261104

På allmän (eller i alla fall EN) begäran kommer här fler detaljer kring mitt möte med very very posh people i torsdags. Jag är ju generellt otroligt dålig på det här med mingel och kallprat, jag har absolut inga problem med att slänga ur mig valfri isbrytare för att veva igång ett samtal om jag så inte känner en kotte, men tycker det är betydligt svårare att sedan hålla det igång, särskilt när samtalet ska vara In English, jag är väl medelbra på det skulle jag säga. Kan ju givetvis göra mig förstådd, men tycker mitt ordförråd är ganska magert. Nu var det liksom uppstyrt via en agenda vad man skulle prata med varandra om så det gick väl ändå ganska bra om jag får säga det själv. Höll mig förvisso mest till Projektledaren och hon skötte det mesta av snacket och jag stod mest bredvid och hejade på med långa serier av orubbliga nickar när viktiga saker poängterades. För att inte framstå som fullskalig mutist så fick jag för syns skull ställa lite frågor som jag egentligen inte var intresserad av att veta svaret på, för det är tydligen så man gör, och berömma arrangemanget, kontoret, utsikten, KONGENS HAVE, whatever, för det gillar väl folk ändå att höra tänker jag. På det fria minglet hamnade jag med ägarfolket och då passade jag på att brista ut i tacksamheter över inbjudan samt lovprisa själva arrangemanget som SO interesting and inspiring, man vet ju aldrig om det någon gång kan komma till pass att de eventuellt minns svensken som i alla fall artig och belevad, om än i casual wear från Sellpy. 

Det serverades kaffe i finporslin med fat och från silvertermosar, det var såklart inte äkta silver men de var så tunga att jag trodde jag lyfte en full när den i själva verket var helt tom, den kom i alla fall inte från Rustas eller Biltemas sortiment. Fick/snodde också en penna med ägarnas logga på, den var också tung som bly och signalerade att här kostades det på om det så bara gällde en bläckpenna. Vi fick nån avancerad sallad från något fancy ställe jag aldrig hört talas om men hörde en som talade om det som ett ställe värt att lägga på minnet (vilket jag dessvärre uppenbarligen inte gjorde), till lunch, det är väl sånt som de rika äter för att hålla sig smala och eleganta kantänka, plus oerhört avancerade kakor, eller om det var att räkna som små bakelser, till eftermiddagskaffet när det kanske inte var så noga med kalorierna längre. 

Spännande inblick i en främmande värld! Har väl aldrig varit så glad som när jag nästa dag trädde på mig mina narkotikajeans, en urtvättad farfarströja och mina vanliga barfotaskor och lufsade ut i skog och mark som en annan Kaspar Hauser. 

Igår kom jag till jobbet och har nu alltså bara tre kollegor på plats, PC, TG och en till jobbade sin sista dag som i fredags. PC hade i alla fall rensat sitt kontor, men TG hade bara lämnat allt, inklusive smutsiga arbetskläder och -skor som spred en diffus lukt av gammal svett. Det såg ut som att han bara var och hämtade en kopp kaffe och skulle komma tillbaks vilken sekund som helst, det kanske är vad han hoppas på? 

Plöjde igenom en veckas olästa mail, hade möten, tog hand om folk som kom och skulle ta markprover inför försäljningen av fastigheten, åt lunch och vips så var den dagen över.  Åkte hem, gick ut med hundarna, tränade yinyoga, åt kvällsmat och sen var det dags att åka till stallet. Idag ska jag inte göra något annat än att handla och träna efter jobbet, alltså jag ska inte iväg någonstans. Imorgon är det eventuellt bio med Club ROMIF, vi har kommit lite ur fas med det här "sista torsdagen i månaden" och  det här är oktobertorsdagen. Nu är vi väldigt sugna på att se Jävla karlar men den har inte premiär förrän på fredag så vi får ta en diskussion kring hur vi gör där. 

