Det lilla livstecknet

Det är mycket nu. Det är det ju fan i mig jämt, känns det som. Mycket på jobbet och mycket på fritiden. Hemma har vi ett hus utan tak, och det var väl okej, men nu även ett hus utan skorsten. Ingen skorsten = avstängd panna = inget varmvatten = MISÄR. Eller ja, i-landsmisär förstås. Men ändå. Önskar att byggjobbarna kunde speeda upp tempot ett par snäpp och se till att mura upp en ny skorsten, helst igår men åtminstone till helgen. Det vore väl inte för mycket begärt? I och för sig ska jag knappt vara hemma på hela helgen så det är kanske skit samma, men det vet ju inte dom.

ÖKA. Är dödstrött på husrenoveringar just punkt nu.

And now it's time to harvest

Imorgon är det HF = hantverkarfritt. Inte så att de är klara, för det är de inte. Men de hade lite annat att stå i imorgon, någon annanstans alltså, däraf frånvaron.

Idag har jag jobbat, INTE JOBBAT ÖVER (kors i taket). Sedan åkte jag till helvetet på jorden, a k a Ica Maxi, och köpte hundmat. Sedan åkte jag hem och städade, och sedan kånkade jag upp 600 liter jord till växthuset. Som ligger i en uppförsbacke räknat från huset, vilket just idag känns som ett ganska osmart val av plats, men det var bara att träla på. Hällde sedan jorden i odlingsbaljorna och planterade tomat- och gurkplantor i desamma. Alla mina frösådda tomat- och gurkplantor dog i frosten, så det här är köpe. Nu hoppas jag på en riklig skörd.

I övrigt är det mest all work and no joy, känns det som. Slit och släp från arla till särla och ändå hinner man nästan ingenting. Och kallt har det blivit också. Inte för att jag är någon älskare av tropisk hetta, men för det behöver det ju inte bli regn, blåst och åtta grader varmt så fort man har hängt undan vinterkläderna för säsongen.

Nu är det dags att läsa. Läser Vittne till mord av Nora Roberts. Stephen King "älskar Nora Roberts", står det på omslaget, men jag vet inte jag. Det känns väldigt förutsägbart. Tror att den här ryska maffian kommer att söka upp Abigail och hennes pojkvän, polischefen, kommer att få någon form av hjältegloria innan sista bladet är vänt.

Det är ju inte femtio kronor precis

Har precis betalt en räkning på 50 000 spänn. FEMTIOTUSEN KRONOR. Det är knappt ett halvt tak och då är ändå ROT-avdraget inräknat. Eller avräknat, eller hur man nu säger. Minst lika mycket till ska ut när allt är klart. Man skrattar ju inte ihjäl sig precis.

Femtiotusen. "Det är ju inte femtio kronor precis", ett uttryck som förmodligen bara jag och Nikky känner igen och skrattar åt.

Like a glove

WTF, nu har det gått flera blogglösa dagar igen. Det här duger inte. Kan inte skylla på byggkaos, för de sköter sig exemplariskt. Så här långt åtminstone, har precis slökollat på ett avsnitt av Arga Snickaren där det var en familj som blev grundlurade av en byggfirma. Inte att rekommendera när man själv ska ut med sexsiffrigt belopp. Den här familjen hade i och för sig betalat i förskott och det har ju inte vi gjort eftersom vi kom överens om att en viss del av jobbet skulle betalas i förväg, en annan del när jobbet var klart till 90 % och den återstående delen när allt var klart och alla var nöjda. Men han som äger byggfirman har precis fått tvillingar och får därför bara sova i snitt 4 timmar per dygn och "ligger lite efter" med pappersarbetet. 

Idag har det viltspårats, som vanligt. Igår sken solen från en klarblå himmel och producerade högsommarvärme så det stod härliga till, idag bjussade maj månad på ett präktigt åskregn. Eller det var avsevärt mer regn än åska, det senare var mer som det mullrade i fjärran. Men regnet föll i ett ymnigt strilande utan att mattas av det minsta. Fast det är ju bara vatten, och dessutom bra för potatisen och bönorna som nu äntligen har kommit i jorden. Försökte jag tänka när jag stod mitt ute i ingenstans och frös på en skogsväg, eftersom det känns som att cirka 80 % av viltspårandet går ut på att vänta. På sin tur, på att andra ska bli klara, på att jägarna ska berätta färdigt sina jägarskrönor. Men det gick åtminstone bra idag, så det var värt väntandet och frysandet.

