260716 - semester dag 13

Ännu en stekhet dag, men till helgen ska det vända och bli svalare samt regna, vilket jag ser fram mot för det behövs verkligen och för att värmen är jobbig. Orkar inget, sover dåligt och har ständigt en lätt huvudvärk på lur. Men det är ju bara att gilla läget och glädjas åt en semester där man i alla fall inte hade några särskilda planer utan kan slappa med någorlunda gott samvete. 

Idag träffade jag en hel drös bekanta när jag var ute med hundarna, vilket inte direkt hör till vanligheterna, jag brukar oftast inte möta en kotte överhuvudtaget. Vad folk än pysslar med på nästan-Österlen så inte är det skogspromenader i alla fall. Min mamma brukade vara bekymrad över mina långa och ensamma skogspromenader och hade en slags föreställning om att det finns mördare som lurar i skogarna, redo att kasta sig över oskyldiga offer (numera är hon lite gaggig, ursäkta uttrycket, och bryr sig inte längre) när de intet ont anande strosar förbi. Jag försökte förklara för henne att om någon a. är ute efter ett slumpmässigt offer så är det en mycket dålig idé att ställa sig på pass i skogarna runt nästan-Österlen för där kan det förmodligen gå dagar och veckor utan att något annat än rådjur och dovhjortar passerar, b. mig ovetandes är ute specifikt efter mig så spelar det ju ingen roll var jag går för då får den ju förr eller senare tag på mig var jag än är, samt c. att det farligaste en kvinna kan göra rent statistiskt är att skaffa en pojkvän eller man, ensamma skogspromenader på landsbygden ligger LÅNGT ner på listan över riskbeteenden. Det senare är kanske inte precis en tröst, men men.

Jag gick i alla fall på en liten skogsväg som nästan bara är två hjulspår, plötsligt kom det en bil. Det ligger en liten skjutbana därinne i skogen, det är nästan aldrig någon aktivitet där men nu gissade jag att det var någon som skulle dit. Det var det men det visade sig vara en som jag tränat viltspår för back in the days. Vi stod och snackade en stund, sen kom en till bil och då var det ytterligare en jag tränat viltspår för. De känner varandra så det var kanske ingen högoddsare att de skulle till samma skjutbana, men ändå.

När jag sedan var i slutet av skogen dök Rök-Lennart från rehaben upp, fick ju stanna och byta några ord med honom också. Dagens samtalsämne var fästingar, inte så värst uppiggande. Slutligen mötte jag utanför affären en f d kollega som bor här i byn och som gick i pension för kanske...8 år sen? och som jag inte sett röken av sedan dess trots att vi alltså bor i samma by. Så det var en ovanligt social promenad för att vara mig.

Kom hem, städade, bytte sängkläder och gjorde såna här nyttiga kvargplättar till lunch. De är inte jättegoda, men man blir åtminstone mätt. Sen har jag mest slappat på uteplatsens skugga. Min man åkte för att hjälpa svärmor att klippa häcken och för att plocka körsbär. Efter förra besöket hade han med sig en jättepåse och klagade oavbrutet på de enorma mängder som fanns kvar, oplockade. Han har också någon idé om att göra körsbärspaj, jag tycker dock att tillagade körsbär får en fadd och trist smak men det behöver ju inte han tycka. Vi får väl se i vilket mentalt skick han befinner sig i när han återvänder. 

260715 - semester dag 11-12

Det är jättevarmt, så varmt att det inte blir ett skapandes grand gjort. Gått långpromenad med hundarna på morgnarna, tränat ett benpass idag och yinyoga igår. Igår åkte min man till Köpenhamn över dagen så då passade jag på att verkligen göra ingenting, bortsett från att röja lite i ett köksskåp. Kan nästan inte tänka mig något segare än att trängas bland horder av folk i storstadsmiljö OCH 27 grader varmt. Men min man tycker sånt är toppen, tur att han ändå har kommit på att vi inte är siamesiska tvillingar utan att han faktiskt kan göra sånt på egen hand, alla blir nöjda, särskilt jag som BÅDE slipper göra sånt jag tycker är jobbigt OCH får egentid. 

