260224

Igår glömde jag visst att redovisa förra veckans lista om vad vi pratar om på lunchen, den kommer här:

Måndag: Ingenting (alla satt och glodde i varsin telefon)
Tisdag: Efter fettisdagen kommer askonsdagen som inleder fastan.
Onsdag: Kitchen Aids köksmaskiner har tydligen kugghjul av plast inuti!
Torsdag: K:s man har köpt en vinkyl som rymmer 200 flaskor vin.
Fredag: Skidskytte.

Kände inte att något av detta utvecklade mig som människa, däremot påtalade jag på tisdagslunchen på tal om fastan att dymmelonsdagen, som kommer före skärtorsdagen, har fått sitt namn på grund av att man back in the days ersatte kyrkklockornas metallkläppar med trästavar, a k a dymlar, denna dag för att det inte skulle dåna över nejderna vid påskfridens inledande. Det var mitt bidrag till allmänbildningen som jag inte tror mottogs med någon större tacksamhet av någon, men kom inte och säg att jag inte försöker. 

För ett tag sen köpte jag en randig tröja på Sellpy. Tyckte den var snygg på bild med olika nyanser av blått och jag har inte ägt ett randigt plagg sedan jag gick på  mellanstadiet tror jag, men tänkte att nu djävlar ska jag ändra stil. Oklart varför jag är så starkt emot randiga plagg för de har väl inte gjort mig något, men jag tror att någon gång där i början av tonåren fick jag en känsla av att randigt var barnsligt och sedan har det liksom bara hängt med i alla år, men då är det kanske dags att tänka om, tänkte jag, och klickade mot bättre vetande hem denna pigga randiga tröja som jag igår alltså för första gången tog på mig. Kände mig inte ALLS bekväm i den, trots att den var väldigt skön. Men det kändes som att illusionen av mig själv var att jag både blev dubbelt så bred OCH att axlarna sluttade som på en flaska, samt att det lite såg ut som att jag gick klädd i pyjamas. Nej, detta var INTE min stil, jag gav omgående bort tröjan till min man. 

Var hos veterinären med hundarna för att vaccinera. Båda hundarna fick beröm för sitt hull, eller avsaknaden av detsamma ska man väl kanske säga, för båda har haft "lite att ta av" som nu har försvunnit. Sedan hem, gå ut på promenad, träna lite och så åka till stallet. Kom hem svinsent pga DRAMA där samma djävla trista person, som jag skrivit om och kommer skriva mer om i den låsta bloggen, är igång och härjar igen. Vad är det för fel på folk, kan man ju verkligen fråga sig. 

Till stallet istället, v 9 2026, pt 1

Igår var instruktör K sjuk så vi hade istället instruktör I som vi har på tisdagarna sedan några veckor tillbaka. Gillar henne! Jag gillar K också, och det är toppen att kunna rida för två olika instruktörer. Hade Köttbullen och vi red lite på samma tema som vi gjorde på sportlovslyxdressyren, mycket skritt och sidvärtsrörelser och öka och minska volt. Och Köttbullen var så duktig! Tror aldrig jag har sett hennes högra ögonbåge så långa stunder i taget som igår. Annars går hon ju gärna vänsterställd och man får i princip vara glad om hon är rak och inte spjärnar emot på volten i högervarvet. MEN DET HÄNDER GREJER! Förra veckan var det en ungdom som frågade mig hur jag kunde få henne, Köttbullen alltså, att gå på tygeln för det lyckades hon, ungdomen, aldrig med. Fick förklara att jag har ridit Köttbullen jättemycket i fem års tid, så det är nog mest det. Och att man får vara bestämd OCH att hon måste tänka framåt, det senare är väl rätt allmängiltigt men det är ju många som tror att formen bara har att göra med halsen och huvudets placering. 

Köttbullen kändes pigg och frustig och jag kände mig så NÖJD efter passet. Vi får väl se hur det går idag,  om det går att fortsätta rida på denna framgång eller om det är upp som en sol och ner som en pannkaka. Hehe. 

Vykort från en mördare

Har läst Vykort från en mördare av Mattias Edvardsson. Det är en fristående fortsättning av Gravglänta, som jag läst och tyckt var rätt ordinär. Detta är handlingen:

Hösten 1994 landar ett vykort i en brevlåda på Söderslätt. Kortet föreställer en kyrka och på baksidan finns ett dödsdatum. Den som tar emot vykortet har bara timmar kvar att leva.
Efter sommaren har Gunni Hilding lämnat brottsroteln och återgått till ordningspolisen. Hennes lillasyster Gerd är spårlöst försvunnen, men Gunni är övertygad om att någon vet var hon finns och den här gången tänker Gunni inte svika sin syster.
När Trelleborgspolisen ställs inför sin mest komplicerade utredning hittills ber brottsrotelns chef Valter Roos om Gunnis hjälp. Men är Gunni beredd att återvända? Snart står det klart för alla inblandade att de går en kamp mot klockan - och att fler liv ligger i vågskålen.

