260618

Då var det torsdag, fast det blir som fredag eftersom det är midsommarafton imorgon. Midsommar är ingen stor högtid i vår familj. Jag har inget minne av att vi firade midsommar i min barndom, men sist jag var och hälsade på min mamma så lånade jag med mig mormors (mina föräldrar hade ingen kamera) fotoalbum för a walk down childhood lane, och där finns det bildbevis på stänger och blomsterkransar och tombolor, så uppenbarligen gjorde vi det i alla fall. Men det har inte lämnat några som helst bestående intryck. Har heller inga speciella planer för den här midsommaren, det får bli som det blir helt enkelt. 

Igår var jag på rehab efter jobbet. Det var ganska folktomt, skönt. Gjorde mina övningar och det gick bra. Sen tyckte fysioterapeuten att jag skulle testa något nytt och tog mig med till någonting som i det närmaste påminde om en bur i ett hörn. Där skulle man stå och balansera på två drygt decimeterbreda wobbliga gummiband och sedan göra övningar enligt ett förinställt program som visades på en skärm. Det var roligt!, kändes lite som att hoppa studsmatta fast man hoppade ju inte utan mer gungade upp och ner och hit och dit. Övningarna var inte heller vare sig svåra eller jobbiga, fysioterapeuten sa att nästa gång ska jag få svårare. 

Åkte hem, svepte ut med hundarna och sen var det tillbaks till stan igen för en anställningsintervju i stallet. Som jag och K höll i, det är inte som att jag ska söka jobb där. Var hemma vid 20.30 så det var ändå skaplig tid, men jag kände mig oerhört sleten när klockan ringde i morse. Skönt att det här är sista veckan på terminen, kommer såklart att sakna ridningen men det ska bli skönt att slippa ha så mycket inrutat och tider att passa ett tag. 

Tänker ibland på att Tage och Laban kanske blir de sista hundarna i den här familjen. När Boris fick somna in var det självklart att skaffa en till och ha en flock på tre, men det kändes inte lika angeläget efter Remus, och nu känns två alldeles lagom. Tage är åtta och Laban fem så förhoppningsvis har de ju många år kvar i jordelivet, men tanken på att någon gång i framtiden börja om med en valp känns oerhört avlägsen, för att inte säga obefintlig. Även om valpar kanske är det gulligaste som finns så känner jag mest att jag är klar med den biten, ungefär som när man känner att man är klar med att skaffa barn. Det är ju ändå en stor tidsmässig investering att forma det där lilla knytet till något som går att ha i möblerade rum (syftade på hundar, men det gäller ju i högsta grad även människovalpar). Och ingen vet ju hur det blir med jobb, är ju bortskämd med att hund på jobbet är en självklarhet men ska vi någon gång i framtiden kanske hyra in oss på något kontorshotell  nånstans så är det ju inget man kan ta för givet, och det är lite en förutsättning för att ha valp tycker jag. Att den kan vara med på jobbet alltså. Så jag känner att nä, detta blir de sista hundarna, men när jag säger det till folk möts jag av hissade ögonbryn. Klarar du verkligen det? sa S med skepsis och jag bara joo...det gör jag väl? Det är klart jag kommer att sakna individerna, precis som jag saknar Hilding och Remus och Boris och alla andra hundar som funnits i familjen under min uppväxt, och det är klart att jag kommer att sakna allt det mysiga och roliga. Men det är också att ha ett ständigt pågående lätt påslag av stress över att ta sig hem så fort som möjligt som jag känner att jag gärna hade kunnat vara utan. Faktiskt. Så känns det i alla fall just nu. Fast om vi spekulerar i att Tage och Laban lever i cirka 10 år till (som jag hoppas), ja då är det ju dags att gå i pension så då är det kanske dags att omvärdera allt igen. Inget är ju hugget i sten för alltid. 

