torsdag 29 oktober 2020

Harvar på

Jag gillar ju hösten, så generellt förstår jag inte innebörden av "höstdepp". Men just nu tycker jag livet är rätt strävt. Mycket att stå i och massor av måsten och allt jag vill är att ligga i soffan och dricka te och äta clementiner och läsa deckare med en brasa i kaminen och en massa värmeljus på bordet. Fick precis mail om att lördagens dressyrträning är inställd och jag blev nästan bara glad för jag har tyckt att det har varit lite jobbigt att behöva vara uppbokad både lördag och söndag. Men nu blev det bara söndag istället och det var ju tråkigt att det inte blev av, men samtidigt: skönt att vara "ledig". Ja, det är på den nivån nu. Energinivå noll. Mycket på jobbet och jag är irriterad över vissa grejer som sker på ledningsnivå och som är så trista att jag inte ens orkar blogga om det. Men det tar uppenbarligen en massa energi (som jag till en börja med inte ens hade från början) och gör att allting känns rätt motigt och oinspirerande just nu. 

Det deppigaste av allt just nu är ett samtal jag hade med cykelhandlaren om min älskade elcykel. Har ju kommit igång så himla bra med att cykla till jobbet (6 mil tur och retur) en gång i veckan och uppskattar det också väldigt mycket, mer och mer hela tiden faktiskt. Dock: batteriet på elcykeln börjar bli sämre och sämre. Förr kunde jag cykla mer än fem mil på mellanläget, nu måste jag använda det lägsta läget den första biten (ok, det MÅSTE inte vara första biten men det är psykologiskt viktigt) för att få batteriet att räcka hela vägen till eller från jobbet, dvs tre mil. Och om det blåser mycket eller är kallt så är det inte ens säkert att det räcker. Och cykla på elcykel med dött batteri är DÖDEN I GRYTAN. Så tungt och trögt att det knappt går att föreställa sig. 

AJA, tänkte jag, då får jag väl köpa ett nytt batteri då. Googlade och gulp vilka priser det var. Sen kom nästa käftsmäll: jag köpte min elcykel 2014 och "någonting" verkar ha hänt på marknaden för Det. Går. Inte. Att. Få. Tag. På. Så. Gamla. Batterier. Längre. Från 2015 och framåt finns det, men det hjälper ju inte mig. Det enda man "kanske" kan göra, enligt cykelhandlaren då, är att "chockladda" batteriet. Vet inte hur det går till och det var inte ens säkert om man kunde det för det berodde på om batteriet hade två eller fem stift. Det kunde jag inte svara på just där och då (nu har jag kollat: det är fem) och inte heller cykelhandlaren kunde säga om det skulle vara det ena eller det andra för det var en annan som var "bra på det elektriska" och han var ledig denna veckan. Så jag ska dit med mitt batteri nästa vecka och så ska de se om det går att chocka det till bättre prestanda på något sätt. Annars återstår följande alternativ.

1. Köpa ny elcykel. Det känns ju DJÄVLIGT trist med tanke på att cykeln faktiskt inte är speciellt gammal. Dyrt också. Visst, man kan köpa en billig på Biltema eller motsvarande, men då blir ju kvaliteten därefter. 

2. Min mans fräsiga förslag: Köpa ett "kit med motor och batteri" och byta ut allting. Läs: att han ska byta ut allting. Läs: detta kommer att ta 500 år och frågar ni mig så känns det som ett väldigt tveksamt alternativ. Även om det är bättre både för ekonomin och miljön och allting, men jag orkar inte med en massa evighetshittepåprojekt med tveksamt utfall. 

3. Sluta med min cykla-till-jobbet-en-gång-i-veckan. 

Bää, vilka tråkiga alternativ. Om jag väljer 1. så kan jag förvisso skänka/låna ut min befintliga elcykel till något av barnen (för det är ju absolut inget fel på den så länge man inte cyklar några jättesträckor). Då blir ju dom förhoppningsvis glada. Väljer jag 2. så är det ändå inte ett jättebilligt alternativ, för bara ett batteri kostar runt 5000 kronor och en motor är väl inte heller gratis. Och sen ska den ju sättas dit och fås att fungera också och jag kände bara nääää. Det är väl ändå bättre att min man (som jag antar anmäler sig som frivillig till detta eftersom det var hans förslag) typ städar i källaren (hehe) istället för att lägga oceaner av tid på någonting som kanske ändå inte blir speciellt bra. Alternativ nummer 3 känns ju inte heller så kul när jag nu är inne i ett flow med min cykling och det är bra träning för min artros och allting. 

Ja, men så har jag det. Har nu skrivit denna text endast i prokrastineringssyfte, men nu ska jag väl försöka komma igång med lite jobb. Ska jobba hemma imorgon för eftersom det är dag innan röd dag så är det bara halv arbetsdag och då känns det lite onödigt att lägga nästan en timmes körtid för att vara fyra timmar på kontoret. Ska ligga i soffan och ha Skypemöten utan kamera. Hehe. Over & out. 


onsdag 28 oktober 2020

Det sista livet

Har läst Det sista livet av Peter Mohlin och Peter Nyström. Antar att den fick strålande recensioner typ i DN, för jag skulle aldrig frivilligt välja en bok som handlar om en FBI-agent som måste få ny identitet:

Dottern till VD:n för ett av Sveriges mest framgångsrika företag försvinner spårlöst i Karlstad. Hon tros vara mördad, men ingen kropp hittas.
Tio år senare vittnar FBI-agenten John Adderley i en uppmärksammad rättegång i Baltimore. I behov av en ny identitet kräver han att få bli placerad i Sverige, närmare bestämt i Karlstad. Staden han vuxit upp i, men inte besökt på tjugo år. John får ett nytt namn och ett jobb i cold case-gruppen som utreder det tio år gamla försvinnandet.
Det blir snart tydligt att Johns vilja att få komma till Karlstad och jobba med just det här fallet handlar om mer än att återse sitt barndoms Värmland. Samtidigt växer oron för att hans verkliga identitet ska röjas och han får allt svårare att balansera sina hemligheter.


NJA, kände jag rätt länge om den här. John Adderley var inte en karaktär som tilltalade mig, gud vad tröttsamt med en tuff och stencool före detta agent som liksom ska komma och sätta svenska samhället i allmänhet och poliskåren i synnerhet på plats, och berättelsen i sig kändes otroligt omständlig och detaljerad och stereotypisk. Gääääsp. Men sen tog den ändå lite fart och blev rätt spännande (men det tog nästan 350 sidor, vilket kändes onödigt långrandigt). Slutet blev en rätt oväntad men rejäl cliffhanger så det KAN hända att jag eventuellt ger mig på en uppföljare någon gång om andan faller på. Den här boken får tre topsningar av fem möjliga. 

tisdag 27 oktober 2020

Läget

Så hur är egentligen läget så här i oktobers sista skälvande dagar i detta nådens år 2020? Jodå, tackar som frågar eller vad man säger. För närvarande är jag apstressad, mest p g a jobbsituationer. Alltså, jag gillar mitt jobb i grund och botten. Det är fritt, jag får lägga upp mina dagar som det passar mig, jag kan komma och gå lite som jag vill, jag har många bra människor omkring mig (i alla fall sedan Narcissus fick foten), jag jobbar oftast med roliga och spännande saker och ingen dag är den andra lik. Så det är rätt mycket på plussidan. På minussidan är detta: Trots trevliga människor finns det även en del rötägg och de kan ju fresta ens tålamod bortom all rimlig gräns. Utöver det så är det en mansdominerad bransch och it's a man's world med allt vad det innebär. Det vill säga att det finns en informell och inofficiell herrbastuklubb (ingen fysisk men ni fattar principen) där de viktiga besluten fattas och riktlinjerna dras upp, men sedan kommer någon på att ojdå, vi måste visst beakta den och den aspekten också och så blir man inkastad mitt i ett projekt där man förväntas kunna allt som om man varit med från början. Sedan är vi ett litet företag i en stor koncern, vilket innebär att det finns få människor som kan backa upp de stora ambitioner som finns för koncernen. Minsta lilla vab eller sjukdomsdag kan få den mest omsorgsfullt upplagda projektplan att rasa som ett korthus även i vanliga fall och en pandemi gjorde ju inte saken bättre om jag säger så. Men jaja. Ett jobb är ett jobb är ett jobb, men man lider ju lite av Duktig Flicka™-syndrom i kombination med it's a man's world. Ibland häpnar jag över hur lite vissa (män) kan, de sitter på relativt höga poster och ändå är det knappt att de klarar av att infoga en fil i ett mail, och de kommer ändå undan med det? Hade det varit en kvinna så hade det (gissningsvis) hetat att hon var underkvalificerad och så hade man åkt ut med badvattnet. Men karlarna, de kan sitta och fumla med pekfingervalsen på tangentbordet och ta en halv dag på sig att göra något som jag hade fixat på en kvart, och de sitter ändå kvar och pöser med sina höga löner på sina höga poster. Generellt sett alltså, jag vet att det finns undantag och inte alla män osv. 

Ikväll ska jag träffa Jenny. Jenny och jag var kollegor och bästisar, nu är vi bara bästisar. Vi jobbar båda mycket och har båda mycket på fritiden och bor inte i samma stad så därför är det inte så lätt att få till en träff, men ikväll djävlar. Då ska det drickas vin. Har inte druckit en droppe alkohol sedan semestern, och jag har också varit väldigt sparsam med sötsaker. Jag skulle gärna vilja säga att jag mår jättebra av detta nyttiga leverne, och det gör jag också. Men jag skulle inte vilja påstå att det är någon enorm skillnad, för jag mådde inte på något sätt dåligt tidigare. Hur som helst, ikväll ska jag ge mig själv dispens från både alkohol- och sockerförbudet som instiftades efter semestern. Det är ett hårt jobb men någon måste göra det när världsproblemen ska lösas. Hehe. 

Annars då? Jodå. Tränar på med Tage och ibland med taxarna men de jobbar annars mest som promenadkompisar och soffkuddar. Tage börjar bli ganska duktig i lydnaden även om han fortfarande är väldigt reaktionsbenägen och ska ha koll på exakt allt. När vi spårar på fält släpper han ofta fokus och ställer sig och glor på någonting långt borta i horisonten som han har fått syn på. Det är lite frustrerande och svårt att komma åt om man inte ska blanda in lydnad i spåret och det vill jag inte göra. Egentligen tror jag att han hade passat bättre som sökhund, men det verkar så djävla jobbigt att vara med i en sökgrupp så jag får väl se hur karriären utvecklar sig. Hans bästa gren är budföring. DJÄVLAR vilken fart han får upp. Han gillar också uppletande, men där behöver han träna mer på sin uthållighet, han bränner lätt all energi på första föremålet och sedan är han inte lika motiverad att ut och leta igen. Men det kommer väl. 


