Kött

Har läst Kött av David Szalay, detta är handlingen: 

István är femton år och flyttar med sin mamma till ett nytt bostadsområde i Ungern. Han känner ingen men en dag inleder grannfrun en relation med honom, vilket får ödesdigra konsekvenser för hans framtida liv. Några år senare lämnar han Ungern för London, där han blir livvakt till de exceptionellt rika, för att sedan själv försöka göra karriär inom samma elit, ständigt beredvillig. Den internationellt hyllade "Kött" är en djuplodande samtidsskildring med drag av klassiskt drama. David Szalay har skrivit en existentiell bildningsroman om en man som drömmer om lycka och rikedom, men som får betala med sitt eget kött.

Denna bok har blivit hyllad som "enastående", "ett mästerverk", "en storartad roman", "otroligt fängslande" med mera enligt baksidestexten. Jag kände mig lite kluven efter att ha läst den. Den var på ett sätt fascinerande, på ett annat sätt ganska tråkig. Det kan ju få finnas en gräns för hur många gånger man använder ordet "okej" i en roman, den gränsen överskreds kraftigt. Det kändes ibland också som att allting i berättelsen bara var transportsträckor mellan Istváns olika sexuella upplevelser. Men den hade ändå något, det hade den, dock lite oklart vad. Den får tre cigaretter av fem möjliga.   

261025

 Jag gillar verkligen den där söndagen då man ställer tillbaks klockorna. Eller: jag gillar att man vaknar tidigt och att dagen på så sätt verkar vara otroligt mycket längre än bara en extra timma. Sen gillar jag väl inte fullt lika mycket när man tittar ut och det är beckmörkt så man tror att klockan är minst åtta på kvällen och så är den bara typ 15.45. 

I fredags var jag ju ledig från jobbet. Sov dock som en kratta, drömde konstiga drömmar om att folk var arga på mig helt utan anledning, vaknade med en känsla av olust och obehag. Gillar ej när drömmar är sådär levande och liksom klibbar sig fast vid en. Fast det går ju över, och det gjorde det här också. Gick ut med hundarna, kom hem till ett tomt hus för min man skulle iväg och hjälpa svärmor. Tillbringade därför dagen i sällskap endast av me, myself and I, plus hundar och höns. GÖTT. På kvällen åt vi hämtmat och kollade på The Gentlemen. 

Igår blev det inte många knop gjorda. Gick såklart långpromenad med hundarna, samt städade i hönshuset och tränade ett långt yinyogapass. Låg sedan på soffan och läste, hann läsa klart de två återstående böckerna som jag hade på 14-dagarslån så jag knatade ner till bibblan och lämnade dom samt hämtade tre nya. Lagade middag, kollade klart på andra säsongen av The Gentlemen som slutade väldigt konstigt?, men det kommer säkert en säsong 3. Kollade sedan lite på The Unchosen som jag började kolla på när jag var i Norge, men sen har det gått lite trögt med att fortsätta. Gick och lade mig tidigt, kom ihåt att ställa tillbaks klockorna så egentligen skulle man ju kunna tro att jag var ett spädbarn, så tidigt blev det plötsligt. Men jag hade ställt klockan på 05.00 för att hinna ut med hundarna innan det var dags att åka till stallet. Det var stormvarning, fast inte så mycket häromkring utan mer åt kusterna. Här var det mer byigt, inget jag märkte av i alla fall. Gick upp när klockan ringde, traskade ut med hundarna, när jag kommit drygt halvvägs började det regna. Jag hade bara på mig en fleecejacka, den var inte regntät om man säger så. Kom hem, hängde upp alla kläder på tork, åt frukost, åkte sedan till stallet för att släppa ut hästar. Det tog en timme ganska så exakt, fick sedan åka hem och hänga upp en ny omgång kläder på tork för regnet hade tilltagit och marken var lerig och klafsig som den bara kan bli i upptrampade rasthagar. 

Nu har jag tänt en brasa i kaminen, föreställer mig att jag inte ska gå ut mer idag annat än för att stänga för hönsen i eftermiddag. Min man ska på sin Qigong-träning i eftermiddag, så då får jag lite egentid också. NAJS. Over & out. 

