260921

Då var det måndag igen! Helgen har gått i ett nafs, har inte hunnit med så mycket mer än BOOT CAMP i stallet. I fredags när jag kom hem så hade min man tagit med sig hundarna och åkt till svärmor, så för en gångs skull kunde jag göra EXAKT VAD JAG VILLE efter jobbet. Visade sig vara: gå en promenad (fast utan hundar som omväxling då), träna ett pass yinyoga och sedan ligga på soffan och lata mig i tystnaden. 

I övrigt var det mest stall för hela slanten. Igår var vi i och för sig klara redan vid ett. Åkte hem, duschade, åt lunch och gubbsov sedan på soffan i en och en halv timme. Sen gick det väl "sådär" att somna på kvällen, vilket ju gick lätt att räkna ut, men jag var SÅ trött, det gick inte att motstå när sömntåget tuffade förbi där på eftermiddagen. 

Idag ska jag ut till stallet en kort sväng efter jobbet för att vara med på APT med personalen, oh the joy of being ordförande. Sen är det teori ikväll, morgondagens ridning tror jag faktiskt att jag avbokar p g a att min man är i Köpenhamn och det kan vara gött att utnyttja egentiden med att vara hemma och drälla istället för att flänga iväg på kvällen igen. Ska försöka vara duktig och boka in mig på igenridning någon gång också, det ideala hade varit om man kunde få till ett pass med Bästa Måndagsgruppen™ som ju rider efter vår grupp på måndagarna, och att man kunde rida dubbelpass på en och samma häst. Eller ponny, som jag ju då föredrar. Aja, det får bli en senare fråga. 

Till stallet istället, v 38 2026, pt 3 & 4 - BOOT CAMP!

 I helgen var det BOOT CAMP. Det konceptet har utvecklats en del sedan 2017, som var första gången jag var med. De tidiga åren ingick att vi själva fixade gemensam middag, antingen tacos eller hemgjord pizza, något år gjorde vi pastasallad på rester från ett barnridläger. Det var väl ett SÅDÄR upplägg, dels är man trött och varm och svettig, dels är man hungrig och så ska man då stå och slabba med matlagning i ett klubbrumskök som emellanåt är allt annat än fräscht, och det tar tusen år innan man kan äta och ska man  till exempel göra pizza får man äta i omgångar efter hand som det blir klart eftersom det bara får plats en plåt i taget i ugnen. NÄE, tyckte vi (vi är nästan alltid samma gäng som är med, plus minus några stycken för det är ju alltid någon som inte kan och någon ny, men en stabil kärna) efter att ha prövat det några år. Sen blev det någon variant med att beställa pizza med utkörning, det var väl något bättre även om det också blev en massa väntetid. Men de senaste gångerna har det ingått lunch eller middag på restaurang och det är faktiskt toppen även om det såklart kostar lite mer. Men det är det värt för att få äta god mat och slippa annan väntetid än det som är normalt när man går på restaurang. 

Den här gången var upplägget så här: Indelning i grupper varav halva gruppen red först, sedan den andra, därefter lunch och så ett gemensamt ridpass. Vi var bara åtta stycken så det gick bra, men ett ridpass efter  en stor och stadig måltid var minst sagt jobbigt. Hade varit bättre att börja tidigare, riva av alla ridpassen och sedan avsluta med lunch, men då vet man ju det till en annan gång. Detta var på lördagen, och sen på söndagen var det ridning två och två för en extern dressyrtränare. 