Tage med sitt lilla tjänstetecken (storlek XS)


Från helgens långpromenad

Hönsen är fortfarande en stor källa till glädje. Vet inget som är mer avkopplande när man kommer hem efter en svinstressig dag än att sätta sig i hönsgården och glo på när de pickar och krafsar och sprätter runt. För närvarande ruggar alla så det är inte direkt någon äggfabrik, får väl cirka 2 ägg om dagen. Astrid, vår smålandshöna som kläcktes i mars i år, tror jag har börjat värpa, men jag har aldrig ertappat henne med att ligga i redet så jag är inte hundra på hur hennes ägg egentligen ser ut. 


Ruggugglan Astrid! 

De svarta hönorna, Ulrika och Eleonora, har i alla fall börjat betala hyran. Eleonora är en Silverudds Blå och lägger gröna ägg. Det är coolt. Skäggiga damen Ulrika är någon slags blandras och hon ger bruna ägg i en alldeles egen nyans. En gång i början lade Ulrika ett ägg ute i hönsgården, men annars har båda två duktigt gått in till redet för att värpa. Tycker det är så häftigt det där att de liksom fattar att det är dit de ska gå.  

Ulrika (längst bort) och Eleonora (närmast i bild). 

Ja, det var väl allt från Höns-Hilton. Blommehönsen och Kim Wall har nu börjat acceptera unghönsen lite mer, men de ska veta sin plats. Så kommer man med något gott så får man sprida ut det på flera olika ställen för annars får inte Astrid, Ulrika och Eleonora en enda smula. Men de blir inte bortjagade längre utan kan få lov att hänga med flocken då och då. 

Vaktlarna har jag inga bilder på. Efter senaste kläcket är det lite för många att hålla reda på, 15 stycken totalt. Alla har inte ens fått namn p g a att flera liknar varandra så mycket att det inte går att se skillnad på dom. De går i två flockar, en med tuppen Batman och en med den nya tuppen Kvicken. Men de har gått in i vintervila nu och lägger inga ägg längre. De bor i kaninburarna eftersom vi inte har blivit färdiga till att fixa till voljärerna och framför allt råttsäkra dom. Trodde ju att jag hade säkrat tillräckligt genom att gräva ner putsnät i hela botten omlott med 10 centimeters överlappning och så jord ovanpå det, men jag hade underskattat råttors förmåga att gräva gångar och pressa sig in i små utrymmen. Nästa gång ska vi naja ihop skarvarna, den saken är säker. Men det får väl bli till våren. 

Till stallet istället, v 44 2020, pt 1

 Igår var det teori, men lyxigt nog var det inlagt möjlighet till extraträning med fokus på öppna och sluta och det nappade jag på. Vet dock inte om jag har blivit så mycket bättre på öppna och sluta, jag hade Köttbullen och det är ju inte hennes starka sida om man säger så. Igår var hon dessutom inte det minsta samarbetsvillig, låste sig i högersidan, sparkade bakut i galoppen och höll på. Men sedan lossnade hon och då är hon ju en helt annan häst. Så även om det inte blev så mycket öppna och sluta (för att vara korrekt så blev det ingen sluta och bara lite öppna i vänster varv) så är det ändå EN SÅN FRÖJD att rida henne när hon är lösgjord. 

Med Pojken är det sämre. Han har ju fått hovbroskförbening och på det en ligamentskada, så nu är det så att säga kört. Han kommer att lånas ut till ett behandlingshem och bli terapihäst istället. Snällare och mysigare häst att hantera finns överhuvudtaget inte, så det är ju bra 1. att han inte behöver avlivas och 2. att han kanske kan hjälpa någon som mår dåligt att må lite bättre. Dock trist att vår resa är över, för det är den ju nu. Tur att jag har Köttbullen och att jag får ha henne hela tiden. En i min ridgrupp var med igår och hon sa "jaha, då ska vi byta hästar nästa vecka?" och jag bara "eh, ja, det ska NI kanske" för jag har ju den stora förmånen att få rida samma hela tiden. Alltså, nu är det ju kanske ingen förmån SÅ, för det är ju ingen annan i min grupp som vill rida Köttbullen, men för mig som gillar att rida en och samma häst hela tiden är det en ynnest. Även om denna häst emellanåt är en tjurskalle av rang. Hehe. 

Allt som var mitt

 Har läst Allt som var mitt av Cissi Wallin. Jag vet inte om det har undgått någon vad denna bok handlar om, men det är i alla fall det här: 

Cissi Wallins instagraminlägg 2017, då hon namngav en känd medieprofil som våldtagit henne, satte igång metoo i Sverige på allvar. Efter det har Cissi hyllats och hotats. Detta är självbiografin som hennes motståndare har försökt stoppa. Hela den smärtsamma bakgrunden till historien om ett övergrepp. Wallin riskerar att hamna i fängelse för att låta dig läsa den. Men alternativet kändes värre.

Jag följer Cissi på Instagram så jag har ju så att säga hängt med i hela den här karusellen och visst är det för djävligt: hon blir drogad och våldtagen och det åtalet blir nedlagt trots att det finns många som kan vittna om den här mediapersonens förhållningssätt till kvinnor, och hon blir istället åtalad för förtal och plötsligt är det synd om gärningsmannen istället. Sorgligt att världen inte kommit längre än så. Boken som sådan är viktig. Det är alltid svårt att betygssätta sådant som är based on a true story men eftersom jag är en fri ande så behöver jag inte göra det om jag inte vill. 

måndag 26 oktober 2020

Till stallet istället, v 43 2020

 Masade mig iväg på drop in-ridning i fredags trots massiv trötthet. Glad, för man ångrar ju aldrig ett ridpass. Eller åtminstone väldigt sällan. Hade Köttbullen och det gick lite trögt i början, men bättre efter ett tag. Kunde till och med galoppera på volt utan någon större dramatik. Okej, det blir inga fina fattningar och hon går inte på tygeln, men nu lägger jag ribban på "hålla igång galoppen" och då är det ju lite lättare att vara nöjd. 

Vi red en övning med övergångar från trav till skritt, skritta 2-3 steg och så igång i trav, trava 5-6 steg och så ner till skritt igen och så höll vi på. Inte hela passet, men kanske 15 minuter. Och jeflar vad fin Köttbullen blev. Hon slår ju gärna upp huvudet i övergångarna, men nu var hon så välbalanserad och fin och gjorde den ena perfekta övergången efter den andra och det var en sådan fröjd att jag hade kunnat hålla på och fippla med detta i en evighet. Köttbullen själv var genomsvettig efteråt, så det var nog jobbigt för lilla henne. 

Denna vecka är det teorivecka, men jag har anmält mig till en dressyr-clinic med fokus på öppna och sluta. Det är ikväll, blir spännande. Jag är kass på både öppna och sluta och Köttbullen ännu sämre, så det är inte säkert att jag får henne? Min förra ridlärare tyckte att jag skulle varva mellan att rida Pojken (som det var på den tiden) och stora hästar "så att du inte tappar känslan av hur det är att rida en välutbildad häst". Fast sen slutade hon och jag har inte direkt påmint någon om det upplägget. Aja, vi får väl se hur det går. 

lördag 24 oktober 2020

Säg inget om Lydia

Har läst Säg inget om Lydia av Celeste Ng. Den handlar om detta: 

Sextonåriga Lydia är sina föräldrars ögonsten. Det är hon som förväntas uppfylla deras grusade drömmar: Marilyns önskan om att bli läkare, som hon fick ge upp när de tre barnen kom, och kinesisk-amerikanske James längtan efter att passa in.

Men en dag kommer Lydia inte ner till frukosten, och hennes säng uppe i sovrummet är tom. När dottern hittas död i sjön i närheten av familjen Lees hem rämnar den sköra värld som Marilyn och James har byggt upp.


Känner mig kluven inför denna bok. Språket är fantastiskt vackert, historien intressant och gripande, men periodvis var jag extremt trött på den här extremt dysfunktionella familjen och ville bara örfila upp James och Marion och be dom för helvete skärpa sig. Den här boken får tre små rätter av fem möjliga. 

tisdag 20 oktober 2020

Jag fick 10 miljötips

 Följer ett konto som heter s.u.s.t.a.i.n.a.b.l.e på Instagram, det är ett konto som inte helt överraskande handlar om miljö och miljöpåverkan och hur man skulle kunna göra/tänka för att den här planeten möjligen ska kunna överleva oss och inte tvärtom. För att citera C.S Lewis: You can't go back and change the beginning, but you can start where you are and change the ending (hittade just det citatet på just det kontot och det passade ju väldigt bra till miljön även om det kanske inte var det som avsågs från början)

Ja, i alla fall. På detta konto fick man (så det var alltså inte jag personligen som rubriken antyder) 10 tips för hur man minskar sitt "carbon footprint", tänkte dela med mig av dom och hur jag efterlever dom eftersom jag ju med mina cirka 3 följare är en influencer av rang. Håll i hatten, nu åker vi:

1. Carpooling at least once a week
Där jag bor finns det ingen bilpool, men jag cyklar ju en gång per vecka så det får väl duga för att uppfylla kriteriet "once a week". Även om bilkörning är mitt allra största miljösamvete. Det är ju lite konstigt att man bor på landet för att man älskar naturen, men samtidigt gör det en till ett miljösvin av rang. Ibland funderar jag på att göra som min kompis Jenny: köpa en billig cykel, ställa på stationen och så cykla från stationen till jobbet. För hade bara bussen stannat utanför jobbet hade jag garanterat åkt kollektivt i mycket högre omfattning än vad jag gör nu (nu: bara när jag är absolut tvungen). Men det är allt det här mecket med att byta buss som skapar motstånd, det känns så bortkastat att bara stå och vänta och det känns så ovärt att lägga två timmar extra bara på att ta sig fram och tillbaka. Man sparar kanske inte jättemycket tid på att cykla istället för att ta bussen, men då får man ju åtminstone lite motion på köpet. Aja, jag får så ett frö hos mig själv angående detta. Behöver ju ej vara allt eller inget. Cykla en dag, åka buss...en eller kanske två dagar? En målsättning att fila vidare på. 

