Den stora spökräddningen

Har läst-om Den stora spökräddningen av Eva Ibbotson, det är en bok som riktar sig till barn mellan 9 - 12 år och det var väl ungefär så gammal jag var första gången jag läste den. Har sedan läst-om den en massa gånger, men nu var det ett bra tag sedan. Detta är handlingen, om någon mot förmodan inte skulle känna till den:

Fasansfulle Fabian och hans familj på slottet Craggyford har spökat i lugn och ro de senaste 500 åren, men nu börjar det plötsligt hända riktigt otäcka saker i omgivningen. Englands gamla fina spöken är nämligen illa ute. Sakta men säkert drivs de bort från deras urgamla boningar. Jobbiga människor bygger motorvägar över deras dimmiga hedar, förgiftar vattenandarnas floder och inreder tjusiga restauranger i de gamla slotten. Överallt breder de ut sig och som alla vet - det går inte särskilt bra att spöka i korvfabriker och bingohallar. Snart blir Fasansfulle Fabian och hans familj tvungna att fly från Craggyford. De har ingenstans att ta vägen, men så stöter de på skolpojken Rick. Han förstår situationens allvar och får en strålande idé ...

Jag tycker även i vuxen ålder att den här boken helt enkelt är toppenrolig, kan inte komma på en enda dålig sak med den faktiskt. Även om jag inte tillhör målgruppen. Den får fem benknotor av fem möjliga, om inte annat för god hållbarhet. 

260526

Igår var det en rätt lugn dag på jobbet eftersom det var annandag pingst, eller 2 PINSEDAG som det heter i Danmark där det är röd dag, och eftersom alla chefer och andra viktiga personer jobbar där så kom det följaktligen knappt ett enda mail på hela dagen. 

Passade på att utnyttja den temporära stiltjen och valde julklapp. Vi brukar få ett sånt där gåvokort varje år och det har legat på mitt skrivbord sedan i december och inte så mycket pockat på uppmärksamhet som långsamt förvandlats till en del av inredningen. Ibland tänker jag att javisstja, jag borde kanske...och sen kommer det något annat emellan, men igår gick jag in på sajten för att välja och vraka. Det är ju väldigt mycket heminredning och köksattiraljer, förra året valde jag en väldigt fin (och dyr) emaljerad gjutjärnsgryta från Jernverket som jag använt exakt noll gånger eftersom jag året innan valde en gryta signerad Tarek Taylor som jag använder till det mesta. Vet inte riktigt hur jag tänkte där, men blev väl girig för dom är ju ändå rätt dyra. Fast jag har redan en emaljerad gjutjärnsgryta (dock från o-fancy IKEA) och vem tror jag att jag är, någon som ska mätta en hel tross? Jag gillar visserligen både stor- och långkok men det sker ju absolut inte i den omfattning att den kräver flera jättegrytor. Den senaste krävde dessutom en hel djävla omorganisering av grytskåpet p g a att den är så stor. Så allt sånt går ju fetbort tillsammans med det enorma utbudet av olika knivset i japanskt högkvalitetsstål (som by the way varenda man tycker sig behöva ha i sin ägo utan att för den sakens skull göra något mer avancerat med dom än att möjligen dela en fralla eller skiva en banan). Är heller inte särskilt intresserad av heminredning och därför scrollar jag snabbt förbi sida upp och sida ner med Georg Jensen-ljusstakar och plädar i stilren design. 

