260424

Igår var det en som sa Nästa vecka är det ju första maj, och jag bara, det kan väl ändå inte vara möjligt? Men det är det tydligen. Idag har jag tagit på mig sommarbyxa, som är kanske de skönaste byxor jag någonsin ägt och som jag äger 5-6 par av så att jag aldrig ska behöva ha på mig något annat om jag inte vill. Supertunna och superstretchiga, svala och sköna och känns numera som ett måste när temperaturen klättrar upp mot 20 grader och narkotikajeansen i det närmaste känns som termobyxor. Så nöjd, även om jag är smärtsamt medveten om att de tyvärr förmodligen är sydda av människor med extremt dåliga löner och arbetsförhållanden. 

Igår var en vanlig jobbdag, inget särskilt hände mer än ett rykte om att vi kanske ska säljas hade fått liv igen. Vi blev uppköpta av ett investmentbolag 2015 och de sa då att deras idé var att köpa upp företag, göra dom lönsamma och sedan sälja igen efter kanske 4-5 år. Nu har det gått 11 år så det är kanske på tiden då. Jag har ju ingenting att göra med ägarna i mitt dagliga värv, men det är ju det där med att man vet vad man har men inte vad man får. Plus att nu när vi snart inte längre har någon fabrik i Sverige så är man, jag alltså, genast mer ersättningsbar för tidigare har jag ju ridit rätt högt på att vara experten inom vissa områden som har varit kopplade till produktionstillståndet. Nu har jag ju fått nya arbetsuppgifter, de är ju inte fullt så smala och på specialområdet "produktion av x inom ramarna för y", och blir man uppköpt och eventuellt införlivad i någon annan koncern så finns det ju med största sannolikhet redan människor där som gör ungefär det jag gör nu, och det är ju då inte säkert att en ny ägare tycker att det behövs fler på den posten, det har jag ju sett hur det rensats i leden när vi har köpt upp nya företag inom koncernen. Men AJA. Händer det så händer det, är ju ingen mening med att måla fan på väggen. 

Har ju fått lite labbjobb att göra den här säsongen, det tar kanske en timme per dag av min tid och jag brukar riva av det direkt på morgonen. När jag kom i morse stod det inga prover där och jag tänkte "nähä, då kanske dom inte producerade något igår?", men sedan såg jag i systemet att det hade de visst gjort. Någon hade väl missat att gå ner med proverna till labbet igår, blir så trött för det är klart man kan glömma men här "glömmer" folk både det ena och det andra till höger och vänster och PC tar alla i försvar och har en hel arsenal med ursäkter till varför rutiner vi haft i tiotals år helt plötsligt inte fungerar. Tänker i alla fall INTE gå och leta efter några prover som kan stå ungefär var som helst i den djävla röran som är ute i fabriken just nu, de får komma med dom senare idag även om det fuckar upp mitt jobbflow. 

Idag ska jag dessutom bara jobba till lunch och sedan ska jag på MASSAGE. Gött. Sen blev det ju lite ledig lördag eftersom mötet vi betade av mötet vi egentligen skulle ha haft imorgon i onsdags kväll. På söndag ska vi (äntligen!) köra till tippen och förhoppningsvis bli av med allt BÖS som har legat i trädgården ända sedan Jesus red in i Jerusalem på en åsna (cirka 33 e. Kr.) 

Efter jobbet igår åkte jag hem, traskade en runda med hundarna, städade, tränade ett kort yinyogapass och sedan in till stan igen för bio med Club ROMIF. Vi såg Minnen av honom, det behöver ingen annan göra för den var otroligt banal och förutsägbar. 

(((( !!!!! SPOILER ALERT !!!!! )))))