Status på mitt djävla knä: Sådär. Bättre, men inte helt bra. Trist. Är sugen på att komma igång med löpningen ju. Så jag upprepar, du som sysslar med voodoo mot mig: SLUTA MED DET.

Renovering schenovering

Varför säger man så egentligen? Alltså ett ord och så ett annat efter som börjar på sch. Har sett andra göra det men aldrig fattat vitsen utan tänkt att det är nog något som nån har sagt i någon tv-serie som jag inte följer. Här kommer en lista i urval över kända tv-serier som jag inte följer eller ens någonsin sett ett helt avsnitt av:

1. Vänner
2. Sex and the city
3. Seinfeld
4. 2½ men
5. How I met your mum
6. One tree hill
7. The big bang theory
8. Navy CIS
9. Scrubs
10. That 70s show.

För balansens skull känner jag att jag även måste redovisa en lista över tv-serier jag följer/har följt SLAVISKT:

1. Hem till byn (obs, BYN, inte gården).
2. Twin Peaks
3. Brottet
4.Svenska hjärtan
5. Sons of anarchy
6. Varuhuset
7. Rederiet
8. Goda grannar
9. The walking dead
10. Lost (i början, men tröttnade någon gång under säsong...4?)


Ja, i alla fall. Vi, eller rättare sagt en firma, håller på att renovera vårt tak, som legat där det har legat i drygt 60 år, så det var väl på tiden. Det skrider på i sakta mak, men är inte tillnärmelsevis lika påfrestande som jag föreställde mig att det skulle vara. Framför allt beror det på att hantverkarna är väldigt trevliga. Nu låter det som att jag generaliserar, men de hantverkare jag har varit i kontakt med har nästan alltid varit rätt så otrevliga och dessutom arroganta. De där killarna som alltid satt längst bak i klassrummet på högstadiet och slängde suddgummin och gungade på stolarna och smygläste porr och skränade svordomar med målbrottsröster hamnade ju på bygg och anläggning, fordonsteknisk och liknande linjer på gymnasiet och idag är de hantverkare som man måste krusa för samt betala dyra blodspengar för att de ska utföra mediokra fuskjobb. Det känns ju sådär, kan jag ju tycka. Hade inte så god relation till de där typerna längst bak i klassrummet på den tiden det begav sig och det känns ju inget vidare att inse att man 30 år senare är i beroendeställning.

Men ingen regel utan undantag och de hantverkare som fixar vårt tak är i alla fall väldigt trevliga. Ett stort plus är att de talar även till mig och inte bara till husets herre, vilket ofta är fallet så fort det är något tekniskt som ska utföras. När vi precis flyttat hit och lät installera en pelletsbrännare till den gamla pannan till exempel. Jag tog ledigt från jobbet och tillbringade en dag ihop med ett djävla surkart till gubbe som bara fräste och snäste när jag frågade och ville veta hur brännaren och pannan fungerade. Så åkte han och efter någon timme stannade brännaren och gick inte att få igång. Fick ringa firman som ringde gubben och skickade tillbaks honom igen för att fixa det. Med tanke på att han stått och jobbat hela dagen i en svinkall (detta var på vintern) källare dit han dessutom fick återvända efter en lång arbetsdag så förväntade jag mig att han skulle vara surare än svavelsyra. Så jag beordrade ner min man (som då kommit hem från jobbet) för att ta hand om surgubben, men när jag en stund senare vågade mig ner för att se hur det gick stod de där och skrockade manligt och surgubben gav min man en massa tips om hur pannan skulle skötas och hur brännaren skulle ställas in och allt möjligt sånt som jag hade frågat om men bara fått ilskna muttranden och snäsningar till svar.
Men såna är inte takrenoverarna, så varje dag när jag kommer hem kliver de ner och berättar vad de har gjort och vad de kommer att göra härnäst på ett trevligt och informativt sätt. De blir inte ens sura när Hemska Hilding springer och snor mat i deras väskor, letar upp och tuggar sönder deras tappade snickarpennor eller hoppar på dom och kräver att få bli klappad. 
Eller så knyter de näven i fickan i smyg och skickar en saltad faktura sen, det vet man ju inte förrän efteråt. Men so far so good. Halva taket är avklätt och har fått ny papp och den gamla fula parabolantennen som vi inte använder och som jag retat mig på sedan dag 1 är äntligen nedmonterad. Bara det är ju en fröjd. Det gamla taket (alltså det under pannorna) var förbluffande välbehållet, men skorstenen måste muras om och så har vi en plåtklädd kupa som måste kläs med ny plåt. Och plåt är ungefär lika dyrt som guld, så det är tur man är rik. Ett litet tag till åtminstone. Tills den där förhoppningsvis osaltade fakturan ska betalas. Då är det i alla fall inte vi som skrattar hela vägen till banken.