261023

Igår när jag gick från jobbet så sa jag inte hej då till någon, det brukar jag inte göra. Förr sa jag såklart hej då till dom jag jobbade med, men sen satt jag ju där själv. Och nu sitter jag ju också själv, övriga sitter i en korridor på bottenvåningen som man inte passerar på vägen ut, så det är inget konstigt med det. Sen när jag satt i bilen kom jag på att eventuellt är de fyra som ska sluta inte kvar när jag kommer tillbaks från mitt Höstlov med stort H, de är ju bara anställda oktober ut. Fast de har ju fått förlängt flera gånger så det skulle inte förvåna mig om de lyckas få november också. 

Körde inom Jysk och köpte en gardinstång på hemvägen. Eller caféstång heter det kanske. Den ska vi sätta upp på den bokhylla vi kallar skämshyllan i vardagsrummet, så man slipper glo på allsköns BÖS som vi förvarar där. Kom hem, gick ut med hundarna, städade, bäddade rent i sängarna, tränade ett pass pilates.Sen undrade min man om vi skulle hitta på något, se en film kanske? Men jag var för djävla trött och inte alls på hunör för det. Tänkte läsa men satt mest och spelade spel på mobilen istället för att gå och lägga mig som jag borde ha gjort eftersom jag ju var trött.

Idag har jag alltså påbörjat mitt Höstlov med stort H. Min man skulle skjutsa svärmor till någon hörselundersökning samt passa på att undersöka sin egen hörsel samtidigt, han klagar jämt på att han hör så dåligt. Jag tycker mer det handlar om att han hör det han vill höra, men vi är ju inga ungdomar längre så det kanske finns en poäng i det han säger.  I alla fall åkte han direkt efter frukosten och det är oklart när han kommer tillbaka, "nån gång i eftermiddag" var det enda han lite svävande sa innan han stack. 

Själv har jag gått en härlig långpromenad med hundarna, varit och handlat, ätit matlådelunch plus äppelkaka som jag lite snabbt slängde ihop. Sen har jag mest legat på soffan och läst. Har tre böcker på 14-dagarslån varav jag läst ut en och en halv, och de ska vara återlämnade senast på måndag. Men det ska nog inte vara några problem, jag har ju hela helgen på mig. 

261022

Sen jag bytte kontor har jag inlett en ny morgonrutin, som är att jag tar en liten snabb promenad runt fastigheten innan jag börjar jobba. Det tar väl 10 minuter eller så, men känns skönt att ha fått LITE frisk luft och inte bara i princip gått direkt från sängen till kontoret via bilen. 

Mitt jobb ligger - för närvarande får man väl säga, eftersom fastigheten är till salu och Gud vet var vi hamnar efter det - på ett industriområde några kilometer från Ankeborgs centrum. Där - på nämnda industriområde - är det i regel tyst och stilla som i en grav när jag slirar in på parkeringen vid 04.45-hugget, det är det kanske i centrum också men där brukar jag inte vara så det kan jag inte uttala mig om. En av de där dagarna i somras när det skulle bli 35 grader varmt gick jag upp klockan 4 på morgonen för att hinna gå en långpromenad med hundarna innan det skulle bli olidligt. Då stod det ett gäng epatraktorer  med tillhörande ungdomar och hängde på Coops parkering, de hade alltså ännu inte hade gått och lagt sig. Så är det kanske i centrala delarna av Ankeborg också? Ingen aning. Hur som helst: det enda som brukar låta på ovan nämnda industriområde i arla morgonstund är möjligen slamret från när någon bil lastas eller lossas på grannfastigheten, som är ett logistikföretag. Senare på dagen är det såklart liv och rörelse, men just där och då är det väldigt rofyllt. 