2. Go one week without using disposable cups given to you at coffee shops.
Haha, den var lätt att uppnå för jag besöker aldrig några "coffee shops" eftersom jag i princip aldrig är i stan (där de finns), är heller inte en sån som "måste" ha kaffe till varje pris jämt och ständigt. Fast om jag skulle börja åka mer kollektivt kanske jag även skulle börja dricka mer kaffe (?) eftersom möjligheten på något sätt ges där och då, men jag tror jag är för snål för det. 

3. Try turning off the lights in an empty room at home or in your dorm.
Ja, det är jag väl rätt så bra på om jag får säga det själv. Ser inte riktigt vitsen med att ha det tänt överallt där man inte är så det går lite per automatik. Ibland när jag har varit på nedanvåningen och ska gå och lägga mig och min man är på ovanvåningen (där sovrummet är) och jag släcker på nedanvåningen så gapar han SLÄCK INTE, JAG SKA GÅ NER OCH BORSTA TÄNDERNA SEN som om det vore det svåraste i världen att trycka på strömbrytaren. 

4. Instead of eating lunch on campus, try packing a waste-free (meaning no plastic) lunch.
Ja, vad säger man? Är det här tips som är anpassade för amerikanska studenter? Har ju alltid matlåda på jobbet och dom tar jag hem och diskar vareviga dag. Köpte ett stort lass matlådor (ICA:s sortiment, 0,7 liter) någon gång på 90-talet och de är still going strong. Nu är jag visserligen inte så himla duktig så att jag har ersatt alla matlådor i plast med dito i glas som många av mina kollegor har. Jamen det är lite för att de tar sån himla plats. 10 matlådor i plast som man staplar i varandra tar obetydlig plats i skåpet. 10 dito i glas skulle nog fylla upp hela skåpet, känner jag. Plus att det bär mig emot att slänga mina fullt funktionsdugliga matlådor bara för att köpa nya. Det är väl inte så miljövänligt precis. 

5. Unplug your computer every night for one month if you have a computer.
Eh, ja, jag har en dator och den är alltid avstängd när jag inte använder den. Check på den. 

6. Use only cold water to do your laundry for one month.
Tvättmaskinen är kopplad till kallvattnet, ja. Check på den med.  

7. Try skipping a trip to the store and shop online.
Ja, nu är jag ju en sån där person som skulle kunna betala pengar för att slippa gå i affärer, så det är inget som helst problem för mig. Älskar online-shopping. 

8. Try reducing your printing a little bit each day and only print what is absolutely necessary.
NJA. Här får jag väl erkänna att jag är en sån som gärna vill ha saker på ett papper. Tycker det är svårt att läsa långa textsjok på skärm och vill gärna ha en penna i handen och kunna stryka under och hålla på. 

9. Cut your shower time by two minutes for one month.
Jag klarar ju av att både duscha samt klä av och på mig på den tid som det tar att sjunga Knalle-Juls Vals så jag känner faktiskt inte att min duschtid behöver slimmas ytterligare. 

10. Reduce your bottled water consumption for seven days.
Konsumerar extremt sällan vatten på flaska eftersom det finns fantastiskt fint kranvatten där jag bor. Är dessutom på tok för snål för att köpa flaskvatten, det kostar ju en halv förmögenhet. Jag har sedan många år tillbaka en Soda Stream och tillverkar mitt eget förnämliga bubbelvatten till låg kostnad. 



Jaaaa! Ruth är tillbaka!

Råkade slösurfa på Bokus och såg då till min ENORMA glädje att det kommit en ny bok av Elly Griffiths. Trodde ju att En cirkel av sten skulle vara den sista boken om rättsarkeolog Ruth Galloway och poliserna i Norfolk, för det lät lite så i efterordet, och jag har älskat exakt varje sekund av att hänga med dom i deras arbete och livshändelser och deppade lite för att alla sagor tydligen måste ha ett slut. Och sedan läste jag ju Främlingen som ju verkar vara början på en ny serie lite i samma stil fast ändå inte (där jag blev väldigt förtjust i karaktären Harbinder Kaur) och ja, det var väl det hela, trodde jag. MEN DET ÄR DET INTE! För nu kommer den tolfte boken om Ruth och Nelson. Irrbloss heter den och jag blev så till mig att jag klickade hem den utan att tänka (till exempel att man skulle kunna vänta tills den släpps i pocket och blir billigare), den har inte ens kommit i handeln än och beräknas landa i min brevlåda vecka 44. Då blir det MYYYYS. Längtar redan. 

Såg dessutom att det hade kommit ytterligare en ny bok om Harbinder Kaur (ja! det blir en ny serie!) som heter Mordkonsulten, så den har jag skrivit upp på min läslista. Mäkta imponerad av Elly Griffiths skrivtempo och förmåga att klura ut alla intriger och karaktärers utveckling. Tjoho. Nöjdhetsfaktor just nu: skyhög.  

måndag 19 oktober 2020

Klagomuren, etc

Skippade faktiskt ridningen idag p g a 1. hade ett telefonmöte som jag inte visste hur lång tid det skulle ta, 2. det är hoppning idag och 3. jag kände mig allmänt omotiverad (åtminstone till hoppning). Eller jag KÄNNER mig allmänt omotiverad till rätt mycket just nu. Det är för mycket jobb och det är inte det jobbet som jag vill och förväntas göra utan handlar mest andras jobb som inte görs och som av någon outgrundlig anledning då blir mitt problem. Jag säger det som jag alltid sagt: i nästa liv ska jag bli polis (eller om det är att jag har varit polis i ett tidigare liv?). Och då inte en sån där tuff utredare eller ens en allmännyttig ordningspolis utan jag ska bli internutredare. En sån som kollar så att andra poliser gör sitt jobb by the book och som alla andra poliser (åtminstone i deckare) H-A-T-A-R. Jag hade varit den perfekta internutredaren. 
Sen tycker jag rent allmänt att jag är inne i en period av oflyt, ingenting går liksom av sig självt och allting tar en sån djävla tid istället för att gå lite snabbt och smidigt. Se bara hur det gick med duschkabinen och spisen. Inte mycket plug and play här inte, utan det måste byggas och kopplas om och allting tar tusen år under vilket det står verktygslådor och ligger emballage överallt och stör mitt...kanske inte ordningssinne för det vet jag inte om det är så välutvecklat, men det ser så djävla trist ut. Vilket säkert också bidrar till den allmänna håglösheten just nu. 

I lördags skulle det vara fint väder och då hade jag bestämt att jag skulle flisa en massa grenar från träd och buskar som vi tagit ner under sommaren. De har sedan legat på gräsmattan och liksom bidat sin tid och det har stört mig för den delen av tomten där de ligger är den enda delen som är plan och består av klippt gräsmatta och där man kan träna hund på ett vettigt sätt utan att snubbla över stock och sten. Så i lördags så tänkte jag se till att få undan åtminstone en del av de här högarna. Blir kanske inte mer hundträning för det (men då har jag inte heller något att skylla på, hehe), men det behöver ju inte heller se ut som om stormen Gudrun har dragit fram och lämnat efter sig stammar och grenar i en salig röra. Baxade ut flismaskinen, drog fram förlängningssladd och förberedde och hade mig, men nähä, men då var väl flismaskinen så slö så att allting fastnade hela tiden. Kan hända att jag både svor och skrek åt samt sparkade på den på ett sätt som inte är direkt värdigt för en person i min ålder. Inte mitt stoltaste ögonblick ska väl erkännas, men den som har konstruerat den flismaskinen borde fan i mig få sitta en livstid på Hall. Alltså, det är ju bra med säkerhet. Jag är FÖR säkerhet och det är ju ändå en roterande klinga som snurrar fort och är...vass (även när den är slö så är den vass). Men det sitter en kåpa ovanpå klingan och den är så hög så att det är omöjligt att peta på klingan, då skulle man behöva ha ett finger som är minst 30 cm långt, och det har man ju inte. Och öppningen i kåpan är konstruerad så att det absolut inte går att sticka ner handen i den. Och det går inte att starta motorn om inte kåpan är på. 

Det händer ju att saker fastnar i klingan. Grenar alltså. Som är för tjocka eller så håller man dom i fel vinkel eller så har det fastnat en del av en gren på något kritiskt ställe eller så har remsor av bark virat upp sig runt den roterande axeln. Den ideala grenen för en grenflis är lång och rak och utan kvistar och inte för färsk, men verklighetens grenar är ofta knotiga och har kvistar som spretar både hit och dit och är inte alltid helt samarbetsvilliga. Samarbetsvillig är inte heller grenflisen när den stannar sådär tjurigt som bara en grenflis kan. Då måste man nämligen montera av kåpan för att ta loss det som fastnat. Kåpan sitter fast med en skruvgrej som man måste vrida cirka 576 varv innan den går att lossna. Så ska man rensa bort det som fastnat, peta kåpan på plats (den ska då passa in i tre olika små hål där man inte kan se alla samtidigt och får man två att passa så har den tredje hamnat utanför och får man den tredje på plats så kan man ge sig på att de två andra sitter snett), vrida 576 varv åt andra hållet och sedan prova att starta. I 99 fall av 100 går det inte att starta utan man måste också gå runt grenflisen, dra ut uppsamlingslådan och rensa låsanordningen till den, för om det sitter någonting i vägen för låset så uppfattar grenflisen det som att det inte finns någon uppsamlingslåda och då går den inte heller att starta av säkerhetsskäl (för då skulle man rent teoretiskt kunna sticka in handen i den roterande klingan det hållet, men det går alltså inte) och så får man ofta göra det tre-fyra gånger för det är en känslig mekanism det där. Och OBS, jag tycker det är bra. Tycker inte att det ska vara möjligt att manipulera sig förbi sådant. Men EN DJÄVLA SNABBKOPPLING till kåpan? Så att man kunde få av den med ett enkelt handgrepp istället för att behöva stå och skruva 5 minuter för att få av den och 5 minuter för att få på den? Samt något slags skydd omkring låset så att inte det man flisar hamnar där (som det ju oundvikligen gör), alternativt att den här anordningen som känner av ifall behållaren är fastlås inte är så satans KÄNSLIG? Men så enkelt ska det tydligen inte vara. Den här apparaten har konstruerats av en ondsint person som jag inte bara har lust att dräpa långsamt och utdraget utan också gräva upp dennes förfäder intill sjunde led och skända knotorna. 