När allt är klart ska det nya taket invigas med champagne och pompa och ståt. Prisa Gud för ROT-avdraget, annars hade det fått bli kranvatten för hela slanten.

Blue Monday

Sitter här och har precis gett mitt skruttiga måndagsexemplar till kropp en omgång TENS. Två elektroder på knät, två på höger sida av korsryggen som har en liten låsning. TENS är så DJÄVLA obehagligt. Den som uppfann det borde fan i mig ha ett kok stryk. Jag tycker så här: Pain is pleasure, när det handlar om massage. Det gör liksom gott-ont. TENS = bara djävulskt läbbig känsla hela tiden. Fan om det inte hjälper säger jag bara. Vill ju gärna tro på att ont ska med ont fördrivas. Vi får väl se hur det här går.

I morse gjorde jag jordens tabbe. Missade nämligen att jag hade bullvecka på jobbet. När man har bullvecka är man företagets viktigaste person, näst efter VD:n. Eller snudd på viktigare än VD:n. Då ska man nämligen se till att det finns bröd, ost, smör och marmelad till frukosten, samt diska efter densamma. Eller rättare sagt starta diskmaskinen, så det är ju inte så himla betungande. Förra veckan gjorde jag nytt bullveckeschema och eftersom i det närmaste alla i vår grupp är på tjänsteresa eller semester denna vecka så gav jag den till mig själv. Och GLÖMDE. Fyfan vad pinsamt. Fick köra som en blådåre till bageriet fem över nio. Elva minuter över nio var jag tillbaks med två nybakade limpor, och jag vill även betona att jag höll 30 på 30-sträckan.

Nu bakar jag bröd. Det är ju annars en helgsyssla, och så även denna helg. Men något måste ha hänt med ugnen, för jag använde samma recept som jag använt i åratal och som jag skulle kunna rabbla upp både bak- och framlänges vilken tid på dygnet jag än väcktes, men den här gången blev bröden helt degiga och dödbakta. Gör om gör rätt. Helst av allt vill jag gå och lägga mig, men det går ju inte förrän allt är klart. Får väl bläddra lite i Öppna Arkivet och se om där finns några godbitar att förströ sig med under väntetiden.

The walls of gold entomb us, the swords of scorn divide

Jamen här sitter jag med halsbränna och vill inte gå och lägga mig. Vill inte ta en mot-halsbrännatablett heller eftersom jag har borstat tänderna, och har jag väl borstat tänderna för kvällen så äter jag INGENTING, eftersom det är så sabla träligt att borsta tänderna en gång till. Jaja, jag vet, i-landsproblem. Jag dricker bubbelvatten och hoppas det ska ge med sig. Får skylla mig själv eftersom jag åt tre nybakade kanelbullar på raken tidigare ikväll. Det är någonting med mig och kanel/kardemumma som inte är riktigt kompatibelt. Kanel går bra ibland (men inte idag, uppenbarligen), kardemumma startar undantagslöst en produktion av saltsyra som skulle få aktieägare att jubla om jag vore ett börsnoterat företag.