Men igår var det någon på ovan nämnda logistikföretag som verkligen hade vaknat på fel sida.  Svordomar och slammer följde mig på min lilla morgonpromenad, och helt plötsligt var det någon som skrek rakt ut med sina lungors fulla kraft att FY FAAAAN VAD JAG HATAR DETTA DJÄVLA STÄLLET, NI KAN DRA ÅT HELVETE ALLIHOP! rakt ut i nattens mörker bara sådär. Jag befann mig då på den del av min lilla runda som var längst bort från grannfastigheten, med ett antal stadiga tegelbyggnader mellan mig och logistikföretaget, men det hindrade inte avgrundsvrålet från att nå mina trumhinnor som om det bara vore enstaka meter som skiljde oss åt. Tänkte för mig själv att man har det nog ändå rätt så bra, åtminstone slipper man härbärgera sådana mörka känslor när man är på jobbet. Även om det kan vara NOG så irriterande när PC och TG och de andra två som är kvar går och drar benen efter sig som de gör nu. TG har ju aldrig varit snabb, men att se honom nu får en sköldpadda att framstå som hetsig. Och de andra bara klagar över att de "aldrig kommer att hinna". Jag har väldigt svårt att se att inte fyra människor skulle kunna tömma en lokal på grejer som ska slängas, men försöker tänka att jag kanske hade gjort samma sak om det var jag som skulle bli arbetslös om ett par veckor. Förhalat det lilla man hade att göra - för det är verkligen inte mycket, de ordinarie arbetsuppgifterna finns ju inte längre - för att man kanske skulle få en månads anställning till, för så har det ju funkat hittills. Från början skulle de sluta sista augusti, sedan sista september och nu sista oktober. Och en månad med lön är ju ändå rätt stor skillnad jämfört med en månad med a-kassa, så på ett plan kan jag förstå deras agerande, eller om man ska kalla det icke-agerande, men det stör mig att inte VD genomskådar det, och det stör mig också att framför allt PC beter sig som att hen tycker att jag egentligen borde ha varit med och hjälpt till. Men då får väl hen tycka det då. 

Igår var det mjuk deadline på Projektet. För några veckor sedan skickade jag ut en vänlig påminnelse om att folk skulle göra sina uppgifter senast 21 oktober, för att jag sedan ska ha tid på mig att göra mitt innan den hårda deadlinen i mitten av november. I vår koncern är det närmare 20 olika sajter som ska avleverera data varje månad. De flesta sköter detta exemplariskt, andra kan man väl säga har en lite mer generös tolkning  när det kommer till innebörden av deadline. Igår gjorde jag en sammanställning av statusen för de olika sajterna. Då kunde det se ut så här: 
Sajt 1: All data complete ⭐
Sajt 2: All data delivered ⭐ Some minor adjustments needed
Sajt 3: All data delivered for July and August ⭐September's still missing

Och så vidare. Skickade till alla inblandade i ett gruppmail för att alla ska kunna se hur det går för alla. På vårt huvudkontor är det någon HR-människa som är ansvarig för att sammanställa den efterfrågade datan, jag har aldrig träffat henne men efter att jag skickat iväg min statusuppdatering igår mailade hon: I very much like the way you give people feedback with the stars - very encouraging och så en smiley som log pyttelite. Det hade väl inte varit något konstigt med det om det inte vore för att hon var den enda som inte fått någon stjärna utan bara ett Head office - still missing all data for Q3. I den såkallade kontexten börjar man ju fundera, var detta någon form av ironi?, det var verkligen ett minimalt leende den smileyn åstadkom, betyder det att hon i själva verket är missnöjd? Aja, jag tänker att det får väl bli HR-människans huvudvärk, inte min. Om det nu ens var så. Är svårt att tolka text från människor man inte känner.

Efter jobbet igår svepte jag hem, promenerade med hundarna, tränade ett corepass, tillbringade sedan en god stund i hönsgården med att mata hönsen med ost som varit fryst och blivit över från helgens Pay & Jump. O-TE-RO-LIGT uppskattat, skulle jag vilja påstå. Sen åkte jag till stallet och höll i ett medlemsmöte. Enligt mig så står antalet deltagare i ett medlemsmöte i direkt proportion till stämningen i föreningen, ett välbesökt möte brukar tyda på någon form av missnöje snarare än att folk är intresserade av verksamheten. Eller som min bror sammanfattade det perfekta årsmötet: Man rafsar genom punkterna på dagordningen på en kvart och sedan dricker man kaffe. Då vet man att allt är lugnt. På gårdagens möte kom det, förutom styrelsen, fem personer. Varav en är revisorssuppleant, så hon räknas väl strängt taget också till styrelsen. Kändes lite fånigt att dra en powerpointpresentation om vad vi gjort senaste året inför en så mager skara, men det var ju bara att göra. Och tänka att det nog ändå är ett gott tecken, att folk inte dyker upp med högafflar och hyttande nävar och kräver styrelsens huvuden på fat. 

Idag jobbar jag sista dagen innan höstlovet. YAY! Ja, nu ska jag ju åka på det här posh:a mötet i Köpenhamn nästa torsdag, men annars ska jag vara ledig ända fram till 3 november. Mmmm. Min man tyckte vi kunde passa på att "hitta på något", detvillsäga åka iväg någonstans någon dag. Jag känner tvek till det. Tycker jag har varit iväg en massa den senaste tiden och vill bara vara hemma och inte göra något alls. Medan han som BARA går hemma tycker tvärtom. Jaja, vi får väl se. Tänker att vi ska ta tag i vardagsrums-makeover:n i alla fall, kunde ju vara trevligt om det blev klart där någon gång. Den som lever får väl se vad som blir gjort. 