Min man slipade klingan igår, men då var jag inte på humör. Högg lite ved istället, men hamnade i fel mat- och sovklocke-fas för det hade gått för lång tid sedan frukosten så jag fick blodsockerfall. Brukar inte vara speciellt känslig för sånt, men det var jag tydligen igår för jag kände mig helt svag och eländig tills jag gick in och åt några ostmackor (det problem som inte känns lite lite bättre efter en ostmacka går under rubriken "olösligt" om ni frågar mig). Men då hade jag tappat sugen p g a att det även behövdes bakas bröd och lagas mat och diskas och plockas undan och sånt där som också måste göras, plus att jag kände att jag ju även måste ta mig tid att ligga på soffan och glo och göra ingenting när jag nu för en gångs skull inte hade något inplanerat. 

Men idag efter jobbet (när det också var fint väder) kände jag livet i mig och flisade undan två av tre jättehögar och då gick det minsann som en dans med den nyslipade klingan. JÄÄÄ, kände jag då och blev lika oproportionerligt uppåt som jag blev grinig på lördagen. Klingan har ju liksom inte blivit slö över en natt och jag har lite successivt vant mig vid att flismaskinen långsamt blivit lite sämre för varje gång. Men nu mindes jag hur det var att flisa när maskinen var ny, den liksom slukade grenarna istället för att man behöver stå och nästan truga för att den motvilligt ska tugga i sig. Plus att den tuggar i sig både det ena och det andra utan att ha synpunkter på det istället för att tvärstanna tjurigt så fort det är en gren som inte passar. 

Jaha, sen hade jag mitt möte som inte tog så lång tid som förväntat och sedan var måndagskvällen liksom...ledig? Det händer ju sällan, eller jo faktiskt också nästa vecka för då är det gemensam teorivecka, vilket innebär att man inte rider på sin vanliga tid utan kan gå på lite olika gemensamma clinics lite när som under veckan. Fast i år tyckte jag inte att det fanns något som attraherade jättemycket. Däremot skulle de ha en drop in-dressyr med fokus på öppna och sluta nästa måndag, så den kanske jag är lite sugen på. Behöver ju träna på öppna och sluta, men det är svårt med Köttbullen för hon kan inte och då är det svårt att veta vad som beror på att hon inte kan respektive att jag inte gör rätt. Så ska JAG ha ut någonting av det så får jag kanske rida någon mer välutbildad häst som jag kan lära mig av, men jag är ju inte mycket för att byta häst och nu finns det nog bara cirka 5 stora hästar som jag överhuvudtaget har ridit. Men är ändå lite sugen? Alltid lär man sig väl något, tänker jag.  Det här ingick såklart inte i clinic-utbudet utan var någonting som kostade extra men det kan jag väl unna mig, tänker jag. Är ju lön på fredag och då ska jag dessutom få mina  cirka 40 övertidstimmar för september utbetalda så jag sitter väl inte i sjön direkt om man säger så. Nu ska jag i alla fall sätta tänderna i en ny bok som jag var och hämtade på bibblan efter jobbet. Sedan blir det väl tidigt i säng för en gångs skull. Ska inte cykla till jobbet imorgon för det ska bli minusgrader och då äts batteriet upp i rasande takt och är det något jag inte vill riskera så är det att stå med svintung elcykel med urladdat batteri  och ha cirka 13 km kvar till jobbet. På onsdag ska det istället bli 10 grader så jag tar veckans påbjudna cykling (som jag har sagt att jag ska hålla på med så länge det inte är snö eller halt) då istället.  

Måste börja lyssna på poddar igen, känner jag. Jag ÄLSKAR Skäringer & Mannheimer, förra hösten hamnade jag back p g a så rövmycket att göra på jobbet att jag liksom inte pallade att ha några som helst måsten utöver de jag redan hade. Sedan lyssnade jag ikapp i början av året men kom till det avsnittet där Agnes Wold var inbjuden att prata om corona och sedan blev det corona-kaos på jobbet och så halkade jag efter igen Tänker OFTA på att jag borde utnyttja tiden i bilen bättre. Sitter ju ändå där nästan en timme per dag fram och tillbaka från jobbet. Borde skaffa någon sån där ljudbokstjänst, tänker jag ofta, eller åtminstone lyssna på någon djävla podd istället för P4. Dock får man via P4 höra en massa spännande saker som man aldrig skulle ha hört annars, så jag vet inte. Nu idag tänkte jag att jag ska prova att lyssna på podd på dit- ELLER hemvägen och P4 den andra tiden. Återstår då att välja mellan Vaken i P3 och P4 (på morgonen, eller snarare natten) alternativt P4 Extra eller radio Kristianstad (beroende på vilken tid på eftermiddagen som jag lyckas ta mig från jobbet). Får väl helt enkelt prova mig fram och se om det funkar.    

Slut på dagens gnäll. Avrundar med ett favoritcitat (ur Tre män i en båt av Jerome K Jerome): 

Jag yppade dessa mina känslor för Harris, och han sade att han också hade dem, fast i ännu högre grad. Han sade att han kände, att han ville slå ihjäl inte bara den person som hade låtit sätta upp anslagstavlan, utan också hela hans familj och alla hans vänner och släktingar och sedan jämna hans hus med jorden. Jag fann dock detta vara att gå en smula väl långt, och jag framhöll detta för Harris, men han svarade: 'Visst inte. Det vore inte mer än lagom åt dem, och sen skulle jag gå och sjunga lustiga visor på ruinerna.'


Man gillar Harris, det gör man faktiskt. 

  

      

ÄNTLIGEN!

För lite drygt ett år sedan så hörde jag på nyheterna om någon svensk skådespelare som hade dött, och jag tyckte jag kände igen namnet och tänkte att det där får jag googla sen (satt i bilen när jag hörde detta). Senare, när det var läge att googla, så hade informationen om Sara Danius' bortgång precis nått nyhetsflödet så allting handlade om det och det var stört omöjligt att hitta någonting på varianter av kombinationen "svensk skådespelare död Helsingborgs stadsteater" (för det var någon gubbe från Helsingborgs stadsteater som uttalade sig om den hädangångne). AAARGH så irriterande. Frågade runt bland alla jag mötte, men nä, ingen hade hört talas om någon nyligen avliden svensk skådespelare och regissör, det var bara Sara Danius för hela slanten. Fick släppa det till slut och helt enkelt acceptera att jag aldrig skulle få veta vem det var, men det var så störigt. 

Men! I helgen fick vi oväntat besök av en kompis som är lite i kultursvängen. Vi pratade om ditt och datt och kom in på föreningslivet och styrelsearbete och valberedningar och otacksamma poster och liknande, och han berättade då om en avlägsen släkting till honom som för längesen hade spelat i någon teatergrupp, och i den gruppen var det en deltagare som var en riktigt usel skådespelare, och kompisen hade då lite ifrågasatt varför X var med i gruppen, och fick då till svar att X var kanske ingen vidare skådespelare, men en förbannat bra kassör och såna växer ju inte på träd så honom ville man inte stöta sig med. Har ingen aning om vem X var för det nämndes inte, men skådespelaren som var en avlägsen släkting till vår kompis var HANS POLSTER. A k a mannen vars död råkade hamna på nyheterna samma dag som Sara Danius dog (han dog dock inte samma dag, men dödsfallet var väl nyhetsmässigt inte i samma dignitet som Svenska Akademiens ständige sekreterare kan man väl tänka) och därför kom helt i skymundan. 

Äntligen fick jag veta det. Känner ju dessutom mycket väl till Hans Polster (vilket inte alltid är fallet när det talas om svensk teater och/eller kulturelit) eftersom han spelade Gunnar Lövgren i min bästa tv-serie Hem till byn. En serie jag har sett fler gånger än vad som kanske kan anses som hälsosamt, men det kan jag leva med. 


I mörkret

 Har läst I mörkret av Cara Hunter (det var alltså ingenting som syftade på höstmörkret som nu lägger sig som en mysig filt över vårt avlånga land) och det tycker jag att du också kan göra. Jag har tidigare läst Hemmets trygga vrå som jag gillade. Den var del ett i "en planerad serie" och I mörkret är alltså del två i en fristående fortsättning som jag tror funkar bra att läsa även om man inte läst del ett. Detta är handlingen: 

En kvinna och ett barn hittas, svårt medtagna men vid liv, inspärrade i en källare. Ingen vet vilka de är och den förvirrade, äldre mannen som äger huset säger att han aldrig har sett dem. Grannarna är chockade hur har detta kunnat hända på deras lugna gata?

Kriminalkommissarie Adam Fawley gör ett genombrott i utredningen när det uppdagas att en annan ung kvinna och ett barn försvann i samma område för flera år sedan. Men inget är vad det först ser ut att vara och Fawleys eget förflutna gör sig påmint i jakten på en samvetslös förövare.