Nu är det jobb, sedan hem och städa och så tillbaks till stan och stallet igen för styrelsemöte. Vi har styrelsemöte en gång i månaden, men juli brukar vi unna oss att ta lite ledigt så det känns som att det är mycket som ska falla på plats eftersom det är så länge tills vi träffas nästa gång. Fast vi har en WhatsAppgrupp där man kan avhandla både det ena och det andra vid behov, så det är ju inte som att vi är helt isolerade. Aja, det blir nog bra. 

Dagarna, dagarna, dagarna

Har läst Dagarna, dagarna, dagarna av Tove Schunnesson, detta är handlingen:

Bibbs ska precis fylla trettionio år. Samtidigt finns det andra som fyller tjugosex eller nitton. Trots att Bibbs saknar talang har hon varit känd ett tag, men det enkla livet håller på att glida henne ur händerna. Och hela tiden kommer det oväntade utgifter. Som hyran. Den fasta punkten har varit Baby, och Bibbs kan inte att förlåta sig själv för att hon missade att han ville göra slut. När han lämnar Bibbs ställs hon dessutom inför ett ultimatum: om hon vill ha kvar lägenheten måste hon betala 100 000 kronor, inom en vecka. Det är pengar hon inte har. För tio år sedan hade hon lätt kunnat skaffa fram dem, nu tvingas Bibbs fatta extrema beslut där lögnerna till sist blir det enda med uns av sanning.

Jag tyckte den här boken var sisådär. Välskriven, absolut, men det var ändå inget som direkt fastnade. Kanske för att huvudkaraktären var så djävla korkad? Alltså inte korkad som i ointelligent (fast det var hon också), utan mer det att hon kändes så osympatisk. Fanns liksom inget att gilla hos henne, och då är det svårt, i alla fall för mig, att gilla berättelsen. Den här boken får två hyresavier av fem möjliga. 

260617

Idag känns det som ett datum som man behöver lägga på minnet, typ att det är någons födelsedag. Men det är det inte, eller jo, NÅGONS födelsedag är det garanterat, men ingen jag känner. Eller i alla fall ingen som jag har skrivit upp i min kalender. 17 juni är väl bara ett sånt där allmängiltigt datum när det händer  saker då. 

Igår hände det inte jättemycket dock. Jobbade, åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, åt kvällsmat. Åkte till stallet tidigare för att J och jag skulle söka ett bidrag i Idrottsarenan, men i den gick det inte att logga in så där blev det inte mycket gjort. Bortsett från det irriterande med system som inte fungerar så betyder det att vi också måste hitta ett nytt datum att träffas och göra detta på. S-U-C-K. Sen var det ridning och så trask till hagen och tillbaka igen, hem, duscha och i säng. 

Idag är det jobb, av någon anledning skulle vi ha midsommarlunch idag istället för imorgon som ju är mer naturligt. Anledningen som uttalades tidigare i veckan var att PC "var tvungen att jobba hemma på torsdag". Det brukar betyda att PC passar sina barnbarn och det kan hen väl göra men jag vet inte om jag hade kunnat utföra ett avlönat arbete värt namnet om jag samtidigt skulle se efter en tvååring och en femåring. Men där har vi uppenbarligen inte samma syn på vare sig arbete eller barnpassning. Är väl strängt taget inte min sak, men jag stör mig ändå. 

Efter jobbet är det rehab, sen hem och vända för att sedan åka tillbaks till stallet igen för att ha anställningsintervju med en förhoppningsvis ny ridlärare. Sen hem och sova, antar jag. Styrelsen får aldrig vila, sa jag skämtsamt till några som kommenterade när jag och S satt på en bänk utanför stallet och gick igenom ett dokument inför torsdagens styrelsemöte klockan 21.00 igår kväll. Lite så känns det just nu. Men snart är det helg, eller nåt. 