Idag tänkte jag ändå försöka göra någon form av nytta så efter lunchen traskade jag ut i skogen för att plocka hallon. Det finns sinnessjuka mängder men tyvärr har det varit så varmt och torrt att väldigt många som häromdagen var nästan mogna istället har skrumpnat ihop, så jag gav upp efter att ha fått ihop en liter ungefär. Gick hem med svetten rinnande och kände mig nästan som Jesus på Golgata. Har sedan legat på soffan och ätit körsbär och läst. Det lär inte hända så värst mycket mer idag, misstänker jag. Matlådemiddag och Legends och sen kanske jag fortsätter kolla på Inte ett ord. Har kollat igenom hela första säsongen av den danska sjukhusserien Dag och natt. Gillar den även om alla barnen som föds är minst 3 månader gamla och personalens arbetstid verkar vara helt oreglerad och det är konstigt att ha huvudpersonen i Brottet som barnmorska (hon är ju polis), William från Exit som kristen barnläkare (han är ju ett svin), en som spelade tuff narkotikasmugglare i en serie som jag glömt vad den hette som en annan jättesnäll barnläkare samt Gustav Löwander från Vår tid är nu som en inte fullt lika snäll anestesiläkare. Nu har jag börjat på säsong 2 men då släpps bara ett avsnitt i veckan så nu får jag vänta in nästa eftersom jag är för snål för att bli PLUS-medlem eller vad det nu heter på TV4 som ger en tillgång till hela säsonger och minskar reklamen. 

Det var allt, over & out.

Återgäldaren

Har läst Återgäldaren av Josefine Sandblom, detta är handlingen: 

Deckarförfattaren Sandra Falk är van vid farliga intriger, men när hon själv utsätts för grova trakasserier blir hon så paralyserad att hon tappar skrivförmågan. Oron för hur det kommer slå mot hennes ekonomi gör att hon låter Alma - en aspirerande författare från en av hennes skrivkurser flytta in som inneboende.

Till en början är Alma helt ovetande om hotbilden, men när hon blir akut sjuk efter att ha smakat på innehållet i ett anonymt paket kan Sandra inte längre dölja att någon tycks vilja skada henne. Med flera inbokade framträdanden på Bokmässan beger de sig motvilligt till Göteborg, trots insikten om att en okänd gärningsman kan gömma sig var som helst i folkhavet.

Vad Sandra inte berättar om är det ödesdigra misstag hon begick som ung, och att den som ligger bakom dagens hot tycks känna till hennes mörka hemlighet. Dilemmat är att det bara finns en enda person som vet vem hon en gång var - och att den personen är död.

Det här var ingen större hit om ni frågar mig, känns som det var kanske 10 % berättelse och 90 % utfyllnad, till exempel en halv sida som bara handlar om vad huvudpersonen har i sin handväska. Trist dialog, platt story som bara pågår utan att någonsin lyfta och bli spännande. Den här boken får en liten hallonrem av fem möjliga. 

Stockholmsvitt

Har läst Stockholmsvitt av Karin Magnusson och det tycker jag att du också ska göra. Detta är handlingen:

Stefan har bestämt sig för att måla en sista lägenhet innan han ska dö. Drömmarna om familjen och den egna målerifirman har sedan länge gått förlorade. Hans bästa vän svarar inte längre i telefon och tystnaden hänger över det liv som var. En gång delade han bord med småstadens elit, men någonstans efter en lyckad midsommar och en katastrofal kräftskiva tog han ett beslut som förändrade allt.

Åh, vad jag tyckte om den här boken. Det är inget för den som vill ha feelgood, känns lite som en blandning av Tusenbröder och Falling down minus det kriminella. En påminnelse om att väldigt mycket i livet handlar om tur och att den turen också skapar förutsättningarna för att kunna göra smarta val. Den här boken får fem renoveringar av fem möjliga, schas till bibblan med er allihopa. 

260713 - semester dag 10

Idag inledde vi med en diskussion om vår 15 år gamla gräsklippare som har fått ålderskrämpor och behöver lämnas in på service för att återfå sina vitala funktioner.  Min man hade då en idé om att låna sin moders gräsklippare för att få bukt på den trädgård som numera mer påminner om en djungel under de veckor det har tagit för min man att processa att han inte kommer att få liv i den. Jag sa att han kunde ju då passa på att lämna in den på service på Lantmännen när han ändå var på det hållet och han svarade då något som gick ut på att det inte var någon idé eftersom alla Österlens sommargäster lämnar in sina gräsklippare på service "så här års" och att väntetiden kunde vara i paritet med den tid som det tog för Moses att leda Israels folk ur Egypten (40 år). Frågade hur lång tid det skulle ta för gräsklipparen att laga sig själv och så blev det lite dålig stämning för det här är en grej som är lite typisk för min man när han ställs inför något tråkigt/jobbigt; att hitta på något som rättfärdigar att det på något sätt inte är lönt och vips har man en ursäkt för att slippa. 

