260513

I måndags regnade det. Det är värt ett omnämnande, för det känns som att det var väldigt längesen. Inte för att det har varit ökenhetta, tvärtom har väl temperaturen varit det för årstiden normala men det har inte kommit en droppe  regn på säkert en månad, minst. Men i måndags strilade det ner från arla till särla, det kändes välbehövligt. 

Var i stallet på kvällen, vi hade teori om anatomi. Det var ärligt talat ganska tråkigt, vet liksom inte riktigt var jag ska applicera kunskapen om djupa och ytliga böjsenan, gaffelbandet och griffelbensspetsen. Men det är väl svårt att hitta på teori till vuxengrupper som kommit far beyond "sadelns och tränsets delar" samt "hästens tecken och färger". Aja. Vårt gäng är det ju alltid roligt att träffa i alla fall. 

Igår var jag ju då i Malmö på konferens hela dagen. Eller jag smet lite innan den slutade faktiskt, för då skulle jag hinna med en buss som gjorde att jag var hemma vid 18 istället för 19.30. Vara hemma vid 18 när man varit uppe och igång sedan 04 kändes som ett rimligt alternativ, och konferensen hade övergått från att vara konferens till workshops i smågrupper där man förväntades sitta och interagera med andra. Det gjorde jag - ett tag, sedan skyllde jag på logistikproblem och slank iväg som en pestsmittad råtta. Eller vadfan, det är ju inte som att man går i på högstadiet och skolkar för att stå och röka bakom gympasalen och försöka vara tuff. Men det kändes lite så. 

Kom hem, var disciplinerad och gick av bussen en hållplats tidigare så jag skulle få ihop mina steg för dagen. Sen blev det inte mycket gjort. Tränade yinyoga, åt min matlåda, spelade lite spel på mobilen, duschade, gick och lade mig. 

Idag är det onsdag, men det är som fredag eftersom det är röd dag imorgon och jag har tagit ledigt på fredag. LÅNGHELG! Ikväll ska jag hem till S, vi ska sitta och knåpa med lärgrupper i Idrott Online samt  formulera ett skarpt svar på en skrivelse (mer om det i den låsta bloggen när jag får tid), OH THE JOY OF FÖRENINGSLIVET. Imorgon ska vi hem till min dotter för spelkväll, vi ska spela Cillas Boklek och När då då?, har vi enats om. Det förra har jag inte spelat sedan barnen var små och det senare aldrig, men det lät kul när jag fick det beskrivet för mig. INTE MONOPOL!!!, skrev min dotter och det håller jag med om. Monopol är verkligen inte särskilt kul, i alla fall om man spelar enligt reglerna. När jag och mina syskon spelade Monopol som barn så hade vi en regel som sa att om någon köpt en gata i en färg så fick ingen annan köpa av den färgen (stationerna och El- och Vattenverket var undantagna), på så sätt går det mycket fortare att få ihop ett imperium av hus och hotell och utblotta sina medspelare (eller själv bli utblottad). Om alla sitter med strötomter och ingen får bygga så tar det ju hundra år att spela klart, och det där med att byta tomter med varandra har i alla fall inte funkat i vår familj, ingen vill släppa ifrån sig någonting utan man sitter med låsta lägen och synnerligen dålig stämning.  Dålig stämning kunde det väl bli ändå, det inleddes med gräl om vem som skulle få ha strykjärnet eller skon som spelpläs och avslutas med händelser som när min bror, yngst i syskonskaran och möjligen illvilligt påhejad av sin ett respektive två år äldre systrar) köpte Hornsgatan och Västerlånggatan och trodde att han gjort ett kap för att de var så billiga och han därför hade mycket pengar kvar, medan jag och min syrra gjorde listiga investeringar på Norrmalmstorg och Diplomatstaden med omgivande gator och så småningom satt med så stora mängder fastigheter att hyresbeloppen för att hamna där uppsteg till astronomiska summor. 