Till stallet istället, v 45 2026, pt 2

Igår trodde jag att jag skulle ha Spanjorskan, men fick Gubbhästen istället för hon som brukar ha honom på tisdagarna var inte där och L tyckte att jag kunde få ett nytt försök med honom eftersom jag inte ska rida nästa vecka och den här Pay & Ride:en är nästa söndag. SKÖNT! Det gick mycket bättre igår, även om det inte gick lika bra som tidigare. Men det är mitt fel, det är jag som krånglar till det och överarbetar när det enda jag egentligen behöver göra är att hålla om och mjukna i handen och hitta balans mellan framåtdrivande och förhållande hjälper. Måste. Tänka. På. Detta. Men det är så svårt när man vill för mycket, man vill ju att det ska gå bra men har bara ett visst antal minuter på sig att få till det. Det är också helt obegripligt att man för fan plötsligt inte klarar av helt basic grejer när man ridit i stort sett hela sitt liv. Efter vår grupp är det en nystartad nybörjargrupp, och Gubbhästen skulle gå på den lektionen. Hjälpte tjejen som skulle rida lite med stigläder och sånt där, sen kom hennes kompis (antar jag) och sa Åååh vad duktig du var! till mig, och vad jag blev glad! Älskar det här med när man liksom kan mötas över alla generationsgränser i sitt gemensamma intresse som man kan i stallet. Kompisen babblade på av bara den, frågade om allt möjligt och undrade om gruppen bara var för vuxna för hon skulle så gärna vilja gå i vår grupp för hon trivdes inte på sin ridskola så hon funderade på att byta till vår. Vi är ju ett gäng tanter, medelålder 50+ skulle jag säga, så det hade kanske varit uppfriskande med en teenie i gruppen. Hehe. Nu visade det sig att hon bodde långt bort i tjottahejti så jag antar att det finns föräldrar som ska skjutsa som kanske har ett och annat att säga till om också, så den som lever får se. 

Flickorna vid altaret

Har läst Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson, en fortsättning på Gravglänta och Vykort från en mördare som jag läst och tyckt varit sådär. Oklart varför jag fortsätter med en serie som jag bara tycker är sådär, men det beror väl på att jag ändå hoppas på Mattias Edvardsson som ju ändå levererat bra skit emellanåt. Detta är handlingen:

En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Jag tyckte väl den här boken ändå var snäppet bättre än de två första. Tycker fortfarande karaktärerna är rätt platta och intetsägande, men själva berättelsen var ändå lite spännande. Störde mig på detaljer som till exempel att Gunni efter en ridtur "tog av skyddsvästen", kan säga att 1995 var det INGEN vuxen person som red med skyddsväst med mindre än att man tävlade fälttävlan, plus det i det närmaste tvångmässiga redogörandet för vad alla äter i olika sammanhang, det är väl ändå inte Fem söker en skatt? Den här boken får tre korta predikningar av fem möjliga.  

261103

Hade som ambition att blogga lite under höstlovet, men det gick väl SÅDÄR med den ambitionen och minnet är ju bra men kort, men jag får väl försöka summera det jag ändå kommer ihåg. Inte för att det hände så värst mycket, hela grejen var ju att göra så lite som möjligt, men ändå. Alla dagar utom torsdagen har inkluderat långpromenader med hundarna på minst en mil. Tisdag och onsdag red jag för tränare, det var kul. På torsdagen var jag i Köpenhamn på möte med våra ägare och fick träffa very very posh people. Hade fått veta av projektledaren att till ett sånt möte kommer man inte en sekund för sent, tvärtom så bör man vara där i god tid. Lätt för henne att säga som bor i Köpenhamn, som tur är började inte mötet förrän klockan 10 men jag tog ändå första bussen hemifrån för att ha lite marginaler om det skulle bli förseningar. Det var det inte, så 08.03 damp jag av tåget på Köpenhamns HOVEDBANEGÅRD. Därifrån var det antingen 2 stationer med Metro eller en promenad på ett par kilometer. Promenerade givetvis, eftersom jag var extremt tidig så tog jag en extra runda i KONGENS HAVE utan att möta några som helst kungligheter eller ens vanligt fölk. Började få skoskav, så det var inte så mysigt som man skulle kunna tro. Inte ens jag kan med att dyka upp på ett möte med very very posh people iförd mina vanliga barfotaskor, så jag hade letat fram ett par andra, också dom barfotamodell men mina vanliga är väldigt stretchiga och därför vänliga mot hallux valgus. De här var bara breda i allmänhet, men inte så breda så att mina Kalle Ankafötter var helt nöjda. I övrigt hade jag på mig ett par neutrala svarta långbyxor samt en grå kavaj som jag impulsköpt på Sellpy för ett par hundringar. Den var/är av märket Bondelid, det trodde jag var jättefancy men på tåget dit googlade jag detta och fick veta att det räknas som "casual wear". JAHA. Ja, det var ju inget att göra åt. Gick visserligen förbi klädesaffärer enbart dedikerade för PRADA och LOUIS VUITTON eller hur fan det nu stavas när jag knogade uppför Ströget, men det får ju vara någon måtta på hur very very posh man ska försöka lajva. 