Jag tyckte väl att den här boken, liksom sin föregångare, var SÅDÄR. Platta karaktärer, rätt ansträngd handling, själva morden och motiven kändes långsökta och konstruerade. Den här boken får två kyrktorn av fem möjliga. 

260223

Då rullar vi in i sista veckan av februari, och oxveckorna som jag ser dom är snart till ända. Egentligen varar väl oxveckorna ända fram till påsk, men jag tycker att när man har kommit in i mars har man ändå överlevt vintern på något vis. Det är inte längre beckmörkt större delen av dygnet, hönsen börjar värpa igen, man kan eventuellt börja så och kanske till och med påta lite i jorden. 

När jag steg upp i fredags var det 17 grader kallt ute och bara 15 grader varmt inomhus. Skrev en lapp till min man att han skulle kolla pannan innan han gick till jobbet, men elementen var ändå halvvarma så jag tänkte att det var säkert bara pelletsen som hade tagit slut. Kom hem, då var det fortfarande 15 grader inomhus och det finns inget som kan få mitt humör att sjunka så mycket som ett ickefungerande värmesystem. Jag är uppvuxen med vedeldning, och det var alltid sådär 12-13 grader inomhus på vintermorgnarna innan någon hunnit ut i pannrummet (som var beläget i ett eget litet hus eftersom boningshuset saknade källare och dess ursprungliga värmekällor var kakelugnar) och tänt eld och fått det av elden så småningom uppvärmda vattnet att börja cirkulera i ledningarna. Detta var helt normalt för min pappa (huset vi bodde i var hans föräldrahem), för när han var barn fick man inleda dagen med att tända i vedspisen och kakelugnarna för att få varmt, så det här med vattenburen centralvärme var väl ändå någon form av lyx i hans ögon. Någon gång efter att vi flyttat hemifrån insåg han att man kunde ta välfärden ännu ett steg längre så då slog han till och skaffade ackumulatortank, så att det åtminstone kunde vara halvljummet även om man inte sprang ut och lade på i pannan stup i kvarten.Tycker min kvot av att frysa och huttra inomhus är FYLLD även så här många år senare. Dundrade ner till källaren för att kolla pannan, men den puttrade på helt beskedligt. Gick upp igen, tränade ett hantelpass och fick upp värmen. Sen åkte jag in till stan för att träffa min fd kollega A2. Vi hade en trevlig kväll, men när jag kom hem var det FORTFARANDE 15 grader inomhus och min man höll på att greja i pannrummet. Pälsade på mig allt som gick att ha på mig och gick och lade mig under dubbla täcken. Vaknade då och då, kände på elementet och ibland var det ljummet och ibland kallt. Tänkte domedagstankar, men när jag vaknade på morgonen var det varmt! Halleluja! Det visade sig att det legat en massa smulad pellets i magasinet som på något vis hade gjort att pannan bara startade upp och sedan gick ner i något slags surt standbyläge så fort vattnet blivit fesljummet. 

Det hade kommit några centimeter snö under natten, men det här skulle väl ändå vara sista rycket av Kung Bore. Knatade ut på promenad, vet inte hur många gånger jag gått gamla banvallen norrut och sen vänt och gått tillbaka igen den här vintern, men det är väl i alla fall varje lördag och söndag hela februari. Jag är tacksam över snöröjningen så att man slipper pulsa i snön, men jag ser fram mot att få gå vart jag vill snart. Och att slippa vagga fram som en skadskjuten pingvin på grund av halka. Resten av dagen var det soffa och lite vinter-OS och så världscupen i dressyr (guld till Maria von Essen! silver till Patrik Kittel!) samt allmänt slappande. 

Igår vaknade jag tidigt, gick upp och ut. Det hade töat på lördagen och frusit under natten så det var snudd på med livet som insats jag gav mig iväg. Traskade en dryg mil, sedan lämnade jag av hundarna hemma, gick ner till bibblan samt inom affären. Kom hem lagom till OS-finalen i curling (guld till lag Anna Hasselborg!) som jag varvade mellan damernas femmil (guld till Ebba Andersson!). Sen varvade jag mellan att ligga i soffan och läsa samt kolla på världscupfinalen i hoppning (brons till Malin Baryard-Johnsson!). Ja, det var väl den helgen det. 