Valde istället en kabinväska, vilket kan tyckas vara ett otroligt märkligt val för en som hatar att resa så mycket som jag gör. Men nu förväntas jag ju ändå resa lite mer i tjänsten och jag är alldeles för snål för att köpa en lite mer rejäl väska för det ändamålet. Och jag gillar resväskor på hjul, det är så GÖTT att slippa släpa på ryggsäckar och axelremsväskor som jag gjort i alla dagar fram tills för kanske fem år sedan när jag bestämde mig för att börja resa lite mer ståndsmässigt. Jag äger två såkallade kabinväskor, den ena från Rusta och den andra är en som min mamma (tekniskt sett tillhör den nog fortfarande henne, men men) fick i sån där gratis välkomstpresent från någon bokklubb, och kvalitén är ju därefter på båda två. Det är inte som att jag direkt skäms när jag kommer dragandes med någon av dessa bland alla flotta businessmen and -women i KASTRUP LUFTHAVN, det är mer att de inte är särskilt praktiska och speciellt bokklubbsvarianten är helt obalanserad och wobblar friskt och riskerar att välta i varje gathörn, trots att det tyngsta ligger i botten. Har också en känsla av att handtaget och/eller hjulen kan lossna vilken sekund som helst och då har man bara en otroligt klumpig väska utan några fördelar. Man får vad man betalar för, osv. Nu har jag i alla fall sluppit betala för vad jag hoppas är en för djävla bra proffsväska, istället för ytterligare en gryta till samlingarna. Win-win, kan jag tänka. 

Var på REHAB efter jobbet. Förra gången var ju mest plågsamt, klart jag fattar att det inte händer något efter EN gång, men det var inte jätteupplyftande och miljön är rätt deppig eftersom alla har krämpor. Förra gången var det en man där som dock inte verkade ha ont någonstans. Jag gissade att han var i 65-årsåldern, fast det är verkligen svårt att avgöra på vissa. Men han hade i alla fall helt vitt hår och skägg och påminde lite om fiskargubben på den där tavlan, så jag daterade honom till cirka pensionär. 

Oavsett hur gammal han var så verkade han inte vara drabbad av en enda krämpa, för han höll på med någon slags avancerade enbensövningar och plötsligt började han hoppa från stillastående upp på en låda (det heter säkert något fancy på gymspråk), den var kanske inte exakt sådär hög som den muren som Stenmark hoppade upp på i Mästarnas Mästare. men inte långt ifrån. 

Förra gången stötte jag ju ihop med ett äldre par som visade sig bo hemma i byn, mitt interna namn på dom är Rökarna eftersom de påfallande ofta sitter och bolmar i sitt uterum med utsikt över den lilla vägen som går från skogen, det är endast där och då jag har sett dom bortsett från att vi mötts någon gång i skogen på den tiden de hade hund. Fast nu har de kanske slagit sig in på den sunda vägen och slutat röka och börjat träna, inte vet jag. 

Träffade i alla fall på Rökmannen i fredags när han var ute och vattnade i sin trädgård och vi pratade en stund om träning och åldrande (otroligt deppigt samtalsämne). Jag nämde då den spänstiga mannen och sa något om att han verkade ju i det närmaste vara i form som en elitidrottare. Ja, han är visst bagare, svarade Rökmannen, hur han nu kunde veta det och framför allt som om det skulle förklara saken. Som tur var kom tillägget Han har visst hållit på med gymnastik, vilket ju förklarar saken (ursäkta alla Mästernas Mästare-referenser men sen jag såg Jonna Adlerteg tävla i jägarvila mot Nils van der Poel där minuterna tickade iväg och Nils grimaserade och svettades och kämpade medan Jonna inte rörde en min så hyser jag den djupaste respekt för elitgymnaster och deras superkrafter). 