Men Monopol blir det alltså inte imorgon och tur är väl det, förutom grejen med reglerna har jag lite svårt för moderniseringen, det ska vara lösa sedelbuntar att sitta och bläddra i och känna sig som Krösus Sork, inte något himla kreditkort.  Plus att det alltid slutar med gråt och tandagnisslan och det vill man ju undvika om möjligt. I övrigt är det inte så mycket planer i helgen, det blir väl hemmafix och ta det lugnt tänker jag. 

 

Svart jul

Har läst Svart jul av Ninni Schulman, detta är handlingen:

Julen är inte Magdalena Hanssons bästa tid på året, men hon ser ändå fram emot den traditionsenliga juldagsdansen på Jonte. Hemma i Hagfors är det som om tiden har stått stilla, men själv är hon en annan efter en termin på journalistutbildningen hon så länge drömt om.

Mitt i festyran förvinner en av hennes vänner och hittas senare livlös i en snödriva. Vad har hon råkat ut för? Och vem är den skyldiga?

Svart jul är en stämningsfull och drabbande skildring av hur en efterlängtad festkväll kan sluta i tragedi.

Jag har läst och gillat alla böcker i Hagfors-serien, även om jag mot slutet kände mig ganska trött på alla Magdalenas (och Petras, och Christers) bekymmer, men böckerna minns jag som både bra och spännande. Den här, som ska vara en såkallad prequel, kändes däremot ganska gjord. Inget nytt under solen direkt utan det stora hela har väl på något sätt redan beskrivits i senare böcker. På baksidestexten står det att det här är "en spännande kortroman", men stryk spännande. Den här boken får två (och då är det bara för att jag är allmänt välvilligt inställd till Ninni Schulman) fyllechaffisar av fem möjliga. 

För sent

Har läst För sent av Colleen Hoover som jag blev tipsad om i någon Facebookgrupp. Detta är handlingen: 

Sloan är beredd att göra vad som helst för människorna hon älskar. Och det gör hon också, varje dag. I den tilldragande Asa Jackson, som också är en notorisk narkotikahandlare, har hon hittat en livlina att hålla sig fast i, trots att det innebär kompromisser med moralen.
När Sloan träffade Asa var hon i desperat behov av pengar för att bekosta sin bror Stephens vårdkostnader. Nu har hon blivit ekonomiskt beroende av honom, och han har i sin tur utvecklat en obehaglig besatthet av henne. En besatthet som växer sig starkare, och farligare, för varje dag som går.
När den civila narkotikapolisen Carter kommer in i bilden uppstår omedelbar attraktion mellan honom och Sloan, trots att hon vet att Asa kommer att döda Carter om han får reda på det. Tillsammans måste Sloan och Carter nu hitta en väg ut - innan det är för sent.

Jag läste ju Layla av samma författare för ett litet tag sen, och tyckte väl den var SÅDÄR. Jag tyckte också denna bok var SÅDÄR, eller knappt ens det faktiskt. Tyckte inte det var speciellt sannolikt att den här Sloan skulle vara så opåverkad av att leva i ett förhållande med en fullblodspsykopat att hon omedelbart kunde riskera sitt liv för den här "omedelbara attraktionen" för en annan människa. Eller så är det jag som aldrig känt en sån stark och omedelbar attraktion att jag inte kan sätta mig in i det? Inte vet jag, men det här var i alla fall ingen bok för mig. Den får två väldigt små knarkkarteller av fem möjliga. 

260511

Så var det måndag igen efter en skön och vilsam helg. I fredags avslutade jag den sista procenten av Projektet, tog tidig lunch och åkte sedan hemåt. Stannade på vägen och köpte hönsmat och nya hundkoppel, tidigare förra veckan så lossnade karbinhaken från Tages koppel bara sådär, eller det var väl på grund av slitage för både hans och Labans koppel har flera år på nacken. Nu hände det ingenting mer än att Tage plötsligt kom lös medan vi fortfarande var på gårdsplanen, så det var bara att kalla in honom och gå in och ta ett reservkoppel. Hade det hänt om han hade fått korn på en katt eller något vilt så hade utgången varit mer oviss, visst kommer han normalt sett när man ropar men jaktinstinkten är STARK. Och det går ju liksom inte att träna kontrollerat i skarpt läge heller. Nu har jag i alla fall minskat risken att han kommer lös p g a utslitna gamla koppel. 