261021

Då var det onsdag och äntligen börjar jag känna att ledigheten med stort L ligger inom räckhåll. När jag lade in mitt höstlov i kalendern någon gång efter sommarsemestern så kändes det som att det var otroligt långt dit. Nu: höstlov om två dagar. Det blir fint. 

Har bra flow med Projektet och ligger fint i fas, nu hoppas jag bara att folk kan få tummen ur och leverera det som fortfarande saknas. Ska skicka ut en påminnelse imorgon och hoppas sedan på att ett skepp kommer lastat under nästa vecka, så att jag hinner göra mitt innan den hårda deadlinen i mitten på november. 

Igår regnade det större delen av dagen och var sånt väder som jag egentligen tycker är mysigt höstrusk, under förutsättning att man kan sitta i soffan och dricka te framför brasan. Kom hem, gick och skulle släppa ut hönsen i trädgården, men de var inte ett dugg sugna på att gå ut utan kurade under hönshuset. Hönshuset står alltså på plintar så det är ungefär en halvmeter högt utrymme undertill där det alltid är torrt och sandigt. Inte ens kycklingarna var ute annat än en väldigt snabb runda, sen sprang de tillbaka in i hönsgården igen. Noterade att en av Anconakycklingarna saknades, letade som en galning, hittade henne - för typiskt nog var det hönkycklingen - död utan någon synlig anledning. Hon var visserligen lite liten jämfört med de andra två av samma ras, men jag har tänkt att det berott på att hon var höna och de andra två är tuppar, för tycker inte hon var liten som i liten och klen. Men kanske var det ändå något som inte var som det skulle med henne? Fan vet, höns går ju inte direkt och trumpetar ut att de mår dåligt utan dör knall och fall, det finns ju en anledning till uttrycket "att trilla av pinn" som kommer just från hönsvärlden, fast det är väl typiskt för bytesdjur generellt tror jag. Trist i alla fall, hade varit roligt med en Anconahöna, men precis som med Faverolle så var det väl inte meningen. Tog hand om det, passade på att städa i buren där de alla sover - de har inte riktigt fattat principen med att sitta på pinne än, men det lär de sig väl snart tänker jag. Vet att både Lillemor och Liselott (Cream Legbarhönsen) och Sanna och Jenny (New Hampshirehönsen) sov ute i hönsgården hela sitt första levnadsår, de fattade inte grejen med att gå in i hönshuset ens en gång. Fast de satt å andra sidan uppflugna på pinnar i buskarna tills de en dag fattade att man kunde gå in och hänga med de vuxna. Aja, de här kommer också att lära sig. 

Promenerade sedan med hundarna och tränade yinyoga. Sen skulle jag ju till stallet så det kändes inte lönt att tända i kaminen och ha de mysigt, så jag nöjde mig med te och en bok. Min man hade varit och tagit omgång två av sitt bältrosvaccin i måndags så han var lite febrig och hängig, men det brukar ju gå över ganska fort. 

Idag är det jobb, sedan medlemsmöte i stallet ikväll. Har slängt ihop en presentation och tänker att det nog ska gå ganska geschwint. Fast man vet ju aldrig. Just nu känns det ganska lugnt och då brukar folks intresse för att gå på medlemsmöten vara ganska lågt, men när det är turbulent kommer folk och vill veta vad som pågår och ha åsikter om vad man borde göra eller inte göra. En rätt god indikator på hur föreningen mår skulle jag säga, hehe. 