Jag gled in på rehab-gymmet och fick direktiv av min fysioterapeut, jag ska bara hålla på med bindväven, inga styrkeövningar (än), så det var bara att ta sin lilla gummiboll och sätta igång. Förra gången nämnde jag för fysioterapeuten att jag tyckte det var en bra boll för den är så hård, jag har ju provat med tennisbollar men de är för mjuka och kollapsar lite när man lägger all tyngd på den. Trodde att det var något otroligt fancy gym-tillbehör som säkert var jättedyrt, men han avslöjade att han köpt den på Biltema. Bland hundleksakerna! informerade han förnöjt. Jahapp, så nu är alltså ens främsta träning att trycka röven mot en leksaksboll för hundar från Biltema. Samt ligga på en stor foamroller och vicka sig själv fram och tillbaka över ömma partier på utsida höft och lår. Det är det som ska få bindväven att vakna till liv och bli spänstig och funktionell igen, är planen. Coolhetsfaktor cirka minus en miljon, men gör det bara nytta så. Vinkade på Rökarna, som var där även idag och sen dök även Bagaren kom in och började göra en massa oerhört avancerade utfallssteg och hopp på ett sätt som var spänstigare än många 20-åringar. Det är inte vad man behöver se när man själv ska sitta på en stol med ena foten på knät och fälla överkroppen framåt, inte när det är på gränsen av vad man förmår eftersom det känns som att benet håller på att slitas loss från höftkulan. 

Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, upptäckte att Tage haltade lätt på vad jag kom fram till var vänster fram. Oklart varför, men kanske har han sträckt sig eller något när de har race:at i trädgården i helgen. Såg inget konstigt med tassen och han ömmade inte heller någonstans när jag klämde, men han går inte rent. Jaja, det går förhoppningsvis över med lite vila. 

Tränade ett pass yinyoga på första gången på...ett par veckor? Det var trevligt, men jag kommer inte att återuppta daglig träning utan tänker 2-3 gånger i veckan blir nog mer lagom. Även om det på ett sätt var lite mysigt med den dagliga yinyogastunden så får det ju finnas lite sans och balans även där så att inte det samtidigt blir ett stressmoment och något som bara ska klaras av. 

Vädret var toppen så jag åt kvällsmat ute och låg sedan i vår utesoffa och läste. Skulle ju inte rida igår p g a det här ordförandenätverket som jag skulle delta i lite senare på kvällen. Som väntat var det väl inte riktigt något av det som diskuterades som berörde mig eller vår förening, det var mest en massa prat om tävling som inte har något med vår verklighet att göra. Är ju stor skillnad på om man är en förening med ridskola som huvudverksamhet och om man inte är det. Lite matnyttigt fick jag dock med mig, så helt bortkastat var det ändå inte. Sen var det läggdags, hodeladihodeladihoppsanvilkendag. 

Idag är det jobb, sedan träna ett litet benpass och så ridning ikväll. Har fortfarande inte bestämt mig om jag ska gå på den där AW:n imorgon, men just nu lutar det rätt starkt åt INTE. 

 

Jag är aldrig hemma

Har läst Jag är aldrig hemma av Aase Berg, en människa som jag personligen aldrig hört talas om förrän hon fladdrade förbi som en av många kulturpersonligheter i någon av Marianne Lindberg De Geers dagböcker. Sen fick jag tips här på bloggen (tack Ulrika!) och tänkte först lite oengagerat att jaha, vad kan en svensk poet ha att säga som intresserar mig? MASSOR, visade det sig. Detta är handlingen (eller åtminstone baksidestexten):

Aldrig har livet varit så rikt, så upphackat och så märk­värdigt som i Aase Bergs vardagar. Följ med till Skåne­gatan och Runmarö, Njutånger och Överum, med färdtjänsten till mammas vård­central eller en vernissage på CF Hill, till de sex stall och sju bostäder Aase kryssar ­mellan. Dyk ner i diskussioner om klotblixtar, maskin­inlärning, Hessdalsfenomenet, undulatpsykologi, ridning och zombier. Med mera.