Åkte hem, gick ut med hundarna och tänkte att hönsmaten kunde jag ta in lite senare. Det glömde jag, så  i morse luktade bilen lite som en filial till Lantmännen, men det finns ju värre lukter här i världen (till exempel den där tungt vaniljparfyrmerade hyrbilen jag hade i höstas). Min man skulle åka till Köpenhamn med sin kompis direkt efter jobbet, så jag hade ingenting att förhålla mig till. Om man ska reflektera över vad jag gör under min egentid så är det strängt taget ingenting speciellt och framför allt inget som jag inte gör annars. Själva göttigheten ligger nog mest i att kunna göra det när jag själv känner för det utan att  först behöva diskutera eller anpassa mig till någon annan. Vad jag gjorde på fredagen efter min hundpromenad var att jag tränade ett benpass, åt mackor till kvällsmat och låg sedan och slöade i soffan medan jag tittade på Skilsmässobarn på SVT Play.

I lördags gick jag en långpromenad och avverkade sedan ett arbetspass i trädgården i härligt väder. Sedan min man började med Stora Ombyggnaden Av Uthus-projektet så har delar av trädgården sett ut som jag vet inte vad. Sen vi var på tippen för ett par veckor sedan har det mesta av högarna med kasserat byggmaterial försvunnit, men inte allt för en del är fortfarande work in progress för något annat diffust projekt som han håller på med som går ut på att han ska göra någon slags uteplats i vinkeln mellan uthuset och växthuset. Själv är jag mer intresserad av den riktiga uteplatsen, så nu röjde jag där samt planterade alla miljoner mystery box-dahliaknölar som jag råkade klicka hem när jag fick feeling i vintras någon gång. Tänker mig att jag ska sitta på uteplatsen i ett hav av blommande dahlior i sommar, vi får väl se hur det går med det. 

Gick in och lagade middag, åt framför tv:n och sedan gick jag väl och lade mig efter att ha läst och slötittat på tv en stund. En bra dag! Gårdagen började mindre bra för jag vaknade med otroligt jobbig huvudvärk, sån där som dunkar fram en smärtsignal i varje pulsslag. Roligare start på dagen kan man ju ha. Kravlade mig upp, åt frukost, klämde en dubbel treo och tog med hundarna ut i skogen och när jag kom hem igen var huvudvärken borta. Tränade yinyoga och låg sedan mest på soffan och läste tills min man kom hem och underhöll mig med skrönor om sin Köpenhamnsvistelse. Sedan började han dividera om att han ville att vi skulle åka till Bornholm och jag bara SUCK (inombords). Trodde vi var förbi det där med att han tycker att vi ska resa än hit och än dit. Jag vet inte hur många gånger jag har deklarerat att jag inte gillar att åka båt och ändå tjatar han om Bornholm som om den inom kort skulle sjunka till havets botten och därför måste besökas per omgående. Det är säkert jättefint där, det är inte det, men jag är helt osugen, för det slutar alltid med att jag blir projektledare. 