Bortsett från det där med maten, eller rättare sagt att ridningen efter maten var jobbig, så var det som vanligt mycket trevligt. Hade Spanjorskan, vi red först ett pass dressyr på lördagen, sedan markarbete (efter den där omtalade lunchen dårå) och jag tyckte nog att hon blev rätt fin. Men det var inget mot vad hon blev på söndagen! Vi har inte ridit så mycket på böjda spår för L, så jag har inte fått någon riktig uppfattning om att Spanjorskan har någon sida som är svårare än den andra, hennes grej är annars att hon har en inte så liten tendens till hjorthals för hon går med höjt huvud och sänkt rygg och blir trippig om man inte ramar in henne ordentligt mellan hand och skänkel. Nu visade det sig vara vänster varv som var en annan av hennes små akilleshälar, fick därför jobba mycket på volt och ställa igenom och vara fjäderlätt men ändå stadig i ytterhanden så att hon skulle bli lägre i formen och jobba genom kroppen istället för att bara spänna sig och trippa. Och sen bara LOSSNADE det och vi galopperade varv efter varv runt fyrkantsspåret och hon gick så stadigt och fint på tygeln och det i princip var bara för mig att åka med och njuta. Det var ett hallelujamoment av guds nåde, såna är sällsynta så det här får jag kanske leva på till 2032 eller så. Hehe. Kände mig oerhört nöjd, men trött. Idag är det teori, och det är väl nästan lite tur för man är rätt SLETEN i kroppen efter den här helgen. Men kul var det!  

260918

Äntligen fredag!, kände jag när klockan ringde för den här veckan är det ett stort minus på sömnkontot och inte blir det någon direkt tid för återhämtning i helgen heller eftersom det är BOOT CAMP imorgon och så ska jag rida för tränare på söndag. Men men, det är ju roliga saker åtminstone. 

Igår packade jag ner det sista av mitt labb, nu finns det nästan inget kvar som påminner om arbete längre. Sen försökte jag och en av killarna i produktionen flytta det där jättestora arkivskåpet som står i mitt blivande kontor, men det är någon sån där brandsäkerhetsklassning på det skåpet så det vägde ju vad som kändes som minst ett ton, och produktionskillen hade precis varit och lämnat blod och kände sig lite klen. Men han lovade att han skulle ta hjälp av TG imorgon, detvillsäga idag, så nästa vecka kanske jag kan installera mig där? 

Efter jobbet tog jag en promenad, åkte sedan till stallet för K och jag skulle träffa en arg förälder. Hen var arg för hen tyckte att vi hade anklagat hens barn för att ha gjort något som inte är tillåtet men enligt föräldern hade ungen inte alls hade gjort detta (trots avslöjande filmer på TikTok) och varför lyssnade vi mer på skvallerbyttor än på barnet och yadayadayada? K hade fem missade samtal från den här föräldern, det kändes ju oroväckande men hon ringde upp och då var det annat ljud i skällan, för nu hade ungen erkänt att hen visst gjort det där. Jaja, då var ju saken ur världen i alla fall för den här gången, ungen skämdes och har förhoppningsvis lärt sig en läxa. 

Sen var det styrelsemöte och så var det i princip bara hem och lägga sig och sen var det morgon igen. Gäsp. Jaja, det är bara att ta sig igenom den här dagen också.

Vad tystnaden innebar

Vad tystnaden innebar

260917

Igår höll jag på hela dagen och stökade på det numera stökigaste labbet på jorden, eller hela bygget känns just nu som ett krigsdrabbat område där saker ligger spridda överallt som om det slagit ner en bomb. Grejer överallt, det är saker som ska kastas, saker som ska sparas, saker som ska packas, inredning som ska skruvas loss och kånkas ut för vidare transport till Polen, samtidigt som hela gården är full av stora lastbilar och lyftkranar som ska ta de stora grejerna, tankar och silos och sånt. Samtidigt som det löpande ska skötas, det går väl sådär just nu. Men men. Det finns ett slut på allt, och detta ligger ett par veckor bort i tiden, sen ska allt vara skickat, fabriker och lager och övriga byggnader vara tomma och sista arbetsdag för de fyra som fick vara kvar till det bittra slutet och som nu själva måste sluta. 

Var det känslomässigt jobbigt? undrade min man när jag suckade lite över min röriga dag, men nej, det var faktiskt mest fysiskt jobbigt att släpa på tunga instrument och stora klumpiga bänkar, ingen hjälp hade jag heller för alla var upptagna med annat. Det känslomässiga känner jag mig rätt klar med, inte för att det som händer är direkt kul, men ett jobb är ett jobb är ett jobb och så länge jag har mitt kvar så är det andra numera rätt sekundärt, det är ju knappast det första företaget som läggs ner och någon gång får man ju sluta deppa över det och gå vidare i livet. 