Jag blev väldigt förtjust i den här boken. Älskar ju att läsa om människors vardagligheter och bestyr och kul att läsa om en annan häst-tants erfarenheter. Funderade en hel del på hur mycket man egentligen tjänar som poet (nu vet jag att hon gör mer än det, men det var så hon beskrevs på Wikipedia), huuuuur kan man ha råd att rida så mycket som hon gör? Blev helt stressad av allt det här kringflackandet mellan olika boenden och fastigheter, hur många kan man egentligen äga (sju uppenbarligen) och ändå leta efter nya? Sen är jag väl inte jätteintresserad av skrivandet kring kulturpersoner som jag inte har en aning om, men det är ju samma med MLDG:s texter, de bitarna ögnar jag mest igenom. Men ja, kul och uppfriskande! Har ställt mig i kö på uppföljaren Vi är framme snart, jag har köpplats 1 men det finns bara 1 exemplar så det kan ju ändå dröja. Den här boken får fyra stora ponnyer, schas iväg till bibblan med er. 

Another warning, pt 3

Another warning, pt 3

260525

I fredags susade jag iväg till en handelsträdgård efter jobbet. Vi har en regnvattentunna som det är hål i botten på, vilket gör den tämligen värdelös som regnvattentunna. Men jag tänkte att man kan använda den att plantera i, och för ett tag sedan fick jag en vision av att man skulle kunna skära upp den i sidan och trä den runt ett eländigt plommonträd som växer vid vår uteplats och som vi har försökt ta död på i åratal.  Det är ett sånt där gammalt träd som ger kanske 5 plommon varje höst så det är ju inte som att man står och faller med den avkastningen direkt. Problemet med plommonträd är ju att de skjuter rotskott som om det inte fanns någon morgondag, vi fick ta bort stenplattorna på uteplatsen eftersom det sköt upp rotskott i varenda skarv som fick plattorna att luta åt alla möjliga riktningar och oss att vricka fötterna. Men det är ju inte bara att såga ner ett sånt träd för då går det i försvar och skickar upp en hel legion av skott som likt en romersk armé tänker lägga hela världen under sina fötter. För kanske fem år sedan ringbarkade jag trädet för att det skulle dö en mer stillsam död och rotskotten att gå samma öde till mötes, men trädet är envist och fortsätter att åtminstone delvis leva, som ett plommonträdens Frankenstein. Nu råkar det också växa en väldigt fin kaprifol som slingrar sig upp mot stammen så trädet i sig fyller en viss funktion, men nu kände jag att det kunde pigga upp att också trä en del av den trasiga regnvattentunnan runt stammen, så att det ser ut som att trädet växer i en stor kruka, och i denna kruka ville jag ha kryddväxter. Utöver det vill jag ha klematis som slingrar sig utmed stolparna på vår pergola som min man har byggt, eller pergola-to-be för att vara mer korrekt, för den har inga takbjälkar men det kommer kanske vilket år som helst. Satte därför sprätt på en hel del pengar i nämnda handelsträdgård, men det kände jag att jag kunde göra eftersom majlönen var på ingång. I maj får man nämligen utbetalt semester och arbetstidsförkortning som man inte tagit ut och inte får spara, i pengar och när jag kikade på lönebeskedet så konstaterade jag nettolönen var högre än bruttolönen, så jag tyckte jag kunde unna mig lite slös. 

För några år sedan tvingades jag avtala bort min övertidsersättning, något jag motsatte mig i det längsta eftersom jag historiskt sett jobbat över otroligt mycket. Inte för att det är ett självändamål, men det gjorde ju åtminstone inte ont i plånboken. Först erbjöd de fem extra semesterdagar. Det hånskrattade jag bara åt. Visade hur mycket min genomsnittliga övertid var, hur mycket det gav i pengar och hur mycket det skilde mellan den summan och värdet av fem extra semesterdagar. Dessutom, och vad viktigare är: den som ständigt snuddar vid övre gränsen för hur mycket övertid som överhuvudtaget är tillåten är inte direkt hjälpt av extra semesterdagar som man ändå inte hinner ta ut.  Sa att om vi överhuvudtaget ska komma någonstans i den här diskussionen så måste förutsättningarna ändras. Det gjorde dom, min tjänst blev mer renodlat strategisk istället för att vara BÅDE operativ och strategisk och utöver det innehålla en hel del lite-av-varje-som-ingen-vet-var-det-hör-hemma-så-det-får-du-ta-hand-om. Utöver förändrad tjänst erbjöds jag 5000 extra i månaden plus fem extra semesteradagar, och då kände jag lite att now we're talking. Så så fick det bli. Är generellt nöjd med upplägget, visst har jag fortfarande mycket att göra i perioder och då är det ju surt att känna det som att man jobbar gratis, men jag har också perioder där det är ganska lugnt. Och framför allt kan jag själv planera och styra tiden, det är inte den här piskan att detta-måste-vara-klart-innan-du-går-hem-varje-dag som det var när jag jobbade operativt. Minns inte riktigt när detta avtal gjordes, men kanske...2018 eller däromkring? Har dock fortfarande aldrig hänt att jag tagit ut alla semesterdagar eller all arbetstidsförkortning, så varje majlön blir lite som julafton på kontot. 