Nu väntar ett par snärjiga veckor. Idag ska hundarna till veterinären för vaccination och jag kan inte med ord beskriva hur mycket jag inte ser fram mot det. Vet inte vad det är som gör att det känns så enormt motigt, för veterinären är jättetrevlig och även om inte hundarna tycker det är så himla festligt så är det ju åtminstone fort gjort. Men den här bokade tiden har hängt som ett djävla Damoklessvärd över mig ett bra tag, och sen är det grejer nästintill varje kväll efter jobbet. Måndag och tisdag kväll är det ridning som vanligt, sen är det bio på onsdag, årsmöte på torsdag, möte med kommunen på lördag och så är det dressyrträning för tränare OCH stalltjänst på söndag. Men fan vad trött jag blir liksom. Det är ju ingen som direkt tvingat mig till något av detta, utom möjligen mötet med kommunen och årsmötet, men allt annat är ju självvalt. Så jag ska väl inte klaga, men det gör jag uppenbarligen ändå. Nästa helg ser inte bättre ut den, för då är det möte i stallet på lördag förmiddag, teater på lördagskvällen och så konferens i stallet på söndagen. Men sen ska det väl vara någorlunda lugnt ett tag får man väl hoppas. 

260220

 I morse när jag vaknade var det 17 grader kallt och hade det inte varit för att det ska bli plusgrader nästa vecka så hade jag lagt mig ner och bara gett upp. Nej, det hade jag såklart inte gjort, men FAAN vad jag är trött på kylan nu. Jag vet att vintern 2009/2010 så var det också kallt alldeles otroligt länge, och vintern därpå, alltså 2010/2011 så kom det snö i november som vi lite sorglöst sa att jaja, den är ju borta till jul, men det var den inte. Men annars kan jag inte minnas någon vinter i modern tid där det varit så djävla kallt så djävla länge. Fast man har ju inget direkt väderminne, så den informationen får man väl ta med en nypa. Minns däremot väldigt tydligt en gång när jag gick i sjuan, då blev det en sådan snöstorm så jag till och med har för mig att vi fick sluta tidigare den dagen, vilket man ju tyckte var otroligt upplyftande. Hade det varit  i modern tid så hade man väl stängt skolorna den dagen, men på den tiden fanns väl inte systemet med vädervarningar och givetvis inte heller appar där man kunde se prognoser timme för timme, utan man fick förlita sig på vad John Pohlman gissat sig till på Rapports sändningar kvällen innan och sen ta det som det kom. Vårt rektorsområde var ett sånt där uppsamlingsheat för diverse byar som låg inom en radie på 2-3 mil från själva centralorten, så det var bara en klass per årskurs som var från själva trakten, alla andra fraktades dit och därifrån som andra boskapshjordar. Alla de här byarna låg som byar sig bör utmed någon form av stor väg, vilket innebar att de som bodde där kunde åka med vanliga linjebussarna som gick mellan orten där skolan var och andra orter, medan jag, mina syskon samt en handfull andra bondbarn som bodde på gårdar långt från all ära och redlighet, åkte med en specialbuss eftersom det inte fanns någon reguljär busslinje till världens ände. Vi som åkte med den bussen var först ett stort (som man upplevde det med den tidens mått mätt) gäng som bodde i en by som låg utmed stora vägen, de hade strängt taget kunnat åka med en linjebuss också för den körde samma väg, men det var väl för att inte de bussarna skulle bli så fulla. När detta gäng släppts av så var vi kanske fem stycken kvar i bussen som skulle transporteras vidare ut i obygden. Vår gård låg längst bort av alla, och där fick busschauffören vända sin jättebuss på vår smala lilla grusväg och sedan åka tillbaks till civilisationen igen. HUR SOM HELST. Den här dagen med snöstormen så stannade busschauffören bussen i den där byn där nästan alla utom vi bodde, vände sig om och deklarerarade att han inte kunde köra längre, så vi fick gå av här. Minns inte att det var några andra med den dagen, så där stod jag och min syster mer än en mil hemifrån och kunde inte annat. Hade det varit idag så hade väl den busschauffören fått både sparken och rubriker i kvällstidningarna, men på den tiden var det tydligen fullt rimligt att lämna en 13-åring och en 14-åring att ta sig hem på egen hand i full snöstorm som några andra Frostmofjällsbarn. Vi pulsade upp till en vi, eller rättare sagt våra föräldrar, kände via idrottsföreningen där vi fick låna telefonen och också lov att vänta tills pappa kom och hämtade oss i traktorn med snöplogen på. Så allt löste sig ju till slut, men ändå. Tiderna förändras kan man väl säga.

Igår var en dag av FLIT. Hade över 400 mail i min Projektinkorg när jag inledde dagen, och när jag gick hem var det väl omkring 250, så det går ju framåt. Åkte sedan hem, gick ut med hundarna, städade och sen var jag slut som artist. Skippade mitt pilatespass och bytte det planerade yinyogapasset till ett som var kortare. Ibland får good enough duga. 