Hade svårt att få något gjort efter jobbet, skulle iväg till stallet igen på kvällen för att tillsammans med S se till att det inte blev något drama i C-såpan (mer om det i den låsta bloggen). Det blev det hur som helst inte för hon dök aldrig upp, men som vi sa: bättre att ha åkt dit i onödan än att INTE ha gjort det och sedan behövt känna att fan, vi skulle ha varit där... 

Sen satt S och jag kvar och babblade en god stund, i vanlig ordning. TYVÄRR, för även om det är väldigt trevligt så kommer man ju hem så himla sent. Och idag ska jag och K först ha möte med en sur förälder, sedan är det styrelsemöte på det, S-U-C-K, jamen det är väl bara att knota på. Åker inte hem mellan jobb och möten för det blir i princip bara hem och vända, så det får gå i ett. 

Min man deklarerade att han skulle åka till Köpenhamn måndag till onsdag nästa vecka, ville passa på innan han blir arbetslös "på riktigt", han har lön till och med sista september. Ur egentid-för-mig-perspektiv är det ju inte så bra, för jag jobbar ju på dagarna och är i stallet både måndag och tisdag kväll. Fast på måndag har vi teori så då blir det inte så sent, funderar nästan på att skippa ridningen på tisdagen bara för att få den där kvällen med tystnad och lugn och ro hemma? Ska ju på BOOT CAMP i helgen, så lär ju vara lagom mör i vilket fall som helst.  Aja, jag får se hur jag gör, behöver ju inte bestämma mig förrän samma dag. 

260916

Igår morse kom det en kryptisk mötesinbjudan från min chef, i normala fall är han väldigt transparent och kommunikativ och det är aldrig några frågetecken kring vad vi ska ha möte om eller vad syftet med mötena är, men nu kom det bara "kan vi ha ett snabbt gruppmöte" och ingenting om varför. Såg dessutom i hans kalender att han precis haft ett möte med sin chef, ett möte som absolut inte funnits där dagen innan och det kändes oroväckande. Förra gången det uttrycktes sådär kryptiskt var för ett år sedan när fabriken skulle läggas ner, nu tänkte jag att det kanske har fattats något strategiskt beslut att hela vår avdelning ska läggas ner eller något annat lika drastiskt, men till slut visade det sig att det "bara" handlade om en omorganisation, att vår business unit skulle delas i två och att vår chef skulle få en ny chef. Det var några ångestfyllda timmar där. 

Har äntligen kommit igång med att börja packa ner det som ska skickas iväg, det har varit obegripligt lång startsträcka. Jag har gjort en inventarielista, jag har mätt dimensioner och tagit reda på inköpsår och skaffat fram gamla manualer och det har beslutats vad som ska skickas vart, men själva det praktiska har varit oerhört svårstartat. Kan inte direkt skylla på att det är emotionellt jobbigt, för det tycker jag egentligen inte att det är, det har bara varit en lång seg uppförsbacke till start. Men nu så. Fick också lite fart på de här som är betrodda med nyckel till det heliga arkivskåpet som ska tömmas, så att det i alla fall blev tömt. Nu ska det bara flyttas ut ur mitt blivande kontor så att jag kan börja flytta in. Fick också tillåtelse att ta ner en oerhört ful tavla som hänger i korridoren utanför och som kommer att vara mitt nya blickfång. Jag kommer att få tas in på mentalsjukhus om jag ska vara tvungen att se på den tavlan åtta timmar om dagen, deklarerade jag dramatiskt. Det är lite stingsligt med konsten på väggarna på jobbet, det har funnits en konstförening och det är väl dom som har köpt in tavlorna en gång i tiden för de är lite sådär skitnödigt pretentiösa, de flesta är i mitt tycke asfula men det får man väl inte säga i det här djävla landet. I korridoren utanför mitt nuvarande kontor hänger en plansch med Abbey Road-motivet som jag tänker att jag ska ta med mig och hänga upp utanför mitt nya kontor. Nuvarande tavla, den som jag alltså har fått tillåtelse att ta ner, är ett foto av en torso i brons, helt obegriplig för en vanlig dödlig. 

