligare att ha någon att knuffa menande i sidan och utbyta blickar med, men nu var det som det var. Men showen var jätterolig och jag skrattade mycket. Åkte sedan hem och lade mig, för klockan stod på halv sex nästa morgon också. 

Kravlade mig upp ur bingen när klockan ringde, tog ut hundarna på promenad, packade matsäck och  lastade in Laban och mig själv och begav mig till spårskogen för viltspårtävling. Laban fick ett spår i bokskog som så här års bara är full av torra prasslande löv, men det bekom inte honom utan han gick in i startrutan, marscherade självsäkert fram och markerade starten och sen var det i princip bara för mig att hänga på, han avvek i princip inte från spårkärnan någon gång utom i återgången då han ringade ett par gånger innan han bestämde sig för vilket håll spåret gick. Var en helt fantastisk känsla som endast grumlades av att min uppfödare och tillika tränare (som hade lagt spåret åt domaren och därför gick med) efteråt muttrade åt mig att jag dragit i spårlinan i återgången. Det är ju ett big no-no och inget jag gjorde medvetet, men det kan ju såklart se så ut ändå. Sen följde fem timmars väntan medan alla andra skulle gå sina spår och domarkollegiet därefter skulle stöta och blöta varenda hunds prestation. Som tur var sken solen även om det inte direkt var någon värme i luften (ska det ALDRIG bli vår?). När allt var klart, vilket tog sin rundliga tid, så hamnade Laban på sjätte plats av 40 startande. Det var jag helnöjd med för det fanns många i startfältet som var betydligt mer rutinerade än vad han är. 

Åkte sen hem. Fick ett sms från min mamma, som var i Göteborg för att vara med som studiopublik på Bingolotto, något som den förening hon säljer bingolotter åt varje vecka ordnar för dom som hjälper till med det. Hon skickade ett kort på en unge i 10-12-årsåldern i typisk 70-talsoutfit och undrade om det var någon jag kände igen. Det var det inte, svarade jag och frågade vem det var för det kunde ju vara ungefär vem som helst. Hon svarade då att han gått i min klass i ettan men sedan flyttat, och då reducerades antalet möjliga personer till en person, för i min etta så var vi från början tio personer men i tvåan var vi bara åtta för det var en som flyttade och en som inte var skolmogen utan fick gå om. Sms:ade namnet på den som flyttat till min mamma och hon bekräftade att det var han, jag frågade då hur hon fått tag på den här bilden och då gick det ett tag och så ringde min mamma upp, trodde jag alltså, men då var det alltså min gamla klasskamrat som jag alltså knappt ägnat en tanke på 49 år men som nu jobbade på Bingolotto som hade tagit min mammas telefon och helt spontant ringt upp, för han hade alltså på något sätt kommit i samspråk med min mamma och nämnt att han gått i första klass i den och den byn och var född 1968 och då hade min mamma sagt att då måste ju du känna min dotter, osv osv. Det var kanske det sjukaste samtal jag haft på bra länge. Det var dock otroligt dålig mottagning i Bingolottostudion, så jag hörde kanske som bäst ungefär vart tredje ord, men det var ju ändå rätt galet måste jag säga. 

Ja, sen var det väl i stort sett allt som hände den här helgen. Rätt matigt om jag får säga det själv. Nästa helg är det viltspårträning på lördagen och fixar/röjardag i stallet på söndagen, så det lär inte bli jättemycket vila då heller. Men sen nästa vecka igen så är det ju första maj på onsdagen så då blir det väl  i alla fall lite extra ledigt. Får man ju hoppas. Vi får väl se. 

