Flickorna vid altaret

Har läst Flickorna vid altaret av Mattias Edvardsson, en fortsättning på Gravglänta och Vykort från en mördare som jag läst och tyckt varit sådär. Oklart varför jag fortsätter med en serie som jag bara tycker är sådär, men det beror väl på att jag ändå hoppas på Mattias Edvardsson som ju ändå levererat bra skit emellanåt. Detta är handlingen:

En sluten sekt har bosatt sig på en ensligt belägen bondgård på Söderslätt. Det är försommar 1995 när en tonårsflicka hittas död i ett badkar på gården. Först avskrivs dödsfallet som självmord, men när utredarna på brottsroteln i Trelleborg får veta vilka som bor på gården anar de genast oråd.

Gunni Hilding och hennes kollegor börjar gräva i fallet och hamnar omedelbart på kollisionskurs med sektmedlemmarna, som gör allt för att sanningen inte ska komma fram. Samtidigt slits Gunni mellan plikten, sitt förflutna och lojaliteten med sin egen familj som står den karismatiske sektledaren nära.

Jag tyckte väl den här boken ändå var snäppet bättre än de två första. Tycker fortfarande karaktärerna är rätt platta och intetsägande, men själva berättelsen var ändå lite spännande. Störde mig på detaljer som till exempel att Gunni efter en ridtur "tog av skyddsvästen", kan säga att 1995 var det INGEN vuxen person som red med skyddsväst med mindre än att man tävlade fälttävlan, plus det i det närmaste tvångmässiga redogörandet för vad alla äter i olika sammanhang, det är väl ändå inte Fem söker en skatt? Den här boken får tre korta predikningar av fem möjliga.  

261103

Hade som ambition att blogga lite under höstlovet, men det gick väl SÅDÄR med den ambitionen och minnet är ju bra men kort, men jag får väl försöka summera det jag ändå kommer ihåg. Inte för att det hände så värst mycket, hela grejen var ju att göra så lite som möjligt, men ändå. Alla dagar utom torsdagen har inkluderat långpromenader med hundarna på minst en mil. Tisdag och onsdag red jag för tränare, det var kul. På torsdagen var jag i Köpenhamn på möte med våra ägare och fick träffa very very posh people. Hade fått veta av projektledaren att till ett sånt möte kommer man inte en sekund för sent, tvärtom så bör man vara där i god tid. Lätt för henne att säga som bor i Köpenhamn, som tur är började inte mötet förrän klockan 10 men jag tog ändå första bussen hemifrån för att ha lite marginaler om det skulle bli förseningar. Det var det inte, så 08.03 damp jag av tåget på Köpenhamns HOVEDBANEGÅRD. Därifrån var det antingen 2 stationer med Metro eller en promenad på ett par kilometer. Promenerade givetvis, eftersom jag var extremt tidig så tog jag en extra runda i KONGENS HAVE utan att möta några som helst kungligheter eller ens vanligt fölk. Började få skoskav, så det var inte så mysigt som man skulle kunna tro. Inte ens jag kan med att dyka upp på ett möte med very very posh people iförd mina vanliga barfotaskor, så jag hade letat fram ett par andra, också dom barfotamodell men mina vanliga är väldigt stretchiga och därför vänliga mot hallux valgus. De här var bara breda i allmänhet, men inte så breda så att mina Kalle Ankafötter var helt nöjda. I övrigt hade jag på mig ett par neutrala svarta långbyxor samt en grå kavaj som jag impulsköpt på Sellpy för ett par hundringar. Den var/är av märket Bondelid, det trodde jag var jättefancy men på tåget dit googlade jag detta och fick veta att det räknas som "casual wear". JAHA. Ja, det var ju inget att göra åt. Gick visserligen förbi klädesaffärer enbart dedikerade för PRADA och LOUIS VUITTON eller hur fan det nu stavas när jag knogade uppför Ströget, men det får ju vara någon måtta på hur very very posh man ska försöka lajva. 

Mötet gick i alla fall bra, alla kvinns var klädda i marinblå byxor och ljusblå blusar och perfekt hår och smink och naglar, så där hade jag i alla fall inte kunnat vara med och tävla. Det var en träff med de olika företagen som våra ägare, som är ett investmentbolag, äger. Det var två föreläsningar och sen var tanken att vi skulle nätverka och utbyta erfarenheter och sådär mellan varven, vilket jag inte är jättebra på men det var ju bara  att köra någon variant på fake it til you make it. Mötet var slut klockan 16, då började det riktiga nätverkandet tydligen, så det kändes som att jag aldrig höll på att komma därifrån. Men till slut kunde jag marschera nedför Ströget på mina ömmande fötter och kasta mig på ett tåg med destinationen ärans och hjältarnas land som stod inne på HOVEDBANEGÅRDEN. Det var mer än knökfullt av  vad jag antar var höstlovslediga svenskar som gjort en dag i Köpenhamn. Vi stod som packade sillar, bredvid mig stod en man som dels hade dränkt sig i parfym och dels nog rökte 60 cigaretter om dagen och som luktade därefter. Vidrigt. När vi kom till Kastrup deklarerade de att tåget var fullt (jotack) så de som stod där fick helt enkelt vänta till nästa.  Stångade mig av tåget i Malmö och sprang som en (halt) gasell över hela Malmö C med mina skoskavda fötter och lyckades hinna med en buss istället. Ringde min man och bad honom komma och hämta mig i grannbyn, för då slapp jag åka in till Ankeborg och ta bussen tillbaka till nästan-Österlen igen och sparade på så sätt nästan en timme i resväg. Det var ändå sent på kvällen, men jag var så trött efter en dag i storstan att det enda som återstod var att duscha och gå och lägga sig. 