När min man reser ensam eller med sin kompis är han ju mycket väl i stånd till att boka hotell och fixa med både det ena och det andra, men så fort jag ska med så faller det liksom på mig att bli familjens reseledare och styra upp allt från boende till hundpensionat. Och eftersom Laban är OTROLIGT misstrogen mot människor han inte känner så kan vi bara lämna honom på hans uppfödares pensionat eftersom de känner honom kan förhålla sig till det på ett vettigt sätt. Det finns säkert andra som kan det också, men det vet man ju inte innan och jag skulle inte få en lugn stund om jag misstänkte att folk skulle hålla på och härja med och stressa honom. Då blir det ju inte mycket till semester direkt. Det är väl mest det, plus att det alltid är meckigt att anpassa sig till detta specifika hundpensionat och deras fasta tider för hämt och lämn. Det går väl an om det ligger någonstans på vägen, men eftersom dom bor i Tjottahejti så gör det sällan det och då inleds varje resa med att vi först måste åka nästan 10 mil norrut och sedan 10 mil söderut igen innan vi ens har rullat en meter i riktning mot den tänkta destinationen. Och samma sak när man ska hem igen då. Plus att det inte direkt är gratis att ha hundar på pensionat heller. 

Sen om vi väl kommer iväg så ivrar alltid min man för att vi ska till ett eller annat MUSEUM och glo på gamla krukskärvor och annat forntidsbös som har grävts upp som bevis på tidigare civilisationers civilisation. Det är absolut inte så att jag är helt ointresserad av historia, tvärtom, men jag tycker just museum som fenomen är så fruktansvärt tråkigt. För ett par somrar sedan var vi på Varbergs museum och jag kände att jag var klar efter att ha scannat av rummet som Bockstensmannen låg i, vilket tog kanske 10 minuter, men då ska man alltid trava runt i timmar för att liksom få ut maximalt av vad man har betalt i inträde. Ja, det fanns annat som var intressant också, det ska jag erkänna, men det är något med mig och museum som inte riktigt klickar. Jag blir så trött i huvudet av alla intryck, och trött i benen av att gå och stanna, gå och stanna hela tiden och det slutar med att jag blir som ett gnälligt barn som undrar om vi inte ska gå hem snart (obs, endast inombords), medan min man tycker det är TOPPEN och kan stå hur länge som helst framför montrarna och läsa och reflektera och begrunda. 

Tycker ju att det här upplägget, att han (som gillar att resa) reser själv eller med en kompis medan jag (som ogillar att resa) stannar hemma med hundarna är helt perfekt, vilket jag också kommunicerat ett stort antal gånger och med stor tydlighet. Finns absolut ingenting att missförstå här, men min man tänker väl att droppen urholkar stenen, ej genom sin tyngd utan genom att ständigt falla. Eller nåt. 

Hur som helst. Vi åt middag och avslutade serien Nero på Netflix. Med tanke på hur många gånger vi diskuterade Men vänta nu, blev inte prästen mördad? eller Hur var det med prinsen, blev han skadad i förra avsnittet? så har väl handlingen inte lämnat något djupare intryck direkt, så det var rätt skönt att den tog slut. 

Nu är det ny vecka och nya tag! Ikväll är det teori i stallet, så ingen ridning idag och inte heller imorgon för då ska jag på konferens i Malmö hela dagen, och även om jag möjligen skulle hinna hem så känns det för meckigt att behöva kasta sig iväg igen det första man gör. Sen är det ju kort vecka den här veckan, Kristi Himmelsfärd på torsdag och jag har tagit ledigt på fredag. Långhelg...mmm. Som man längtar. 

 

260508

Fredag! Ser fram mot en helg med massor av egentid, för min man och hans kompis ska åka till Köpenhamn och roa sig. Själv tänker jag att jag ska peta ner dahliaknölar i jord och hoppas på det bästa. Det har ju inte regnat på tusen år, vilket känns lite problematiskt, men å andra sidan är i alla fall inte trädgården full av mördarsniglar som tuggar i sig allt i samma takt som det kommer upp. 

Jobbar och gnetar på med Projektet där deadline närmar sig med stormsteg. Problemet är att man inte kan sätta samma deadline till dom som ska leverera informationen, som den deadline vi har gentemot våra ägare, för det finns alltid folk som tycker att man kan slira in fem i tolv och lämna ifrån sig något halvhjärtat som behöver korrigeras. Vilket tar tid som ingen deadline i världen tar hänsyn till. Vi är 99 % klara med Q1, den återstående procenten ska jag få på plats idag. SEN ÄR DET HELG! 