Mötet gick i alla fall bra, alla kvinns var klädda i marinblå byxor och ljusblå blusar och perfekt hår och smink och naglar, så där hade jag i alla fall inte kunnat vara med och tävla. Det var en träff med de olika företagen som våra ägare, som är ett investmentbolag, äger. Det var två föreläsningar och sen var tanken att vi skulle nätverka och utbyta erfarenheter och sådär mellan varven, vilket jag inte är jättebra på men det var ju bara  att köra någon variant på fake it til you make it. Mötet var slut klockan 16, då började det riktiga nätverkandet tydligen, så det kändes som att jag aldrig höll på att komma därifrån. Men till slut kunde jag marschera nedför Ströget på mina ömmande fötter och kasta mig på ett tåg med destinationen ärans och hjältarnas land som stod inne på HOVEDBANEGÅRDEN. Det var mer än knökfullt av  vad jag antar var höstlovslediga svenskar som gjort en dag i Köpenhamn. Vi stod som packade sillar, bredvid mig stod en man som dels hade dränkt sig i parfym och dels nog rökte 60 cigaretter om dagen och som luktade därefter. Vidrigt. När vi kom till Kastrup deklarerade de att tåget var fullt (jotack) så de som stod där fick helt enkelt vänta till nästa.  Stångade mig av tåget i Malmö och sprang som en (halt) gasell över hela Malmö C med mina skoskavda fötter och lyckades hinna med en buss istället. Ringde min man och bad honom komma och hämta mig i grannbyn, för då slapp jag åka in till Ankeborg och ta bussen tillbaka till nästan-Österlen igen och sparade på så sätt nästan en timme i resväg. Det var ändå sent på kvällen, men jag var så trött efter en dag i storstan att det enda som återstod var att duscha och gå och lägga sig. 

På fredagen hade jag och min man bestämt att vi skulle ta oss ner till det riktiga Österlen och äta lunch på Ingelsta Kalkon, så det gjorde vi. Det var gott, även om jag inte tycker att själva restaurangen är det mysigaste stället på jorden, men men. Tyckte vi bara gjorde det plus handlade på hemvägen, men det kändes som att det tog exakt hela dagen. 

På lördagen var det Pay & Jump i stallet för ridskolans elever, det började inte förrän efter lördagslektionerna så man slapp i alla fall gå upp i ottan. Det gick bra, men tog mycket längre tid än någon räknat med. En sak som jag tycker är bra att beakta när man gör en bana, är att målgången ska vara hyfsat nära utsläppet. Det var den inte nu, och det var en av anledningarna till att tidsschemat sprack. Det tar enorm tid när ridskolehästar och -ponnyer ska skritta på lång tygel genom hela ridhuset för att slussas ut så man kan ta in nästa ekipage och ge startsignal, och man kan inte heller begära av ryttarna att de ska fatta att de ska ta sig till utsläppet så fort som möjligt för att arrangemanget ska flyta på. Men men. Det var ändå en trevlig dag, härlig stämning och det gick bra för de flesta. 

I söndags var långpromenad och på eftermiddagen mest sport, kollade först när Sverige bärgade medaljer i curling-EM, och parallellt med herrarnas bronsmatch lipade jag mig igenom Andreas Almgrens otroliga vinst i New York Marathon. 

Helt orimligt att han kan springa och se helt oberörd ut efter att ha sprungit FYRA DJÄVLA MIL i ett tempo som jag knappt ens kommer upp i om jag springer 100 meter. Helt otroligt, har nog sett klipp på när han bara nästan utan att det märks länger lite på steget och drar ifrån minst tio gånger vid det här laget. Därefter var det världcupen i hoppning från Lyon, dock utan svenskar i startfältet men det är ju ändå kul att kolla. 

Igår gjorde jag inget särskilt och idag är det jobb och vardag igen. Var övertygad om att PC och TG hade fått förlängt en månad till för det har varit ytterst oklart vad de egentligen har pysslat med om dagarna men de verkar ju ha kunnat övertyga både den ena och den andra om att de har full sysselsättning. Men nehe, de hade tydligen slutat som i fredags. Oklart dock om de två som tillhört produktionen ska vara kvar eller ej, men det ger sig väl. 

Ska jobba denna veckan, på måndag åker jag till Danmark och är där HELA NÄSTA VECKA. Kommer hem nästa fredag kväll, sen är det fix inför Pay & Ride på lördagen och sen är det Pay & Ride på söndagen. Det är väl inte direkt ett drömscenario, men det är ju bara att gilla läget och gno på. Men först en vanlig arbetsvecka. Hej och hå, då kör vi.  