På fredagen hade jag och min man bestämt att vi skulle ta oss ner till det riktiga Österlen och äta lunch på Ingelsta Kalkon, så det gjorde vi. Det var gott, även om jag inte tycker att själva restaurangen är det mysigaste stället på jorden, men men. Tyckte vi bara gjorde det plus handlade på hemvägen, men det kändes som att det tog exakt hela dagen. 

På lördagen var det Pay & Jump i stallet för ridskolans elever, det började inte förrän efter lördagslektionerna så man slapp i alla fall gå upp i ottan. Det gick bra, men tog mycket längre tid än någon räknat med. En sak som jag tycker är bra att beakta när man gör en bana, är att målgången ska vara hyfsat nära utsläppet. Det var den inte nu, och det var en av anledningarna till att tidsschemat sprack. Det tar enorm tid när ridskolehästar och -ponnyer ska skritta på lång tygel genom hela ridhuset för att slussas ut så man kan ta in nästa ekipage och ge startsignal, och man kan inte heller begära av ryttarna att de ska fatta att de ska ta sig till utsläppet så fort som möjligt för att arrangemanget ska flyta på. Men men. Det var ändå en trevlig dag, härlig stämning och det gick bra för de flesta. 

I söndags var långpromenad och på eftermiddagen mest sport, kollade först när Sverige bärgade medaljer i curling-EM, och parallellt med herrarnas bronsmatch lipade jag mig igenom Andreas Almgrens otroliga vinst i New York Marathon. 

Helt orimligt att han kan springa och se helt oberörd ut efter att ha sprungit FYRA DJÄVLA MIL i ett tempo som jag knappt ens kommer upp i om jag springer 100 meter. Helt otroligt, har nog sett klipp på när han bara nästan utan att det märks länger lite på steget och drar ifrån minst tio gånger vid det här laget. Därefter var det världcupen i hoppning från Lyon, dock utan svenskar i startfältet men det är ju ändå kul att kolla. 

Igår gjorde jag inget särskilt och idag är det jobb och vardag igen. Var övertygad om att PC och TG hade fått förlängt en månad till för det har varit ytterst oklart vad de egentligen har pysslat med om dagarna men de verkar ju ha kunnat övertyga både den ena och den andra om att de har full sysselsättning. Men nehe, de hade tydligen slutat som i fredags. Oklart dock om de två som tillhört produktionen ska vara kvar eller ej, men det ger sig väl. 

Ska jobba denna veckan, på måndag åker jag till Danmark och är där HELA NÄSTA VECKA. Kommer hem nästa fredag kväll, sen är det fix inför Pay & Ride på lördagen och sen är det Pay & Ride på söndagen. Det är väl inte direkt ett drömscenario, men det är ju bara att gilla läget och gno på. Men först en vanlig arbetsvecka. Hej och hå, då kör vi.  

 

Till stallet istället, v 45 2026, pt 1

Red Gubbhästen igår och nu kom den berömda pannkakan ner på jorden, det var väl ändå bara en tidsfråga men besvikelsen blev stor, tyckte verkligen att vi hade någon form av kemi och allt kändes jättebra, men igår fick jag som ingen riktig kontakt. Och eftersom det har gått så himla bra de andra gångerna så visste jag inte riktigt hur jag skulle hantera det. Vet till exempel med Tösen, den enda storhäst jag gillar att rida, att när hon står emot så kan man ta in henne på en liten volt några varv så brukar hon ge efter. Men med Gubbhästen har jag inga såna verktyg. Inte så att det gick asdåligt, det gjorde det inte. Men den där känslan av samspel ville inte infinna sig, och övningen vi gjorde - skänkelvikning på hörnlinjen och sen bogen in på resten av långsidan - var ganska svår. Det gick bättre i trav än i skritt, och när vi sen mot slutet galopperade så kändes han toppenhärlig. Men vägen dit var inte rolig. Är mest sur på mig själv för jag tyckte jag red som en djävla sopa. Nu är det ju ridning ikväll igen, men då ska jag gissningsvis ha Spanjorskan. Och sen missar jag hela nästa vecka för då är jag i Dääänmääärk. Och på söndag nästa vecka är det Pay & Ride. Det känns ju SÅDÄR. Men men. Det får väl gå i alla fall. 