Ja, det var väl mest det jag ville ha sagt. Samt gnälla lite över mitt DJÄVLA knä som fortfarande gör ont utan att det finns någon speciell anledning. Jag hade gladeligen haft ont i knät om det berodde på att jag hade sprungit 2 mil, men det har inte hänt sedan 2009. Åtminstone inte på en och samma dag. Med tanke på alla skador och krämpor som jag har dragits med sedan 2009 så känns det här med att springa längre än 500 meter nästan som någon form av utopi. Så jag upprepar till dig som sitter med voodoonålarna och en docka med mitt namn på: SLUTA UPP MED DET DÄR FÖR FAN.

Hej bloggen, jo jag lever

Startar datorn för första gången sedan i måndags eller nåt sånt. Har först jobbat som ett as och sedan varit ledig som ett annat as. Fast ledig, jag vet inte. Tycker mest det har varit viltspår för hela slanten, och visst är det jättejättekul, men den där kvoten att ligga på soffan och glo på skräp-tv och dumsurfa, den är verkligen inte fylld. Och lär inte bli det den här helgen heller.

Igår kväll var det viltspår i mörker med jägarna. Tanken var att spåren skulle bli så lika som möjligt ETT RIKTIGT EFTERSÖK. För alla som jagar verkar innerst inne tycka att viltspår, jaja, trevlig hobby men det är inte som ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Och det är det såklart inte, det fattar ju jag med, men för mig som inte jagar och som inte har varken kunskap, möjlighet eller den ringaste lust att ägna mig åt ETT RIKTIGT EFTERSÖK är viltspåret i sig en alldeles tillräcklig utmaning. Men nu skulle vi minsann få prova på, vi som ännu inte varit med om ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Vi blev indelade i par. Min parhäst hette Christer. Tror jag. Han sa nämligen inte så mycket. Jägare, åtminstone dom jag har träffat, har den egenheten att de inte pratar så mycket, när det inte handlar om att skrodera om jakt. Då finns det däremot ingen bortre gräns för hur mycket man kan tröska kornen ur varje steg som tagits, varje skott som avlossats, den exakta storleken på varje djur som någonsin fällts. Och varje djur är det bästa och roligaste att jaga. Älgjakten förstås, den är ju någonting i hästväg. Men inget går egentligen upp mot bockajakten. Och vildsvinsjakten som ju har kommit starkt de senaste åren, det är sannerligen ingenting för veklingar om nu någon trodde det. Fågel! Det är ju det man lever för, skjuta och apportera fågel. Finns inget som går upp mot det. Fast att jaga hare är ändå speciellt. Kanin går också an, de som inte har myxomatos, för dom sparkar man helt sonika ihjäl. Så vidare in på grytjakt, räv, grävling, och nu även mårdhund. Och när man precis tror att det inte finns fler djur att jaga så är det någon som kläcker ur sig att jamen ripjakt, det är det ju ändå något visst med. Och alla gubbarna hummar och nickar och håller med och alla har tydligen varit i fjällen och jagat ripa minst en gång. Eller åtminstone hört talas om någon som gjort det, och det räcker för att fylla ut tystnaden som uppstår.