Idag ska det tydligen snöa, S-U-C-K. Men sen kommer plusgraderna! Väderförväntningarna är ju så låga att bara det att det inte är minusgrader känns som en rejäl vinst. Idag ska vi tydligen också få semla på jobbet. Vår VD bjuder ju på semla varje fettisdag eftersom det enligt honom är den enda dagen man får äta semlor på. När jag gick hem i tisdags så fanns det nog fyra eller fem semlor kvar. Det var en som hade  något ärende på lunchen och av den anledningen bett en annan person att spara en semla åt honom, men så visade det sig att VD inte satt in kartongen med de återstående semlorna i utan tagit hem dessa och, antar jag, smällt i sig dom själv  (eventuellt tillsammans med sin familj). Den här personen som blev utan semla är PC:s gullegris, och när han beklagade sig över att det inte fanns några semlor kvar så lovade PC, snabbare än någon kunnat ana, att hen skulle köpa semlor som idag då. Till alla, får man väl ändå anta, men jag hade heller inte blivit förvånad om det bara hade köpts en semla till gullegrisen. Den som lever får se. 

260219

Igår skulle vi ha genomgång med folk runt om i världen som är med och jobbar med Projektet, där jag och en till skulle hålla i en presentation där jag hade förberett några slides och tänkte sen att det var väl inte så mycket med det utan bara att rabbla på och försöka veva igång en dialog eller diskussion med folk under tiden genom att ställa lite frågor. På morgonen fick jag ett sms från Projektledaren där det stod "ready for your day to shine?" varpå jag svarade "yes indeed" och så kom det en massa glada till rop i "so just take over the stage" och "I believe in you" som fick mig att känna att det här var kanske lite större än jag trott och att jag kanske då hade tagit lite väl lätt på detta? Ja, det var ju inte så mycket att göra åt den saken utan bara att tuta och köra. Det gick väl rätt bra tycker jag. Känns ju alltid lite sådär att hålla låda offentligt på engelska, speciellt inför folk som har engelska som modersmål, då känns det som att jag också måste tala som en infödd och det gör jag ju verkligen inte. Sen får man också tänka på att det finns folk som inte heller har engelska som sitt modersmål och som är betydligt sämre på engelska än vad jag är, jag tycker att jag är på sin höjd medel, och anpassa därefter så att budskapet går fram. Det är kanske ännu svårare? Jaja, nu är det i alla fall gjort för den här gången. 

Åkte hem för att ta eftermiddagsmötet hemifrån. Gick ut med hundarna, solen sken, fåglar kvittrade och  på sina ställen var det till och med barmark, hade det inte varit så förbannat kallt så hade man kunna ana lite vår i luften. Jobbade vidare och hade ett öga på damernas skidskyttestafett där det blev ett silver trots att jag tittade så jag får kanske sluta tänka att det är mitt fel att det har gått så dåligt tidigare i OS. När jag jobbat klart tränade jag ett core-pass och så lite yinyoga. Sen gjorde jag inte ett förbannat dugg mer än att ligga på soffan och dumscrolla resten av eftermiddagen och kvällen. Hade tänkt läsa, men det blev inget av med det. Började faktiskt kolla på damernas curling, men eftersom de konsekvent bara puttade ut varandras stenar ur boet den första halvtimmen eller så, så tappade jag intresset och gick och lade mig istället. 

När jag klev utanför dörren i morse hade det snöat! Det var jag sannerligen inte beredd på för jag har bara stirrat efter plusgraderna, som enligt uppgift ska smyga sig fram till helgen. Visst, det var inga mängder som hade kommit, 2-3 centimeter kanske, men ändå. Där fick man för nästan-vårkänslor. Och den där barmarken är ju bara fläckvis, nu kommer det att finnas en massa isfläckar under det här snölagret som man alltså inte kan se och det är med livet som insats som man får ta sig fram. Röven! 

Idag skulle jag och min dotter egentligen ha gått på bio. Vi går ju sista torsdagen i månaden, men nu är det ju årsmöte nästa torsdag och då är det ju klädsamt om man dyker upp, så vi tog denna torsdagen istället men så fick hon förhinder så nu blir det på onsdag nästa vecka istället. Det var nog i och för sig smart eftersom det är sportlov den här veckan och en massa folk i rörelse överallt. Bion är väl sällan fullsatt, men i vårt upplägg ingår ju också att äta en bit innan och det är ju inte kul att snudd på behöva sitta i knät på folk. 

Sen snart helg! Inget planerat överhuvudtaget, skönt. Nästa helg och helgen därpå är det däremot fullt upp med aktiviteter både lördagar och söndagar. Det var ju kanske inte så smart planerat, men nu blev det så. Såg också på väderprognosen att nästa vecka kunde det bli 5-6 plusgrader! Det ser jag verkligen fram mot. 

A warning!

 A warning!