Ska jag vara helt ärlig så hade jag bara svaga minnen av Adam Fawley och hans gäng (skrev ju förvisso så här, om man nu får citera sig själv och det får man, (...) Adam Fawles hade ett tungt-bagage-som-han-absolut-inte-kunde-prata-om-eller-ens-tänka-på, standardpolismodell 1a liksom. Aja, han hade i alla fall inte problem med spriten (standardpolismodell 1b), så man får väl ändå vara nöjd. Tycker i övrigt att det var helt okej karaktärer som man tyvärr inte riktigt fick lära känna ordentligt så det var kanske inte så konstigt dårå) även om jag kom ihåg själva storyn (Hemmets trygga vrå alltså). Så i början kändes det lite spretigt. Vad var det egentligen för tungt bagage han hade, visste man det eller är det sånt som ska portioneras ut i småbitar över tid? Kom inte ens ihåg att han var gift (standardpolismodell 1a brukar vara frånskilda p g a sitt tunga bagage och sin oförmåga att närma sig sina egna känslor), men så ploppade det plötsligt upp en fru. Och vem var vem av Quinn och Gislingham och Baxter och Somer och Everett? Det störde mig lite till en börja med, för när det gäller polisteamet i Elly Griffiths böcker så känns de som gamla bekanta (okej, nu har jag läst alla så det är kanske inte så konstigt, men det handlar väl också lite om hur skicklig man är på att etablera karaktärer), medan de här till en börja med kändes väldigt anonyma. Men det gav sig lite med tiden. Och själva intrigen var så spännande och oförutsägbar att jag nästan höll andan emellanåt medan jag läste. Kastades mellan det är klart det är han och sen bara okej, nä, men då är det väl HAN istället? och sen VA? NÄHÄ? INTE DET HELLER? och sådär höll det på. Ska inte avslöja mer, ni får själva pinna iväg till bibblan och låna asap. Den här boken får fem netsuke (japanska miniatyrskulpturer som används som knappar i kimonon) av fem möjliga. 

fredag 16 oktober 2020

Till stallet istället, v 42 2020, pt 2

Har jobbat som ett litet svin den här veckan och var måttligt sugen på att åka till stallet, kände betydligt mer för att åka hem och dimpa ner i soffan framför veckans avsnitt av Decenniets mästerkock. Tog mig dock samman och tänkte att man aldrig har ångrat en ridlektion så jag åkte dit i alla fall. Det första som hände var att jag mötte Karin som sa att Köttbullen inte skulle gå, så jag fick ta Älgen istället. Var ju EVIGHETER sen jag red stor häst, minns inte hur längesen det var. Ett år sen kanske? Men det gick rätt bra. Eller Karin sa att hon inte sett honom gå så bra på länge, så det var ju kul att höra. Men någon storhästryttare blir jag nog aldrig, hehe. Älgen är inte ens en stor-stor häst, han är väl 160-ish. Men han rör sig ju så himla stort jämfört med en ponny (och då är han inte direkt någon gångartshäst). Plus att han är ridskoleveteran så han vet ju precis hur man gör för att slippa undan vissa grejer. Han är inte direkt lat, men han går inte heller i form av sig själv om man säger så. Aja, det var kul och jag är nöjd.   

onsdag 14 oktober 2020

Saker som stör mig

På min brukshundklubb finns det (som på många andra klubbar misstänker jag) dels kursverksamhet, dels "fri träning" där det senare kan se ut på lite olika sätt, men oftast är det väl i form av olika mer eller mindre löst sammansatta träningsgrupper och då är väl tanken att man ska få sällskap, kunna hjälpa varandra och även ha lite trevlig social samvaro. För detta ändamål har det i min klubb skapats en Facebookgrupp så att man ska kunna få kontakt med andra likasinnade (inget unikt här heller antar jag). Den vanligaste typen av inlägg i denna grupp är bilder på människor som sitter och fikar i olika sammanhang (alla vet ju att när det kommer till hundträning så är det viktigare att ta med fika och campingstol än att ta med hunden), samt diskuteras om och hur och när det ska vara skott-träning och vem som ska skjuta. 

En person i gruppen retar gallfeber på mig. Hon är väldigt angelägen om att denna skott-träning ska bli av, det säger jag inget om för håller man på med bruks så är det ju en rätt viktig bit som är rätt svår att träna själv. Så det är jättebra att det finns skott-träning, och den här personen brukar be sin man att skjuta, och det är också jättebra för det är ju svårt att både vara den som står på avstånd och skjuter när man samtidigt ska träna med sin hund. DET ÄR SÄTTET HON SKRIVER DET PÅ:

På onsdag kan vi ta hand om skott på budföringen, finns det nån skjut-mojäng?

Blir det skotträning på onsdag? Någon som pangar då? 

Jag kan se om guuben kan panga om någon vill träna på sina voffs. 

Kan tyvärr inte komma idag men nästa vecka kan nog guuben min va skytt.

Imorn kan guuben min panga igen, någon som har pickadoll?


Vecka ut och vecka in hamnar den här typen av inlägg i mitt flöde och det är så fult att det känns som att hornhinnorna ska fräta sönder och jag seriöst funderar på att gå ur gruppen av denna anledning. Personen ifråga är ändå typ i min ålder, inte tre år som man skulle kunna tro. Stoppa detta, annars tar jag skjut-mojängen/pickadollen och pangar av ett skott så både guube och voffs ryker. 

Stand! By me? No, by Stephen King

Häromdagen läste jag att det hade gjorts en nyinspelning av Stephen Kings Pestens tid (på engelska: The stand, frågade igår min man om han hade läst den och då blev han förvirrad, "men heter den inte någonting med sommar på svenska?" och det visade sig att han var ute och for efter Stand by me, som heter Höstgärning på svenska, den han tänkte på var Sommardåd, men det är den som handlar om en präktig ung amerikansk kille som blir besatt av nazister och, visar det sig, bor granne med en, JAJA SKITSAMMA, jag drog till med ett skoj om att Stephen King, när han hade skrivit klart Pestens tid gick in till förlaget (eller hur det nu går till) och sa: här är The Stand! By me!, ett skämt som var mycket roligare när jag sa det lite rappt än när det ska återberättas i text, ser jag nu. Slut på världens längsta parentes) med Alexander Skarsgård i rollen som Randall Flagg (finns det ens någon samtida amerikansk produktion som INTE har castat någon i klanen Skarsgård?, sorry för ny parentes).

Hur som helst, i Pestens tid finns det en karaktär som heter Larry Underwood som är en lite misslyckad one-hit-wonder rocksångare med en komplicerad relation till sin morsa. I boken är Larry vit (antar jag, det nämns inte specifikt vad jag vet, men hans morsas syn på människor med andra hudfärger är...något förlegad, om man säger så). I den nya versionen är Larry svart och hade det inte varit för en kommentar till artikeln så hade jag nog inte ens tänkt på det, men nu råkade jag läsa att något ljushuvud hade skrivit Nu när Larry är svart, undrar hur de ska lösa det med att hans morsa är aningen rasistisk? Man bara ursäkta? Alltså, inte för att jag på något sätt vill förminska BLM-rörelsen eller något sånt, men surprise surprise, svarta människor kan också vara rasister eftersom rövhål så att säga kommer i alla färger och storlekar. Det var väl bara det jag ville ha sagt.   



tisdag 13 oktober 2020

Till stallet istället, v 42 2020, pt 1

 Igår var det markarbete, vi red en övning som var rätt svår för Köttbullen. Först var det trav över bommar på ena långsidan, sedan skulle man lägga en volt runt en kon, sedan rida öppna mellan två koner och sedan trava över andra bommar. Sedan: trava över bommarna, fatta galopp vid konen, galoppera över ett litet kryss på samma långsida, vända snett igenom i galopp, över en bom på medellinjen (där tanken nog var att man skulle byta galopp), ner till trav och så över travbommarna igen. Och slutligen: galoppera över bommarna på långsidan, fortsätta över hindret (som nu var ändrat till ett koppelräck), vända snett igenom, byta galopp, galoppera över bommar, vända snett igenom igen, byta galopp över en annan bom, hoppa koppelräcket. Detta var en övning som passar en häst som är smidig och lydig för hjälperna, definitivt inte en häst som har stora issues med att fatta galopp och andra issues med att sedan hålla igång galoppen. Såatteh, utifrån det så gick det väl ändå rätt hyfsat. Och var rätt så kul också, man märkte på Köttbullen att hon gillade det. Nästa vecka är det hoppning. GULP. 

måndag 12 oktober 2020

Höstlistan!

Hittade en höstlista någonstans på nätet och den snor jag såklart rakt av.

Vad är det bästa med hösten?

Jättemycket om ni frågar mig. Höstmyset, när det börjar bli mörkt och man kan tända en brasa och sitta och mysa med en kopp te. Alla fina färger. Långa promenader i mustig höstskog. Den här känslan av nystart som gör att man vill köpa nya block och skriva saker i kalendrar och planera och förändra sitt liv till det bättre. 

Vad gjorde du förra hösten?

Ja, herregud, vad gjorde jag? Gissningsvis samma som nu, jobbade röven av mig och höll hundkurser och red på min såkallade fritid. 

Beskriv din höst i tre ord?

Full fart framåt? 

Vad var bäst med sommaren?

Helt klart semestern, efter en jobbmässigt helt galen vår och försommar. Och att mitt knä började bli bättre så att jag kunde 1. sova utan  att vakna varje gång jag rörde mig i sömnen, 2. gå normalt istället för att hasa fram som en gammal käring. 

Hur mådde du förra hösten?

Jamen det var nog okej? 

Vad är dina planer för hösten?

Förutom att överleva jobbmässigt (ständigt närvarande känsla) så ska jag hålla en hundkurs i tävlingslydnad och två i viltspår. Planen var annars att kunna komma ut och tävla lite med Tage, men han är inte där än, så jag får fila vidare med hans träning. Har även anmält mig och Köttbullen till två träningshelger för två olika dressyrtränare. Sedan vill jag bara vara hemma och läsa böcker och se på film med min man, plus försöka hänga lite med barn och barnbarn. 

Hur gör du hösten mysig?

En långpromenad med hundarna i regn och rusk och sedan en kopp te, en brasa, en bok eller film och en filt. 

Vad kommer du dricka i höst?

Te. Bestämde mig för att ha en vit månad (avseende både socker och alkohol) efter semestern, och när den vita månaden var över så tyckte jag att det inte fanns någon anledning att inte fortsätta så jag kör väl vidare ett tag till. Typ fram till julledigheten eller så om det inte dyker upp någonting som jag tycker kräver att man svingar en bägare. 

Hur vill du se ut i höst?

Alltså, min outfit består ju av narkotikajeans och nån tröja eller skjorta året runt. Behöver därför aldrig fundera på hur jag "vill" se ut. 

Vilket är det värsta höstvädret?

Det är väl om det skulle smälla till och komma SNÖ. Fy för den lede. 

Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan?

Det har jag väl redan svarat på?

Hur förbereder du dig inför vintern?

Hoppas alltid på att det blir en grön vinter så jag förbereder ingenting. Det blir ju vad det blir ändå, hade jag vetat att det skulle vara en sån vinter som 2009/2010 eller varför inte början av 2018, då hade jag väl gått och hängt mig, vinterhatare som jag är.   

Vad ser du fram emot just nu?

Spontant just nu: Att Tages hundkurs snart är slut. Den har varit jätterolig och nyttig, men det har varit rätt mastigt att vara uppbunden ytterligare två dagar i veckan. Har ju andra fasta aktiviteter tre dagar, vilket gör att det bara finns två dagar kvar att klämma in övriga måsten på. Det mesta är roligt och självvalt men det känns ju som att jag ALDRIG är hemma. Ser också fram mot julledighet. Det är en bra grej med mitt jobb, vi har lågsäsong på vintern och det är ALDRIG några problem med att vara långledig då. 