Det regnade lite smått så jag tog med min regnjacka när jag gick ut med hundarna, vilket visade sig vara helt meningslöst eftersom det bara kom ungefär 18 droppar. När jag kom tillbaks hade min man åkt, så jag har haft en dag med ensamtid för han skulle inte bara låna en gräsklippare utan också jobba lite med en pågående övertalningskampanj för att få svärmor, inne på det 86:e jordsnurret och nyligen diagnosticerad med Alzheimer, att flytta från sitt stora hus långt ute på vischan där hon inte riktigt klarar av att bo, till åtminstone en marklägenhet i väntan på att de äldreomsorgliga insatserna ska kicka in. Svärmor är dock väldigt ointresserad av detta eftersom hon vill ha "en sista sommar i trädgården" och det hade väl varit okej om inte detta varit en neverending story som följs av en höst och vinter av prokrastinerande och snart är det vår och så är det dags för den absolut sista sommaren och sådär har det pågått nu i några år. Så jag väntade inte hem honom i rappet direkt. 

Gick till bibblan och lånade böcker och till affären för att hämta ett paket med en sån där grönsakssvarv eller vad det nu kan tänkas heta som ska ge mig i första hand rivna morötter som jag älskar att äta men hatar att riva och ständigt är på jakt efter något som förenklar den processen. Gjorde någon slags nyttiga kvargplättar till lunch som jag sett ett recept på för ett tag sen och tänkt jag skulle prova, de blev väl rätt okej. Tränade ett hantelpass med Vibes, organiserade bland mina träningsgrejer och sedan väntade soffan och en god bok. 

Nyss kom min man hem, han hade i alla fall varit och lämnat gräsklipparen på service. 2 månaders väntetid, så han hade ju en poäng i det där med alla Österlens sommargäster osv. Men nu är den väl i alla fall placerad i någon form av kösystem får man väl hoppas. Nu klipps gräset med svärmors klippare. Snart dags för matlådemiddag och sen blir det väl nån tv-serie. Livet va? Gött. 

Vi brukade bo här

Har läst Vi brukade bo här av Martin Kliewer, detta är handlingen:

När Charlie och Eve får möjlighet att köpa ett avskilt hus djupt inne bland bergen till ett vrakpris ser de genast potentialen. Det är inte första gången de renoverar och säljer vidare ett gammalt hus, och den här gången räknar de med en rejäl vinst. Allt ser lovande ut.

Tills det en dag knackar på på dörren.

Mannen på trappan säger att han en gång bodde här. Han vill bara ta en snabb rundtur med familjen – ett sista farväl. Men när familjen kliver in över tröskeln händer något. Rummen börjar kännas fel. Små saker flyttar sig. Dörrar står öppna som ingen minns att de öppnat. Blickar dröjer för länge.

Eve vill få ut dem – men familjen dröjer sig kvar som om huset fortfarande vore deras. När Charlie plötsligt försvinner börjar verkligheten spricka i sömmarna. Är det Eve som har tappat greppet?

Den här boken beskrevs som "psykologisk skräck med en kuslig och obehaglig stämning som håller en på helspänn, men njaaeee, kände väl jag mest, och nu menar jag inte att jag är en sån som koketterar med hur opåverkad jag är av skräck för det finns böcker och filmer som jag, vid snart 58 jordsnurr, endast läser när det är ljust p g a mycket livlig fantasi. Men det här var inte en sån bok. Tyckte mest det var irriterande att karaktärerna gjorde saker som ingen normal skulle göra. På slutet kom en vändning som var väldigt elegant, men den här boken får trots allt inte mer än två mathissar av fem möjliga. 

Betongsuggan

Det här är en bok jag gav upp: Betongsuggan av Josefin Branzell, detta är handlingen:

Tät granskog omgärdar den grå betongsuggan som huserar ett trettiotal kriminella pojkar. I Betongsuggan samsas pojkarna med behandlingspersonal, vårdpersonal och lärare. Svenskläraren Katarina har arbetat på ungdomshemmet i ett decennium. Hon är engagerad i sina elever och tycker om att utmana dem, något som uppskattas men också möter motstånd.

Alex är nära att få betyg i svenska och slipar på sitt argumenterande tal om dåliga ungdomshem, Stephen läser Stig Dagerman och lär sig att läsa mellan raderna, medan Melvin försöker förstå var han har hamnat någonstans. Samtidigt som pojkarna kämpar med skolan, ska de också överleva i en miljö som inte alltid kan garantera deras säkerhet. 

Under ett år får vi i korta nedslag följa livet inne i Betongsuggan, genom svenskläraren Katarinas ögon. Med ett komiskt öga för detaljer och en svidande klarsynthet skildrar författaren vardagen inne på ett ungdomshem, där förövare och offer ryms i samma person. Samtidigt blottläggs ett systemfel, där samhället gång på gång misslyckas med att skydda, stötta och ge pojkarna verkliga förutsättningar till förändring. 

Det lät intressant men tyvärr kändes hela boken (eller så långt som jag orkade, 100 sidor kanske?) ungefär lika grå och trist som sin titel. Det fanns liksom inget i den här berättelsen som engagerade mig. Den får ett överkorsat galler av fem möjliga.