Jag beordrades att ta med hund och Kanske-Christer fick en bössa i näven. Han skulle vara skytten, som alltid är med på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Nu var det bara ett luftgevär, men det var KÄNSLAN.  Ett skott avlossades vid spårstarten, vilket skulle föreställa att en jägare skadesköt "någonting" som försvann "ditåt", och sedan var det bara att börja traska. Remus först, sedan jag, Kanske-Christer och slutligen kursledarna. Spåret i sig gick bra bortsett vid ett tillfälle när Remus hittade ett oemotståndligt sorkbo under en massa visset fjolårsgräs, men med lite lock och pock kunde han slita sig och efter några hundra meter kom vi fram till en tavla föreställande ett viltsvin som kursledarna helt ambitiöst hade släpat ut i ingenstans för att riktigt illustrera det skadskjutna viltet. Där blev vi hejdade en bit ifrån, och så fick Kanske-Christer avlossa det fällande skottet, för så går det till på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Sedan fick Remus gå fram och hitta en dovhjortsklöv, lite ologiskt med tanke på att det var vildsvin vi "jagade", men så petig med detaljer får man ju inte vara.
En stund senare var det Kanske-Christer som skulle gå med sin hund och således min tur att vara "skytt". Det var roligt och jag låtsades att jag var Rambo som smög fram i terrängen på jakt efter demokratins fiender. Ska man vara kritisk så hade Rambo gissningsvis inte varit beväpnad med ett fjösigt luftgevär om "Charlie" hade lurat i krokarna, men nu handlade det ju om ETT RIKTIGT EFTERSÖK, så här fick man hålla inne med de putslustiga kommentarerna. Väl framme vid det "skadskjutna" vildsvinet fick jag avlossa ett skott i halvmörkret på kanske 25 meters håll. Nu fattar ju jag med att det inte är så enkelt som att skjuta på en skylt, men med tanke på a. att mina liljevita tjänstemannahänder i princip aldrig hållit i ett vapen, och b. detta specifika vapen troligtvis var anpassat efter en gorilla med 2 meter långa armar som gjorde att jag, snäppet ovanför dvärg, knappt nådde fram till avtryckaren, så gick det ändå ganska bra. "Ett bogskott", nickade kursledaren gillande, och Kanske-Christer sa att den visste minsann var den tog och med sån pricksäkerhet kunde jag få gå som skytt med honom på ETT RIKTIGT EFTERSÖK när som helst. Ja, detta var ju förstås menat som ett skämt, för RIKTIGA EFTERSÖK är alltså inget för amatörer, men det var ju snällt sagt.

Sedan var det mest en evig väntan på att de andra skulle bli klara, men så kan det vara på ETT RIKTIGT EFTERSÖK. Så nu har man fått en inblick, fast det betonades hela tiden att så lätt som det var nu var det verkligen inte på ETT RIKTIGT EFTERSÖK, om nu någon mot all förmodan skulle få för sig det.

Idag var det Hilding Vildings tur att spåra. Hilding är snart ett år, men när det kommer till viltspår är han en bebis. VA? VAD ÄR DET HÄR? KOLLA! DET LIGGER BLOOOOD I SKOGEN! sa han med tydlig adress till hela världen, och sedan såsade han omkring en god stund kring "skottplatsen" (som det hade varit om det hade varit ETT RIKTIGT EFTERSÖK) innan han till slut bestämde sig för att ge sig iväg för att se om det fanns något kul längre bort. Ett par gånger stannade han och verkade förvånad över att det var HAN som hade kommandot, men i stort sett gick det riktigt bra.

Kom hem lite tidigare än förväntat och tyckte mig därför ha tid att både baka bröd och kanelbullar, laga middag och se ett avsnitt av American Horror Story. Tycker inte den är på långa vägar lika läskig längre, man har liksom vant sig vid att 95 % av alla som är med är döda, men kommer och går och på det hela taget uppför sig som om de vore i livet. Vi är inte överens om huruvida Constance och den brännskadade gubben är i livet eller ej. Jag  tror de är det, min man tror de är döda. DEN SOM LEVER FÅR SE, hahaha.

Har fått omotiverat ont i ett knä och det stör mig. Ibland är jag i det närmaste hundraprocentigt övertygad om att det sitter någon med en voodoodocka föreställande mig samt en rejäl nål att sticka in på väl valda ställen (har sett på Arkiv X hur det kan gå till), för jag har liksom inte GJORT något som skulle få vänster knä att göra löjligt ont i vissa lägen. Det gör ju liksom inte ens ont hela tiden, utan det är precis som om en nerv kläms till i vissa vinklar och då är det som om någon stack en kniv in under knäskålen och bände till. Värst när jag ligger i sängen och ska vända mig, så det handlar ju inte ens om någon belastning. SLUTA UPP MED DETTA, ni som sitter med voodoo-nålarna. Vi måste kunna prata om saken som vuxna människor.