Ja, men det var en tjej (Kenna) som suttit 7 år i fängelse för att hon kört påverkad och krockat så hennes kille (Scotty) dog. Visade sig efteråt att hon var gravid, hon fick föda barnet i fängelse och sedan togs det hand om av Scottys föräldrar, som bodde på samma gata som killens bästa vän (Ledger) som var fd amerikansk fotbollsspelare som fått avbryta karriären p g a en skada och numera ägde en bar. Ledger hade i det närmaste blivit som den far ungen (Diem) aldrig haft och av den och endast den anledningen bodde han kvar i sitt föräldrahem fastän föräldrarna hade flyttat till Florida, han var också tyngd av det faktum att han "inte funnits där" för Scotty på det sätt som anstår en bästa vän eftersom han varit så busy med den amerikanska fotbollskarriären att han inte ens träffat Kenna, som Scotty var så upp över öronen förälskad i att han ämnade fria till henne på sin födelsedag (tyvärr kom det en bilolycka med dödlig utgång emellan). 
Hur som helst, Kenna kom ut ur fängelset, fräsch och oförstörd som en nyponros, återvänder till hemstaden fast besluten att få träffa den dotter hon burit och fött men aldrig ens fått hålla i sina armar. Hon får omgående tag på en lägenhet i ett otroligt sumpigt och skabbigt lägenhetskomplex, efter lite om och men får hon också jobb både som påspackare på någon supermarket och i baren som Ledger äger. Men ungen får hon inte träffa!, för farföräldrarna ser henne som satans avföda som i princip dödat deras enfödde son. Såklart uppstår tycke mellan Kenna och Ledger och det blir problematiskt för honom för då blir det ju samtidigt som ett svek mot Scottys föräldrar. Lägenhetskomplexet, där man skulle kunna tänka sig att det skulle kunna förekomma en viss form av kriminalitet, droger, misshandel, whatever, visar sig vara rena rama sörgården där alla krokar arm och ler med bländvita tänder mot varandra på en gemensam Mors Dag-fest där alla sluter upp. Romantiken blomstrar, men så råkar Scottys fader bevittna en ömsint scen mellan Kenna och Legder och det tar hus i helvete. Kenna inser då att hon inte kan bo kvar i den lilla staden, så hon börjar per omgående rafsa ihop sina tillhörigheter (som är rätt många med tanke på att allt hon hade med sig ut från fängelset var en ryggsäck som till större delen verkade innehålla en massa anteckningsböcker, men trots att hon med sina blygsamma löner enligt utsago knappt hade råd med hyran så har hon i princip ny uppsättning kläder i varje ny scen, allt satt som en smäck såklart), men den listige Ledger snor med sig en av dessa anteckningsböcker, där Kenna i sju års tid skrivit brev till Scotty och det är ett som är särskilt känslosamt som han yrkar på att Scottys föräldrar ska läsa för att de ska förstå att Kenna inte är en ond människa utan någon som också älskade Scotty och saknar honom lika mycket som de gör. Det vill de förstås inte gå med på, men modern veknar till slut och sen uppstår någon slags från-en-mor-till-en-annan-scen där hon sträcker ut en (plågad) hand. Sen blir Kenna vips hembjuden på middag till föräldrarna och får träffa Diem, som inte har några som helst problem med vare sig anknytningar eller att acceptera att den här vilt främmande personen är hennes mamma, och sen blir Kenna, Ledger och lilla Diem The Happy Happy Family™. THE END. 

260423

 Igår var en dag som bara pågick. Jobbade, inget särskilt hände. Skulle ha haft avstämningsmöte med min chef som jag har var 14 dag ungefär, men han ställde in med kort varsel. Eller, han messade och frågade om jag hade något särskilt att ta upp eller om han kunde ringa mig senare i veckan för han var på tjänsteresa och lite upptagen med det. Det kunde vi, jag hade inget som jag kände att jag behövde dryfta med honom. Jobbar och gnor på men det är ju business as usual och inget nytt under solen direkt. 

På tal om solen så tog jag en t-shirt-promenad på lunchen, årets första. Promenad i t-shirt alltså, lunchpromenaderna har varit något flera. Det var 17-18 grader någonting, fast det blåste så fullt så varmt som det skulle kunna ha känts var det alltså inte. Gör mig ingenting att det inte är jättevarmt, det är mest störigt eftersom jag brukar lyssna på podd och när det blåser så brusar och sprakar det i mina airpods så jag knappt hör vad som sägs ibland. JAJA. Dagens i-landsproblem är härmed avhandlat. 

Åkte till Willys och handlade efter jobbet, sedan hem, in med varor, ut med höns och hundar, hem igen, ett kort pass yinyoga, 45 minuter i soffan med kvällsmat och dumscrollande, sedan iväg till stallet för möte. Hemma vid 20-tiden igen, då var min man redo att gå och lägga sig. Jag är ju norra Europas kvällströttaste person och förr i världen var det alltid jag som gick och lade mig först, men de senaste åren har han väl också kommit till någon slags insikt att det inte nödvändigtvis måste vara ett självändamål att hålla sig vaken till sent bara för att liksom. Finns väl inget härligare än att sjunka ner i sängen efter en lång dag? Vi låg och läste och lyssnade på någon konsert med klassisk musik på dansk radio. FRIDFULLT.