Till stallet istället, v 41 2020, pt 1

Blev ju bara en ridning förra veckan p g a teori, extra tur man har drop in-ridningen att ta till såna veckor. En märklig sak: nu har jag ju ridit regelbundet i, vad blir det, fyra år i februari? Och ändå har jag träningsvärk efter exakt varenda lektion. Alltså inte träningsvärk som i att jag knappt kan röra mig, men jag känner av det, mest i ljumskarna. Tycker ju att någon gång borde väl kroppen vänja sig? Har ju ändå ridit sedan jag var i tioårsåldern, med pauser visserligen (är alltid lika knepigt när någon frågar hur länge man har ridit och man ska räkna så här: kanske fem år, sedan uppehåll i kanske fem år, sedan kanske tio år, sedan uppehåll i två-tre år, sedan...ja, ni fattar. Blir ju rena mattelektionen), men ändå. Är jag klen eller är jag klen?

Hur som helst: fredagens ridning gick riktigt bra. Köttbullen hade bara gått barnlektioner sen jag red henne senast, så jag förväntade mig att hon skulle vara motsträvig men hon var riktigt samarbetsvillig. Vi red ute i paddocken och det var så himla härligt väder och alla hästarna skötte sig, tror vi var 8 stycken så det var rätt lagom grupp. Vi red en övning där man skulle lägga 10-metersvolter utmed ena långsidan och utmed den andra skulle man rida skänkelvikning in till medellinjen och så ut igen. Skänkelvikningen gick väl "sådär", men volterna blev fina. Man ska ju ändå beakta att hon överhuvudtaget inte kunde gå på volt för ett halvår sen. Galopperade också (inte på 10-metersvolt dock, hehe) och det gick rätt så bra. Rider med extremt lätt hand och ställer inga krav överhuvudtaget och då kan hon minsann hålla igång galoppen hyfsat, den lilla bitchen. Hehe. Idag är det markarbete, nästa vecka hoppning. GULP. 

lördag 10 oktober 2020

Nämn inte de döda

Har läst Nämn inte de döda av Christina Wahldén. Det här är handlingen:

Första delen i en skrämmande aktuell serie om två australiska poliser och en ung svensk konststudent. Greta lämnar Sverige för att bearbeta ett trauma och kommer till Darwin i norra Australien. Men det lugn hon söker uteblir när hon hittar en död kvinna på stranden. Kroppen är svårt sargad och går knappt att identifiera, men snart står det klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Utredningen leds av den bufflige polisen Bluey och hans kollega Jess. Tillsammans följer de ledtrådar och spår i ett samhälle där man förhåller sig fritt till lagen och där människor behandlas långt ifrån lika. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin ökar. Det är bråttom att finna svaren. Vad hände egentligen kvinnan på stranden? Rör det sig om en krokodilattack, som alla först tror, eller finns det mörka motiv bakom hennes död? ”Nämn inte de döda” tar dig långt bortom det förväntade, till en tropisk värld som känns både främmande och välbekant.

Jaha, först var jag lite skeptisk. Störde mig en del på språket som kändes lite slarvigt och användandet av ord som "journos" och "flatmates" och "joeys" irriterade mig lite. Sen kändes ju karaktärerna SÅ gjorda: ung kvinnlig ambitiös nyutexaminerad polis paras ihop med äldre bufflig kommissarie med bagaget fullt av skilsmässor, alkoholproblem, ett mörkt förflutet osv, den känner vi ju igen. Ja, men sen fastnade jag i alla fall, för det här var en riktigt spännande historia. Intressant perspektiv med Australiens ursprungsbefolkning som i alla fall jag inte visste så mycket om. Sen kändes kanske vissa detaljer lite VÄL osannolika, och man kanske inte heller måste berätta exakt VARJE gång wallabyn Mango fick mat, men mot slutet var jag så förtjust i både Bluey och Jess att jag kunde bortse från det mesta. Hoppas det kommer en fortsättning snart då? Den här boken får fyra stora krokodiler av fem möjliga, schas iväg till bibblan med er.

Mössvinst m m

Här kommer en pinsam bekännelse från någon som tydligen börjar bli senil: I morse skulle jag ta på mig en annan mössa, lyfte på den och under den låg den försvunna mössan. Eller "försvunna" dårå. Tydligen och uppenbarligen hade jag inte ens tagit den på mig när jag åkte till brukshundklubben förra veckan, tydligen och uppenbarligen hade jag inte alls tagit den av mig och lagt den på ett bord. Nästan lite obehagligt för när jag åkte hem så var jag ju så övertygad om att jag hade gjort det. Aja, ordningen återställd och jag slipper köpa ny mössa. 

Nu är det höst på riktigt, med gula löv och murrigt rusk. Mmm. Till hösten hör också till att kolla på programmen jag älskar att hata: Sveriges Mästerkock, Bonde söker fru och Biggest Loser. Sveriges Mästerkock är inte lika rolig den här säsongen när det bara är proffs eller åtminstone halvproffs med. Alla lyckas ju med allt, det är inte alls samma grej som när amatörkockarna levererar såser som skär sig och serverar halvrå kyckling och överkokt lax. Bönderna har bara precis tagit sig igenom de i mina ögon tristaste delarna (speeddejtingen och gruppdejterna) så nu ser jag fram mot att det ska börja på riktigt (när de flyttar in på gårdarna). Av de fyra som är med så har jag PONTUS som favorit så här långt, men det är svårt att bilda sig en uppfattning om någonting när alla går all in för att visa sina bästa sidor. 
Biggest Loser såg jag hade börjat igår så jag har bara sett ett avsnitt än så länge, men det var ett väldigt snyftande från alla och envar. Alltså, jag fattar ju att det är väldigt känsliga grejer (jag är inte helt empatilös) men igår kändes det som att det var ett gäng gråterskor som skulle göra tv. Fattade tycke för han som skulle få en all inclusive-resa av sin pappa om han slutade dricka och så dog pappan, vad han nu hette. Sonen alltså, han som nu är med i Biggest Loser. Äh, det är nog bäst jag ser ett avsnitt till.     

fredag 9 oktober 2020

Mössförlust

Har blivit av med en av mina mössor och det stör mig sjukt mycket eftersom jag inte är en person som dräller grejer omkring mig, jag har i regel alltid koll på var jag har mina vantar och mössor och halsdukar och sådant. För att inte tala om saker som nycklar och plånbok och mobiltelefon. Blir helt nervös av folk som helt bekymmerslöst lägger ifrån sig saker lite hur som haver och sedan bara "men oj, var är bilnycklarna någonstans?". Nä, ordning och reda, brännvin på fredag, som man sa förr. Men ingen regel utan undantag dårå. Hade på mig denna mössa (som är/var en perfekt mössa för sådana där dagar när det bara är lite småruggigt men egentligen inte kallt) när jag höll hundkurs förra veckan. Tog av den när vi hade fika/teoripaus, lade den antagligen på bordet och glömde väl ta på den igen när vi gick ut för att träna pass nummer två. Kom på det när jag satt i bilen på väg hem men orkade inte vända och köra tillbaka utan tänkte att den fick väl ligga till nästa vecka, "för det är väl ingen som snor en 15 år gammal mössa som dessutom är trasig".

Men det var det. Letade igenom hela klubbstugan igår och den stod inte att uppbringa någonstans, varken i teorisalen, fikarummet eller i lådan för kvarglömda prylar eller någon annanstans. Nu tror jag väl inte att någon direkt har snott den, snarare kanske kastat den? Den var ju gammal och som sagt lite trasig i kanten och vi pratar ju om östra Skånes motsvarighet till Solsidan så det var väl någon som tyckte att det var lump? Kanske. Nu måste jag skaffa en ny mössa för småruggiga dagar. Den får absolut inte vara för varm, och inte heller stickig. Är nästan värre än Lotta på Bråkmakargatan när det kommer till material som killar och sticks.  Min gamla mössa var helt perfekt. Kommer jag någonsin att hitta en liknande? Eftersom jag köpte den cirka 2006 så utgår jag från att den inte längre finns kvar i något sortiment. Är också lite stingslig med passform, vilket innebär att jag måste ta mig till en fysisk affär för att prova. Suck. Såna bekymmer man har.        

onsdag 7 oktober 2020

Oktober!

 Alltså, det här året va? Det har gått så galet fort samtidigt som det känns som att det har varat i ett decennium. Läser lite i bloggen i mars och det skulle lika gärna kunna ha varit från mars 2016 eller liknande, så avlägset känns det. Väldigt mystisk känsla om ni frågar mig. 

Jobbmässigt har det varit ett väldigt bra år med rekordresultat och ALL TIME HIGH produktionsvolym. I vår del av världen, ska väl tilläggas. Har av förklarliga skäl gått betydligt sämre i de delar av koncernen som huserar på marknader som fick stänga ner helt p g a corona. Så sammantaget landar väl årets resultat på plus minus noll-ish och eftersom vi ägs av ett riskkapitalbolag så är de väl måttligt nöjda med det. I morse pratade dom om corona-arbetslösheten på radio och då slog det mig att jag kanske aldrig kommer att jobba på något annat ställe? Har ju jobbat snart 20 år på mitt nuvarande jobb och det känns inte så himla länge ändå. Däremot känns "jag har 15 år kvar till pensionen" som en VÄLDIGT konstig sak att säga. Men så är det ju, om jag tänker och kan jobba till jag är 67 villsäga. 

Jaja, skit i det nu för nu är det HÖST. Murriga dagar med regn och rusk och tända brasa i kaminen och sitta uppkrupen i soffan med en kopp te och en bok. ÄLSK PÅ DEN, som det heter nuförtiden. Synd bara att tiden inte riktigt räcker till. Men om drygt två veckor slutar Tages hundkurs och den har tagit två dagar per vecka. Som det är nu så är det ju ridning på måndag, Tage-kurs på tisdag, hålla hundkurs på torsdagar, ridning på fredagar och Tage-kurs på lördagar. Och på onsdagar rider min man och då är det ju kul att hänga med och kolla ibland. Det tänker jag dock inte göra denna kväll för idag ska jag först jobba, sedan avrunda med ett Skypemöte med tyskar som börjar efter min ordinarie arbetstid slutar, sedan åka till Lantmännen och köpa vaktelfoder, åka till Elgiganten för att hämta upp det där extrabatteriet till min Dyson som jag blev utlovad som kompensation för orimligt lång väntetid i våras och som nu äntligen har kommit. Rätt roligt ändå att man blir kompenserad för att någonting har tagit lång tid och så dröjer det 3 månader innan man får det? Aja, den som väntar på något gott, osv. Därefter ska jag till bibblan och hämta böcker som jag reserverat och sen hem och städa lite samt baka en kaka till avslutningen av min allmänlydnadskurs som är imorgon kväll. Jomensåatt, det går i ett. Men jag hoppas att det blir lite tid att tända en brasa och dricka en kopp te till mina nyhämtade biblioteksböcker innan det är läggdags. 