I alla fall. I lördags kollade jag på termometern innan jag gav mig ut på min långpromenad, tänkte att solen måste ha stått på här för den visade nästan 20 grader vid åttatiden på morgonen. Men nej, det var verkligen så varmt. Hade bara shorts och t-shirt och var ändå genomsvettig 2½ timme senare. Var sedan ute i trädgården och planterade och fixade tills det var dags att bege sig till stallet för att bygga bana inför söndagens Pay & Jump. Igår gick jag upp tidigt, gick 10 kilometer, åt frukost, åkte till stallet och var speaker på ovan nämnda Pay & Jump. Det var inte många starter så det gick raskt undan. Satt sedan kvar och snackade med S och A i någon timme, sedan åkte jag hem. Det var inte riktigt lika varmt som på lördagen, framför allt blåste det en del. Satt på uteplatsen och läste och hade det gött ändå så jag klagar inte. 

Idag är det REHAB efter jobbet. Blir ingen ridning ikväll för jag ska vara med på något himla ordförandenätverk som tack och lov är på Teams så man slipper i alla fall ge sig iväg någonstans, men jag är ändå inte jättepepp. Dels för att jag missar ett ridtillfälle och dels för att jag är ytterst osäker på om jag har något att tillföra på distriktsnivå och vice versa. Tycker distriktet handlar mest om tävling och väldigt lite om ridskolor och vanliga hobbyryttare, men det kanske är jag som har fördomar så det återstår att se.  

Har velat hit och dit hela helgen, inte aktivt kanske men det har liksom puttrat på i bakhuvudet, om jag ska gå på AW på onsdag. Tycker ju generellt att många av mina kollegor är rätt trista och att det räcker att behöva ha med dom att göra åtta timmar om dagen utan att man ska avsätta fritid till det. MEN sen  finns det dom som är jättetrevliga, de flesta av dom har slutat p g a den förestående nedläggningen, men några ska tydligen dyka upp på onsdag. Det vill man kanske inte missa? MEN sen är det det här när man är några stycken och det ska bokas bord och så blir det något slags långbord och då hamnar man ju där man hamnar, och om ration trevliga/tråkiga är 25/75 så är ju sannolikheten för att man hamnar bredvid eller mitt emot någon (i mina ögon, jag utgår från att känslorna är ömesidiga) riktig tråkmåns rätt hög. Förra gången jag var med på en AW så hamnade jag mitt emot TG som "underhöll" med skrönor om sin motorcykel. Jag har väldigt svårt att se tjusningen i att åka motorcykel, men jag vet nu att det finns få saker som är tråkigare än att lyssna på någon annans redogörelser om hur de färdats från A till B och som aldrig heller slutar mala. Har väl inte tillräckligt mycket Saga Norén i mig för att bara "det här intresserar mig inte" och byta plats, och man kan ju inte direkt heller hugga någon i armen och bara "DU SITTER MED MIG". Eller kan och kan, men det finns ju ett liv efter en AW också. AJA, jag får väl se hur jag gör. 