Till stallet istället, v 25 2026, pt 2

Igår var det sista dressyrtisdagen för terminen. Tyvärr hade vår vanliga ridlärare I fått förhinder så vi hade vikarie, en ung tjej som är precis nyutexaminerad från ridlärarprogrammet. Jag försöker verkligen vara överseende med att det inte alltid är så lätt att hoppa in som vikarie i en grupp, och jag fattar med att det inte är helt enkelt när man är ny och saknar erfarenhet och sådär, men igår blev jag fan SUR. Det brukar vara så att sista gången på terminen får man önska lite vad man vill göra, och vi hade pratat lite löst om antingen caprilli eller någon evighetsbana. Men caprilli var det inte tal om "för det blir så mycket att plocka fram", fick vi reda på redan i stallgången. När vi skulle sitta upp frågade hon "om vi hade kommit fram till vad vi ville göra". Evighetsbana, föreslogs det då, eftersom caprilli hade försvunnit som valmöjlighet. Nej, det måste jag ha förberett mig för! blev svaret. Seriöst?? Nu är det ju flera år sedan jag slutade som hundinstruktör, men jag skulle fortfarande kunna hålla en lektion i allmänlydnad med varierande och bra övningar på uppstuds om jag så blev väckt mitt i natten, jag säger det inte för att skryta utan för att illustrera att man som instruktör väl ändå har som ett galleri med standardövningar som alltid funkar? Vad lär de sig på ridlärarutbildningen egentligen?

Föreslog Musse Pigg eller Slottet, men det dög tydligen inte. Det här får jag fundera på, sa hon och gick iväg för någon ropade på henne inifrån stallet. Sen kom hon tillbaks efter några minuter och bara Jaha, har ni kommit fram till något? Eh, nej, eftersom det var HON som skulle fundera, och eftersom våra förslag inte dög åt henne? Kan vi inte bara ha en helt vanlig lektion då? föreslog jag till slut eftersom tiden tickade iväg och jag kände att det inte direkt var givande att bara stå på stallbacken och dividera om vad vi skulle göra. En helt vanlig lektion? sa hon i ett tonfall som om jag hade föreslagit att vi skulle begå kollektivt självmord allihopa. Så skrittade vi runt anläggningen och när vi kommit tillbaks så sa hon Men ute kan ni väl rida i alla fall? i ett tonfall som om vi var en flock veklingar som inte kunde ta ett steg utanför ridhuset, fastän det överhuvudtaget inte hade diskuterats. 

Sen hade vi till slut en helt vanlig lektion. Jag hade Köttbullen och hon kändes fin, väldigt (för att vara hon) mjuk och fin i högersidan. Vi red fram, fick noll feedback. Sedan red vi en övning med serpentiner och övergångar på medellinjen, det är ju en jättebra övning som jag inte förstår varför det skull vara så svårt att krysta fram något i den stilen. Feedbacken vi fick var att vi kollektivt red för dåliga vägar. Ska jag bli tvungen att lägga ut bommar? sa hon som om det var det jobbigaste man kunde göra som instruktör. Och så vidare i den stilen. Nä, det var inte roligt alls (även om jag var väldigt nöjd med Köttbullen). Nu menar jag inte att jag är sur på att vi inte fick välja vad vi skulle göra, utan för att det var så otroligt dåligt förberett, men framför allt för att tonen och attityden var så djävla respektlös. 

Nä, terminen kunde verkligen ha slutat bättre. Men men, det är som det är och det är väl ändå tur att det bara var en vikarie och inte vår ordinarie ridlärare. 