Kan ju även passa på att berätta vad som hänt i the neverending story of spis och duschkabin. Jomen spisen funkar nu! Min man kopplade in den tredje fasen, sen visade det sig även att jordfelsbrytaren var feldragen för den löste ut, men även det har han fixat nu och jag har både lagat mat och bakat och är helnöjd so far. 

Duschkabinen däremot? Min man for iväg och köpte en liten uppfällbar handdukshängare (eller egentligen är det nog en torkställning som är avsedd att hängas över element) som han hängde inne i duschkabinen. Där kunde ju min handduk hänga när jag inte duschar, var väl tanken. Nu pratar jag alltså inte om en KROK att hänga handduken på, för det hade varit busenkelt att lösa, men jag vill ha typ som en stång att kunna hänga min duschhandduk på när den är blöt som den ju blir efter att man har duschat och torkat sig med den (har diskuterat detta med åtskilliga människor och alla pratar om krokar och jag fattar inte hur folk gör, hänger de upp en blöt handduk på en krok, blir den inte väldigt fort äcklig och muggig då? Eller byter folk handduk efter varje dusch?).
Tyvärr visade det sig att luftväxlingen inne i själva duschkabinen inte var så tillfredsställande som man hade kunnat önska, så handduken var fortfarande fuktig nästa dag efter att ha hängt på tork och det duger ju inte. Är det något jag H-A-T-A-R så är det fuktiga handdukar. Brr. Har provat att flytta omkring på den här handdukshängaren för att hitta det ultimata stället att ha den på, men det finns liksom ingen plats att ha den på förutom på det stället där den vanliga handdukshängaren är placerad och den når jag ju inte längre med mindre än att jag ställer mig på toalettstolen och jag tycker det är ovärdigt att behöva klänga omkring naken på toastolen för att nå en djävla handduk. Oh the joy of compact living. Duschkabinen har två sidor som inte står mot väggarna, den som jag inte når och den där dörren sitter, och hänger jag handdukshängaren bredvid dörren får man handduken i huvudet när man står vid handfatet och tvättar händerna, plus att man inte kan se sig själv i spegeln (det är kanske ingen livsnödvändighet, men att ha en övertäckt spegel känns ju som lite som att vara sambo med att greve Dracula). Provade att hänga den på badrumsdörren men då var den, handdukshängaren alltså,  lite för bred (alternativt dörren lite för smal) så den slog i dörrkarmen varje gång man öppnade eller stängde dörren. På utsidan av badrumsdörren fick den däremot plats, så där hänger den nu och retar gallfeber på mig. Lösningen är att min man ska installera en fläkt i badrummet så att all fuktig luft sugs ut i ett nafs och handdukshängaren kan hänga inne i duschkabinen igen.  

Med facit i hand: kanske inte ett så genomtänkt köp ändå? Men det är åtminstone en fröjd att duscha, vilket inte var fallet i den tidigare som var trång och trycket i duschen alltid var löjligt lågt. Plus att den med sina 25+ års kalkavlagringar i skrymslen och vrår alltid kändes lite småäcklig även när den var precis nystädad. Så i det avseendet har det ju blivit ett lyft. Ska bara hitta någonstans att hänga handduken samt vänja mig vid tanken på att badrummet numera känns som att det är i storleksordning tågtoalett. Men det är väl i-landsproblem förmodar jag. 


tisdag 6 oktober 2020

50 stater och 10 blånaglar

 Har läst 50 stater och 10 blånaglar av Anders Forselius. Ska jag vara helt ärlig så hade det här kanske inte varit en bok jag hade kastat mig över i första taget, men nu råkar jag känna Anders litegrann. Vi kom i kontakt med varandra på någon slags vuxenversion av Lunarstorm ("Vilda Webben") på den tiden det begav sig, d v s någonstans ungefär samtidigt som Jesus red in i Jerusalem på en åsna. Tyckte han var en kul och trevlig person, men också helt galen - han cyklade typ jorden runt och sprang maraton som om det inte fanns någon morgondag. Vad är det som driver såna människor, kan man ju undra, eller i alla fall undrar jag det (fortfarande). Hur som helst så inledde vi något slags samarbete (på den tiden hade jag uppenbarligen hur mycket tid som helst?) där jag korrekturläste krönikor och fick betalt i rödvin. Eftersom vi aldrig har träffats fysiskt så gick det rent praktiskt till som så att jag fick en summa insatt på mitt konto samt ett meddelande vilken sort jag skulle köpa. Väldigt trevligt måste jag säga. Sen dess har det runnit mycket vatten under många broar och Anders har - utan inblandning av min barska rödpenna - skrivit en hel bok som handlar om detta:

Vilka var de sista ord som revolvermannen Doc Holliday yppade på sin dödsbädd? Och vilken svensk svordom snappade den amerikanska fotbollsstjärnan Abby Wambash upp när hon hade Pia Sundhage som förbundskapten? Det och mycket annat avslöjas i reseskildringen "50 Stater & 10 Blånaglar". Under arton månader cyklade Anders Forselius omkring i USA och sprang maratonlopp. Ett äventyr som startade med den klassiska tävlingen i Boston och sa småningom avslutades mitt ute bland majsfälten i Iowa. När Anders korsade mållinjen i Des Moines Marathon blev han därmed den förste svensk att ha sprungit maraton i varje amerikansk delstat. I boken som är uppdelad på ett kapitel för varje delstat berättar Anders om sina strapatser och alla spännande möten. Han har bland annat träffat Kurt Cobains nanny och blivit bjuden på köttbullar hemma hos Wayne Gretzkys föräldrar.
Med på resan var även Alex Blackburn, en ung kille från Kalifornien som dog endast tolv år gammal och vars sista önskan var att få sin aska spridd över hela världen. 

Jag är kanske lite partisk nu, men jag gillar den här boken. Det är en lagom mix av anekdoter, roliga fakta och värdelöst vetande om USA i allmänhet och varje delstat i synnerhet. Jag har aldrig känt någon enorm längtan efter att åka till Amerika, men nu var det så att till och med jag blev lite sugen, för här får man en helt annan bild än den rätt trista som ofta målas upp i media. Sen tycker jag (helt allvarlig nu) det är en så fin grej det här med att sprida Alex Blackburns (och en till persons) aska över världen. Utöver detta så skänker Anders 10 kronor per såld bok till Viggo Foundation, som är en stiftelse vars mål är att få barn med neuropsykiatriska diagnoser att idrotta. Bara det är ju skäl nog att köpa boken, men det är också en riktigt trevlig och underhållande läsupplevelse. Den här boken får fem flaskor rödtjut av fem möjliga. Schas iväg till närmaste bokhandel med er allihop.  




måndag 5 oktober 2020

Till stallet istället, v 40 2020, pt 2+3

 Var ju i valet och kvalet om jag skulle rida i fredags och därmed riskera att det gick dåligt och komma till lördagens dressyrträning med dålig feeling. Känslan förstärktes ytterligare av att jag ju glömde mina ridkläder hemma. Tog mig dock samman och åkte hem och bytte om och åkte tillbaks till stallet igen. Förlåt miljön, men jag ville rida. 

Och det gick bra! Blev först lite småstressad för vi skulle rida utomhus, vi hade alla räknat med inomhus pga att det blåste minst halv storm. Men nä, vi skulle vara i paddocken, "men ni kommer inte att märka att det blåser", sa Karin. Och det var faktiskt sant! Vi gnodde på så in i vassen att det inte var tid att tänka på vare sig väder eller vind. Köttbullen gick så stadigt och fint i form och det kändes så SABLA bra. Inte i galoppen, men i skritt och trav. Galoppen - tja, där har vi att jobba med. Hon vill inte fatta galopp för hjälperna och när man väl får henne i galopp så orkar hon inte hålla igång och om jag kräver för mycket så sparkar hon bakut istället. Men skritten och traven - gud vad bra det går. I BÅDA VARVEN. Alltså, det fanns ju en tid när det inte ens gick att rida henne på en volt för hon var så svag och obalanserad att hon liksom bara trillade inåt hela tiden. Så det har ändå skett framsteg, det får man väl säga. 

Var ändå rätt nervös för lördagens träning, men det var ju bara att säga som det var och ta det därifrån. Och det gick faktiskt superbra. Första galoppfattningen blev det tvärstopp och bakutspark, men det var bara att jaga igång henne och rida med extremt lätt hand och inte hålla på och joxa en massa. Hon ska hitta sin egen balans och hon ska bjuda framåt, det är så vi ska jobba nu. Så jag fick flänga varv efter varv runt fyrkanten utan att knappt hålla i tyglarna, vilket kändes som rätt så risky business för Köttbullen är inte blyg för att köra ner huvudet och hon är stark, så risken är att man blir dragen ur sadeln. Men det gick rätt bra. Några bakutsparkar blev det, men jag satt kvar och drev henne framåt istället. Och i skritten och traven var hon helt drömmig. Jag minns ju när jag började rida henne i trav i våras, det var så otroligt obekvämt att sitta ner på henne. Men nu börjar hon bära sig lite och då är det en helt annan femma. Stadig och fin i formen var hon också i princip hela tiden. Sen att hon inte kan skänkelvika en hel diagonal, det kan jag ta med ro för det är ju för att hon inte fattar hur hon ska göra. Men det kommer nog. 

Var så nöjd, så nöjd efter träningen. OCH TRÖTT, för ingenting kommer ju gratis. Vi red i 45 minuter + (15x2 minuters fram- och avskrittning) och det var effektiva 45 minuter med knappt en enda skrittpaus. Köttbullen var helt genomsvettig efteråt, och då är hon ändå nyklippt, och jag var som en död sill. 