Dödlig tid

Har läst Dödlig tid av Elly Griffiths och det kan du också göra. I alla fall om du läst och gillat De fastfrusna som är del ett av en ny serie där Dödlig tid är del två. Detta är handlingen:

Ali Dawson leder nu arbetet vid Londonpolisens avdelning för kalla fall, som inte längre reser bakåt i tiden för att leta efter bevis. Inte officiellt åtminstone … Hennes kollega Jones har levt på 1800-talet i ett års tid, under namnet lady Serafina, och verkar omöjlig att få hem. Själv arbetar Ali med ett gammalt fall som rör tre självmord; unga män som ramlat från hög höjd och svävat mot sin egen död. Alla kan kopplas till ett känt medium, som fått männen att tro att de kunde flyga.

När hennes älskade katt Terry försvinner gör Ali, mot alla regler, en desperat tidsresa. Då hamnar hon på 1800-talet – igen – och träffar Serafina Jones. Och när Ali ändå är där kanske hon kan försöka lösa fallet med de flygande unga männen innan hon måste åka tillbaka …

Jag älskar ju böckerna om Ruth Galloway och jag älskar ju böckerna om Harbinder Kaur, och jag är  såklart beredd att reservationslöst älska även Ali Dawson, för det är sådär mysigt som det bara kan bli i Elly Griffiths-universat. Nu får man ju tugga i sig att resor i tiden förekommer i den här serien, det är lite halvsvårt men jag köper det för jag gillar resten så himla mycket. Den här boken får fyra jättemysiga katter av fem möjliga, schas till bibblan. 

260507

Igår skulle jag besiktiga bilen. Det kan vara något av det tråkigaste jag vet, men nu har du ju en så ny bil så det ska väl inte vara några problem, sa S i tisdags när jag gnölade över detta. Nej, det är ju inte som förr när jag hade min gamla Queen of Volvo och ett besök på Bilprovningen kändes som ett tandläkarbesök: man vet aldrig vad de hittar och hur dyrt det kommer att bli. Det var på den tiden när jag levde på studielån, hade två hemmavarande barn samt en ponny med tillhörande stallhyra att betala. Då skulle en tvåa på besiktningen kunna innebära att ens omsorgsfullt upplagda budget skulle rasa som ett korthus och vi skulle få gå från gård och grund (om man kan kalla en lägenhet det) och leva i MISÄR (det hände aldrig, men känslan av att bara vara en obetald räkning från rännstenen skojar man inte bort). Nu är ju den ekonomiska situationen i ett annat läge och en tvåa på besiktningen innebär mest en känsla av men ååååh vad jobbigt att behöva fixa detta. 

Jag fick en tvåa! När han-som-hade-utfört-besiktningen (lite osäker på titeln här) kom tillbaka så stod han länge och väl och bläddrade i några papper innan han kallade fram mig. Frågade om jag hade nyckel till dragkroken. Jag stod som en kombination av halvimbecill och levande frågetecken, vadå nyckel, vadå dragkrok?, eller jag visste ju såklart att jag hade en dragkrok men i min värld är den liksom formgjuten bak på bilen och har ingenting med någon nyckel att göra. Visade sig då att min dragkrok var löstagbar, och då finns det ett lås med tillhörande nyckel, och finns det ingen nyckel så kan man inte utföra funktionskontroll som går ut på att säkerställa att den går att ta bort och sätta dit på ett säkert sätt. Han-som-hade-utfört-besiktningen visade i sina frambläddrade papper hur en sådan nyckel kunde se ut, så jag var kanske inte det enda halvimbecilla frågetecknet här i världen. Du har kanske inte haft bilen så länge, sa han hjälpsamt och jag svarade att nä, sen i november bara. Sen visade han var man kunde beställa en ny nyckel, men tyckte också att om jag köpt bilen av en firma så nyligen så borde de kunna hjälpa mig med detta. Så jag iväg till bilfirman, hade lite tur och stötte på han-som-sålt-bilen. Inledde med Jo, jag köpte en bil här i november... och han fyllde genast i Ja, det var ju du som köpte den svarta Seat:en! Blev oerhört imponerad av detta minne (eller borde jag bli orolig?), inte för att jag har jättedålig självkänsla SÅ, men jag förväntar mig liksom aldrig att bli ihågkommen när det enda jag gjort är att ha passerat revy i en räcka av någon annans vardagar. 