Pojkvännen

Har läst Pojkvännen av Freida McFadden, hon som har skrivit böckerna Hembiträdet, Hembiträdets hemlighet och Hembiträdet ser dig. Den här boken handlar alltså inte om hembiträdet Millie utan om detta: 

Sydney Shaw har liksom de flesta singelkvinnor i New York en ständig otur när hon dejtar. Hon har sett allt: män som ljuger i sin dejtingprofil, män som lämnar henne med middagsnotan och, värst av allt, män som inte kan sluta prata om sina mammor. Men till sist kammar hon hem storvinsten.
Hennes nya pojkvän är perfekt. Han är charmig, snygg och jobbar som läkare på ett av stadens sjukhus. Sydney går som på moln. Samtidigt gäckas New York-polisen av mordet på en ung kvinna, och allt tyder på att gärningsmannen är en seriemördare som dejtar sina offer innan han dödar dem.
Sydney borde känna sig säker. Hon träffar trots allt sina drömmars man. Men hon kan inte skaka av sig misstankarna om att den perfekta mannen kanske inte är så perfekt som han verkar. För någon övervakar vartenda steg hon tar – och så länge mördaren går lös riskerar hon att bli nästa offer.

Jag tycker den här boken var ganska lik de andra, typisk Freida McFadden-stil kan man väl säga nu när man är inne på fjärde boken. Huvudkaraktären Sydney kändes synnerligen mesig och oföretagsam, men det är klart att det hade ju inte blivit någon bok om hon varit oerhört rådig och handlingskraftig. Det kom en twist på slutet som jag absolut inte såg komma, sånt är alltid uppiggande, men i övrigt var den faktiskt rätt slätstruken. Den får tre dejtingappar av fem möjliga. 

260616

Idag är det på dagen ett år sedan jag (eller det var ju inte JAG, men ni fattar) opererade bort min, som det tack och lov visade sig vara, godartade tumör i spottkörteln. Har nästan, men inte riktigt fått tillbaks all känsel i det området, från början kändes det som en tandläkarbedövning som hamnat fel men nu känns det bara aningens stumt eller hur man ska förklara det. Men det är ju inget som jag lider av på något sätt, så om detta är den enda bieffekten så kan jag verkligen leva med det alla dagar i veckan. 

Igår jobbade jag, åkte och köpte nya skyddsskor på förmiddagen men annars hände väl inget spektakulärt direkt. Rehab efter jobbet, det var ganska lugnt. Varken Rökarna eller Bagaren var där, däremot en ung kille som också höll på med några avancerade hopp-övningar. Men det kan man ju mera ta än när det är en person som fan är äldre än en själv. Måste ju också vara aptrist att vara 16-17 år (som den här såg ut att vara) och göra rehab på ett ställe där medelåldern är cirka 800 år. Gjorde mina övningar, fick beröm för bra teknik i den här övningen när man ska gå sidledes med böjda ben och med gummiband runt fotlederna. Då tar det bra på skinkorna! sa min fysioterapeut uppmuntrande, vet inte om det var ord jag behövde höra direkt, men men. 

Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade ett kort corepass, åt kvällsmat. Skulle egentligen åkt tidigare till stallet för att träffa J och fila på en bidragsansökan, men det körde ihop sig för henne så vi ska ta det idag istället. Åkte till stallet, efter ridningen skulle hästar ut i hagar och nu går de nästan allihop i de hagarna som är längst bort från stallet, men det var ju bara att börja knata och vara tacksam för att vi fick med alla i en omgång så att säga. Finns få saker som är så trista som att behöva gå tillbaka och hämta fler hästar och sedan lunka samma väg fram och tillbaka en gång till. Var hemma 21.30, duschade och var i säng vid kanske 22 men hade som vanligt svårt att varva ner och somna. Vaknade 00.38 av att jag var kissnödig, så somnat måste jag ju ändå ha gjort även om det kändes som att jag låg och vred mig i timmar. Aja, det är bara att kriga sig igenom den här dagen också. 

Till stallet istället, v 25 2026, pt 1

Igår var sista måndagsridningen för terminen och K var på spexigt humör och tyckte vi skulle leka lekar. Åh nej, kände jag och föreställde mig någon form av gymkhana, men det var det inte utan vi blev indelade i lag två och två och sedan var det följande "grenar":

1. Skritta ett avstånd mellan två bommar med så många skrittsteg som möjligt.
2. Skritta samma avstånd med så få skrittsteg som möjligt.