Idag är det teori och det känns ju synd när man är i ett bra stim, men det är som det är. Idag ska vi ha teoriprov för ryttarmärke V. Vi försökte ju snacka bort det, men det gick inte. Så nu har jag suttit och pluggat på hästens delar från ganasch och kindkedjegrop till hasled och höftbensknöl som en annan 10-åring. Hehe. Vi får väl se hur det går. Vi ska även titta på oss själva från förra måndagen då vi blev filmade. Ser inte jättemycket fram mot det om jag ska vara ärlig, men det är väl bara att genomlida.    

fredag 2 oktober 2020

I natt jag drömde

I natt vaknade jag av att jag drömde att klockan hade ringt och att det var dags att gå upp och att jag bara skulle snooza lite (bara det är ju helt surrealistiskt eftersom jag alltid svingar fötterna över sängkanten så fort klockan ger det minsta lilla ljud ifrån sig). Låg där en god stund och verkligen kämpade för att inte somna om (vilket ju är själva poängen med att snooza så jag fattar verkligen inte hur jag tänkte där, men antagligen fanns det någon rest av medveten tanke som kände av aldrig-snooza-principen). Sedan kom väl någon annan del av medvetandet in på scenen och när jag kollade på klockan så var den 03.10 och jag suckade belåtet eftersom det inte var dags att stiga upp än. 

OCH SEDAN KUNDE JAG INTE SOMNA OM! Så sjukt störigt. Nu är jag på ett djävla humör, dels beroende på sömnbrist, dels på att jag glömde mina ridkläder hemma. Hade ändå packat dom i en kasse och ställt kassen precis innanför ytterdörren och kommit ihåg att ta på mina i-stallet-gympaskor istället för dom vanliga. Hade dessutom ställt in gödselspannarna (som jag fyller varje gång jag är i stallet och sedan tömmer i trädgårdslandet, reds anm) i bilen redan igår kväll, vilket jag noterade när jag satte mig i bilen men tydligen gick inte hissen så långt upp att den registrerade att jag faktiskt inte hade min kasse med ridkläder i handen när jag lämnade hemmet. Så störigt. Nu måste jag åka hem efter jobbet bara för att byta om. Känns så ovärt med tanke på att jag jobbar typ 5 km från ridskolan och har 3 mil hem och sedan 3 mil tillbaka igen (det är inte riktigt sant för jag jobbar i norra delen och ridskolan ligger i södra delen, så jag slipper för all del att baxa mig genom hela Ankeborg på vägen till stallet, men ändå). 

MEN MEN. Igår fick jag beröm av en kollega för att jag är så sjukt välorganiserad och effektiv på jobbet och kan hålla så många bollar i luften hela tiden. Men det gäller uppenbarligen inte på fritiden. 


torsdag 1 oktober 2020

Måste gitt

Jag har sett filmen Måste gitt på SVT, herregud vad det var längesen jag såg en film kom jag på nu. Tvekade lite igår när jag för en gångs skull var ensam hemma en stund, hur ska man då liksom maxa denna upplevelse? En film kändes lite lång för en vardagskväll eftersom min klocka ringer 04.00 och ska man få sin skönhetssömn så kan man inte sitta uppe och nattsudda hur som helst. Men så stod det att den bara var tillgänglig 5 timmar i programbiblioteket på tv:n (som inte är samma som SVT Play) och då bestämde jag mig för att ge den en chans, det är ju inte som att man är tvingad att se klart den om den inte var bra. 
Var lite tveksam de första fem minuterna, men sedan var jag fast. Tyckte den var riktigt bra. Handlingen är denna: 

Filmen handlar om Metin, en ung småkriminell man i Jordbro, en av Stockholms södra förorter. Han drömmer om ett annat liv och söker bland annat till scenskolan och skriver dagbok. I dagboken antecknar han allt som händer och en dag tappar han dagboken. Han är livrädd att den ska hamna hos polisen eller hos andra kriminella. Istället hamnar den hos ett bokförlag som vill publicera boken, även det skrämmer honom, men han ser också en chans att ändra inriktning på livet. 

Jag gillade den här filmen, den var rapp och lite oförutsägbar och en väl avvägd blandning mellan humor och allvar. Ibland var det lite svårt att förstå vad de sa, jag umgås inte direkt med någon som pratar Rinkebysvenska eller vad det heter, så jag hade nog också fått sitta och googla uttryck som hon som hittade dagboken fick göra. Nu finns den ju som serie på SVT Play och det ska tydligen vara som en fortsättning på boken. Så den ska jag såklart se. Den här filmen får fyra Rolexkopior av fem möjliga. 

Och varför ska saker vara enkla när de kan vara svåra?

Jamen ni undrar säkert hur det har gått med allting som var på gång? (som influencers skulle ha inlett inlägget). Nä, men jag börjar väl med det enda som har gått bra, besöket hos artros-PT:n i måndags. Fick motsvarande en OK-stämpel i stjärten och så var det bra med det, jag behöver inte komma dit fler gånger om det inte är så att jag får besvär igen, och besvär skulle jag inte säga att jag har just nu. Enda gången det gör ont är om jag typ gör knäböj stående på höger ben, men den lilla stunden kan man ju stå ut eftersom SMÄRTA INTE ÄR FARLIGT. I alla fall inte den här smärtan. Ska fortsätta med mina övningar och så fick jag några nya som verkar svinsvåra, men eftersom allting har gått så bra så behövde jag nya utmaningar, tyckte hon. För all del, tyckte jag. 

Så gled jag ut därifrån och åkte hem till ett KAOZ, för både spis och duschkabin hade kommit och jag tyckte det stod grejer exakt överallt. Min man hade baxat ut den gamla spisen och in med den nya och där stod den som en blänkande juvel i köket. Testade plattorna, de fungerade. Satte på ugnen, inget hände. Inte heller fungerade den lilla displayen med klocka, såg jag nu. Amenvafa-AN? svor jag. Hade vi köpt typ typ en spis med ett tomt skåp under? Fått ett måndagsexemplar? Nä, men då visade det sig att den gamla spisen gick på två faser och den nya på tre, och den lata elektrikern som hade kopplat in den gamla spisen för 25 år sedan hade bara dragit två faser från elcentralen till uttaget. Då är man ju glad att man är gift med en elektriker, men inte ens denna elektriker med kraftiga hamstergener hade en extra sladd till ett trefasuttag liggande i gömmorna. Så spisen blev stående där den stod, halvt utdragen. SUCK. 

Så gav sig min man sig på att montera duschkabinen. Det stod i kundrecensionerna att den var svårmonterad och att den medföljande monteringsinstruktionen var i det närmaste obegriplig, men det var inget som fick min man att backa. Där är han som professor Balthazar, han funderade och funderade och funderade och så plötsligt kom han på det. Sen springer han förvisso inte till sin universalmaskin och får ut tre droppar av något magiskt som löser hela skiten i ett nafs, utan det är väl mer att han kan tänka ut hur allting måste göras och i vilken ordning, utan att vara beroende av en monteringsanvisning. Fantastisk egenskap som jag önskar att jag också hade. 

Vi har ett mycket litet badrum, men min man hade såklart mätt och kollat så att denna gigantiska duschkabin skulle få plats. Den är typ dubbelt så stor som den gamla och upptar cirka hälften av badrummets golvyta. Det var precis så att man kunde klämma in tvättkorgen mellan duschkabinen och väggen, sedan var det fullt och ska jag vara helt ärlig så känns det lite klaustrofobiskt, men man vänjer sig nog.
Det första problemet började när det visade sig att det inte gick att vända på den del där skjutdörren satt. Den yta i badrummet som inte upptas av den gigantiska duschkabinen är dedikerad till toastol och handfat och det är ju grejer som inte direkt är flyttbara. Nu gick det bara att sätta duschkabinen på ett sådant sätt att skjutdörren hamnade vid väggen med handfatet, dvs att man skulle bli tvungen att åla sig in via ett cirka 30 cm "stort" mellanrum mellan duschkabin och handfat istället för att skjutdörren skulle vara placerad på den enda platsen med fri golvyta (mellan handfat och toastol). Det löste min man genom att vända hela duschkabinen upp och ner, då kom ju skjutdörren på rätt håll så att säga. Nästa problem som uppstod var då att hålen för blandare och duschslang kom rätt långt ner på duschkabinsväggen istället för rätt långt upp, men det är ju bara en estetisk fråga som jag inte bryr mig jättemycket om. Problemet handlade mer om att de medföljande slangarna hamnade på fel ställen och därmed inte räckte till, så monteringen fick avbrytas för att åka och köpa mer slang. Detta gick såklart inte att samordna med att åka och köpa mer sladd till spisen, för det visste vi ju inte då. Och allt sånt där tar ju eviga tider när man bor på landet och inte har Biltema och Byggmax och liknande faciliteter inpå knuten.  

Såatteh. Ja, men igår var i alla fall duschkabinen redo att invigas, och det var en lyxig känsla må jag säga. Mindre lyxigt var det när jag sedan skulle hänga upp min handduk, för då nådde jag inte handdukshållaren längre. Den hänger ovanför tvättkorgen mellan duschkabinen och väggen och nu stod det plötsligt en toastol i vägen. Eller den har ju stått där hela tiden, men innan fanns det golvutrymme mellan toastolen och väggen och där står det nu en duschkabin. Min man såg inte problemet för han är mycket längre än jag. Kan hända att jag sa till honom att det väl inte är meningen att det ska kännas som att man är på ett djävla HOSPICE och behöver be om hjälp för att få duscha, men det var lite så det kändes (inte för att jag vet hur det är att ligga på hospice i och för sig, det var kanske ett lite överilat uttalande). Vi stod och grunnade en god stund för att hitta ett alternativt ställe att hänga handdukar på, men det ser kärvt ut för det är verkligen ett jättelitet badrum och man vill ju kunna sitta på toa utan att ha en blöt handduk hängande över sig. Men ja. Problem är ju till för att lösas på något sätt, får väl börja googla "compact living" eller nåt. 

Och spisen står fortfarande där den står, ej inkopplad. Men det skulle min man försöka ta tag i som idag, fast idag hade han också enligt sig själv mycket annat att stå i. Han är ju arbetslös och det finns väl ingen arbetslös som söker jobb 8 timmar om dagen och det gör inte han heller, men nu var det någon deadline kring sökta jobb som skulle redovisas som pockade på uppmärksamhet. Hoppas det blir fixat till helgen åtminstone. Och att vi kan få bort allt djävla emballage som ligger överallt och tär på mitt välbefinnande. Så här går det aldrig till i Bygglov och liknande program, men stay tuned for the spännande fortsättning precis som vanligt.