Idag väntar jobb, sen är det veckostädning och så flänga tillbaks till stan igen för bio med Club ROMIF. Förra månaden blev det ingen bio för p g a påsk och mina Danmarksresor plus att min dotter var på semester, och det var knappt vi fick ihop det den här månaden heller för det känns som att det är något hela djävla tiden. Men nu blir det i alla fall av, ska bli mysigt. 

Another warning, pt 2

 Då var det dags att höja blodtrycket igen! 

260422

I natt drömde jag om en kille som jag hade en väldigt kort rebound-grej med ungefär samtidigt som Hannibal gick över Alperna med elefanterna under det andra puniska kriget mellan Rom och Khartago (218 f Kr) men som fortfarande kan få mig att vilja plocka fram hela Jysks sortiment av skämskuddar. Inte för att det hände något skandalöst som skulle kunna platsa i memoarerna om man skrev några, det var mest bara att han var en sån TÖNT. Detta var tyvärr inte något som visade sig direkt, han gick liksom in i karaktär och framställde sig själv som en verkligt helskön snubbe, han var också bra på att ge komplimanger och jag var lite heartbroken och svalde betet som en hungrig abborre. Sen visade det sig väldigt snabbt och med all önskvärd tydlighet att det väl fanns åtskilliga anledningar till varför han var 40-ish, singel, barnlös och så vidare. Jaja. NU TALAR VI INTE MER OM DET, som min mormor skulle ha sagt. I drömmen i natt så var vi på gång att inleda en relation (urk), och av någon anledning så försökte jag bara hitta ett sätt att säga det utan att behöva säga det, vilket han såklart inte fattade. Vaknade med en obehaglig känsla av att vara tvungen att vara ihop med Sveriges största loser för att jag av någon anledning inte kunde uttrycka att jag absolut inte ville ha en relation med honom (vilket skedde i verkligheten så snart hans rätta tönt-personlighet började skina igenom). Obs, vill också tillägga att TÖNT för mig inte har att göra med ifall man har tjocka glasögon och smala intressen, för sånt spelar verkligen ingen roll om man är trevlig i övrigt. Han var i min värld främst töntig för att han var småaktig, missunnsam och konsekvent skyllde sina egna tillkortakommanden på andra med en offerkofta större än en hel världsdel. 

Ja, så inleddes min dag men det var ju som tur var bara en dröm. Men man kan ju undra vad för konstigt hjärnan har att bearbeta som skickar ut sån här skit i systemen, det är ju inte som att den här rebound-grejen ligger och skvalpar nära i tiden i ens minnesbank. Men jaja. Hade också ont i huvudet när jag vaknade, eller det berodde säkert på denna mardröm. Har dock lyckats mota huvudvärks-Olle i grind med en Ipren, skönt. Min sköna hemmakväll ikväll har däremot gått åt helvete för vi skulle egentligen haft ett AU-möte på lördag men så insåg S att hon dubbelbokat sig och när vi synkade våra kalendrar så var bara som ikväll möjlig om vi skulle klämma in det innan nästa styrelsemöte. JAHAPP. Bara att tänka om alltså. Men då blir det åtmistone en ledig lördag istället och det är ju faktiskt inte så dumt. 

Nu: jobbajobbajobba. 

Till stallet istället, v 17 2026, pt 2

Gårdagens lektion var verkligen inget att skriva hem om. Där satt man ena dagen som en uppåtgående sol på Spanjorskan och kände sig som queen of fucking everything och sen kom Köttbullen och drog ner en  som en pannkaka på jorden igen. Kände direkt när jag tog tyglarna att idag var hon på sitt tjurigaste humör, och då blir det inte särskilt roligt. Hon segade, ville inte gå fram, stod emot i högersidan och betedde sig rent allmänt som om lösgörande arbete var ett helt okänt fenomen. Hon har fortfarande kvar en del vinterpäls, så hon var förmodligen varm. Det kan också vara brunst. Vi red i paddocken och där var dammigt, inte heller någon större hit. Kanske hade någon varit taskig i hagen och var deppig för det? Köttbullen är en sån som alltid går undan för andra, men jag har nog sett hur till exempel Irländskan, som är en ranghög bitch, nyper till henne, i mina ögon helt oprovocerat, emellanåt. Det sägs ju att djur lever i nuet och inte går och ältar som vi människor gör, fast VAD VET MAN EGENTLIGEN? Utöver det antar jag att också hästar kan ha dagar när de helt enkelt inte känner lust till arbete utan bara längtar efter semester och ledighet.