Your faith was strong but you needed proof

Det går fan i mig aldrig som planerat. Igår var min tanke att jag skulle sticka från jobbet lite tidigare för att hinna hem och gå ut med hundarna och städa utan att behöva stressa innan jag skulle till stallet. Men på förmiddagen sms:ade min man att han skulle på en anställningsintervju i närheten av där jag jobbar och kunde han åka med mig hem? Hans intervju började en kvart efter att jag slutar i vanliga fall så så gick det med det försöket att gå tidigare. Sen blev det ändå ingen intervju, för det var en person från ett bemanningsföretag som hade bokat in honom men sen hade hen missat att berätta det för företaget som skulle anställa, så den personen min man skulle träffa visade sig efter tusen förvirrade telefonsamtal hit och dit vara på kundbesök i Blekinge. Ibland undrar man ju om det finns någon enda människa som gör vad de ska på jobbet? Inte för att jag tycker att jag är på topp i exakt åtta timmar alla dagar i veckan, men i jämförelse med bemanningsföretag och HR-avdelningar är jag fan i mig världsmästare. Aja, det var ju bara att fiska upp honom och bege sig hemåt, fast via en lokal godisaffär där de erbjöd dealen att för varje mängd jag köpte så skänkte de lika mycket. Till ridklubben då, obs. Det var snällt av dom, och bra mycket generösare än den jättestora firman som jag mailade och ödmjukt frågade om de möjligtvis kunde tänka sig att sälja något med kort datum lite billigare för att gynna en förening med dålig ekonomi, blablabla, men fick ett  rätt snorkigt svar att de redan höll låga priser i butiken och dit var jag välkommen att handla. Aja, man kan inte lyckats med allt. 

Mitt tidsschema hade ju spruckit så det blev ingen promenad, utan det var bara hem, städa huset i ilfart, äta kvällsmat och sen iväg till stallet igen. Min man hängde med för att kolla en sista gång på ljudanläggningen men det verkar som att mixerbordet är dödsdömt, det blir förutom mikrofoningången helt enkelt inte bra ljud när man kopplar genom det. Tur i alla fall att mikrofonen fungerar så att man kan ge startsignal och  ropa ut resultat. Sen är det ju trevligt med musik, men då finns ju Plan B med billiga Clas Ohlssonhögtalare med förbluffande räckvidd. Det ska nog lösa sig. 

Medan min man pysslade med det så red jag och mådde inte superbra efteråt p g a att min kvällsmat låg som en betongklump i magen och betedde sig som att den tänkte fortsätta med det. Är det något som är min akilleshäl så är det magen, det räcker med lite odefinerbart magknip så blir jag så ynklig, så ynklig. Ynkligheten transporterades hem och blev något mer uppiggad av att titta på en av deltävlingarna i världscupfinalen i hoppning där Henrik vann och Peder kom tvåa, precis som dagen innan med andra ord. Gick sedan och lade mig med Laban, efter någon timme kom min man med de andra hundarna och då vaknade jag av att Tage tyckte att Laban låg på fel ställe. STÖN. Lyckades i alla fall somna om och nu är det fredag och en späckad helg väntar. Banbygge idag, funktionärsuppdrag plus Ina & Petrina-show imorgon, viltspårtävling på söndag. Luther hade väl hoppat jämfota av glädje? 

Till stallet istället, v 16 2024, pt 2

Igår gjorde jag misstaget att äta för mycket för tätt inpå ridningen. Eller så djävla mycket var det väl egentligen inte, jag brukar äta typ ett kokt ägg, ett par knäckebrödsmackor och någon frukt men igår kompletterade jag med en rejäl bit cheddarost och en stor näve mandlar. Och detta lade sig som en djävla betongklump i magen och gjorde att jag fick håll när vi galopperade redan i framridningen. Och igår skulle vi galoppera MYCKET, för huvudövningen var att galoppera på båge längs med långsidorna, och vi körde på varv efter varv efter varv, det tog liksom aldrig slut kändes det som. Köttbullen var bra framme i galoppen, men i övrigt kändes hon trött och rätt seg. Är kanske våren, pälsfällningen eller bara allmän lättja, inte vet jag. Efter lektionen skrittade vi ut en runda, det var nog det bästa på hela kvällen, hehe.