Ja, men i övrigt är det jämna plågor som det heter. Nu har jag druckit ett glas äppelvin och klockan närmar sig midnatt, så nu är det hög tid för GODNATT. GODNATT.

3 in a row

Våren är här. Mmm...våren. Jag gillar våren. Och hösten. Och sommaren om det inte är för varmt. Cirka 20 grader räcker för mig. Gillar även vinter om det är plusgrader och ingen snö. Får gärna vara grått, regnigt, dimmigt, kallt. Men ingen snö och inga minusgrader. Eller i så fall får det inte vara blött. Hatar halkiga vägar, avkörningar, olyckor och ond bråd död.

Men våren alltså. Efter denna jävelvinter känns våren extra angelägen. För ett tag sedan satt vi på jobbet och pratade om plusgrader som om vi var knarkare som hade hört talas om att det skulle komma in ett särdeles fint parti amfetamin till Plattan om några dagar. Har nu dock lokaliserat några vårtecken som inte är lika önskvärda:

1. Fästing. Det sades ju att den här vintern inte skulle vara så himla gynnsam för fästingar, men häromdagen kröp det en på Hilding i alla fall. Tror fästingar kommer att vara det första som kravlar sig fram ur en atombombsdetonation med bibehållen vigör.
2. Mördarsnigel. Inga i trädgården än, men ute i skogen. Och finns dom där är det bara en tidsfråga innan de dyker upp i trädgården. Det påstods även att denna vinter skulle "ta kål" på jättemycket mördarsniglar. Jag tror det är med mördarsniglarna som med fästingarna.
3. Soleksem. Det här är väl kanske lite specifikt för just mig. I lördags satt jag i bara t-shirt i kanske en halvtimme eller så. I soldis, inte på något vis i fullt stekande solsken. Idag: Underarmar fyllda av röda blippar som kliar nåt så för djävligt.

Men i övrigt så är våren trevlig. Första året som jag kan minnas som hästkastanjerna INTE slagit ut till första maj, men nu är det på gång. Heja heja!

Rid över skog

Alltså det här med att ha en såkallad SMARTPHONE. Det är ju mycket som är smidigt och praktiskt med den, det är jag den första att erkänna. Men den lever lite sitt eget liv. Jag brukar till exempel nästan alltid ha min lur på ljudlöst, eller "flight mode" som det tydligen heter för den moderna nutidsmänniskorna, a k a de globala miljösvinen som far och flyger kors och tvärs över kontinenterna och ändå måste vara ständigt tillgängliga.
Ja, men i alla fall. Igår på viltspårkursen så stod jag inför nya människor och vittnade om att jag minsann "alltid" hade min telefon på ljudlös, "och speciellt när man är i skogen för då vill man ju verkligen inte bli störd av en massa ovidkommande saker". Sen när vi satt och hade genomgång, vems telefon brölade igång på högsta volym om inte min? Har Van Cantos Stora Rövardansen* som ringsignal, så det är ju inte direkt något diskret litet pip heller. Och då hade minsann inte JAG ändrat den från ljudlös till med ljud, vill jag bara ha sagt.



*Obs, Stora Rövardansen heter egentligen Rid över skog och är komponerad av Björn Isfält. Fast den är maffigare med Van Canto. Den är i och för sig rätt så maffig med rövarna i Ronja Rövardotter också, men tyvärr är ju den filmen mer förknippad med Barba-Börje Ahlstedt och han som spelade Rickard i Varuhuset och andra töntar. Så Van Canto it is. 
Andra grejer med Ronja Rövardotter som är störigt är att de förbinder ett sår på en häst med "vitmossa" OCH SÅ ÄR DET ISLANDSLAV. Förlåt Tage (RIP), men hur vore det med lite research?  