260522

Igår var det dags för rehab! Var lite tidig och fysioterapeut A hade varnat för att han kunde bli några minuter sen men sa att det bara var att gå in i träningslokalen. Mötte ett äldre par som jag lite vagt kände igen men jag är ju så hopplöst ansiktsblind. Mannen kom fram och frågade lite skämtsamt om jag inte hade hundarna med mig, frun hakade på om hon tyckt att det sett ut som jag och bredde på om det hopplösa i att träffa folk på "fel" plats och sammanhang, vilket jag i sanning kan relatera till, jag har ju t o m problem med att känna igen folk på RÄTT plats och sammanhang. Tänkte att det måste ju ha varit några som gått hundkurs för mig, men kunde inte placera dom. 

Började cykla på en träningscykel i väntan på A, som kom efter ett par minuter och sa att det var ju bra att jag börjat, jag kunde fortsätta i en tio minuter ungefär.  Gjorde så och sneglade lite runt omkring på deppgymmet, där går ju bara folk som är skadade på olika sätt, där finns ju folk som har enorma utmaningar bara med att lyfta en arm eller ett ben så man ska väl inte klaga, tänkte jag. 

Trodde jag skulle få lite styrkeövningar men nehe, först ska den trilskande fascian få sig en omgång. Fick börja med att stå mot en vägg och trycka en hård liten gummiboll mellan röv och vägg så att säga, och varje gång jag hittade en öm punkt så skulle jag hålla fast där och lyfta benet sakta och kontrollerat 10 gånger och så jobba mig igenom säte och höfter systematiskt. Detta tog EVIGHETER eftersom det fanns ömma punkter exakt överallt, men till slut var jag klar. Om du tyckte det var jobbigt så kommer nästa övning att vara värre, sa A obekymrat och plockade fram en stor foamroller som jag förväntades ligga på på sidan och pressa sig fram och tillbaka och böja och sträcka benet så att utsida lår fick sig en omgång. När man kommer ner en bit så kan man inte ligga på samma sätt längre för det gör helt enkelt FÖR ont, meddelade han som om det var det mest naturliga i världen och demonstrerade hur jag skulle stötta upp höften med någonting som påminde om såna där plattor man hade i simskolan för att avlasta. Jag kan konstatera att han hade helt rätt i det gjorde FÖR ont, men det var ju bara att bita ihop och kämpa på. 

Sen kom tredje övningen och den var om möjligt ÄNNU värre. För det var att göra en variant av yogapositionen Duvan (ni får bildgoogla, orkar inte förklara) för att stretcha sätet. Duvan förutsätter dock att man har en rörlighet i sina knän som jag inte har. Jag försökte, för det måste man ju göra, men fick det inte att funka. A kom med lite olika förslag på varianter, men jag kunde inte känna att det tog i sätet eftersom det gjorde så ont i knät. Blev nästan lipfärdig av frustration, men man får ju bita ihop. Till slut kom A på att jag kunde sitta på en stol med ena benet över andra knät och så böja mig framåt. Det klarade jag av, NÄTT OCH JÄMNT, och det är också den här typen av rörelser som jag försöker undvika för det känns som att benen håller på att slitas loss från lederna, det gör så DJÄVLA ont. Men enligt A sitter lederna inte där  jag pekade att det känns, och det här var något jag måste göra så jag hade inget för att beklaga mig där inte.

Åkte hem rätt mör och deppig. Gick ut med hundarna i skogen, sen när jag var nästan hemma så trillade poletten ner kring det äldre paret som inte alls har gått någon hundkurs för mig utan bor så att man passerar deras hus på ett av ställena där man går upp i skogen och då brukar vi byta några ord om de är ute i trädgården. Så var den gåtan löst! Ringde K för att fråga om kvällens möte. Då visade det sig att K hade trott att S skulle kalla berörda mötesdeltagare och S hade trott att K skulle kalla och därmed hade ingen blivit kallad. Jamen det var ju skönt för mig, som egentligen inte hade något att tillföra på detta möte utan mest skulle vara med för att representera styrelsen. 