Hur som helst. Jag framförde att jag tycker det vore rimligt att jag hade fått med en nyckel till dragkroken, och det tyckte han var mycket märkligt att jag inte fått. Har du letat överallt i bilen? frågade han och det sa jag att jag hade, eller vadå letat, den var ju liksom helt tom när jag köpte den så var skulle den kunna finnas utan att man hade sett den? Till exempel vid reservdäcket, föreslog han och jag sa att jag hade i alla fall inte sett någon nyckel när jag la dit mina bra-att-ha-grejer (fälgkors, bogserlina och  en luft-på-burk-burk) från förra bilen. Nä, men då skulle han beställa en ny nyckel åt mig, det var inga problem. Han följde med ut och skulle ta ett foto på låset för där fanns någon sifferbeteckning som kunde vara bra att ha. Väl där föreslog jag att vi kanske ändå skulle ta en titt vid reservdäcket för eftersom jag inte ens vetat om att en nyckel existerade så kanske jag inte heller hade registrerat ifall det låg en nyckel där. 

Det låg en nyckel där! UNDER reservdäcket, vad är det för djävla ställe? Jamen då var ju allt löst då!, tänkte jag och funderade på om man kanske kunde åka tillbaks till bilprovningen i ilfart och tjata sig till ett snabbtest av dragkrok och därmed slippa ombesiktning? Nähä, men då gick det inte att få in nyckeln i låset för det var helt "igenbegat", som det heter på skånska. Bilförsäljaren var dock inte handfallen utan han ringde den intilliggande verkstaden och frågade om han fick låna lite tryckluft för att blåsa rent och sedan skickade han in mig i bilhallen för att dricka kaffe. DETTA ÄR KUNDVÅRD, kände jag. Sedan visade det sig att det inte hjälpte att blåsa rent utan låscylindern var på något vis defekt och kunde inte fås att samarbeta med nyckeln. Så nu ska det beställas en ny och sen ska den monteras och sen får jag lik förbannat åka och göra en ombesiktning. Men då vet jag i alla fall detta till kommande besiktningar. Ytterligare en grej att tänka på alltså, jag brukar alltid förbereda och knäppa ihop alla bälten och lägga fram varningstriangeln men nu ska det alltså också fram en himla nyckel. JAJA.

Passade på att fråga vad som händer om batteriet till bilnyckeln lägger av, för det har oroat mig en del eftersom den här bilen inte har något tändningslås utan bara en startknapp man trycker på och vad händer då om man inte har något batteri? Tröga jag har liksom inte heller fattat varför nyckeln ändå har ett låssvärd (heter det väl?, den där grejen man stoppar in i själva låset?) när det inte finns någonstans att stoppa in det? Då visade det sig att man kan använda låssvärdet till att peta bort en liten plastbit på handtaget, och därunder satt det ett helt vanligt billås så att man kan öppna dörren med nyckeln som man gjorde förr på den gamla goda tiden när allt var som det skulle. Sen, fick jag lära mig, sitter det ett chip i nyckeln och det är inte beroende av batteriet utan bilen går att starta ändå, batteriet i nyckeln har bara med  själva dörrlåsfunktionen att göra. Det här är kanske allmän kunskap för gemene man men jag har aldrig ägnat detta en tanke förut, så där fick jag lära mig något nytt. Det var kanske på tiden. 

Ja, sen hände det väl inte så mycket mer den dagen. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade, låg i soffan och slöade, gick och lade mig, hodeladihodeladihoppsanvilkendag.