So they lived from day to day and tried to do it all their way

FAN vad dagarna liksom bara skenar iväg. Nyss var det fredag, men då hade jag ont i huvudet. Hatar att ha huvudvärksdagar, det är en sådan waste of time. Först plågas man i många timmar och hoppas det ska gå över. Sen slutar det ändå med att man måste ta knarkhuvudvärkstabletter och kan inte ta ett glas vin på kvällen, fast det spelar ingen roll för man är ändå för trött för att göra någon annat än att gå och lägga sig. Sedan var lördagen ungefär likadan, fast med inslag av viltspår som bara gick sådär. Söndagen innehöll också viltspår, Hildings första. Ingen huvudvärk för mig. Hurra! Hilding spårade fint, men så blev han rädd för en stor sten och sprang iväg och ville gömma sig. Sedan kröp han försiktigt fram igen och skällde ut stenen ordentligt innan han vågade sig förbi och kunde fortsätta spårandet. Pinsamt. Det är ju liksom inte som att han aldrig har varit i en skog förut, men plötsligt framstod jag lite som Paris Hilton som bara går och bär omkring på sin hund i en väska.

Det var den helgen, så när klockan ringde 04.30 i morse så kunde man ju hålla sig för skratt. Men det var bara att susa iväg till jobbet, knoga på, åka hem, gå ut med hundar, samt tyvärr konstatera att inga tomat- eller gurkplantor överlevt förra veckans omplantering. Eller om det var nattfrosten som var dödsstöten, fast de borde ha klarat sig eftersom de stod väl inbäddade i fiberduk i växthuset. RÖV är väl ordet, men det är inget att göra åt och det går ju för allt i världen att köpa plantor också, man måste ju inte dra upp dom från frö. Fast lite fusk känns det som.

Nu: äter popcorn, dricker läsk, kollar med ett öga på Rederiet på öppna arkivet. Idel onyttigheter. Har på mina få lediga stunder lyckats beta av hela Lackalänga med stor behållning. Igår tittade jag på Frida - en trotjänarinna, en fantastisk produktion om en gammal kvinna som jobbat som hushållerska åt en gammal läkare i en flott Östermalmsvåning där hon fick bo i en liten skrubb innanför köket och sitta i detsamma och äta resterna av doktorns middagar. Så jag ser inte bara skräp, vill jag poängtera. För ett tag sedan såg jag till exempel Navigators, en film i regi av Ken Loach som handlar om privatiseringen av British Rail. Som bonus på den dvd:n fanns en kortfilm om en kvinna som jobbade på en kakfabrik i Lettland. Hennes man hade dött, hennes son satt i fängelse, hennes arbetsuppgifter bestod av att knäcka ägg och separera gula från vita från arla till särla dag ut och dag in. Berättar detta enbart för att få lite motvikt i min fäbless för Uno, Joker och familjen Dahléns öden och äventyr. I övrigt längtar jag rätt mycket efter att de senaste säsongerna av Sons of Anarchy och The Walking Dead ska släppas på dvd. Inbillar mig nämligen att jag behöver rejäla doser med såkallad kulturbulimi för att inte stressa ihjäl mig.

Så jag köpte mig en skonare, till Queensland mig begav

Idag är det första maj, arbetarens dag. Då ska man tåga i demonstrationståg, men det har jag inte gjort. Förlåt arbetarrörelsen, men jag hade inte tid. Har istället grävt potatisland, tvättat sofföverdrag, planterat om tusen tomat- och gurkplantor samt konstaterat att mössen byggt bo i fiberduken som legat på en hylla i uthuset. Tack vare mig har en hel musfamilj haft det varmt och skönt och inte frusit ihjäl denna jävelvinter. Det är lite som att ha ett fadderbarn i ett fattigt land, kan jag känna. En slags god gärning. 

Har även klippt mig, och det var sannerligen på tiden. Inte för att jag direkt har tangerat hippielooken, men häromdagen sa Lars att jag såg ut som Monchichi och det är ju inte direkt en komplimang som får en att hoppa jämfota av lycka. Nu har jag min vanliga 21-millimetersfrisyr som jag kört med de senaste åren och som är så intetsägande att ingen människa har en åsikt om den. Gött så.

Så har jag lagat mat, kollat på handboll och spelat Ruzzle.  Det känns som söndag fast det är onsdag. Snart ska vi äta glass och kolla på skräckfilm och sedan är det väl läggdags och upp och möta en ny strävsam dag. Inget nytt under solen med andra ord.