Som om det inte var nog med Köttbullens ovilja så skulle vi dessutom ha markarbete så det låg bommar överallt, vilket gjorde att det var svårt att rida fram självständigt på böjda spår, jag ville rida serpentiner med övergångar för  att få henne mer lösgjord och lyhörd, men antingen var bommarna eller så var det något annat ekipage som var i vägen. Sen skulle vi rida skänkelvikning utmed en del av långsidan. Gick väl ändå skapligt i vänster varv, men i höger ville hon inte alls och började köra upp huvudet och trycka sig mot staketet och vara drama queen. Hade mest av allt lust att slå något hårt i huvudet på, inte henne utan mig själv för jag kände att jag inte kunde hantera det på ett rimligt sätt utan blev bara frustrerad och stark och hård i handen. DÅLIGT. Aja, mot slutet travade vi över bommar och då lyfte hon plötsligt så fint på benen och svävade fram, så något blev väl ändå rätt. Men alltså ja, nä, BLÄ. Kände mig verkligen inte som en bra ryttare. Gör om, gör rätt. 

Another warning

 Another warning! 

260421

Igår morse vaknade jag och kände mig för en gångs skull utsövd. Kroppen kändes däremot som SKIT. Så djävla stel i höfterna och det kändes som att benen höll på att slitas loss från bäckenet bara jag skulle ta på mig en sko. Så less på måndagsexemplaret till kropp, ska man inte ens kunna springa några kilometer utan att få betala dyrt för detta efteråt? Det är ju märkligt, när jag var yngre så HATADE jag att springa och gjorde allt för att slippa. Jag började träna friidrott när jag var 8-9 år och höll på med det några år, mitt värsta var när vi skulle springa 400 meter, eller 800 var ju ÄNNU värre men det minns jag inte att vi gjorde sådär jätteofta. Jag gillade höjd och längd, 60 meter var helt okej men längre än så - vidrigt. Detta motstånd höll i sig i många år trots att man ju rent fysiskt hade perfekta förutsättningar för löpning på den tiden, men nehe, då skulle man inte, det var för jobbigt, för tråkigt, yayayada, men nu när man har en fysik stadd i förfall då vill man inget hellre än att ge sig ut i löparspåret. 

Jobbade, kom hem, gick på promenad, eller vaggade fram ska man kanske säga för det är vad man får göra, inte konstigt att det känns som att jag tar mig fram i ultrarapid när hela höftpartiet känns som en enda stor låsning. Tränade lite styrketräning för ben, det kändes ändå helt okej och funkade bra att göra marklyft, knäböj och höftlyft. Utfallssteg var lite marigare men det har mer med knäna att göra tror jag.  Åkte till stallet. Min stallkompis J konstaterade att jag såg ut att vara lite halt. Spraya mig med guldfärg så kan jag passera som C-3PO i Star Wars, gnölade jag missmodigt ur djupet av min mentala svacka. Hade jag varit häst hade det blivit boxvila och ingen havre. Efter ridningen kändes det i alla fall inte värre, alltid något, och jag var nöjd med ridningen.

Idag känns det lite bättre. Lite träningsvärk efter styrketräningen, men det är ju hanterbart. Känner mig något mindre stel, med facit i hand var det kanske inte mitt smartaste val att springa ett lopp med dom förutsättningarna jag har just nu. Nu blir det vila från löpning och rehab för hela slanten ett bra tag framöver. 

Igår kväll var det ljust när jag körde hemåt vid 20.30 och i morse började det ljusna när jag körde till jobbet vid 04.30! Livet, va!? Idag är det jobb och ikväll är det ridning igen. Imorgon skulle jag egentligen ha träffat Jenny, men så körde det ihop sig för henne så vi bokade om till nästa vecka istället så då blir det en lugn hemmakväll. Imorgon alltså.