Till stallet istället, v 43 2026, pt 2

Igår hade jag Spanjorskan och försökte verkligen tänka på det som L sagt till mig förra veckan: stadig hand och inramning, inga omotiverade eftergifter när hon inte behöver det. Med Spanjorskan så är det generellt så att antingen så går hon över tygeln med någon form av hjorthals, eller så går hon bakom lod. Att hitta det där perfekta dragläget där hon jobbar genom kroppen är banne mig inte enkelt alltså, och det är ju inte som att hon själv hjälper till, hehe. Tyckte dock jag fick till en bra kontakt i skritt och trav, sen blev galoppen lite rörig för vi skulle galoppera på kvartslinjerna men det var så många som bröt av och vände över så det kändes som att det var hästar exakt överallt, och då var vi ändå bara sex stycken igår! Jag blev lite stressad för att jag inte fick till det, Spanjorskan blev stressad för att jag blev stressad och då gick det plötsligt jättebra. INTE. Fick göra nån galoppfattning efter att vi egentligen skulle sakta av, bara för att få till NÅGOT som var att hon inte stimmade omkring med högt och oroligt huvud. Men fram till galoppen kändes det ändå bra. Hon är så mjuk och trevlig att sitta på och jag gillar henne verkligen. Vi red en övning med bogen in på kvartslinjerna, det var assvårt. Tänk att det ska vara så djävla svårt att bara rida rakt fram, sa vi lite uppgivet fnissigt till varandra efteråt. Sånt är livet. 

Slam

Har läst Slam av Sara Strömberg, del fem i den hyfsat fristående serien om Vera Bergström som inleds med Sly, Skred, Skinn och Sot som jag alla ÄLSKAT. Detta är handlingen:

Det är en ovanligt stilla höstkväll i Jämtlandsfjällen när byborna i Ånn hittar ett skelett i en bil på botten av sjön. För femtio år sedan försvann norska strippan Selma Amdahl i byn. Är det hon som legat begravd i slammet alla dessa år?

Journalisten Vera Bergström börjar gräva i fallet och upptäcker att människor bär på smärtsamma minnen från sjuttio-talet då den lilla orten rymde ett porrhus, en pingstförsamling och ett behandlingshem för alkoholister. Trådarna tycks gå åt alla håll samtidigt.
Snart sker ett mord i nutid. Lillemor Solheim, dottern till en ökänd, excentrisk konstnär som bodde i Ånn på sjuttiotalet, stryps till döds i sitt hem. För varje ledtråd Vera nystar upp dras hon allt djupare ner i lögnernas mörker. Sanningen är farligare än hon någonsin kunnat ana, och nästa offer är redan utvalt: hon själv.
Medan hotet mot Vera växer sätts också kärleken mellan henne och Thomas på spel. Hur långt kan hon gå innan allt rasar?

Jag har ju som sagt ÄLSKAT de tidigare böckerna, och jag tyckte om den här också. Dock börjar jag tycka att Vera (som jag ändå varit otroligt förtjust i) börjar bli lite tröttsam i sin oförmåga till allt som inte är arbete. Jag gillar att hon är lite kärv och kantig, man behöver absolut inte vara alltigenom behaglig och jag kan hundraprocentigt relatera till behovet av att få vara ifred och den krypande irritationen när man inte får vara det, men HERREGUD MÄNNISKA? Hur svårt kan det vara att starta en tvättmaskin, komma ihåg en konsert, plocka upp kläder från golvet, et cetera? Också lite orealistiskt att en person som i så mångt och mycket är så otroligt avig och otillgänglig ändå omges av vänner som alltid ställer upp? Borde de inte, liksom jag, bli lite trötta på henne? 

Stör mig också pyttepyttelite på detaljer i språket. Till exempel hävdar jag att man inte sa "vinylspelare" på 70-talet, det kom först när cd-skivan kom någon gång på 80-talet för det var först då som det fanns ett behov av att skilja det ena från det andra. Innan dess sa man "skivspelare", och efter det tror jag man fortsatte säga "skivspelare" ganska länge för att skilja den från "cd-spelaren". Vinyl känns som något man började prata om på 2000-talets början, typ. En annan grej som stör mig är att det, i ett gammalt fotoalbum från 70-talet, var angivet BÅDE datum och klockslag, typ "31 oktober kl 20.33", på baksidan av ett kort. NO WAY att man kunde ha koll på det när man hade en analog kamera med filmrulle som kunde sitta i kameran i veckor och månader innan den lämnades in för framkallning. Möjligen att man kunde veta vilket datum det var som vissa bilder togs, men chansen att man skulle veta att foto nummer sju av 24 togs exakt 20.33 (eller när det nu var) känns minimal. Slutligen var det en som sa "det är oväder på G" OCH SÅ SA MAN INTE PÅ 70-TALET. Alltså att något var "på G", det kom senare, typ på 80-talet. Gör om, gör rätt. Men annars gillade jag såklart boken, kanske inte fullt lika oreserverat som de fyra första men den får ändå fyra frikyrkoförsamlingar av fem möjliga, schas iväg till bibblan.