Kom hem, städade, bäddade rent i sängarna. Min man kom hem, vi började prata om att grannarna, de som flyttade in efter att de onda grannarna Tengil och Katla äntligen tog ner skylten, nyligen dött, frun för ett par månader sedan och mannen nu i helgen. Hur många har egentligen dött på den här gatan? undrade min man i dramatisk ton. Vi började rabbla, vi har egna namn på (nästan) alla grannar, både döda och levande: Dom i Kastanjehuset (2 st), Tengil, Katla, Bullarna (2 st), Kexfarbrorn, Bensinmorfars (2 st), Gammelfarmor. Det blir 10 personer på de drygt 15 år vi bott här, eventuellt 11 för vi kom inte ihåg om Kexfarbrorn också hade haft en fru som i så fall dog först. Det känns ändå rätt mycket med tanke på att det inte ens finns 20 hus på gatan. Rena rama Midsomer! Dock ska tilläggas, innan kommissarie Barnaby tillkallas, att alla som dött har varit 80+. Men ändå!

Efter detta morbida samtal åt vi kvällsmat och jag beklagade mig över tortyrrehaben. Gick och lade mig tidigt eftersom jag tyckte att jag var trött. Kunde jag somna? NEJ! Seriöst, jag kunde knappt hålla ögonen öppna men så fort jag lagt ifrån mig boken och lagt mig tillrätta, i den sköna sängen med de nytvättade lakanen, så var den känslan borta. RÖVEN! Jaja, nu är det snart helg. 

Fick mail från Instabox igår där de beklagade det inträffade, det finns tydliga rutiner för hur man ska göra när paket är för stort och i det ingår inte att bruka våld, så nu skulle de ta det med berörda parter och vad bra att jag hade bifogat ett foto. Kände mig lite halvtaskig, tänk om någon får en djävla utskällning nu. Fast sen tänkte jag på alla slöa människor vars enda ambition är att följa minsta motståndets lag så att det i första hand ska bli behagligt för dom och då kände jag nog att de förtjänade en skrapa. 

Idag är det min tur att fixa den gemensamma fredagsfrukosten och det brukar jag normalt göra dagen innan, men igår var en sån där dag där mötena klickade in varandra och det inte fanns någon tid att uträtta några ärenden, och efter jobbet skulle jag ju på rehaben så då var det inte heller tid och sen fick jag prioritera att köra hem till hundarna istället för inom en butik. Ska sticka iväg till Maxi och hänga på låset när de öppnar klockan 07.00. På söndag ska vi ha Pay & Jump så helgen kommer väl att gå till det. Förberedelser på lördag och så själva hoppandet på söndag. Och sen är det måndag igen, shalalalala. 

Jag for ner till bror

Har, kanske som sista person i Sverige, läst Jag for ner till bror av Karin Smirnoff, detta är handlingen:

I Smalånger är det mesta som vanligt. Maria har hittats död. Hennes bror håller på att supa ihjäl sig. Harmynte John har ögon som svarta hål i rymden och äldreomsorgen får en ny medarbetare, Janakippo, som stack sin far med en högaffel. Jag for ner till bror är en svart, rå, våldsam och from berättelse. Det är kärleksfullt, passionerat, varmt och tryggt. Svårast av allt är förlåtelsen.

Jag såg tv-serien när den kom, var det i höstas/vintras? Tyckte den var bra. Jag tyckte mycket om boken också, visade det sig. Den är ju speciell på sitt sätt med språket, men det tycker jag funkar väldigt bra i det här fallet. Den får fyra högafflar av fem möjliga, schas iväg till bibblan (om någon mot förmodan skulle vara efter mig i den långa kön av människor-som-läst-Jag-for-ner-till-Bror-för-längesedan).