 

Till stallet istället, v 45 2026, pt 1

Red Gubbhästen igår och nu kom den berömda pannkakan ner på jorden, det var väl ändå bara en tidsfråga men besvikelsen blev stor, tyckte verkligen att vi hade någon form av kemi och allt kändes jättebra, men igår fick jag som ingen riktig kontakt. Och eftersom det har gått så himla bra de andra gångerna så visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. Vet till exempel med Tösen, den enda storhäst jag gillar att rida, att när hon står emot så kan man ta in henne på en liten volt några varv så brukar hon ge efter. Men med Gubbhästen har jag inga såna verktyg. Inte så att det gick asdåligt, det gjorde det inte. Men den där känslan av samspel ville inte infinna sig, och övningen vi gjorde - skänkelvikning på hörnlinjen och sen bogen in på resten av långsidan - var ganska svår. Det gick bättre i trav än i skritt, och när vi sen mot slutet galopperade så kändes han toppenhärlig. Men vägen dit var inte rolig. Är mest sur på mig själv för jag tyckte jag red som en djävla sopa. Nu är det ju ridning ikväll igen, men då ska jag gissningsvis ha Spanjorskan. Och sen missar jag hela nästa vecka för då är jag i Dääänmääärk. Och på söndag nästa vecka är det Pay & Ride. Det känns ju SÅDÄR. Men men. Det får väl gå i alla fall. 

Till stallet istället, v 44 2026, pt 2

Red Gubbhästen för tränare igår igen, det gick fantastiskt. Superfantastiskt med tanke på att jag tyckte det gick så bra i tisdags och man är ju mer van vid fenomenet upp som en sol och ner som en pannkaka än att det skulle gå bra två dagar i rad. Men Gubbhästen är fantastisk, det får man ju ändå säga. Grejen är väl att han är ordentligt skolad i grunden och har ett bra huvud. Gör man rätt så blir det rätt helt enkelt, han har inga direkta åsikter om att det skulle kunna göras på ett annat sätt eller helst inte alls. Vi red sluta, vi red förvänd galopp och allt bara flöt på. Eller ja, jag fick ju såklart också kämpa, svetten droppade bokstavligt talat om mig efteråt. Men en sån härlig känsla, den där när man känner att man har KEMI. Ska leva länge på den. 

Blackout

Har läst Blackout av Sofie Sarenbrandt. Har sett fram mot det ganska länge, dels för att jag är ganska trött på den förträffliga polisen Emma Sköld och det här skulle vara något annat, dels för att den skulle utspela sig i stallmiljö - och gudarna ska veta att där finns det intriger så att man så att säga kan gödsla med det - och dels för att jag har börjat följa Sofie Sarenbrandt på Instagram där hon skriver mycket om sin egen häst, och hon verkar så genuint trevlig. Detta är handlingen:

Efter ett anonymt tips om misskötsel på en hästgård i Östergötland åker reportern Vega Bratt dit undercover. Men det visar sig snabbt finnas betydligt större hemligheter begravda. Makt, pengar, ära och heder står på spel.

När en ung kvinna skadas allvarligt efter en fest tätnar mystiken. Vega tar hjälp av den pensionerade polisen Bosse, som en gång räddade hennes liv. Vad har ett tidigare dödsfall på gården med saken att göra? Med livet som insats kommer Vega steget närmare den skyldiga. Någon som gör allt för att sanningen ska stanna i det fördolda.

Nä, det här var inget för mig, kunde jag tyvärr ganska snabbt konstatera. För det första kändes det som att det var alldeles otroligt mycket personal på den här hästgården med tanke på att det bara var tio hästar i stallet. För det andra, eller det skulle kanske snarare vara det första, så kändes upplägget "låtsas vara en duktig ryttare när man inte är det" som att man skulle bli genomskådad innan någon hunnit säga vänd snett igenom, även om man har hittepåreferenser från Tyskland. För det tredje förekom det ju knappt något arbete på den här hästgården? Tycker det är konstigt att Vega knappt fick någon introduktion och ändå flöt allting på som ett rinnande vatten. Så funkar det ju inte när man kommer ny till ett stall. Plus att jag störde mig på att det stod "den rödbruna fuxen", ja, det är ju själva definitionen av fux. Antingen skriver man bara fux, eller den rödbruna hästen, allt annat blir tårta på tårta enligt mig. Berättelsen kändes svajig och det var som sagt väldigt många karaktärer. Det kom en liten twist på slutet, sånt brukar pigga upp men den gjorde inte ens det. Den här boken får två stallplatser av fem möjliga, och då är nog en mest på grund av Sofie Sarenbrands (som jag har fått för mig) trevlighet.