Till stallet istället, v 44 2026, pt 2

Red Gubbhästen för tränare igår igen, det gick fantastiskt. Superfantastiskt med tanke på att jag tyckte det gick så bra i tisdags och man är ju mer van vid fenomenet upp som en sol och ner som en pannkaka än att det skulle gå bra två dagar i rad. Men Gubbhästen är fantastisk, det får man ju ändå säga. Grejen är väl att han är ordentligt skolad i grunden och har ett bra huvud. Gör man rätt så blir det rätt helt enkelt, han har inga direkta åsikter om att det skulle kunna göras på ett annat sätt eller helst inte alls. Vi red sluta, vi red förvänd galopp och allt bara flöt på. Eller ja, jag fick ju såklart också kämpa, svetten droppade bokstavligt talat om mig efteråt. Men en sån härlig känsla, den där när man känner att man har KEMI. Ska leva länge på den. 

Blackout

Har läst Blackout av Sofie Sarenbrandt. Har sett fram mot det ganska länge, dels för att jag är ganska trött på den förträffliga polisen Emma Sköld och det här skulle vara något annat, dels för att den skulle utspela sig i stallmiljö - och gudarna ska veta att där finns det intriger så att man så att säga kan gödsla med det - och dels för att jag har börjat följa Sofie Sarenbrandt på Instagram där hon skriver mycket om sin egen häst, och hon verkar så genuint trevlig. Detta är handlingen:

Efter ett anonymt tips om misskötsel på en hästgård i Östergötland åker reportern Vega Bratt dit undercover. Men det visar sig snabbt finnas betydligt större hemligheter begravda. Makt, pengar, ära och heder står på spel.

När en ung kvinna skadas allvarligt efter en fest tätnar mystiken. Vega tar hjälp av den pensionerade polisen Bosse, som en gång räddade hennes liv. Vad har ett tidigare dödsfall på gården med saken att göra? Med livet som insats kommer Vega steget närmare den skyldiga. Någon som gör allt för att sanningen ska stanna i det fördolda.

Nä, det här var inget för mig, kunde jag tyvärr ganska snabbt konstatera. För det första kändes det som att det var alldeles otroligt mycket personal på den här hästgården med tanke på att det bara var tio hästar i stallet. För det andra, eller det skulle kanske snarare vara det första, så kändes upplägget "låtsas vara en duktig ryttare när man inte är det" som att man skulle bli genomskådad innan någon hunnit säga vänd snett igenom, även om man har hittepåreferenser från Tyskland. För det tredje förekom det ju knappt något arbete på den här hästgården? Tycker det är konstigt att Vega knappt fick någon introduktion och ändå flöt allting på som ett rinnande vatten. Så funkar det ju inte när man kommer ny till ett stall. Plus att jag störde mig på att det stod "den rödbruna fuxen", ja, det är ju själva definitionen av fux. Antingen skriver man bara fux, eller den rödbruna hästen, allt annat blir tårta på tårta enligt mig. Berättelsen kändes svajig och det var som sagt väldigt många karaktärer. Det kom en liten twist på slutet, sånt brukar pigga upp men den gjorde inte ens det. Den här boken får två stallplatser av fem möjliga, och då är nog en mest på grund av Sofie Sarenbrands (som jag har fått för mig) trevlighet. 

Till stallet istället, v 44 2026, pt 1

Red Gubbhästen för tränare igår. Det gick så himla bra! Den där känslan av kärlek vid första tygeltaget som det blev med honom är i det närmaste m-a-g-i-s-k.  Så himla fin ponny alltså! Red skänkelvikning och förvänd galopp och det var som att rida i smör. Varför har du inte ridit honom innan, du som gillar att rida ponny? var det en som frågade mig igår. Svarade att han är ju populär, så jag har liksom aldrig riktigt fått komma till förut, plus att jag ju haft fullt upp med Köttbullen. Nu var det ju L:s förslag att jag skulle byta, och det är jag verkligen inte ledsen över. Känns fantastiskt att få rida en så fin ponny, synd att han börjar bli gammal. 19 år är väl förvisso ingenting för en ponny, men ändå. Men sen har klubben köpt in en Konikponny som är 5 år, älskar den typen av häst så det kan kanske bli en lämplig efterträdare, hehe. 

261028

Hejsan från höstlovet. Det är inte den ocean av egentid som jag föreställt mig, dels på grund av att min man är hemma och dräller, dels på grund av att jag haft tider att passa både igår och som idag, och så har jag ju den där jobbgrejen med dresscode very very posh som hovrar över mig som ett Damoklessvärd och förtar något av känslan av att vara jätteledig. Men får väl ta igen det från och med imorgon kväll, är ju ledig fredag och måndag också. 

Gör inget särskilt om dagarna. Går härliga långpromenader, tränar, läser böcker och sådär. Har kollat på senaste avsnittet av GVFÖ, hatar Max och Belinda men det verkar jag ju inte vara direkt ensam om. Nu är ju till och med "experterna" kritiska. Fast att få a match made in heaven med två såna här tomtebarn är ju starkt jobbat ändå får man ju säga. Är ju nästan så att man ser på Urban med förlåtande blick, fast det var nog mest för att han inte fick speciellt mycket utrymme i detta avsnittet. 

Jaja, nog om det. Nu är det dags att dra på sig stallpaltorna och åka till stallet, tjoflöjt.