3. Trava ett avstånd mellan två bommar med så många travsteg som möjligt.
4. Trava samma avstånd med så få travsteg som möjligt. 
5. Galoppera ett avstånd mellan två bommar med så många galoppsprång som möjligt.
6. Galoppera samma avstånd med så få galoppsprång som möjligt. 

7. Göra halt mellan två hinderstöd och flytta en foderskopa från ena hinderstödet till den andra 10 gånger utan att hästen flyttade sig. 

8. Hoppa ett litet hinder och få hästen att trampa på ett löv som låg innan och efter hindret

9. Rida in mellan två bommar på lång tygel, göra halt utan att ta i tyglarna och sedan få hästen att stå stilla medan K lockade med slickgodis och smackningar.

10. Galoppera mellan F och M och försöka få samma tid som ens lagkamrat.

11. Galoppera mellan F och M med så stor tidsskillnad som möjligt jämfört med ens lagkamrat.

12. Skritta på lång tygel och försöka få hästen att inte börja trava när K sa kommandon och smackade, utan att ta i tygeln. 

 

Och möjligen någon mer gren som jag glömt. Jag blev hopparad med Trotjänarinnan, hon är numera  pensionerad och privatägd men hon som köpte henne är en från Bästa Måndagsgruppen™ som numera också rider i måndagsdressyrgruppen. Trotjänarinnan är STOR, Köttbullen (som jag hade) är LITEN. Då är det ju inte helt enkelt att få till det där med att rida på samma tid, men det tog vi igen med råge när det gällde att ha så stor tidsskillnad som möjligt, för Trotjänarinnan kan ösa iväg i raketfart. Däremot ville hon inte stå stilla i övningarna 7 och 9, men att stå stilla är ju Köttbullens paradgren så särskilt i övning 9 var det snudd på utklassning skulle jag vilja säga. Vi skrittade in mellan hinderstöden och så lutade jag mig bakåt för att få henne att göra halt, och det gjorde hon så gärna. Sen kom K och viftade med slickgodisburken och eftersom Köttbullen är väldigt matmotiverad så satt jag kvar i min bakåtlutade ställning för jag tänkte att hon nog eventuellt skulle ta det som framåtdrivande annars. Där fick jag sitta,  bakåtlutad i ungefär 45 graders vinkel. Länge. Köttbullen rörde sig inte ur fläcken vad K än gjorde. Jag tackade mig själv och Vibes för mina coremuskler. Efter närmare två minuter lyckades K få Köttbullen att flytta en framhov, men den som kom tvåa i den grenen klarade 38 sekunder så det var vinst med god marginal. Likaså i sista grenen, jag menar herregud, när Köttbullen spelar gammal-trött-ridskolehäst-som-inte-orkar-någonting så travar hon ju inte frivilligt ens om benen går som lärkvingar på nybörjarna. Det var bara att sitta i bakvikt och släppa skänkeln så brydde hon sig väl föga om att K sprang bakom och smackade, till skillnad mot de lite mer känsliga hästarna. Plockade också många poäng på att träffa de där löven framför och efter hindret, men det berodde nog mer på tur än skicklighet och på att Köttbullen inte hoppar av så stort, eller det kan hon göra men då får hon ha lite mer fart än stilla trav. 

Vi vann! Det var rätt roligt att se tävlingshornen växa ut på sansade dressyrtanter (inklusive mig) och börja tjoa och tjimma. Vi gick inte så långt som att börja psyka motståndarna för K hade också sagt att det kunde delas ut bonuspoäng om man sa snälla saker, till varandra eller till henne, och det visste man ju inte om det var allvar eller på skoj. Haha. Jaja, nu är en termin till ända. Fast har ju ridning ikväll också och så är det BOOT CAMP helgen vecka 26 så än känns det inte som sommarlov.