Annars hände väl inget särskilt. Åkte hem, gick ut med hundar, tränade ett corepass, gjorde rehab. Åkte tillbaks till stallet igen, red, åkte hem, duschade, kom i säng alldeles för sent för min man hade varit iväg och hjälpt svärmor och vi hade inte träffats på hela dagen så vi hade lite att babbla om. Sen vaknade jag i natt av att det åskade och blixtrade och regnade SATAN, men nu får jag bara ta mig igenom den här dagen med det här feta minuset på sömnkontot. 

Till stallet istället, v 38 2026, pt 2

Igår fick jag rida min älskade Gosse igen, var nöjd i princip bara av att se hans namn bredvid mitt i elevportalen. Vi red på stora utebanan, hade en övning där vi red galopp på liten fyrkant och jobbade med hörnpasseringarna. Fick beröm för min sits!, inte i galoppen för där är det fortfarande svårt att hitta balansen mellan att sitta på den heliga treenigheten sittbenen och blygdbenet utan att bli spänd i korsryggen. Men i traven när till och med jag kunde känna att nu stämde allt och till och med händerna var där de skulle vara, så hojtade plötsligt L Det är bara en frack och hög hatt som fattas. Efter lektionen skojade vi om att jag skulle ha det på mig på söndag när jag ska rida för tränare. Det hade ju varit lika delar jätteroligt som pinsamt. Minns fortfarande när jag skulle tävla i hoppning för första gången, på en extern  och officiell tävling. På den tiden, det här var väl tidigt 90-tal, var det förfärligt petigt med klädseln, moment efter moment i tävlingsreglementet talade om vad man fick ha och inte ha på sig. Det skulle vara vita ridbyxor, möjligen att det var tillåtet med ljust beige, men tveksamt (och vem i hela helvetet kom på att VITA ridbyxor ska vara standard i en sport där man i princip skitar ner sig bara man närmar sig en häst?), det skulle vara figursydd kavaj (man fick väl vara tacksam att den i alla fall inte behövde vara skräddarsydd?) och man var tvungen att ha antingen vit skjorta och plastrong, eller vit polotröja. Fan vet om det inte också var obligatoriskt med handskar, i alla fall om man tävlade dressyr? Ja hur som helst så var vi ett litet gäng ridskoleryttare som skulle iväg till grannklubben och starta en Clear Round i hoppning, och det var ju ett fasligt schå med vad man skulle ha på sig, alla var ju tvungen att införskaffa både det ena och det andra så att man var TR-mässigt klädd och eftersom TR på den tiden var små fysiska häften för varje gren som man fick köpa dyrt från Ridsportförbundet, det var sannerligen inte var mans egendom, det fanns inte heller överdrivet många affärer som sålde ridkläder i närområdet så det var en rätt ängslig tid. Minns då att min dåvarande ridlärare en gång innan tävlingen när vi pratade om vem som skulle till var och köpa vad i klädväg, strängt mönstrade oss med blicken och sa med ödesmättad röst Om någon av er kommer i röd kavaj så kommer jag att låtsas som att jag inte känner er. Röd kavaj var det ju i princip bara personer på samma nivå som Hugo Simon och David Broome och Nick Skelton och dom som hade, att komma iförd det på en lokal tävling hade varit ett socialt självmord av episka mått. Alla dök upp i svart eller mörkblå kavaj så vår ridlärare behövde i alla fall inte skämmas för vår utstyrsel. 

BOOT CAMP i helgen, varav ena dagen är "vanlig" träning och andra dagen ska vi rida för tränare. Ska ha Spanjorskan, det blir kul och spännande. Har ju haft henne på en BOOT CAMP tidigare när Köttbullen hade flisat upp en hov.  Då var hon (Spanjorskan) rätt ny och då hade jag aldrig ridit henne förut. Ska bli spännande att se vad som kommer ut av det här när jag dels känner henne bättre och dels kanske också har blivit lite bättre själv, hehe.